Klassikern i Kulturradion

Klassikern i Kulturradion

Sweden

Kulturredaktionen gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och TV-historien och lyfter fram kända verk. Vi utnämner också moderna klassiker. Ansvarig utgivare: Mattias Hermansson

Episodes

Mike Kelleys konstverk Mobile Homestead  

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när ”The White Flight” inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

Gruvan på Tekniska museet i Stockholm  

En av landets äldsta utställningar nyöppnar: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm. I Klassikern går kulturredaktionens Mattias Berg tillbaka ned i sin barndoms spökhus. Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från

Henrik VIII:s sista tornerspelrustning  

I decennier har den stått där och skrämt och fascinerat, Henrik VIIIs tornerspelrustning i blankt stål i sin monter på Towern i London. En hård tung dräkt av makt på en trasig sjuk konungakropp. Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan. Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade. Sönder, infekterad, förvirrad Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det. Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen. Sönder, infekterad, förvirrad Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför? Jenny Teleman jenny.teleman@sr.se

Det blåser på månen – en barnboksklassiker  

Eric Linklaters barnboksklassiker får nytt liv på Dramatens scen- en visuell upplevelse och en frisk fläkt från en annan planet. Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda mitt under brinnande krig.(1944). Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in i deras hjärtan. De uppstudsiga flickorna gör helst som de själva vill; äter så mycket pudding och paj att de blir stora som ballonger, och provar Fru Häxelins trolldryck som förvandlar dem till kängurur. Tillsammans befriar de Silverfalken och Guldpuman ur djurparken och beger sig till Bombardiet för att befria sin pappa som kämpar för att störta diktatorn Hula-hu. – Berättelsen är aktuell idag, även om den utspelas i en sagovärld, säger regissören Ellen Lamm och fortsätter: – Det handlar om ett land med en diktator och förtryck på många olika plan. Föreställningen har ändå ett politiskt anslag eftersom det handlar om att tänka själv och det finns situationer där det är rätt att göra uppror. Flickorna är berättelsens hjältar. De befriar sin pappa och ett helt folk. De förmedlar ett tidlöst budskap: Våga mer! Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se

Måns Hirschfeldt om Jonas Bohlins betongstol  

Formgivaren och arkitekten Jonas Bohlin är just nu aktuell med utställningen Nio Episoder [dikter i rymden] på Vandalorum. I Klassikern tittar Måns Hirschfeldt närmare på den berömda betongstolen. I möbelföretaget Källemos produktbroschyr på Möbelmässan 1982 stod: "Jonas Bohlin har gestaltat en stol som har en plats i möbelkonstens historia." Och så sist, kanske lite mer desperat: "Den som kommer först till kvarn". Betongstolen, eller "Concrete" som den egentligen heter, blev ingen försäljningssucce och Källemo fick dumpa priset till 1900 kr. styck. Men en plats i möbelkonstens historia fick den och som mest har "Concrete" sålts för 170 000 kronor på auktion. I Klassikern träffar Måns Hirschfeldt Jonas Bohlin och talar med honom hans första möbel. Stolen som han, som skulle bli byggnadsingenjör, inte ens tänkte att skulle användas att sitta på. Detta är en digital repris från november 2010

Mårten Blomkvist om "Ladykillers"  

En plan. Fem skurkar. Och så en gammal dam som försöker stoppa dem. Bovarna oroar sig knappt. Men engelska komedin "Ladykillers" från 1955 visar vådan av att ta något för givet. Alec Guinness, idag av alla känd som Obi-Wan Kenobi i "Stjärnornas krig", spelar förbrytargeniet professor Marcus som inte räknat med mormorslika mrs Wilberforce och hennes papegoja general Gordon.77-åriga Katie Johnson gjorde mrs Wilberforce, och det blev hennes livs roll.2004 gjorde bröderna Coen en nyinspelning av filmen men det är 1955 års version som är klassikern, slår Mårten Blomkvist fast.Musiken till "Ladykillers" var komponerad av Tristram Cary.

Arne Ankas politiska udd  

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995. Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder. Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

Pansarkryssaren av Molly Johnson  

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. I november 2016 avled författaren Molly Johnson, 85 år gammal.I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med sitt djärva sönderbrutna språk och sin kritik av kolonialismen.I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra författaren Anneli Jordahl och kritikern och poeten Karl Vennberg.

"Till vännen som inte ville rädda mitt liv" av Hervé Guibert  

I Klassikern hör vi Jenny Teleman om Hervé Guiberts banbrytande aids-skildring "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990) som nu kommer ut nyutgåva på svenska.

Don DeLillos Vitt brus - en civilisationskritik som lockar till skratt  

New York-bon Don DeLillo är en ständig lågoddsare när det drar ihop sig till Nobelpris i litteratur. I Klassikern hör vi Peter Sandberg om Don DeLillos roman Vitt brus. Han har bortåt tjugo romaner bakom sig och genombrottet kom med romanen White noise (Vitt brus) 1985. Läraren Jack Gladney ger kurser om Hitler på ett universitetet i en amerikansk småstad . Allt vore frid och fröjd, om han bara kunde sluta tänka på döden.Andra titlar som nått en stor publik är Underground (1997) och Falling man (2007). Hans senaste roman Zero K (Noll K) kom nyligen på svenska.

Bröderna Marx "Fyra fula fiskar" gör lättstöttheten till skön konst  

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

Bröderna Marx "Fyra fula fiskar" gör lättstöttheten till skön konst  

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

Gershwins Rhapsody in Blue - ett experiment inom modern musik  

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är

Arne Ankas politiska udd  

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995. Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder. Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

Aniara – en flyktingkris  

1956 landade Harry Martinsons versepos Aniara - En revy om människan i tid och rum. Om en emigrerande mänsklighet. Jenny Teleman lyssnar när Ulf Palme läser och hör dagens båtflyktingar sörja. Hela mänskligheten sitter i samma båt, ett väldigt rymdskepp, för alltid vilse kosmos. Aniara blev en av de viktigaste anledningarna till att Harry Martinson fick sitt olycksaliga Nobelpris i litteratur ett par decennier senare. För allting är olycksaligt med detta versepos. Det saknar hopp, framtidstro och lösningar. Der intresserar sig för begreppen försent och förbi och förlorat. Det har kallats en Kassandra varning om en kommande ekologisk katastrof, en vandring genom människan förlorade själ och en sång om den moderna döden. Jenny Teleman kallar det världens bästa läsning vid politisk depression. Hör Klassikern om lyriken för de som sitter hemma och gett upp för de som sitter i gummibåtar och i baggeutrymmen för alla de rekorderliga och inte rekorderliga som tappat passet och riktningen, entreprenörsandan och fastnat i mellan Lyran och solsystemet.

Viola Gråsten satte färg på Folkhemmet  

Viola Gråsten (1910-1994) kom från ullbristens Finland under andra världskriget och lyckades etablera sig som en av Sveriges mest färgstarka och tongivande textilkonstnärer. Viola Gråsten var modernisten, inspirerad av Matisse och Picasso, som gjorde revolution i inrednings-Sveriges femtiotal som fortfarande var brunmurrigt och småblommigt. Hon kom som en främmande fågel från ett mörklagt Helsingfors och gjorde succé med sina färgsprakande, långhåriga ryor. Idag minns man henne främst för hennes egensinniga färgkombinationer som blått/grönt och rött/turkos, som i mönstret "Oomph" med sina lysande trianglar som nu återupptagits i produktion. Anne-Marie Ericsson har skrivit "Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst". Hon vill särskilt framhålla hennes betydelse som ryakonstnär- hon tog med sig de långhåriga, färgstarka ryorna från Finland. Men hon vävde bara en enda rya själv- och den blev sned. "Hon var en typisk konstnär som ville förverkliga sina idéer. Det var bilderna och uttrycket som skulle bli rätt," säger Anne-Marie Ericsson."Det var det som var det viktiga, inte att det skulle gå att trycka". Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se

"The Zoo Story" av Edvard Albee  

Dramatikern Edvard Albees debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” är kanske Albees mest fascinerande pjäs tycker Maria Edström i dagens Klassiker. I höstas dog den amerikanske dramatikern Edvard Albee - född 1928 kom han att räknas till vad som i USA kallades ”desperata generationen”. Arvtagare till storheter som Eugene O´Neill, Tennesse Williams och Arthur Miller och vars stora glansnummer var ”Vem är rädd frö Virginia Woolf” som också filmades med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men hans debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” hålls av många som Albees mest fascinerande pjäs – så också av Maria Edström i dagens Klassiker om ”The Zoo Story”.Denna Klassiker är en redigerad version från 2009.

Paradistorg - Saltkråkan för vuxna  

Nina Asarnoj om filmatiseringen av romanen "Paradistorg" som ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Filmen drabbade Sverige som ett knytnävsslag 1977. Ulla Isakssons roman Paradistorg kom 1973 och ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Kunde det möjligen vara så att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen? En tanke som prövades i romanen. Där talades om en ny människotyp – Aniarabarnen – kyliga varelser utan empati, som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet. Berättelsen om den 58-åriga läkaren Katha och hennes idylliska sommarhus i Stockholms skärgård, Paradistorg, blev 1977 film i regi av Gunnel Lindblom och med Ingmar Bergman som producent. På Paradistorg samlade Katha sin familj - döttrarna, barnbarnen, de åldrade föräldrarna men också den olyckliga Ingrid och hennes oönskade son King. Nina Asarnoj har rest tillbaka till 70-talet och sett om filmen som drabbade Sverige som ett knytnävsslag.

"Kniven i vattnet" av Roman Polanski  

Filmregissören Roman Polanski debuterade 1962 med "Kniven i vattnet". Det är en liten, makaber pärla om en dag på sjön som utvecklar sig till ett farligt triangeldrama, värd att kallas klassiker. Här kan man se ett koncentrat av den Roman Polanski som senare skulle göra succé med filmer som "Rosemarys baby" och "Chinatown", och vinna Oscar för "The pianist".Mårten Blomkvist tycker att "Kniven i vattnet" stått sig som en av de bästa Polanskifilmerna.

"Blå ängeln" med Marlene Dietrich  

Ni har säkert hört sången, troligen också sett bilder på Marlene Dietrich i den kvinnliga huvudrollen, men vet ni egentligen vad filmen Blå ängeln handlar om? Mårten Blomkvist fördjupar bilden. Sex och förnedring och en lärare som tvingas att gala som en tupp på scenen visade det sig. Det är något av innehållet i Blå Ängeln. En film som egentligen är mer känd för sången Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt. Faktiskt den första sång som blev en hit genom en film. Året var 1930 och ljudfilmen hade bara några år på nacken.Filmen har också till stor del glömts bort, men kabarésångerskan Lola har förblivit odödlig. Människor tröttnar aldrig på att höra Marlene sjunga om hur hon förbrände män. Sången från "Blå ängeln" blev sen en hit även på engelska, då med titeln Falling in love again.

0:00/0:00
Video player is in betaClose