Stil i P1

Stil i P1

Sweden

Stil är ett modeprogram som gräver djupt i det ytliga. Bakom varje klädesplagg finns en historia, programmet börjar i en tråd och nystar in sig, det överraskar med udda vinklar och spännande personporträtt. Ett fantasifullt och engagerande program om mode.

Episodes

Quentin Crisp – konsten att leva sitt liv med stil  

Den brittiske författaren och excentrikern Quentin Crisp var en man som på sitt alldeles egna sätt bemästrade konsten att leva sitt liv med stil – och gärna delade med sig av sin kunskap på området. Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen – en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal. Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter – och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil. Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans med ett vackert smycke. Hans grånande hår var färgat i en lätt blå ton och låg i ett sinnrikt arrangemang på huvudet. Han sminkade sig omsorgsfullt varje morgon – ett lätt lager puder, ett stänk av rouge på kinderna, försiktigt sotade ögonlock och lite mascara på ögonfransarna. I och med sitt stora genombrott blev Quentin Crisp en mycket populär person. Han skrev böcker, stod på scenen med sin egen monologföreställning och fick flera filmroller. Han blev också ofta inbjuden till radio och TV för att dela med sig av sina välformulerade tankar. För Quentin Crisp hade en hel filosofi kring hur livet kan levas – och inte minst hade han många idéer om hur man skaffar sig en livsstil. Mer om det berättar vi i veckans program. Vi undersöker också poängen med ett rent hem. Måste vi egentligen städa så mycket? Nej, menade i alla fall Quentin Crisp. Han avskydde alla former av hushållsarbete och städade aldrig i sin lägenhet. ”Efter de fyra första åren blir smutsen inte mycket värre”, brukade han säga. Vi tar också en närmare titt på den svenska författaren Bengt Martin, som 1968 – samma år som Quentin Crisp publicerade sin självbiografi i England – gav ut boken Sodomsäpplet, som precis som Quentin Crisps bok, behandlade ämnet homosexualitet. Idag är Sodomsäpplet en relativt ganska bortglömd bok och det är även det faktum att Bengt Martin var den första mannen att komma ut som homosexuell i den svenska offentligheten. Vi tittar också på några exempel då modevärlden har korsat gränsen till det smaklösa och etiskt tveksamma. Och så pratar vi med kulturjournalisten och litteraturkritikern Annina Rabe om varför Quentin Crisp är hennes husgud. Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Stil i P1 0

Mariah Carey – en diva som borde K-märkas  

Bubbelbad, champagne, glittrande kläder och rökt lax som daglig diet är bara några av de saker som förknippas med en diva. Och det är en sådan som vi ska studera i veckans program – Mariah Carey. En kvinna vars extravaganta stil – ”over the top” och extra allt på samma gång – kanske borde K-märkas i tider då framgångsrika artister alltmer påminner om slipade entreprenörer med marknadsplaner och fingrar uppsträckta i luften för att känna av vart trendvindarna blåser. Mariah Carey är av en annan sort. Därmed inte sagt att hon skulle vara mindre professionell för det, inte alls. Men hon är annorlunda, och för den saken vill vi ta av hatten och säga ”tack för det!”. I veckans program träffar vi artisten och sångerskan Lisa Nilsson, som inte bara är född samma år som Mariah Carey utan också, i början av sin karriär, förföljdes av ett rykte om att vara en stor diva. Vi pratar också med författaren Maria Sveland om varför ett varmt bad kan hjälpa mot det mesta. Och så tar vi en titt på mer eller mindre underliga kändisdieter tillsammans med författaren Rebecca Harrington som har skrivit boken I'll Have What She's Having: My Adventures in Celebrity Dieting. Veckans gäst är Petter Wallenberg, författare och artist.

Stil i P1 0

Plakatmode – ropen skalla en slogan åt alla  

Slagkraftiga texter – ofta tydligt tryckta på tröjbröstet – som visar var man står i olika frågor har spritt sig som en löpeld i modevärlden det senaste året. Mängder av modemärken har i sina kollektioner – inte minst för denna vår och sommar – plagg på vilka politiskt laddade, och feministiskt färgade, ord och uttryck finns att läsa. Stor uppmärksamhet fick till exempel modehuset Dior, som nyligen fått sin första kvinnliga chefsdesigner någonsin, Maria Grazia Chiuri. Under visningen av vårmodet 2017, hennes debutvisning för märket, skickade hon ut en modell klädd i lång skir tyllkjol, gympadojjor och en vit t-tröja på vilken orden ”We should all be feminists” var tryckta. Det var ett citat plockat från en essä och ett så kallat TED-talk av den hyllade författaren Chimamanda Ngozi Adichie, vilket bidrog till att ge än mer tryck i tröjans budskap om att vi alla borde vara feminister. Plagget blev ett av säsongens mest uppmärksammade och Instagrammade. Men så är det inte varje dag som ett av världens största lyxmodemärken tar den typen av ställning. Men så har världen drastiskt förändrats. Oron kring Brexit, Donald Trump som USA:s nye president och de högerextrema vindar som blåser hårt i Europa, går naturligtvis inte modebranschen förbi. Under New Yorks modevecka i februari var det inte säsongens trendfärger, siluetter eller materialval som stod i fokus. Många modeskapare passade nämligen på att istället använda catwalken som en arena för politiska och sociala budskap tryckta på tröjor, kepsar och accessoarer. Eller som dagstidningen LA Times uttryckte saken: ”fyra dagar in i modeveckan har vi sett så många budskap på catwalken att visningarna lätt skulle kunna förväxlas med en moderiktig protestmarsch”. En av de modeskapare som valde att göra sin visning till ett politiskt ställningstagande var Prabal Gurung. Han är uppvuxen i Katmandu i Nepal, men bor sedan snart 20 år tillbaka i New York där han sedan 2009 driver sitt eget modemärke. I veckans program pratar vi med honom. Vi träffar också litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt-Brattström för att prata politiska slogans nu och då. Och så tar vi en titt på en annan typ av slogans tryckta på tröjor – de med "humor". Veckans gäst är Agnes Grefberg Braunerhielm, modejournalist.

Stil i P1 0

Prinsessan Diana – och hennes (ny)gamla fanclub  

Det är 20 år sedan den brittiska prinsessan Diana avled i en bilkrasch i Paris, bara 36 år gammal. Nu ställs hennes kläder ut i London. Många betraktar henne som en modern, om än annorlunda, modeikon. Bidragande till prinsessan Dianas världsberömmelse var just hennes intresse för mode, och sätt att kommunicera med kläder på. Många betraktar henne som en modern stilikon. Om än inte alltid en konventionell sådan. Vid sin död hade prinsessan Diana även blivit en global superkändis. Till begravningen kom skådespelare som Tom Cruise, Tom Hanks, Nicole Kidman och regissören Steven Spielberg. Politiker som Henry Kissinger och USA:s dåvarande First Lady, Hillary Clinton, kom. Det gjorde även artister som Sting, Phil Collins, Diana Ross och Luciano Pavarotti. Och så var förstås modevärlden representerad. På plats var bland annat den italienske designern Valentino Garavani, Donatella Versace, Bruce Oldfield och Catherine Walker, en modeskapare baserad i London som hon kom att jobba nära med. Hon begravdes till och med i en svart klänning av hennes design. Med barnen prins William och Harry ökade prinsessan Dianas popularitet än mer och inte minskade den av att hon handfast engagerade sig i organisationer som hjälpte AIDS-sjuka, hemlösa och cancerdrabbade. Eller att hon länge fortsatte att klä sig enligt det tidiga 80-talets mode – med breda axlar, stora mönster och starka färger – och därmed bjärt bröt av mot de kungahuset diskreta klädkoder. Än idag har prinsessan Diana en hängiven skara fans, inte minst på Instagram. Hyllningskontona till Lady Di är många och fulla av bilder från hennes liv. Ett av de största Instagramkontona tillägnade Diana heter ”Princess Diana Forever” och har mer än 130 000 följare. I veckans program pratar vi med kvinnan bakom kontot – Noura Al Obaidli från Förenade Arabemiraten. Vi tar också en närmare titt på hur kajal och ögonbryn kan rama in ögonen. Och så besöker vi det så kallade Skilsmässoberget i Saltsjöbaden – ett bostadsområde som länge varit en plats för nyblivna singlar. Veckans gäst är Cecilia Hagen, journalist och författare.

Stil i P1 0

Glam! – sex och sminkade killar på modet igen  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en favorit i repris, skulle man kunna säga. I alla fall om man saknat glitter, glam, sex och sminkade killar inom modet – eller samtidskulturen i stort. För, nu är något på gång, igen. Det är till exempel inte bara en tillfällighet att flera stora internationella skönhetsföretag har anlitat unga välsminkade killar för att representera deras märken i annonskampanjer. Unga män som inte bara ser bra ut i makeup, utan dessutom är hejare på att ge konkreta tips om hur man kan sminka sig till både fest och vardag, oavsett kön. Om könsöverskridande mode har det talats mycket om under senare tid. Uttryck som ”a-gender”, ”genderless” eller ”könsneutral” har myntats för att understryka att kön inte är det viktigaste när det gäller kläder man väljer att köpa, och bära. Men ofta har den typen av kläder också varit just ganska så neutrala. Den typ av mode som ska passa alla – han, hon och hen – envisas nämligen med att ideligen låna plagg från herrgarderoben, och kanske inte de allra vassaste grejerna. Det handlar ofta om rymliga byxor, tröjor och kavajer som hänger löst, för att dölja avslöjande former. Men de senaste två åren har alltfler modemärken börjat blanda in mer feminint kodade kläder i sina kollektioner riktade till män. Det var bland annat genom att sätta mjuka och kulörta knytblusar på manliga modeller i långt hår, som det italienska märket Gucci 2015 skrällde till, och susade fram till en tätplats på trendtoppen. Äntligen en färgstarkare variant av ”unisex”. I veckans program tar vi också en titt på 1970-talets glamrockvåg, som man skulle kunna se som en föregångare till dagens glamtrend. Vi spanar in ett av de på sin tid populäraste glamrockbanden, Sweet, och träffar Ulla-Lena Reuterstrand och Siri Sander som startade, och var ordföranden, i Sveriges officiella Sweet-fanclub på 1970-talet. Vi träffar också det nya svenska modemärket LazoSchmidl som fick mycket uppmärksamhet under vårens modevecka i Stockholm där de visade unga män iklädda negligéer och glittrande jumpsuits. Och så pratar vi med några unga män gjort sig bemärkta genom att på Youtube och Instagram lägga ut klipp där de sminkar sig. Veckans gäst är Philip Warkander, doktor i modevetenskap.

Stil i P1 0

David Hockney – en färgstark och excentrisk (falsk) blondin  

Den brittiske konstnären David Hockney är en färgstark man som inspirerat många människor – inte minst modeskapare – med både sin konst och sina kläder. Han var, bland annat, långt före andra män med att bära olikfärgade strumpor och hårdblondera håret, som ett medvetet stilgrepp. Sin unika stil håller David Hockney fast vid. Även om den blonda kalufsen har grånat, så kombinerar han fortfarande bjärta skjortor och kulörta tröjor med färgglada slipsar, så skickligt och självklart att moderedaktörer gör vågen av vördnad. Snart fyller David Hockney 80 år och för att fira det så visar Tate Britain, i London, just nu en stor retrospektiv utställning med hans verk, den största någonsin faktiskt. Den öppnade förra veckan, men har redan slagit rekord i biljettförsäljning för Tate Britain. Men så är David Hockney en sorts brittisk nationalhjälte. En excentriker med exceptionell talang vars konstverk är lättillgängliga. De behöver inga akademiska tolkningar för att begripas, eller uppskattas. Som grädde på moset har David Hockney en charm som skiner igenom i intervjuer, som han gärna gett under årens lopp. I veckans program berättar vi mer om David Hockney, hans liv och hans konst. Vi tar också en titt på Jack Hazans dokumentär A Bigger Splash från 1974, som handlar om David Hockney och hans vänkrets, som han ofta har målat av i sina tavlor. Vi pratar också med några män som, precis som David Hockney brukade göra, har blonderat sitt hår. Och så träffar vi den amerikanska konstnären Jenna Gribbon i New York. Veckans gäst är Mats Gustafson, konstnär och modeillustratör.

Stil i P1 0

Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar  

Det är i år exakt 500 år sedan den tyske teologen Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg och därmed lade grunden till vårt svenska samhälle. Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla denna mödosamma strävan efter ett perfekt liv på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till. Men är det verkligen en sann bild av Martin Luther eller är han bara missförstådd? Själv gillade han nämligen att äta och dricka och hålla låda på krogen. ”Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!”, som han sade. Han var klädd i stora och rymliga plagg som idag antagligen hade betecknats som ”cozy boy style”, toppad med en trendriktig mössa. Han älskade musik som han ansåg vara guds gåva till mänskligheten. Han var både gudfruktig och fräck i mun, och har präglat en hel del av vår samtida stil, på olika vis. Men kanske inte som han hade tänkt sig. Hans namn associeras istället till plikt och plåga. I veckans program tittar vi närmare på Martin Luther och hans inflytande över våra liv och vår stil. Vi pratar också med modehistorikern Alison Matthews David, författare till boken Fashion Victims: the Dangers of Dress Past and Present, som handlar om mode som har skadat människor. Modehistorien är nämligen full av plagg som har förgiftat, deformerat eller dödat sina bärare eller tillverkare på olika sätt. Vi tar också en titt på välgörenhet inom modevärlden, kanske skulle man kunna se det som en sorts avlatsbrev? Och så ställer vi oss frågan: vad är egentligen sex appeal? Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare till boken Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther.

Stil i P1 0

Rosa – en rosenrasande färg med klös  

Rosa är en färg som legat och spirat för att blomma på nytt, inom både mode och politik. Det är ingen tillfällighet att vi har kunnat se rosa mössor – med kattöron, så kallade ”pussyhats” – på flera tusen demonstranter i USA under de senaste veckorna. Inte heller är det en slump att färgen rosa just nu dyker upp hos kända modehus som en trendfärg – för både kvinnor och män. Det är just den här våren, 2017, som flera stora, och inflytelserika, modemärken lyfter fram just rosa som en prominent färg i kollektionerna. Det gjorde både Balenciaga och Céline, och Gucci hade till och med en rosafärgad catwalk. Till en början betraktades rosa som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet, varmed den hamnade på ett sluttande plan mot tjejighet, barnslighet och andra egenskaper utan större status i samhället– och plötsligt blev rosa en mycket komplicerad färg att förhålla sig till. Men under 1990-talet började den rosa färgen ryta till igen. Den började ”återerövras, så till vida att den kom att associeras med kvinnlig handlingskraft. 1992 blev till exempel rosa den färg som fick symbolisera kampen mot bröstcancer. Artister i den amerikanska Riot grrrl-rörelsen klädde sig i rosa när de rockade loss. Och det politiska partiet Feministiskt Initiativ valde rosa som ”sin” färg. Men även inom vissa delar av modet, som inte stod på några uppenbara barrikader, började rosa göra sig bemärkt vid samma tid – och inte bara inom dammodet. År 2000 var det år då designern Johan Lindeberg – idag en uttalad kämpe för att kvinnor ska ta över världen – klädde den då framgångsrike golfaren Jesper Parnevik i ett par knallrosa byxor på greenen, vilket väckte stor uppmärksamhet och lade grunden till hans modemärke. Rosa har med andra ord än slunkit än hit, och än dit ifråga om könstillhörighet, betydelse, och inte minst status. Men det finns en hel del som jobbar för att visa att rosa är minsann ingen mesig färg, utan en modig. Många menar att rosa nu har blivit symbol på kvinnor på väg upp – ekonomiskt, kulturellt och politiskt. I veckans program pratar vi med Jayna Zweiman, en av initiativtagarna till Pussyhat Project, som ligger bakom de många rosa kattmössor som vi har kunnat se på amerikanska demonstranter den senaste tiden. Vi pratar också med Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur trender egentligen sprids. Och så tar vi reda på varför män som klär sig i rosa säga bli mer framgångsrika. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet.

Stil i P1 0

Busby Berkeley – filmmusikalernas mästare med stil, disciplin och extra allt  

I veckans Stil ska vi kasta oss in ibland glitter, glamour, sång och synkroniserade rörelser genom att titta närmare på regissören och koreografen Busby Berkeley. Busby Berkeley var en man vars namn fortfarande nämns med största respekt. Inte bara i Hollywood, där han kom att revolutionera filmmusikalen, med början under 1930-talets depression. Framför allt genom att skapa dansnummer som trotsar all beskrivning, även om vi ska försöka berätta hur han lyckades med att få hundratals dansare och statister att röra sig i synkroniserade ”moves” och mönster som ingen tidigare hade sett maken till. Med sina spektakulära dansnummer, med extra och lite till, skapade Busby Berkeley en sorts surrealistiska totalupplevelser som inspirerar än idag, både inom dans och mode. Ibland både och. Busby Berkeleys verk fortsätter att göra intryck, även på yngre generationer. Och det trots att man idag kan datormanipulera fram fantastiska effekter på film. Eller kanske just därför. Busby Berkeleys råmaterial bestod av massor av människor som han drillade med militärisk precision, bokstavligen faktiskt. För det var inom militären som han lärde sig både stil och disciplin, som han kom att få användning för senare som koreograf, eller ”dansregissör”, som han själv sade. Genom att filma ovanifrån (istället för rakt framifrån, som vanligtvis gjorde) kunde han skapa fantastiska formationer av massor av människor som gemensamt bildade stjärnor, blommor eller egentligen vilken form som helst. Effekten blev häpnadsväckande. Men hans spektakulära dansnummer var krävande. Det gällde att en stor mängd människor gjorde precis samma sak, på exakt samma gång. Synkronisering var hans grej. I veckans program träffar vi den hyllade koreografen Alexander Ekman, som även är en stor Busby Berkeley-fantast. Vi tar också en närmare titt på musikalgenren – och framför allt succémusikalen ”Book of Mormon” som har Sverigepremiär i veckan. Och så träffar vi kostymören Kicki Ilander, som i veckan belönades med en Guldbagge för bästa kostym till filmen ”Den allvarsamma leken”. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör och filmentusiast.

Stil i P1 0

Melania Trump – en het potatis i modevärlden  

Med anledning av att USA denna helg byter presidentpar, ska vi, nu när 2017 års säsong av Stil sätter igång, syna landets nya ”First Lady” i sömmarna, Melania Trump. Kommer hon att använda sig av mode som ett kommunikationsmedel, som Michelle Obama gjort? Vilka designer kommer att klä den nya presidenthustrun? Vill de ens ha med henne att göra? Tveksamt, skulle man kunna säga.Under valkampanjen dök inte ett enda designernamn upp vid Melanias framträdanden, de få hon gjorde. Och ännu färre blev de efter republikanernas konvent i juli förra året. Det var då som Melania Trump höll ett tal som var påfallande likt ett åtta år gammalt tal av Michelle Obama. Uppståndelsen blev stor, förlöjligandena många.Men redan innan dess skickade inte modemärken upphetsat ut pressreleaser om att Melania valt att bära just deras plagg, oavsett hur väl hon än bar upp dem. Men så vet modebranschen inte riktigt vet vilket ben den ska stå på i den delikata frågan – hur ska man förhålla sig till den kontroversielle Donald Trumps fru?I programmet tar vi även en närmare titt på Trump Tower – den 58 våningar höga skyskrapa som Donald, tillsammans med sin dåvarande fru Ivana, drömde fram – och inredde – i början av 1980-talet. Vi pratar också med statsvetaren och Vita Huset-experten Lauren A Wright, aktuell med boken ”On Behalf of the President”, som är den första akademiska undersökningen av vilken betydelse presidentens partner egentligen har för amerikansk politik. Och så undersöker vi vilken betydelse språket vi använder har för hur vi uppfattas av omgivningen.Veckans gäst är Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien och professor i litteraturvetenskap.

Stil i P1 0

Stil Special – en djupdykning i fotbollstränarmode, synthpop, guldtänder och glamourösa flygvärdinnor  

I veckans Stil Special ska vi vända blicken mot året som gått genom att göra nedslag i några av programmen som sänts under 2016. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet pratar vi pratar kläder och stil med Carlos Banda och Stefan Batan från Hammarby IF. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr.Vi reser även till Berlin och träffar den svenska popmusikern Molly Nilsson, som under årens lopp har blivit något av en kultfigur i popvärldens underground. Och så tar vi reda på vad det var som fick Madonna att skaffa så kallade ”grillz”, en sorts tandprydnad i guld som kan variera i storlek – från enstaka guldtänder till hela rader av guld i över- eller underkäken.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Stil i P1 0

Jimi Hendrix – en elektrisk mix av mode och musik  

I veckans Stil är vi på plats i London i sällskap med en musikalisk man vars särpräglade stil, ifråga om både gitarrspel och garderobsval, kom att finslipas här – Jimi Hendrix. I London bodde denne världsberömde artist på Brook Street i Mayfair, i samma hus som kompositören Georg Friedrich Händel, som vi berättade om i förra veckans program, om än något senare. Händel checkade ut 1759, Hendrix flyttade in 1968.Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London”. I veckans program är vi där och går husesyn för att se hur lägenheten som Jimi Hendrix hade här egentligen såg ut, och var inredd. Den är nämligen rekonstruerad, och det med hjälp av den flickvän han då hade – och som fortfarande lever och har hälsan – Kathy Etchingham.Jimi Hendrix kom till London i september 1966 och hans popularitet steg snabbt i staden. Lika fort spreds ryktet om att han var något att se, på scen. Han dunkade gitarren i golvet, spelade på strängarna med tänderna, och med gitarren bakom ryggen – upp och ner.Det var inte bara Jimi Hendrix sätt att spela gitarr som fascinerade. Det gjorde även hans sätt att klä sig. Även om många musiker i London under det sena 60-talet bar uppseendeväckande färgstarka plagg så var Jimi Hendrix något alldeles extra. En tidning jämförde honom – och hans bandmedlemmar, som anammade hans stil – med paradisfåglar när de kom gående på Heathrows flygplats klädda i sammetsbyxor, färgglada sjalar, silversmycken, blommiga blusar och slokhattar.Ett annat plagg som Jimi Hendrix ofta bar var uniformsjacka och i veckans program tittar vi närmare på hur detta plagg har använts inom musik- och populärkultur genom historien. Vi pratar också med James Spooner som 2003 gjorde dokumentärfilmen ”Afropunk” – en film om att vara svart punkare i en övervägande vit subkultur.

Stil i P1 0

Händel – den stilbildande mannen bakom julens största hit  

Årets två sista program ska vi tillbringa i London i sällskap med två musikaliska män – kompositören Georg Friedrich Händel och artisten och gitarristen Jimi Hendrix. Av en slump – eller, kanske inte – bodde båda i samma hus på Brook Street i Mayfair. Den ena på 1700-talet och den andra på 1900-talet. Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London” och i veckans program åker vi dit och går husesyn.Att London är med i museets namn är inte bara ett uttryck för någon allmän lokalpatriotism. London var då, som nu, en öppen och nyfiken stad som välkomnade influenser utifrån och gav både Händel från Tyskland, och Hendrix från USA, luft under vingarna så att deras karriärer lyfte, och fick fart.Men vi ska börja med Georg Friedrich Händel. Han var redan en etablerad kompositör i Europa då han anlände till London i början av 1700-talet. Men det var här som han kom att bli världsberömd. Här, i huset i Mayfair, komponerade Händel den massiva hiten ”Messias”, eller ”Händels Messias”, som man säger idag. Ett verk som till början var tänkt att framföras under påsken, men som kommit att bli världens mest berömda soundtrack till julen. Om det berättar vi mer i veckans program.Vi pratar även med författaren, förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg som 2012 gav ut romanen ”Mitt grymma öde” – en litterär fantasi om Händel. Vad var det egentligen i Händels musik och liv som satte igång Carl-Michael Edenborgs fantasier? Och så tar vi en titt på hur Jesus har porträtteras inom konsten genom tiderna tillsammans med Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan i Stockholm.Även i nästa veckas program är i på plats i London för att prata om Jimi Hendrix.

Stil i P1 0

Täckjackan – plagget som kom in från kylan och blev hett  

Under visningarna av höst- och vintermodet 2016/2017 skickade mängder av modeskapare ut täckjackor på catwalken – i alla möjliga former, färger och mönster. Dagens täckjackor kan se ut lite hur som helst. De kan vara tjocka, tunna, korta och långa som sovsäckar och stora som tält. De kan även vara de-konstruerade, och se ut som om de sytts ihop i mörker. Eller, så kan påminna om fint broderade täcken av siden, ur vilket huvudet sticker ut. Dagens täckjackor kan även vara fyllda med fjädrar, eller syntetmaterial. Men det är inte jackornas innehåll som vi ska fokusera på idag, utan deras stil.I programmet pratar vi med modeskaparen Ella Boucht som nyligen tog examen från Textilhögskolan i Borås och vars karriär fick en rivstart när megastjärnan Rihanna valde att bära en av hennes täckjackor på en modevisning i Paris. Vi tar även en närmare titt på den amerikanska modeskaparen Norma Kamali och hennes signaturplagg ”The Sleeping Bag Coat” – en täckjacka, eller kappa rättare sagt, som hämtat sin inspiration från en sovsäck, bokstavligt talat.Vi pratar också med Ryan Gellert, Europachef för märket Patagonia, ett företag som inte bara blivit känt för sina täckjackor och sport- och friluftsmode, utan även för sitt stora miljöengagemang. Hur går det ihop? Och så ställer vi oss frågan: hur påverkar våra överfulla garderober våra hjärnor?

Stil i P1 0

Swarovski – ett märke som får modet att gnistra  

Swarovski är ett företag som har fått modevärlden att bokstavligen blänka med hjälp av gnistrande kristallglas som slipats för att skimra som stjärnor i smycken och på kläder. I drygt hundratjugo år har detta familjeägda företag, baserat i Watten i Österrike, producerat kristallglas. Det vill säga glas som glänser lite extra.Swarovski är ett företag som är djupt involverat i modebranschen, på olika sätt. Deras glaskristaller pryder inte bara kläder och smycken. Märket samarbetar även nära med stora mode-organisationer som varje år delar ut prestigefulla priser och stipendier, till mode- och accessoardesigner. Amerikanska CFDA och brittiska British Fashion Awards är ett par exempel.De samarbetar även med en hel del trendkänsliga artister, som ofta syns i kläder med just Swarovskikristaller, både på scen och privat. På senare tid har både Beyoncé och Rhianna väckt uppmärksamhet för sina glittrade outfits på olika galor. Det är kort sagt nära samarbeten som pågår mellan mode och Swarovski. Det är förstås ingen tillfällighet. Märket har jobbat hårt på saken de senaste tjugo åren. För lätt var det inte. Om det berättar vi mer i veckans program.I programmet träffar vi också glitteraktivisterna i konstnärskollektiv Glitterlickin’. Vi pratar med förstaårseleverna på Beckmans Designhögskola som för sjätte året i rad fritt har fått tolkat årets Nobelpris. Och så möter vi glaskonstnären Simon Klenell, som nyligen var aktuell med utställningen ”Rundgång” i Stockholm.Veckans gäst är Cecilia Andrén, smyckesexpert.

Stil i P1 0

Justin Trudeau – politisk stjärna med stil  

Det är inte ofta som länders premiärministrar begeistrat beskrivs som både sexiga och smarta, och hamnar på listor över världens bäst klädda män, men det gör Kanadas politiska ledare Justin Trudeau. Kanada är ett land som många, inte minst amerikaner, säger sig vilja flytta till idag. Och inte bara på grund av missnöje med utgången av valet i USA. Detta beror också på landets premiärminister, som har väckt uppmärksamhet genom sin stil.Eller uppmärksamhet, är kanske ett väl svagt ord att använda. Den 45 år gamla Justin Trudeau, ledare för Kanadas Liberala Parti, har blivit hajpad och hyllad som om han hette Justin Bieber, en kille som för övrigt också kommer från Kanada.Otaliga bilder av Justin Trudeau delas i sociala medier där de ofta överöses med ”likes”, och en hel del skadeglada kommentarer till alla som inte har en lika modern premiärminister. Eller lika snygg.På en vanligt förekommande bild poserar Justin Trudeau i bar och vältränad överkropp, och halvlångt hår. En tatuering syns på hans vänstra överarm.Men så har förstås Justin Trudeau inte alltid satsat på att bli politiker, även om hans pappa – Pierre Trudeau – var premiärminister, och minst lika omsusad och omtyckt, i alla fall till en början.Innan Justin Trudeau blev vald till Kanadas premiärminister i oktober 2015 hade han inte bara hunnit med att ge ut en självbiografi med titel ”Common Ground”, där han berättar om sin barndom och bevekelsegrunder som liberal politiker.Han hade även varit amatörboxare och jobbat som tv-skådepelare, snowboardinstruktör, lärare i franska, drama och matte. Och han hade läst litteraturhistoria, studerat hur människor påverkar miljön, och pluggat teknik. Och han är än idag en hejare på yoga. Erfarenheter som gör att man på nätet kan hitta filmklipp där han både visar hur man trovärdigt ramlar ner för en trappa som ett partytrick, och förklara hur en kvantdator fungerar.När Justin valdes till premiärminister av Kanadas befolkning 2015 var det en skräll som gav genklang över hela världen, och i olika sorters sammanhang. Inte sällan där man tidigare inte haft en tanke på att uppmärksamma kanadensiska politiker.Bara två månader senare var Justin Trudeau föremål för ett stort beundrande reportage i amerikanska Vogue med rubriken: ”New Young Face of Canadian Politics”. Där beskrevs han som ”elegant i sin blå kostym och bruna skor i ledig stil”.I veckans program tittar vi närmare på ett plagg som för många män, inte minst för Justin Trudeau, som vill signalera en sorts avspänd makt och effektivitet – den välstrukna skjortan, med ärmarna upprullade till armbågarna. Vi pratar också med Magnus Ek från Centerpartiets Ungdomsförbund och Philip Botström från SSU – två unga politiker som vet hur man sparkar igång sin politiska karriär i Sverige idag. Och så tar vi reda på varför hockeytröjor har blivit så populära, även utanför hockeyrinken.Veckans gäster är Lennart Pehrson, författare och journalist, samt Petter Arbman, musikintresserad psykolog som även gör egen musik.

Stil i P1 0

Dockornas Dal – en stilbildande roman om pillerknaprande kvinnor  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år – romanen ”Valley of the Dolls”, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. ”Dockornas Dal”, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den ”exploderade som en landmina i ett lugnt landskap”, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar – narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst – drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid – den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer – som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder – och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för ”dolls”, dockor.”Dockornas dal” susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: ”Sparkle, Neely, Sparkle”, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen ”Dockornas Dal” sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som ”Borta med vinden” och ”Män som hatar kvinnor”. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.”Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt ”babyfett”. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?”, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken ”Dockornas Dal” och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet ”smart drugs”, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade ”smart drug”-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av ”Dockornas Dal”. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" – och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

Stil i P1 0

Nadar – skarpsynt fotograf och iakttagare av (manlig) fåfänga  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar – en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi. Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.

Stil i P1 0

Sammet – en samtida lyxig snuttefilt  

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som – än en gång – är tillbaka i modet, sammet. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna – i synnerhet denna höst och vinter 2016 – och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att ”sammet är grejen”.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att – bokstavligen – få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar ”sammet” med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta – idag tokhajpade märke – så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida – och lite mer lättillgänglig – version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen ”Textila undertexter” på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

Stil i P1 0

Carrie – den mest stilbildande skräckfilmen någonsin  

Inför Alla helgons dag ska vi ta en titt på filmen "Carrie" från 1976, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och ägna oss åt religion, skräck, blod och kläder som kan ge oanade krafter. Filmen Carrie, med Sissy Spacek i huvudrollen, handlar om en blyg och mobbad tonårig flicka vars övernaturliga krafter, som får förödande konsekvenser. Filmen hade premiär i USA för ganska så exakt fyrtio år sedan, den 3 november 1976. Till Sverige kom den först två år senare, 1978. Sedan dess har det gjorts flera re-makes, en nygjord filmversion kom så sent som 2013. Det har till och med gjorts en musikal. Och den har gett inspiration till en oändlig mängd modebilder, och musikvideor. Förra året lånade Rihanna från den till videon ”Bitch Better Have My Money”. Men inget har hittills överträffat originalfilmen, regisserad av Brian de Palma. Inte ens romanen den är baserad på faktiskt, det håller författaren Stephen King helhjärtat med om. Det var för övrigt Carrie som satte fart på hans karriär. Även om Carrie kan sorteras in under rubriken ”skräckfilm”, så är den mycket mer så. Vissa av skådespelarna var under inspelningen förvissade om att de var med i svart komedi, och filmen har varit – och är fortfarande – föremål för en mängd olika tolkningar, inte minst från feministiskt håll. Men så står förstås en ung kvinna, vars första menstruation sätter igång händelserna i filmen, i fokus. Efter en gymnastiklektion tvålar den 16-åriga Carrie in sig i skolans dusch, tills hon upptäcker att det rinner blod längs hennes ben. Hon fattar ingenting. Hon är hårt hållen hemma. Hennes strikt religiösa mamma har inte berättat någonting om kroppens utveckling, och mensblodet får Carrie tro att hon håller på att dö. En annan anledning till att filmen Carrie inte samlat särskilt mycket damm på sig under de fyrtio år som gått sedan premiären, är att den lika stilsäkert blandade in övernaturliga skräckelement i en amerikansk vardagsmiljö, och lät ana att det skräckinjagande inte nödvändigtvis kommer utifrån, det kan finnas i oss själva. I veckans program åker vi till Skogskyrkogården i Stockholm och undersöker hur de senaste årens uppluckring av de regler som styr hur svenska gravplatser får se ut påverkar gravarnas utformning idag. Vi tittar också närmare på en skrämmande figur som diskuterats mycket den senaste tiden, nämligen clownen. Och så pratar med med den norska musikern Jenny Hval, en av Skandinaviens just nu mest originella och internationellt mest hyllade artister. Musiken på hennes senaste skiva ”Blood Bitch” är inspirerad av ljuden från gamla skräckfilmer och Carrie var ett återkommande samtalsämne under inspelningen av skivan. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör på modemagasinet Styleby.

Stil i P1 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose