Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Michael Österlund

Episodes

Inga glasögon i Newcastle: Ekots globale hälsokorrespondenten Johan Bergendorff  

Utrikeskrönika 6 december 2016, Newcastle. Newcastle tisdag. Finns det någon optiker som kan göra ett syntest på mig före stängningsdags frågar jag Jos, en levnadsglad kulturarbetare som just visat mig ett av norra Englands bästa demensboende i grannstan Gateshead. Jag tycker jag börjat se lite suddigt både när jag läser och när jag tittar på skyltar långt bort, förklarar jag ursäktande.Jasså, du behöver glasögon säger Jos och fortsätter. Ja för ett tag sedan när jag åkte i just den här rondellen så blev jag prejad av en vit skåpbil så att jag smällde i huvudet i sidrutan och numer får rejäl huvudvärk titt som tätt.Jag skrek till min kollega som jag skjutsade att han skulle ta registreringsnumret, berättar Jos, för bilisten försökte smita, men då svarade kollegan att han inte kunde se nått på nära håll, så jag fick slänga sig på tutan och så hjälpte medtrafikanter till att få stopp på prejaren, avslutar Jos.Jag sväljer hårt. Dels för att jag inte vill vara med om en trafikolycka och dels inte vara ett blindstyre som inte kan hjälpa till om så vore fallet.Visste du om att hälften av jordens befolkning, 5 miljarder människor, beräknas vara närsynta år 2050 enligt Australiensiska forskare och att en miljard riskerar att bli blinda av det om de inte får glasögon säger jag för att försöka försvara min sviktande syn.Varför då undrar Jos? Ja ingen vet säkert, men de som läst på universitet är mycket oftare drabbade. Men det här att de flesta barn nuförtiden mest tittar på datorskärmar eller i sin mobil, är det det som driver på fortsätter hon?Ja fast kanske bara indirekt, för det verkar som att det är bristen på dagsljus eller träning för ögonen att skåda mot horisonten som är boven i dramat, berättar jag. Så ögonforskare i Queensland anser att barn bör vara ute och leka minst en och helst två timmar om dan för synens skull. I Sydostasien är 90 procent av gymnasisterna närsynta nu avslutar jag för att hon ska förstå hur illa det kan gå.Jaha svara Jos glatt, då kommer mina två döttrar i lågstadiet klara sig bra, för de är jämt ute och klättrar i trän.Till slut är vi framme på andra sidan floden Tyne och Jos kör mig till den stora gågatan i Newcastle. Jag rusar in till närmaste glasögonaffär och ber om en akut synundersökning. En tjej med snygga glasögon ber mig att sätta hakan framför ett flertal olika apparater och stirra stint mot olika lampor inne i mätapparaternas inre.En suddig luftballong, en grön prick, en blixt visas och så blåser det till rakt mot hornhinnan så att hela jag rycker till inte mindre än åtta gånger. Det ska checkas om jag har starr eller skador på näthinnan. Sen får jag gå vidare till nästa rum med en datoriserad bokstavstavla och nya apparater med bytbara linser. Till slut kommer domen. Du behöver inga korrigerande linser, du ser nästan perfekt. Det känns riktigt snopet. Om hälften av mänskligheten behöver brillor varför inte jag? Men kom tillbaka om tre år när du fyllt femtio, då kanske du behöver läsglasögon för att ögonmusklerna blivit lite slappare, säger tjejen med de snygga glasögonen uppmuntrande.Johan Bergendorff, global hälsokorrespondentjohan.bergendorff@sr.se

Ingen skandal komplett utan Samsung: Hanna Sahlberg, Peking.  

Utrikeskrönikan måndagen den 5 december 2016. Peking. Peking, måndag.Utanför Sydkorea är Samsung främst känt för sin världsledande mobiltelefonförsäljning, men i Seoul är det möjligt att födas på Samsung-sjukhuset, gå en utbildning som finansieras av Samsung, roa sig på Samsungs nöjesfält, klä sig i en Samsung-kappa och hoppa in i sin Samsung bil, numera visserligen producerad av Renault, men försäkrad genom Samsungs försäkringar.Snart sagt det mesta man äter, dricker eller rör vid i Seoul verkar på ett eller annat sätt gå att koppla ihop med det mäktiga konglomeratet, som började sin framgång inom sockerbranschen.I Sydkorea betyder framgång för Samsung framgång för landet. Konglomeratet med sina företag inom nästan alla branscher har beräknats bidra med nära en femtedel av Sydkoreas bruttonationalprodukt. Ekonomin är alltså starkt beroende av Samsung och andra liknande stora företagskonglomerat som Hyundai och LG. Omvänt betyder också nederlag för Samsung fara för den sydkoreanska ekonomin, och ett visst nederlag för den sydkoreanska självkänslan. De senaste månaderna har på flera sätt innehållit rysare. Sedan Samsungs senaste, alltför hastigt lanserade, smarta glasfyrkantsmodell visat sig explodera hos användarna har den återkallats i hela sin upplaga och också förbjudits ombord på flygplan. Det har skadat företagets anseende betydligt och lett till frågor om kompetensen i tronföljden inom det familjestyrda superföretaget.Som om inte exploderande elektronik vore nog, har en korruptionsskandal briserat kring den sydkoreanska presidenten. Centrala Seoul har blockerats av massdemonstrationer varje lördag sedan sex veckor tillbaka. Protesterna mot president Park Geun-hye har nu nått historiska mått. Och inte heller en sydkoreansk korruptionsskandal vore fullständig utan Samsung. President Pak Gyun-hyes nära väninna Choi Soon-sil står åtalad för att ha använt den informella glans hon fått genom att stå nära presidentmakten, till att pressa landets konglomerat att donera pengar till vissa fonder för sport och kultur. Pengar som därmed ska ha hamnat under hennes kontroll. Som medbrottslingar åtals nu flera av presidentens närmaste medarbetare, och på gatorna ropar både gamla och unga, till och med barn i barnvagn: Grip Park Geun-ye! Medan demonstrationerna för var vecka kommit allt närmare presidentpalatset.Den här veckan väntas Samsung och de andra konglomeratens representanter vittna inför parlamentet, något som kan avslöja fler detaljer om en trasslig häva av pengar och alltför täta och komplicerade relationer.Hanna Sahlberg, Pekinghanna.sahlberg@sverigesradio.se

Ödesvecka för Brexit: Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent i London  

Utrikeskrönikan fredagen den 2 december. London. London fredag. På måndag inleds en rättsprocess i högsta domstolen som kan bli högst avgörande för hur det går i förhandlingarna om hur Storbritannien ska lämna EU.Det handlar om huruvida premiärminister Theresa May själv får lämna in utträdesansökan enligt Artikel 50 i Lissabonfördraget. Samma dag den lämnas in börjar klockan ticka. Två år senare är landet ute ur EU, oavsett hur det går i förhandlingarna.Tre privatpersoner har vänt sig till rättssystemet och hävdat, att det kan May inte alls; det måste parlamentet göra, eftersom ett utträde skulle innebära att en lag som parlamentet stiftat upphävs, och bara parlamentet kan stifta eller ändra lagar. Det handlar om lagen om inträde i EU från år 1972.Dom som klagat har redan fått drätt i en lägre domstol: Parlamentet måste tillfrågas. Men det beslutet överklagades av regeringen till högsta domstolen.Om också högsta domstolen kommer fram till samma sak, då blir det intressant. En stor majoritet i parlamentet var nämligen emot att landet ska lämna EU.Nu verkar det inte som att något parti kommer att driva linjen att gå emot folkomröstningen. Det vore för politiskt riskabelt. Däremot är det fullt möjligt, att parlamentet kommer att vilja bestämma vilken sorts utträde det ska bli: En så kallat hård Brexit, eller en mjuk. En mjuk Brexit innebär att landet på något sätt behåller tillgången till världens största handelsblock, EU:s inre marknad. En hård Brexit innebär att Storbritannien lämnar allt inom EU. Också den inre marknaden och tullunionen. Premiärminister Theresa May har förespråkat en hård Brexit; det viktigaste för Storbritannien är att få full kontroll över sina gränser och kunna begränsa invandringen från framför allt de fattiga EU-länderna i öst, har hon sagt.Men det tycks finnas en kraftig majoritet för en mjuk Brexit i parlamentet, alltså tvärt emot vad premiärministern tycker: Storbritannien måste fortsätta att ha tillgång till den inre marknaden, annars blir det för dyrt. Och då kommer troligen landet att få acceptera en av grundstenarna inom EU: Den fria rörligheten.Det domstolen har att bedöma är om ett mycket speciellt brittiskt fenomen gäller: Det kungliga privilegiet. Enligt det, har regeringen rätt att själv fatta beslut i främst frågor om relationer till andra länder. Det är en makt som monarkerna hade tidigare, men som nu överförts till regeringen. Men det kungliga privilegiet gäller inte i det här fallet, sa den förra domstolen och hänvisade bland annat till ett fall från slutet av 1200-talet.Högsta domstolen, som tar upp fallet på måndag är högsta instans i Storbritannien. Teoretiskt kan dock regeringen gå vidare, genom att be om prövningstillstånd i Europadomstolen. Troligtvis kommer det inte att ske, det vore övermåtta ironiskt om regeringen ber om hjälp av en domstol som den vill bli av med.Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent, LondonStaffan.sonning@sverigesradio.se

Min hatkärlek till Nairobi: Ekots Richard Myrenberg, Afrikakorrespondent  

Utrikeskrönika den 1 december 2016. Nairobi. Nairobi torsdag.Jag sitter i taxin och läser lite i dagstidningarna. Två parlamentariker som slagits på scen inför ett lokalt valmöte ska höras av polisen. 170 000 Nairobibor har HIV. Korruptionsskandalen kring landets halvmilitära styrka för unga fortsätter. Ett högt polisbefäl sköts ihjäl vid sin bostad i går morse. Skandalen kring Kenyas OS-äventyr fortsätter också där tjänstemän tog alla pengarna och lämnade idrottarna att klara sig själva. En 16-årig flicka åtalas för terrorism i Mombasa. En man i Kisumu dödar sin fru och hänger sig själv efter ett bråk. Och som vanligt, Raila Odinga, oppositionsledaren och Uhuru Kenyatta, den sittande presidenten fortsätter att kasta anklagelser mot varandra inför valet som kanske blir av i augusti nästa år. Säga vad man vill, det händer saker i Kenya.Jag är åter i denna stad där jag en gång bodde. Nairobi. Jag tittar upp från tidningen och noterar att "nä", vi har inte rört oss så långt. Trafiken är som vanligt, eller har den blivit bättre? Stilla står den i varje fall. För det mesta. Men längs Ngong Road pågår arbeten med att bredda vägen. Det är en viktig genomfartsled men har hittills varit enkelfilig och smal. Kanske blir det bättre, men troligen inte. Trots två nya förbifarter från flygplatsen verkar stadsplanerarna ligga 20 år efter hur de än gör.En ambulans kommer farande med sirenerna på - mot trafiken. En svart Toyota Prado gör en vansinnesomkörning. Poliserna med kalashnikovs över axeln står och tittar i sin mobiler. De enda som knäckt koden är motorcyklisterna som på små ettriga 125-kubikare slingrar sig fram i rökdimmorna, med risk för livet. Men det farligaste är att gå. Över 600 fotgängare fick sätta livet till förra året, bara i Nairobi!Det är lätt att inte tycka om den här staden. Men den har sin charm ändå. Taxiradion spelar skön gammal amerikansk soul, det är fart och rörelse. Utanför Prestige Plaza, ett stenkast från jätteslummen Kibera, radar gatuförsäljarna upp sina varor under enkla skjul. Och köpcentren är en egen värld! Dessa öar av funktionalitet i ett hav av lerigt kaos. Jag som kommer från provinsiella Kigali, känner jag mig... provinsiell. Stormarknaden har allt i massor, här finns snygga märkesbutiker med bara kenyanska kläder, väskor och skor. Kenyanerna är uppklädda och tjusiga och trevliga. Och coola. Folk är så coola här att man nästan själv känner sig cool. På kaffet spelas portugisisk fado samtidigt som jag hör ryska, spanska, swahili, hebreiska och svenska runt omkring mig. Nairobi är kosmopolitiskt. Och har varit det länge. Jag blir en aning nostalgisk. Kanske är det musiken. Och tänker på vad jag förr brukade säga när jag bodde här: i Nairobi blir man förbannad och frustrerad sju dar i veckan för att på den åttonde dagen bara älska stället, musiken, människorna och livet.Nairobi - jag hatar dig, jag älskar dig! Richard Myrenberg, Afrikakorrespondentrichard.myrenberg@sverigesradio.se

Om ryska pepparkakor i Montenegro: Ekots Johanna Melén i Stockholm  

Stockholm, onsdagI fredags stod jag i Jugooceanijas gamla båtbyggarfabrik i Kotor i Montenegro och lade i euromynt i en automat fylld med ryska godsaker: Mjuk pepparkaka med fruktfyllning från Tula, påsar fyllda med chokladkonfekt från Moskva, aluminiumburkar med kvas, den ryska varianten av svagdricka.Det byggs inga båtar i Jugooceanijas lokaler i Kotor längre. Här skapas konst, bland annat rysk konst sedan den Rysslandsfödde galleristen Marat Guelman flyttade sin verksamhet hit från Moskva för två år sedan.Jag reser mycket i länder som tidigare ingick i det gamla Östblocket, eller Kommunistblocket. Jugoslavien hörde inte helt och hållet dit, landet var inte med i Warszawapakten men förknippas ändå med det sovjetiska - genom sitt socialiststyre och nu med det ryska bland annat genom den ortodoxa tron som är utbredd här och det kyrilliska alfabetet som används ibland annat Serbien och Montenegro.Ofta känner jag igen mig från Ryssland, i de små detaljerna. De böjliga senapsgula ljusen som säljs i kiosken invid kyrkoentrén i Podgorica, den bulgariske polismannens matt mintgröna anteckningsbok av samma sort jag köpt mängder av i Moskvas bokhandlar, de nedsläckta kontorslokalerna med mörka träpaneler och mörkgröna bladväxter i Bukarest eller alla gatunamn som Jurij Gagaringatan i Belgrad.Sedan finns där mindre greppbara spår av Ryssland, som en osynlig ande svävar det stora landet i öster genom samhället in och ut ur politiken, medierna, ekonomin. Särskilt de som är positiva till EU- och Natomedlemskap och som inte tycker om Rysslands president Vladimir Putin, varnar och säger att den där anden växer och tar alltmer utrymme i anspråk. Den, säger de, vill söndra och splittra och göra vägen västerut mer krokig. Och det är väl klart att den är svår att ta på, säger en diplomat i Montenegros huvudstad Podgorica, det är ju det som är meningen.Nu anklagas Ryssland av vissa för att på ett mycket påtagligt sätt ha försökt ingripa i Montenegros planerade Natomedlemskap genom att ligga bakom ett kuppförsök på valdagen den 16 oktober. Det blev ingen kupp, bevisningen som presenterats är vag, teorierna är många och i Moskva säger man naturligtvis att alltihop är dikt.Jag frågar människor på stan, i Belgrad, i Podgorica, i Sofia om Ryssland, kontra väst. Jo, säger de, Ryssland är ju som en gammal vän men ska de flytta någon annanstans är det nog till London, eller Wien. Inte till Moskva. Den mesta handeln sker med EU.Ibland får jag känslan av att det där ryska spöket är lite uppförstorat. Många av länderna jag bevakar är sedan länge med i både Nato och EU. De bestämmer själva.I Jugooceanijas gamla båtbyggarfabrik i Kotor i Montenegro är det ryska påtagligt för att det vill vara just där. Här hänger skämtteckningarna av Putin få tidningar i Ryssland skulle våga visa och här står träinstallationerna som håller likvaka med hammare och skäror över det Ryssland man helst vill glömma. Här finns ryssarna som inte ser någon plats för sig i dagens Ryssland längre. Här, i Montenegro, kan de andas friare.Johanna Melén, Östeuropakorrespondent Johanna.melen@sr.se

Äntligen! säger österrikarna: Ekots Daniela Marquardt i Klagenfurt  

Utrikeskrönikan den 29 november 2016. Österrike. Klagenfurt tisdagOch jag säger som så många andra här: äntligen!Äntligen lättar molnen som hängt så tunga över sjön Wörthersee och bäddat in bergen i grådaskigt dis.Solen är tillbaka på en klarblå himmel och avslöjar de vidsträckta vyerna, bortom de närmaste kullarna som omger Klagenfurt här i södra Österrike. Nu visar det sig att den första snön har täckt alptopparna inom synhåll och meteorologerna lovar att det har vänt. Nu är vintern verkligen på väg!Med vinter och snö kommer äntligen något annat att tänka på än den evighetslånga presidentvalskampanjen.Vem jag än frågar, vilken kandidat de än håller på och oavsett om de är engagerade i valet eller inte så börjar varje svar med en lång djup suck. Nu får det väl äntligen ta slut någon gång, säger människor här om valet som pågått sedan början på året eftersom den avgörande valomgången i maj ogiltigförklarades och sedan har skjutits upp två gånger innan den nu till slut ska avgöras på söndag.Kandidaterna själva verkade också hjärtligt trötta när de möttes i ännu en val-duell häromkvällen och började med att lova, att nästan vad som än händer så kommer de inte att ifrågasätta valresultatet.Några nya argument kunde ingen av dem bjuda på. Att asylsökande och öppna gränser framställs som huvudproblemet av den ena sidan medan risken för att Österrikes ställning i omvärlden ska försvagas oroar den andra sidan, har den som följt kampanjen hört otaliga gångar.Så i brist på något nytt att övertyga de många som fortfarande inte har bestämt sig är det nu känslorna som får göra jobbet. Och faktiskt, det som har skakat liv i den sömniga kampen på senare tid är 89-åriga Gertrude. Nästan fem minuter lång, med samma bildvinkel och bara hennes stillsamma röst, bryter filmen mot alla regler för en effektiv kampanjvideo.Men hennes egna erfarenheter av krig och våld och hennes appell mot hat och förnedring har gått rakt in i väldigt många österrikares hjärtan. Kampanjteamet bakom presidentkandidaten Alexander van der Bellen hade inte kunnat tänka ut ett mer gripande budskap innan Gertrud själv hörde av sig med sin berättelse och gick med på att bli filmad.Också motkandidaten har fått påhälsning i valstridens slutskede men av obehaglig sort, berättade han i tv-duellen. På lördagmorgonen ska polisen ha ringt på hemma hos familjen Hofer och varnat för att kommunistiska grupper satt upp egna valaffischer med aggressiva budskap om Norbert Hofer. Med uppenbara antydningar att grupperna skulle ha koppling till van der Bellen, spelar Hofer på rädsla och avsky som lever vidare i delar av det österrikiska medvetandet sen Sovjetunionens ockupation efter andra världskriget.Vilka och hur många som påverkas av känslorna och om någon har anledning att vara rädd för valresultatet visar sig efter söndag. Men nu sprider i alla fall kylan glädje i bergen. Kanonerna sprutar snö. Hotellen laddar upp och restaurangerna gör sig redo. Hoppet har väckts om en lång säsong och många turister, från när och fjärran här där Österrike över alpmassivens osynliga gränser möter Slovenien och Italien.Daniela Marquardt i Klagenfurt, Österrikedaniela.marquardt@sverigesradio.se

Var är våra barn? Ge oss svar: Margita Boström i Colombo.  

Utrikeskrönikan måndagen den 28 november 2016. Colombo, måndag morgon.Kaasipillay öppnar det tummade kuvertet och plockar försiktigt fram först fotografiet på sin dotter Jeromey i vacker tradtionell hinduisk klädsel, ett ID-kort från skolan och så en broschyr inför presidentvalet för snart två år sedan. Där står den nuvarande presidenten omgiven av skolflickor i vita uniformer med röda slipsar.Jeromey hade precis fyllt sjutton år när inbördeskriget i Sri Lanka trappades upp ytterligare under hösten 2008. Några månader senare fördes familjen från staden Vavuniya till ett av alla interna läger som regeringen upprättade för civilbefolkningen. De hamnade i en så kallade no-fire-zone, en strandremsa med havet på ena sidan och en lagun på den andra. Här skulle de vara säkra, sa regeringen.Men det blev något av det värsta helvetet på jorden, där de besköts av de terrosstämplade de tamilska tigrarna från ena sidan och av militären från den andra. Och ingen flyktväg ut...över 300 000 människor var instängda där. och bland dom Kaasipillay och hennes familj. I kaoset som följde kom Jeromey bort från de andra i familjen. Det var i mars 2009, två månader innan krigslutet.Sedan dess har familjen sökt efter Jeromey på alla tänkbara sätt, utan resultat.Hösten 2014 drog presidentvalkampanjen igång. Det såg ut att bli en enkel match för Mahinda Rajapaksa att bli återvald, oppositionen var splittrad och hade ingen enande kraft som kunde utmana. Tills predsidentens egen hälsominister Maitripala Sirisena hoppade av regeringen och beslöt sig för att utmana presidenten.Det var då som hans team sammanställde valmaterial så som broschyren.. Kaasipillay fingrar på. Någon i hans team tyckte att bilden på Sirisena mitt bland hopen skolflickor gav en bra image åt presidentkandidaten. Enligt uppgift till familjen så ska fotot ha tagits någon gång under tiden han var hälsominsiter vilket han blev 2010.Längst ner i det vänstra hörnet står en flicka med flätat hår. Hon ser lite allvarlig ut.– Det där är Jeromey säger Kaasipillay.Maitripala Seresena vann valet och sommaren 2015 fick Kaasipillay möjligheten att visa bilden för presidenten.– Han blev tyst, såg nervös ut och svettades. Sa att han förstod vår situation eftersom han själv har barn. Och lovade att undersöka var hon kunde vara. Men sedan dess har dom inte hört ett enda ord.– Snälla låt oss veta. Jag orkar inte leva så här längre säger KaasipillayNu har familjen vänt sig till FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve för att tvinga fram ett svar på vad som hänt Jeromey.Exakt hur många som försvann och dog i krigets slutskede är det ingen som vet...men regeringen själv har nämnt summan 65 000 så det är många som likt Kaasipillay väntar på svar.Och man kan tycka att det inte borde vara så svårt att identifiera var bilden är tagen... och ge familjen ett svar. Men kanske är sanningen om vad som hände flickorna i de vita skoluniformerna allt för brutal att ge de anhöriga.Margita Boström, för P1 morgon Colombo Sri Lankamargita.bosstrom@sverigesradio.se

Det regnar fortfarande i Bogotá: Ekots Lotten Collin i Colombia  

Utrikeskrönikan den 25 november 2016. Bogotá. Utrikeskrönikan den 25 november 2016. Bogotá.

Alaska kallas ryskt: Ekots Maria Persson Löfgren i Moskva  

Moskva, torsdag.I kolbältet i sibiriska Tjornogorsk fryser människor, inomhus. De har oturen att bo i centraluppvärmda bostäder, men som inte alls är varma sedan kolet tog slut i värmeverket. Räkningarna var inte betalda av stan. Saknas pengar kanske? Möjligen, men borgmästaren som intervjuas i rysk stats-tv ger inga svar annat än att det ska ordna sig.Staden lever av kolet, som sägs vara ett av Rysslands bästa, men det sänds bara iväg eller blir liggande i stora svarta högar knappt täckta av snö.I lägenheter med iskalla element och is på insidan av fönstren försöker folk klä på sig i flera lager och värma sig vid spisen i köket. Krisen nådde en sådan nivå att den till och med sändes i nationella statliga nyhetskanalen Vesti, mitt på dagen igår. Som en del av väderrapporten kom också några småställen runt Irkutsk i Sibirien med. Där hade gasledningarna frusit sönder och även där var det inte mer än tio grader inne i lägenheter och skolor.Ryssar är dock härdade. De klarar kyla, de bor trots allt i ett land som till 70 procent ligger i permafrostområde.Ibland blir det till och med begripligt att köldskadade ryssar faktiskt inte bryr sig om global uppvärmning. Det är också begripligt att framförallt de som lever i Sibirien är glada över Krim. Halvön i Svarta havet med palmer och värme mer än halva året. Nostalgikerna minns sovjettidens sanatorier och tycker de har rätten att få återuppleva det igen. Men Krim var bara början. "Amerika försök inte lura oss på Alaska" sjunger Ljubove, en popgrupp som ryktas vara president Putins favorit. Sångaren Nikolaj Rastorgujev har fått förtjänstmedalj direkt från Putin för sin patriotiska insats. Musikvideon inleds med ett väpnat ryskt övertagande av Alaska och det sägs, precis som av många andra i Ryssland idag, att Alaska egentligen är ryskt. Nästa år är det 150 år sedan området såldes till vrakpris påstår dagens ryssar. Alternativt guldet kom aldrig fram lyder en annan rysk förklaring.Men helt för ett återtagande verkar Putin ändå inte var. Han konstaterade i ett ring-in-program häromåret att Ryssland hade nog med köldhål. Maria Persson Löfgren, Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Alaska kallas ryskt: Ekots Maria Persson Löfgren i Moskva  

Moskva, torsdag.I kolbältet i sibiriska Tjornogorsk fryser människor, inomhus. De har oturen att bo i centraluppvärmda bostäder, men som inte alls är varma sedan kolet tog slut i värmeverket. Räkningarna var inte betalda av stan. Saknas pengar kanske? Möjligen, men borgmästaren som intervjuas i rysk stats-tv ger inga svar annat än att det ska ordna sig.Staden lever av kolet, som sägs vara ett av Rysslands bästa, men det sänds bara iväg eller blir liggande i stora svarta högar knappt täckta av snö.I lägenheter med iskalla element och is på insidan av fönstren försöker folk klä på sig i flera lager och värma sig vid spisen i köket. Krisen nådde en sådan nivå att den till och med sändes i nationella statliga nyhetskanalen Vesti, mitt på dagen igår. Som en del av väderrapporten kom också några småställen runt Irkutsk i Sibirien med. Där hade gasledningarna frusit sönder och även där var det inte mer än tio grader inne i lägenheter och skolor.Ryssar är dock härdade. De klarar kyla, de bor trots allt i ett land som till 70 procent ligger i permafrostområde.Ibland blir det till och med begripligt att köldskadade ryssar faktiskt inte bryr sig om global uppvärmning. Det är också begripligt att framförallt de som lever i Sibirien är glada över Krim. Halvön i Svarta havet med palmer och värme mer än halva året. Nostalgikerna minns sovjettidens sanatorier och tycker de har rätten att få återuppleva det igen. Men Krim var bara början. "Amerika försök inte lura oss på Alaska" sjunger Ljubove, en popgrupp som ryktas vara president Putins favorit. Sångaren Nikolaj Rastorgujev har fått förtjänstmedalj direkt från Putin för sin patriotiska insats. Musikvideon inleds med ett väpnat ryskt övertagande av Alaska och det sägs, precis som av många andra i Ryssland idag, att Alaska egentligen är ryskt. Nästa år är det 150 år sedan området såldes till vrakpris påstår dagens ryssar. Alternativt guldet kom aldrig fram lyder en annan rysk förklaring.Men helt för ett återtagande verkar Putin ändå inte var. Han konstaterade i ett ring-in-program häromåret att Ryssland hade nog med köldhål. Maria Persson Löfgren, Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

A Cool Cat City: Ekots Johan-Mathias Sommarström i Istanbul  

Utrikeskrönikan onsdag den 23 november, 2016. Istanbul. Istanbul onsdag.Kurt kurrar.Det är bara sådan han är. Han är en av kanske femton katter vid min trappuppgång.Kurt är speciell.Han vill gärna följa med in i värmen i porten, ofta passar han på att smita in när man låser upp och har händerna fulla med matvaror. Då slinker han in- Kurt. Eller Kurre som jag kallar honom nu. Varje gång man lyfter upp honom för att bära ut honom igen kurrar han.Han är kvarterets kung.Folk här i Istanbul tar hand om sina katter. Det är den katt-tätaste stad jag varit i. Det finns regn och vindskydd utställda för de små liven, Istanbulborna köper kattmat och lägger ut på kartonger på gator och i gränder.Katterna bestämmer.Senast jag kom hem kunde taxiföraren inte åka- en katt hade klättrat upp på biltaket och vägrade hoppa ner, någon försökta schasa ner den- men man är inte särskilt hård mot katter här. Stans kanske kändaste katt har fått en egen staty.Tombili, samma ord som används för knubbiga husdjur. Hon bodde i Kadiköy, en hipp och het stadsdel på Asiensidan.Tombili blev något av en världskändis 2012 när ett foto på henne delades tusentals gånger på sociala medier, bilden har sedan fortsatt att spridas genom åren. Den knubbiga katten satt nonchalant upprätt på sidan, lutad mot en trottoarkant, på samma sätt som de romerska kejsarna satt i sina schäslonger och matades med druvor och fläktades med bananblad av sina tjänare.Men Tombili såg något mer nonchalant ut. Hon såg ut att äga världen och det gjorde hon väl på sitt sätt. I somras dog Tombili, saknaden var så stor att det gjordes en staty i sten på samma plats där Tombili brukade sitta. Men statyn stals för någon vecka sedan.Istanbul var i uppror. Vem kan vara så hjärtlös att de stjäl vår kattstaty. Människor var förkrossade. Tjuvarna fick uppenbarligen kalla fötter och en morgon var statyn tillbakalämnad igen.Katter är Istanbul, Istanbul är katter och Istanbul älskar sina katter. Det finns till och med ett smeknamn på staden som anspelar på det forna namnet: Kattstantinopel.På en av huvudgatorna nära min bostad kommer varje morgon en äldre man i sjabbiga kläder och fez på huvudet. Katterna älskar honom. Han kan sitta där med 20-30 katter i knät och runtomkring sig och där sitter han hela dagen med katterna och respekteras för det. I Stockholm hade han förmodligen setts som en byfåne.Istanbuls gatukatter ägs inte av någon men älskas av alla.Det är som att katterna är de enda som är riktigt opåverkade av all politisk turbulens sedan förra valet, opåverkade av massarresteringar av personer som pekas ut som terrorister eller har terroranknytning. Opåverkade av sommarens kuppförsök. Opåverkade av att Turkiet just nu sägs vara det landet i världen med flest antal fängslade journalister. Opåverkade av att partiledarna för landets tredje största parti sitter häktade.Katterna i Istanbul har det bra.Jag kan tänka mig att det nog finns ganska många här som önskar att de vore en katt eller åtminstone blev behandlade med samma värdighet som Istanbuls katter.Johan-Mathias Sommarström, P1 morgon, Istanbul. johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Allt handlar om Afrika: Ekots Alice Petrén i Kapstaden  

Kapstaden, tisdag morgon.It's all about Africa now - allt handlar om Afrika nu, sa en högt uppsatt person inom EU:s gränskontrollmyndighet Frontex som jag träffade nyligen. Afrika, Afrika, sa hon. Så här är jag nu, längst ner på tippen av den stora kontinenten, som Europa försöker att tygla.EU vill inte att det ska komma några afrikaner till vår kontinent, så stora ansträngningar görs just nu för att få afrikanska länder att stoppa dem. Det skulle kanske kunna beskrivas som att EU försöker att bygga ett långt stängsel över Afrika. Och hur tänker man om det, på den andra sidan söderut här?När jag flög hit tittade jag av och till i timmar på öknen, som breder ut sig söderut i Algeriet och sedan i Niger, som är transitlandet för flyktingar och migranter, som vill ta sig norrut till Europa. Från planet syntes raka svarta linjer i sanden, som såg ut att vara vägar. Jag tänkte på alla lastbilsflak där människor står packade, medvetna om att om de faller av så är de döda. Lastbilarna stannar inte, de bränner på och det är bara sand.Jag hann se en film medan vi flög över de beigea ytorna med olika vackra mönster, som kanske var dyner och där de livsfarliga rutterna går. Molnen täckte sedan regnskogen och de stora ytorna med djur, diamanter och rikedomar innan vi flög in över Sydafrika, som också är en magnet för migranter på denna kontinent.Sydafrika har en ekonomi fem gånger starkare än övriga länder i regionen och det är samtidigt förstås både närmare, billigare och framförallt mindre farligt att söka sig hit än till Europa. Här finns många somalier till exempel.- Jag är från Zimbabwe sa ena taxichauffören igår och en tidigare hade förklarat att han var från Malawi.- Hur kom du in i landet? undrade jag.- Jag flög från Mellanöstern, svarade zimbabwiern överraskande. Teknikföretaget som han hade jobbat på i Abu Dabi hade gått omkull, så då blev Sydafrika en bra destination.- Europa då?- Nä, men gärna Mellanöstern igen, sa mannen, pappa till en åttaårig dotter.Människor flyttar betydligt mer mellan länder på den södra delen av jordklotet än till Europa, alltså från söder till norr. Inströmningen till ett europeiskt land är inte stor jämfört med förflyttningar hit till Sydafrika eller inom en rad länder, som till exempel Nigeria där de som tvingats fly redan är flera miljoner.Nigerias befolkning är inom några årtionden lika stor som USAs. Samtidigt tvingas många bli hemlösa och fördrivs därför att öknen sprider sig, och på grund av svält och våldsamma attacker mot dem.I Niger föds 7-8 barn per kvinna och befolkningen växer fort. Och om Europa är stängt, vad innebär det för kontinentens största ekonomi, Sydafrika?It is all about Africa now - De orden stannade i mitt huvud.Alice Petrén, Migrationskorrespondent, just nu i Sydafrika.alice.petren@sverigesradio.se

Julhandel efter terrordåden: Ekots Jan Andersson, Strasbourg  

Utrikeskrönika den 21 november 2016. Strasbourg. Strasbourg måndag,I slutet av förra veckan började många invånare i, vad jag vet många västeuropeiska städer kunna ana julen som är antågande. Juldekorationerna började att tas fram och girlangerna började att hängas upp så smått på offentliga platser, både till exempel här i Strasbourg och min normala hemstad Bryssel.Nu till helgen är det alltså dags för de storslagna invigningarna och starten av julmarknaderna. Just julmarknaden i Strasbourg anses vara en av de äldsta i världen och sägs ha funnits i över 400 år.Försäljningsbodar smyckade med ljusslingor och prydnadssnö på taken säljer alltifrån juldekorationer, korvar, ostar, choklad, hantverk och glödgat rödvin, finns på alla möjliga ställen runt om i centrala Strasbourg, Samma innehåll i försäljningsbodarna finns också i Bryssel.Förra årets julmarknader både här i Strasbourg och i Bryssel kom att präglas av efterspelet till terrordådet som några veckor innan inträffat i Paris, där terroristerna hade planerat dom samordnade attackerna just i Bryssel.Det här gjorde att extrapoliser och även militärer var utkommenderade på centrala platser i Bryssel, och särskilt där det fanns många människor som på julmarknadsområdena. Samma sak var det i dom allra flesta franska städer, självklart också i den anrika julmarknadsstaden Strasbourg.Men många försäljare uppgivits ha klagat över den stora mängden synliga poliser och militärer, att de ska ha bidragit till att försäljningssiffrorna minskade i en del bodar i fjol. Andra menade att brysselbor och de som bor i Strasbourg helt enkelt undvek att besöka julmarknadsområdena av säkerhetsskäl, att folksamlingarna skulle kunna locka till sig terrorister att utföra dåd, mitt bland kommersen på julmarknaderna.Det som i alla fall många undrar över i år är hur säkerhetsarrangemangen ser ut i år dom franska och belgiska städerna under julmarknaderna och julhandeln över huvudtaget.Vad gäller franska och belgiska poliserna så har det sagts att det även i år är skärpt bevakning under de här veckorna, men att det inte kommer att vara lika många militärer utkommenderade som i fjol.Ändå pratar vi om en julhandel som sker i spåren av ett par av efterkrigstidens värsta terrordåd i Frankrike och Belgien. De offentliga julfirandena i fjol var på en del håll kraftigt nedtonade, i år är det dock planerarat att det ska vara som före terrordåden, fast då som sagt med skärpt polisbevakning, okänt hur omfattande, mitt bland försäljningsbodarna med konstsnö på taken och där barn och vuxna kanske mumsar på sockervadd, julgodis och knäckäpplen. Jan Andersson, Strasbourg jan.andersson@sverigesradio.se

Falska piller i Abuja: Ekots Johan Bergendorff, Nigeria  

Abuja fredag.Jag går in på ett apotek med en nigeriansk vän för att testa en app på smartmobilen som visar om medicinerna på hyllan är äkta eller förfalskningar som kan vara livsfarliga. På varje förpackning finns en silverremsa visar apoteksbiträdet som man kan skrapa bort och då få fram en kod. Den kan man scanna eller sms:a till ett gratisnummer och få svar direkt om förpackningen är OK. Smart tänker jag, särskilt i Nigeria där man för några år sedan kom fram till i en undersökning att två tredjedelar av läkemedlen var förfalskningar. Den som betytt allra mest för att få bort de kriminella medicingängen hette Ms Akunyili berätar min vän. Hon var chef för Nigerias läkemedelsverk och förlorade sin syster som var diabetiker på grund av förfalskad insulin. För henne blev den personligt krig, hon blev beskjuten av gängen och hennes anhöriga hotades, men hon gav sig inte och har gjort mer än någon anan för att stoppa medicinligorna, berättar min vän. Men nu är hon är död och det ryktas att någon förgiftade henne så att hon fick cancer, berättar min vän.Jag köper antibiotika och malariamedicin från välkända tillverkare. Vi skrapar och skickar numren, men strax får vi åter att detta inte är äkta vara. Vi tänker att det nog är fel på datasystemet så vi ringer ett nummer och får efter ett tag prata med en man som dubbelkollar i företagets databas, men vi får samma besked.Min vän blir blek, säger inget, bara betalar snabbt och puttar ut mig från apoteket.Väl i bilen berättar han att ägarna till det här apoteket är seniora farmaceuter som också har sjukhusapotek. Han litade blint på dem. Har köpt alla sina mediciner för tusentals kronor där. Bland annat allt som hans fru behövde under graviditeten med deras dotter härom året. Jag törs nog inte berätta för henne säger han med svett i pannan.Men ska vi inte gå in och klaga undrar jag. Min vän berättar då att vi riskerar att bli mördade om vi gör det. Han har undersökt saken för BBC. Skulle det komma ut att detta välkända apotek säljer falskmedicin så skulle de gå i konkurs och därför vore det enklast att tysta oss som vittnen säger han.Senare träffar jag en kvinna som köpt medicin mot halsfluss av en gatuförsäljare, fyra tabletter utan förpackning. På natten svullnade halsen och munnen upp och började klia och hon försökte kräkas upp tabletterna. Fortfarande flera veckor efteråt har hon ingen känsel i tungan. Hon blev livrädd och trodde att hon skulle dö, på samma sätt som hennes lillebror gjort tidigare av förfalskade hepatitläkemedel som slog ut hans lever. Polisen la ned utredningen nästan direkt berättar hon. Kvar finns en tre-årig brorsdotter som hon nu tar hand om som sin egen.Till slut söker jag upp Nigerias hälsominister Professor Isaac Adewole och frågar vad han tänker göra åt saken? Han svarar att numer är mindre än fem procent av medicinerna förfalskade, fast så klart är han inte nöjd förrän det är noll. Ministern anser att skrapkoder på förpackningarna tillsammans med allt tuffare myndighetskontroller och tullbeslag är en del av lösningen. Helst vill han också att Nigeria börjar bygga upp en inhemsk läkemedelsindustri så att man kan tillverka egna säkra mediciner. Och så hoppas han att Kina börjar straffa falskmedicinfabrikörerna som tillverkar för export till Nigeria lika hårt som dem som prånglar ut sina piller i Kina gjorda på krita eller i värsta fall råttgift. Fler dödstraff alltså i Kina, vilket hälsominister Isaac Adewole föreslog på senaste WHO-mötet.Det är uppenbart att falskmedicin kan vara dödlig på många plan.Johan Bergendorff för P1-morgon i Nigeria.johan.bergendorff@sverigesradio.se

595 dagar av väljarvämjelse: Ekots Agneta Furvik i New York  

New York, torsdag......och Manhattans många terapeuter, psykologer och psykoanalytiker har haft mer att göra än i mannaminne.Ni vet dom där figurerna som i sin frånvaro ofta spelar en huvudroll i de många Woody Allen-filmer som framställer New York som att det går tretton terapeuter på dussinet i vartenda kvarter.Nu behövs dom varenda en verkar det som, för ångestnivåerna har nått nya höjder här bland skyskraporna.Och inte bara här i USA:s största, och om den får säga det själv, mest sofistikerade stad, där terapeuter ibland tycks vara en accessoar snarare än den livsnödvändighet som professionella pratpartners är för många människor.För det är över hela landet som den stigande ångesten, det krypande obehaget och den kanske ibland lite lätt irrationella rädslan ökat starkt.Om man får tro det amerikanska psykologförbundet, och det både får och ska man väl. I långt över ett år har alla de där svårhärbärgerade känslorna trängt sig allt mer in under skinnet på amerikanarna, så pass att över hälften av alla vuxna i USA bedöms ha så stora besvär att de behöver professionell hjälp.52 procent handlar det om närmare bestämt, enligt det där psykologförbundets egen statistik.52 procent som mått alldeles extra dåligt - av i grund och botten samma skäl.För det går till och med att sätta ett datum på när det stora vemodet och den djupa vämjelsen rullade in över amerikanska själar och hjärtan, förmörkade deras hjärnor, sänkte deras serotoninnivåer och gjorde tillvaron märkbart och mätbart tuffare. Det var den 23 mars 2015 som allt började, det var då stressen och pressen sakta men säkert började stiga i det amerikanska folkdjupet.Nä, det var inget terrordåd, ingen naturkatastrof, inget hisnande börsfall som drabbade USA den där marsdagen.Det som hände, och det som satte i gång alltihop, det var att Ted Cruz då som allra förste man ut talade om att han tänkte försöka bli USA:s nästa president.För då tog den i och för sig ständiga valrörelsen i detta land fart riktigt på riktigt, och sedan dess har det rått ett slags mentalt undantags-, eller till och med katastroftillstånd, här.Och under de 595 dagar som nån räknat ut förflöt mellan Teds kandidattal och Trumps segerval så har USA:s alla själasörjare alltså fått allt mer att göra.En terapeut här på Manhattan säger till New York Times att hon under sina trettio år som yrkesverksam aldrig mött så många som haft så starka reaktioner på en vanlig valrörelse.Eller - vanlig är ju precis var den inte har varit, och det är ju just därför som folk nästan klappat ihop.Och rädslan, ångesten och obehaget inför det som ju mycket riktigt beskrivits som århundradets ödesval har dessutom fördelat sig i stort sett jämnt mellan demokrater och republikaner.Båda sidor har känt att framtiden varit i fara, att det andra partiets kandidat hotat att störta USA fullständigt i fördärvet.Det genomgående och handfasta rådet från terapeuterna har varit att hålla sig borta från både nya och gamla medier, och att inte prata politik med vare sig vänner eller familj.De allra hårdast drabbade har fått rådet att avsätta tjugo minuter per dag för att oroa sig riktigt ordentligt, och sedan göra nåt helt annat.Titta på en teveserie till exempel.Förutom strängt förbjudna som "House of Cards", "Veep" eller "Vita Huset" förstås.Agneta Furvik, USA-korrespondent, New York Agneta.Furvik@sverigesradio.se

Cecilia Uddén, S:t Görans kloster utanför Luxor  

Här är Mar Girgis klostret utanför Luxor, onsdag.Och här är det inte den spektakulära månens storlek som har uppmärksammats de senaste dagarna utan jag har istället flera gånger fått frågan: Ser du Mar Girgis i månen? Ser du S:t Göran och draken där uppe på månskivan.Det är Mar Girgis festival, den årliga s:t Görans karnevalen, som pågått i en vecka - kristna koptiska pilgrimer från hela södra Egypten har flockas till klostret och den lilla dammiga byn Riziqat för att hedra S:t Göran och ta emot hans välsignelser.En av prästerna, Fader Mathias berättar för mig att uppemot en miljon kristna från södra Egypten har varit här under veckan och flera underverk har skådats - en kvinna som kom hit i rullstol, gick härifrån på egna ben - och S:t Göran själv har skådats inte bara i månen utan också svävande som ett skyddshelgon över tältlägret där de utsatta pilgrimerna övernattar, skyddade av S:t Göran säger de flesta att de inte är rädda för jihadistiska attentat.Mar Girgis är samme S:t Göran som finns i Gamla Stan - den storslagna skulpturen i Storkyrkan - år 1489, beställd av Sten Sture som tack för segern mot danskarna i Brunkeberg 1471, och som syftade till att skapa en samlande nationell symbol. När jag var liten och åkte på skolutflykt till Gamla Stan, var jag övertygad om att S:t Göran var svensk, och blev lite besviken senare när jag förstod att han var favorithelgon för hela Europas riddare på Medeltiden - avståndet till hjälten växte. Och här bland de kristna i södra Egypten är det ingen som tänker på Mar Girgis som något annat än Martyrernas Prins, en palestinsk riddare i den romerska armén, torterad och dödad för sin tro och begravd på okänd plats. Men legenden säger att på 300-talet hade en egyptisk munk en dröm där Gud visade honom var S:t Görans kvarlevor fanns, de grävdes upp och fördes till denna plats där Mar Girgis klostret byggdes.Runt klostret där hundratusentals fötter piskat upp ett stort moln av damm och sand, finns inga storslagna skulpturer av Mar Girgis, tvärtom, det är fult och fattigt. Neonlysrör och Betong. Och bilder av S:t Göran med blinkande lila, gröna och blå julgranslampor. Och bland souvenirerna finns inte bara S:t Göran, Jesus, Jungfru Maria utan också skulpturer och bilder av präster och påvar inom den koptiska kyrkan. Jag köper en trästämpel - en sådan som man använder för att stämpla oblat med till nattvarden - och frågar Fader Mathias om han känner till de svenska kopplingarna till St Göran. Det gör han inte, men han lyser upp när han får klart för sig att Mar Girgis, vars kvarlevor finns här i den lilla dammiga byn, också är så pass känd långt borta i Sverige OCH att den svenska ärkebiskopen snart kommer på officiellt besök till den koptiska kyrkan. Ärkebiskopp heter Patriark på arabiska. Men vår patriark är en kvinna, säger jag, vad tycker du om det? Fader Mathias ser förskräckt ut och svarar: No comment.Inga kommentarer.Cecilia Uddén, för P1-morgon, i St Görans kloster utanför Luxor. cecila.uddén@sverigesradio.se

Margareta Svensson, Paris  

Paris tisdag.Är Nicolas Sarkozy Frankrikes svar på Donald Trump? Den frågan diskuteras i franska medier, för sedan Trump blev vald, är det Sarkozy som tydligast har försökt rida på svallvågorna från USA.Inte för att han omfamnar Trump, själv påstår han sig vara närmare Clinton - men han lånar uttryck och är positiv till amerikanernas val: han säger att man måste lyssna till folket och det amerikanska folket har uttryckt att de vill ha förändring. Att det får vara slut på den enda tankens tyranni och att han, Sarkozy vill vara den tysta majoritetens röst.Man kan invända att Sarkozy som tidigare president - är en del av det politiska etablissemanget - men han ser sig tydligt som en utsatt outsider, vilket inte minst märks i den energi han lägger ner i kampanjandet.Bättre att utmana Nationella Frontens Marine Le Pen på hennes egen planhalva tycks han anse och förbereder sig för det som inte minst Marine Le Pen själv gärna framhåller - nämligen att hon högst troligt kommer att gå vidare till en andra valomgång i presidentvalet nästa vår. Sarkozys taktik är att ligga så nära henne som möjligt utan att byta parti.Han är den av kandidaterna som skapar mest buller och rubriker. Ena dan ifrågasätter Sarkozy klimathotet - i nästa föreslår han en särskild amerikansk koldioxidskatt OM Trump upphäver klimatavtalet.Sarkozy vill förbjuda burkinin och kvinnor bör inte få bära slöja på universitetet, säger han och försvarar gärna den muslimska kvinnans rätt att klä sig i jeans eller minikjol.På söndag äger primärvalet rum för de franska konservativa Republikanerna. I opinionsmätningarna leder den tidigare premiärministern Alain Juppé, Sarkozy är näst populärast, trea ligger hans tidigare premiärminister Francois Fillon. Men han börjar knappa in och debatten lär hårdna.Vem som kommer att kandidera för Socialisterna, är fortfarande en öppen fråga. De håller sitt primärval i januari.Kommer president Francois Hollande att ställa upp i valet, eller gör hans premiärminister Manuel Valls det och vad det betyder om den tidigare och avhoppade ekonomiministern i den socialistiska regeringen Emmanuel Macron ställer upp i valet med ett helt nytt parti?Än så länge är allt öppet för spekulationer och allt vänds och vrids på in i det sista. Det politiska livet i Frankrike är inte tråkigt.Margareta Svensson, Paris margareta.svensson@sverigesradio.se

Det är såhär demokrati ser ut: Palmira Koukkari Mbenga i Miami  

Utrikeskrönika den 14 november 2016. Miami. Vi sitter på ett café i Downtown Baltimore någon vecka innan presidentvalet. Aktivisten Kwame Rose berättar att han åkte upp till Washingon DC och stod ute i kylan för att titta på President Barack Obamas installation som USAs första afroamerikanska president. Han gick på high school och kände sig hoppfull. Någon som såg ut som han själv skulle styra landet och han tänkte att det skulle ge den förändringen han ville se. Change - det var ju Obamas slogan under kampanjen 2008. När han idag tänker tillbaka på den kalla januaridagen tänker han; "Varför gjorde jag det där för?". Kwame Rose känner inte att han eller andra afroamerikaner har fått det bättre. Har Obama varit en bra president för hela USA? Visst, säger han. Men han tycker inte att hans politik gynnar afroamerikaner. Det tycker han inte om någon av årets kandidater heller, därför ska han inte rösta i presidentvalet - utan bara i lokalvalet där han menar att makten att förändra ligger som det ser ut nu. Det här med förändring är någonting som återkommer när jag reser runt i USA veckorna kring valet. Många amerikaner ville se förändring, på nått sätt. Antingen den första kvinnan i vita huset, en outsider som visserligen är stenrik och affärsman men inte tillhör Washington-eliten och som lovar att ta landet i en helt annan riktning. Och så dem som inte vill se någon av dem, men något annat. Ett alternativ som inte erbjuds. På valkvällen träffar jag Jessica Fernandez, som är ordförande för Miami Young Republicans. Hon är glad och chockad över att Donald Trump vann, hon hade förberett sig på en förlust. Hon känner att hon och andra som tycker som hon äntligen fått sin röst hörd och tror att Donald Trump kommer skapa fler jobb. Hon tror att det är därför han vann, trots alla anklagelser om sexism och rasism, som hon inte tycker är sanna. "Har du hört?" frågar killen i receptionen på mitt hotell, när jag stapplar in vid tre på morgonen, någon timme efter mötet med Jessica. "Vadå?" svarar jag, som om det fanns någon fråga vad han pratade om. "Trump vann" säger han, och jag kan se oron i hans ögon. Han berättar att han inte kunnat koncentrera sig på jobbet ända sedan hans kompis smsade honom om valresultatet. Tänk om han skickar ut oss alla? säger han, som är från Venezuela men bott i USA i många år. De följande dagarna träder bilden av ett splittrat USA fram och protester mot valresultatet sprider sig över hela landet. Slagordet är Not my president - inte min president. Många av de som protesterar vet att de antagligen inte kan göra något åt resultatet, m§en de vill åtminstone visa att de är arga. Många vill också se en förändring av valsystemet - bort med elektorssystemet så att flest röster vinner. Där var det igen - förändring. Tror du att protesterna kommer förändra någonting? Frågar jag Gerard som demonstrerar i Miami. "Jag vet inte? Visste Martin Luther King att något skulle förändras? Det gjorde han såklart inte, men det spelar ingen roll. Det är ändå värt det", svarar han. Det är lätt att fråga sig hur ett så delat land som USA är nu ska gå vidare från det här valet. Kommer de kunna enas? De jag frågar säger att det är ingen som vet, men många hoppas. I Miami lider protesten mot sitt slut och demonstranterna samlas i en ring och sjunger: "This is what democracy looks like". Det är såhär demokrati ser ut. Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

En lektion i fred: Ekots Thella Johnson i Tammerfors  

Utrikeskrönikan den 11 november 2016. Tammerfors. Knyt handen riktigt hårt. Så hårt det bara går. Be sedan personen bredvid dig försöka öppna din knutna näve. Igår var det Ahtisaari-dagen. Den årliga dagen i Finland som anordnas av myndigheter och ministerier i samarbete med det internationella konflikthanteringsinstitutet CMI, organisationen grundad och ledd av den förre presidenten i Finland Martti Ahtisaari. Han är inte bara tidigare president utan har också belönats med Nobels fredspris för sina medlingsinsatser i bland annat Kosovo. När Ahtisaari och hans team ordnar sin temadag får skolorna i en utvald finländsk stad besök av fredsmäklare i världsklass. Folk som arbetat med att försöka få gerillaledare och presidenter att mötas, som slitit sitt hår för att något gått fel i sista minuten och kränkta känslor, hämndbegär, eller bara slumpen, tagit överhanden och allt har fallit och måste börja om från början. Men den här vintermorgonen i skolan i Tammerfors är det inga ärrade världsledare på varsin sida om ett massivt ekbord, endast barn. Barn som såklart också har konflikter med varandra och med sina lärare. Även lärarna har sina inbördes gräl; på en av skolorna jag besöker berättar några elever hur det både bland dem och lärarna just nu råder olika uppfattningar om Putin och Rysslands politik, om det Ryssland gör i världen är OK eller inte. ”En konflikt som pågår ute i världen kan snabbt sprida sig också i en vanlig finländsk skola. Just därför är det så viktigt att redan i skolan ha redskap för att undvika att konflikter eskalerar”, säger en av CMI:s främsta experter, Irakkännaren Husein Al-Taee. I skolaulan i Tammerfors försöker Emilia som går i tvåan på gymnasiet bända upp sin kompis Danielas fingrar. Greppen hårdnar och knogarna vitnar. Än så länge skrattar de, det här är ju en övning. Så bryter en av fredsmäklarna. ”Nu får ni släppa. Var det någon som lyckades lösa greppet, öppna den knutna näven”, frågar hon. Det blir tyst. Ingen har lyckats bända loss sin kompis fingrar. ”Jag är bara nyfiken”, fortsätter föreläsaren. ”Var det någon av er som helt enkelt frågade… skulle du kunna tänka dig att öppna din hand?” Men nej, det hade ingen gjort.   Thella Johnson för P1-morgon i Tammerforsthella.johnson@sverigesradio.se

En lektion i fred: Ekots Thella Johnson i Tammerfors  

Utrikeskrönikan den 11 november 2016. Tammerfors. Knyt handen riktigt hårt. Så hårt det bara går. Be sedan personen bredvid dig försöka öppna din knutna näve. Igår var det Ahtisaari-dagen. Den årliga dagen i Finland som anordnas av myndigheter och ministerier i samarbete med det internationella konflikthanteringsinstitutet CMI, organisationen grundad och ledd av den förre presidenten i Finland Martti Ahtisaari. Han är inte bara tidigare president utan har också belönats med Nobels fredspris för sina medlingsinsatser i bland annat Kosovo. När Ahtisaari och hans team ordnar sin temadag får skolorna i en utvald finländsk stad besök av fredsmäklare i världsklass. Folk som arbetat med att försöka få gerillaledare och presidenter att mötas, som slitit sitt hår för att något gått fel i sista minuten och kränkta känslor, hämndbegär, eller bara slumpen, tagit överhanden och allt har fallit och måste börja om från början. Men den här vintermorgonen i skolan i Tammerfors är det inga ärrade världsledare på varsin sida om ett massivt ekbord, endast barn. Barn som såklart också har konflikter med varandra och med sina lärare. Även lärarna har sina inbördes gräl; på en av skolorna jag besöker berättar några elever hur det både bland dem och lärarna just nu råder olika uppfattningar om Putin och Rysslands politik, om det Ryssland gör i världen är OK eller inte. ”En konflikt som pågår ute i världen kan snabbt sprida sig också i en vanlig finländsk skola. Just därför är det så viktigt att redan i skolan ha redskap för att undvika att konflikter eskalerar”, säger en av CMI:s främsta experter, Irakkännaren Husein Al-Taee. I skolaulan i Tammerfors försöker Emilia som går i tvåan på gymnasiet bända upp sin kompis Danielas fingrar. Greppen hårdnar och knogarna vitnar. Än så länge skrattar de, det här är ju en övning. Så bryter en av fredsmäklarna. ”Nu får ni släppa. Var det någon som lyckades lösa greppet, öppna den knutna näven”, frågar hon. Det blir tyst. Ingen har lyckats bända loss sin kompis fingrar. ”Jag är bara nyfiken”, fortsätter föreläsaren. ”Var det någon av er som helt enkelt frågade… skulle du kunna tänka dig att öppna din hand?” Men nej, det hade ingen gjort.   Thella Johnson för P1-morgon i Tammerforsthella.johnson@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose