OBS

OBS

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Ansvarig utgivare: Anne Sseruwagi

Episodes

Stephen Kings "Det": En resa in i det omedvetna  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Stephen Kings artonde roman landade på kulturredaktionerna runt om i USA vid mitten av åttiotalet var det många som drog efter andan. Vad var detta? Ett monster? Romanens omfång blev snabbt ett hett samtalsämne. Fjortonhundra tätskrivna sidor. Ett närmast maniskt flöde av ord. De flesta recensenter kunde inte låta bli att kommentera romanens storlek dess fysiska dimensioner. De mätte och vägde. Räknade sidor och ord. It, som boken heter på engelska, var onekligen något utöver det vanliga. Många kritiker var tveksamma. De efterlyste en mer renodlad berättelse. De undrade var redaktörerna tagit vägen. De frågade sig varför ingen dragit i nödbromsen och bett författaren att skära och stryka i sitt enorma manus. Men publiken älskade boken. Den blev snabbt en av åttiotalets mest lästa och miljontals kopior spreds över världen. Sedan dess har den behållit sin position; gång på gång framröstad som en av nittonhundratalets stora skräckberättelser. Själv minns jag den svenska utgåvan från 1987, i svart med en tecknad vit clown på omslaget. Romanen, som fick heta Det på svenska, fanns överallt. Under några år framstod den närmast som en obligatorisk inredningsdetalj åtminstone bland tonåringar i åttiotalets Sverige. Alla skulle ha sitt eget exemplar, även om det är oklart hur många som egentligen orkade ta sig igenom hela volymen. Jag var tolv, eller möjligen tretton, när jag själv läste romanen för första gången. Det var sommar och jag låg på sängen och betade av sida efter sida. Det var en litterär upplevelse, även om jag inte kan påstå att jag minns särskilt mycket av innehållet. Nej, det var något annat som blev kvar. En känsla av barndom, en känsla av oändlighet och ansvarslöshet sommardagar som bara gled förbi utan något riktigt mål. När jag nu läser om den är det märkligt hur väl mina egna minnen och känslor knyter an till romanens mest grundläggande tema. Redan i inledningen slår Stephen King an ett ackord som sedan ljuder genom hela boken. Det handlar om barndom, eller mer precist om minnet av de där skälvande sista månaderna innan vuxenlivet tränger sig på. I efterhand har Stephen King berättat att han var tvungen att försätta sig i ett slags drömtillstånd för att kunna skriva romanen, ett tillstånd där han i korta ögonblick av klarhet fick närkontakt med sin egen uppväxt i femtiotalets USA. Och ju mer han skrev, ju mer återupptäckte han. Historien kom till honom alltefter som, i korta Flashbacks. Trots omfånget är det lätt att sammanfatta innehållet. Det handlar om en liten stad i New England som hemsöks av ondskan, en ondska som för det mesta framträder i skepnad av en clown, och om några elvaåringar som bestämt sig för att besegra denna hemsökelse. Beverly, Ben, Bill, Eddie, Stanley, Mike och Richard är ett gäng outsiders som funnit varandra och bildat en klubb The Losers Förlorarklubben. Tillsammans, och genom sin vänskap, är de starka nog att slå tillbaka clownen, monstret Det. Så långt är romanen en tämligen konventionell berättelse om en handfull barn och deras kamp mot ondskan. Det finns hundratals i samma genre. Men Stephen King ville något mer än att bara berätta en historia. Det är som om han hela tiden rycker läsaren i armen och säger: Tror du verkligen på detta? Förstår du inte att alltihop bara är en fantasi om en barndom där förlorarna blir hjältar? Min egen dröm. Det faller isär i två delar. I den ena är det femtiotal och förloraklubben upplever en magisk sommar tillsammans även om ondskan hela tiden lurar i bakgrunden. I den andra är det åttiotal och Bill och Ben och de andra återvänder till sin hemstad för att än en gång bekämpa det onda. Men de minns nästan inget av dåtiden. Bara enskilda fragment som efter hand blir fler och fler och till slut bildar en berättelse. Hela romanen är uppbyggd på detta sätt. Den består av osäkra, och förmodligen förskönade, minnesfragment. Mellan Stephen Kings skrivprocess och själva berättelsen finns tydliga paralleller. Han är som en patient hos en psykolog som försöker återvända till en bortglömd period i sitt liv för att se vad det kan ge. Jag har aldrig riktigt förstått alla dem som upplever Det som genuint skrämmande. Visst, det var genialiskt av Stephen King att välja en clown som monster, och visst, romanen innehåller en hel del groteska scener, men stämningen är aldrig riktigt mörk eller skräckinjagande. Snarare vemodig. Det handlar om förlust inte skräck. Framför allt den oåterkalleliga förlusten av barndomen. För den psykoanalytiskt orienterade är det här en rik text. Medan jag läser ser jag Stephen King på divanen. Jag ser honom bearbeta sin barndom. Jag ser honom associera fritt utifrån det han upptäcker. För mig blir romanen en sorts fallstudie. Precis som flera andra av Stephen Kings stora berättelser är även denna tätt kopplad till hans eget psyke, hans omedvetna. Jag tror att nyckeln till stora delar av Stephen Kings författarskap och till hans framgång finns just här, i förhållandet till det ommedvetna. Han skriver utan spärrar, utan att fundera över konsekvenser och mottagande. Att läsa Stephen King är som att få fri tillgång till en annan människas allra mest dolda drömmar, rädslor och fantasier. Även de mest motbjudande. I någon bemärkelse är detta såväl hans svaghet som hans styrka. Han sållar inte. Han låter det bara flöda. Han geggar ner sig och bereder plats åt det låga och smutsiga. I Det finns en scen som bara bli möjlig att förstå ur detta perspektiv. Mot slutat av romanen låter han Beverly ha sex med alla killarna i det lilla kompisgänget vid ett och samma tillfälle. Det är, minst sagt, en tvivelaktig scen dessutom torftigt gestaltad. Här blommar orgasmer upp som fåglar på flykt. Ja, ni fattar. Det är pinsamt och gubbsjukt. De flesta andra författare hade strukit en sån scen, om den överhuvudtaget kommit på pappret. Men inte Stephen King. Han låter den vara kvar. Han låter den bli en banal metafor för övergången från barndom till vuxenhet. Nej, god smak har aldrig varit hans grej. Men ärlighet. Det som dyker upp i hans huvud kommer också på pränt. Det är Stephen Kings största och mest gränslösa roman. En våldsam, kreativ explosion. I efterhand har han berättat att han började med att ta alla monster han kunde komma på och alla historier han tidigare skrivit om barndom och integrerade dem till en enda väldig helhet. Utifrån detta avstamp växte sedan romanen, och växte, och växte. Han kunde helt enkelt inte hejda sig. På sätt och vis har romanen aldrig slutat att växa. Den tillhör den där kategorin av berättelser som efterhand får ett eget liv, som invaderar medvetandet, förändrar föreställningar, får uppföljningar och efterföljare. Det har blivit en kulturell referenspunkt. Som skräckroman är den rätt ointressant det är de flesta av Stephen Kings romaner. Men som fallstudie, som en undersökning av det omedvetna, är den värd all respekt den kan få. Mattias Hagberg, författare

OBS 0

Gotisk litteratur: Att närma sig den egna gränsen  

I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes  beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet. Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman Den gula tapeten från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet. Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den. Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och det intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut. Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i Förfärande kvinnor, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet. Begreppet gotisk litteratur uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade gotisk enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen Borgen i Otranto, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln A gothic story. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling De mörka labyrinterna att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i Förfärande kvinnor, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga. Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv. Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin Udolphos mysterier, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin Northanger Abbey som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner. Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner. Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla.   Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs Ett eget rum. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i Den kalla omfamningen hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera. Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier. På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet. Annina Rabe, litteraturkritiker   (tidigare sänt i februari 2017)   Litteratur Förfärande kvinnor gotisk skräck från Brontë till Gilman i urval och översättning av KG Johansson.

OBS 0

Charles Lindbergh gav fascismen vingar  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år. Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa. Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation och nazismen. Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson. 2004 publicerade Roth en roman i ämnet, Konspirationen mot Amerika. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior. 1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först? Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna. Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering. 1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. Det var något helt nytt, skriver Lennart Pehrson, att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder. Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder. Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs albatross. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff.   Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok Den okända människan, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor. Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De abnorma, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl. I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning. Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh. En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur. Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över. Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar. Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk. Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont och om den självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna. Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som alla vet, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något puritanskt, till politiskt korrekthet. Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger. Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok.  En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien. Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, Norröver till Orienten och Hör, vinden!, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest. När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017  nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First. Maria Küchen, författare och kritiker   Litteratur Lennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017. Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

OBS 0

Vi lever och dör under månen  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi lever i en värld under månen. Från antiken till medeltiden var detta den sublunära världen, världen under månen, belägen under den första sfären i ett universum helt likt ett urverk. Från månen och därbortom härskade eviga och oföränderliga villkor. Universum bestod av sju sfärer som passade perfekt in i varandra, omgivna av eter istället för luft, och drivna framåt av ett varierande utbud av änglar: Serafer, Keruber, Troner, Dygder, etcetera. Bortom den Sjunde Sfären befann sig den Sjunde Himlen,  Kristallsfären, där Gud själv satte allt i rörelse genom sin blotta existens. En Primus Motor, en Första Rörare. Somliga menar att orsaken till himlakropparnas rörelse var kärlek. Denna kärlek är emellertid av ett helt annat slag än den som härskar i världen Sub Luna. Kärlek i sin egen rätt, orsakad av sin egen existens. Ah, Kärlek. Werthers vånda och ve, Catullus klagan over Lesbias lättfärdighet, Sapfos bultande hjärta och sjudande blod. Det går en suck genom världslitteraturen, dragen av litteraturens försmådda älskare. Detta är naturligtvis inte den kärlek som driver de himmelska sfärerna framåt, utan den jordiska kärleken som är villkorlig, tillfällig, som svävar som ett bi i vinden, som flyr som en hind i skogen, som faller som en kropp utför ett stup. Den är en del av de plågsamma villkor som styr den sublunära världen. Sub luna amo, bibo, canto, vivo, morior  är i sammandrag tema för en känd Karlfeldtdikt. Vi älskar, dricker, sjunger, lever och dör under månen. Detta tillstånd är till syvende och sist ofullständighet, det är krig och förtryck, kamp och misslyckande, malaise et maladie. Mångalenskap. Se inte för länge på månen, det kan orsaka galenskap, engelskans lunacy. Så har människor trott ända sedan babylonierna, så trots att vetenskapen inte kunnat visa någon som helst inverkan från månen på vare sig mental hälsa, menstruation, blodets koagulering, fertilitet eller fatalitet, så fortsätter många att tro. Men månen inverkar definitivt på tidvattnet till sjöss. Envar som misstänker att månens dragningskraft kan påverka människokroppen har åtminstone detta argument på sin sida. En gång i tiden hade jag alldeles för mycket pengar, räknat med mina enkla mått. Det varade inte länge. Men jag fick åtminstone möjlighet att skaffa mig ett fint schweiziskt ur som jag länge drömt om. Att den visade månens faser var ett viktigt skäl till min åtrå. Naturligtvis kan man kontrollera månens faser vilken natt som helst med en blick mot skyn, fast inte när det är molnigt, och mestadels inte på dagen. Sekundvisaren tickar iväg tidens mindre mått, som vore den en slutlig rörare, en Ultimus Motor. Den lilla förgyllda månen på sin stjärnspäckade skiva i preussiskt blått tycks koppla upp sig mot det stora aristoteliska urverket. Tiden och astronomin är tätt sammankopplade. Det var för att möjliggöra navigationen till havs med hjälp av solen och månen och stjärnorna som noggranna kronometrar utvecklades på 1700-talet. Tidigare kunde sjömän med enklare medel avgöra vilken latitud man befann sig på utan att veta exakt tid, men för att bestämma longituden, längdgraden, behövdes urverk med stor precision. Jag upplevde skönheten i navigation efter himlakropparna när jag som ung korsade Atlanten med ett av flottans fartyg. Under himlens gnistrande sammetstäcke bestämdes positionen med hjälp av en sextant. Den amerikanska flottan, läser jag, ska återinföra astronomisk navigation. Det gör de rätt i. Kartografin utvecklades ur en allt mer förfinad astronomi och navigation. Det var först på 1600-talet som någorlunda tillförlitliga världskartor kunde göras. Intressant nog utvecklades kartor av månen ungefär samtidigt. Medan västerlandets kartografer började korsa oceanerna, upptäckte och kartlade man oceaner på månen. Det viktigaste skälet till de allt mer precisa observationerna av månen var naturligtvis uppfinningen av teleskopet. Karteringen av månen blev en egen vetenskap kallad selenografi, efter den grekiska mångudinnan Selene. Med tiden lades allt noggrannare observationerna till månkartorna. När till sist fotografin uppfanns var månen ett av de första föremål som objektiven riktades mot. Snart hade i stort sett hela månens synliga sida registrerats. När man betraktar månen från jorden, syns en massa mörkare fläckar. Helt logiskt uppfattade man dessa som hav och oceaner eftersom månen är ett slags gränssnitt mellan ett mänskligt perspektiv och ett gudomligt, mellan jord och himmel, verkar det förnuftigt att tillstånden på planeten speglades i förhållandena på dess satellit. Mare Frigoris, Köldhavet; Mare Imbrium, Regnhavet; Mare Nectaris, Nektarhavet; Mare Foecunditatis, Fruktbarhetens Hav; Mare Crisium, Stormarnas Hav. De tidiga månkartograferna, eller selenograferna, var ivriga att finna vatten, vind och fruktbarhet där inget annat står att finna än damm och sten. Inte desto mindre är alla dessa oceaner, bergskedjor och kratrar mestadels namngivna efter män. Namnen gavs efter helgon, vetenskapsmän, filosofer, gestalter från antik historia och myt och i upptäckternas tidevarv, efter 17- och 1800-talens upptäckare. Dessa namn dök upp på månens kartlagda yta som ringar på vatten kratrar om man så vill. Ironiskt nog introducerades den moderna nomenklaturen av jesuitmunken Giambattista Riccioli, som var en konservativ katolik. 1651 höll han ännu fast vid den aristoteliska geocentriska synen på världen, där jorden är placerad i skapelsens mitt, i motsats till den heliocentriska världsbild som lanserades av modernare vetenskapsmän. På så vis förde han och hans team av jesuiter fram en alternativ sanning, en sista batalj för ett redan slaget paradigm. Riccioli delade in månen i oktanter och numrerade dem I till VIII. Inom dessa oktanter identifierade han oceaner och hav, och mellan dessa olika Terrae, högländer. Land och hav parades ihop som motsatser, som Mare Foecunditatis (Fruktbarhetens Hav) och Terra Sterilitatis (Ofruktbarhetens Land). Först i den yttersta periferin av dessa månkartor gjordes det rum för moderna vetenskapsmän som Kopernikus, Galilei och Kepler. De kvinnliga namnen är få. Men det viktigaste, namnet på månen själv, är Selene på grekiska, Luna på latin. Hon är ljuvbehårad påstår Epimenides, och den homeriska Hymnen till Selene menar (i Ingvar Björkesons översättning) att: all luft som nyss låg i mörker badar i nytänd glans  från Selénes gyllene krona  strålarna upplyser allt. Sen hon tvått i Okeanos vågor härliga lemmar och höljt sig skönt i en lysande klänning  spänner hon för sin vagn med skinande kraftfulla fålar. Så föreställer jag mig Selene då hon färdas ner i sin himmelska vagn för att besöka herdepojken Endymion, föremålet för hennes passionerade kärlek. Han sover för evigt i sin grotta, medan Selene överhöljer hans kropp med kyssar. Hennes läppar är mjuka, ansiktet upplyst, hon smeker ömt den sovande. Hon kommer till oss på natten, till oss som drömmer. Precis som i en spegel av brons, med en fördunklad glans då hon är en reflektion (men bara just en reflektion) av den rena gudomliga kärleken.   Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

OBS 0

Hur tusan blir ett barn till egentligen?  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Biologen och rabulisten Bengt Lidforss berättade en gång om ett samtal med Strindberg, om befruktningens mysterier. Det var i Berlin på 1890-talet, på den tiden de och andra av deras kaliber söp skallen av sig på stamkrogen Zum schwarzen Ferkel, den svarta grisen. I essän Strindberg som naturforskare skriver sålunda Lidforss: Han lutade sig fram över bordet och sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning: Ja och kvinnan! Tänk, när vi börja avslöja henne på allvar! Hur tror du att det är beställt med hennes ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon, som var en jävla man, har funnit befruktade kvinnoägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas! Det gäller blott att hålla en konstant temperatur av 37 grader och bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och så är mannen emanciperad! Fullständigt! Ja, Strindberg hade en enastående förmåga att vara efter sin tid. I slutet av 1800-talet var mysteriet redan löst. Man visste hur befruktningen fungerade, låt vara att själva genetiken ännu var okänd. Men det hade tagit förvånansvärt lång tid. Bara några decennier tidigare hade Strindbergs teorier kunnat passera som tänkvärda. I århundraden hade forskarna famlat i blindo. Hur blir egentligen barn till? Varifrån kommer de? Ingen visste. Jo, alla visste såklart var de brukade dyka upp, och att sex mellan en man och en kvinna på ett eller annat sätt hade med saken att göra. Men sen var det stopp. Förresten var man inte alltid helt säker på att det räckte med en man; bland ursprungsfolken i Sydamerika fanns de som ansåg att en havande kvinna gjorde bäst i att ligga med så många män hon bara orkade, ända fram till nedkomsten, helst män med olika begåvning en bra jägare, en bra historieberättare, en bra älskare och så vidare. Tanken var att barnet byggdes på undan för undan, ungefär som en snöboll. I den gamla världen var man inte mycket klokare; författaren Edward Dolnick berättar i boken The Seeds of life historien om hur en kvinna i Grenoble, på 1600-talet, födde ett gossebarn vilket var trevligt men ändå lite dumt eftersom hennes man vid det laget hade varit utomlands i fyra år. Otrohet bestraffade hårt, och här fanns dessutom pengar med i spelet; den bortreste mannen var mycket förmögen. Saken hamnade i domstol. Och kvinnan vann målet pojken fick ärva pengarna tack vare en färgstark historia om att hon hade legat med sin make i en dröm som var så verklighetstrogen att hon blev med barn. På den tiden var det heller inte ovanligt att en kvinna som hade råkat bli gravid på bygden, ägnade sig åt att stirra på ett porträtt föreställande sin äkta man, dagar i sträck, för det kunde vem som helst räkna ut, att det var så det gick till när ett barn kom att likna sin far. Alla visste ju att modern till ett harmynt barn hade sett en hare. Och redan Aristoteles var för sin del säker på att en man i gott skick, med torrt krut i torpeden, eller vad det nu hette på hans tid, välsignade sin hustru med söner, medan män som i något avseende var undermåliga eller tillfälligt försvagade fick hålla till godo med döttrar. Hur skulle det annars gå till? Studier av könsorganen hjälpte inte heller. Den medicinska vetenskapens fader, Hippokrates, begrep visserligen att mannens testiklar antagligen hörde till pjäsen, men skapade ingen större klarhet med sin teori om att säd från höger testikel gav upphov till söner, medan döttrarnas ursprung var den vänstra. Sådär höll de på, långt in i modern tid. När den vetenskapliga revolutionens hjältar, Copernicus, Newton och de andra, lyckas klarlägga fysikens lagar, står kunskapen om vår egen fortplantning och stampar på samma fläck. Det enda man var helt överens om var att Gud hade hittat på alltihop. Resten var öppet för spekulation. Så sent som på 1670-talet fanns exempelvis de som på fullt allvar trodde att mannens organ vid själva erektionen fylldes av luft, ungefär som en flärpa, en sån där papperstuta som förekommer på barnkalas, och att väderdrivande födoämnen som bruna bönor därför kunde rekommenderas i samband med sex. Och när man vid samma tid upptäckte att sädesvätskan var full av pyttesmå sprattlande spermier, enades vetenskapsmännen om att detta var fråga om helt ointressanta parasiter. Med hjälp det nyligen uppfunna mikroskopet hade man fått syn på mängder av maskar och annan ohyra, så slutsatsen låg nära till hands. Att spermierna skulle ha med befruktningen att göra, det trodde man inte. Möjligen indirekt, genom att vispa den värdefulla vätskan med sina svansar, så att den inte koagulerade. Tidigt formerade sig forskarna i två rivaliserande läger. Dels de som trodde att kvinnan bidrog mest när ett barn blev till, dels de som likt senare Strindberg tänkte sig henne mera som en blomkruka där mannen sådde ett frö som i princip innehöll en komplett människa, låt vara i mikroformat. Grälet pågick ända in på 1800-talet, och alla var i någon mening styrda av den store glädjedödaren Augustinus; hans tröttsamma tankar om att allt som har med lust att göra är syndigt. Edward Dolnick berättar hela denna historia, från urtiden fram till de cellbiologiska genombrotten vid mitten av 1800-talet, när allt slutligen föll på plats, och man kan läsa boken som ett stycke underhållande vetenskapshistoria, men under ytan finns också annat. Reflektioner som pekar mera framåt. Att det tog så lång tid berodde inte i första hand på att man saknade mikroskop och andra tekniska förutsättningar; anledningen var mera själva tänkandet. Man kan inte utforska det man inte kan föreställa sig, och i det här fallet kunde ingen tänka sig en värld utan Gud. Den saken var inget problem för Newton; han kunde revolutionera fysiken utan att ge upp sin tro på en gudomlig plan, och likadant var det som bekant med Linné. De ordnade och räknade, utan att bekymra sig om var allt kom ifrån. Det visste de ju redan. Den inställningen visade sig vara ohållbar i frågan om sex och fortplantning. Legenden om Gud blockerade bara. Det är först med Darwins Om arternas uppkomst 1859 som tänkandet blir tillräckligt fritt, och när sedan den digitala och genetiska informationsöverföringen långt senare blev intellektuellt allmängods, försvann de sista hindren för en sann bild av barnens tillblivelse. Men kanske är vi tillbaka på ruta ett. Det finns ett vetenskapligt problem i dag som på många sätt liknar den gamla frågan om befruktningen, ett mysterium som väldigt många forskare sysslar med och skriver lärda böcker om frågan om vårt medvetande. Hur blir egentligen tankar till? Var kommer de ifrån? Ingen vet. Eller jo, alla vet förstås i vilken kroppsdel de dyker upp, och att evolutionen på ett eller annat sätt har med saken att göra. Men sen är det stopp. Om något blockerar förståelsen, och i så fall vad, vet ingen. Men teorierna är många och fantasifulla. Det finns till och med de som tror att våra idéer är en sorts immateriella parasiter, och vi bara värddjur. Fast det där tror jag inte på. Men ändå, också misslyckade hypoteser kan vara tänkvärda, och vad som är användbart vet man inte förrän efteråt. Vilket påminner mig om att jag är lite hungrig. Jag tror det får bli bruna bönor i dag. Fredrik Sjöberg, författare och biolog   Litteratur Edward Dolnick: The Seeds of life From Aristotle to da Vinci, From Sharks Teeth to Frogs Pants, the Long Strange Quest to Discover Where Babies Come From. Basic books, 2017.

OBS 0

Shakespeare and Company: bokhandel, cocktailfest och livräddare  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är ärtsoppan? George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. Mögel! utropar George. Mögel är proteiner. När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet. När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de lOdéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. Ingen jag kände var trevligare mot mig, skrev Hemingway i sin roman En fest för livet. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman Ulysses i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit nämligen en pyjamas.  Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen tumbleweeds, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. Tumbleweeds efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer. I en nypublicerad bok om Shakespeare and Company återges ett brev där George berättar att butiken uppvaktades av amerikanska agenter under kalla kriget. USA ska ha fört en hemlig kampanj för att stötta amerikansk kultur i europeiska storstäder, ett kulturellt kalla kriget, för att uppmuntra kapitalistiska ideal och skapa ett motstånd till ryssvänlig marxism. Det hade de inte mycket för, George var en fri ande, men också kommunist. Det är tolv år sedan jag sov och arbetade i bokhandeln, och fick en kyss bakom bokhyllorna på andra våningen. När jag nu återvänder till Paris är det för en annan kärlek. Han heter M och har flytt kriget i Syrien. En dag berättade han om ett bibliotek i sin forna hemstad. Det var en berättelse som skulle förändra min bild både av en bokhandel som Shakespeare and Company och av litteratur i stort varför jag återger den här: Det var under våren 2012 som den syriska regimens raketer regnade över M:s hemstad. Människor flydde i tusental och lämnade sina hem. En av de som flydde var M:s granne, en författare, vars hem träffats av missiler. När M gick in i huset fann han resterna av författarens privata bibliotek. Han såg ett rum som var svart av aska. Han såg bokhyllor som vält och böcker som blivit fuktiga av regnet som kom in från raserade väggar. Det förstörda biblioteket gjorde honom sorgsen. Särskilt som det påminde om ett samtal M haft med sin flickvän, innan de separerades av kriget. Vad gör det för nytta att studera litteratur? hade han frågat henne en gång när de var osams. Varpå hon svarat att eftersom regimen utövade en omfattande censur så var själva läsandet en protest. Att sprida berättelser ett motstånd. Ingen annan skulle bemöda sig med att minnas deras historia. Under de kommande åren, när M ibland åt gräs och plockade blad från träden för att överleva, hämtade han böcker från det sönderbrända biblioteket. Näst efter hungern och bombplanen var nämligen tristessen värst. Ibland kan en bokhandel, eller ett rum med böcker, vara första hjälpen för en människa i nöd. Jag och M möts i Paris. Jag säger att jag vill visa honom en plats som betytt mycket för mig och tar honom till bokhandeln. Vi går dit flera gånger. Rotlösa och utan hem, om än på olika vis, känner vi ett behov av vissa platser för att skapa en kontinuitet. Idag är det Georges dotter Sylvia Whitman som driver Shakespeare and Company hon är döpt efter Sylvia Beach som drev den ursprungliga butiken. De sista åren i Georges liv förde han och dottern ett lågintensivt krig. Sylvia installerade en kassaapparat, George bröt sig in om natten och stal den. Sylvia renoverade den äventyrligt vingliga trappan till andra våningen, George delade ut hammare till besökare för att slå sönder den. Om George hade känt till videokameran som Sylvia installerat för att minska stölder, eller att bokhandeln numera finns på Facebook och Instagram, skulle han nog vända sig i sin grav där han vilar på Père Lachaise-kyrkogården. Men han skulle nog uppskatta det nya rummet för barnböcker och kaféet intill butiken, som han drömde om i flera år. M log när han såg följande ord målade på andra våningen: Be not inhospitable to strangers, lest them be angels in disguise. Lite slarvigt översatt: Var inte ogästvänlig mot främlingar, för de kan vara förklädda änglar. Ibland kan en bokhandel vara just det, varken mer eller mindre en plats som säger välkommen. Shakespeare and Company är förvisso en kommersiell bokhandel som måste visa balanserade omkostnader och prydliga bokslut. Liksom andra närbokhandlar kämpar den med konkurrensen från nätbutikerna. Men att Shakespeare and Company har överlevt i decennier är nog för att den alltid varit mer än en bokhandel. En cocktailfest, ett tak över huvudet, en räddare i nöden. Ett utrymme där motståndet i litteraturen får ta plats, liksom kyssar och mögliga ärtsoppor.     Litteraturtips Shakespeare and Company; Sylvia Beach. Svensk översättning av Erik Andersson, Ellerströms förlag (2008). Shakespeare and Company, Paris: A History of the Rag and Bone Shop of the Heart; redaktör Krista Halverson (2017). Ulysses; James Joyce. Svensk översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag (2014).

OBS 0

Prinsessan Diana förebådade vår tid  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen när mamma ringde på söndagsmorgonen. Har du lyssnat på radion idag?, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick skulle man kunna säga att exakt kunna återge var man var och vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen, inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst kan beskrivas som ja, sorgporr kanske? Kändisindustrin är numera en högst vital del av samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket med att göra. Döden är förvisso demokratisk, och flera andra fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt, fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och, förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod Mummy på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades med det absurda konststycket att trots sina helt unika levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person. I Sverige har vi alltid gillat sådant det är liksom inte för inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura av skogspromenader och falukorvsmiddagar, är vårt kungahus populäraste medlemmar men i Storbritannien har hovet historiskt inte sett det som sin huvuduppgift att nedlåta sig till folkligt bjäfs. Tvärtom, faktiskt: statsöverhuvudet har fått sin uppgift från Gud, tror man, och kungahuset ska följaktligen inte gegga ner sitt ämbete med privatsaker. Diana bröt med allt det där första gången när hon lät journalisten Andrew Morton beskriva hennes äktenskapselände i bokform; andra gången vid en tv-intervju när hon delade med sig av både vänsterprassel och självmordsförsök. She won't go quietly, that's the problem, sade hon och bligade sorgset ovanför tjocka svarta kajalstreck när hon refererade till sig själv i tredje person ett närmast narcissistiskt grepp, ett som bara någon med en medfödd feeling för det där som på modernt reklamspråk brukar kallas storytelling skulle våga sig på. Åren direkt efter att den offentliga gråtfesten lagt sig var det många som distanserade sig från Englands ros. Journalisten Tina Browns biografi The Diana Chronicles möttes av avmätta gäspningar vid utgivningen 2007, och i samma veva publicerade den engelska tidningen Guardian en analys av tiden post-Diana där man dels hävdade att unga människor knappt skulle känna igen henne på ett foto, dels att hon var föga mer betydelsefull än stjärnan i en tv-såpa, någon man visserligen saknade när hon var borta men snabbt hittade nya ersättare för. De ofta förekommande jämförelserna med Marilyn Monroe och Elvis Presley viftades bort. De hade gjort klassiska filmer och album, men vad hade Diana egentligen uträttat? Välgörenhet, brukar det sägas Tina Brown sade i en intervju i somras att hon är övertygad om att en levande Diana hade varit världens största humanitär, som en supersize-portion av Melinda Gates och Angelina Jolie. Och kanske det. Men jag tror framför allt att Dianas mäktiga eftermäle beror på att hon var någon som förstod värdet av att styra berättelsen om sig själv. Diana var berömd i en tid före internet, före sociala medier, före mobilkameror. Det var fortfarande paparazzi och tidningsredaktörer som hade makten över en känd persons image. Så det Diana helt enkelt gjorde var att försöka kontrollera hur hon skildrades och avbildades i offentligheten. Mediemanipulation kallade man det då, idag går det under betydligt mer rumsrena etiketter. Som krishantering eller kort och gott varumärkesbyggande. Diana hade redan skapat sig det perfekta varumärket: hon var ung, vacker, glamourös, god och alldeles lagom sorgsen. Olyckan bara cementerade den statusen, gav hennes persona det magiska filter som bara döden kan ge. I en intervju med tidningen Vulture i somras berättade mångårige tv-kritikern Matt Zoller Seitz om hur Dianas död konkret faktiskt bidragit till en ökad sentimentalisering av nyhetsförmedling, hur känslor blivit hårdvaluta för att fånga tv-tittarna som blivit mindre intresserade av fakta och mer av att få gråta, av att få fritt utlopp för sina egna olyckor och fantasier, ackompanjerat av slowmotionfoton, tända ljus och ödesmättad musik. Och fantasierna om Diana bara fortsätter. På tjugoårsdagen av olyckan släpps till exempel Diane Clehanes roman Imagining Diana, en bok som föreställer sig prinsessan anno 2017. I en artikel i New York Times beskrev man häromveckan inledningen: hur den 56-åriga Diana är ute och äter lunch på Manhattan, hur hon på sig en snygg dräkt av Oscar de la Renta, hur hon kindpussas med Barbara Walters och slutligen slår sig ner på sin välgymmade stjärt och beställer in en gravlax. Fånigt? Säkert. Banalt? Absolut. Men på något sätt också obegripligt kittlande. Som människa kommer Diana aldrig tillbaka, men hennes PR-geni fortsätter lysa från graven. Anna Hellsten, kulturjournalist

OBS 0

Sigrid Hjertén visste färgernas vikt  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag målar inte så mycket numera. Jag går upp i min mans arbeten. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden är mina, dessutom har jag vår pojke och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det mest för nöjes skull. Orden är konstnären Sigrid Hjerténs, och hämtade från en intervju i tidningen Idun 1924. Jag stöter på citatet i den kronologiskt upplagda biografin Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk och frågar mig, liksom bokens författare, Görel Cavalli-Björkman, gör: är yttrandet ironiskt eller kanske rationellt? Tog Hjertén tillfället i akt för att göra parodi på den överdrivet fogliga hustrun som lägger penslarna på hyllan till förmån för en framgångsrik make? Eller berättade hon faktiskt sanningen hade hon efter lång kamp till sist gett upp och kapitulerat inför samhällets förväntningar på henne som kvinna, fru och mor? Som Cavalli-Björkman påpekar, stämmer uttalandet inte överens med verkligheten. Sigrid Hjertén målade flera viktiga verk i början av 1920-talet och ställde ut flitigt, även utomlands. Intrycket är knappast det av en yrkesverksam kvinna som resignerat inför tanken på ett liv som hemmafru. Ändå låter Sigrid Hjerténs ord bekanta. Nästan övertydligt illustrerar de fenomenet konstnärshustrun, ett epitet som var ganska vanligt under 1900-talet. För även om Cavalli-Björkman inte analyserar de konsekvenser som dåtidens könsbundna föreställningar om yrkesliv, äktenskap och föräldraskap hade för Hjertén är de uppenbara. Själv drar jag mig till minnes något journalisten Sven Aurén formulerade strax innan Sigrid Hjerténs död 1948. I en beskrivning av Stockholms konstliv berörde han då dessa konstnärshustrur ett, enligt honom märkligt slags extremt gladlynta människor. Han förklarade att de på ett storartat och uppoffrande sätt hjälpa sina slarviga men hyggliga och begåvade äkta män att hålla huvudet över vattnet när kriserna sätta in. Aurén menade, att de sällan hade egna inkomster, utan istället bidrog med hårt hemmaarbete, gott humör, en aldrig sviktande tro på maken och hans talang. Jag tänker också på Stockholms-Tidningens konstkritiker vid samma tid, Gustaf Näsström, som karaktäriserade konstnärshustrur som kvinnor av en mjuk och överströmmande moderlighet, som sublimeras i omvårdnaden om maken, den stora, slarviga, oresonliga pojken. De brukar föda hela kullar av barn och finansiera sitt stora hushåll med hälften gott humör och hälften vackert väder. Många av de där kvinnorna var förstås konstnärer själva, som gift sig med en konstnärskamrat och gett efter för konventionen och samhällets förväntningar om skötsel av barn och hem. Sådana tidstypiska beskrivningar speglar på ett ganska belysande sätt dåtidens syn på kvinnors funktion i konstvärlden: glättiga, barnafödande och ordningsamma medhjälpare. Ändå var ju, som bekant, de kvinnliga konstnärerna ganska många. Sigrid Hjertén var bara en av dem. Som Matisse-elev utforskade hon i hans anda det tidigmoderna måleriets möjligheter med starka, mättade färgtoner i bilder som bröt mot traditionella idéer om tredimensionalitet och djupkänsla. Stilens skissartade penseldrag med synliga spår efter handens rörelser gav intryck av ett otyglat arbetssätt, och i Frankrike kallades konstnärerna vilda. Det franska ordet för vilddjur, fauves, gav upphov till uttrycket fauvism. Hjertén använde en måhända vild, eller åtminstone driven färgskala med lackrött, ärggrönt och koboltblått. Ändå är det med linjer hon gick allra längst, och i hennes fall de diagonala linjerna. Bordsskivor, balkongräcken och trottoarkanter bildar spetsiga trianglar när diagonalerna skär snett genom synfältet och klyver bildytan. Den som en gång upptäckt diagonalerna i Sigrid Hjerténs måleri förstår att hon använde dem medvetet. Man förstår också, att hon inte alls lät sig uppfyllas av hushållssysslor, som hon lät påskina i intervjun 1922. Det är tydligt att hon i själva verket lade stor energi på att fördjupa sitt kunnande både om färg och komposition. Men vad lockade henne att gång på gång återkomma till diagonalerna? Varför valde hon dem? Jag tror, eftersom de alltid har en riktning. Diagonaler lockar ögat att fortsätta sin rörelse och skänker liv åt en komposition som annars blivit statisk och livlös. Rastlöst far blicken över ytan och förmedlar en känsla av dynamik och rytm. Diagonaler bryter mot traditionell kompositionslära som säger, att en harmonisk bild baseras på ett tänkt rutnät av horisontella och vertikala linjer. Diagonaler stör jämvikten. Men, en erfaren konstnär som Sigrid Hjertén kunde balansera en bild genom att använda sin kunskap om färgers visuella tyngd. Ja, färger väger faktiskt olika mycket i ögat. Gult, till exempel, uppfattar vi som lättare än rött. En stor fläck gult behöver bara en liten fläck rött bredvid sig för att ögat ska uppfatta dem som jämntunga, trots att deras ytor har olika storlek. Genom att laborera med färg på det här viset, kunde Hjertén fylla sina bilder med diagonaler utan att vi upplever dem som disharmoniska eller obalanserade. I trädgården heter en målning från 1922, som Görel Cavalli-Björkman kallar för ett utsökt prov på Hjerténs färgsinne. Och visst bildar de citrusgula blommorna snygg kontrast till trädstammarnas skuggor som balanserar mellan blåbär och magenta men själv blir jag helt förbryllad av något helt annat: en gigantisk triangel i ljust vitrosa nyans, som upptar i bildens hela mittparti. Konstnären låter detta spetsiga hörn, där kiselsten lagts mellan planteringarna och runt ett trädgårdsmöblemang, breda ut sig. Kvinnan vid bordet verkar sekundär i sammanhanget. Diagonalerna spelar huvudrollen här. Ett kornblått balkongräcke tar på ett liknande sätt över i målningen Blondinen på terrassen från 1923. Trots att blondinen har en egyptisk prinsessas profil och därtill grönt ansikte och dras blicken mot järnräckets diagonal. I Harlekin från 1928 ligger en Isaac Grünewald-lik leksaksdocka i en fåtölj, lutad mot det toppiga bröstet på en vit kvinnotorso som påminner om en antik kärleksgudinna en Venus eller Afrodite. Motivet öppnar sig för tolkningar som berör relationen mellan Hjertén och maken Grünewald, en historia vars bristande harmoni är välkänd. Också målningen upplever jag som fylld av disharmoni. Den domineras av bakgrundens harlekinmönstrade tyg, där diagonaler bildar kantiga romber som riktar sina vassa spetsar mot kärleksparet i fåtöljen. Så hade den som mest målar för nöjes skull, som Hjertén berättade för Iduns reporter, knappast gjort. En gammal idéhistorisk tanke går ut på att betrakta horisontella linjer som jordens princip, och vertikaler som himlens. Då jord och himmel möts, balanseras elementen: en parallell till relationen mellan ande och materia. Det kan också beskrivas som relationen mellan tanke och kropp eller, om man ska tro resonemang som var populära under det tidiga 1900-talet: den maskulina principen mot den feminina. Kvinnor som materia, jord och kropp, män som ande och intellekt: jo, det låter unket men för hundra år sedan, då Sigrid Hjertén levde, var tankarna populära. Mot bakgrund av ett sådant synsätt, menar jag, blir det meningsfullt att betrakta hennes undersökningar av diagonalens möjligheter i måleriet som en parallell till hennes sätt att utforska en tillvaro mitt emellan, eller kanske bortom maskulint och feminint. En riktning som pekar mot en plats där konstnär och konstnärshustru möts och balanserar livet. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker   Litteratur Görel Cavalli-Björkman: Kvinna i avantgardet Sigrid Hjertén, liv och verk. Albert Bonniers förlag, 2017.

OBS 0

Homoanklagelsen fäller fortfarande mäktiga män  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 1998 greps den zimbabwiske politiske veteranen Canaan Banana, anklagad för sodomi och sodomitiska övergrepp. På 80-talet hade han under sju år varit landets förste president, innan premiärminister Robert Mugabe tog över posten och gjorde den mer enväldig. Banana dömdes senare till 10 års fängelse. Han avtjänade sex månader, och avled 2003 i cancer sedan länge politiskt neutraliserad. Ett mer aktuellt exempel är Anwar Ibrahim, oppositionspolitiker i Malaysia. Sedan 2014 avtjänar han ett femårigt fängelsestraff för homosexuella handlingar. Zimbabwe och Malaysia är länder där homosexualitet inte bara är kriminellt, utan också tabu och stigmatiserande. I båda fallen finns misstankar om att anklagelserna skulle kunna vara politiskt motiverade ett sätt att röja de anklagade ur vägen. I Sverige har vi kommit längre, är det lätt att säga, och det är ju också sant men det skadar inte att erinra om att det så sent som 2004-2005 stormade kring dåvarande ordföranden för Kristdemokraternas ungdomsförbund. Då användes det faktum att han var öppet homosexuell som ett sätt att röja honom ur vägen. Hans sexualitet ansågs skada förbundet och han fick lämna uppdraget efter ett år. Det var på 1200-talet som man i Europa började kalla män som gjort sig skyldiga till samkönade sexuella handlingar för sodomiter, med anspelning på berättelsen om Sodom och Gomorra i Första Mosebok. Begreppet innefattade även sex med djur och mycket annat, men i det här sammanhanget avgränsar jag mig till manligt umgänge. Under 13- och 1400-talet inrättade storstäder som Florens, Paris och Venedig kommissioner med uppdraget att förfölja och bestraffa sodomiter. Män ur alla samhällsklasser drabbades av denna häxjakt. Det är svårt att tänka sig en mer graverande anklagelse i 1300-talets samhälle, skriver historikern Henric Bagerius i sin bok Olydnandens söner. Den har undertiteln Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa, och handlar om fyra kungar, som på olika sätt anklagades för sodomi. Richard II av England, Henrik IV av Kastilien, den svenske 1300-talskungen Magnus Eriksson och Edward II, som är den jag ska fokusera på här. Han regerade England under en 20-årsperiod från 1307. Alla kungarna som Bagerius skriver om, hade ett mindre antal hovmän och rådgivare omkring sig än vad som var brukligt. Dessa gunstlingar fick stora landområden och fina titlar de var ofta lågättade, unga, och säkert vackra. Så det är klart att snacket började gå. På bokens omslag finns en målning från 1872, där kung Edward och hans förste gunstling, den jämnårige Piers Gaveston sorglöst och skämtande promenerar i en park, medan baroner och stormän det vill säga de som var vana att ha tillgång till konungen står en bit bort och betraktar det hela med stor skepsis. Det finns inga kärleksscener i Henric Bagerius bok han håller sig till vad som de facto är skrivet av krönikörer och historiker. Men de båda unga männens relation har ändå inspirerat många konstnärer med homoerotisk inriktning, den mest explicite är väl Derek Jarman, som 1991 gjorde en film baserad på Christopher Marlowes pjäs om Edward II. Kungens kritiker talade oftast inte heller om sexuella handlingar rakt ut, utan använde sig på ett utstuderat sätt av luddiga begrepp som onämnbara handlingar eller obscena intimiteter, för att så frön i omvärldens sinnen. Det var inte förrän 1326 som en biskop sa rakt ut i en predikan att kungen är sodomit. Året efter avsattes och fängslades Edward II, och dog under mystiska former, som jag ska återkomma till. Men medeltidens sodomianklagelser hade fler aspekter än de sexuella. När Edward valde ut EN förtrogen man, störde det en traditionell maktbalans som var skriven i sten, eller till och med given av Gud. Att rubba dessa hierarkier var i sig ett brott mot naturens ordning. Dessutom förkvinnligade kungen sig, om han gjorde sig beroende av en enda man. Som retorisk figur hjälpte då sodomin till att sätta ord på en olust hos rikets stormän, skriver Henric Bagerius i Olydnadens söner. Ordningen kunde också rubbas om förhållandet mellan kungen och drottningen inte följde normen. Det var viktigt att deras roller kompletterade varandra. Kungen skulle vara beslutsam och behärskad, medan drottningen skulle vara mild och de skulle ha samlag enligt naturgivna föreskrifter. På så vis var kungaparet en förebild för undersåtarna och för samhället i stort. Om det uppstod en klyfta, som mellan kung Edward och hans okuvliga hustru, drottning Isabella, var ordningen satt ur spel och riket i fara. Kung Edwards fiender i adeln lyckades så småningom röja de störande elementen ur vägen. 1312 avrättades Piers Gaveston, han på bokens omslag, och 1326 gick en annan av kungens gunstlingar, Hugh Despenser den yngre, ett grymt öde till mötes. Avrättningen av honom finns på en mycket känd målning, där man ser Despenser stå högt uppe på en stege. Han är blodig i skrevet, och torson är uppskuren så att hjärtat blottas. Nedanför stegen brinner ett bål. Bödeln har alltså först skurit av hans könsorgan och kastat dem i elden, och står i begrepp att skära ut hans hjärta, som också kommer att slängas på bålet. Några decennier efter Edwards egen död började det cirkulera rykten om att han hade mördats: Den fängslade kungen skulle ha överrumplats i sömnen och fått ett glödgat järnspett uppkört i ändan. Oavsett vad som verkligen hände, så skapade eftervärlden en tillfredsställande balans i frågan, en heteronormativ harmoni. En berättelse där kungahuset på ett närmast rituellt sätt renades från den sodomitiska synden både den köttsliga och den symboliska. Förförarens kön och hjärta förtärdes av eld, liksom den förfördes innanmäte. Så långt Olydnadens söner av Henric Bagerius. 700 år har gått. Som jag gav exempel på från Zimbabwe och Malaysia i början av essän, kan sodomianklagelsen fortfarande fungera för att neutralisera politiska motståndare. Ett annat försök är homoryktena som cirkulerade kring Frankrikes president Macron i samband med valet. De passade dessutom väl in i den medeltida modellen, med en hustru som rubbar den traditionella maktbalansen. Macron är ju gift med sin fjorton år äldre före detta lärare. Men idag finns det också en annan, mer subtil typ av sodomianklagelse. Jag tänker på den genre av humoristiska fotocollage och bildmanipulationer som svämmar över sociala medier, där Vladimir Putin eller Donald Trump, sminkas som dragqueens eller avbildas i intima omfamningar. De här bilderna är säkert välmenande. Trump- och Putin-humoristerna ser sig som allierade med gayrörelsen, som de tror sig stötta genom att förolämpa dess fiender. Men samtidigt befäster de ju också föreställningen, att det ÄR en förolämpning att bli utmålad som homosexuell  och därmed bidrar de till att hålla ett av medeltidens sunkigaste och mest ödesdigra politiska vapen välputsat och blankt. Tor Billgren, frilansjournalist   Litteratur Henric Bagerius: Olydnadens söner Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa. Natur & kultur, 2017.

OBS 0

Andrej Platonovs litterära revolution  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst in i varje människas innersta finns en osynlig kärna. Den kallas själen; man brukar säga att den är odödlig. På samma sätt finns längst in i varje samhälle en gemensam nervknut, osynlig men stark. Folksjälen, kallas den av nationalromantikerna. Värdegrunden, i de liberala demokratierna. De marxistiska historiematerialisterna brukar tala om produktionsordningen. Om man löser upp den knuten faller samhället sönder. Det som sker när en samhällsordning störtas eller går under är alltså att, precis som när en människa dör och den odödliga själen blir fri, så förlorar folksjälen, eller produktionsordningen, vad man nu vill kalla den, sin fysiska hemvist i samhällskroppen och börjar leta efter ett nytt ställe att slå rot. Det är därför revolutioner är så svåra att lyckas med. Förr eller senare, när man minst anar det, sticker nationalismen upp ur den liberala värdegrunden, eller privategendomen ur den kollektiva gemenskapen, och kväver det nya, som ett ogräs. Ungefär så kan man beskriva förutsättningarna i den sovjetryske författaren Andrej Platonovs stora roman Tjevengur. Vi befinner oss några år efter revolutionen, i ett lantligt sydryskt landskap där klasskriget mellan de vita och de röda arméerna har slagit den gamla bondevärlden i spillror. Samtidigt visar sig den nya socialistiska ordningen än så länge mest som abstrakta dekret och högstämda paroller, när den nu inte drabbar mer brutalt i form av krigskommunismens livsmedelsrekvisitioner eller rena massmord. Vid denna nollpunkt i historien beger sig den unge Sasja Dvanov och hans äldre vapendragare Kopjonkin på hästen Proletärkraften iväg för att söka efter en stad långt ute på stäppen vid namn Tjevengur, där kommunismen enligt ryktet ska ha blivit verklighet. Det visar sig, när de väl kommer dit, vara en märklig kommunism, född i blodet från brutala massavrättningar och där det enda produktiva arbetet utförs av solen med hjälp av en sorts primitiva solfångare. Stadens invånare är upptagna med besynnerliga sysselsättningar som att flytta hus och trädgårdar hit och dit eller hjälpa varandra med diverse vildvuxna projekt helt utan ekonomisk betydelse. Som en av invånarna förklarar: Vi arbetar inte för nyttan, utan för varandra. Det är en idealism som till och med för revolutionens tjänstemän och ideologer verkar naiv och världsfrånvänd. Och ur djupen under den tunna kommunistiska myllan hämtar förstås de gamla feodala och kapitalistiska produktionsordningarnas rötter ny kraft. Andrej Platonovs romaner passade aldrig in i den sovjetiska kulturmallen, och när de nu sent omsider kommer ut i fullt format har de ofta tolkats som en frän kritik av socialismen, med sina råa skildringar av våld och vanmakt, misär och godtycke. Men det är en alltför bekväm läsning. Platonov skrev inte om revolutionen, han skrev mitt i den. När Tjevengur kom till var han i tjugofemårsåldern och i full karriär som elektroingenjör just i de vidsträckta provinser som romanen skildrar. Platonov själv var övertygad kommunist, och trots att hans böcker aldrig fick ges ut förblev han av allt att döma lojal med revolutionen, till och med under trettiotalets stalinistiska istid när han gjorde några fåfänga försök att anpassa sig till den socialistiska realismens påbud. Men varken allegorin om den föräldralösa fallskärmshopperskan och tunnelbanesprängerskan i Lyckliga Moskva eller berättelsen om socialismens ankomst till det centralasiatiska nomadfolket Dzjan blev några uppbyggliga ideologiska moraliteter. Platonovs blick var alltför klar och visionär, hans poetiska fantasi för djärv, hans röst för sprucken och orolig. Men det är denna röst som gör Platonov unik. Det han gör i Tjevengur är att han försöker hitta ett nytt sätt att beskriva den nya verklighet som tar form i Sovjetryssland. Vid denna historiska nollpunkt måste också språket ställas vid en nollpunkt; i Tjevengur resulterar det i en splittrad mosaik av realism och naivism, fantasterier och satir. Berättarrösten är varken allvetande eller subjektiv; Tjevengur är istället en kollektivroman som i ett hallucinerande flöde rör sig in och ut mellan gestalternas medvetanden och ibland långt över deras huvuden, mot det fjärran Kreml där Lenin sitter och skriver ibland får jag nästan känslan av att det är denne mytiske Lenin som är berättaren. Kanske är Tjevengur en dröm som spirar mellan raderna i hans skarpa analyser och dekret? Om den nu inte är själva motsatsen för om det är något som genomsyrar den här romanen är det den marxistiska dialektikens övertygelse att det är motsättningarnas kamp som driver historien framåt. Även romanens historia, förstås när en av invånarna i Tjevengur säger att här finns kommunism och motsatsen får han det att låta som en självklarhet. Annars vore ju ingen utveckling möjlig. Men Platonov omsätter alltså den abstrakta teorin i fysisk, rent ut sagt blodig handling. Han fortsätter på samma väg i romanen Grundgropen, som utspelar sig under kollektiviseringen i slutet av tjugotalet och där ett arbetslag håller på att lägga grunden till ett hus åt proletariatet ett sisyfosprojekt som hela tiden hindras av motstridiga dekret och försvåras av våldsamheter och umbäranden. Symboliken är lika omöjlig att missa som den är lätt att missförstå för en eftervärld som tycker sig veta hur historien slutade. Det man bör tänka på är att Platonov skrev utan facit alla hans romaner kom till i stort sett samtidigt med de skeenden de skildrar och det öppna, ofärdiga i dem är en effekt av det. Tjevengur och Grundgropen slutar båda i tragedi Tjevengur när en grupp kosacker går till storms mot staden, Grundgropen med den lilla flickan Nastias död. I ett kort efterord till den romanen klargör Platonov sina avsikter: Författaren, skriver han, kan ha misstagit sig när han i den lilla flickans död framställde undergången för den socialistiska generationen, men detta misstag skedde endast på grund av en mycket stor oro för att förlora något älskat en förlust som skulle vara liktydig med att inte bara hela det förgångna utan också framtiden ödelades. En sådan programförklaring verkar svår att ta på allvar idag. Och just därför tror jag att man ska försöka. Kanske bör vi om den ryska revolutionens betydelse säga som Kinas premiärminister Zhou Enlai lär ha sagt om den franska: Det är för tidigt att säga. I Platonovs romaner finns mycket som känns främmande hundra år senare den revolutionära mytologin flätas ihop med kristna frälsningsmetaforer, men också med obskyra paralleller till den futuristiske vetenskapsfilosofen Nikolaj Fjodorovs biokosmiska program, som Platonov var starkt influerad av och som såg återuppväckandet av de döda som den stora gemensamma saken. För Platonov och hans generationskamrater var revolutionen så mycket mer än ett uppror och ett maktskifte: den var ett steg in i en ny epok, en existentiell omvälvning. Och Platonovs romaner är nog så nära man kan komma själen i den övertygelsen. Odödlig eller inte: i alla politiska visioner som vågar sig bortom det beståendes horisont finns ett litet frö av den. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi inte heller nu sitter med historiens facit på hand. Dan Jönsson, författare och kritiker (Essän sändes första gången 26/6 2017)    Andrej Platonov på svenska Don Quijote i revolutionen, översättning Sven Vallmark. Norstedts, 1973. Grundgropen, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2007. Lyckliga Moskva översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2008. Dzjan, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2009. Tjevengur, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2016.

OBS 0

Litografin minner om en sundare konstvärld  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Litografi, stentryck. Jag tänker på vackra affischer. 1800-talstidskrifter. Eller kanske på Konstfrämjandet. Är litografin bara en gammal teknik förpassad ur konsten i dag? Har i så fall något gått förlorat? Men först. Vad är litografi? I en ny bok beskriver Jan af Burén tekniken som en snilleblixt, och berättar entusiastiskt hur det går till: Tag en litografisk sten, teckna något på den, behandla den med syra och gummi arabicum. Tvätta sedan bort alltihop med lösningsmedel. Nu ser stenen alldeles tom ut. Lägg den i pressen och valsa över tryckfärg nu är teckningen tillbaka igen, redo att tryckas. Och det ser så enkelt ut. Burén beskriver i spännande trycktekniska detaljer vad som brukar kallas litografins inkunabel-tid, det vill säga de första fyrtio åren sedan Alois Senefelder uppfann tekniken på det sena 1790-talet. När af Burén avbryter sin berättelse har litografin spritt sig över världen, ja, till och med i det ganska efterblivna konungariket Sverige. Men vad var då så speciellt som gav succén? Jo, det var ju en uppfinning som gjort något möjligt som dittills varit omöjligt. Förut fanns gravyrer, men det här var ju enkelt och användbart. Redan från början handlade det om konst. Konst med stort k. Nu kunde stora konstnärer mångfaldiga verk i perfekt skick, tryck efter tryck. Sprida dem i samtiden och bevara dem för framtiden. Redan från början dyker också en viktig term upp. Multipla original. Smaka på det. Tanken som skulle bli bärande under grafikens första boom i slutet av 1800-talet och som skulle bli bärande i mitten av 1900-talet, då konsten demokratiserades, spriddes till folket. Litografi rimmade på demokrati. Även om demokratin inte var uppfunnen i det tidiga svenska 1800-talet, var det ändå något åt det hållet som genomsyrade de första beskrivningarna av den underbara nya tekniken. I Stockholms Posten kunde allmänheten läsa: alla konstens werk skola kunna föryttras till ett wida bättre pris, hwilken omständighet både för artisten och konstnälskaren är af den högste wigt. Litografin gjorde konsten tillgänglig och billig. Idéerna om prisvärd spridning föregrep 1940 och 1950-talen, då kulturen och konsten skulle ut till alla. Bort med privilegiesamhället. In med Konstfrämjandet, som bildades av 1947 av i princip alla landets folkrörelser, lägg så till Folket i Bilds konstklubb, konstföreningar och konstcirklar på ABF. In med konst i skolan och kringresande konstpedagoger. Konstnärer fick i uppdrag att skapa originalverk i litoteknik, som kunde säljas billigt, konkurrera ut allsköns skräpkonst. Och den här utgivningen blev snart en stor konstnärlig händelse i vårt land. Men tvivlet kom redan från början. Gick i själva verket konsten förlorad på vägen? Den förste skeptikern verkar ha varit Per Daniel Amadeus Atterbom, som 1828 skrev i tidskriften Heimdall. Litografin är ett medel för artisten att göra ett steg närmare den höjd hvarifrån Raphael och Michelangelo strålar i oförvanskelig gloria. Men, invände Atterbom, den vägen var bruten och förlorad. Mycket få litografier, underströk han, förmedlade kännedomen om arbeten af den mera upphöjda art hvarigenom konstens sanna intressen befordras. Alltså konsten hade ett högre syfte än vad litografin kunde förmedla. Samma kritik drabbade på sin tid konstfärmjandets strävan att sprida god originalkonst i litografisk form i de svenska hemmen. Hade försöket att demokratisera konsten förvandlats till ett lamt nationellt uppfostringsprojekt. En nationell ambition i folkhemmet över hela linjen av smak och kultur, tänk Carl Butlers kokbok, Tore Wretmans matlagningsprogram. Visst känns dessa ambitioner avlägsna idag? Vad har gått förlorat? Dagens konstreportage handlar inte om prisvärda litografier. Nej, det är lyxkonsumtion och rekordpriser på konst som gäller. Då skrevs analyser av nya tryck från Lennart Rodhe eller Mona Huss Wallin. Idag är högt pris= hög kvalitet, ja, då finns inget utrymme för billig grafik i konstlivets salonger. Samlare och prestigefyllda konsthallar ingår i samma symbios, Sammlung Marx och Hamburger Bahnhof i Berlin, i Stockholm har vi Bonniers, Sven Harrys.  Det handlar om kapital, kulturellt kapital. Konstnärer förknippas med samlare, utställningslokaler och auktionspriser. De som inte lyckas ladda sina namn till varumärken är förlorare. Många av de bästa hamnar i skuggan.   Jan af Burén skriver bara om litografins första 40 å.  Men boken är indirekt laddad med tankar om litografins och konstens ställning i dag. För allt fanns i sin linda då. Just då jag läser Buréns bok kommer en understreckare av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet, Finanshajarna har fått vittring på kulturen. Från en spridning av kultur, konst, värden, menar Leandoer, har det rört sig till en ekonomi som är alltmer centrerad kring ett priviligierat fåtal och deras artificiella och uppdrivna behov. Behov av det unika, det dyra och självklart exkluderande. Gemensamt för alla växande konstnärliga värden är idag att de inte är tillgängliga för alla de många utesluts för de få. Eller. Spridningen av konsten har gått från originallitografier till unika miljonbelopp precis som matlagningskonsten har ersatts av gastronomi. Köpa dyrt på Bukowskis ger renommé och kulturellt kapital. Berikandets ekonomi och berikandet har sin egen rörelseenergi. Som inte handlar om kvalitet men om anseende. Därför har dyra saker blivit oproportionerligt synlig. Vi får begapa hajpade verk av Damien Hirst på muséer och idén är just att verken är dyra. Så ser dagens motsvarighet till konstfrämjandets spridning av god konst ut. Därvidlag har de gamla kritikerna av litografin som konst fått rätt. Konst ska vara sällsynt, vilket i den logiken är samma sak som dyr. Så byggs kulturella värden och kapital upp. Men samtidigt hade Atterbom helt fel. Litografin och grafiken banade väg för multiplar och en konst som är mer konceptuell än objektbaserad. Vägen gick inte, skulle inte gå mot Rafael och Michelangelo. Kritiken att litografin inte var unik ledde från spridning av konst och kultur till en ekonomi som centrerad kring ett priviligierat fåtal. Lönsammare vända sig till få än många. Jag behöver ju inte sörja gamla Konstfrämjandet för det, men ändå påminna om andra värden än de uppdrivna och exkluderande, det som är marknadens mumbo jumbo, att pengar är kvalitet. Därför avslutar jag liksom af Burén med att citera en av den litografiska konstens bortglömda mästare, Cecilia Frisendahl. Så sent som 2005 skrev hon i sin bok Den litografiska stenen: Den litografiska stenen är levande. Konstnären som arbetar med att skapa och utveckla sin grafiska bild från stenens härligt kornerade yta för en dialog med en sten som är  miljontals år gammal. Thomas Millroth, konstvetare, kritiker och författare Litteratur Jan af Burén: Litografin en snilleblixt. Uppfinningen och utvecklingen av litografin. Carlssons bokförlag, 2017.

OBS 0

Tills kometen kommer – titta mot skyn!  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Andra veckan i augusti varje år passerar jorden genom meteoridbältet Perseiderna. Det ger upphov till fantastiska stjärnfall. Perseiderna heter som de gör, eftersom stjärnfallen ser ut att komma från stjärnbilden Perseus. Fast stjärnfall är ett missvisade ord. Det handlar inte om stjärnor som faller, utan om grus och stenar som dras in i jordatmosfären och brinner upp.  Eldsten vore ett lika vackert ord som som stjärnfall och lika korrekt som meteor. Jordens gravitation gör att meteorider, stenar ute i rymden, dras in mot vår planet. De störtar så fort mot jordytan att deras friktion mot luften får dem att fatta eld och förvandlas till meteorer. Är de så stora att de inte brinner upp helt i atmosfären, då slår de i marken och sedan hittar vi kanske en meteorit, en sten från rymden här på jorden. I flera tusen år har stjärnhimlen varit föremål för vetenskapligt studium, men den förblir också en urkälla till myter som gestaltar människans mest grundläggande skräck, längtan, förtvivlan och hopp.  Stjärnbilden Perseus är döpt efter en hjälte i grekisk mytologi fast stjärnbild är strängt taget ett lika felaktigt ord som stjärnfall. Det finns inga stjärnbilder. Det är våra hjärnor som skapar dem, vår drift att hitta mönster och mening även där det inte existerar. Perseus räddade prinsessan Andromeda från att slukas av sjöodjuret Ketos. Han höll upp Medusas avhuggna huvud framför monstret som förstenades, alla som såg Medusas ansikte blev till sten. Hela berättelsen gestaltas på natthimlen, där odjuret Ketos representeras av stjärnbilden Valfisken. Om man idag nämner Andromeda tänker kanske de flesta på en galax drygt två miljoner ljusår bort, snarare än på en forntida afrikansk mytologisk prinsessa. Inte lika många känner till Andromeda-galaxens vetenskapliga namn: Messier 31, M31, eller NGC 224. Rymdens storslagna fysikaliska och matematiska regelbundenhet gör att stjärnfallen Perseiderna kan förusägas. De uppstår när jorden årligen passerar genom meteoridbältet som finns i kometen Swift-Tuttles bana. Någon gång i framtiden, andra veckan i augusti, kommer jorden i värsta fall inte bara att passera genom den grusiga kometbanan, utan krocka med själva kometen. Kometer ligger i omloppsbana kring solen. Ofta handlar det om väldigt långa banor. Ett enda varv kan ta tusentals år. Swift-Tuttle har en omloppsbana kring solen på hundratrettiotre år och passerade riskabelt nära oss senast år 1992. Då klarade vi oss ändå från en kollision med god marginal. Det lär vi också göra nästa gång det är dags, år 2126, men Swift-Tuttle hotar jordens existens på allvar. I Tintin-albumet Den mystiska stjärnan predikar en förryckt gatuprofet om världens slut, medan en främmande himlakropp närmar sig vår planet. Samtidigt i observatoriet räknar astronomerna ut exakt på minuten när jorden ska gå under. Mer kan de inte göra. Här gestaltas vetenskapens hjälplöshet inför skeenden bortom människans kontroll. Den mystiska stjärnan kom till under andra världskriget, precis som ursprungsversionen av Tove Janssons muminbok Kometen kommer. Båda verken speglar andra världskrigets stämningar. Även om hotet från rymden i båda böcker är högst realistiskt så är det främst människans destruktivitet de båda verken speglar. Kärlek och lekfullhet räddar mumintrollen och deras vänner från katastrofen. I grottan där de har tagit skydd har de i alla fall varandra. Och i Den mystiska stjärnan är vetenskapen trots allt mänsklighetens hopp. Forskningsfartyget Aurora rycker ut med Tintin ombord för att inspektera den främmande himlakroppen som slagit ner i havet. Tintin, sinnebilden för den rationelle västerländske vite mannen, tar sitt ansvar. Långt från solen är kometerna mörka nerfrusna block av is, grus och stenblock. När de närmar sig solsystemets centrum värms de upp. Ångan från dem bildar ett spår i rymden som lyses upp av solen. Kometen ser ut att ha ett brinnande hår. Ordet komet har sina rötter via latinet i ett forngrekiskt ord för långhårig. Förr eller senare kommer jorden att träffas av någon av dessa håriga stjärnor. Sannolikheten är hundra procent, om jag får tro astronomen och kometforskaren Alan Hale. På nittiotalet var han en av dem som upptäckte kometen Hale-Bopp. Vi såg inte den kometen komma förrän den redan var nära oss. Hade jorden råkat ligga på kollisionskurs med den, då hade det inte funnits mycket att göra. Hale-Bopp har en omloppstid på mer än 2500 år. Förra gången den passerade jorden lämnade det inga spår i historien. Farligast för vår planet är just sådana kometer, med så långa omloppsbanor att vi inte vet att de finns förrän de plötsligt dyker upp. Jag lyssnar på Alan Hale i Tuscon, Arizona, på ett seminarium om hur jorden kan skyddas mot kollisioner med kometer. Hale säger att han önskar att det hade varit Mars och inte Jupiter som träffades av kometen ShoemakerLevy 9 år 1994. I så fall skulle vi ha suttit vid ringside rent vetenskapligt. En rad fragment av Shoemaker - Levy 9 pepprade Jupiter som från en kulspruta, genomborrade dess tunga atmosfär och slog in i planetens yta. Resultat blev undersköna eruptioner.  Det var ett spektakulärt skådespel, men hade samma komet träffat oss, då hade det varit slutet. Forntidens människor var alltså något på spåren när de betraktade kometer som bärare av dåliga nyheter. På 1400-talet definierade påven Halleys komet som ett djävulens instrument och bannlyste den. Det bekom dock inte kometen som fortsätter passera jorden vart sjuttiosjätte år. En kometpassage 1528 beskrevs av en fransk läkare som så fruktansvärd, så skrämmande, att vissa dog av fasa och andra blev sjuka. Även Hale-Bopps passage nära jorden 1997 inspirerade till hotfulla sägner. Den påstods ha en mörk följeslagare, ett rymdskepp fyra gånger så stort som jorden, kontrollerat av utomjordingar. Samtidens sagor inspirerade av stjärnhimlen handlar om utomjordingar, inte om monster och prinsessor. Det reella hotet från skyn har fått NASA att börja skissa på försvarssystemet DART, som förhoppningsvis ska kunna förändra banorna hos farliga främmande himlakroppar. Att skjuta sönder dem med till exempel en atommissil är ingen bra idé. Det skulle bara få den sönderslagna kometen att träffa jorden på ännu fler ställen, med ännu värre effekt. Ett riktigt stort rymdfartyg kan genom sin gravitation ändra en kometbana. En farkost stor som en buss är ungefär vad vi människor skulle kunna prestera snabbt, men det är inte ens i närheten av vad som behövs för att kunna rubba exempelvis kometen Hale-Bopp. Så varför bygger vi inte ett tillräckligt stort rymdfartyg i god tid, nu genast, och lägger det i beredskap ute i rymden? Vi som bevisligen kan åka till månen? Det kan man fråga sig. Och varför åtgärdar vi inte klimatkrisen? Massfattigdomen? Därför att människan är en art som ofta tänker i alltför korta perspektiv. Men trots allt får man önska sig något varje gång en stjärna faller. Man får ligga i gräset i den ljumma klara augustinatten, spana mot stjärnbilden Perseus och se hundratals stjärnfall i timmen, eldstenar, brinnande rymdgrus, och drömma om räddning. Och även om kometen en dag faktiskt kommer, om hundra eller tiotusen eller en miljon år, så händer det inte nu. Det korta perspektivet är tröstande ibland. Just nu under stjärnhimlen är vi ändå vid liv. Maria Küchen, författare och kritiker

OBS 0

Med Shakespeares sonetter i skärgården  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag befinner mig återigen vid platsen för avskedet, den där sista sommaren med familjen; släkthuset på Knösö i Blekinge skärgård där jag för fyrtio år sedan, veckorna innan jag flyttade hemifrån, bevittnade min fars mödor med att få pli på William Shakespeares sonetter, skrivna knappt fyrahundra år tidigare. "En sonett om dagen" var hans motto. Tretton år har gått sedan den sista Swahndikten skrevs på Knösö. Enstaka diktutkast kan fortfarande hittas i lådor eller ute i vedbon. Diverse favoritlektyr och de gamla lexikonen finns också kvar. The Universal English Dictionary, "in a class of itself" om man får tro Times Literary Supplement, står lutad mot lika bastanta franska ordböcker, samtliga insvepta i genomskinlig plast mot mott och mal och inte längre redskap för översättarbedrifter. Hemma i Malmö där arbetet med sonetterna avslutades står än tyngre lexika kvar, beredda att rycka in om det skulle behövas. Våren 2017 utkom ännu en tolkning av Shakespeares sonetter, signerad Lena R Nilsson. De är välljudande, fria och räds inte rimpar som hjärta och smärta. Betydligt mer texttrogna är Martin Tegens tolkningar från 2007 medan Eva Ström i sina tolkningar utgivna 2010 följer något slags gyllene medelväg. Alla fyra tolkningsvolymerna får vara med här, följa med ut till ljugarbänken med utsikt över sundet och sedan, när kvällen blir fuktig och det sista solblänket slocknar bakom Verkö, följa med tillbaka in igen till långbordet i storstugan, vid fönstret som vetter mot appladalen. Där ligger även K A Svenssons enligt min fars egen utsago väl lundensiska översättningsförsök från tidigt sextiotal. De var vad han hade att jämföra med, vid sidan om akademiledamoten Carl Rupert Nybloms högstämt romantiska men absolut läsvärda och sköna tolkningar från 1871, som finns tillgängliga på Litteraturbanken och Projekt Runeberg på nätet.     Ett minne väcks till liv. Som sjuttonåring såg jag något egendomligt i huset hemma i Malmö. Jag måste ha gått ner i källaren för att fråga min far om något men hittat kontorsstolen tom och den elektriska skrivmaskinen avslagen. Men ett papper satt kvar under valsen. Nyfiken i en strut som jag var började jag läsa: "Ett ungt och aldrig odlat kvinnosköte / ska villigt öppnas för din hårda plog". Vad var detta? Jaha, det var alltså en sonett av Shakespeare. Nu, många sedda eller lästa Shakespearepjäser senare, lär mig Eva Ström att bilden med mannen som plöjer kvinnans åker var allmängods vid denna tid. Vi befinner oss långt från den höviska trubadurdiktningen. Det är sent 1500-tal och den unge Will står inte med en luta under någon fager jungfrus balkong utan är inbjuden till slottet hos någon ung litterär mecenat som tagit sig an honom och då måste ju någon form av motprestation levereras också. Säkert har Shakespeare sedan taffeln brutits eller redan i väntan på efterrätten fått allt ljus på sig och underhållit sitt sällskap med några nyskrivna sonetter. Eva Ström betonar starkt att sonetterna kanske inte i första hand skrivits för att publiceras utan just för att läsas i ett slutet sällskap, där själva uppläsningen gett stort spelrum för möjligheterna att betona exempelvis ekivoka underströmmar som annars kanske skulle ha förblivit dolda. Därmed är det lätt att se sonetterna som ett slags förövning till de senare pjäserna. Och eftersom Shakespeare vid den här tiden redan arbetade som skådespelare visste han nog en del om hur man vinner sin publik. Men ändå. De sjutton första sonetterna handlar alla mer eller mindre om samma sak att den fagre mecenaten borde sluta onanera och i stället gifta sig och skaffa barn. Inte kan man väl kväll efter kväll resa sig, klara stämbanden och läsa ännu en sonett om detta? Eller om det nu var en gång i veckan som det var träff på slottet. Det låter mer som ett beställningsverk av oroliga föräldrar, undrande över varför deras son verkar så totalt ointresserad av vackra flickor. De första 126 av de 154 sonetterna förefaller vara riktade mot denne rike yngling. Sedan flyttar Shakespeare sitt fokus till den mörka damen. Jag har alltid tolkat detta som att hon var en kvinna klädd i svart, eller möjligen svarthårig. Eva Ström tror mer på att hon kallades mörk för att hon var av afrikanskt ursprung och kanske därtill prostituerad och ger belägg för att sådana mörkhyade prostituerade fanns i England på Shakespeares tid. Men kanske var hon helt enkelt bara en uppfinning för att komma bort från klichéerna om "the fair mistress"? Sonetterna innehåller en del av sin tids allmängods. Det ingick så att säga i genrekontraktet. Att skriva sonetter handlade inte bara om rim och meter utan även om att turnera bilder och uppfattningar på ett inom rimliga gränser nytt och oväntat sätt. Och vad passade väl då bättre än en mörk och frigjord kvinna som ställde adelns dygdemönster i skamvrån? Det sen kväll. Fåglarna har tystnat. Sprakandet från brasan är det enda som hörs. Jag sitter på en pall framför elden och lyser på sonett 125 med en ficklampa. Det är en ensam poets dagbok jag läser i och det märks på tonen att det är dags för avsked. Hela sonettcykeln har spårat ur och blivit opublicerbar, färdig att läggas på hyllan. Det är adjö till samtiden. Adjö till ynglingen och adjö till konsten, adjö till retoriken, de döda metaforerna och de platta rimmen. Nu är det äkta känslor som ska uttalas och då ska de uttalas jämlikt, bortom alla sociala skrank, i en sonett som inte hör offentligheten till. Så det gör Shakespeare. Som en jämlike. Adjö med dig, yngling, ha ett bra liv. Och ni som dröjt vid formens sak och betalat dyrt för konstlad kost framför en enkel smak och nu stå gapande på dumboms vis, adjö även med er. Så här låter det i min fars tolkning:           Jag kunde om så varit varit en som bar din tronhimmel som en gärd av aktning jag kunde slavat mer för eftervärlden, men dess mark är föga lönsam i förpaktning; så ofta jag har sett formalitetens offer som slösat tills de stupat på sin hyra, som bytt sin vardagskost mot dyra stoffer och fått ett dyrköpt Intet att bestyra; nej, låt mig tillbe i min inre krets och tag emot min enkla offergärd en ringa, konstlös gåva som beretts av Ge och Ta, för allt vad den är värd;      kräk, som bär skvaller, bort åt alla håll,      en trogen själ står utom er kontroll.   Precis som Shakespeare någonstans i sin sonettcykel till den sköne ynglingen tycks ha tappat intresset för sin publik och blivit alltmer upptagen av själva sonettcykeln märker jag hur läsningen för mig allt längre bort från Shakespeares villkor och samtid och istället djupare in i själva textens universum. Någonstans försvinner klichéerna och de retoriska greppen ur sikte. Den svarta damen bleknar, den unge mecenaten avpolletteras, någonting oerhört bara det. Men kanske behövde inte Shakespeare mecenatspengarna längre. Kanske blev han trött på hela den världen. Till slut känns det som om sonetterna är skrivna bara för mig, eller kanske för dig. Jan Henrik Swahn, författare och översättare

OBS 0

Att riva ner statyer är ett minnesarbete  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 19 maj plockades sydstatsgeneralen Robert Lee ner från sin sockel i New Orleans, Louisiana, USA. Han hade stått där sedan 1884, rest i en tid när minnet av inbördeskriget ännu var levande. Statyer materialiserar kollektiva minnen, men det sker genom specifika versioner av det förflutna. I detta fall, en glorifierande idé om the lost cause, sydstatskonfederationens förlorade sak i kriget mot Nord. Och i förlängningen: förnekandet av det rasistiska slavsystemets roll för inbördeskrigets utbrott. Vi kan se statyers funktion som att odödliggöra den dödlige. Statyn trotsar tiden och gör anspråk på evigheten. Men statyer faller; likt guldkalven i den mosaiska berättelsen händer det att de störtas som falska avbilder. Eller, som i New Orleans, varsamt men beslutsamt plockas bort. Historien har hunnit ifatt. Men sällan utan konflikter. Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden. Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner. Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav. Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera. Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra. Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism. Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade. När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete. Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till vila. En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet. Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt. Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka dynamit! Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument! Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet. Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud. Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än. Patricia Lorenzoni, idéhistoriker

OBS 0

Apokalyps 4: Drömmen om en jord utan oss  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget. Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden. Året som gick var som bekant än en gång det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt, någon vecka i november låg temperaturen i Arktis hela tjugo grader över det normala. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej, det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring. Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen After Earth, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok The World Without Us från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad. Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år. Och ändå på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar. Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. Må vi leva länge och dö ut, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv. Dan Jönsson, författare och kulturjournalist   * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

OBS 0

Apokalyps 3: Att känna gruvgasen ‎–‎ katastroferna möjliga att undvika?  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära. I en bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor. Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland. Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade. Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta. Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd. Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof. Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång. Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina gränser? Hur kan, som Theodor Kallifatides så träffande anmärkte i höstas, flyktingtragedin beskrivas som ett större problem för dem av oss som sitter tryggt på våra medborgarskap, än för dem som genomlever katastrofen? Vad är det för apokalyptisk fantasi om gränskollaps som producerar så många offer, och vilka intressen tjänar denna fantasi? När Didi-Huberman talar om spektakulära katastrofer, är det kanske just ordet spektakulär vi ska ta fasta på. Filmindustrins produktion av påkostade katastroffantasier på senare år skulle vara värd sin egen utredning. Filmer som Outbreak, Day After Tomorrow, I am Legend från , The Road, 2012, World War Z eller för den delen TV-serier som Walking Dead, vad har de gemensamt? Jo, alla handlar de om katastrofer av globala proportioner, berättade från Västvärlden. I dessa filmer exploderar apokalypsen likt gruvgas mitt ibland oss. Medan Västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem. De människoätande epidemiska andevarelserna i yanomamiland har inte hittat in i några skräckfilmer. Evakueringarna av hela samhällen i Stilla Havet blir inga klimatkatastroffilmer. Inte heller görs det några blockbusters av ebolaepidemierna i Västafrika, men det finns åtminstone en storfilm om ebolautbrott i Nordamerika. Och de människor som i detta nu går genom eld och is för att fly krig, får sällan stå modell för några filmhjältar. Så kanske bör Didi-Hubermans påstående preciseras: idag är det den rika världens fantasi om att drabbas av apokalypsen som täcker över den ständigt fortsatta produktionen av offer. Skymtar dessa offer fram i nyhetsrapporteringen, framstår de alltid som besynnerligt oundvikliga. I ett förord skriver Didi-Hubermans svenske översättare Johan Öberg om detta med att känna gruvgasen som på en gång en akut kunskapsfråga och en estetisk och politisk fråga. Det handlar om ett särskilt slags sensibilitet Didi-Huberman är ute efter. Att kunna se bortom konstruktioner av nödvändighet, att därmed närma sig dödandet och lidandet som katastrofer möjliga att undvika, och för vilka vi aldrig kan slippa undan ansvar. En stor del Gruvgas ägnas helt åt Pier Paolo Pasolinis film La Rabbia från 1963. Ett dokumentärt och poetiskt montage, sammansatt av Pasolinis egen text och av bilder från ett närmare 90 000 meter långt journalfilmsarkiv. La Rabbia är en film i vilken bilder och texter resonerar, kontrasterar och dissonerar mot varandra i politiskt och poetiskt ursinne. På detta vis försöker Pasolini hitta till det katastroftillstånd som normaltillståndet söker kväva. Och genom Pasolini, söker Didi-Huberman efter ett sätt att höra den katastrof som förvägrats röst. I sin rasande anklagelseakt talar Pasolini med en profets röst. Också Davi Kopenawas The Falling Sky är en profetisk text. Kopenawa talar utifrån en övertygelse, som är allt annat än ogrundad, om att det samhälle de vita byggt sätter själva förutsättningarna för mänskligt liv på spel. Och till skillnad från Pasolini, talar Kopenawa från detta samhälles utsida, direkt från avgrundens rand. Därför talar han både om oss, och till oss, när han säger: "Det är sant att om de vita fortsätter på den inslagna vägen, kommer vi alla att gå under. Detta har redan skett med många av skogens folk i detta land Brasilien. Men denna gång tror jag att inte ens de vita kommer att överleva."   Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och redaktör för tidskriften Ord&Bild Gruvgas. Essän, vreden, politiken av Georges Didi-Huberman Översättning Johan Öberg, Daidalos förlag

OBS 0

Apokalyps 2: Blir livet bättre när jorden gått under?  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1186 1420 1544 1666 1874 1975 2012 eller 2017? Någon gång måste det förstås ta slut. I en knall eller i ett stilla jämmer men oundvikligen slut, som i jordens undergång, världens ände, domedagen, ragnarök och harmageddon. Det är bara en fråga om när och kring frågan om tidpunkten ges det många teorier. Många är de som försökt förutspå slutet på världen och de nyss nämnda årtalen är bara några av de alternativ som lagts fram. Gemensam för många av teorierna är tanken att slutet är relativt på så vis att bara en del av mänskligheten går under. En utvald skara överlever förintelsen och sätts att skapa det nya idealsamhället, ofta tillsammans med en ledargestalt som i rättan tid materialiserar sig på jorden för att övervaka förvandlingen. En skiljedomstol inrättas, ledd av en auktoritet med facit på hand om hur livet bäst bör levas. Inför denna obestridliga rättvisa ges inga undanflykter eller gråskalor och sant skiljs med säker hand från falskt, god från ond, rättfärdig från syndare. I den aktuella boken Slutet är nära undergång och utopi i millenära rörelser ger religionsvetaren Britta Gullin en översikt av forskningen kring dessa kollektiv som uppstått kring tron på världens nära förestående undergång och återfödelse. Millenära rörelser har funnits i alla tider, domedagsprofeter har kommit och gått på samma vis som församlingar växt fram i allt mer anspänd förväntan kring ett avtalat datum. Som passerat med åtskillig dramatik, men än så länge utan den allomfattande totala förvandlingen av villkoren på jorden som de millenära rörelserna förväntar sig. Till de samfund som mest uthålligt uthärdat besvikelsen och tagit nya tag med nya beräkningar hör Jehovas vittnen. Ända sedan starten i USA på 1870-talet har de oavlåtligt hävdat att domedagen är nära förestående. Vad som hänt under de snart 150 åren som rörelsen existerat är att visionen av en värld som i ett slag går under inte längre med nödvändighet förutsätter någon gudomlig intervention eller ett mirakel. Människorna är numera fullt kapabla att radera sin existens själva. Genom tillgången på kärnvapen kan åtskilliga stater i världen avgöra liv och död för oss alla i en knapptryckning. Genom våra nya snabba transportvägar sprids en dödlig pandemi på kortare tid än någonsin. Och fortsätter vi att förgöra de livgivande villkoren för vår planet i samma takt som nu, är de flesta forskare eniga om att vi står inför en klimatkatastrof av förödande proportioner. Apokalypsens fyra ryttare galopperar redan mitt ibland oss och de konkreta hoten är svåra att bortförklara, ens för den mest inbitne klimatskeptiker. Hos Jehovas vittnen möts de vetenskapliga rönen med dubbla känslor och i samfundets tidskrift Vakna! redovisas nogsamt alla hot som mänskligheten står inför. Med den skillnaden att hoten tas som ännu ett förebud om att tiden för förverkligandet av Guds rike på jorden är inne. Eller som det skrivs i Vakna! i september 2012: I kontrast till dessa hot är den bild som Bibeln målar upp av framtiden mycket mer hoppfull. Bibeln visar att det definitivt kommer att bli en stor förändring. Men den lovar att alla som gör Guds vilja kommer att få överleva. Och enligt Bibeln ska jordklotet varken förvandlas till någon förbränd askhög eller till en isklump. I stället ska hela jorden bli ett paradis. I samfundets tidning Vakttornet i januari 2013 preciseras utvecklingen ytterligare: Den värld som ska försvinna är inte jorden, utan de människor som inte lever i harmoni med Guds vilja. Precis som en kirurg kan operera bort en cancertumör för att rädda en patients liv kommer Gud att ta bort de onda, så att de goda verkligen kan njuta av livet på jorden. På så sätt är världens ände något positivt.   Ta bort de onda Operera bort en cancertumör Känns tongångarna igen? Som Britta Gullin också konstaterar i sin bok ligger många antidemokratiska, rasistiska grupper nära de religiösa millenära rörelserna i sin ideologi. Också i dessa sammanslutningar beskrivs utvecklingen av världen som på väg mot en annalkande undergång, där rasblandning och acceptans av homosexuella riskerar att förstöra de rena idealen. I kraft av det förmenta hotet rättfärdigas ett våld som beskrivs som en ödeskamp mellan de goda och onda parterna. Och allt detta är förstås oerhört skrämmande. Men nästan värre ändå är den normalisering av retoriken som smyger sig in även i den övriga politiska debatten. I en tid när var och en väljer sin egen vinkel på världen gynnas upplevelsen av att det finns ett vi och dem, ett rätt sätt att tänka och ett som är fel. Inte annorlunda eller utmanande utan just fel som i något som måste korrigeras eller i annat fall tas bort. Och det ironiska händer att den nya tekniken som skulle föra oss närmare samman och göra det lättare att kommunicera i stället tenderar att öka klyftorna och isolera människor i filterbubblor fyllda av ekon från likasinnade och bilder av världen, tecknade i svart och vitt. I de slutna kamrarna växer upplevelsen av annalkande fara. Inte nödvändigtvis från de reella hoten som mänskligheten står inför utan för den abstrakta upplevelsen av att något grundläggande, rent och unikt håller på att gå förlorat. Eller redan förlorats och till varje pris måste återerövras. Make America great again. Eller som Jimmie Åkesson uttrycker saken i en kampanjfilm för Sverigedemokraterna. Vi befinner oss i den värsta samhällskris som Sverige genomlevt i modern tid. Och det kommer att ta lång tid att återskapa den trygghet, den gemenskap, den hemkänsla och den framtidstro som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i.   I videon ställs en urban miljö i asfaltgråa nyanser med mörkhyade tiggare, bilbränder, droghandel och tunnelbana mot ett solbelyst pastoralt landskap med blonda barn, betande kor, hus med vasstak och stolt vajande blågula svenska fanor. Ett förment idealsamhälle som är oss inom räckhåll, bara vi i tid inser faran vi står inför och väljer sida.  Boel Gerell, författare och kulturjournalist   Litteratur Britta Gullin: Slutet är nära! Undergång och utopi i millenära rörelser. Molin & Sorgenfrei.

OBS 0

Apokalyps 1: Har du packat inför undergången?  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Inför lanseringen av katastroffilmen 2012, som bygger på myter kring Mayakulturens solkalender, fick Nasa ta emot så många samtal och brev att de fick sätta upp en ny webbsida för att lugna allmänheten. "2012" har kallats den löjligaste och mest overkliga filmen i sin genre, även om ingen som sett scenen där Kalifornien störtar ner i havet kan anklaga regissören Roland Emmerich för att ha sparat på effekterna. Intrigen är dessutom en våt konspirationsdröm: En biljett till de hemliga arkar som världseliten bygger i filmen för att rädda "viktiga" delar av mänskligheten kostar en miljard euro styck. En dröm som nu tycks ha fått små utlöpare i verkligheten. I en lång artikel i The New Yorker beskriver journalisten Evan Osnos hur amerikanska miljardärer i Silicon Valley och New York har börjat köpa mark där de bunkrar solpaneler, gasmasker och ammunition. En riskkapitalist som alltid har väskorna packade berättar hur han mentalt pendlar mellan optimism och ren skräck. Inför vad tycks inte spela så stor roll det kan vara en pandemi, en jordbävning eller ett anfall med smutsiga bomber. Reid Hoffman, en av grundarna till yrkesnätverket Linkedin, uppskattar i artikeln att drygt hälften av Silicon Valley-miljardärerna har någon form av apokalypsförsäkring att dra sig tillbaka till Nya Zeeland är särskilt populärt. Det är lite som att köpa en sommarstuga, om man är superrik och paranoid. Survival of the richest, den rikaste överlever, skriver The New Yorker troligen inte utan poänger. Det hindrar dock inte att intresset för preppning mer eller mindre har exploderat även i mer modesta samhällsskikt. Också i Sverige, där poddar, bloggar, nätforum, butiker, kurser och otaliga tidningsartiklar vittnar om en tydlig trend, som pågått ett tag nu. 2015 röstades en expert på "zombieöverlevnad" fram till lyssnarnas sommarvärd i Sveriges radio. Författaren Bengt Ohlsson skriver långa reportage om hur han går med i hemvärnet och tar jaktlicens på grund av oro för hur det ska gå med matförsörjningen och framtiden. Det fanns helt klart en tid då preppare avfärdades som galna foliehattar inte helt olika Woody Harrelsons rollfigur i just "2012". Den tiden tycks nu vara över. I 72 timmar ska vi klara oss på egen hand om allting rasar, förmanar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Men enligt en undersökning som gjordes häromåret är sju av tio svenskar helt oförberedda på en kris som slår ut all infrastruktur. Ja, många av oss har mycket riktigt en halv gurka och en burk senap hemma i kylskåpet och kanske en flaska vin, så att katastrofen blir lite trevligare. Mer förvånande är dock att den svenska statens beredskap verkar ligga på ungefär samma slackernivå. För mitt emellan debatter om det ständiga spelet i svensk politik sände SVT:s Agenda i mitten av februari 2017 ett inslag som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig om att Sverige saknar livsmedelslager. I händelse av krig eller stora nätattacker som slår ut all elektricitet så räcker maten i ungefär en vecka. En vecka. Och på tal om sådant som får relativt lite eko i samtiden hur många noterade egentligen nyheten om det så kallade "domedagsvalvet" förra hösten? Valvet är en genbank för fröer på Svalbard som ska skydda den biologiska mångfalden och säkerställa framtidens matproduktion, och i september 2015 gjordes det första riktiga uttaget som en direkt följd av kriget i Syrien. Forskare vid ett institut i Beirut begärde ut frön av som skulle ersätta prover i en genbank nära den numera sönderbombade staden Aleppo i något som de kallade en veritabel räddningsaktion. Överlevnadskonst är fortfarande ingen massrörelse. Men när preppare i det allmänna medvetandet går från att betraktas som galningar till kuriositet, till subkultur till... ja, snart mainstream, så är det en normalisering som per definition borde få konsekvenser. För om dessa människors ansträngningar börjar närma sig det rimliga då uppstår väl i samma ögonblick ett motsvarande imperativ för oss andra? För oss som bär på en diffus oro över hur det ska gå med det där livsmedelslagret, och sedan går och köper middag på den nattöppna kiosken. Det ska sägas att de där som faktiskt förbereder sig för det där värsta nog knappast kan beskrivas som en homogen grupp. I rapporteringen finns också sådana som betonar solidaritet och arbete för ett mer hållbart samhälle på politisk nivå, och moderna grönavågare som flyttar ut på landet för att bli självförsörjande och leva ett "enklare liv i kollapsens skugga", som undertiteln lyder till David Jonstads bok "Jordad", som kom ut 2016. Och även bland mer renodlade preppare finns skiljelinjer, inte minst i synen på våld och vapen. De amerikanska survivalisterna, med rötter i kalla krigets dagar, beskrivs ofta som betydligt mer militanta än de svenska. "Jag har definitivt ingen kalasjnikov i huset. Vi i den svenska prepperrörelsen har väldigt lite gemensamt med de beväpnade stollarna i Texas ödemarker", säger Erik i en intervju med Sydsvenskan. Han heter egentligen något annat, och vill inte berätta var familjens gård ligger: Det är ett hemlighetsmakeri som återkommer, och som kanske ligger i sakens natur. Det är ju den egna familjen som ska klara sig, inte de andra. I Eriks fall är det en bristande tillit till myndigheter som fått honom att börja "se om sitt hus", som han uttrycker det. Och nog landar prepperkulturen rätt perfekt i en tid som präglas av ökad misstro mot institutioner, medier och etablerade system? I delar av denna mansdominerade rörelse tycks det också finnas ett element av patriarkal klanfantasi om ett tillstånd bortom rättsstaten, där man handgripligen tar hand om fru och barn när offentliga strukturer kollapsar. Undergången både skrämmer och lockar, verkar det som. Den amerikanska medievetaren Casey Ryan Kelly har studerat reality-serier som Doomsday preppers, och menar att tanken på undergången erbjuder en möjlighet att återskapa ett slags förindustriell verklighet där robusta self-made män plötsligt efterfrågas. Att frigöra sig från det moderna samhällsbygget blir helt enkelt ett sätt att odla traditionell maskulinitet. Tankarna går också till Susan Faludis analys av efterspelet till 11 september-attackerna, där en tongivande strömning gick ut på att USA blivit en försvarslös och feminiserad nanny state det enda rätta var att återvända till ett slags nybyggartid då män minsann fick vara män. Även på ett mer existentiellt plan ligger prepperkulturen rätt i tiden, med sin bärande tanke om att kollapsen trots allt rymmer ett efteråt. Det är ett efteråt som låter den med tillräckliga resurser fokusera på sig själv som undergångens lyckliga undantag snarare än att försöka förhindra att katastrofen överhuvudtaget sker. För är det inte precis så som de flesta i den rika världen förhåller sig till de pågående klimatförändringarna? Om eller när allt faller med extrema väderförhållanden, obrukbara jordar och eskalerande konflikter så kommer vi att tillhöra dem som klarar sig relativt helskinnade. Det är ett framtidsperspektiv som blundar för att den globala uppvärmningen redan nu har gjort liv och matproduktion omöjlig i vissa delar av världen; där är det apokalyptiska tillståndet en pågående realitet, som människor flyr ifrån. Och det är ett perspektiv som bekräftar den gamla sanningen om att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig ett nytt sätt att leva tillsammans. Kristina Lindquist, kulturskribent   (essän sändes för första gången i mars 2017)   Litteratur Evan Osnos: Survival of the Richest. The New Yorker, 30 jan 2017. David Jonstad: Jordad: enklare liv i kollapsens skugga, Ordfront 2016. Casey Ryan Kelly: The man-pocalypse: Doomsday Preppers and the rituals of apocalyptic manhood, Text and Performance Quarterly, 36:2-3, 95-114. Susan Faludi: Den amerikanska mardrömmen. Översättare: Hans O Sjöström. Leopard förlag, 2008.

OBS 0

En värld av fragment: John Williams "Augustus"  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns böcker som smyger sig på en utan att man riktigt lägger märke till dem. Man öppnar dem lite på måfå, i brist på något annat att göra och så plötsligt är man fast. Vi är rätt många som delar den erfarenheten av John Williams begränsade, men drabbande författarskap. Williams avled 1994 utan att hans frånfälle rörde upp några vågor i media. Han hade visserligen vunnit National Book Award på 70-talet för en bok om antiken, men priset var delat så någon större ära blev det inte. Och det kändes som om Williams vid sin död redan tillhörde det förflutna. Han var en författare som verkade fast i sin beundran av den klassiska romanen, han hade nog kunnat instämma i Bob Dylans hyllningar av Moby Dick. Williams var också lärare på ett universitet. Det gick si så där. Williams var för retfull, för alkoholiserad, för bångstyrig för att passa i universitetsvärlden. Och nej, han passade inte på det glittriga 80-talets litterära scen. Det är lätt att föreställa sig att Williams var som sin huvudperson i romanen Stoner, en blyg, tillbakaträngd grå lärare. Och så kändes det kanske. Men vittnesmål från hans studenter visar också Williams som självsäker, orolig, sökande och säker bara på en sak: sin absoluta kärlek till litteraturen. Ja, förmodligen älskade han det skrivna ordet mer än det liv han levde. Därför är hans böcker så fyllda av liv. Så tänker jag åtminstone under läsningen av Augustus som efter mer än 40 år finns i svensk översättning av Ola Nilsson. I Augustus, som blev Williams sista avslutade roman, är huvudpersonen ingen stukad tjänsteman utan världshärskare. Augustus levde från 63 före, till 14 efter Kristi födelse. Augustus är en av de stora kejsarna som präglade sin tid och vår syn på antiken. Han lär ha sagt om sin gärning att när han övertog makten var Rom en stad i tegel och han lämnade en stad i marmor. Det slår mig att den fiktive lektor Stoner trots allt hade kunnat vara en av läsarna till denna bok. Jag får en mycket svensk association till ett uttryck. Stålblanka romarcitat. Ordens är Sten Selanders, han skrev om en kollega till lektor Stoner, en annan hunsad lärare som hade dålig lön  som fattig adjunkt i ett klent pastorat men makten att hålla förtvivlan tillbaka med stålblanka romarcitat Det egna misslyckandet motas med klassikerna. Om någon idag minns Sten Selander, så är det kanske för att han angrep modern poesi för att vara obegriplig. Och det skulle John Williams kunnat instämma i, han retade omgivningen med att säga att den moderna poesins fall hade börjat med T S Eliot. Men i Augustus är Williams aldrig gnällig Han skriver sin roman i skiftet mellan 60- och 70-tal, en tid i Amerikas historia då man kunde tro att klassikerstudier inte stod högt i kurs. Men jämförelser med romartiden dyker ständigt upp i amerikansk idédebatt. Som varje tv-tittare vet utspelas maktkampen på Capitolium, senatorerna positionerar sig inför sittande presidents avgång och makthavarna ger folket bröd och skådespel allt minner om romartiden, låt vara att politikerna inte är klädda i toga. Williams val av ämne var alltså inte originellt. Diktning om antiken är en store genre i USA. Ja, författarna som skriver om romartiden är faktiskt så många att man brukar dela in dem efter vilka epoker av Roms historia de sysslar med. Decenniet innan John Williams publicerade sin roman kom Gore Vidal med Julian, om kejsar Julianus. Gore Vidal hade ett glödande intresse för samtida politik. John Williams är en helt annan sorts författare. Men en sak har de gemensam: bägge skrev ytterligt underhållande. Ja, John Williams chockerade en intervjuare med att säga att han inte ens förstod meningen med att läsa en bok som inte var underhållande. Augustus uppfyller kravet på underhållning genom sin huvudperson. Kejsar Augustus, eller som han egentligen hette Gajus Octavius, är känd från film och tv, tack vare Shakespeare som kallar honom Octavius Caesar i sin pjäs om mordet på Julius Caesar. Namnet Caesar kommer sig av att Octavius adopterades av själve Caesar. Rörigt. Men så levde också Augustus i en tid som får vår egen att verka tämligen stillsam. John Williams bejakar komplikationerna. Han låter barndomsvänner, motståndare, familjemedlemmar och andra ge sin bild av Augustus, alla ser sitt fragment. Språk och stil varierar beroende på vem som har ordet. Williams gör inget för att förklara utan läsaren får hålla ordning på kronologin. Här finns berömda episoder som när Augustus som tonåring tar makten efter Caesars död och efter åratals strider besegrar Caesars mördare. Alltså Brutus och de andra spelarna Shakespeare diktade om. Berömda personer skymtar, t ex Cicero som visas med alla sina motsättningar. En del känner alla igen som när Marcus Antonius lierar sig med Cleopatra jo, visst detta är Hollywood men Williams diktar vidare och låter Marcus Antonius se hur Cleopatra lämnar honom under slaget med romarna. Hon seglar bokstavligen bort. Det finns ögonblick i hans roman som väntar på att bli film, det finns scener av eftertanke och analys, det finns korta essäistiska stycken som när Williams låter en av brevskrivarna konstatera att moralister avstår från kunskap för att kunna döma. Det välbekanta och obekanta virvlar runt.  Williams bejakar splittringen. Augustus själv har bara ordet ett par gånger trots att Williams hänvisat till Augustus självbiografi. Och det är denna fragmentisering som är romanens styrka. Till skillnad från andra författare som diktat om antiken har inte Williams inte ett bestämt perspektiv. George Vidal skrev om makt och sex, poeten Robert Graves utvecklar i sina två romaner om Claudius en smak för det sinnliga, Marguerite Yourcenars porträtt av Hadrianus är mer filosofiskt. Williams avgränsar sig inte. Han diktar upp brev och dagböcker, tjuvlyssnar på samtal, ofta ironiskt som när en ung Horatius briljerar. Kanske är det Williams flera gånger uttalade närmast naiva tro på litteraturens möjlighet att åstadkomma förflyttningar som hjälper honom i romanskrivandet. Tjänstledig sitter han i Mellanvästern och manar fram antiken och det är trovärdigt i varje detalj. Han låter människorna var småsinta, elaka, tankspridda, pladdriga, självupptagna, storslagna, genomskådande. De skriver till varandra, ljuger, drar i trådar. Häpnar. Lyckas. Går under. Rimligen måste Williams ägnat åtskilliga timmar åt att fundera på sin huvudperson. Var Augustus främst den skicklige härföraren, eller den där tonåringen som svor att hämnas sin adoptivfars död och verkligen gjorde det, eller en smått genial samhällsbyggare, en listig politisk strateg, en grym, obarmhärtig far eller kanske rentav en diktator, må vara bildad? Augustus griper makten men visar förståelse för sina fiender. Ibland. Också kejsaren är underordnad andras åsikter. Williams roman är faktiskt också ett grupporträtt. Där Shakespeare strukturerar händelserna låter Williams historien vara precis så plottrig som den är. Kanske finns nyckeln till Williams eget författarskap och i vart till hur han ser på kejsaren i ett sent avsnitt i boken. Kejsar Augustus är svårt sjuk och vet med sig att han är döende. Han reser med båt mot Capri och vårdas av en ung, oerfaren läkare, Philippus, som efter kejsarens död undrar varför just han fick uppdraget och ett stort arv. Den unge läkaren talar om Augustus underligt likgiltiga vänskap. Ja, denne avlägsne, snart helt försvunne person betraktar världen med sympati men på ett enormt avstånd. I denna bok är Augustus nog både en stor härskare och en hunsad lärare i Mellanvästern. Bägge är värda att lyssna till. Mikael Timm, Sveriges radios kulturredaktion John Williams på svenska Stoner, översättning Rose-Marie Nielsen. Natur & kultur, 2014. Butchers Crossing, översättning Eva Johansson, Natur & kultur, 2015. Augustus, översättning Ola Nilsson, Natur & kultur, 2017.

OBS 0

Dörren till historien: Under Darwins skägg och Eliots handske  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Pheidíou eimí eller Jag tillhör Fidias. Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet. För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om att torka bort dem. Sin anspråkslöshet till trots, bär kannan på en svindlande dimension. Den har tillhört Fidias, den grekiska antikens mest berömda konstnär. För atenarna högg han den tolv meter höga Atenaskulptur som en gång stod i Parthenon, Akropolisklippans största tempel. Därtill den numer omstridda Parthenonfrisen, som också prydde templet men under 1800-talet togs till Storbritannien och små småningom hamnade på British museum i London, där den finns än idag. Fidias låg också bakom ett av antikens sju underverk: den tretton meter höga gudabilden i elfenben och guld i Zeustemplet i Olympia. När arkeologer på 1950-talet stötte på den där vinkannan just i Olympia, var det en triumf: inskriptionen jag tillhör Fidias bekräftade att någon som hette så faktiskt hade funnits. Han var inte bara en konsthistorisk legend, ett påhittat namn som dröjt sig kvar genom millenierna utan en man av kött och blod som levt på mitten av 400-talet före vår tideräkning. Dessutom: just där kannan grävdes fram, i en enkel byggnad intill Zeustemplet, fann man också gjutformar för fasaddekorationer och påbörjade småskulpturer. Detta var Fidias ateljé. Kannan finns att se på museet i Olympia. Det är kanske löjligt, men jag kan börja gråta när jag står framför ett meddelande som det i botten på den där vinkannan. I bokstävernas snabbt dragna linjer, i fingrarnas spår och handens avtryck imploderar årtusendena. Keramikern, som snabbt skrev i den mjuka leran, känns mycket närvarande. För att inte tala om Fidias skulptören, vars namn och konst jag känner till, har varje kväll slutit handen om den där kannan tills den blivit sprucken och nött. Inför sådana där små mänskliga spår öppnas dörr mot historien på ett sätt som inte ens Parthenon förmår överträffa. Inte bara jag går igång på sådana där saker. Det gör också brittiska Kathryn Hughes, som är litteraturkritiker och akademiker med den viktorianska eran som specialitet. I Victorians Undone. Tales of Flesh in the Age of Decorum närmar hon sig allt det där lite simpelt vardagsnära, som gör att sedan länge döda 1800-talsmänniskor plötsligt känns mycket levande. Charles Darwin, till exempel. I boken finns ett foto på hans skägg, eller rättare sagt, en tuss av det. Det ställdes ut på Natural History Museum i London 2008, efter att en släkting hittat tussen i ett gammalt kuvert. Darwin brukade rycka strån ur skägget medan han satt i djupa tankar över sina anteckningar. Morgonen efter hans död samlade dottern därför in de hårstrån som då låg spridda över alla papper och uppslagna böcker på hans skrivbord, och sparade tussen till eftervärlden. Det är äckligt på ett fascinerande vis. Men vem visste, att det där karaktäristiska skägget, som vi så självklart förknippar med Charles Darwin, i själva verket var anlagt för att skymma den store vetenskapsmannens ansikte? Det visar sig, att författaren till Om arternas uppkomst var en osedvanligt blyg viktorian med svajigt självförtroende. Helskägg blev för honom den perfekta maskeringen, trots att det var helt omodernt när han hoppade på trenden. De flesta andra män hade mutton chops, det vill säga lammkotletter, som kortklippta men breda polisonger kallades. Picadilly Weepers var också populärt: ett slags utkammat långhårigt kindflax som inte såg riktigt klokt ut. För att inte tala om the Newgate Frill, eller hakremmen, som blev populär under det tidiga 1850-talet: skägg som växer ganska fritt strax under käklinjen och på halsen, med en ofrivilligt komisk effekt som Kathryn Hughes liknar vid en uppochnedvänd gloria. En av Darwins bästa vänner syntes med en sådan. Själv lät han skägget växa fritt, så till den milda grad att ingen vid den lördagssoaré som Royal Society höll i april 1866 kände igenom honom förrän lagom till kaffet. Vilket han, om man ska tro Kathryn Hughes, säkert bara var lättad över. Hennes grepp syftar att visa hur viktorianerna i konflikt med den etablerade historiska bilden egentligen inte alls var pryda och eteriska utan tvärtom fullständigt fixerade vid världsliga, kroppsliga ting. Som författaren George Elliots högerhand, till exempel. Enligt ett elakt rykte, som spreds redan medan hon levde, var den groteskt stor eftersom hon som ung arbetat hårt i familjens ysteri och utvecklat abnorm muskelmassa. Som motbevis för Kathryn Hughes fram en vit skinnhandske som tillhört författaren, och som på ett mirakulöst sätt dykt upp långt efter hennes död. Den är i näst minsta handskstorleken: bara 6,5. Det är egentligen inte svårt att i tanken föreställa sig vilka hinder en yrkesverksam och samhällsengagerad kvinna som George Elliot, eller Mary Anne Evans som egentligen hette, måste stött på i ett London där kvinnor ännu förvägrades rösträtt och inte var fullvärdiga medborgare. Ändå: ett världsligt ting som en handske gör alla de kval och kompromisser hon måste gjort så mycket mer konkret påtagliga. Hon, som använde ett mansnamn som pseudonym, hade alltså pyttesmå händer och bar vita handskar med pärlformade knappar och snirklig kant vid handleden. Journalist, intellektuell och författare, fri i anden men på jorden fastlåst i det viktorianska samhällets könsbundna föreställningar om hur kvinnor bör klä sig oavsett om de kallade sig George i förnamn. Historien, tror jag, består av både strukturer och individer. För nog blir alla paradigmskiften och tolkningsmodeller inte bara mer begripliga utan också mer betydelsefulla i det ögonblick vi inser att bakom dem stod helt vanliga människor. Precis som vi drack de vin ur spruckna krus, namnade sina ägodelar, var blyga och i otakt med de senaste polisongtrenderna och kämpade för att kunna vara både kvinna och intellektuell.  Då och då, kan man väl anta, blev de förmodligen också undone det vill säga, inte bara på det viset som Kathryn Hughes titel Victorians Undone i första hand leder tankarna till: att bli avklädd och granskad under sitt snygga skal utan också i betydelsen utom sig själv, oredig och vilse i tillvaron precis som vi. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker     Litteratur Kathryn Hughes: Victorians Undone Tales of the Flesh in the Age of Decorum. Fourth Estate, 2017.

OBS 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose