Stil i P1

Stil i P1

Sweden

Stil är ett modeprogram som gräver djupt i det ytliga. Bakom varje klädesplagg finns en historia, programmet börjar i en tråd och nystar in sig, det överraskar med udda vinklar och spännande personporträtt. Ett fantasifullt och engagerande program om mode.

Episodes

Singelpolitik – upp till kamp!  

I veckans Stil tittar vi närmare på singelpolitik, singeldiskriminering och hur samhället ibland gör det svårt för människor att leva ensamma.

Stil i P1 0

Cosmopolitans, feminism och singelpepp – om att leva ensam i populärkulturen  

I veckans Stil tar vi en titt på singeln i populärkulturen – från det första ensamboendet på TV, till en samtid där Hollywood skyr klassiska romantiska komedier där paret får varandra på slutet.

Stil i P1 0

Le Petit Quizz – frågor och svar om slottet och fenomenet Versailles  

I veckans Stil om Versailles angriper vi slottet från flera olika vinklar.

Stil i P1 0

The Raincoats – punkpionjärer i stickade tröjor och prickiga kjolar  

Med sin skeva musik och mjuka klädstil skrev det brittiska bandet The Raincoats om reglerna för hur ett punkband skulle låta och se ut när de bildades 1977.

Stil i P1 0

Kokos – ett väldoftande universalmedel på modet  

I veckans Stil ska vi uppmärksamma en väldoftande detalj som många förknippar med just sommar, sol, stränder och lediga dagar – nämligen kokos.

Stil i P1 0

Summer of Love – hippiesommaren 1967 som gav oss utsvängda jeans, musikfestivaler och smarta telefoner  

”The Summer of Love” var den sommar då hundratusentals människor, de flesta unga, vallfärdade till San Fransisco för att ägna sig åt sinnesutvidgande upplevelser inom musik, mode och samlevnad.

Stil i P1 0

Birgittaskolan – Sveriges första "riktiga" modehus  

I veckans Stil ska ta en titt på en modeskola och sömnadsateljé som kommit att kallas för ”Sveriges första riktiga modehus” – Birgittaskolan i Stockholm, grundad 1910.

Stil i P1 0

Gertrude Vanderbilt Whitney – den välklädda kvinnan bakom USA:s bästa konstmuseum  

Gertrude Vanderbilt Whitney var en okonventionell kvinna som inte bara gillade okonventionella kläder – hon gillade annorlunda konst också, nämligen amerikansk samtidskonst.

Stil i P1 0

Örhängen – dinglande accessoarer som blir allt större  

Örhängen, stora och långa nog att sopa bort damm och mjäll från axlarna med, har puttrat på inom modet under de senaste åren.

Stil i P1 0

Ivanka Trump – vem är hon, egentligen?  

Ivanka Trump saknar, i likhet med sin pappa Donald Trump, tidigare erfarenhet av politiskt arbete, men har idag ett eget kontor i Vita Huset, nära sin far.

Stil i P1 0

Vin Diesel – muskler som är kommersiellt rätt, men kulturellt (och modemässigt) fel?  

I veckans program ska vi klämma lite på kända manliga muskler för att se vad välpumpade biceps, triceps och deltamuskler, breda nog att ställa ned brickor på, egentligen signalerar för status idag. Vi ska nämligen titta närmare på den amerikanske skådespelaren Vin Diesel. Tidigt i sin karriär fick han höra att hans muskulösa actionhjältekropp skulle ligga honom i fatet. En välkänd regissör sade till honom: ”Du kommer att få uppleva vad vackra kvinnor varit med om i Hollywood de senaste 100 åren – ingen kommer att ta dig på allvar”. Vin Diesel kan förstås skratta hela vägen till banken. Som den muskulöse streetcar-fantasten Dominic Toretto i filmserien ”The Fast and The Furious”, har han sitt på det torra, ekonomiskt. Den åttonde filmen i denna framgångsrika franchise-serie – ”The fate of the fast and the furious” eller ”Fast and Furious åtta” som den svenska titeln lyder – hade nyligen premiär, och har redan passerat miljardstrecket ifråga om biljettintäkter. Den första filmen skildrade olaglig streetcar-racing i Los Angeles, men idag har filmerna utvecklats till ett mischmasch av biljakter och olika stötar och kupper som planeras, genomförs eller går åt skogen under explosionsartat buller och bång av bilar som snurrar runt, exploderar och bränner gummi på gator över hela världen. Men ett återkommande inslag är Vin Diesel som med bekymrad rynka mellan ögonen och välpumpade armar greppar hårt om ratten och kört fort, väldigt fort. Vin Diesel är filmernas första (mänskliga) muskelmotor. Och den mest omtyckta. I alla fall om man ska gå efter antalet som följer honom på Facebook. Förra året slog han ett rekord med 100 miljoner följare. Så många har ingen skådespelare tidigare lyckats få, någonsin. Framgången var oväntad, milt uttryckt. För tjugo år sedan var det ingen som trodde att Vin Diesel ens skulle lyckas bli skådespelare. Vid auditions fick han höra att han var för ljus för att spela en svart kille, och för mörk för att spela en vit kille. Men framför allt hade han för mycket muskler. ”Du måste göra dig av med dina muskler, de är för distraherande”, var en återkommande kommentar från regissörer. I veckans program träffar vi Simon Sköld, professionell utövare av kampsporten Mixed Martial Arts – MMA, men som också går under titeln "The Gentleman". Vi tar också en närmare titt på den grupp amerikaner från arbetarklassen med italienska rötter, som brukar gå under namnet ”guidos”. Och så träffar vi Jonas ”Lazy Joe" Henriksson och Dennis ”Dirty” Lindberg, som kör motorcyklar från 1920-talet i en så kallad ”dödstunna”. Veckans gäst är Daniel Lindström, modechef på tidningen Café.

Stil i P1 0

Flanera mera! – så att inte gatan helt förlorar sin roll för modet  

Nu när våren är på väg och vi kan ta av oss tjocka vinterplagg och istället visa upp oss på stan i lättare kläder, ska vi ställa oss frågan – tittar vi på varandras stil och kläder på gatorna längre? Eller har gatan spelat ut sin roll inom modet?  Denna för allmänheten asfalterade, eller stenbelagda för den delen, catwalk. Det ställe där vanliga dödliga har haft möjlighet att både se och synas ända sedan de moderna städerna började ta form under 1800-talet. Då gav de nya trottoarerna bränsle till fenomenet ”flanörer”, skribenter som med skarp blick och vass penna beskrev – ofta i detalj – städernas människor, och kläderna de bar. Istället för smala, leriga och gropiga vägar fick stora städer en ny sorts gator – boulevarder och avenyer. På dem fanns breda rensopade gångstråk kantade med varuhus, restauranger och caféer.  Inglasade ”passager”, en sorts tidiga varianter av gallerior, där man inte behövde riskera att bli blöt av regn eller stänk från förbipasserande droskor blev populära. Det möjliggjorde en helt ny typ av umgänge, eller i alla fall sätt att titta på varandra. På den här typen av gator kunde både män och kvinnor, från olika skikt i samhället, plötsligt promenera – och flanera – sida vid sida. Här kunde man, inte minst, visa upp sig. Lägligt började massproduktion av kläder vid samma tid ta fart, modetidningar startade och ”mode” blev något som alltfler ville – och kunde – ta del av. Idag blir de flesta modeller upptäckta via internet, men det var inte så länge sedan som en av världens största modeller hittades på det gamla viset, på gatan. Den svenska modellen Frida Gustavsson blev faktiskt upptäckt när hon gick längs Drottninggatan i Stockholm. I veckans program pratar vi med henne. Vi undersöker också om viljan att visa upp sig idag har blivit en aktivitet som mer och mer flyttat från gatan och in i våra telefoner. Vi pratar också med fotografen Kristin Lee Moolman och stylisten Ib Kamara som i ett gemensamt projekt från Johannesburg i Sydafrika har klätt människor på gatan efter hur de vill att framtiden – och framtidens män – ska se ut. Veckans gäst är Daniel Sjölin, författare.

Stil i P1 0

Om väggar kunde tala – fem historier om hus, och människorna som bott i dem  

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren till några mytomspunna hus som varit bostäder åt människor som lockat till sig allmänhetens intresse, några mer välkända än andra. I programmet besöker vi bland annat den så kallade Grünewaldvillan i Saltsjöbaden utanför Stockholm – en trävilla i så kallad Schweizerstil, med dekorativt utformade burspråk, verandor, balkonger och ett fyra våningar högt torn med milsvid utsikt över Baggensfjärden. Här bodde konstnären Isaac Grünewald tillsammans med sin andra hustru, konstnären Märta Grundell, från 1937 fram till parets död i en flygolycka i Norge nio år senare. Vi besöker också Rådmansgatan 72 i Stockholm. Det är ett vitt, ganska anspråkslöst hörnhus i vilket det idag bor barnfamiljer och pensionärer. Men så var det inte på 80-talet. Då hade finansmannen och konsthandlaren Fredrik Roos köpt hela fastigheten och delade ut flera av lägenheterna till vänner och bekanta. Vi tar också en närmare titt på en av Sveriges största arkitekter. Léonie Geisendorf, som gick bort för ett år sedan 102 år gammal. Hon föddes i Warszawa, utbildade sig i Schweiz och dog i Paris. Men den största delen av sitt liv bodde hon i Stockholm, och det är också där som de flesta av hennes ritningar förverkligats. Vi har besökt Villa Delin på Djursholm.

Stil i P1 0

Fiorucci – modebutiker som hade extra allt, och mer därtill  

När italienaren Elio Fiorucci skapade sitt märke Fiorucci för 50 år sedan hade han en idé om att öppna modebutiker som skulle ge kunderna något mer – upplevelser. Märket grundades 1967, men det var i mitten av 70-talet som det tog fart. Det var då som dess butiker fick rykte om sig att vara någonting alldeles extra. Framför allt den som öppnades i New på 59:e gatan, nära varuhuset Bloomingdale’s, 1976. Den kom att kallas för ”ett dagsöppet studio 54”. För i likhet med det topptrendiga diskoteket, var det i Fiorucci-butiken som alla som var något – och på väg att bli något inom populärkulturen – hängde på dagarna, och inte bara för att shoppa kläder. Madonna gjorde där sin första spelning. Konstnärer som Keith Haring och Kenny Scharf ställde ut sina målningar. Författaren Truman Capote signerade böcker i butiken. Grundaren av tidningen i-D, Terry Jones, var butikens Art Director. Modeillustratören Antonio Lopez stajlade skyltfönstren, och den blivande modeskaparen Marc Jacobs drog som 15-åring med sig sin älskade farmor till butiken för att storögt titta på kunderna, och butikspersonalen som var uppklädd till tänderna i discoglittrande utstyrslar. Förbipasserande på gatan tappade hakorna när de dansade i fönstren, klädda i overaller av lack, glittriga cowboyboots och med svart läppstift. Och då är det den manliga personalen vi pratar om. Men alla som var där gjorde så gott de kunde för att understryka det speciella med Fiorucci. Långt före Colette i Paris, Dover Street Market i London och 10 Corso Como i Milano – och allmänt snackande om ”konceptbutiker” inom modet – blandade Fiorucci mode, musik, skönhetsprodukter, små pryttlar – som nyckelringar, vykort, pennor och muggar– och happenings. I en av butikerna i Italien fanns till och med en snabbmatsrestaurang, redan 1974. Det var ett lekfullt koncept som kom att prägla både samtiden, och framtiden – och det ligger inte minst i tiden nu, då ”upplevelser” är ett ord som allt oftare förekommer när man pratar om hur modebutiker ska utformas för dagens alltmer krävande kunder. I veckans program tar vi en närmare titt på en av Fioruccis återkommande symboler – körsbäret. Ett bär som traditionellt har symboliserat paradiset och odödlighet, men som med tiden fått en allt mer tvetydig innebörd. Vi undersöker också vitsen med färdigslitna jeans med hål i. Och så pratar vi med designern Vivianne Tvilling som startade sin första egna klädbutik i Stockholm 1968 när hon var 18 år gammal. Sedan 1980-talet bor hon i New York och även där har hon drivit egen butik i många år. Snart firar hon 50 år i butiksbranschen. Veckans gäst är Jörgen Andersson, konsult och rådgivare i modebranschen.

Stil i P1 0

Susanne Ljung möter Grace Coddington – världens främsta moderedaktör  

Med sitt knallröda hår, porslinsvita hy, vinröda läppar och svarta kläder blev Grace Coddington 2009 världens mest igenkända moderedaktör. Det var tack vare dokumentären "The September Issue", i vilken man fick följa den mäktiga chefredaktören för amerikanska Vogue, Anna Wintour, då hon förberedde tidningens stora höstmodenummer. Men det var inte hon som fick mest uppmärksamhet när filmen hade premiär, det var hennes "sidekick" Grace Coddington. Innan Grace Coddington började på amerikanska Vogue hade hon arbetat länge i branschen, på olika sätt. Först som fotomodell, och sen som stylist på brittiska Vouge. Det var där som hennes karriär bakom kameran tog fart. Efter 19 år på brittiska Vogue tog hon 1987 sig över Atlanten för att istället bosätta sig i New York. Där började Grace Coddington och Anna Wintour arbeta, sida vid sida – och det ända sedan Anna Wintour tillträdde som chefredaktör på amerikanska Vouge, 1988. Deras relation har liknats vid Björn Borgs och John McEnroes – superproffs på hög nivå som har fajtats, men alltid behövt varandra för att hålla sig på tårna, och bli bättre. Det har också varit en kamp om konstnärlighet, kontra kommersiella intressen. Och det är Grace som slagits för att ge fantasin utrymme. Men förra året slutade Grace Coddington på amerikanska Vouge, efter nästan 30 år. Hon lämnade sitt kontor hos Condé Nast för nya uppdrag, även om hon fortfarande har en fot kvar på tidningen. Tack vare sin långa erfarenhet – och stora kunskap – har den idag 76-åriga Grace Coddington samlat på sig en hel del kreddpoäng i modebranschen. Hon har arbetat med alla världsberömda modefotografer och modeller värda namnet. Men det hon är mest känd för är att med dramatisk, drömlik och fantasifull styling lyft modereportaget till nya höjder. I hennes värld är allt möjligt, och alla ställer upp. I veckans Stil möter Susanne Ljung Grace Coddington för en djupgående intervju om hur modevärlden har förändrats under hennes tid, om varför hon nu vill göra en film om katter och varför dåligt väder är den bästa förutsättningen för kreativitet.

Stil i P1 0

George Best – sex, sprit och mode (och en hel del bra fotboll däremellan)  

Med anledning av att Allsvenskan har börjat ska vi ta en titt på den fotbollsspelare som fick sporten att bli något som fascinerade långt fler än redan inbitna fotbollsfans – George Best. George Best var en brittisk fotbollsspelare som beskrevs som ”den femte medlemmen i Beatles”. Men så klädde och betedde han sig som en brittisk rockstjärna förväntades göra under 1960-talet. Håret var halvlångt, kläderna tajta och den tuffa attityden var på plats, liksom humorn. Slagfärdiga kommentarer var han en mästare på. Ett av hans många berömda citat är: ”Jag spenderade en massa pengar på sprit, brudar och snabba bilar. Resten slösade jag bort”. Ett annat George Best-citat är: ”1969 slutade jag med kvinnor och sprit. Det var de värsta tjugo minuterna i mitt liv”. Det var också en livsstil som kom att ta knäcken på honom, och hans karriär. Han avled av skador orsakade av ett långvarigt alkoholmissbruk 2005, bara 59 år gammal. Men framför allt var George Best en fantastisk fotbollsspelare, som bland annat lyfte Manchester United till nya höjder. Den kände fotbollsspelaren Pelé – som allmänt betraktas som världens bästa fotbollsspelare genom tiderna – kallade George Best för ”den bäste spelaren i världen”, när det begav sig. I veckans program tar vi även en titt på fenomenet med groupies. Alltså inte selfies tillsammans med ett gäng andra på bilden, utan begreppet som myntades i mitten av 60-talet och syftade till någon som hängde med bandmedlemmar, var kompis med dem och, ja – hade sex med dem. Vi träffar också fotbollsspelaren Claes Cronqvist som är jämngammal med George Best och, då det begav sig, delade hans bad boy-rykte. Och så tar vi en närmare titt på hur våra sportkläder har utvecklats – från vanliga bomullsplagg till smarta funktionskläder. Veckans gäst är Olof Lundh, fotbollsjournalist.

Stil i P1 0

Saturday Night Fever – hurra för 40 år av discodans, tajta skjortor och högt skurna byxor  

I veckans STIL ska vi snurra oss tillbaka i tiden för att titta på en film om en ung man som med svängande höfter och smittande dansglädje gjorde succé på diskotek i Brooklyn – Saturday Night Fever. Mannen som dansade som ingen annan är förstås John Travolta, i rollen som amerikanen med italienska rötter, Tony Manero. En man som månar så om sin klädsel att han sätter ett förkläde på sig för innan han äter spaghetti för att inte spilla sås på sina kläder. Han är också den förste man som på film fönar sitt hår, och det länge och med stor omsorg. På vardagarna säljer Tony Manero målarfärg i en butik. Men på lördagarna lever han upp. Då intar han dansgolvet på diskoteket ”2001 Odyssey”. Där är han inte butiksbiträde, utan en stjärna. I dansen har han hittat ett eget språk, på vilket han kommunicerar det han inte kan formulera i ord. Det är nu fyrtio år sedan filmen hade premiär i USA, det var i december 1977. Till Sverige kom den i april, året därpå. Däremellan blev filmen – och framförallt dess soundtrack – en världsframgång, som gjorde bandet Bee Gees till superstjärnor. Idag betraktas filmen ”Saturday Night Fever” som en klassiker, men så var det förstås inte till en början. Budgeten var tajt, och en av de saker som man snålade in på var filmens kläder – som tur är, skulle man kunna säga. I veckans program undersöker vi även discodansens utveckling. Hur har våra danssteg förändrats över tid? Om den saken pratar vi med dansaren och koreografen Jennie Widegren. Vi träffar också nattklubbsdrottningen Alexandra Charles som med sin nattklubb Alexandras blev ledande i Stockholms nattliv under 1970- och 80-talet. Och så tar vi en närmare titt på dagens klubbmode. Veckans gäst är Jan Gradvall, journalist.

Stil i P1 0

Quentin Crisp – konsten att leva sitt liv med stil  

Den brittiske författaren och excentrikern Quentin Crisp var en man som på sitt alldeles egna sätt bemästrade konsten att leva sitt liv med stil – och gärna delade med sig av sin kunskap på området. Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen – en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal. Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter – och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil. Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans med ett vackert smycke. Hans grånande hår var färgat i en lätt blå ton och låg i ett sinnrikt arrangemang på huvudet. Han sminkade sig omsorgsfullt varje morgon – ett lätt lager puder, ett stänk av rouge på kinderna, försiktigt sotade ögonlock och lite mascara på ögonfransarna. I och med sitt stora genombrott blev Quentin Crisp en mycket populär person. Han skrev böcker, stod på scenen med sin egen monologföreställning och fick flera filmroller. Han blev också ofta inbjuden till radio och TV för att dela med sig av sina välformulerade tankar. För Quentin Crisp hade en hel filosofi kring hur livet kan levas – och inte minst hade han många idéer om hur man skaffar sig en livsstil. Mer om det berättar vi i veckans program. Vi undersöker också poängen med ett rent hem. Måste vi egentligen städa så mycket? Nej, menade i alla fall Quentin Crisp. Han avskydde alla former av hushållsarbete och städade aldrig i sin lägenhet. ”Efter de fyra första åren blir smutsen inte mycket värre”, brukade han säga. Vi tar också en närmare titt på den svenska författaren Bengt Martin, som 1968 – samma år som Quentin Crisp publicerade sin självbiografi i England – gav ut boken Sodomsäpplet, som precis som Quentin Crisps bok, behandlade ämnet homosexualitet. Idag är Sodomsäpplet en relativt ganska bortglömd bok och det är även det faktum att Bengt Martin var den första mannen att komma ut som homosexuell i den svenska offentligheten. Vi tittar också på några exempel då modevärlden har korsat gränsen till det smaklösa och etiskt tveksamma. Och så pratar vi med kulturjournalisten och litteraturkritikern Annina Rabe om varför Quentin Crisp är hennes husgud. Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Stil i P1 0

Mariah Carey – en diva som borde K-märkas  

Bubbelbad, champagne, glittrande kläder och rökt lax som daglig diet är bara några av de saker som förknippas med en diva. Och det är en sådan som vi ska studera i veckans program – Mariah Carey. En kvinna vars extravaganta stil – ”over the top” och extra allt på samma gång – kanske borde K-märkas i tider då framgångsrika artister alltmer påminner om slipade entreprenörer med marknadsplaner och fingrar uppsträckta i luften för att känna av vart trendvindarna blåser. Mariah Carey är av en annan sort. Därmed inte sagt att hon skulle vara mindre professionell för det, inte alls. Men hon är annorlunda, och för den saken vill vi ta av hatten och säga ”tack för det!”. I veckans program träffar vi artisten och sångerskan Lisa Nilsson, som inte bara är född samma år som Mariah Carey utan också, i början av sin karriär, förföljdes av ett rykte om att vara en stor diva. Vi pratar också med författaren Maria Sveland om varför ett varmt bad kan hjälpa mot det mesta. Och så tar vi en titt på mer eller mindre underliga kändisdieter tillsammans med författaren Rebecca Harrington som har skrivit boken I'll Have What She's Having: My Adventures in Celebrity Dieting. Veckans gäst är Petter Wallenberg, författare och artist.

Stil i P1 0

Plakatmode – ropen skalla en slogan åt alla  

Slagkraftiga texter – ofta tydligt tryckta på tröjbröstet – som visar var man står i olika frågor har spritt sig som en löpeld i modevärlden det senaste året. Mängder av modemärken har i sina kollektioner – inte minst för denna vår och sommar – plagg på vilka politiskt laddade, och feministiskt färgade, ord och uttryck finns att läsa. Stor uppmärksamhet fick till exempel modehuset Dior, som nyligen fått sin första kvinnliga chefsdesigner någonsin, Maria Grazia Chiuri. Under visningen av vårmodet 2017, hennes debutvisning för märket, skickade hon ut en modell klädd i lång skir tyllkjol, gympadojjor och en vit t-tröja på vilken orden ”We should all be feminists” var tryckta. Det var ett citat plockat från en essä och ett så kallat TED-talk av den hyllade författaren Chimamanda Ngozi Adichie, vilket bidrog till att ge än mer tryck i tröjans budskap om att vi alla borde vara feminister. Plagget blev ett av säsongens mest uppmärksammade och Instagrammade. Men så är det inte varje dag som ett av världens största lyxmodemärken tar den typen av ställning. Men så har världen drastiskt förändrats. Oron kring Brexit, Donald Trump som USA:s nye president och de högerextrema vindar som blåser hårt i Europa, går naturligtvis inte modebranschen förbi. Under New Yorks modevecka i februari var det inte säsongens trendfärger, siluetter eller materialval som stod i fokus. Många modeskapare passade nämligen på att istället använda catwalken som en arena för politiska och sociala budskap tryckta på tröjor, kepsar och accessoarer. Eller som dagstidningen LA Times uttryckte saken: ”fyra dagar in i modeveckan har vi sett så många budskap på catwalken att visningarna lätt skulle kunna förväxlas med en moderiktig protestmarsch”. En av de modeskapare som valde att göra sin visning till ett politiskt ställningstagande var Prabal Gurung. Han är uppvuxen i Katmandu i Nepal, men bor sedan snart 20 år tillbaka i New York där han sedan 2009 driver sitt eget modemärke. I veckans program pratar vi med honom. Vi träffar också litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt-Brattström för att prata politiska slogans nu och då. Och så tar vi en titt på en annan typ av slogans tryckta på tröjor – de med "humor". Veckans gäst är Agnes Grefberg Braunerhielm, modejournalist.

Stil i P1 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose