Klassikern i Kulturradion

Klassikern i Kulturradion

Sweden

Kulturredaktionen gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och TV-historien och lyfter fram kända verk. Vi utnämner också moderna klassiker. Ansvarig utgivare: Mattias Hermansson

Episodes

Performancekonstnären Valie Export och genitalpaniken  

Den performancekonst som utvecklades i USA och Europa på 1960-talet hade länge manliga förtecken, med några få undantag som Yoko Ono och Carolee Schneemann. Österrike fick sin ryktbara grupp wieneraktionister, och mot slutet av decenniet bröt de första feministiska pionjärerna ny mark. Valie Export klev ut på Wiens gator 1967 och blev snabbt ryktbar med sina provokationer, inte sällan av sexuell art. Denna legend är vid 77 års ålder fortfarande verksam, och när hennes filmer och foton visades på en festival i Karlstad och Kristinehamn besökte hon för första gången Sverige.

Legenden om Storinkvisitorn  

Legenden är i romanen författad av Iván Karamazov - intellektuell sanningssägare med slitstarkt munläder - som läser upp den för sin fromme broder Aljosja när de möts på ett kafé i S:t Peterburg.   Historien utspelas under inkvisitionen i 1500-talets Sevilla, där kättarbålen varje dag tänds till Guds ära. Då - efter femton sekler - dyker Kristus upp, vilket skapar problem för inkvisitorerna som styr och ställer i just Kristi namn. Kristus kastas i fängelse och på kvällen kommer Storinkvisitorn till hans cell för att tala allvar Ett program av Peter Sandberg.

A Midsummer Night's Sex Comedy  

Shakespeares komedi har blivit ett samtida relationsdrama som tar sin början i en föreläsningssal på Manhattan.   Filmen utspelas sedan i ett hus på landet där tre par umgås och där till slut alla är kär i fel person. Lars Lönnroth om Woody Allens film "A Midsummer Night's Sex Comedy" från 1982.

Klassikern: Olivier Messiaens "Kvartett för tidens slut"  

1940 hade Frankrike förlorat kriget och hundratusentals soldater blev krigsfångar. Messiaen hade varit sjukvårdare och placerades i ett stort tyskt läger. Det var ett hårt liv men vakterna gav honom notpapper och penna. Han fann tre musiker bland fångarna:en cellist, en violinist och en klarinettist.Messiaen satte igång att skriva något för dem, han komponerade där det var tyst, och inte för kallt, som i tvätteriet. Det blev bara ett kort stycke men efter ett tag byggde Messiaen ut det och eftersom det fanns ett piano som han själv kunde spela blev det en kvartett. Quator por la fin du monde. Styckets titel Kvartett för tidens ände anspelar på tionde kapitlet i Uppenbarelseboken där en ängel tillkännager att tiden upphör. Men kvartetten är inte 50 minuter ångest, den är ingen tröstemusik och låter inte ana paradiset.  Messiaens tro fungerade kanske som hans färgsinne, alltså att han såg färger när han hörde musik. Gudstron var inget system av dogmer, utan en närvaro. Musiken är teoretiskt uttänkt, samtidigt oerhört känslostark. Allt är tydligt. Lätt att följa. Och samtidigt mystiskt, oåtkomligt. Denna kammarmusik framfördes i januari 1941 i lägret och skildringarna av hur det gick till skiljer sig åt. Stod publiken i en kall barack. Var de 400 eller flera tusen? Ja, hur som helst sade Messiaen senare att han aldrig haft så uppmärksamma lyssnare. Mikael Timm mikael.timm@sverigesradio.se

Polaroidfotografiet  

Hur lät polaroidkameran? Hur lång tid väntade man? Vad hände i kroppen när bilden väl kom fram?  Kommer ni ihåg hur förväntansfull man var när den bubbliga ytan transformerades till bleka färger och glåmiga siluetter? Formatet var 7,7 gånger 7,7 centimeter. En bred vit marginal under. Farliga kemikalier. Motivet var nästan alltid någon annanstans än på bilden.

Mozarts tre operor med da Ponte-libretton  

Wien under slutet av 1700-talet. Det är en tid då världsordningen ifrågasätts, som till exempel adelns privilegier. Just då, under fyra intensiva år, skriver Mozart de här tre operorna. Några år senare var han död. Den lite äldre äventyraren Lorenzo da Ponte föddes i närheten av Venedig men var tvungen att lämna öarna på grund av en rad skandaler. Han hamnade så småningom i Wien där han bodde under många år innan han tvingades att fly igen - då till London och senare till New York där han dog nästan 90 år gammal. Författare, retoriker, lärare - påhittig, både som författare och, som ryktena säger, i livet, med sanningen. Den första av de tre är alltså Figaros bröllop som bygger på en pjäs av Beaumarchais - den skrevs 1786. Det är faktiskt så att Don Giovanni och Figaros bröllop bygger på pjäser som da Ponte arbetat med. I ett förord till Figaros bröllop skriver han att han inte gjort en översättning av pjäsen, utan mera imiterat den, gjort ett utdrag, skurit ner antalet roller, tagit bort en akt. Så måste det vara generellt, man måste korta - det tar alltid längre tid att sjunga orden än att säga dem. Figaros bröllop heter operan och Den galna dagen heter Beaumarchais pjäs. En parentes är att den också är en pjäs i en svit av tre i original. Rossini-opera Barberaren i Sevilla är den första om barberaren Figaro och hans Rosina. Som sagt - en utvikning. Figaros bröllop var provocerande för sin tid och pjäsen var förbjuden i Wien för att den ifrågasatte adeln på många sätt. Figaro och Susanna ska gifta sig - han är grevens betjänt och hon är grevinnans kammarjungfru. Men Susanna är också den kvinna som greven flirtar hejdlöst med. Det blir en berättelse om att få styra sitt eget liv. Men samtidigt berättar Figaros bröllop också om ungdomlig lust, om ett äktenskap som gått i stå och ett kommande äktenskap där mycket ännu är oklart och om pengar och längtan efter ett drägligt liv. Och om att försöka störta hierarkier. Mozart hittade pjäsen och hade hört talas om Lorenzo da Ponte som en möjlig librettist. da Ponte arbetade på hovteatern i Wien då och han skrev om pjäsen, tonade ner samhällskritiken något och fick det godkänt av kejsar Josef II innan Mozart la till sin fantastiska musik. 18 månader efter Figaros bröllop hade Don Giovanni premiär. Den är också byggd på en pjäs, men mera skissartat. Hela den flora av myter om Don Giovanni, alltså Don Juan, kommer från den spanske dramatikern Tirso de Molina som skrev den första författade texten om förföraren redan tidigt 1600-tal. Den har sedan bearbetats flera gånger, också som opera. Det Mozart gjorde var att skapa ett dramma giocoso. Enkelt kan man kalla det en ovanligt brant mix av djupt allvar och fnittrig komedi. Don Giovanni förför kvinnor utan ånger och då och då dör någon i samband med det och hans betjänt Leporello får lappa ihop det efteråt, rädda sin herre, muta dem som måste tystas, medan Don Giovanni själv redan har försvunnit till nästa kvinna. Men tillslut hinner Don Giovannis förflutna upp honom och en förorättad fader stiger upp ur dödsriket för att hämnas. Efter framgångarna med Figaros bröllop och Don Giovanni gick de vidare med en helt egen idé. Così fan tutte - premiär på Burgtheater i Wien i januari 1790. Ofta bara kallad Così. Così har ett manligt perspektiv och handlar om trohet och om att förklä sig. Två unga par ska prövas innan de ska gifta sig. Männen ska se om de unga kvinnor de är kära i verkligen är trogna? På svenska är titeln Så gör de alla, eller skola för älskande. Männen klär ut sig för att locka kvinnorna till felsteg. Ett ofta använt knep som många författare genom historien skrivit om. Vi hittar det hos Ovidius, Boccaccio och Shakespeare. Idag går både Figaros bröllop och Don Giovanni att spelas rätt upp och ner, men många regissörer har svårigheter med Così fan tutte. Är kvinnorna verkligen så lättlurade? Eller luras de också? Vem kommer att lära sig vad av vem? Den gamle vännen som hjälper männen - är han bara en cyniker? För att dagens publik ska acceptera vad som sker på scenen måste regissören vässa sin analys mer med Così än de andra. Den har faktiskt, under århundranden, skrivits om för att tona ner det omoraliska i berättelsen. Hur kan de unga kvinnorna ens tänka sig att lämna sina fästmän, som dessutom själva är utklädda till mustaschprydda albaner. De här tre da Ponte-operorna ligger ständigt på listan över de femton mest spelade operorna i världen. Den enda Mozartopera som spelas mer är hans sista: Trollflöjten. Att de här tre är så populära beror förstås på Mozarts musik som är melodiös utöver det vanliga och orkestrerad så att man medvetet eller omedvetet hör vad som händer. Sen blir dramatiken tydlig med rätt val av tempo för rätt situation. Berättelserna är tidlösa i sak - men da Ponte använde klokt den tidiga operans formaliserade klichéer, ofta från italienska commedia dell'arte där vissa rollfigurer alltid agerade på samma sätt. Han tog alltså den endimensionella typen och gav den kött och blod, både hjärta och hjärna. Tillsammans med Mozarts musik är effekten häpnadsväckande, eftersom vi känner igen personligheten, stilen men plötsligt inser att det står en människa med både kropp och själ framför oss. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se Mozarts musik i inslaget kom från inspelningarna med Musicaeterna ledda av Teodor Currentzis. Under de senaste två åren har Drottningholms Slottsteater spelat Figaros bröllop och Don Giovanni och i sommar (2017) kommer man avsluta med Così fan tutte. Det här fransk-svensk-internationella projektet har dirigenten Marc Minkowski som musikalisk ledare. P2s podd Operaguiden har talat om Figaros bröllop.  

"Allt om Eva" med Bette Davis  

"All About Eve", eller "Allt om Eva" som den heter på svenska, visar vad riktigt stjärnspel går för. Den har Bette Davis i hennes mest kända roll, divan Margo Channing. Runt henne briljerar andra proffs som giftiga kritiker, blåögda starlets, och beska påklädare. Den sofistikerade dialogen är full av elakheter, kvickheter, cynismer och dubbeltydigheter. Filmen handlar om hur den unga Eve klöser sig fram till en skådespelarkarriär och hennes väg till toppen blir en rundtur genom ett galleri av karikatyrer av teatertyper. "Allt om Eva" är en klassiker som det bara är att luta sig tillbaka och njuta av, säger Mårten Blomkvist.

Göran Sommardal om Maos lilla röda  

Boken heter egentligen Citat ur ordförande Maos verk och är precis det: 427 olika citat indelade i 33 kapitel, med avsnitt från Maos verk, militärpolitiska skrifter och viktigare tal. Boken var tänkt att fungera som en handbok i genomförenadet av Kulturrevolutionen och ambitionen var att det skulle finnas en "lilla röda" per innevånare i landet (750 miljoner, 1967). Den slutgiltiga upplagan blev dock flera miljarder exemplar och 100-tals tryckerier var i åratal helt sysselsatta med mångfaldigandet. Efter att Mao Zedong avlidit 1976 uppmanades dock de kinesiska medborgarna att lämna sina exemplar till pappersinsamlingen och 1979 förbjöds fortsatt försäljning av boken, som sedan dess inte tryckts i Kina, annat än i piratutgåvor. Editionshistoriskt sett, och sådant bör man ju vara noggrann med när det gäller en "helig skrift", har det funnits tre principiellt mycket särskilda utgåvor. En första upplaga innan Lin Biao officiellt utsågs till Mao Zedongs efterträdare. En andra upplaga med just denne försvarsminister Lin Biaos sanktfierande företal, med ett antal glödande argument för varför man måste studera Citaten och varför man bör följa ordföranden i vått och torrt. Och till sist en tredje upplaga med Lin Biao lika sorgfälligt utrensad, efter dennes störtdykande i ett flygplan över Manchuriet. Göran Sommardal har i dagens Klassikern tagit fram sitt eget, av Lin Biao förordsförsedda exemplar av Maos lilla röda ur bokhyllan. Hans favoritcitat för dagen: "Revolutionen är ingen middagsbjudning".

Jenny Teleman om Nils Karlsson Pyssling  

"Jag tror inte jag varit riktigt varm någon gång sedan i somras" De saliga orden är Nils Karlsson Pysslings. Han och Bertil har just fått eld i den lilla blå kakelugnen i råtthålet och en vänskap gror i värmen. Historien om två små gossar som förenas av ensamhet är en klassisk berättelse om sorgearbete och nyorientering, men innehåller också finurliga referenser mellan arkitektur, heminredning och det undermedvetna. Fast vad händer om en filmregissör missförstår alltihop? Jenny Teleman tar sig an Nils Karlsson Pyssling. Killevippen!

General Bussig  

Åke Hodells livshistoria hör till de mytiska bland 1900-talets avantgardister. Som stridsflygare under andra världskriget kraschade han med sitt plan under en övning och slog sig sönder och samman. Han fick tillbringa åratal på sjukhus för att läka ihop, men i sjuksängen fick han tid att läsa, och där upptäckte han litteraturen, inte minst den moderna poesin, som han sedan själv blev en del av. På 1960-talet började Åke Hodell uppträda i kretsen av konkreta poeter, där språket och bokstäverna användes både för sina ljudmässiga och innehållsliga kvaliteter. På Moderna Museet, i totalt mörker lyste Åke Hodell iförd pannlampa på sitt partitur och på publiken, som terroriserades både visuellt och språkligt med det pacifistiska slagnumret General Bussig.

Det finska nationaleposet Kalevala  

Sommaren 1999 bilade jag längs sandiga och gropiga vägar i Kalevala-land, de gamla byarna i det som kallas Vitahavskarelen eller Fjärrkarelen, det Karelen som aldrig har tillhört vare sig Finland eller Sverige, utan alltid har varit under rysk överhöghet. Byar med vackra eller förfallna trähus i urskogar vid djupblåa vatten. Jag hade sällskap av finska turister som sökte Kalevalas rötter. Vi reste i Elias Lönnrots fotspår. Den finske läkaren och forskaren vandrade runt i Karelens byar på 1830-talet och samlade in många av runosångerna som blev grunden till hans nationalepos Kalevala. Sånger som förts vidare muntligt i generationer. Det blev ett diktverk om forntida träsk- och barrskogshjältar, den levnadsvise Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen och den liderlige Lemminkäinen från det ljusa Kalevala, som alla strider med den onda frun Louhi från det mörka norr, Pohjola. Kalevala gavs ut första gången 1835 och blev ett viktigt verk i den finska kampen för självständighet och mot försvenskning och förryskning. Än idag inspirerar Kalevala som fick en ny lättillgänglig översättning till svenska 1999.

Andrej Tarkovskijs film "Nostalghia"  

Fredrik Wadström om den ryska regissören Andrej Tarkovskij och hans fem filmer som visats i Cannes, inte minst "Nostalghia"

Anneli Dufva om Harry Schein  

Harry Schein (1924-2006) spelar i en helt egen roll i den svenska kulturhistorien. Han var den första chefen för Svenska Filminstitutet, som för övrigt i mycket skapades efter de förslag han formulerat i den kulturpolitiska idéskriften Har vi råd med kultur? på 60-talet. Han kom som ensam fjortonårig judisk flykting till Sverige från Wien i Österrike 1939. Han skrev i sin ungdom filmkritik i både BLM och Aftonbladet. Han var ekonomiskt oberoende efter att han, som kemiingenjör, utvecklat ett system för vattenrening, vilket han tog patent på och i förlängningen kunde sälja. Schein var under en period chef för Investeringsbanken och en mycket läst krönikör i Dagens Nyheter. Men han var också författare och skrev bland annat böckerna Schein, Makten och Sluten. Dessutom var han gift med Ingrid Thulin och god vän både med Ingmar Bergman och Olof Palme. Citizen Schein heter ett nytt praktverk, som från olika perspektiv belyser människan och kulturpolitikern, filmkännaren och dandyn Harry Schein. Anneli Dufva har läst boken och klassikerstämplat den unike mångsysslaren Schein.

Djuna Barnes "Nattens skogar"  

Den amerikanska författaren Djuna Barnes försökte år efter år skriva sig ut ur förhållandet med skulptören Thelma Woods. Hon jagade henne genom sovrum och parisiska barer i åtta år. Romanfigurerna flockas kring den alkoholiserade doktorn för att fråga honom allt han vet om natten, och han talar oupphörligt för att hålla ångesten borta. Allt har redan hänt, bara referaten kvar. Djuna Barnes betraktas sedan länge som en modernistisk klassiker. Katarina Wikars berättar om Nattens skogar med hjälp av Joakim Pirinen och Horace Engdahl. Uppläsningar av Jane Friedman och Rolf Skoglund.

Rambo - historien om ett namn  

Det är 1971 och författaren David Morrell som då bor i Pennsylvania sitter och sliter med sin debutroman. Han har bestämt sig för att den ska heta First Blood, men problemet är att han inte har något namn ännu på sin hjälte, den hemvändande Vietnamsoldaten. Morrell har kört fast. I struggled to find that Character´s name. På eftermiddagen kommer hans fru hem från affären. Hon har köpt äpplen, en ny sort, säger hon. Han är mitt uppe i sitt skrivande, han har annat att tänka på, kanske blir han irriterad när hon berättar om dom nya äpplena som ska vara så goda. Men han vill ju inte vara otrevlig så han tar han ett äpple, biter i det lite förstrött och tycker det har en frisk och fin smak och frågar vad det är för sort. Hon säger att äpplet heter Rambo. Då klickar det till hos David Morrell. Han känner direkt styrkan och kraften i namnet Rambo. Debutromanen First Blood  - som på svenska heter Tvekampen - blir en succé och så föds actionhjälten, Vietnamveteranen, supersoldaten som har sin egen agenda. Och boken blir till film med Sylvester Stallone, alias John Rambo. Sylvester Stallone har gjort många andra roller under sin karriär, men det är med den våldsamme krigaren Rambo han fick sitt stora internationella genombrott. Och och här kommer det mest häpnadsväckande - därmed är han för evigt sammanbunden med Hisingen och Göteborg! För det där äpplet som David Morrells fru köpte i Pennsylvania 1971 odlades ursprungligen vid Rambergets fot på Hisingen, i Göteborg. Peter Gunnarsson hette lantbrukaren som mer än 300 år tidigare utvandrade till Amerika.  Det var 1639. Han tog sig namnet Peter Gunnarsson Rambo efter berget därhemma, och Rambo gav namn åt en av hans äppelsorter som bl a användes till cider. Det gick väldigt bra för Gunnarsson Rambo. Släkten Rambo - liksom äpplena med ursprung från Ramberget - spred sig i Delaware och grannstaterna.  Det finns beskrivet i boken The Rambo Family Tree, en släkthistoria som sträcker sig över 350 år, från 1611 till 1986, skriven av Beverly Nelson-Rambo. Det var det goda äpplet som fick David Morrell att ge sin huvudperson namnet Rambo, men han tänkte också på att namnet påminde om engelskans sätt att uttala den franske poeten Arthur Rimbauds namn, alltså Rambou, och det var inte alls fel association, tyckte han.  Tvärtom. Morrell var väl förtrogen med Rimbaud och tyckte att hans mest kända verk, En tid i helvetet, kunde ses som en metafor över den här f d Vietnamsoldatens upplevelser. Att huvudpersonen i en bok eller film har ett namn som stämmer överens med personen man vill skildra och som dessutom fastnar lätt hos publiken, den sortens psykologi har Morrell utvecklat i sin essä Whats in a name. Och det kanske också gäller för äpplen? I Sverige dog äpplet Rambo ut under den hårda vintern 1709 som tog död på de flesta fruktträd i landet. Men när Carl von Linné firades stort 2007, kom äpplet tillbaka genom ympkvistar från USA och det var USA:s ambassadör som fick plantera Rambo på nytt. Det skedde inte vid Ramberget utan i Uppsala. Sylvester Stallone tillfrågades om medverkan vid återplanteringen i Sverige men tackade nej.   Mia Gerdin mia.gerdin@sverigesradio.se

Riala kyrka  

Porten in till kyrkan antas vara från slutet av 1200-talet. Inne i porten leder en trappa upp, varifrånman tidigare delgav folket kungörelser. Vapenhuset är ovanligt stor och här finns ett altare placerat med torson av det gamla triumfkrucifixet. Vid en restaurering i slutet av förra seklet gjorde man ett drastiskt ingrepp och fönstren fick sin tredelta form och kyrkan rappades vit. Vid inträdet möter man en träskulptur föreställande aposteln Jakob från 1300-talets senare hälft. En madonna med Jesusbarnet härstammar från 1400-talet och från samma tidsålder härstammar valven. I kyrkan fanns S:t Jacobs relikskrin vilket blev beslagtaget av Gustav Vasa. Altartavlan är en kopia av Rubens vars original finns i Antwerpen.

"Nu pogodi" - sovjetisk tecknad tv-klassiker  

Kortfilmerna om vargen och haren har setts av miljoner barn i Ryssland och Sovjetunionen.  Med olika fantasifulla ramberättelser som fond upprepar alla filmerna samma grundtema: vargen jagar haren för att äta upp den men blir alltid bortkollrad, fintad, förödmjukad och mörbultad. Och så slutar det varje gång med att han utslungar sitt vid det laget fullständigt tomma hot mot den oberörda haren. "Vänta bara!" - nu pogodi! I första hand inspirerad av Disney men oftare jämförd med Tom & Jerry skapade den sovjetiska statliga animationsstudion bara 18 stycken tiominutersavsnitt under åren 1969 1995. Idag finns de samlade på klassiker-dvd:er som fortfarande säljer i hela forna Sovjetunionen.

Mike Kelleys konstverk Mobile Homestead  

Efter upploppen i Detroit 1967, när The White Flight inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

Gruvan på Tekniska museet i Stockholm  

Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från Tekniska museet som liten var Gruvan! Att det var någonting som var mörkt, att det var något ljus någonstans, någonting som... Det är spännande med underjorden. Vad sade du att det här var för något? - Det kallas för "skjutkoja". Och om man tittar härinne så är det väldigt kraftiga stockar sammansatta med hjälp av järnbeslag. Det ska då ge skydd för Skjutaren. Och så räknade man skotten, för att vara säker på att alla hade brunnit av ordentligt, säger Lars Paulsson. - På den här sidan har vi en docka som står och handborrar. Så såg ut det i slutet av 1800-talet, till och med början av 1900-talet. Det tog då ungefär åtta timmar att borra ett hål som var 80 centimeter djupt... - Och på 1940-talet kom en ny teknik, nya borrar. Tidigare hade borrarna varit stora och tunga och fick monteras på stora pelare - men nu kom lätta borrmaskiner, som kunde skötas av en person. Och en sådan person har vi stående här. Men senare skulle det ju visa att det här ger vibrationsskador: både i fingrar och på inre organ och så där. Vi kan lyssna på hur det lät med de maskinerna, säger han. Tror du att man kan få liknande insikter om vår teknik i dag, i till exempel gruvbrytning: att det vi tror är väldigt bra och säkert kommer man att skratta åt i framtiden? - Ja, det tror jag faktiskt. För om man tittar på gruvbrytning kan man se att det blir färre och färre människor som behövs hela tiden - och fler och fler maskiner, alltså en ständigt ökande mekanisering. Och varje gång som man gjort ett sådant här tekniksprång, har man ju tyckt att det var väldigt mycket bättre än tidigare. Jag tror att nästa utvecklingssteg i gruvor är att det inte kommer att vara några människor överhuvudtaget där nere: då kommer man se tillbaka på den tid när det fanns folk i gruvorna. Hur ser du på det att när ni visar äldre, förgången tid - blir det automatiskt någon sorts utvecklingsoptimism av det? - Jo, det blir det ju... Men om man tittar på allt industriarbete förr i tiden så var det ju egentligen ganska hemskt: oerhört många olyckor inträffade inom alla industrigrenar. Och särskilt hemskt var det säkert i gruvorna. Att vara under jorden, utan belysning och hantera sprängämnen, stå och borra för hand och allt det här. Det var ju en extrem miljö på många sätt, säger Lars Paulsson. Var det en svår fråga, internt på museet, om ni alls skulle bevara den här utställningen? - Nej, inte den här gången. För 20 år sedan, då vi skulle göra om, minns jag att det var det. Men nu har det liksom gått så långt med den här utställningen - och så har den ett sådant klassikervärde. Det är ju den enda utställningen här på museet som finns kvar sedan 30-talet. På något sätt lever Tekniska museets själ lite kvar här nere. Och alla vill bevara den, säger Lars Paulsson. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

Henrik VIII:s sista tornerspelrustning  

Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan. Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade. Sönder, infekterad, förvirrad Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det. Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen. Sönder, infekterad, förvirrad Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför? Jenny Teleman jenny.teleman@sr.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose