Radiopsykologen

Radiopsykologen

Psykoterapeuten Allan Linnér möter lyssnare i ett terapeutiskt samtal. Ansvarig utgivare: Louise Welander

Episodes

Lägre än en sjunken båt  

Egentligen borde hon kanske inte må så dåligt. Hon har det ganska bra, med jobb och sambo. Men samtidigt känner hon ofta en stor tomhet och ensamhet. Och så här i medelåldern känns det som om mycket är för sent. Även icke-valen blev val som påverkade livet. -Jag försöker tänka att min situation också innebär en frihet, säger Eva. Men jag når inte dit i känslan. Eva vet att hon har en kreativ sida som skulle kunna blomma ut och göra henne mer levande. Hon längtar efter en förändring. Men var ska hon börja?

Fångad i minnen  

- Det är som att ha en bomb inom sig som kan smälla när som helst, berättar Madeleine. I morgon, om tre månader eller om en timme. Och jag vet inte hur jag ska desarmera den. Madeleine har diagnosen PTSD, posttraumatiskt stress syndrom. Hon bär på tunga minnen från barndomen och när hon i sin vardag möter något som påminner om traumat så sätts hela systemet ur spel. Hon slungas tillbaka i tiden och blir som förstelnad. Det är väldigt smärtsamt och gör att de enklaste vardagssysslor kan upplevas som livsfarliga. - Jag har ett minfält i mitt huvud. För att undvika att trampa fel tar jag väldiga omvägar, säger Madeleine. Det gör mitt liv just nu väldigt begränsat. Vad ska hon göra för att inte låta det förflutna styra hela livet?

Mamma med nerver  

Anna är pensionär och önskar sig bra relationer med alla sina barn innan det är för sent. Det är framför allt den ena sonen som hon tycker är orättvis och hård. - Jag vet att jag ofta varit otålig, irritabel och inte tillräckligt lyhörd som mamma. Men jag har alltid älskat dem och försökt vara en kärleksfull förälder, säger Anna. Nu känns det som om jag har gjort allting fel. Anna är själv uppvuxen med en dominant pappa, i en straffkultur. Hon säger att hon haft problem med nerverna ända sen hon var liten. Hon kallades matvägrare och grät mycket. Och i vuxen ålder har hon fått en ångest-diagnos. Kanske har hennes egen barndom gjort henne extra känslig?  Anna ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag nå fram till min son igen?

En trötthet som tär  

Läkarna kallar det hjärntrötthet, den matthet som ofta drabbar den som fått ett trauma i hjärnan. - Det är som att ha gröt i huvudet, säger Lena. Jag kan inte tänka, orkar inte lyssna på människor, längtar bara efter att få vara för mig själv. För att orka måste Lena se till att vila regelbundet och jobbar gör hon bara ett par timmar om dagen, sen måste hon återhämta sig. Att samtidigt vara förälder till två små barn blir nästintill omöjligt och för att klara av vardagen måste Lenas behov av vila ofta komma före den övriga familjens. Fastän hon så gärna vill göra det motsatta blir hon den som säger nej till allt roligt. - Jag kommer aldrig bli den jag var före sjukdomen men vill heller inte att den sjuka Lena ska bli hela min identitet, säger hon.

Ett slag ur mörkret  

- Jag lärde mig som barn att den som är jag inte får finnas, säger Anna. Som vuxen har jag kämpat hårt för att våga visa mig själv. Men hittills har jag inte haft några längre relationer till män där det fungerat så som jag önskat. Det brukar följa samma mönster: antingen blir Anna alltför lyhörd gentemot den andres behov och hon suddas ut själv. Eller så blir hon alltför självupptagen och hinner inte se den andre. I båda fallen spricker relationen. Men finns det kanske en tredje väg?

Jag skakar och skäms  

Anders har rest mycket. Han har cyklat, surfat och seglat. Levt ett aktivt liv. Efter olyckan ser livet väldigt annorlunda ut och han skäms ofta för den han är. För att hans händer skakar och för att han inte har samma kraft som förut.  - Jag har en dröm om att tillbringa livet tillsammans med någon, säger Anders. Men just nu har jag svårt att se vem som skulle vilja leva med en sån som jag. Vad ska han göra för att acceptera den han är idag och sluta skämmas?

Är jag ett hopplöst fall?  

Emily är 28 år och vet att hon ger ett starkt och självsäkert intryck. Men inuti gör det ofta ont. Hennes längsta relation hittills varade i ett halvår. - Det fungerade ganska bra, men jag hade handbromsen i hela tiden. Jag släppte aldrig in honom på riktigt, säger Emily.  Ibland tänker Emily att hon kanske inte är beredd att kompromissa eller ge upp sin självständighet. Andra stunder är hon rädd att killarna hon träffar inte ska tycka om henne på riktigt. Inte om hon visar sina svaga sidor. Men hon har inte gett upp och kommer att fortsätta att dejta. För inte är hon väl ett hopplöst fall?

Hej då, mamma  

- Det är som om vi dansar en dans där vi hela tiden krockar, berättar Jessica, som idag är 40 år och själv mamma. För henne är det självklart att säga och visa för sina barn att hon älskar dem. Men själv har hon fått uppleva det alldeles för sällan, tycker hon.  Ett par gånger har Jessica försökt bryta kontakten med sin mamma, som ett sätt att själv komma vidare. Men det har bara skapat skuldkänslor. - Jag vill ju egentligen inte förlora henne och inte heller såra henne. Men att gå omkring och hoppas på att hon ska bli en annan sorts mamma än den hon är, det går inte längre. Finns det möjligen en annan väg att gå, undrar Jessica. En väg som hon ännu inte prövat?

Jag tänker på döden hela tiden  

Det är snart trettio år sen det hände, men för Camilla är det som om det var igår. Hon och hennes bästis var oskiljaktiga, de gick på samma dagis och lekte varje dag. Och så, plötsligt, var hon borta. - När hon dog blev jag helt ensam, berättar Camilla. Jag hade just fått en lillebror med speciella behov och mina föräldrar låg i skilsmässa. Det fanns igen som såg hur jag hade det och hur ledsen jag var. Camilla slutade äta och plockade undan alla sina leksaker. Hon började fantisera om begravningar och i hennes huvud snurrade en envis tanke: det är mitt fel att hon dog. -Jag började sova i en bokhylla istället för i min egen säng, säger Camilla. Jag tyckte inte jag var värd att finnas. Istället låg jag där och kände mig hungrig, ensam och kall. Hur mycket Camilla än säger till sig själv att det inte var hennes fel och att man inte kan styra över liv och död, så släpper inte tankarna greppet om henne. Hon går ständigt omkring och är beredd på att katastrofer; att det ska börja brinna, att hon ska trilla av cykeln, att någon hon tycker om ska ryckas ifrån henne. Vad ska hon göra för att bli av med känslan att döden flåsar henne i nacken? Samtalet med Camilla sändes för första gången i januari, 2017.

Fuck you, herr Parkinson!  

Maria känner sig maktlös. Hon håller på att förlora sin livskamrat sen 48 år.  Hennes man blir allt sämre och bor nu på ett vårdhem. Hon besöker honom var tredje dag. Tar med sig bakelser, spelar hans favoritmusik och försöker lösa korsord tillsammans med honom. Ändå känner hon sig ständigt otillräcklig. Och rädd för en framtid, utan honom. - Ibland tänker jag att det bästa vore om vi kunde få dö tillsammans, säger hon. Det finns stunder när Maria kan ta sig upp ur svackorna, när hon kan njuta av ett musikstycke eller skratta år en film på tv. Men då får hon skuldkänslor för att hon är glad trots att hennes man har det svårt. Hur ska hon hantera sitt dåliga samvete och rädslan för att inte orka med framtiden?

En kärlek att vårda  

Det tog flera år innan Ellen fick veta att det hon länge känt, att kroppen inte fungerade som den skulle, var symtomen på en sjukdom i bukspottkörteln. Nu får hon vård men hur framtiden ser ut vet hon inte. Det enda hon vet är att hennes liv blivit kraftigt begränsat. - En dålig dag kan jag nästan inte göra någonting, berättar Ellen. Inte gå en promenad, knappt äta. Jag har så ont att jag helst av allt bara vill ligga alldeles stilla, ensam.  Vid hennes sida finns en man som hon inte känt så länge, men som hon gärna vill fortsätta vara tillsammans med. En kärlek att vårda och utveckla. Men det är svårt när hennes ork är så begränsad. Hur ska hon hantera sin smärta och samtidigt lyckas hålla kärleken vid liv?

19 år och utbränd  

Ibland har Martin inte ens tid att andas, berättar han. Det är så mycket som är ogjort, så många förväntningar och så många krav att leva upp till. Kompisarna tycker att han ska vara stark och hjälpa andra att må bra. Åtminstone tror han att det är så. Men på senare tid Martin börjat känna att hans sätt att vara inte är sunt. Och för ett år sen gick han in i väggen och blev utbränd. -Det blev som ett jobb, säger han. Jag själv kom på undantag. Nu undrar Martin vad han egentligen håller på med. Och hur han ska kunna hjälpa andra utan att gå sönder själv.

Trygg i trädet  

I flera år har Mattias kämpat med känslor av otillräcklighet och trötthet. Det gör att han inte orkar ta sig för något annat än att plugga. Men studierna och tanken på det framtida läraryrket ger honom ännu mer ångest och sen är den onda cirkeln igång.  -Jag vet så väl att jag behöver göra något för att bryta cirkeln, säger Mattias. Träna, sjunga i kör eller träffa vänner. Men jag känner mig så kraftlös. Oftast vill han bara krypa ihop och inte synas alls. Sitta tryggt uppkrupen i ett träd, som en geckoödla. - Det är så jag känner mig just nu, säger Mattias. Vaksam och rädd.

En lerklump som andra formar  

- Det är som en slags sjukdom jag har, säger Birgitta. Som gör att jag varken vet vad jag känner eller vad jag vill. Birgitta närmar sig pensionsåldern och märker att de livsval hon gjort håller på att komma ikapp henne. För 17 år sen tog hennes man sitt liv efter många år av kaos och missbruk. De tre döttrarna var då i tonåren. Hon träffade ganska snabbt en ny man som hon flyttade ihop med. - Jag hade tappat fotfästet totalt och han kom som en räddande ängel, säger Birgitta. Men kanske tänkte jag för mycket på mig själv och för lite på barnen. Det är väl det som straffar sig nu. På senare tid har schismen mellan sambon och barnen vuxit. Döttrarna tycker att hon ska flytta från sin sambo, att hon skulle må bättre om hon levde själv. Men Birgitta är villrådig. Måste hon välja mellan sambon och barnen? Skulle det gottgöra hennes tidigare svek? Valsituationen känns omöjlig. Hon, som uppfostrats till att alltid göra andra nöjda, hur ska hon kunna höra sin egen röst?

Allt för din kärlek  

Johans liv har inte varit lätt. Han växte upp med en pappa som periodvis drack och var oberäknelig. Ibland fanns han där, men oftast inte. Johan gjorde allt för att bli sedd och bekräftad av sin pappa, men fick aldrig det han önskade. Nu är Johan 38 år och står mitt i en livskris. Han har förlorat ett barn och nyligen blivit lämnad av sin fru. Och han har börjat lägga ett pussel över sitt liv. - Nu står jag på botten och inser att jag måste börja ta tag i det här, säger Johan. Jag har ett långt liv kvar och mycket att glädjas åt. Men då måste jag först få ett par pusselbitar på plats. Det är hela tiden pappan som Johan återkommer till i tankarna. Längtan efter att få hans kärlek. Men hur reparerar man en relation som aldrig riktigt fungerat?

Allt jag skapar är oreda  

Ingrid beskriver sig själv som en människa med extremt utvecklad förmåga att känna av sinnesstämningar. Det har sina fördelar, men nackdelarna tycker hon är fler. - Jag försöker göra alla till lags men allt jag skapar är oreda, säger Ingrid. Jag gör som jag tror att de vill men blir samtidigt arg för att jag måste anpassa mig. Då fräser jag ifrån och allt blir bara kaos. Nu när Ingrid är pensionär och kan använda tiden som hon vill kommer frågan: vad vill hon? Om man har levt hela sitt liv på ett sätt, hur gör man då för att ställa om?  Och kommer omgivningen acceptera att hon blir en annan?

Sorgen heter ensamhet  

- Jag vet vem jag är och vad jag fixar och behöver och mår bra av. Men ibland skulle jag bara vilja vara, utan att fundera och analysera så mycket, säger Lovisa. Hon är 42 år och lever själv, utan barn. Det är en stor sorg för henne. Utan så många andra människor i sitt liv blir hon mindre sårad, men det är inte så här hon vill ha det. - Det verkar vara tabu att prata om att man är ensam. Kanske är det samma sak som att erkänna att det är något fel på mig? Kanske är hon för intensiv? Tar för mycket plats på jobbet? Lovisa har alltid haft lätt för att tänka att det mesta är hennes fel. Nu vill hon ha hjälp att trots allt våga låta någon komma nära. Och lita på att hon inte kommer bli sviken igen.

När kaoset kommer ikapp  

- När pappa drack blev han som förbytt, berättar Ulla. Han trakasserade oss och lämnade oss inte i fred. Han kunde sitta på trappen när jag kom hem från skolan och han fortsatte ringa, fastän vi bad honom sluta. Ulla var ofta rädd som barn, men eftersom ingen frågade hur hon mådde så var hon tyst. Känslorna gömde hon någonstans djupt inom sig och det är först nu, som vuxen, som hon börjat våga släppa fram dem igen. - Det känns som om det är ett monster som jag är på väg att släppa ut och det är väldigt skrämmande, säger Ulla. Men jag är så trött på att gå runt och skämmas. Jag vill sätta ord på det som hände. På hur det var att ha en pappa som var alkoholist.

Ångesten är som en bromskloss  

- Kan du inte bara slappna av lite, du har ju bara i-landsproblem, säger Karls partner och vänner. Men för Karl är det inte så. Han var mobbad som barn, var utsatt och ensam. Och när ångesten slår till tappar han fotfästet totalt.  - Det känns som att komma in ett bläcksvart rum och inte hitta lysknappen, säger Karl. Det är outhärdligt. För en tid sen sa han upp sig från ett välbetalt och kvalificerat jobb. Han kände att livet hemma gick på tomgång och ville börja på nytt. Han flyttade utomlands och hoppade på en ny utbildning. Först var det härligt, men sen kom oron tillbaka, med full kraft. Karl längtar efter den där ron som han vet finns nånstans. Där han kan luta sig tillbaka och leva i nuet. Men för att komma dit måste han först bli vän med sin ångest. Och hur blir man det?

Ensammast i världen  

Redan på morgonen brukar Alice känna hur dagen kommer att bli. Om den slutar i hetsätning eller med att hon dricker. Eller, som ibland, att hon helt lyckas låta bli. Men att leva varje dag i en kamp mot så starka krafter, det är väldigt tufft. Och ensamt.   - När jag är smal känner jag mig fri, säger Alice. Kroppen flyger lätt och jag blir liksom bortkopplad från världen. Men det är en förrädisk känsla, för runt hörnet gömmer sig en kraftig ångest som hon nästan är beredd att göra vad som helst för att trycka ner. -Jag känner mig väldigt uppgiven inför framtiden, säger Alice. Men samtidigt går jag inte med på att jag inte skulle klara av det här. Det är därför jag ber om hjälp, för att jag helt enkelt inte orkar längre.

0:00/0:00
Video player is in betaClose