Stil i P1

Stil i P1

Sweden

Stil är ett modeprogram som gräver djupt i det ytliga. Bakom varje klädesplagg finns en historia, programmet börjar i en tråd och nystar in sig, det överraskar med udda vinklar och spännande personporträtt. Ett fantasifullt och engagerande program om mode.

Episodes

David Hockney – en färgstark och excentrisk (falsk) blondin  

Den brittiske konstnären David Hockney är en färgstark man som inspirerat många människor – inte minst modeskapare – med både sin konst och sina kläder. Han var, bland annat, långt före andra män med att bära olikfärgade strumpor och hårdblondera håret, som ett medvetet stilgrepp. Sin unika stil håller David Hockney fast vid. Även om den blonda kalufsen har grånat, så kombinerar han fortfarande bjärta skjortor och kulörta tröjor med färgglada slipsar, så skickligt och självklart att moderedaktörer gör vågen av vördnad. Snart fyller David Hockney 80 år och för att fira det så visar Tate Britain, i London, just nu en stor retrospektiv utställning med hans verk, den största någonsin faktiskt. Den öppnade förra veckan, men har redan slagit rekord i biljettförsäljning för Tate Britain. Men så är David Hockney en sorts brittisk nationalhjälte. En excentriker med exceptionell talang vars konstverk är lättillgängliga. De behöver inga akademiska tolkningar för att begripas, eller uppskattas. Som grädde på moset har David Hockney en charm som skiner igenom i intervjuer, som han gärna gett under årens lopp. I veckans program berättar vi mer om David Hockney, hans liv och hans konst. Vi tar också en titt på Jack Hazans dokumentär A Bigger Splash från 1974, som handlar om David Hockney och hans vänkrets, som han ofta har målat av i sina tavlor. Vi pratar också med några män som, precis som David Hockney brukade göra, har blonderat sitt hår. Och så träffar vi den amerikanska konstnären Jenna Gribbon i New York. Veckans gäst är Mats Gustafson, konstnär och modeillustratör.

Stil i P1 0

Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar  

Det är i år exakt 500 år sedan den tyske teologen Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg och därmed lade grunden till vårt svenska samhälle. Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla denna mödosamma strävan efter ett perfekt liv på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till. Men är det verkligen en sann bild av Martin Luther eller är han bara missförstådd? Själv gillade han nämligen att äta och dricka och hålla låda på krogen. ”Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!”, som han sade. Han var klädd i stora och rymliga plagg som idag antagligen hade betecknats som ”cozy boy style”, toppad med en trendriktig mössa. Han älskade musik som han ansåg vara guds gåva till mänskligheten. Han var både gudfruktig och fräck i mun, och har präglat en hel del av vår samtida stil, på olika vis. Men kanske inte som han hade tänkt sig. Hans namn associeras istället till plikt och plåga. I veckans program tittar vi närmare på Martin Luther och hans inflytande över våra liv och vår stil. Vi pratar också med modehistorikern Alison Matthews David, författare till boken Fashion Victims: the Dangers of Dress Past and Present, som handlar om mode som har skadat människor. Modehistorien är nämligen full av plagg som har förgiftat, deformerat eller dödat sina bärare eller tillverkare på olika sätt. Vi tar också en titt på välgörenhet inom modevärlden, kanske skulle man kunna se det som en sorts avlatsbrev? Och så ställer vi oss frågan: vad är egentligen sex appeal? Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare till boken Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther.

Stil i P1 0

Rosa – en rosenrasande färg med klös  

Rosa är en färg som legat och spirat för att blomma på nytt, inom både mode och politik. Det är ingen tillfällighet att vi har kunnat se rosa mössor – med kattöron, så kallade ”pussyhats” – på flera tusen demonstranter i USA under de senaste veckorna. Inte heller är det en slump att färgen rosa just nu dyker upp hos kända modehus som en trendfärg – för både kvinnor och män. Det är just den här våren, 2017, som flera stora, och inflytelserika, modemärken lyfter fram just rosa som en prominent färg i kollektionerna. Det gjorde både Balenciaga och Céline, och Gucci hade till och med en rosafärgad catwalk. Till en början betraktades rosa som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet, varmed den hamnade på ett sluttande plan mot tjejighet, barnslighet och andra egenskaper utan större status i samhället– och plötsligt blev rosa en mycket komplicerad färg att förhålla sig till. Men under 1990-talet började den rosa färgen ryta till igen. Den började ”återerövras, så till vida att den kom att associeras med kvinnlig handlingskraft. 1992 blev till exempel rosa den färg som fick symbolisera kampen mot bröstcancer. Artister i den amerikanska Riot grrrl-rörelsen klädde sig i rosa när de rockade loss. Och det politiska partiet Feministiskt Initiativ valde rosa som ”sin” färg. Men även inom vissa delar av modet, som inte stod på några uppenbara barrikader, började rosa göra sig bemärkt vid samma tid – och inte bara inom dammodet. År 2000 var det år då designern Johan Lindeberg – idag en uttalad kämpe för att kvinnor ska ta över världen – klädde den då framgångsrike golfaren Jesper Parnevik i ett par knallrosa byxor på greenen, vilket väckte stor uppmärksamhet och lade grunden till hans modemärke. Rosa har med andra ord än slunkit än hit, och än dit ifråga om könstillhörighet, betydelse, och inte minst status. Men det finns en hel del som jobbar för att visa att rosa är minsann ingen mesig färg, utan en modig. Många menar att rosa nu har blivit symbol på kvinnor på väg upp – ekonomiskt, kulturellt och politiskt. I veckans program pratar vi med Jayna Zweiman, en av initiativtagarna till Pussyhat Project, som ligger bakom de många rosa kattmössor som vi har kunnat se på amerikanska demonstranter den senaste tiden. Vi pratar också med Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur trender egentligen sprids. Och så tar vi reda på varför män som klär sig i rosa säga bli mer framgångsrika. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet.

Stil i P1 0

Busby Berkeley – filmmusikalernas mästare med stil, disciplin och extra allt  

I veckans Stil ska vi kasta oss in ibland glitter, glamour, sång och synkroniserade rörelser genom att titta närmare på regissören och koreografen Busby Berkeley. Busby Berkeley var en man vars namn fortfarande nämns med största respekt. Inte bara i Hollywood, där han kom att revolutionera filmmusikalen, med början under 1930-talets depression. Framför allt genom att skapa dansnummer som trotsar all beskrivning, även om vi ska försöka berätta hur han lyckades med att få hundratals dansare och statister att röra sig i synkroniserade ”moves” och mönster som ingen tidigare hade sett maken till. Med sina spektakulära dansnummer, med extra och lite till, skapade Busby Berkeley en sorts surrealistiska totalupplevelser som inspirerar än idag, både inom dans och mode. Ibland både och. Busby Berkeleys verk fortsätter att göra intryck, även på yngre generationer. Och det trots att man idag kan datormanipulera fram fantastiska effekter på film. Eller kanske just därför. Busby Berkeleys råmaterial bestod av massor av människor som han drillade med militärisk precision, bokstavligen faktiskt. För det var inom militären som han lärde sig både stil och disciplin, som han kom att få användning för senare som koreograf, eller ”dansregissör”, som han själv sade. Genom att filma ovanifrån (istället för rakt framifrån, som vanligtvis gjorde) kunde han skapa fantastiska formationer av massor av människor som gemensamt bildade stjärnor, blommor eller egentligen vilken form som helst. Effekten blev häpnadsväckande. Men hans spektakulära dansnummer var krävande. Det gällde att en stor mängd människor gjorde precis samma sak, på exakt samma gång. Synkronisering var hans grej. I veckans program träffar vi den hyllade koreografen Alexander Ekman, som även är en stor Busby Berkeley-fantast. Vi tar också en närmare titt på musikalgenren – och framför allt succémusikalen ”Book of Mormon” som har Sverigepremiär i veckan. Och så träffar vi kostymören Kicki Ilander, som i veckan belönades med en Guldbagge för bästa kostym till filmen ”Den allvarsamma leken”. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör och filmentusiast.

Stil i P1 0

Melania Trump – en het potatis i modevärlden  

Med anledning av att USA denna helg byter presidentpar, ska vi, nu när 2017 års säsong av Stil sätter igång, syna landets nya ”First Lady” i sömmarna, Melania Trump. Kommer hon att använda sig av mode som ett kommunikationsmedel, som Michelle Obama gjort? Vilka designer kommer att klä den nya presidenthustrun? Vill de ens ha med henne att göra? Tveksamt, skulle man kunna säga.Under valkampanjen dök inte ett enda designernamn upp vid Melanias framträdanden, de få hon gjorde. Och ännu färre blev de efter republikanernas konvent i juli förra året. Det var då som Melania Trump höll ett tal som var påfallande likt ett åtta år gammalt tal av Michelle Obama. Uppståndelsen blev stor, förlöjligandena många.Men redan innan dess skickade inte modemärken upphetsat ut pressreleaser om att Melania valt att bära just deras plagg, oavsett hur väl hon än bar upp dem. Men så vet modebranschen inte riktigt vet vilket ben den ska stå på i den delikata frågan – hur ska man förhålla sig till den kontroversielle Donald Trumps fru?I programmet tar vi även en närmare titt på Trump Tower – den 58 våningar höga skyskrapa som Donald, tillsammans med sin dåvarande fru Ivana, drömde fram – och inredde – i början av 1980-talet. Vi pratar också med statsvetaren och Vita Huset-experten Lauren A Wright, aktuell med boken ”On Behalf of the President”, som är den första akademiska undersökningen av vilken betydelse presidentens partner egentligen har för amerikansk politik. Och så undersöker vi vilken betydelse språket vi använder har för hur vi uppfattas av omgivningen.Veckans gäst är Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien och professor i litteraturvetenskap.

Stil i P1 0

Stil Special – en djupdykning i fotbollstränarmode, synthpop, guldtänder och glamourösa flygvärdinnor  

I veckans Stil Special ska vi vända blicken mot året som gått genom att göra nedslag i några av programmen som sänts under 2016. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet pratar vi pratar kläder och stil med Carlos Banda och Stefan Batan från Hammarby IF. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr.Vi reser även till Berlin och träffar den svenska popmusikern Molly Nilsson, som under årens lopp har blivit något av en kultfigur i popvärldens underground. Och så tar vi reda på vad det var som fick Madonna att skaffa så kallade ”grillz”, en sorts tandprydnad i guld som kan variera i storlek – från enstaka guldtänder till hela rader av guld i över- eller underkäken.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Stil i P1 0

Jimi Hendrix – en elektrisk mix av mode och musik  

I veckans Stil är vi på plats i London i sällskap med en musikalisk man vars särpräglade stil, ifråga om både gitarrspel och garderobsval, kom att finslipas här – Jimi Hendrix. I London bodde denne världsberömde artist på Brook Street i Mayfair, i samma hus som kompositören Georg Friedrich Händel, som vi berättade om i förra veckans program, om än något senare. Händel checkade ut 1759, Hendrix flyttade in 1968.Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London”. I veckans program är vi där och går husesyn för att se hur lägenheten som Jimi Hendrix hade här egentligen såg ut, och var inredd. Den är nämligen rekonstruerad, och det med hjälp av den flickvän han då hade – och som fortfarande lever och har hälsan – Kathy Etchingham.Jimi Hendrix kom till London i september 1966 och hans popularitet steg snabbt i staden. Lika fort spreds ryktet om att han var något att se, på scen. Han dunkade gitarren i golvet, spelade på strängarna med tänderna, och med gitarren bakom ryggen – upp och ner.Det var inte bara Jimi Hendrix sätt att spela gitarr som fascinerade. Det gjorde även hans sätt att klä sig. Även om många musiker i London under det sena 60-talet bar uppseendeväckande färgstarka plagg så var Jimi Hendrix något alldeles extra. En tidning jämförde honom – och hans bandmedlemmar, som anammade hans stil – med paradisfåglar när de kom gående på Heathrows flygplats klädda i sammetsbyxor, färgglada sjalar, silversmycken, blommiga blusar och slokhattar.Ett annat plagg som Jimi Hendrix ofta bar var uniformsjacka och i veckans program tittar vi närmare på hur detta plagg har använts inom musik- och populärkultur genom historien. Vi pratar också med James Spooner som 2003 gjorde dokumentärfilmen ”Afropunk” – en film om att vara svart punkare i en övervägande vit subkultur.

Stil i P1 0

Händel – den stilbildande mannen bakom julens största hit  

Årets två sista program ska vi tillbringa i London i sällskap med två musikaliska män – kompositören Georg Friedrich Händel och artisten och gitarristen Jimi Hendrix. Av en slump – eller, kanske inte – bodde båda i samma hus på Brook Street i Mayfair. Den ena på 1700-talet och den andra på 1900-talet. Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London” och i veckans program åker vi dit och går husesyn.Att London är med i museets namn är inte bara ett uttryck för någon allmän lokalpatriotism. London var då, som nu, en öppen och nyfiken stad som välkomnade influenser utifrån och gav både Händel från Tyskland, och Hendrix från USA, luft under vingarna så att deras karriärer lyfte, och fick fart.Men vi ska börja med Georg Friedrich Händel. Han var redan en etablerad kompositör i Europa då han anlände till London i början av 1700-talet. Men det var här som han kom att bli världsberömd. Här, i huset i Mayfair, komponerade Händel den massiva hiten ”Messias”, eller ”Händels Messias”, som man säger idag. Ett verk som till början var tänkt att framföras under påsken, men som kommit att bli världens mest berömda soundtrack till julen. Om det berättar vi mer i veckans program.Vi pratar även med författaren, förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg som 2012 gav ut romanen ”Mitt grymma öde” – en litterär fantasi om Händel. Vad var det egentligen i Händels musik och liv som satte igång Carl-Michael Edenborgs fantasier? Och så tar vi en titt på hur Jesus har porträtteras inom konsten genom tiderna tillsammans med Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan i Stockholm.Även i nästa veckas program är i på plats i London för att prata om Jimi Hendrix.

Stil i P1 0

Täckjackan – plagget som kom in från kylan och blev hett  

Under visningarna av höst- och vintermodet 2016/2017 skickade mängder av modeskapare ut täckjackor på catwalken – i alla möjliga former, färger och mönster. Dagens täckjackor kan se ut lite hur som helst. De kan vara tjocka, tunna, korta och långa som sovsäckar och stora som tält. De kan även vara de-konstruerade, och se ut som om de sytts ihop i mörker. Eller, så kan påminna om fint broderade täcken av siden, ur vilket huvudet sticker ut. Dagens täckjackor kan även vara fyllda med fjädrar, eller syntetmaterial. Men det är inte jackornas innehåll som vi ska fokusera på idag, utan deras stil.I programmet pratar vi med modeskaparen Ella Boucht som nyligen tog examen från Textilhögskolan i Borås och vars karriär fick en rivstart när megastjärnan Rihanna valde att bära en av hennes täckjackor på en modevisning i Paris. Vi tar även en närmare titt på den amerikanska modeskaparen Norma Kamali och hennes signaturplagg ”The Sleeping Bag Coat” – en täckjacka, eller kappa rättare sagt, som hämtat sin inspiration från en sovsäck, bokstavligt talat.Vi pratar också med Ryan Gellert, Europachef för märket Patagonia, ett företag som inte bara blivit känt för sina täckjackor och sport- och friluftsmode, utan även för sitt stora miljöengagemang. Hur går det ihop? Och så ställer vi oss frågan: hur påverkar våra överfulla garderober våra hjärnor?

Stil i P1 0

Swarovski – ett märke som får modet att gnistra  

Swarovski är ett företag som har fått modevärlden att bokstavligen blänka med hjälp av gnistrande kristallglas som slipats för att skimra som stjärnor i smycken och på kläder. I drygt hundratjugo år har detta familjeägda företag, baserat i Watten i Österrike, producerat kristallglas. Det vill säga glas som glänser lite extra.Swarovski är ett företag som är djupt involverat i modebranschen, på olika sätt. Deras glaskristaller pryder inte bara kläder och smycken. Märket samarbetar även nära med stora mode-organisationer som varje år delar ut prestigefulla priser och stipendier, till mode- och accessoardesigner. Amerikanska CFDA och brittiska British Fashion Awards är ett par exempel.De samarbetar även med en hel del trendkänsliga artister, som ofta syns i kläder med just Swarovskikristaller, både på scen och privat. På senare tid har både Beyoncé och Rhianna väckt uppmärksamhet för sina glittrade outfits på olika galor. Det är kort sagt nära samarbeten som pågår mellan mode och Swarovski. Det är förstås ingen tillfällighet. Märket har jobbat hårt på saken de senaste tjugo åren. För lätt var det inte. Om det berättar vi mer i veckans program.I programmet träffar vi också glitteraktivisterna i konstnärskollektiv Glitterlickin’. Vi pratar med förstaårseleverna på Beckmans Designhögskola som för sjätte året i rad fritt har fått tolkat årets Nobelpris. Och så möter vi glaskonstnären Simon Klenell, som nyligen var aktuell med utställningen ”Rundgång” i Stockholm.Veckans gäst är Cecilia Andrén, smyckesexpert.

Stil i P1 0

Justin Trudeau – politisk stjärna med stil  

Det är inte ofta som länders premiärministrar begeistrat beskrivs som både sexiga och smarta, och hamnar på listor över världens bäst klädda män, men det gör Kanadas politiska ledare Justin Trudeau. Kanada är ett land som många, inte minst amerikaner, säger sig vilja flytta till idag. Och inte bara på grund av missnöje med utgången av valet i USA. Detta beror också på landets premiärminister, som har väckt uppmärksamhet genom sin stil.Eller uppmärksamhet, är kanske ett väl svagt ord att använda. Den 45 år gamla Justin Trudeau, ledare för Kanadas Liberala Parti, har blivit hajpad och hyllad som om han hette Justin Bieber, en kille som för övrigt också kommer från Kanada.Otaliga bilder av Justin Trudeau delas i sociala medier där de ofta överöses med ”likes”, och en hel del skadeglada kommentarer till alla som inte har en lika modern premiärminister. Eller lika snygg.På en vanligt förekommande bild poserar Justin Trudeau i bar och vältränad överkropp, och halvlångt hår. En tatuering syns på hans vänstra överarm.Men så har förstås Justin Trudeau inte alltid satsat på att bli politiker, även om hans pappa – Pierre Trudeau – var premiärminister, och minst lika omsusad och omtyckt, i alla fall till en början.Innan Justin Trudeau blev vald till Kanadas premiärminister i oktober 2015 hade han inte bara hunnit med att ge ut en självbiografi med titel ”Common Ground”, där han berättar om sin barndom och bevekelsegrunder som liberal politiker.Han hade även varit amatörboxare och jobbat som tv-skådepelare, snowboardinstruktör, lärare i franska, drama och matte. Och han hade läst litteraturhistoria, studerat hur människor påverkar miljön, och pluggat teknik. Och han är än idag en hejare på yoga. Erfarenheter som gör att man på nätet kan hitta filmklipp där han både visar hur man trovärdigt ramlar ner för en trappa som ett partytrick, och förklara hur en kvantdator fungerar.När Justin valdes till premiärminister av Kanadas befolkning 2015 var det en skräll som gav genklang över hela världen, och i olika sorters sammanhang. Inte sällan där man tidigare inte haft en tanke på att uppmärksamma kanadensiska politiker.Bara två månader senare var Justin Trudeau föremål för ett stort beundrande reportage i amerikanska Vogue med rubriken: ”New Young Face of Canadian Politics”. Där beskrevs han som ”elegant i sin blå kostym och bruna skor i ledig stil”.I veckans program tittar vi närmare på ett plagg som för många män, inte minst för Justin Trudeau, som vill signalera en sorts avspänd makt och effektivitet – den välstrukna skjortan, med ärmarna upprullade till armbågarna. Vi pratar också med Magnus Ek från Centerpartiets Ungdomsförbund och Philip Botström från SSU – två unga politiker som vet hur man sparkar igång sin politiska karriär i Sverige idag. Och så tar vi reda på varför hockeytröjor har blivit så populära, även utanför hockeyrinken.Veckans gäster är Lennart Pehrson, författare och journalist, samt Petter Arbman, musikintresserad psykolog som även gör egen musik.

Stil i P1 0

Dockornas Dal – en stilbildande roman om pillerknaprande kvinnor  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år – romanen ”Valley of the Dolls”, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. ”Dockornas Dal”, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den ”exploderade som en landmina i ett lugnt landskap”, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar – narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst – drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid – den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer – som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder – och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för ”dolls”, dockor.”Dockornas dal” susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: ”Sparkle, Neely, Sparkle”, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen ”Dockornas Dal” sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som ”Borta med vinden” och ”Män som hatar kvinnor”. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.”Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt ”babyfett”. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?”, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken ”Dockornas Dal” och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet ”smart drugs”, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade ”smart drug”-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av ”Dockornas Dal”. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" – och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

Stil i P1 0

Nadar – skarpsynt fotograf och iakttagare av (manlig) fåfänga  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar – en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi. Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.

Stil i P1 0

Sammet – en samtida lyxig snuttefilt  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som – än en gång – är tillbaka i modet, sammet. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna – i synnerhet denna höst och vinter 2016 – och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att ”sammet är grejen”.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att – bokstavligen – få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar ”sammet” med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta – idag tokhajpade märke – så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida – och lite mer lättillgänglig – version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen ”Textila undertexter” på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

Stil i P1 0

Carrie – den mest stilbildande skräckfilmen någonsin  

Inför Alla helgons dag ska vi ta en titt på filmen "Carrie" från 1976, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och ägna oss åt religion, skräck, blod och kläder som kan ge oanade krafter. Filmen Carrie, med Sissy Spacek i huvudrollen, handlar om en blyg och mobbad tonårig flicka vars övernaturliga krafter, som får förödande konsekvenser. Filmen hade premiär i USA för ganska så exakt fyrtio år sedan, den 3 november 1976. Till Sverige kom den först två år senare, 1978. Sedan dess har det gjorts flera re-makes, en nygjord filmversion kom så sent som 2013. Det har till och med gjorts en musikal. Och den har gett inspiration till en oändlig mängd modebilder, och musikvideor. Förra året lånade Rihanna från den till videon ”Bitch Better Have My Money”. Men inget har hittills överträffat originalfilmen, regisserad av Brian de Palma. Inte ens romanen den är baserad på faktiskt, det håller författaren Stephen King helhjärtat med om. Det var för övrigt Carrie som satte fart på hans karriär. Även om Carrie kan sorteras in under rubriken ”skräckfilm”, så är den mycket mer så. Vissa av skådespelarna var under inspelningen förvissade om att de var med i svart komedi, och filmen har varit – och är fortfarande – föremål för en mängd olika tolkningar, inte minst från feministiskt håll. Men så står förstås en ung kvinna, vars första menstruation sätter igång händelserna i filmen, i fokus. Efter en gymnastiklektion tvålar den 16-åriga Carrie in sig i skolans dusch, tills hon upptäcker att det rinner blod längs hennes ben. Hon fattar ingenting. Hon är hårt hållen hemma. Hennes strikt religiösa mamma har inte berättat någonting om kroppens utveckling, och mensblodet får Carrie tro att hon håller på att dö. En annan anledning till att filmen Carrie inte samlat särskilt mycket damm på sig under de fyrtio år som gått sedan premiären, är att den lika stilsäkert blandade in övernaturliga skräckelement i en amerikansk vardagsmiljö, och lät ana att det skräckinjagande inte nödvändigtvis kommer utifrån, det kan finnas i oss själva. I veckans program åker vi till Skogskyrkogården i Stockholm och undersöker hur de senaste årens uppluckring av de regler som styr hur svenska gravplatser får se ut påverkar gravarnas utformning idag. Vi tittar också närmare på en skrämmande figur som diskuterats mycket den senaste tiden, nämligen clownen. Och så pratar med med den norska musikern Jenny Hval, en av Skandinaviens just nu mest originella och internationellt mest hyllade artister. Musiken på hennes senaste skiva ”Blood Bitch” är inspirerad av ljuden från gamla skräckfilmer och Carrie var ett återkommande samtalsämne under inspelningen av skivan. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör på modemagasinet Styleby.

Stil i P1 0

Skilsmässa – strålande chans till stilförändring  

I veckans Sil ska vi ägna oss åt ett ämne som är både förfärande och fascinerande, men som också kan vara förlösande, inte minst för ens stil – skilsmässor. De senaste åren har skilsmässor mer än någonsin ältats i filmer, böcker, tv-serier, sånger och förstås – i media, där det regelbundet rapporteras om en det ena, än det andra uppbrottet mellan olika kända personer. Vi säger bara ”Brangelina”, det vill säga skådespelarna Brad Pitt och Angelina Jolie vars skilsmässa, efter tolv år tillsammans, väckt uppmärksamhet över hela världen. På bio kan man just nu se den svenska filmen ”Jag älskar dig – en skilsmässokomedi”. På kultursidorna yvas det över ”Berättelse om ett äktenskap” av Geir Gulliksen, en historia om en man som blir lämnad av sin fru. Förra hösten gjorde Martina Haag succé med sin skildring av en skilsmässa där kvinnan blir lämnad av mannen, i romanen ”Det är något som inte stämmer”.  När Beyoncé dyker upp med ett nytt album som höjs till skyarna, så är det – förstås – ett krisande äktenskap som står för de starka texterna, och den stora uppmärksamheten. Vad handlar Mary J Bliges nya singel ”The Thick of it” – som får tummen upp om, om inte – hennes skilsmässa. Och vad gör Sarah Jessica Parker då hon vill skapa sig en ny image, efter den glammiga serien Sex and the City – hon spelar förstås huvudrollen i en ny tv-serie med titeln ”Divorce”, skilsmässa. Skilsmässa är det nya svarta, skulle man kunna tro – om man ska använda sig av en sliten modemetafor. Men skilsmässostatistiken visar inte någon påtaglig ökning av kraschade äktenskap, i alla fall inte i Sverige. Det är fortfarande nästan dubbelt så många som gifter sig, än skiljer sig. En skilsmässa är förstås ett tacksamt ämne att skildra då det kryllar av laddade komponenter som sex, svek, sorg och skuldkänslor. För en separation sätter inte bara det inre i gungning, även det yttre förändras på olika sätt. Somliga börjar träna. Andra byter klädstil. Många byter frisyr, eller ändrar hårfärg. Att göra en synlig förändring med hjälp av frisyr, smink och kläder kan helt enkelt fungera som en sorts symbolhandling för att gestalta den katharsis man går, eller har gått, igenom. I veckans Stil pratar vi med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om varför det kan vara skönt att byta stil när det krisar. Vi undersöker också om löpning kan läka ett brustet hjärta. Och så träffar vi modeskaparen Astrid Olsson som, tillsammans med sin man Lee Cotter, under flera år drev det hyllade modemärket V Ave Shoe Repair. För snart tre år sedan meddelade designduon att de hade valt att lämna sitt eget varumärke, efter konflikter med företagets styrelse – en separation som krävde ett långt sorgearbete. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmkritiker på Dagen Nyheter.

Stil i P1 0

Malung – orten som satte skinnmodet på Sverigekartan  

Vid infarten till Malung står en stor skylt som hälsar välkommen till "världens skinncentrum". I veckans Stil reser vi till orten i Dalarna som har blivit känd för sin skinnindustri. Malung har varit centrum för Sveriges skinnindustri i flera hundra år. När Carl von Linné kom till Malung, på sin Dalaresa år 1734, blev han djupt imponerad av ortsbornas flitiga och flinka sätt att tillreda ”allmogens ludna kläder”.Många år senare, under skinnföretagen i Malungs storhetstid, på 1950- och 60-talet, fanns här runt 150 olika företag på samma gång – allt från stora fabriker med många anställda till hemmaskräddare som satt i sina små hus och sydde jackor och handskar.Vid den här tiden blev design ett allt viktigare element. Från att ha tillverkat mer traditionella arbetsplagg, som skinntröjor, handskar och bryggarfrackar, började man nu följa modets utveckling i Paris och många företag anställde utbildade designers för att kunna hänga med i modets trendsvängningar. Skinnindustrin i Malung hade blivit till modeindustri.Idag ser situationen dock lite annorlunda ut. Det finns numera endast runt femton skinnföretag kvar i Malung, men arvet och traditionen hålls fortfarande vid liv, något som inte minst märks på bygdens många skinnbutiker – ett populärt stopp för turister på väg mot fjällens skidmarker.I veckans program blickar vi både framåt och bakåt, mot historien. Vi besöker PG Elfström, ett gammalt familjeföretag som idag är det enda skinnföretaget i Malung som fortfarande har kvar sin produktion i stan – en bit utanför centrum ligger deras lilla fabrik. Vi besöker också företaget Jofama som grundades i Malung 1926 av Niss Oskar Jonsson. Idag satsar företaget stort på designsamarbeten med svenska kändisar. Vi träffar Victor Mir Ahmadi som har studerat på Skinnskolan i Malung, men betyder det nödvändigtvis att man får jobb inom stadens skinnindustri? Vi tittar även närmare på konflikten mellan raggare och punkare i 1980-talets Malung – två subkulturer där just skinn spelat en stor roll när det handlar om stil. Och så pratar vi med Carina Klar som driver en skinnbutik som hon vill ska representera det Nya Malung och samtidigt vara en plats dit alla är välkomna.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.--Vill ni veta mer om Malungs skinnindustri kan ni besöka www.malungsskinn.se. Bakom sidan står Hans Öjes, född och uppvuxen i Malung där hans familj drev skinnföretag. Syftet med sidan är att dokumentera Malungs skinnindustri och dess historia. Han har grävt djupt i arkiven, genom att åka runt till till folk på bygden och samla ihop sparad information i form av dokument, tidningsartiklar, klädetiketter, reklamannonser och fotografier. I sina efterforskningar har Hans Öjes hittat namnet på 235 skinnföretag som vid olika tidpunkter har varit aktiva i Malung.

Stil i P1 0

Audrey Munson – en historia om supermodeller, skandaler och skulpturer  

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell – Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre. Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

Stil i P1 0

Audrey Munson – en historia om supermodeller, skandaler och skulpturer  

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell – Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre.Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

Stil i P1 0

Mode utan (köns)gränser – garderobsrevolution eller trams?  

Könsneutrala kläder – det vill säga plagg som lika självklart kan bäras av henne, honom eller hen – är ett fenomen som fått debattvågorna att svalla den senaste tiden. Men spelar det någon roll vilken typ av kläder man sätter på sig, eller vad de kallas? Ja, det gör det, menar många. Vi är faktisk inte så fria i tanke och handling som vi gärna vill inbilla oss. Vi behöver därför en spark i baken ibland för att fundera över vår klädsel.Inom modevärlden – och inte minst inom HBTQ-rörelsen – är det alltfler som alltmer ifrågasätter konventionella klädval. Varför ta till sig något förlegat könsperspektiv, om man istället kan klä sig som man vill, och känner sig som?Många stora modemärken – som bland annat Gucci, Saint Laurent och Burberry – blandar idag självklart manliga och kvinnliga modeller på catwalken, och gör ingen jättegrej av att de bär liknande plagg.Och det finns ännu fler mindre märken som gör samma sak. Stylisten Nicola Formichetti (som var den som var den som klädde Lady Gaga i en klänning gjord av charkuterivaror) har till exempel skapat märket Nicopanda, som han kallar för ”genderless”.Förra året öppnade varuhuset Selfridge's i London en pop-upavdelning som de kallade för ”agender”, det vill säga inget kön alls. Även den stora och breda spanska klädkedjan Zara har hakat på trenden och lanserade tidigare i år en kollektion med tröjor och shorts i neutrala färger som de kallade för ”Ungendered”. Och här i Sverige lanserade nyligen märket Hope en kollektion som de kallar för ”Changes”, kläder som ”hyllar individualitet, inte likformighet”, som de säger.Somliga betraktar detta flytande av gränser som en efterlängtad garderobsrevolution. Andra menar att en uppblandning av ”dam” och ”herr” är ett smart sätt för modemärken att skapa en tydligare märkesprofil, och naturligtvis slå mynt av det hela. Och så finns det förstås de som blir tokprovocerade av tanken på att inte veta vem som är vad.Men det finns också de som säger ”vi har sett det här förut”. Dagens försök till att luckra upp gränser påminner nämligen en hel del om vad som försiggick på 1960-och 70-talet. Även då ifrågasattes klädnormerna på spektakulära vis. Och det ledde faktiskt till en hel del förändringar – eller förbättringar – ifråga om vår syn på vem som ansågs kunna bära vad, och varför.I veckans program berättar vi mer om historien bakom idén om ett unisexmode. Vi träffar också Maja Gunn, konstnär och doktor i modedesign, som i sin avhandling ”Body Acts Queer - Clothing as a performative challenge to heteronormativity” har studerat kläder i relation till frågor om genus och queer. Vi blickar även tillbaka mot 1600-talet, tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, då rosetter i överflöd var ett vanligt inslag i bättre bemedlade mäns garderober. Och så undersöker vi hur framtidens mode och könsroller gestaltas inom sci-fi-genren.Veckans gäst är Patrik Steorn, konstvetare och chef på Thielska galleriet.

Stil i P1 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose