Klassikern i Kulturradion

Klassikern i Kulturradion

Sweden

Kulturredaktionen gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och TV-historien och lyfter fram kända verk. Vi utnämner också moderna klassiker. Ansvarig utgivare: Mattias Hermansson

Episodes

Jenny Teleman om Nils Karlsson Pyssling  

Astrid Lindgrens novell från 1949 om två små gossar som förenas av ensamhet är en klassisk berättelse om sorgearbete och nyorientering. "Jag tror inte jag varit riktigt varm någon gång sedan i somras" De saliga orden är Nils Karlsson Pysslings. Han och Bertil har just fått eld i den lilla blå kakelugnen i råtthålet och en vänskap gror i värmen. Historien om två små gossar som förenas av ensamhet är en klassisk berättelse om sorgearbete och nyorientering, men innehåller också finurliga referenser mellan arkitektur, heminredning och det undermedvetna. Fast vad händer om en filmregissör missförstår alltihop? Jenny Teleman tar sig an Nils Karlsson Pyssling. Killevippen!

General Bussig  

Karsten Thurfjell om Åke Hodells konkreta poesistycke ”General Bussig”. Åke Hodells livshistoria hör till de mytiska bland 1900-talets avantgardister. Som stridsflygare under andra världskriget kraschade han med sitt plan under en övning och slog sig sönder och samman. Han fick tillbringa åratal på sjukhus för att läka ihop, men i sjuksängen fick han tid att läsa, och där upptäckte han litteraturen, inte minst den moderna poesin, som han sedan själv blev en del av. På 1960-talet började Åke Hodell uppträda i kretsen av konkreta poeter, där språket och bokstäverna användes både för sina ljudmässiga och innehållsliga kvaliteter. På Moderna Museet, i totalt mörker lyste Åke Hodell iförd pannlampa på sitt partitur och på publiken, som terroriserades både visuellt och språkligt med det pacifistiska slagnumret General Bussig.

Det finska nationaleposet Kalevala  

Urskogarnas hjältedikt inspirerade till Finlands självständighetskamp och fortsätter att fascinera än idag. Helene Alm har läst Kalevala och minns en färd till runosångernas karelska byar. Sommaren 1999 bilade jag längs sandiga och gropiga vägar i Kalevala-land, de gamla byarna i det som kallas Vitahavskarelen eller Fjärrkarelen, det Karelen som aldrig har tillhört vare sig Finland eller Sverige, utan alltid har varit under rysk överhöghet. Byar med vackra eller förfallna trähus i urskogar vid djupblåa vatten. Jag hade sällskap av finska turister som sökte Kalevalas rötter. Vi reste i Elias Lönnrots fotspår. Den finske läkaren och forskaren vandrade runt i Karelens byar på 1830-talet och samlade in många av runosångerna som blev grunden till hans nationalepos Kalevala. Sånger som förts vidare muntligt i generationer. Det blev ett diktverk om forntida träsk- och barrskogshjältar, den levnadsvise Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen och den liderlige Lemminkäinen från det ljusa Kalevala, som alla strider med den onda frun Louhi från det mörka norr, Pohjola. Kalevala gavs ut första gången 1835 och blev ett viktigt verk i den finska kampen för självständighet och mot försvenskning och förryskning. Än idag inspirerar Kalevala som fick en ny lättillgänglig översättning till svenska 1999.

Andrej Tarkovskijs film "Nostalghia"  

Fredrik Wadström om den ryska regissören Andrej Tarkovskij och hans fem filmer som visats i Cannes, inte minst "Nostalghia"

Anneli Dufva om Harry Schein  

Just nu går den hyllade dokumentären "Citizen Schein" på biograferna. Men innan dess var det en bok... Anneli Dufva klassikerstämplar den unike mångsysslaren Harry Schein. Harry Schein (1924-2006) spelar i en helt egen roll i den svenska kulturhistorien. Han var den första chefen för Svenska Filminstitutet, som för övrigt i mycket skapades efter de förslag han formulerat i den kulturpolitiska idéskriften Har vi råd med kultur? på 60-talet. Han kom som ensam fjortonårig judisk flykting till Sverige från Wien i Österrike 1939. Han skrev i sin ungdom filmkritik i både BLM och Aftonbladet. Han var ekonomiskt oberoende efter att han, som kemiingenjör, utvecklat ett system för vattenrening, vilket han tog patent på och i förlängningen kunde sälja. Schein var under en period chef för Investeringsbanken och en mycket läst krönikör i Dagens Nyheter. Men han var också författare och skrev bland annat böckerna Schein, Makten och Sluten. Dessutom var han gift med Ingrid Thulin och god vän både med Ingmar Bergman och Olof Palme. Citizen Schein heter ett nytt praktverk, som från olika perspektiv belyser människan och kulturpolitikern, filmkännaren och dandyn Harry Schein. Anneli Dufva har läst boken och klassikerstämplat den unike mångsysslaren Schein.

Djuna Barnes "Nattens skogar"  

Den har kallats världens mest komplicerade terapiroman, Nattens skogar från 1936. Katarina Wikars finner meningar snirkliga som gamla jugendmöbler. Den amerikanska författaren Djuna Barnes försökte år efter år skriva sig ut ur förhållandet med skulptören Thelma Woods. Hon jagade henne genom sovrum och parisiska barer i åtta år. Romanfigurerna flockas kring den alkoholiserade doktorn för att fråga honom allt han vet om natten, och han talar oupphörligt för att hålla ångesten borta. Allt har redan hänt, bara referaten kvar. Djuna Barnes betraktas sedan länge som en modernistisk klassiker. Katarina Wikars berättar om Nattens skogar med hjälp av Joakim Pirinen och Horace Engdahl. Uppläsningar av Jane Friedman och Rolf Skoglund.

Rambo - historien om ett namn  

Bakom Rambo hittar vi förutom Sylvester Stallone även Hisingen, ett äpple och en författare som desperat söker ett namn. Det är 1971 och författaren David Morrell som då bor i Pennsylvania sitter och sliter med sin debutroman. Han har bestämt sig för att den ska heta First Blood, men problemet är att han inte har något namn ännu på sin ”hjälte”, den hemvändande Vietnamsoldaten. Morrell har kört fast. ”I struggled to find that Character´s name”. På eftermiddagen kommer hans fru hem från affären. Hon har köpt äpplen, en ny sort, säger hon. Han är mitt uppe i sitt skrivande, han har annat att tänka på, kanske blir han irriterad när hon berättar om dom nya äpplena som ska vara så goda. Men han vill ju inte vara otrevlig så han tar han ett äpple, biter i det lite förstrött och tycker det har en frisk och fin smak och frågar vad det är för sort. Hon säger att äpplet heter Rambo. Då klickar det till hos David Morrell. Han känner direkt styrkan och kraften i namnet Rambo. Debutromanen First Blood - som på svenska heter Tvekampen - blir en succé och så föds actionhjälten, Vietnamveteranen, supersoldaten som har sin egen agenda. Och boken blir till film med Sylvester Stallone, alias John Rambo. Sylvester Stallone har gjort många andra roller under sin karriär, men det är med den våldsamme krigaren Rambo han fick sitt stora internationella genombrott. Och – och här kommer det mest häpnadsväckande - därmed är han för evigt sammanbunden med Hisingen och Göteborg! För det där äpplet som David Morrells fru köpte i Pennsylvania 1971 odlades ursprungligen vid Rambergets fot på Hisingen, i Göteborg. Peter Gunnarsson hette lantbrukaren som mer än 300 år tidigare utvandrade till Amerika. Det var 1639. Han tog sig namnet Peter Gunnarsson Rambo efter berget därhemma, och Rambo gav namn åt en av hans äppelsorter som bl a användes till cider. Det gick väldigt bra för Gunnarsson Rambo. Släkten Rambo - liksom äpplena med ursprung från Ramberget - spred sig i Delaware och grannstaterna. Det finns beskrivet i boken The Rambo Family Tree, en släkthistoria som sträcker sig över 350 år, från 1611 till 1986, skriven av Beverly Nelson-Rambo. Det var det goda äpplet som fick David Morrell att ge sin huvudperson namnet Rambo, men han tänkte också på att namnet påminde om engelskans sätt att uttala den franske poeten Arthur Rimbauds namn, alltså Rambou, och det var inte alls fel association, tyckte han. Tvärtom. Morrell var väl förtrogen med Rimbaud och tyckte att hans mest kända verk, En tid i helvetet, kunde ses som en metafor över den här f d Vietnamsoldatens upplevelser. Att huvudpersonen i en bok eller film har ett namn som stämmer överens med personen man vill skildra och som dessutom fastnar lätt hos publiken, den sortens psykologi har Morrell utvecklat i sin essä What’s in a name. Och det kanske också gäller för äpplen? I Sverige dog äpplet Rambo ut under den hårda vintern 1709 som tog död på de flesta fruktträd i landet. Men när Carl von Linné firades stort 2007, kom äpplet tillbaka genom ympkvistar från USA och det var USA:s ambassadör som fick plantera Rambo på nytt. Det skedde inte vid Ramberget utan i Uppsala. Sylvester Stallone tillfrågades om medverkan vid återplanteringen i Sverige men tackade nej. Mia Gerdin mia.gerdin@sverigesradio.se

Riala kyrka  

Riala kyrka är en vitputsad stenkyrka från 1200-talet. Klockstapeln med sin klocka är från 1500-talet. Ciceron: Mats Arvidsson. Från augusti 2012 Porten in till kyrkan antas vara från slutet av 1200-talet. Inne i porten leder en trappa upp, varifrånman tidigare delgav folket kungörelser. Vapenhuset är ovanligt stor och här finns ett altare placerat med torson av det gamla triumfkrucifixet. Vid en restaurering i slutet av förra seklet gjorde man ett drastiskt ingrepp och fönstren fick sin tredelta form och kyrkan rappades vit. Vid inträdet möter man en träskulptur föreställande aposteln Jakob från 1300-talets senare hälft. En madonna med Jesusbarnet härstammar från 1400-talet och från samma tidsålder härstammar valven. I kyrkan fanns S:t Jacobs relikskrin vilket blev beslagtaget av Gustav Vasa. Altartavlan är en kopia av Rubens vars original finns i Antwerpen.

"Nu pogodi" - sovjetisk tecknad tv-klassiker  

Fredrik Wadström berättar om en serie kortfilmer från sovjetisk tv, filmer som än idag fascinerar barn i Ryssland och andra delar av forna Sovjetunionen. Kortfilmerna om vargen och haren har setts av miljoner barn i Ryssland och Sovjetunionen.  Med olika fantasifulla ramberättelser som fond upprepar alla filmerna samma grundtema: vargen jagar haren för att äta upp den men blir alltid bortkollrad, fintad, förödmjukad och mörbultad. Och så slutar det varje gång med att han utslungar sitt vid det laget fullständigt tomma hot mot den oberörda haren. "Vänta bara!" - nu pogodi! I första hand inspirerad av Disney men oftare jämförd med Tom & Jerry skapade den sovjetiska statliga animationsstudion bara 18 stycken tiominutersavsnitt under åren 1969 – 1995. Idag finns de samlade på klassiker-dvd:er som fortfarande säljer i hela forna Sovjetunionen.

Mike Kelleys konstverk Mobile Homestead  

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när ”The White Flight” inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

Gruvan på Tekniska museet i Stockholm  

En av landets äldsta utställningar nyöppnar: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm. I Klassikern går kulturredaktionens Mattias Berg tillbaka ned i sin barndoms spökhus. Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från

Henrik VIII:s sista tornerspelrustning  

I decennier har den stått där och skrämt och fascinerat, Henrik VIIIs tornerspelrustning i blankt stål i sin monter på Towern i London. En hård tung dräkt av makt på en trasig sjuk konungakropp. Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan. Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade. Sönder, infekterad, förvirrad Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det. Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen. Sönder, infekterad, förvirrad Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför? Jenny Teleman jenny.teleman@sr.se

Det blåser på månen – en barnboksklassiker  

Eric Linklaters barnboksklassiker får nytt liv på Dramatens scen- en visuell upplevelse och en frisk fläkt från en annan planet. Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda mitt under brinnande krig.(1944). Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in i deras hjärtan. De uppstudsiga flickorna gör helst som de själva vill; äter så mycket pudding och paj att de blir stora som ballonger, och provar Fru Häxelins trolldryck som förvandlar dem till kängurur. Tillsammans befriar de Silverfalken och Guldpuman ur djurparken och beger sig till Bombardiet för att befria sin pappa som kämpar för att störta diktatorn Hula-hu. – Berättelsen är aktuell idag, även om den utspelas i en sagovärld, säger regissören Ellen Lamm och fortsätter: – Det handlar om ett land med en diktator och förtryck på många olika plan. Föreställningen har ändå ett politiskt anslag eftersom det handlar om att tänka själv och det finns situationer där det är rätt att göra uppror. Flickorna är berättelsens hjältar. De befriar sin pappa och ett helt folk. De förmedlar ett tidlöst budskap: Våga mer! Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se

Måns Hirschfeldt om Jonas Bohlins betongstol  

Formgivaren och arkitekten Jonas Bohlin är just nu aktuell med utställningen Nio Episoder [dikter i rymden] på Vandalorum. I Klassikern tittar Måns Hirschfeldt närmare på den berömda betongstolen. I möbelföretaget Källemos produktbroschyr på Möbelmässan 1982 stod: "Jonas Bohlin har gestaltat en stol som har en plats i möbelkonstens historia." Och så sist, kanske lite mer desperat: "Den som kommer först till kvarn". Betongstolen, eller "Concrete" som den egentligen heter, blev ingen försäljningssucce och Källemo fick dumpa priset till 1900 kr. styck. Men en plats i möbelkonstens historia fick den och som mest har "Concrete" sålts för 170 000 kronor på auktion. I Klassikern träffar Måns Hirschfeldt Jonas Bohlin och talar med honom hans första möbel. Stolen som han, som skulle bli byggnadsingenjör, inte ens tänkte att skulle användas att sitta på. Detta är en digital repris från november 2010

Mårten Blomkvist om "Ladykillers"  

En plan. Fem skurkar. Och så en gammal dam som försöker stoppa dem. Bovarna oroar sig knappt. Men engelska komedin "Ladykillers" från 1955 visar vådan av att ta något för givet. Alec Guinness, idag av alla känd som Obi-Wan Kenobi i "Stjärnornas krig", spelar förbrytargeniet professor Marcus som inte räknat med mormorslika mrs Wilberforce och hennes papegoja general Gordon.77-åriga Katie Johnson gjorde mrs Wilberforce, och det blev hennes livs roll.2004 gjorde bröderna Coen en nyinspelning av filmen men det är 1955 års version som är klassikern, slår Mårten Blomkvist fast.Musiken till "Ladykillers" var komponerad av Tristram Cary.

Arne Ankas politiska udd  

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995. Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder. Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

Pansarkryssaren av Molly Johnson  

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. I november 2016 avled författaren Molly Johnson, 85 år gammal.I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med sitt djärva sönderbrutna språk och sin kritik av kolonialismen.I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra författaren Anneli Jordahl och kritikern och poeten Karl Vennberg.

"Till vännen som inte ville rädda mitt liv" av Hervé Guibert  

I Klassikern hörs Jenny Teleman om Hervé Guiberts "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990), aidsromanen som sände en chock och jubelvåg genom Frankrike när den kom. Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv".Det blev inte hans sista roman men nästan. Le Monde-journalisten, den hyllade författaren, prisbelönte filmaren och fotografen Guibert, född 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt änglalika utseendet, vän och älskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 år gammal. Och alla sina sista år skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom också att ändra den allmänna franska blicken på något som fortfarande kunde kallas "bögpesten".Tydligen skrattade Michel Foucault nästan ihjäl sig när han fick viruset beskrivet för sig för första gången: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det är för bra för att vara sant!"Sådan var nämligen den fortfarande häpna, chockade tonen inför en obegriplig epidemi vid tiden för bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och färg inuti författaren och alltfler vänner. "Ett räkneverk mot döden" kallar han det på ett ställe.För viruset som var omöjligt att stoppa kunde i alla fall mätas, Verkningarna gick att mäta. Så det blir möjligen den första romanen om T4, beteckningen för den typ av vita blodkroppar som först angrips av aidsviruset med en successiv försvagning av immunförsvaret som följd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tvåtusen T4. Medan de ödesdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som slår sig på hjärnan sätter in i gränsområdet under tvåhundra T4. Då är döden nära, månader eller veckor bort. Så det är en punkt romanen räknar mot: under tvåhundra.1990 fanns bara ett läkemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT är så starkt att få tålde det mer än ett år. Så det är en annan punkt att räkna mot: slutet på AZT.Det är en roman om blodet dettaden sysslar med händelser inne blodet, blottlägger det, det är i blodet läsningen sker kan man säga.Under 1991 gjorde Hervé också en hemmagjord dokumentär, "La Pudeur ou L'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar på Youtube sitter han i en undersökningsstol och möter som så många gånger förr en sjuksköterska som ska tömma blod ur hans arm, för att mäta, läsa i det, ser man på det där lilla filmfragmentet så sammanfattar det vad romanen räknar och räknar ner."Nedbrytningsprocessen som satt i gång i mitt blod fortgår dag för dag …Långt innan min sjukdom hade konstaterats genom undersökningarna kändes det som om mitt blod plötsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det förut varit skyddat av någon sorts klädsel som jag inte vetat om. Mitt blod är avslöjat, för alla överallt och för alltid, mitt blod är naket på tunnelbanan och bussen, på gatan där jag går, en pil är ständigt riktad mot blodet och mot mig.Syns det i ögonen?"Den börjar med en stillbild på Guibert uppkrupen i en fåtölj. Placerad vid en sprängfylld bokhylla. På golvet framför ligger utspridda papper, manussidor, men han läser i inget, han har lagt handen över ögonen.Alla böcker att inte skriva. Det kan bli två till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla böcker att inte läsa. Det är en blivande världsberömd författare som ska dö här, och räkneverket äter upp hans eftermäle.Handen över ögat, det är utmattning. För detta är också en bok om omänsklig trötthet, skriver han. Viruset kommer från grönapan. Det fascinerar honom."Detta är hästens eller apans trötthet inympad på en mans kropp."Nästa bild i det lilla utsnittet från filmen är bara hans tändstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju förstås ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerräknaren tickar. Sista

Don DeLillos Vitt brus - en civilisationskritik som lockar till skratt  

New York-bon Don DeLillo är en ständig lågoddsare när det drar ihop sig till Nobelpris i litteratur. I Klassikern hör vi Peter Sandberg om Don DeLillos roman Vitt brus. Han har bortåt tjugo romaner bakom sig och genombrottet kom med romanen White noise (Vitt brus) 1985. Läraren Jack Gladney ger kurser om Hitler på ett universitetet i en amerikansk småstad . Allt vore frid och fröjd, om han bara kunde sluta tänka på döden.Andra titlar som nått en stor publik är Underground (1997) och Falling man (2007). Hans senaste roman Zero K (Noll K) kom nyligen på svenska.

Bröderna Marx "Fyra fula fiskar" gör lättstöttheten till skön konst  

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

0:00/0:00
Video player is in betaClose