Stil i P1

Stil i P1

Sweden

Stil är ett modeprogram som gräver djupt i det ytliga. Bakom varje klädesplagg finns en historia, programmet börjar i en tråd och nystar in sig, det överraskar med udda vinklar och spännande personporträtt. Ett fantasifullt och engagerande program om mode.

Episodes

Justin Trudeau – politisk stjärna med stil  

Det är inte ofta som länders premiärministrar begeistrat beskrivs som både sexiga och smarta, och hamnar på listor över världens bäst klädda män, men det gör Kanadas politiska ledare Justin Trudeau. Kanada är ett land som många, inte minst amerikaner, säger sig vilja flytta till idag. Och inte bara på grund av missnöje med utgången av valet i USA. Detta beror också på landets premiärminister, som har väckt uppmärksamhet genom sin stil.Eller uppmärksamhet, är kanske ett väl svagt ord att använda. Den 45 år gamla Justin Trudeau, ledare för Kanadas Liberala Parti, har blivit hajpad och hyllad som om han hette Justin Bieber, en kille som för övrigt också kommer från Kanada.Otaliga bilder av Justin Trudeau delas i sociala medier där de ofta överöses med ”likes”, och en hel del skadeglada kommentarer till alla som inte har en lika modern premiärminister. Eller lika snygg.På en vanligt förekommande bild poserar Justin Trudeau i bar och vältränad överkropp, och halvlångt hår. En tatuering syns på hans vänstra överarm.Men så har förstås Justin Trudeau inte alltid satsat på att bli politiker, även om hans pappa – Pierre Trudeau – var premiärminister, och minst lika omsusad och omtyckt, i alla fall till en början.Innan Justin Trudeau blev vald till Kanadas premiärminister i oktober 2015 hade han inte bara hunnit med att ge ut en självbiografi med titel ”Common Ground”, där han berättar om sin barndom och bevekelsegrunder som liberal politiker.Han hade även varit amatörboxare och jobbat som tv-skådepelare, snowboardinstruktör, lärare i franska, drama och matte. Och han hade läst litteraturhistoria, studerat hur människor påverkar miljön, och pluggat teknik. Och han är än idag en hejare på yoga. Erfarenheter som gör att man på nätet kan hitta filmklipp där han både visar hur man trovärdigt ramlar ner för en trappa som ett partytrick, och förklara hur en kvantdator fungerar.När Justin valdes till premiärminister av Kanadas befolkning 2015 var det en skräll som gav genklang över hela världen, och i olika sorters sammanhang. Inte sällan där man tidigare inte haft en tanke på att uppmärksamma kanadensiska politiker.Bara två månader senare var Justin Trudeau föremål för ett stort beundrande reportage i amerikanska Vogue med rubriken: ”New Young Face of Canadian Politics”. Där beskrevs han som ”elegant i sin blå kostym och bruna skor i ledig stil”.I veckans program tittar vi närmare på ett plagg som för många män, inte minst för Justin Trudeau, som vill signalera en sorts avspänd makt och effektivitet – den välstrukna skjortan, med ärmarna upprullade till armbågarna. Vi pratar också med Magnus Ek från Centerpartiets Ungdomsförbund och Philip Botström från SSU – två unga politiker som vet hur man sparkar igång sin politiska karriär i Sverige idag. Och så tar vi reda på varför hockeytröjor har blivit så populära, även utanför hockeyrinken.Veckans gäster är Lennart Pehrson, författare och journalist, samt Petter Arbman, musikintresserad psykolog som även gör egen musik.

Stil i P1 0

Dockornas Dal – en stilbildande roman om pillerknaprande kvinnor  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år – romanen ”Valley of the Dolls”, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. ”Dockornas Dal”, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den ”exploderade som en landmina i ett lugnt landskap”, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar – narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst – drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid – den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer – som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder – och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för ”dolls”, dockor.”Dockornas dal” susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: ”Sparkle, Neely, Sparkle”, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen ”Dockornas Dal” sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som ”Borta med vinden” och ”Män som hatar kvinnor”. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.”Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt ”babyfett”. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?”, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken ”Dockornas Dal” och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet ”smart drugs”, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade ”smart drug”-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av ”Dockornas Dal”. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" – och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

Stil i P1 0

Nadar – skarpsynt fotograf och iakttagare av (manlig) fåfänga  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar – en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi. Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.

Stil i P1 0

Sammet – en samtida lyxig snuttefilt  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som – än en gång – är tillbaka i modet, sammet. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna – i synnerhet denna höst och vinter 2016 – och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att ”sammet är grejen”.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att – bokstavligen – få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar ”sammet” med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta – idag tokhajpade märke – så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida – och lite mer lättillgänglig – version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen ”Textila undertexter” på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

Stil i P1 0

Carrie – den mest stilbildande skräckfilmen någonsin  

Inför Alla helgons dag ska vi ta en titt på filmen "Carrie" från 1976, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och ägna oss åt religion, skräck, blod och kläder som kan ge oanade krafter. Filmen Carrie, med Sissy Spacek i huvudrollen, handlar om en blyg och mobbad tonårig flicka vars övernaturliga krafter, som får förödande konsekvenser. Filmen hade premiär i USA för ganska så exakt fyrtio år sedan, den 3 november 1976. Till Sverige kom den först två år senare, 1978. Sedan dess har det gjorts flera re-makes, en nygjord filmversion kom så sent som 2013. Det har till och med gjorts en musikal. Och den har gett inspiration till en oändlig mängd modebilder, och musikvideor. Förra året lånade Rihanna från den till videon ”Bitch Better Have My Money”. Men inget har hittills överträffat originalfilmen, regisserad av Brian de Palma. Inte ens romanen den är baserad på faktiskt, det håller författaren Stephen King helhjärtat med om. Det var för övrigt Carrie som satte fart på hans karriär. Även om Carrie kan sorteras in under rubriken ”skräckfilm”, så är den mycket mer så. Vissa av skådespelarna var under inspelningen förvissade om att de var med i svart komedi, och filmen har varit – och är fortfarande – föremål för en mängd olika tolkningar, inte minst från feministiskt håll. Men så står förstås en ung kvinna, vars första menstruation sätter igång händelserna i filmen, i fokus. Efter en gymnastiklektion tvålar den 16-åriga Carrie in sig i skolans dusch, tills hon upptäcker att det rinner blod längs hennes ben. Hon fattar ingenting. Hon är hårt hållen hemma. Hennes strikt religiösa mamma har inte berättat någonting om kroppens utveckling, och mensblodet får Carrie tro att hon håller på att dö. En annan anledning till att filmen Carrie inte samlat särskilt mycket damm på sig under de fyrtio år som gått sedan premiären, är att den lika stilsäkert blandade in övernaturliga skräckelement i en amerikansk vardagsmiljö, och lät ana att det skräckinjagande inte nödvändigtvis kommer utifrån, det kan finnas i oss själva. I veckans program åker vi till Skogskyrkogården i Stockholm och undersöker hur de senaste årens uppluckring av de regler som styr hur svenska gravplatser får se ut påverkar gravarnas utformning idag. Vi tittar också närmare på en skrämmande figur som diskuterats mycket den senaste tiden, nämligen clownen. Och så pratar med med den norska musikern Jenny Hval, en av Skandinaviens just nu mest originella och internationellt mest hyllade artister. Musiken på hennes senaste skiva ”Blood Bitch” är inspirerad av ljuden från gamla skräckfilmer och Carrie var ett återkommande samtalsämne under inspelningen av skivan. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör på modemagasinet Styleby.

Stil i P1 0

Skilsmässa – strålande chans till stilförändring  

I veckans Sil ska vi ägna oss åt ett ämne som är både förfärande och fascinerande, men som också kan vara förlösande, inte minst för ens stil – skilsmässor. De senaste åren har skilsmässor mer än någonsin ältats i filmer, böcker, tv-serier, sånger och förstås – i media, där det regelbundet rapporteras om en det ena, än det andra uppbrottet mellan olika kända personer. Vi säger bara ”Brangelina”, det vill säga skådespelarna Brad Pitt och Angelina Jolie vars skilsmässa, efter tolv år tillsammans, väckt uppmärksamhet över hela världen. På bio kan man just nu se den svenska filmen ”Jag älskar dig – en skilsmässokomedi”. På kultursidorna yvas det över ”Berättelse om ett äktenskap” av Geir Gulliksen, en historia om en man som blir lämnad av sin fru. Förra hösten gjorde Martina Haag succé med sin skildring av en skilsmässa där kvinnan blir lämnad av mannen, i romanen ”Det är något som inte stämmer”.  När Beyoncé dyker upp med ett nytt album som höjs till skyarna, så är det – förstås – ett krisande äktenskap som står för de starka texterna, och den stora uppmärksamheten. Vad handlar Mary J Bliges nya singel ”The Thick of it” – som får tummen upp om, om inte – hennes skilsmässa. Och vad gör Sarah Jessica Parker då hon vill skapa sig en ny image, efter den glammiga serien Sex and the City – hon spelar förstås huvudrollen i en ny tv-serie med titeln ”Divorce”, skilsmässa. Skilsmässa är det nya svarta, skulle man kunna tro – om man ska använda sig av en sliten modemetafor. Men skilsmässostatistiken visar inte någon påtaglig ökning av kraschade äktenskap, i alla fall inte i Sverige. Det är fortfarande nästan dubbelt så många som gifter sig, än skiljer sig. En skilsmässa är förstås ett tacksamt ämne att skildra då det kryllar av laddade komponenter som sex, svek, sorg och skuldkänslor. För en separation sätter inte bara det inre i gungning, även det yttre förändras på olika sätt. Somliga börjar träna. Andra byter klädstil. Många byter frisyr, eller ändrar hårfärg. Att göra en synlig förändring med hjälp av frisyr, smink och kläder kan helt enkelt fungera som en sorts symbolhandling för att gestalta den katharsis man går, eller har gått, igenom. I veckans Stil pratar vi med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om varför det kan vara skönt att byta stil när det krisar. Vi undersöker också om löpning kan läka ett brustet hjärta. Och så träffar vi modeskaparen Astrid Olsson som, tillsammans med sin man Lee Cotter, under flera år drev det hyllade modemärket V Ave Shoe Repair. För snart tre år sedan meddelade designduon att de hade valt att lämna sitt eget varumärke, efter konflikter med företagets styrelse – en separation som krävde ett långt sorgearbete. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmkritiker på Dagen Nyheter.

Stil i P1 0

Malung – staden som satte skinnmodet på Sverigekartan  

Vid stadsgränsen till Malung möts man av en stor skylt som hälsar välkommen till "världens skinncentrum". I veckans Stil reser vi till staden i Dalarna som har blivit känd för sin stora skinnindustri. Malung har varit centrum för Sveriges skinnindustri i flera hundra år. När Carl von Linné kom till Malung, på sin Dalaresa år 1734, blev han djupt imponerad av ortsbornas flitiga och flinka sätt att tillreda "allmogens ludna kläder".Många år senare, under skinnföretagen i Malungs storhetstid på 1950- och 60-talet, fanns här runt 150 olika företag på samma gång - allt från stora fabriker med många anställda till hemmaskräddare som satt i sina små hus och sydde jackor och handskar.Vid den här tiden blev design ett allt viktigare element. Från att ha tillverkat mer traditionella arbetsplagg, som skinntröjor, handskar och bryggarfrackar, började man nu följa modets utveckling i Paris och många företag anställde utbildade designers för att kunna hänga med i modets trendsvängningar. Skinnindustrin i Malung hade blivit till modeindustri.Idag ser situationen dock lite annorlunda ut. Det finns numera endast runt femton skinnföretag kvar i Malung, men arvet och traditionen hålls fortfarande vid liv, något som inte minst märks på bygdens många skinnbutiker - ett populärt stopp för turister på väg mot fjällens skidmarker.I veckans program blickar vi både framåt och bakåt, mot historien. Vi besöker PG Elfström, ett gammalt familjeföretag som idag är det enda skinnföretaget i Malung som fortfarande har kvar sin produktion i stan - en bit utanför centrum ligger deras lilla fabrik. Vi besöker också företaget Jofama som grundades i Malung 1926 av Niss Oskar Jonsson. Idag satsar företaget stort på designsamarbeten med svenska kändisar. Vi träffar Victor Mir Ahmadi som har studerat på Skinnskolan i Malung, men betyder det nödvändigtvis att man får jobb inom stadens skinnindustri? Vi tittar även närmare på konflikten mellan raggare och punkare i 1980-talets Malung - två subkulturer där just skinn spelat en stor roll när det handlar om stil. Och så pratar vi med Carina Klar som driver en skinnbutik som hon vill ska representera det Nya Malung och samtidigt vara en plats dit alla är välkomna.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.--Vill ni veta mer om Malungs skinnindustri kan ni besöka sidan Malungsskinn. Bakom den står Hans Öjes, född och uppvuxen i Malung där hans familj drev skinnföretag. Syftet med sidan är att dokumentera Malungs skinnindustri och dess historia. Han har grävt djupt i arkiven, genom att åka runt till till folk på bygden och samla ihop sparad information i form av dokument, tidningsartiklar, klädetiketter, reklamannonser och fotografier. I sina efterforskningar har Hans Öjes hittat namnet på 235 skinnföretag som vid olika tidpunkter har varit aktiva i Malung.

Stil i P1 0

Audrey Munson – en historia om supermodeller, skandaler och skulpturer  

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell – Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre.Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

Stil i P1 0

Audrey Munson – en historia om supermodeller, skandaler och skulpturer  

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell – Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre.Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

Stil i P1 0

Mode utan (köns)gränser – garderobsrevolution eller trams?  

Könsneutrala kläder – det vill säga plagg som lika självklart kan bäras av henne, honom eller hen – är ett fenomen som fått debattvågorna att svalla den senaste tiden. Men spelar det någon roll vilken typ av kläder man sätter på sig, eller vad de kallas? Ja, det gör det, menar många. Vi är faktisk inte så fria i tanke och handling som vi gärna vill inbilla oss. Vi behöver därför en spark i baken ibland för att fundera över vår klädsel.Inom modevärlden – och inte minst inom HBTQ-rörelsen – är det alltfler som alltmer ifrågasätter konventionella klädval. Varför ta till sig något förlegat könsperspektiv, om man istället kan klä sig som man vill, och känner sig som?Många stora modemärken – som bland annat Gucci, Saint Laurent och Burberry – blandar idag självklart manliga och kvinnliga modeller på catwalken, och gör ingen jättegrej av att de bär liknande plagg.Och det finns ännu fler mindre märken som gör samma sak. Stylisten Nicola Formichetti (som var den som var den som klädde Lady Gaga i en klänning gjord av charkuterivaror) har till exempel skapat märket Nicopanda, som han kallar för ”genderless”.Förra året öppnade varuhuset Selfridge's i London en pop-upavdelning som de kallade för ”agender”, det vill säga inget kön alls. Även den stora och breda spanska klädkedjan Zara har hakat på trenden och lanserade tidigare i år en kollektion med tröjor och shorts i neutrala färger som de kallade för ”Ungendered”. Och här i Sverige lanserade nyligen märket Hope en kollektion som de kallar för ”Changes”, kläder som ”hyllar individualitet, inte likformighet”, som de säger.Somliga betraktar detta flytande av gränser som en efterlängtad garderobsrevolution. Andra menar att en uppblandning av ”dam” och ”herr” är ett smart sätt för modemärken att skapa en tydligare märkesprofil, och naturligtvis slå mynt av det hela. Och så finns det förstås de som blir tokprovocerade av tanken på att inte veta vem som är vad.Men det finns också de som säger ”vi har sett det här förut”. Dagens försök till att luckra upp gränser påminner nämligen en hel del om vad som försiggick på 1960-och 70-talet. Även då ifrågasattes klädnormerna på spektakulära vis. Och det ledde faktiskt till en hel del förändringar – eller förbättringar – ifråga om vår syn på vem som ansågs kunna bära vad, och varför.I veckans program berättar vi mer om historien bakom idén om ett unisexmode. Vi träffar också Maja Gunn, konstnär och doktor i modedesign, som i sin avhandling ”Body Acts Queer - Clothing as a performative challenge to hetero normativity” har studerat kläder i relation till frågor om genus och queer. Vi blickar även tillbaka mot 1600-talet, tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, då rosetter i överflöd var ett vanligt inslag i bättre bemedlade mäns garderober. Och så undersöker vi hur framtidens mode och könsroller gestaltas inom sci-fi-genren.Veckans gäst är Patrik Steorn, konstvetare och chef på Thielska galleriet.

Stil i P1 0

Winona Ryder – en generationsstjärna som sprakar igen  

Den här veckan kommer vi bjuda på ett program innehållandes stil, snatteri och en snabbkurs i krishantering. Vi ska nämligen vända blicken mot skådespelerskan Winona Ryder. På 90-talet lyste Winona Ryder upp filmer som ”Beetlejuice” ”Edwards Scissorhands”, ”Mermaids” och ”Reality Bites” med sin udda och egna stil, fjärran från de strömlinjeformade blondiner som Hollywood då vurmade för. Winona Ryder kom att representera en alternativ filmstjärna, som med framgång gick sin egen väg.Men, så åkte Winona Ryder dit för snatteri av dyrbara kläder i början av 2000-talet – och drog sig därefter undan. Fast först efter att ha blivit designern Marc Jacobs modemusa, och modell. Tidigare i år frontade hon märkets makeupkampanj.Nu är Winona Ryder tillbaka i rampljuset igen tack vare den hyllade tv-serien ”Stranger Things” på Netflix. Att ge Winona Ryder en bärande roll i en serie som utspelas under 80-talet tangerar det geniala – det är som att titta på en tidsvurpa medan den pågår. Hon har inte förändrats nämnvärt. Vilket förstås gläder alla fans som intresserat följde hennes karriär, när det begav sig första gången.Med sitt mörka kortklippta hår, stora ögon, ännu större rockar och kavajer, tajta sammetsklänningar, grova Doc Martenskängor och rödmålade läppar fångade hon perfekt 90-talets grunge- och indielook. Till en Oscarsgala bar hon en begagnad klänning hon köpt för tio dollar. ”Hon fick det att bli både vackert och cool att vara lite märklig”, som skådespelerskan Emma Roberts säger – en av dagens unga stjärnskott som inspirerats av hennes stil.I veckans program berättar vi mer om Winona Ryders karriär och inte minst hennes stil. Vi tittar också närmare på filmen ”Heathers ”från 1989, tillsammans med filmkritikern Jane Magnusson. I filmen spelar spelar Winona Ryder en av sina tidiga huvudroller. ”Heathers” är en nattsvart satir över högstadietidens maktspel och grupperingar, där ett förmodat självmord får bisarra konsekvenser. Idag har filmen nått kultstatus.Vi pratar också med Åsa Larsson som arbetade som Marc Jacobs PR-chef när Winona Ryders greps för att ha snattat kläder från märket på ett varuhus i Los Angeles. Hur hanterade företaget den skandalen? Och så träffar vi regissören och skådespelaren Alexandra Dahlström, som även hon slog igenom med dunder och brak i tidig ålder.Veckans gäst är Mart Maandi, medietränare och krishanterare.

Stil i P1 0

Moderiktig merchandise – eller vad Justin Bieber och Kanye West har snott från metalgenren  

I veckans STIL ska vi ägna oss åt en typ av kläder som länge ansågs ha ett modevärde motsvarande noll – turnétröjor. Så är det inte längre. Trendtermometrarna slår idag nästan i taket om man säger "turnétröja", eller "turné-merchandise". I synnerhet när det gäller kläder som dagens stora artister – som Beyoncé, Kanye West, Rhianna och Justin Bieber – säljer i samband med sina konserter. Det rör sig alltså inte om forna tiders t-tröjor med en logga och en turnéplan tryckt på ryggen.Dagens musikmerchandise är väl genomtänkt och designat av modeproffs för att skapa en enhetlig stil kring en turné och skiva. Kanske kan man kalla det för en sorts turnékollektioner. Ofta är de både billigare och roligare än de kläder artister lanserar i form av egna modemärken, eller i samarbete med andra modehus. De är helt enkelt lite mindre pretto, skulle man kunna säga. Mer lekfulla.Kläderna ligger sällan långt ifrån den typ av plagg som artisterna själva bär till vardags, eller på scen. Ofta handlar det förstås om streetwear, snarare än skräddade plagg. Men de har en annan typ av exklusivitet – det gäller att vara snabb i svängarna om man vill snappa upp vissa plagg som plötsligt dyker upp – i pop up-butiker eller webshoppar. Somliga finns i begränsad upplaga, andra är tidsbundna.I programmet berättar också om bandet som i början av 90-talet fick utstå mycket kritik, just för att de tog merchandisehysterin till nya höjder – New Kids on the Block. Detta omåttligt populära pojkband från USA blev inte bara kända för sina miljontals sålda skivor, och stora skaror av skrikande flickfans, utan även för att de satte sina namn och ansikten på allt från sovsäckar, lunchlådor, tuggummi, tröjor till bandspelare och affischer.Vi pratar också med det svenska rockbandet Bob Hund som varit skickliga på att skapa sig ett varumärke, inte minst med hjälp av sin populära logga – en liten vit hund som bandet under åren fäst på alla möjliga former av skruvad merch.Och sist, men inte minst, så träffar vi den legendariska rockfotografen Anton Corbjin.Veckans gäst är Fredrik Strage, rockjournalist.

Stil i P1 0

Accessoarer – modets (allt större) hårdvaluta  

Modehusens accessoarer – skor, smycken, solglasögon, parfym och inte minst väskor – är varor som konkurrerar alltmer med kläder ifråga om att generera både intresse och inkomster. De senaste tio åren har försäljningen av accessoarer skjutit i höjden. Det har även priserna gjort. De som tidigare upprördes över att kvinnor hade mage att köpa dyra designerväskor borde kanske vässa pennorna igen.Redan förra året rapporterade finanstidningen Wall Street Journal att även välbeställda konsumenter hade börjat knorra över allt högre och högre prislappar på prestigeprodukter.Det stora konsultföretaget Boston Consulting Group, lät kolla upp prissättningen hos sju stora lyxmärken och fann att – mellan 2002 till 2012 – hade priserna på handväskor höjts med i snitt 14 procent om året. Priset för en designerväska hade alltså mer än fördubblats, på tio år.Det har förstås inte hindrat folk från att vilja ha dem. Bara i USA såldes handväskor för mer än 100 miljarder förra året.Och bläddrar man i de internationella modetidningarnas stora höstmodenummer, så hittar man en oändlig mängd annonser där olika märken försöker locka till köp av ännu fler. Annonserna ser ungefär likadana ut – en modell eller kändis kramar en väska, och försöker se ut som om den betyder något alldeles extra.I veckans program berättar vi mer om hur accessoarerna blev modehusens nya hårdvaluta.Vi träffar även Charlott Vasberg, en svensk väskdesigner som gjort sig ett namn internationellt. Vi tittar också närmare på den nya trenden med personligt utformade öronsmycken. Och så undersöker vi vilken roll smycken spelar för personer som ägnar sig åt häxkonster.Veckans gäst är Elin Frendberg, VD för Swedish Fashion Council.

Stil i P1 0

Alan Vega – en banbrytande artist med en oefterhärmlig stil  

I veckans STIL ska vi ägna oss åt den stilbildande amerikanske artisten och konstnären Alan Vega, som avled i somras, 78 år gammal. Alan Vega var en man som inte ville låta sig kategoriseras, på något som helst vis. Allra minst när det gällde att ringas in av sin ålder – många trodde länge att han var ganska så mycket yngre än vad han egentligen var. Men det finns en sak som de flesta idag är överens om när det gäller Alan Vega, han var en banbrytare. Inte minst som ena halvan av bandet Suicide, som han hade tillsammans med Martin Rev.En duo där den stillsamme Martin Rev stod med stora solbrillor bakom en synt medan Alan Vega – inte sällan klädd i läder eller lurex och med korpsvart hår – sjöng, skrek, kved, vrålade och skrämde vettet ut folk genom att piska med en kedja i scengolvet och dunka mikrofonen i huvudet på sig själv så blodet rann längs hans kinder och händer.Kanske kan man beskriva Suicide som ett par maniska minimalister som med små medel lyckades både kombinera, och komprimera, rock och rockabilly med syntljud– och få fram något helt nytt. Och dessutom ge det hela en sådan intensitet och självsäker attityd, att många inte riktigt visste vad de skulle tycka, eller tänka. Inte minst tack vare Alan Vegas texter, och röst. 1977 kom deras första platta.Alan Vega, eller Suicide, nådde aldrig någon stor och bred publik. Även om Alan Vega som soloartist i början av 80-talet fick en del kommersiella framgångar, framförallt i Europa. Och den publik som Suicide mötte då de uppträdde på 70-talet, ofta som förband till då nya band som Ramones och Blondie, buade och kastade flaskor. Alan Vega hävdade med bestämdhet att han en gång var nära att träffas av en yxa som kom flygande genom luften.Men respekt fick de, till slut. Band och artister som New Order, Daft Punk, Radiohead, Billy Idol och Depeche Mode har alla påverkats av, och uttryckt sin beundran för, Suicide. För inte så länge sedan samplade artisten M.I.A. Suicides låt ”Ghost Rider”.Även Bruce Springsteen hörde till beundrarna. I samband med Alan Vegas bortgång skrev Bruce Springsteen på sin officiella hemsida: ”Det mod och den passion Alan Vega uppvisade genom hela sin karriär har påverkat mig djupt. Den kompromisslösa kraft som fanns i den musik han skapade med bandet Suicide, och på sina egna soloplattor, chockerar och inspirerar än idag. Det fanns helt enkelt ingen annan som ens var i närheten av honom”.I veckans program berättar vi mer om Alan Vega och hans musik- och konstkarriär. Vi reser också till Berlin för att träffa den svenska popmusikern Molly Nilsson, som har skapat sin alldeles egna kreativa plattform i musikvärldens underground. Idag har hon nått en position där hon kan försörja sig på sin musik genom att spela in skivor och turnera över hela världen – något som skett utan inblandning från vare sig stora skivbolag eller sluga PR-personer. Vi tittar även närmare på begreppet nostalgi och vilken betydelse det har i modevärlden. Och så pratar med vi om konstagenturen Artestar om fenomenet med samarbeten mellan modehus och konstnärer.Veckans gäst är Mats Almegård, frilansjournalist och producent för Elektroniskt i P2.

Stil i P1 0

Vêtements – vad är egentligen grejen med detta hyllade och hajpade modemärke?  

Det Parisbaserade modemärket Vêtements har på bara ett par år lyckats med att skaffa sig så hängivna anhängare att det ibland liknas vid en kult. Bakom märket finns en brokig internationell samling av medarbetare, som inte nödvändigtvis alla jobbar med kläder utan är stylister, artister, festfixare, modeller och dj:s. Den gemensamma nämnaren är att de förkastar det sätt på vilket de anser att modebranschen traditionellt har förkunnat i vilken stil och på vilket sätt man bör klä sig. Istället har de valt att förvalta och förfina– kritikerna hävdar förfula– den vardagliga stil med jeans och tröja, boots och hoodies som många redan har. För det handlar om kläder – vêtements, på franska – som de säger.Vêtements chefsdesigner heter Demna Gvasalia, är 35 år och född i Georgien, uppvuxen i Düsseldorf, utbildad i mode på Royal Academy of Fine Arts i Antwerpen och har arbetslivserfarenhet från Paris, där han jobbat på både Maison Martin Margiela och Louis Vuitton. Det är med andra ord ett märke med många, långa och olika sorters tentakler ute i världen. Inte minst är dess medarbetare väl bevandrade i moderna subkulturer, vilket gjort att de omfamnas lite extra av ung generation som gärna betraktar märket som ”sitt”.Så när Demna Gvasalia förra året, 2015, blev utnämnd till ny chefsdesigner för det anrika modemärket Balenciaga – vid sidan av sitt vanliga jobbn – var det många som utbrast: ”äntligen en frisk fläkt av streetwear i salongerna”, och applåderade att den etablerade modebranschen började tänka lite nytt.Det finns förstås även de som har en något mer kritisk inställning till Vêtements, och deras förhållningssätt till mode, som kanske kan beskrivas som en sorts variant på vad man kallar för ”de-konstruktion”, och som var i ropet på 90-talet inom modet – att man använder sig av befintliga vardagsplagg som man klipper sönder och sätter ihop på nya sätt, eller vrider till och förvränger, på olika vis. Långt ifrån alla går förstås igång på Vêtements luvjackor i storlek extra-extra-extra-large med ärmar som släpar i golvet, långa t-tröjor som ser ut att vara bakochfram, skevt skurna klänningar, läderhandskar utformade som diskhandskar eller boots med klackar i form av cigarettändare.I veckans program berättar vi mer om detta för tillfället omtalade märke. Vi pratar med Magnus Söderlund, professor i marknadsföring på Handelshögskolan i Stockholm, om varför ett modemärke kan ta flera tusen kronor betalat för en enkel t-shirt. Vi träffar också den nybakade modeskaparen Julia Falkhorn som, precis som Vêtements, hämtar inspiration från gatans mode. I veckan visade hon sin examenskollektion från Textilhögskolan i Borås på Stockholm Fashion Week. Och så tar vi en närmare titt på så kallade pins – det vill säga en sorts billigare broscher, som vunnit i popularitet.Veckans gäst är Jörgen Andersson, konsult och rådgivare i modebranschen.

Stil i P1 0

"The First Gentleman" – hur ska en rikets förste herre klä sig, och bete sig?  

I början av nästa år kommer en ny amerikansk president att svära eden och flytta in i Vita Huset på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, tillsammans med sin äkta hälft. Hittills har dessa alltid varit kvinnor, och de har under mer än 150 år kallats för ”First lady”, rikets första dam. Det är en position utan formell makt. Men kvinnorna som haft den har, på olika vis, präglat den stil som presidentparet utstrålat.Men, tänk om USA får en kvinnlig president, vilken roll kommer då hennes man att få? Kommer hans kläder, frisyr och sätt att inreda Vita Huset på, att skärskådas på samma sätt som historiens ”first ladies”? Och inte minst, vad kommer han att kallas? First Laddie? First Gentleman? Eller helt enkelt ”The Former President”?Det lär vi snart bli varse. Den 8 november är det dags för presidentval i USA. Och valet står förstås mellan det demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton och republikanernas kandidat Donald Trump. Och med sig in i Vita Huset kommer de att ta sina äkta hälfter – Bill Clinton och Melania Trump.I veckans program kommer vi ta en närmare titt på några presidentfruar genom tiderna och vilket inflytande de haft över politik och samhällsdebatt – och inte minst på Vita Huset. Vi pratar med hovreportern Johan T Lindwall om den person i Sverige som kanske mest kan liknas vid en ”First Gentleman” – prins Daniel. Vad krävs om man ska klara av att stå bredvid en mäktig person mitt i strålkastarljuset? Vi undersöker också hur den nuvarande presidenthustrun Michelle Obama har påverkat debatten om hälsa och träning i USA. Och så tar vi en närmare titt på Sagerska huset i Stockholm – statsministerns officiella residens.Veckans gäst är Lennart Pehrson, författare och journalist.

Stil i P1 0

Stil Special – Berlinsvenskar, lyxflummare, juicemän och kvinnliga bikers  

I veckans STIL ska vi titta närmare på fem trendsättande fenomen som alla, på olika sätt, speglar vår samtid. Det ska vi göra genom att bjuda på fem reportage om några personer som alla, var och en på sitt eget vis, representerar ett specialiserat intresse eller en specifik livsstil som har kommit att ge avtryck på stil, mode och populärkultur.Vi undersöker vi varför så många svenskar älskar Berlin, hur färskpressad juice kom att bli en trend som provocerar, vad begreppet ”lyxflummare” egentligen betyder, varför livet på landet inte alltid är så idylliskt som många hoppas, samt hur det är att susa fram på motorcykel i New York.

Stil i P1 0

Susanne Ljung möter Carin Rodebjer  

Följ med Stil till det så kallade Garment District på Manhattan i New York för att träffa den svenska modeskaparen Carin Rodebjer. Carin Rodebjer har drivit sitt eget klädmärke i 17 år. Hon är född och uppvuxen på Gotland och nämner ofta de kvinnor hon hade runt omkring sig som barn fortfarande är hennes inspiration, yrkesarbetande, hantverksskickliga kvinnor som med ett samtida uttryck skulle kunna beskrivas som starka. I dag har modemärket kontor både i Stockholm och New York och finns representerat i 60 länder. Carin Rodebjer själv har fått pris som "Årets svenska designer" av modetidningen Elle hela tre gånger (2002, 2005 och 2011). 2005 fick hon även tidningen Damernas Världs stora modepris, "Guldknappen".Carin Rodebjer har under de senaste åren valt att visa sina kollektioner i New York. Modebranschtidningen Women’s Wear Daily har beskrivit hennes stil som "en korsning av en bohemisk minimalist och Moder Jord". Inspiration till kollektionerna har Carin Rodebjer ofta plockat från kvinnor som "gått sin egen väg", som man brukar säga. Den så kallade "Rodebjer-kvinnan" har blivit ett begrepp. En kvinna som symboliserar en modern kvinnlighet, och Carin berättar i programmet om att det är just bilden av den kvinnan som ständigt driver henne framåt. Det här är andra gången i sitt liv som Carin Rodebjer bor i New York, en stad hon visar sig ha ett mycket kluvet förhållande till. Första gången Carin flyttade hit var sent 90-tal för att studera på FIT, Fashion Institute of Technology. Hör mer i programmet om Carins musor, om varför New York både tar fram det bästa och sämsta i henne och om hennes kluvna förhållande till uttrycket "en stark kvinna".

Stil i P1 0

Susanne Ljung möter Valerie Steele  

Följ med Stil till New Yorks modedistrikt för att träffa en av världens främsta modeteoretiker, Valerie Steele. Valerie Steele har lyckats med vad många länge ansåg vara näst intill omöjligt – att göra mode till ett ämne värt att studera på hög akademisk nivå. Valerie Steele är en av världens första och riktigt stora och kända modeteoretiker som dessutom är chef för FIT – Fashion Institute of Technology.På FIT finns också ett modemuseum, med mer än 50 000 olika plagg från 1700-talet fram till idag. Varje år står Valerie Steele bakom en utställning på FIT som hon själv kurerar.Modeutställningar är en chans för människor att se exklusiva plagg som de annars aldrig kommit i närheten av, säger Valerie Steele, som har varit drivande i frågan om att publiken även ska få kunna ta bilder inne på museet. För henne känns det som en självklarhet, då alla tar bilder av allt hela tiden. Det är också rent krasst även ett marknadsföringssätt för FIT som på så sätt förekommer i sociala medier. Fler och fler amerikanska museer tillåter idag besökarna att ta bilder, men får vi hit en utställning från Europa är det vanligt att de vill förbjuda fotografering, säger hon. Förutom att ha en doktorsexamen från universitetet Yale, har Valerie Steele skrivit ett dussintal böcker om olika modefenomen – om skor, om dans och mode, om kvinnliga designer, om hur det kommer sig att Paris blev en modestad, och inte minst den viktorianska korsetten. Böckerna är alla skrivna med lätt hand, men med djup kunskap i botten, och flera av dem är översatta till andra språk.I intervjun berättar Valerie Steele bland annat att trots framgångarna kan hon ännu uppleva känslan att vara en främmande fågel. "För akademikerna är jag en modemänniska och för modemänniskorna är jag en akademiker", som hon brukar säga.

Stil i P1 0

Stil Special – svarta pantrar, snabba mustascher och kroppsformer på glid  

I veckans Stil Special ska vi göra några nedslag i vårt stora reportagearkiv och återigen få möta några av de personer som vi har träffat i våra program. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet pratar vi med Kathleen Cleaver, som var en av den politiska rörelsen Svarta Pantrarnas mest inflytelserika personer på 1960-talet. Det är i år 50 år sedan Svarta Pantrarna grundades. Vi träffar också den svenska modeskaparen Minna Palmqvist som tycker om när kroppen inte riktigt beter sig som vi vill. Vi tar också en titt på flamencokulturens relation till prickar, samt pratar med dragdrottningen Admira Thunderpussy. Och så återvänder vi till en intervju från 2012 med racinglegenden Picko Troberg, som avled tidigare i år. Picko Troberg hade sin storhetstid på 1960-talet, då han inte bara vann fler SM-guld än någon annan – han förde också in humor och underhållning i racingvärlden.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Stil i P1 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose