Klassikern i Kulturradion

Klassikern i Kulturradion

Sweden

Kulturredaktionen gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och TV-historien och lyfter fram kända verk. Vi utnämner också moderna klassiker. Ansvarig utgivare: Mattias Hermansson

Episodes

Don DeLillos Vitt brus - en civilisationskritik som lockar till skratt  

New York-bon Don DeLillo är en ständig lågoddsare när det drar ihop sig till Nobelpris i litteratur. I Klassikern hör vi Peter Sandberg om Don DeLillos roman Vitt brus. Han har bortåt tjugo romaner bakom sig och genombrottet kom med romanen White noise (Vitt brus) 1985. Läraren Jack Gladney ger kurser om Hitler på ett universitetet i en amerikansk småstad . Allt vore frid och fröjd, om han bara kunde sluta tänka på döden.Andra titlar som nått en stor publik är Underground (1997) och Falling man (2007). Hans senaste roman Zero K (Noll K) kom nyligen på svenska.

Bröderna Marx "Fyra fula fiskar" gör lättstöttheten till skön konst  

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

Bröderna Marx "Fyra fula fiskar" gör lättstöttheten till skön konst  

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

Gershwins Rhapsody in Blue - ett experiment inom modern musik  

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken. Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången. Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom... För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering. Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare. George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan. Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor. Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar. Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket." Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York. Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga. Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester. Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster. I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar. Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare. Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland m

Arne Ankas politiska udd  

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995. Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder. Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

Aniara – en flyktingkris  

1956 landade Harry Martinsons versepos Aniara - En revy om människan i tid och rum. Om en emigrerande mänsklighet. Jenny Teleman lyssnar när Ulf Palme läser och hör dagens båtflyktingar sörja. Hela mänskligheten sitter i samma båt, ett väldigt rymdskepp, för alltid vilse kosmos. Aniara blev en av de viktigaste anledningarna till att Harry Martinson fick sitt olycksaliga Nobelpris i litteratur ett par decennier senare. För allting är olycksaligt med detta versepos. Det saknar hopp, framtidstro och lösningar. Der intresserar sig för begreppen försent och förbi och förlorat. Det har kallats en Kassandra varning om en kommande ekologisk katastrof, en vandring genom människan förlorade själ och en sång om den moderna döden. Jenny Teleman kallar det världens bästa läsning vid politisk depression. Hör Klassikern om lyriken för de som sitter hemma och gett upp för de som sitter i gummibåtar och i baggeutrymmen för alla de rekorderliga och inte rekorderliga som tappat passet och riktningen, entreprenörsandan och fastnat i mellan Lyran och solsystemet.

Viola Gråsten satte färg på Folkhemmet  

Viola Gråsten (1910-1994) kom från ullbristens Finland under andra världskriget och lyckades etablera sig som en av Sveriges mest färgstarka och tongivande textilkonstnärer. Viola Gråsten var modernisten, inspirerad av Matisse och Picasso, som gjorde revolution i inrednings-Sveriges femtiotal som fortfarande var brunmurrigt och småblommigt. Hon kom som en främmande fågel från ett mörklagt Helsingfors och gjorde succé med sina färgsprakande, långhåriga ryor. Idag minns man henne främst för hennes egensinniga färgkombinationer som blått/grönt och rött/turkos, som i mönstret "Oomph" med sina lysande trianglar som nu återupptagits i produktion. Anne-Marie Ericsson har skrivit "Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst". Hon vill särskilt framhålla hennes betydelse som ryakonstnär- hon tog med sig de långhåriga, färgstarka ryorna från Finland. Men hon vävde bara en enda rya själv- och den blev sned. "Hon var en typisk konstnär som ville förverkliga sina idéer. Det var bilderna och uttrycket som skulle bli rätt," säger Anne-Marie Ericsson."Det var det som var det viktiga, inte att det skulle gå att trycka". Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se

"The Zoo Story" av Edvard Albee  

Dramatikern Edvard Albees debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” är kanske Albees mest fascinerande pjäs tycker Maria Edström i dagens Klassiker. I höstas dog den amerikanske dramatikern Edvard Albee - född 1928 kom han att räknas till vad som i USA kallades ”desperata generationen”. Arvtagare till storheter som Eugene O´Neill, Tennesse Williams och Arthur Miller och vars stora glansnummer var ”Vem är rädd frö Virginia Woolf” som också filmades med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men hans debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” hålls av många som Albees mest fascinerande pjäs – så också av Maria Edström i dagens Klassiker om ”The Zoo Story”.´╗┐Denna Klassiker är en redigerad version från 2009.

Paradistorg - Saltkråkan för vuxna  

Nina Asarnoj om filmatiseringen av romanen "Paradistorg" som ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Filmen drabbade Sverige som ett knytnävsslag 1977. Ulla Isakssons roman Paradistorg kom 1973 och ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Kunde det möjligen vara så att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen? En tanke som prövades i romanen. Där talades om en ny människotyp – Aniarabarnen – kyliga varelser utan empati, som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet. Berättelsen om den 58-åriga läkaren Katha och hennes idylliska sommarhus i Stockholms skärgård, Paradistorg, blev 1977 film i regi av Gunnel Lindblom och med Ingmar Bergman som producent. På Paradistorg samlade Katha sin familj - döttrarna, barnbarnen, de åldrade föräldrarna men också den olyckliga Ingrid och hennes oönskade son King. Nina Asarnoj har rest tillbaka till 70-talet och sett om filmen som drabbade Sverige som ett knytnävsslag.

"Kniven i vattnet" av Roman Polanski  

Filmregissören Roman Polanski debuterade 1962 med "Kniven i vattnet". Det är en liten, makaber pärla om en dag på sjön som utvecklar sig till ett farligt triangeldrama, värd att kallas klassiker. Här kan man se ett koncentrat av den Roman Polanski som senare skulle göra succé med filmer som "Rosemarys baby" och "Chinatown", och vinna Oscar för "The pianist".Mårten Blomkvist tycker att "Kniven i vattnet" stått sig som en av de bästa Polanskifilmerna.

"Blå ängeln" med Marlene Dietrich  

Ni har säkert hört sången, troligen också sett bilder på Marlene Dietrich i den kvinnliga huvudrollen, men vet ni egentligen vad filmen Blå ängeln handlar om? Mårten Blomkvist fördjupar bilden. Sex och förnedring och en lärare som tvingas att gala som en tupp på scenen visade det sig. Det är något av innehållet i Blå Ängeln. En film som egentligen är mer känd för sången Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt. Faktiskt den första sång som blev en hit genom en film. Året var 1930 och ljudfilmen hade bara några år på nacken.Filmen har också till stor del glömts bort, men kabarésångerskan Lola har förblivit odödlig. Människor tröttnar aldrig på att höra Marlene sjunga om hur hon förbrände män. Sången från "Blå ängeln" blev sen en hit även på engelska, då med titeln Falling in love again.

Måns Hirschfeldt om "Carl Fredrik Reuterswärd - Closed for holidays"  

När konstnären Carl Fredrik Reuterswärd gick bort i våras så stod det ”Closed for holidays” i tidningarnas dödsannonser – stängt för semester. Reuterswärd hade onekligen tagit ner skylten för gott men det här lilla meddelandet anspelade också på ett av hans allra mest kända verk, en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963. Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 milimeter, men gesten var desto större: Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken. Vilket han förstås inte gjorde. Måns Hirschfeldt

Nina Asarnoj om Resan till Melonia  

Resan till Melonia är en helt animerad film av Per Åhlin från 1989. En klassiker, enligt kulturredaktionens Nina Asarnoj. Det är en tecknad saga inspirerad bland annat av Shakespeares "Stormen", Jules Vernes "Maskin-ön" och Dickens "Oliver Twist", men framför allt är det en fri fantasi om kampen mellan ont och gott och hoten mot vår miljö. Den fick två Guldbaggar, en för Björn Isfälts musik och en för Per Åhlins animationer. Mirandas röst görs av en ung Robin Carlsson, artisten Robyn, och Prospero av Allan Edwall. Och över produktionen svävade även Tage Danielssons goda ande.Filmen utspelar sig på två öar i havet, den grönskande paradisön Melonia och den stinkande, förgiftade plåtön Plutonia. Nina Asarnoj reste till Skåne och besökte Per Åhlin på PennFilm Studio i Hököpinge för att få veta mer om tillkomsten av "Resan till Melonia".

"Le Juif errant" av Francis Picabia  

1941 gjorde den franske konstnären Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden. På ytan hör den till avantgardisten Picabias enklare: en mörk man i en röd mantel, flankerad av en leende kvinna. Men 1941 var året då nazisternas planer på att förinta Europas judar tog form, och titeln i Picabias målning - Le Juif errant - anknyter till en medeltida legend med antisemitiska undertoner.Var Picabia antisemit? Varför hyllade han Pétain? Varför målade han i en stil som stämde med nazisternas smak, under ockupationen? Och vem är hans slitne vandrare i den röda manteln?Kulturredaktionens Mårten Arndtzén försöker räta ut frågetecknen kring en 75 år gammal bild.

Tidningen Darling  

Det är nu tjugo år sedan den feministiska tidningen Darling lade ut sitt första nummer på nätet. Nina Asarnoj har träffat två av grundarna: Brita Zilg och Marie Birde för en minnesstund. Darling var en feministisk milstolpe i tidskriftsvärlden, paradoxalt nog gjord av en redaktion som från början inte ens visste att de var feminister. Två av de drivande krafterna var art directorn Brita Zilg och redaktionschefen Marie Birde. Det är nu tjugo år sedan den feministiska tidningen Darling lade ut sitt första nummer på nätet. Året var 1996 och Darlingredaktionen var väldigt tidiga med att utnyttja internet för billig tidningsproduktion. En kreativ experimentverkstad långt före den digitala revolution som nu förändrat tidningsbranschen i grunden. På nätet kunde de göra sitt fanzine-liknande formexperiment i lugn och ro. Året därpå 1997, började tidningen även komma på papper. I programmet hörs också Emma Hallenberg som var en passionerad Darlingläsare och som också skrev sin B- och en C-uppsats i informationsvetenskap om Darling. Tidningen lades ned 2002.

Amarcord  

Den italienske filmregissören Federico Fellini har en given plats i filmhistorien. Och i början av 70-talet skapade han en odödlig film med lika odödlig musik. Den italienske filmregissören Federico Fellini har en given plats i filmhistorien. Och i början av 70-talet skapade han en odödlig film med lika odödlig musik. Klassikern, med Peter Sandberg.

Destroy All Monsters  

Destroy All Monsters var det första renodlade noisebandet, enligt Thurston Moore i Sonic Youth. Själva kallade de sig för ett anti-rockband och ville vara en skulptur. Konstnärerna Mike Kelley, Jim Shaw, Cary Loren och Niagara loopade kassettband och körde gitarrer genom faxmaskiner i källaren på God's Oasis Drive-In Church, ett viktorianskt hus i Ann Arbour i Michigan. De uppträdde ett par gånger på 1970-talet men publiken avskydde dom. Anna Tullberg berättar historien om Destroy All Monsters och träffar en av originalmedlemmarna, Cary Loren, i hans bokhandel The Book Beat utanför Detroit.

Legenden om Zelda F  

En av Hjältinnorna i Kate Zambrenos hyllade bok om modernismens tystade kvinnor är Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne. Först fick hon symbolisera jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor.Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline.

Shopping - en mytisk galleria  

Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –- och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid, man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen

Shopping - en mytisk galleria  

Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –- och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid, man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen

0:00/0:00
Video player is in betaClose