Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Olle Zachrison

Episodes

Fisk och rasism: Maria Persson Löfgren, Moskva  

Moskva tisdag Dofterna av fuktiga mossor, tallbarr och grankåda kastar mig mentalt från en skogsdunge i Karelen till en hjortronmyr högt ovanför Indalsälven i Lidenskogarna. Men här finns varken mygg eller sommarhetta för det är höst och hjortronen är antingen plockade eller ruttnar på myrarna. Men det lyser rött från lingonrisen och både blåbär och hallon finns fortfarande kvar. I en gammal UAZ jeep styr Tatjana och Alexej långt in i skogen där vägarna knappt bär. Han jagar och fiskar och hon plockar bär och svamp. Bäst är om vägarna förblir ofarbara för vanliga bilar så det förblir folktomt,tycker de. I bak har Alexej en domkraft som mäter nästan två meter, med den tar han sig upp ur vilket hål som helst. Med en liten yxa hugger han elegant ved till en eld. Han är urtypen av händig man. Under några dagar i Karelen träffar jag flera av dem. Uppväxta i sovjetisk tid när påhittighet var nödvändigt för att lösa många av vardagens praktiska problem. De är händiga och företagsamma. Fiskaren Vladimir och hans fru Lena har ett topprenoverat kök i rött och vitt, i fönstren fullt av pelargoner. Utsikten från köket över sjön och ett gigantiskt trädgårdsland är fantastisk. Grönsaker och potatis, fruktträd och bärbuskar och så dahlior i mängd längs perfekt anlagda grusade eller stenlagda gångar. Vi äter fisk, sik och abborre som nätfångats och egenhändigt mjölkad karelsk löjrom. Volodja som varit bychef för de 300 i byn, tar fram vodkaflaskan och häller upp. Var och en får hålla ett litet tal till varje skål, den som inte vill ha vodka får mors - bärjuice i litet glas - och förväntas också hålla tal. Ju längre middagen varar desto öppenhjärtiga blir Volodja och Vladimir. Och det är nu det blir svårt. För vad säger gästerna när bychefen förklarar att han inte tål Obama för att han är .... n ...  ja tänker inte upprepa ordet han säger, som dömer ut alla enbart utifrån hudfärg. Hur hantera att rasisten dessutom varken tror på Darwins utvecklingsteorier eller att jorden är rund? "Bara det jag kan se eller själv känna på" tror jag på motiverar han sitt förnekande av etablerade fakta och sanningar. Ilskan växer och känslorna som gör att en bara vill resa sig upp välta bordet och gå måste tryckas ned. För här är vi på besök i deras verklighet för att försöka berätta om denna utkastade karelska by. De tycker det de tycker, de kanske inte ens är representativa för byn, men kanske är de det. I sammanhanget är det egentligen just dessa åsikter oväsentliga, men de ger verkligen en sur bismak till allt det sköna, sjöutsikten från matbordet, löjrommen och fiskarna.  Men på något sätt måtte mitt ansiktsuttryck ha avslöjat stormarna som rasade inom mig så fiskaren räddar mig när det blir min tur att hålla tal. Istället håller han ett tal till kärleken mellan alla människor oavsett bakgrund - ett tafatt försök att släta över kompisen bychefens ord tidigare.   Maria Persson Löfgren, Moskva maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Fängslade journalister: Naila Saleem: Istanbul  

Istanbul måndag. I förra veckan kom nyheten om Gauri Lankesh död. Hon var journalist, redaktör för en tidskrift i den sydindiska staden Bangalore. Gauri Lankesh var känd för sin frispråkighet. Hon kritiserade hindunatinalismen och det regerande partiet BJP. I fjol dömdes hon för ärekränkning för artiklar hon skrivit om politiker från detta parti, en dom hon tänkte överklaga. När hon kom hem vid åtta tiden i tisdags kväll var det några som väntande på henne. Hon sköts till döds på nära håll. Ingen har ännu gripits för mordet. I Indien ses mordet på Gauri Lankesh som ett i raden där oliktänkande och kritiker av just hindunationalismen fått sätta livet till för att de inte hållit tyst i denna världens största demokrati. För två år sedan mördades en akademiker på samma sätt i samma stad. Han hade kritiserat seder inom hinduismen. Och före honom ytterligare två mord på författare och aktivister som varnat för vidskepelse. De mördades var för sig när de var ute och promenerade. Ingen har åtalats för de här morden. Men debatten har varit livlig; håller det indiska samhället på att bli mindre tolerant? Själva fundamentet för den indiska staten; att den ska vara sekulär och ett hem för alla oavsett trostillhörighet, håller den på att gå förlorad? I onsdags hölls spontana demonstrationer runt om i Indien där krav restes på att regeringen ska göra mer för att värna yttrandefriheten. Och i Bangalore vakade tusentals vid Gauri Lankesh kista. Några bar plakat med texten: du kan döda en person men inte hennes idéer. Idag när du hör det här är, bevakar jag rättegången mot fem journalister som sitter fängslade i ett högsäkerhetsfängelse utanför Istanbul i Turkiet. De anklagas för att ha stöttat Gülenrörelsen som enligt president Erdogan ligger bakom kuppförsöket i fjol somras. De fem journalisterna nekar till anklagelserna. Deras kollegor släpptes i juli efter att ha suttit fängslade i nio månader. Över 160 journalister sitter nu i fängelse i Turkiet, många anklagade för samröre med kuppmakarna. Den turkiska regeringen har kritiserats av omvärlden för att den attackerar journalister och regimkritiker på det här sättet. Bland dem jag träffat här i Istanbul finns dem som stödjer Erdogans hårda tag, dem som vill lämna landet och andra som är beredda att kämpa för yttrandefrihet och sin vision av vad en demokrati är. Som korrespondent besöker man ibland länder där det är väldigt lätt att känna sig överlägsen, för vi har det så mycket bättre hemma i Sverige. Det talas om troll och hatare på sociala medier men vi behöver tack och lov inte rapportera om mord och fängslade kollegor. Nu vill jag inte på något sätt förringa den rädsla och det obehag som den som utsätts för hoten och hatarna upplever, men det är ju ändå en väsentlig skillnad. Men vi kanske ska passa för att bli allt för kaxiga i Sverige, och ändå komma ihåg hur viktigt det är att vi värnar om vår yttrandefrihet. Men också att vi funderar på tonläget i debatten så att så många som möjligt vågar vara med och debattera och inte tystnar utav rädsla för hat och hot. Det är något av det jag funderar på medan rättegångsförhandlingarna mot de turkiska journalisterna pågår. Naila Saleem, Istanbul. naila.saleem@sverigesradio.se

Minnet av tyska terrorhösten: Daniela Marquardt: Berlin  

Berlin fredag. Poliser med skyddsväst, bister blick och handen i stadigt tag om k-pisten. Det var det första som mötte oss, oavsett om vi flög eller åkte bil. Besöken i Tyskland på 70-talet började alltid lika skräckinjagande. Under den gångna veckan har minnet av den tyska hösten 1977 åter väckts till liv, det som blev kulmen på en flerårig våg av vänsterextremistisk terror genom Röda Armé Fraktionen. Häromdagen var det precis 40 år sedan den blodiga kidnappningen av arbetsgivarföreningens chef Hanns-Martin Schleyer, där tre livvakter och hans chaufför sköts ihjäl. Schleyer togs som gisslan och hölls fången i 44 dagar. De blev de mest dramatiska veckorna i västtysk efterkrigshistoria, när landet befann sig i ett slag undantagstillstånd. Kidnapparna krävde att RAF-ledarna som satt fängslade i högsäkerhetsfängelset Stammheim skulle släppas. De lyckades inte och trycket skruvades upp ytterligare med kapningen av ett tyskt passagerarplan från Mallorca som tvingades styra om till Mogadishu. Efter några gastkramande dagar för de 91 personerna ombord stormades planet av specialstyrkor. Tre kapare dödades och en överlevde. När de fängslade RAF-terroristerna hörde om, den för dem misslyckade, kapningen begick de självmord i sina fängelseceller och dagen efter hittades kidnappade Schleyer ihjälskjuten i bagageluckan på en bil. Allt eftersom åren gått har fokus för minnesdagarna skiftat, från brottsutredningen och politiska konsekvenser och till de efterlevande tills det mesta ljuset stannade på förövarna. Med tiden försågs minnet också med ett skimmer av spänning och glamour, terroristerna som snygga actionfigurer på filmduken eller som t-shirtmotiv. Idag handlar minnet mer om nutiden. Vilka är likheterna? Vad kan vi lära? är frågorna som diskuterats under den gångna veckan. Svaren har ofta börjat i de uppenbara skillnaderna, ideologierna, tillvägagångssätt, hur man väljer ut sina offer eller inte väljer ut utan godtyckligt mejar ned dem som råkar befinna sig på en viss plats en viss tid. Men en sak, att förstå drivkrafterna, att fatta hur det ohämmade hatet kan slå rot och var det hämtar sin näring, det är lika viktigt nu som då säger flera av dem som utredde, la pussel och försökte förekomma nästa attentat då för 40 år sedan. Fanns det verkligen inget annat sätt att bekämpa terrorismen, att angripa orsakerna istället för att ägna all kraft åt att jaga, gripa och spärra in. De frågorna sysselsätter honom än idag, berättar den nu 94-årige förre kriminalpolischefen som burade in Baader, Meinhof och de andra och som då hyllades för sina framgångsrika spaningsmetoder. Daniela Marquardt, Berlin. daniela.marquardt@sverigesradio.se

Jobbigare vara ljusskygg ledare i Afrika: Samuel Larsson i Maputo  

Maputo torsdag. Har vi pratat färdigt om Kenya? Nä, jag tycker inte faktiskt inte det. För det som hände där för mindre än en vecka sedan kan inte beskrivas som något annat än en sensation. Resultatet i presidentvalet i augusti överklagades till högsta domstolen som fann oegentligheter i valprocessen, ogiltigförklarade alltihop och beslutade om nyval. Det intressanta är inte att valresultatet överklagades till domstol. Här på den afrikanska kontinenten anklagar missnöjda oppositionspartier rätt ofta vinnaren för fusk. Ibland har de fog för misstankarna, ibland är de bara dåliga förlorare. Men få tror på riktigt att den juridiska processen verkligen ska förändra något. Så det intressanta och unika var att den här domstolen faktiskt lyssnade på klagomålen, drev en vad det verkar helt politiskt oberoende juridisk process och fällde en dom som gick emot sittande presidenten Uhuru Kenyatta, som trodde att han hade ännu en valseger i hamn. Han blev naturligtvis rasande. Domen har sänt en chockvåg över inte bara Kenya utan hela Afrika. Här saknas inte långsittande presidenter eller partier, som håller sig kvar vid makten mandatperiod efter mandatperiod med mer eller mindre demokratividriga metoder. Så runt om på kontinenten vädrar oppositionspartier just nu morgonluft. De där ständiga tvåorna med en vag känsla av att valresultaten aldrig varit riktigt riktiga. Om det var möjligt i Kenya, om deras domstol vågade vara oberoende, kanske kanske det är möjligt även här? Det finns faktiskt de som nu talar om en demokratins revolution i Afrika, ledd av domstolarna. Inte med målet att tvunget ge oppositionen makten, utan att faktiskt garantera folket helt rättvisa val - på riktigt. Det är lite väl tidigt att kalla det en revolution, men något väldigt ovanligt har faktiskt hänt. Och miljoner människor hoppas att det ska bli en ny trend. Den senaste veckan har det också funnits - i Kenya och på andra håll - en påtaglig känsla av svek och besvikelse riktad också mot alla internationella valobservatörer som till exempel i Kenya gav sin välsignelse åt ännu en mandatperiod till president Kenyatta. Ansedda institut som the Carter Center i USA - med självaste John Kerry i spetsen, till exempel. Nu när deras bedömning synats och sågats av en domstol är det många som frågar sig om de där valobservatörerna alltid slirat lite på sanningen? Om de handlar i demokratins intresse eller något annat större politiskt intresse? Eller om de helt enkelt bara inte brytt sig om att ta reda på hela sanningen. Det är naturligtvis svårt att veta hur det ligger till med den saken, möjligheten till full insyn är begränsad även för observatörer. Men vreden finns där, och en sak är säker: efter nyvalet i Kenya i oktober, och efter många kommande val här i Afrika, kommer det ställas nya frågor och tuffare frågor. Det har just blivit liite jobbare att vara ljusskygg ledare i Afrika. Samuel Larsson, Maputo samuel.larsson@sverigesradio.se

När Putin kom till Ungern, Johanna Melén från Budapest  

Budapest, onsdag. I förra veckan kom Vladimir Putin på besök till Budapest för att inviga världsmästerskapen i hans favoritsport, Judo. Rysslands president är hedersordförande i internationella judofederationen. Vladimir Putin träffade också Ungerns ledare, premiärminister Viktor Orbán, bland annat för att prata om ryskt mångmiljardstöd till att bygga ut landets enda kärnkraftverk. Regeringskritiska ungerska medier var snabba med att säga att Putin nu besöker Ungern lika ofta som han besöker halv- eller heldiktaturer som Vitryssland, eller Kazakstan. Det här var Putins andra Ungernbesök i år, hans fjärde möte med Viktor Orbán sedan den ryska Krimannekteringen 2014. Jag som tycker om både Ryssland och Ungern kan inte låta bli att jämföra och finna likheter länderna emellan. Särskilt i den politiska retoriken. Som idén om att alla som inte håller med landets ledning och som inte tycker om hur landet styrs är mer eller mindre suspekta, fientligt inställda och troligen också styrda av utländska krafter - som det amerikanska utrikesdepartementet eller av mångmiljardären och filantropen George Soros. Eller idén om att den som vill se förändringar inte i första hand gör det utifrån en vilja att skapa ett bättre land att leva i. Nej, de agerar med målet att skapa kaos och oreda. Men så finns det också befriande olikheter. Jag tänker till exempel på ungraren Lajos Simicska. Han är oligark. Det är för övrigt en annan likhet mellan Ungern och Ryssland. De extremt förmögna som med sina pengar också köper politiskt inflytande, till exempel genom att äga stora medier. Förut var Lajos Simicska och premiärminister Viktor Orbán bästa vänner. Nu har de blivit osams, Simicska blev kanske lite för inflytelserik. I Ryssland vet alla vad som kan hända då, i värsta fall, om man inte passar sig. Man kan till exempel åka i fängelse. Så är det inte i Ungern. Nej här har Lajos Simicska istället gått till motangrepp, bland annat genom att hjälpa högerextrema partiet Jobbik med en stor affischkampanj där Viktor Orbán och hans anhängare beskrivs som tjuvar, som genom korruption stjäl från det vanliga folket. I våras kunde man se jättestora affischer över hela Budapest med en bild på Orbán tillsammans med texten "ni jobbar - de stjäl". Tänk dig det i Ryssland, det går bara inte! En annan stor skillnad är att Ungern, till skillnad från Ryssland, är ett EU-land och då kan man inte göra precis hur man vill, även om man gärna skulle vilja. Till exempel fick den ungerska regeringen tidigare i år plocka ner sin egna affischkampanj där man trotsigt satte sig upp mot EU och anklagade Bryssel för allt ont. Hallå! sa man i Bryssel, ni är faktiskt med i klubben och får dessutom en väldans massa pengar från oss! Även om den ungerska regeringen talat sig varm mot alla EU-sanktioner mot Ryssland så har man hittills sagt ja till varenda en. Johanna Melén johanna.melen@sverigesradio.se

Om Sverige i Norge: Jens Möller, Oslo.  

Oslo, tisdag. Affischer, folks samtal och annat i den här staden påminner mig hela tiden om valet till norska Stortinget. Om knappt en vecka avgörs det. Som många vet har Sverige blivit helt centralt i norsk valdebatt. Svenske tilstander, det svenska tillståndet, är ett begrepp som har ältats och vridits och vänts på framför allt den senaste veckan, efter invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug famösa besök i Rinkeby. Hon sa sig då vilja lära sig mer om vad svenskarna har gjort fel. Listhaug förklarar det svenska tillståndet som no go-zoner i invandrartäta områden dit polisen knappt vågar sig in och där det finns parallella samhällsstrukturer, lagar och regler. Enligt Listhaug, alltså. Både i Sverige och här i Norge har ministerns utspel blivit häftigt omdebatterat och fått massor av ris, men även ros. Föga oväntat låter diskussionen extremt olika beroende på vilka man väljer att lyssna på. Fast hos en del svenskar tycker jag mig se en slags yrvaken förvåning över att Sverige används som slagträ i den norska debatten. Jag som har som jobb att just följa den norska samhällsdebatten är däremot inte så förvånad. Med ojämna mellanrum flammar det upp diskussioner där norska politiker och andra tyckare pekar på Sverige som avskräckande exempel. Oftast knyter det an till verkliga eller påstådda problem kring invandring och integration. Begreppet det svenska tillståndet dök faktiskt upp i Norge redan i början av 90-talet, i samband med flyktingvågen från krigen på Balkan. Men Sverigekritiken lyfts fram även inom helt andra politiska fält. Välkända politiker från olika partier hävdar att Norge absolut inte får bli som Sverige när det gäller till exempel avfolkningen av landsbygden eller att tillåta så många friskolor. För några år sedan etablerades också det både skämtsamma och negativt laddade begreppet "partysvenske". Det syftade på alla de unga svenskar som då hade flyttat till Norge för att tjäna pengar och festa. Enligt en doktorsavhandling härom året finns tecken på att det i Norge går att säga nedlåtande saker om svenskar som troligen hade blivit polisanmälda om det hade handlat om vilken annan minoritetsgrupp som helst. Sverige präglar alltså norsk valdebatt. Om det även påverkar valresultatet får vi veta tidigast på måndag kväll. Jens Möller, Oslo jens.moller@sverigesradio.se

En gammal brittisk tradition: Catarina Gustafsson: London  

London måndag. Helgen är över och jag gissar att ett antal britter har snubblat på trottoarkanter under helgen och haft huvudvärk dagen efter. Om vi bortser från alkoholens baksida så finns det något romantiskt kring det här att mötas på puben, en gammal brittisk tradition. Tung ölindränkt luft, gamla röda mattor, mörka väggar och kanske en guldspegel om man har tur. Men bakom den här traditionsenliga doften av öl och tranbärsjuice så döljer sig ett mörker. Aldrig ser man väl så många onyktra personer som här, det är som en studentexamen varje helg. Det skriks, vevas med armarna, och sjungs falskt och högt i tunnelbanans gångar. För att inte glömma hur det kan se ut på flygplatsen. Klockan 10.30 på förmiddagen är flygplatspubarna fyllda av glada britter som bälgar i sig pint efter pint. Det är ju ändå semester. Flygbranschen vill nu se en förändring och uppmanar flygplatser att se över sin alkoholservering. Under de senaste åren så har siffrorna för störande beteende på grund av onyktra passagerare ökat rejält. Under de senaste veckorna har bilder spridits på ett par, som inte känner varandra, som utför sexuella akter, om man säger så, mitt bland alla andra flygplanspassagerare. Eller det här nygifta paret ska på bröllopsresa. De var så onyktra att de inte fick komma ombord på flighten till sitt drömresemål. Och det här paret i 70-års åldern som med rejält mycket alkohol i blodet sprang runt nakna på ett hotell och hotade personalen med en sax. I Storbritannien skapar alkohol starka sociala band, ensamstående möts på puben istället för att sitta hemma själv. Som ny i staden är det lätt att hitta nya vänner på puben, sitt en stund med ett glas och någon kommer att börja tala med dig. Man uppmanas unna sig ett glas när man gjort något bra, You really deserve a glas of wine, har jag hört många gånger. Eller som tröst, ta ett glas och slappna av, det blir bättre sen. Hur många filmer och TV-serier visar inte en framgångsrika personer komma hem, kasta trenchcoaten på golvet, gå in i köket utan att ta av sig skorna och hälla upp ett glas svalt vin. I motsatt riktning visar nya studier att unga britter allt oftare väljer bort alkoholen, jämfört med 40-50 åringarna. Ett skäl är att Storbritanniens höga invandring från länder där alkoholkulturen ser annorlunda ut, och man dricker mindre. Andra länders kulturer och vanor smittar av sig på de unga britterna. Det här får mig att tänka på en av huvudanledningarna till att britterna röstade igenom Brexit, för att minska invandringen. Kommer Brexit att påverka det brittiska drickandet, det vill säga kommer ungdomar att dricka mer igen när invandringen minskar? Eller håller landet långsamt på att förändra sin alkoholkultur. Hursomhelst, flygplansfyllan verkar det inte vara någon som vill underhålla. Inte ens paret vars sexlek på flygplanet som spridits flitigt på sociala medier verkar nöjda med sin nyvunna berömmelse. Hur 70-åringarna som nakna jagade hotellpersonalen med en sax känner har inte framkommit... Jag gissar att inte heller de är helt bekväma. Catarina Gustafsson, London. catarina.gustafsson@sverigesradio.se

Gråzon mellan abort och livräddning: Johan Bergendorff: Stockholm.  

Stockholm Fredag. 2015 träffade jag lilla Edvin. Då var han ett år, nu är han tre och mår fortfarande väldigt bra vilket är närmast ett mirakel och ett kvitto på hur skickliga barnläkarna är att rädda extremt förtidigt födda barn numer. Föräldrarna Linnea och Robert var på tillfälligt besök i Uppsala när vattnet gick i vecka 21. De förstod snart att om de åkte hem till Stockholm skulle sannolikt deras barn inte ha en chans. Man räddade inte då så små bebisar där, det var så stor risk att de dog eller fick svåra funktionsnedsättningar, men i Uppsala tänkte man att alla som föds är en patient som vill överleva om de får chansen. Numer gör även Stockholmsläkarna det. Idag sprallar Edvin runt precis som sina 3-åriga kompisar och har inga problem med prat eller koncentration. Hade han fötts i Stockholm hade han kanske inte funnits? Gränsen är suddig. Ännu knepigare blir det var skiljelinjen mellan foster och barn går vid sena aborter. I Frankrike får man till exempel abortera barn i nionde månaden om de har downs syndrom. Det vore otänkbart i Sverige. Lika otänkbart som att inte tillåta aborter alls ens vid incest, våldtäkt eller om barnet saknar hjärna. Så är det i en handfull länder främst i Latinamerika och därför dör 47 000 kvinnor årligen av illegala aborter rapporterar WHO. Enligt den svenska abortlagen får inga barn som är livsdugliga aborteras. Socialstyrelsens rättsliga råd har bestämt att den gränsen går när barnen är 21 veckor och 6 dar. Trots att åldern inte kan bestämmas så exakt på fostret. Trots att barn som fötts tidigare än så har överlevt enligt de nationella registren. Ibland under många år och utan svåra skador. Då skulle man kunna tycka att saken är klar? Att abortgränsen behöver sänkas någon vecka för att bli av med gråzonen? Den diskussionen lyfte jag för två år sedan, men ännu har inget hänt. Kvinnoläkare utför fortfarande sena aborter som ibland sträcker sig in i vecka 22 och barnläkare rusar till och försöker rädda barnet som Sveriges Television berättade härom veckan. Socialstyrelsens rättsliga råd säger att aborten måste vara avklarad före vecka 22. Det kan innebära kan fostret behöver avlivas i magen med en kaliumkloridspruta, men gynekologerna vill inte. Det för det är riskfyllt för den gravida kvinnan. Istället ger man värkstimulerande så att aborten föds ut inom en vecka. Barnmorskor berättar sen om hur de tar hand döende foster som andas och där hjärtat slår ett tag. Nu ska de olika läkarspecialiteterna som värnar kvinnor respektive barn ses i slutet september hos Socialstyrelsen för att försöka minska den här gråzonen. Precis som barnläkarna lyckats göra med de förtidigt födda barnen som Edvin. Men jag undrar varför knappt några politiker vågar debattera frågan? Utom Sverigedemokraterna som vill tidigarelägga abortgränsen till vecka 12. Inte gynnas väl den fria aborträtten i Sverige av att barnläkare och kvinnoläkare bråkar på BB? Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent. johan.bergendorff@sverigesradio.se

Sydostasiens u-sväng: Margita Boström, Stockholm  

Efter lediga veckor i ett Sverige som ofta känns så tryggt och säkert i jämförelse med det som möter ute i världen är det nu dags att ta sig ann allt som väntar det kommande året. Sydostasien som för inte så länge sedan andades hopp och demokratiutveckling har gjort något av en u-sväng. Land efter land styrs av ledare som göra vad som helst för att själva få behålla makten...utan vad det som verkar bry sig om vad den kampen kostar landets befolkning. Kambodja är ett exempel. Nästa sommar ska det hållas parlamentsval men där landets premiärminister Hun Sen har idkat valkampanj i flera år, jaa i princip ända sedan han nästan förlorade valet 2013. Det har varit nya lagar som direkt riktat sig mot att tysta oppositionen och kritiker mot den sittande regeringen. Och att skrämma befolkningen till tystnad. Men de senaste veckorna Hun Sen trappat upp ytterligare och allt fler experter pratar nu om att landet nu är på väg mot att bli en diktatur. Den amerikanska demokratiorganisationen National Democratic Institute har kastats ut ur landet. De verkade som stöd för flera lokala frivilligorganisationer som jobbade med just demokratifrågor. En fråga som är prioriterat i det stora svenska bistånd som går till just Kambodja. Flera lokala radiostationer har släckts ner.  Radio Free Asia och Voice of America har fått sina sändningstillstånd indragna. Att dessa radiostationer tystnar innebär att väldigt många i Kambodja blir utan oberoende information då en stor del av befolkningen inte är läskunnig och därför är radiolyssnandet stort. Och den engelsspråkiga dagstidningen Cambodia Daily, som vågat vara kritisk mot den sittande regimen, har fått en skattepålaga som de inte har pengar att betala. Om de inte löser det inom en vecka tvingas tidningen lägga ner. Under många år har Hun Sen och hans familj tagit kontroll över rättsväsen och  de lagstiftande församlingarna. Nu verkar det som om steg två är inlett med att helt tysta oppositionen och de som står upp för mänskliga rättigheter. Civilsamhället blir allt räddare för att sätta sig upp mot den styrande Hun Sen. Valet nästa sommar kan bli sista chansen att vända utvecklingen för Kambodja, något som skulle vara en behövlig ljusglimt i det Sydostasien där det blir ett allt hårdare klimat för de som försöker stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Kambodja är ett land där statsapparaten i stort sett drivs med hjälp av bistånd, varav Sverige är en stor givare. Men det har varit mycket tyst från den diplomatiska sfären om den senaste utvecklingen i Kambodja. Skulle tro att de som på marken försöker hålla upp de demokratiska idealen och kämpar för mänskliga rättigheter med risk för sina egna liv skulle uppskatta att öppet få höra att de har stöd från den stora diplomatiska kåren som är stationerad i Phnom Penh.   Margita Boström margita.bostrom@sverigesradio.se

Elefanten i Rummet. Sten Sjöström. Moskva.  

Moskva, onsdag. Det kanske är att ta i att tala om Elefanten i Rummet. Det där fenomenet när alla tänker på en sak men av olika skäl så är det inget man talar om. Men det är någonting som är väldigt frånvarande i Ryssland idag som man tycker borde väcka i varje fall lite intresse. Jag tänker på att det i år är exakt 100 år sedan tsarväldet störtades i den så kallade februarirevolutionen och efter månader av extremt dramatiska händelser så grep sen Lenins bolsjeviker makten i oktober. För 100 år sedan nu. Oavsett hur man ser på vad som hände då så måste ju alla hålla med om att det här var världshistoria av högsta karat som inte bara påverkat Ryssland och grannländer utan faktiskt mer eller mindre hela världen. Men i den ryska offentligheten den här sommaren så har jag i stort sett inte sett några som helst spår av detta, vilket förstås har sina intressanta förklaringar. Jag vet inte, jag var inte i USA 1976 eller i Frankrike 1989 men jag kan inte tänka mig att 200-årsdagen av deras revolutioner passerade bara sådär obemärkt, jag har för mig att det var precis tvärtom. Men i Ryssland - på det hela taget tystnad. Förklaringen är förstås att det som hände för 100 år sedan fortfarande är väldigt kontroversiellt, ingen i maktställning vill ta i det med tång, allra minst president Putin. På den sovjetiska tiden var det förstås annorlunda. Då firades varje år bolsjevikernas maktövertagande som årets största helgdag. Och dagens anhängare till kommunistpartiets ser väl fortfarande lika rosenrött på det som hände. Nu är det istället de som undertrycktes på den sovjetiska tiden som hörs allt oftare och starkare. Nationalistiska eller finare uttryckt patriotiska krafter inte sällan allierade med den ortodhoxa kyrkan hyllar det gamla tsarväldet och de ser allt som hände 1917 som en enda stor katastrof. Och liberala och socialdemokratiska krafter är kluvna. Februarirevolutionen när tsaren störtades ser de som ett demokratiskt genombrott men sen drogs rullgardinen ner när Lenin grep makten och friheten var slut. Men Putin då, säger någon, han som gammal sovjetisk KGB-officer - han måste väl gilla revolutionen. Nej, Putin hör ideologiskt snarast till gruppen nationalister som hatar 1917, framförallt för att den ryska staten och imperiet föll samman. Dessutom gör allt prat om revolutioner Putin nervös - det bara får honom att tänka på Majdan i Ukraina. Eftersom samhället fortfarande är så kluvet så måste han balansera mellan alla olika uppfattningar; enklast då förstås att helt enkelt förtränga det som hände för 100 år sedan. Att Putin inte har några politiska poäng att vinna ÄR förstås den främsta orsaken till att revolutionsminnet går på extrem sparlåga. Och kanske lika bra är det. Egentligen är det väl bara skönt för ryssarna att slippa hålla på och älta vad som hände för 100 år sedan. De har viktigare saker för sig, som att försöka få det dagliga livet att fungera. Sten Sjöström, Moskva. sten.sjostrom@sverigesradio.se

Välkomnad men inte välkommen: Stephanie Zakrisson i Kairo  

Kairo, tisdag Välkommen till Egypten, säger de på informationsministeriet när jag ansöker om presstillstånd. Men hur välkommen är man som journalist egentligen, i ett land där journalister fängslas, där nyhetsredaktioner stängs ner och där kritiska mediers hemsidor blockeras? Välkommen till Qatar, säger de. Där intervjuar jag chefsingenjören för fotbollsarenabygget i Qatar och han kallar byggarbetarnas boende för femstjärnigt. Men när jag ville åka och se denna femstjärniga by var det plötsligt omöjligt.  Nej nej, inte med så kort varsel. Men jag är här i två dagar till?  Nej det går inte, vi måste följa våra säkerhetsrutiner. Kanske nästa gång. Välkommen till Turkiet. Landet där runt 150 journalister sitter fängslade, och där en parlamentsledamot dömts till 25 år i fängelse för att ha gett information om vapensmuggling in i Syrien till en tidning. Välkommen till Israel, där premiärministern vill stänga ner Al-Jazeeras kontor i Jerusalem och frånta bolagets journalister sina presstillstånd. Där jag själv blev beordrad av polisen att lämna Gamla Stan i Jerusalem när jag ville se hur de nya säkerhetsåtgärderna runt det heliga området såg ut. Välkommen till Gaza, där man inte får prata om att droganvändningen och självmorden ökar, tio år efter att Hamas tog kontrollen. Någon dag innan jag anlände har Hamas meddelat att jag inte får rapportera något om homosexuella i Gaza. Det är inte så svårt att förstå var det kommer ifrån, de måste ha hittat min krönika som jag gjorde i anslutning till att Pridefestivalen i Stockholm inleddes. Då pratade jag om bristen på rättigheter för hbtqi-personer i flera länder i Mellanöstern, och hur jag själv är privilegierad som hemma på Stockholms gator kan gå hand i hand med vem jag vill, oavsett kön. Den friheten saknar jag här. Men jag saknar också det som för mig är något av det svenskaste som finns pressfriheten. Rätten för oss journalister att granska vad vi vill, och rätten för medborgare att berätta för oss om missförhållanden eller korruption. Bristen på de rättigheterna är något man kanske tvingas vänja sig vid när man arbetar som journalist i vissa länder. Men jag blir lika upprörd varje gång. Det är en ständig balansgång. Varje bild jag lägger upp på Facebook, Instagram, Twitter, varje inslag, krönika eller reportage jag gör jag måste räkna med att jag har ögonen på mig.  En man jag intervjuade i Gaza vars namn jag inte kan berätta, har torterats på grund av sina kritiska åsikter. Om jag intervjuar någon som är kritisk eller berättar om saker som inte är tillåtna kan de råka illa ut. För även om jag kan resa vidare, är personerna som jag intervjuar kvar.   Stephanie Zakrisson, Kairo stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Washington 28 augusti: Lasse Johansson  

Washington, måndag morgon. Jag tänker på pengatvätt och på att min mamma hade rätt. Hon hade inte rätt om att man får kramp om man badar direkt efter man har ätit. Det är inte sant. Jag fattar fortfarande inte varför hon sa så. Men hon sa också att man inte ska stoppa sedlar och slantar i munnen för att det är äckligt. Det är det. Jag förstår hur äckligt det är när jag läser om amerikansk forskning om vad som finns på en dollarsedlarna. Allt möjligt. Knark bland annat. Kokain. På 80% av en dollarsedlarna fanns spår av kokain. Heroin, metamfetamin och morfin fanns också. Men inte lika vanligt. Bakterier också. Den vanligaste var en sort som orsakar akne. Och sedan en streptokockvariant som tydligen trivs i människans mun. DNA från husdjur fanns det också gott om. Undersökningen byggde på sedlar i New York. Jag gissar att den gäller Washington också. Undersökningen konstaterade att sedlar på det viset bar med sig molekylära ekon av mänsklig aktivitet. Låter spännande, existentiellt, filosofiskt. Men också lite äckligt. De molekylära ekona finns också på bankomater där man på skärmarna hittar spår av DNA som avspeglar olika bostadsområdens matvanor. I Harlem i New York visade bankomaterna att man åt mer kyckling än vad invånarna i Chinatown gjorde. Där åt man fisk och skaldjur och bläckfisk. Det finns en webbsajt där man kan spåra var en dollarsedlarna har varit. En av mina har varit i Milwaukee i Wisconsin. Stan är tydligen känd för öl, ost och korv. Jag sniffar lite på sedeln. Den luktar lite syrligt kanske. De flesta av de molekylära fynden har inte visat sig farliga på det viset att de sprider sjukdomar. Ännu i alla fall. Jag tycker att slutsatsen väl borde vara att det är möjligt. Men kanske inte vanligt. På Max Planck institutet har man också använt sig av data från webbsajten jag nämnde och kunde då förutspå hur svininfluensen skulle spridas 2009. Jag tittar på min Milwaukee-sedel igen. Den är ganska skrynklig. Amerikanska sedalr är tillverkade av en blandning av bomull och linne. Tydligen växer bakterier snabbare på såna sedaler än på de som är tillverkade av olika plaster. Jag stoppar undan sedeln igen. Det pågår försök med att tvätta sedlar mellan alla transaktioner. Koldioxid med viss temperatur och under visst tryck ska tydligen lösa upp smuts och fingerfett och döda bakterier. Men ännu är det bara på försöksstadiet. Jag tänker att det är kanske lite skönt att jag nästan bara använder kort. Sedan tar jag fram mitt kort. Jag ser hur platslaminatet runt kanterna lite lossat och hur det samlas gråsvart smuts, påminner lite om fingernaglar efter en förmiddag i trädgården. Jag nästan hör det molekylära ekot av mänsklig aktivitet när jag stoppar tillbaka kortet igen. Lasse Johansson lasse.johansson@sverigesradio.se

Koftan i toaletten: Catharina Gustafsson i London  

London fredag, Den brittiska humorn. Hur är det med den? Ah äkta brittisk humor, hör man någon utbrista ibland, och alla andra nickar. Men vet de var de menar? Alla älskar väl Monty Python, Grevinnan och Betjänten, Hugh Grant filmerna Love Actually och Notting Hill. Men det är inte den humorn jag tänker på, utan den vardagliga. När jag börjar tänka på det här lite extra så inser jag att jag ler för mig själv mycket oftare här i England än när jag är hemma i Sverige. Jag skrattar högt med vänner, brorsan och kollegor men fnissar gör jag inte ofta hemma i Sverige på tunnelbanan, tåget eller båten mellan Nynäshamn och Visby. Men här. Bara jag går ut så hör jag någon komisk kommentar. Som när man kommer in i trapphuset till lägenheten. Ut kommer en kvinna i 50 årsåldern, hon möter ens blick, stannar till i dörren, vänder sig om mot sin 85-åriga mor som står i trappuppgången med en rullator.  ''Could you please look after her''? Kan du ta hand om henne är du snäll?  Den 85-åriga kvinnan låtsas bli rädd; Don't want you to be knocking me over now.´´ Jag vill inte att du knuffar omkull mig nu. Då fnissar man.  Eller på tunnelbaneperrongen i Paddington, några turister frågar en i säkerhetspersonalen om var statyn med björnen Paddington finns? ''I know that there is one, I know where it is, I don't know why people go there, but come on, I''ll show you.'' Jag vet att det finns en, Jag vet var den finns, jag vet inte varför folk vill se den men kom igen, så visar jag er''. Eller när tåget rullar ut från Liverpool Lime Street till London Euston. I högtalarna säger konduktören. Welcome omboard, just smile and behave half decently and we'll be fine. Välkomna ombord, ja om ni ler och uppföra er någorlunda acceptabelt så ska nog det här gå bra. Eller när man kommit fram till slutdestinationen. ''Please make sure you have all your belongings with you when you leave the train. And don't leave your husbands and kids behind, even if they are annoying to drag about.'' Alltså, se till att ta med dina tillhörigheter när du lämnar tåget, och lämna inte män och barn efter dig. Även om det kan vara ganska irriterande att dra runt på dem. Då kan jag inte låta bli att skratta högt, liksom många andra i tågvagnen. Eller när jag går på den offentliga toaletten. Man ska ju trycka på någon svåråtkomlig knapp för att dörren ska skjutas upp. Väl därinne trycker man på ytterligare en knapp för att stänga dörren. Jag sätter mig ner. Larmet går. ''The door is unlocked the door is unlocked.'' Dörren är olåst upprepar en kvinnlig robotröst. Bara att resa sig upp och trycka på en blinkande knapp. När jag är klar, toaletten spolar sig själv och rösten kommer tillbaka. ''Please do not put anything down the toilet that doesn't belong there. As paper towels, tampons, nappies, your grandmothers old jumper or your goldfish. Alltså då bryter jag ihop av skratt. Spola inte ner sånt som inte hör hemma i en toalett som tamponger, bindor, blöjor, farmors gamla tröja eller din guldfisk. Alltså vem kom på att robotkvinnan skulle påminna mig om att inte spola ner farmors gamla kofta. Som sagt, den brittiska humorn är genial. Lite cynisk och mörk, strösslad med färgglada frukter och bär. Den finns överallt, till och med på en offentlig toalett. Varför inte, idag, eller i helgen. Kan inte målet vara att skämta med någon du inte känner? I certainly will! Trevlig fredag från Catarina Gustafsson i London catharina.gustafsson@sverigesradio.se

Friheten bakom bandaren: Hewa Abdelzadeh, Bangkok  

Bangkok, torsdag Snart Stockholm, fredag. Jag har funderat på vilka tankar och reflektioner jag ska dela med mig av i min sista krönika för denna sommar. Ska jag kanske berätta om matgatorna i Sydkorea - Seoul, restaurangernas huvudstad? Det finns en restaurang i varje vrå i Seoul. Utbudet begränsas enbart av ens egen fantasi. Butiker är förvisade till stora köpcenter och gallerior - maten är i centrum. Eller ska jag berätta om ensamheten i tjänsten? Hur den är en ständig följeslagare som sällan lämnar en och alltid finns där om man vill omfamna den. Men det jag tänker mest på såhär dagen innan jag ska flyga hem till Stockholm är alla möten med de människor som hamnar i radiosändningarna. Inte dessa möten i sig utan vad de gör med en. I jakten på perspektiv, åsikter och människors tankar från andra sidan jorden så har det slagit mig att det är den mest fridfulla tiden.   Det handlar om att höra vad t.ex. sydkoreaner tycker om Nordkorea, eller nordkoreaner i Syd som berättar om livet norr om gränsen. Om att höra hur våra svenska officerare har det på just den gränsen och hur de ser på samma situation som vi hemma i Sverige har en väldigt avlägsen bild av. Det handlar om att se hur de nu över 90 år gamla överlevarna från andra världskriget som tvingades bli sexslavar åt japanska soldater fortfarande kämpar för rättvisa. Hur unga tjejer och killar i Sydkorea samlas utanför Japans ambassad varje onsdag för att kräva rättvisa för sexslaveriets offer under Japans styre. Det handlar om hur ensamheten och det allt mer individualiserade samhället i Seoul lett till en helt ny affärsmarknad. Unga personer som växt upp med att gemensamma måltider i princip är heliga upplever en ensamhet som är så påtaglig att de delar måltid med främlingar över nätet. De direktsänder när de äter och tusentals människor sitter hos sig och tittar på och interagerar. Sändaren tjänare närmare en miljon kronor om året på detta, om hen lyckas locka public. Ensamheten kan jag relatera till när jag är ute och jobbar, direktsända måltider inte så mycket. Men det är så människor handskas med sin verklighet, på olika sätt. Det handlar om allt som ökar vår förståelse av världen. Och inte ett dugg om en själv. Utöver de tillfällen man gör en krönika förstås. Det slående i det hela var insikten om att under den tid då jobbet är det enda man fokuserar på, när man är helt uppslukad av allt som blir nyheter och reportage så behöver man aldrig placera mig själv i förhållande till något eller någon annan. Det är kanske tacksamt bakom bandaren att ta tempen på världens olika hörn och kunna radera sig själv, inte tänka på vem man är. Det blir en slags paus från normaltillståndet då man antingen placeras i något fack eller ser sig illa tvungen att placera sig själv i något fack. Det är den mest fridfulla tiden. Men snart är det Stockholm, fredag.   Hewa Abdelzadeh, Bangkok hewa.abdelzadeh@sverigesradio.se

Korredrömmen som fått sig en törn: Ci Holmgren i Bryssel  

Bryssel onsdag, Bara några timmar efter att en vit skåpbil skapat död, kaos och förtvivlan på Las Ramblas, stod jag vid gaten för att gå ombord på planet som skulle ta mig till Barcelona. Det var fler än jag som brådstörtat hade kastat sig iväg. Fyra män som uppenbarligen också var journalister stod och småpratade med varann. Någon hade ett stativ på axeln, en annan ställde försiktigt ner sin stora TV-kamera, medan vi väntade. En tuggade på en macka. De såg helt avslappnade ut. De fick mig att minnas en annan flygplats i en annan tid. Den gången var jag på väg till Dar es Salaam. Jag hade tagit långledigt från jobbet på lokalradion för att resa runt i Afrika ett drygt halvår. Planet skulle bara mellanlanda i Tanzania, sedan skulle det vidare till Komorerna, där det hade varit statskupp. Det är 22 år sen nu. Två garvade utrikeskorrespondenter möttes vid gaten, den gången. De hade khakifärgade kläder, och sådana där västar som fotografer hade förr med massor av fickor överallt att stoppa filmrullar i. Och så hade de varsin enkel skinnväska slängd över axeln. De jämförde sina senaste uppdrag runt om i världen. Jag föreställde mig att de hade mötts på det sättet många gånger. Väl ombord på det stora planet spred de ut sina pinaler i första klass. Planet var bara halvfullt. Många gånger under resan gick jag förbi deras säten och tjuvlyssnade på deras samtal. För mig representerade de det största äventyret. Det var min dröm att få leva som dem. Och här stod jag nu, decennier senare, utskickad i världen för att berätta. Men det kändes inte som något äventyr. Inte på minsta sätt. Ännu en gång hade en ung man kört rakt in i en folksamling. Sick-sackat fram över Las Ramblas för att döda så många som möjligt. Helt vanliga familjer förlorade allt som är viktigt i livet, den eftermiddagen. Hur skulle jag på något rimligt sätt kunna berätta om det? Den natten var det ovanligt lugnt och stilla i området runt Las Ramblas. Människor pratade lågmält med varann om vad de hade varit med om. Där fanns en slags värdighet mitt i allt det tunga. Efter en lång natt kom så en ny dag, även till Barcelona. Många vaknade med en vilja att hedra de döda, och manifestera mot våldet. Vid minnesstunden som hölls på Plaza de Catalunya mitt på dagen fanns det en påtaglig beslutsamhet att inte ge efter för rädslan. Jag träffade en pappa med sina två små pojkar som lämnade torget, direkt efter minnesstunden. "Det är farligt att vara här" sa han till mig, fast han ju hade tagit med sina pojkar dit. Och det där, att vara rädd och ändå vägra vara det - det kanske är vad som krävs av oss människor i en tid som denna. Min gamla korredröm har fått sig en rejäl törn, så är det. Det var inget äventyr på det sätt som jag hade tänkt mig. Men det finns ju fortfarande sådant som behöver berättas. Ci Holmgren, tillbaka i Bryssel igen ci.holmgren@sverigesradio.se

Märklig Merkelbild präglar tyska valet: Daniel Alling i Berlin  

Berlin tisdag. Det känns nästan som en nyhet i sig, efter Brexit-omröstningen och flera europeiska val under våren, att det tyska EU-medlemskapet överhuvudtaget inte är på agendan i valrörelsen här. Det är det visserligen sällan i Tyskland, EU-medlemskapet är i grunden populärt här, men att inte är en stor valfråga känns ovanligt i vår tid. Trots Angela Merkels omstridda beslut i flyktingfrågan hösten 2015 så är inte heller integrations- eller migrationsfrågorna speciellt närvarande i valrörelsen heller. Det är överhuvudtaget inte ett val som av de flesta - hittills iallafall - uppfattas som USA-valet (Trump eller Clinton), Brexit-omröstningen (EU eller inte), Frankrikevalet (Macron eller Le Pen) gjorde, alltså som ett slags riktningsval för landet. Den allmänna frågan, som kan uttryckas med orden "i vilken riktning ska vårt land gå" hänger inte över valrörelsen som den gjorde i valen ovan. Om AfD, i många avseenden den tyska motsvarigheten till SD, som just driver integrations- och migrations- och EU- och Eurofrågor hårt, legat där Le Pen, SD, FPÖ i Österrike med flera liknande aktörer, ligger eller låg i mätningarna, hade förmodligen intresset för valet varit mycket större, även i Sverige. När dessutom tyska nyckelfaktorer, som den tyska ekonomin exportindustrin och därmed arbetsmarknaden, trots dieseldebatten, fortsätter att gå bra och förbundskanslerkampen redan känns avgjord och det största utmanarpartiet, Socialdemokraterna SPD, ju suttit med i Merkels regeringar under åtta av hennes 12 år vid makten och alltså på många sätt är medansvarigt för den politik hon fört, så är det inte lätt för SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz, att på ett trovärdigt sätt angripa henne eller den förda politiken. I Tyskland finns det också något slags grundläggande längtan efter att "låt-det-bara-fortsätta-att-gå-bra-för-oss" och "låt-lugnet-fortsätta-här-i-alla-fallkänsla", alltså det som brukar sammanfattas i uttrycket "keine Experimente, bitte". Den känslan förkroppsligar Angela Merkel, särskilt i en orolig tid i världen som vår och det är, menar jag, ytterligare en anledning till icke-dramatiken hittills. Det är dock lite märkligt, eller "merkelligt" möjligen, att hon uppfattas sådär och att valet inte uppfattas som ett riktningsval av särskilt många här trots att hon under de 12 åren som Förbundskansler fattat verkligen dramatiska, rätt plötsliga, ja, närmast vad man skulle kunna kalla just "experimentbeslut". Alltså, beslut som är stora och riktningsförändrande, i många avseenden riskfyllda och som fortfarande har öppen utgång. Kärnkraftsnedläggningen, euroräddningspolitiken, flyktingbeslutet, hösten 2015 och sanktionerna mot Ryssland är bara några exempel. Att Angela Merkel då, trots dessa gigantiska beslut, av de flesta uppfattas och beskrivs som en moderarande politiker som bara tar små steg i taget, visar hur viktigt det är hur man som politiker uppfattas, hur man uppträder och hur man säljer in och inte minst kontrollerar bilden av sig själv och sina beslut. Men, det är bäst att tillägga, det är en månad kvar till valet, vilket är en evighet i vår politiska tid. Daniel Alling, Berlin daniel.alling@sverigesradio.se

Guidad genom ett uppdelat samhälle: Naila Saleem, kulturkorrespondent  

Stockholm fredag Jag är nyss hemkommen från min första resa till Belfast i Nordirland. Det kommer inte att vara den sista, jag är helt såld. Och det är mycket taxichaufförernas förtjänst. Den första var i 40-årsåldern och skulle det visa sig en fenomenal guide till det uppdelade samhälle som Nordirland fortfarande är. Vi var på väg österut till en intervju med unionistiska partiet DUP som företräder protestanternas intresse. Men har du lite tid över undrade chauffören? Jag visar dig gärna hur det ser ut här. Och så bjöd han på en liten tur genom unionist-Belfast. Ser du trottoarkanterna; hur de är målade i rött, vitt och blått? Det är pro-britternas. Och så in i en återvändsgränd där husen var rikligt smyckade med vimplar och nationalistiska attiraljer. Förbi ett område där striderna förut stod, en del av radhusen har fortfarande galler för fönstren så att stenar inte ska kunna krossa rutorna och så de höga stängslen ovanpå byggnadernas tak för att skydda mot ... ? Ja vad kan man fråga sig så här efter en tjugo år med fred. Visst drabbar de mest hårdföra samman ibland men det är ju inte som förr medan the Troubles pågick, alltså de våldsamma oroligheterna mellan protestanter och katoliker, mellan dem som ville att Nordirland ska tillhöra Storbritannien och dem som ville att det ska vara en del av republiken Irland. Chauffören visar det sig bor i stadsdelen Shankill, ett av de mer hårdföra unionistområdena i västra Belfast där katolikerna annars är i majoritet men han är noga med att säga att han är vidsynt och inte har något emot dem på andra sidan. Han har arbetet med katoliker och det har inte varit några problem, ett av hans tre barn dejtade till och med en katolik. Hur gick det då undrar jag? Jo vi bjöd ut familjen på middag och träffades på stan underförstått stadskärnan som är neutral mark. De var bra människor precis som vi. Under samtalets gång blir det tydligt att han själv tycker att det han säger är galet, de tror ju på samma gud när allt kommer omkring. En annan chaufför som hämtar upp mig på en republikansk klubb som rymmer en pub, biljardhall, en scen för teater och uppträdanden och ett museum över martyrer som dött i kampen för ett enat Irland, tar mig på en tur genom katolikernas område. Det är betydligt mindre utsmyckningar på de enskilda husen men radhusgavlarna pryds här och där med målningar över fallna hjältar. Den här chauffören har för länge sedan fått nog av bägge sidorna i konflikten och studerar numera buddhismen. Vi är kända för att vara trevliga mot besökare, vi har bara problem med varandra är det flera som säger. Det gäller så klart inte alla. Kulturfolket jag intervjuar säger att protestant eller katolik det spelar ingen roll i det kreativa arbetet. Man kan inte välja det som passar en ur fredskakan säger en av dem jag träffar. Man måste vara beredd att rannsaka och utmana sig själv hela vägen. Men så är det ju det med den personliga säkerheten och behovet av att känna sig trygg, för egen del och för barnens. Det är inte så enkelt att gå från strid till fred och omfamna den andre tänker jag.   Naila Saleem, kulturkorrespondent naila.saleem@sverigesradio.se

Det ofödda barnet: Catarina Gustafsson i London  

London torsdag. Jag kan inte sluta tänka på det här barnet. Det ofödda oskyldiga barnet som ligger där i sin mammas mage, i just nu någorlunda tryggt förvar. Mamman sover ibland på gatorna i en blå sovsäck, men oftast sover hon i en övergiven bil som står någonstans i Paddington. Hon har tur, att hennes kille hittade den där bilen så de slipper sova ute om nätterna när det regnar och är kallt. Hon har varit ihop med den här killen nu i fyra månader. Han är inte far till barnet men han har sagt att han kan tänka sig att uppfostra det om relationen fortsätter. Inte adoptera men finnas där, för henne och för barnet. Den blivande mamman mötte killen på gatorna någonstans här i London. Han hade hamnat i slagsmål på ett härbärge och var inte välkommen där längre. Han är väl runt 45 och har varit hemlös sedan han var 13. Hans tänder är gula och där tänderna möts är det mörkbrunt. Han har en vaken blå blick, fast ett öga är blodsprängt. Han blev attackerad häromdagen. Han säger att någon bestämde sig för att dansa river dance på hans huvud, när han låg och sov, han skrattar lite rått. Jag försvarade mig men jag blev mest rädd för att min flickvän skulle bli skadad, säger han, hon bär ju på ett barn. Han verkar så snäll, jag tycker om honom. Han gör sitt bästa för att hålla hygienen, duschar på ett service center varje dag för fem pund. Försöker köpa märkeskläder på second hand-butiken. Jag tänker att han nog skulle vara ganska stilig om hans liv hade tagit en annan bana. Heroin, crack kokain, alkohol, metadon, cigg. Han älskar sina cigg! Nuförtiden bara alkohol och metadon förresten, och cigg. Han tycker om att teckna. På en kartongbit skissar han en slingrande svart orm. Jag vill lämna något efter mig säger han, ett arv. Jag är lite av en entreprenör egentligen. Men.... Han tystnar. Jag kan inte låta bli att röra vid honom för att visa att jag tycker att han är fin. Hans svarta luvtröja är blöt på armen. Han tittar på mig och ler. Vad sa du att du hette säger han? Catarina svarar jag och han tar min hand. Ett hårt varmt handslag. Jag ger honom alla mina kontanter, det är inte mycket, fem pund men det kan betala för morgondagens dusch. Han säger tack, God bless you. Jag har svårt att slita mig från honom men reser mig upp och promenerar vidare i mina märkesjeans och allt för dyra t-shirt. Jag skäms, jag skäms över att jag är lyckligt lottad. Eller inte skäms kanske men det är något som skaver i bröstet. Skaver i magen. Snart kommer han att packa ihop sin filt och sina kartonger. Möta sin flickvän som stryker lätt över magen med sin hand. Hon har suttit på en annan filt, på en annan gata och bett om pengar hela dagen. Hennes barn ligger därinne i hennes mage och vet inte något om vad som väntar. Kommer barnet att få vara med sin mamma, kommer den ofödda babyn att ha påverkats av mammans hårda liv.  Kommer hon att orka ge sitt barn all kärlek och värme som det behöver. Kommer hon att få hjälp och stöd. Kommer hon att föda i den där övergivna bilen? Jag kan inte sluta tänka på barnet och dess förutsättningar. I dag tänker jag gå och prata med honom igen, han med sneda smutsiga tänder som gillar att skissa. Jag tänker fråga honom hur hans flickvän mår. Kanske är det det här barnet som kommer att bli det arv som han lämnar efter sig. Jag tror han skulle bli en bra pappa, om bara förutsättningarna var annorlunda.  Catarina Gustafsson i London catarina.gustafsson@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose