Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Michael Österlund

Episodes

Mäktigt möte vid Brandenburger Tor: Daniela Marquardt i Berlin  

Utrikeskrönikan den 26 maj 2017. Berlin.

Att hålla huvudet kallt inför terrorn: Ekots Johan Bergendorff i Geneve  

Utrikeskrönikan 24 maj med Johan Bergendorff.

Miljardären och Navalnyj Maria Persson Löfgren i Moskva  

Moskva tisdag. Likt en sårad nallebjörn i ljusblå t tröja av sån där typisk billig banlonkvalitet och med en släpig röst som vore han farbror godnatt i alla ryska barns kvällsprogram Godnatt småttingar! Men den var ingen rysk version av Beppe Wolgers som talade i tolv minuter. Det stod fullständigt klart särskilt när slutklämmen kom: Jag spottar på dig Alexej Navalnyj. Någon medieträning verkar inte godnattfarbror Alisjer Usmanov ha fått, inte heller några råd vad gäller scenografin. Hans tolv minuter långa försvarstal och angrepp på Alexej Navalnyj gjordes sittandes vid ett brunt bord, framför ett beigeaktigt draperi och ett brunt skåp. På bordet ett glas vatten och ett anteckningsblock. Usmanov framträder sparsamt i media och på de foton som förekommer, särskilt i samband med fotbollsmatcher då Arsenal spelar, han äger en mindre aktiepost i det engelska laget, ser han ut som den affärsman han är i mörk kostym och slips. Men den här långsamt talande versionen i sin blå t tröja har inte synts förut. Han talar som en kriminell, sa en av mina ryska vänner, vilket språk han har, sa hon. Och ja på sociala medier kom jämförelser med Gudfadern. Han kallade Navalnyj för en loser och använde genomgående att tilltala med DU, vilket inte artiga, välartikulerade och bildade ryssar gör ens med personer de kallar för sina vänner. Usmanov har också stämt Navalnyj för förtal för att i en av sina anti korruptionsvideor hävdat att Usmanov tillsammans med andra ryska miljardärer överfört stora tillgångar till en välgörenhetsfond, som premiärminister Medvedevs forna klasskamrater driver. Usmanovs uzbekiska förflutna med kriminalitet och fängelsestraff nämns också i Navalnyjs video. Usmanov hävdar att allt är lögner och att han blivit upprättad för att felaktigt ha dömts till fängelse. Du borde ha bett mig om ursäkt, eftersom en sådan som du kan aldrig bevisa att jag är kriminell och en tjuv, säger Usmanov i sin video. Du kommer få stå till svars inför mig, säger Usmanov också smått hotfullt. Men de flesta som skojar om videon på sociala medier ser mer godnattfarbrorn och har lagt in nallebjörnar, kända ryska sagofigurer och mjukisdjur sittandes på Usmanovs axlar och en liten mössa med propeller på framför. Det skojas friskt med sagofarbrorn, men ryska utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova hävdar att Usmanovs video kommer användas i undervisningen på universiteten som föredöme i retorik och PR. Det verkar inte majoriteten i den ryska bloggosfären hålla med om alls. De fortsätter häckla särskilt på ryska Facebook V Kontakte, som för övrigt är en stor del i Usmanovs affärsimperium. Maria Persson Löfgren mariaperssonlofgren@sverigesradio.se

Sesam öppna dig, Katja Magnusson Jerusalem  

Utrikeskrönika den 22 maj 2017. Jerusalem.

Båten fick sjunka på Medelhavet: Alice Petrén i Rom  

Rom fredag morgon. Jag är en gammal dam som sitter på parkbänken i skuggan av träden på Piazza Cola di Rienzo. Och sen går jag upp och stänger mina mörkgröna fönsterluckor mot den ockrafärgade fasaden. Jag är en äldre herre med vit mustasch som röker en cigarett medan min dotter äter en sallad. Jag är afrikanen som vill få jobb, så jag slipper be okända människor ge mig några euro. Jag är bangladesharen som rafsar i bruna pappkartonger och hänger upp kläder på ställningar på gatan. Ja, jag Alice Petrén såg alla dessa olika jag igår här i solgasset på eftermiddagen.  Storstaden rymmer oändligt med existenser och som reporter förflyttar jag mig fort mellan diametralt olika miljöer. Det var tätt från samtalet med pizzabagaren i Roms utkant till att jag hörde migranter från Afrika beskriva helvetet i Libyen till att jag kort vilade mina ögon på vacker siden i flott italiensk design med prislappar, som jag däremot inte vågade titta på. Men jag var inte med i parlamentet där det var en utfrågning kring migrantbåten som sjönk den 11 oktober 2013 nära den italienska ön Lampedusa då cirka 260 personer dog varav 60 barn. Den händelsen förändrade räddningsarbetet på Medelhavet och operation Mare Nostrum lanserades av dåvarande premiärminister Enrico Letta. Veckotidningen L'Espresso har på sin hemsida visat en smärtsam video på hur en syrisk läkare ombord ringer ett nödsamtal och ropar på hjälp från den sjunkande båten, som förmodligen hade blivit beskjuten av libysk milis. Båten tog in vatten och när migranter ombord rörde sig uppåt kantrade båten.  Den stora saken med denna händelse är att ingen ställs till svars för att det tog över fem timmar innan någon kom till undsättning. Italienska myndigheter stjälpte över räddningsaktionen på Malta. Den desperate syriske läkaren och flerbarnspappan får svaret: Ring Malta istället. Detta medan båten sjunker. Det är surrealistiskt att följa. Malta svarade att det fanns ett italienskt militärfartyg nära. Den undersökande journalisten Fabrizio Gatti följer historien i detalj. Han är noggrann och har tidigare under namnet Bilal gjort migranternas farliga resa genom den afrikanska öknen till Libyen. Boken Bilal är mycket läsvärd. Åklagarna har lagt ner fallet kring den 11 oktober 2013 och i parlamentet igår sa försvarsministern att inga fel begåtts. Timmar med sjabblig hantering och ansvarsfrihet - vad sänder det för signal? Vi vet inte vad som händer till havs. Den libyska kustbevakningen ska vara utrustad med automatvapen och nyligen ramades nästa en tysk båt utanför Libyen. Trycks många migranter tillbaka, även om det just igår sas att 2 300 migranter hade räddats. Alice Petrén, migrationskorrespondent, just nu i Rom alice.petren@sverigesradio.se

Om saknaden efter Spikey: Richard Myrenberg i Kigali  

Kigali torsdag. Jag hade tänkt ta upp något allvarligt som torkan eller om en del afrikanska makthavare som så sällan är intresserade av sina befolkningars väl och ve. Men istället torkar jag upp efter Spikey. Hunden, en av åtta släthåriga taxar i hela Rwanda, har kissat på min ryggsäck i hallen. Igen. Det är andra gången på kort tid. Jag tänker nu får det vara nog. Nu googlar jag ett recept och lägger honom på grillen. Familjen har synpunkter på det naturligtvis och det skulle aldrig ske. Självklart inte. Men hans kissande, och ibland har det hänt, bajsande inomhus - kan möjligen visa på två saker: det ena är vår just nu lite frostiga relation, (han har en betydligt bättre med sin matte), det andra att han nog känner på sig att vi snart ska åka härifrån, och att han inte ska med. Han tittar nu på mig med sina brunsvarta ögon. Han är en fin hund med bra sidor. Till exempel får han ut husse på sena kvällspromenader i Kigali, en vacker stad som det är lätt att bo i. Och den absolut säkraste staden i hela Afrika. Medan vi går där så hälsar rwandierna i de lite enklare kvarteren bredvid och en pojke ropar "Spike!". Hunden, som många här skrattade åt i början - taxar är inte så vanligt som sagt - har nu blivit en välkänd profil i kvarteret. Jag känner mig också hemma här. Men det drar ihop sig - mentalt åtminstone. Ett fyra år långt äventyr börjar gå mot sitt slut. I den stilla kvällen med syrsorna som ljudfond tänker jag på när jag rapporterade live under terrorattacken mot köpcentret Westgate i Nairobi, massgraven jag såg i Centralafrikanska republiken, kravallerna i Bujumbura, men också om de unga IT-entreprenörerna i Senegal, modeskaparna i Lagos och glada gambier som blev av med sin långvarige diktator. Det händer saker, rör sig hela tiden. Bakåt, framåt, uppåt neråt. Jag känner mig hemma här där jag kan susa fram på min MC på böljande vägar i ett behagligt klimat. Kanske är det det jag bävar mest för vid hemkomsten - klimatet. Såg några uppdateringar på sociala medier om snö - långt in i maj! Och med allt som händer i alla andra delar av världen, så fylls man inte sällan av tanken - att här i Afrika känns det ju tryggt att vara. Donkey smyger upp på skrivbordet. Jag hon heter så. Vi har varken döpt taxen eller den sydafrikanska bondkatten, ska sägas. Katten som kom med på köpet och som charmar alla med sin diskreta elegans och trygghet. Och jag som inte ens är en kattmänniska, jag är en hundmänniska. Hon som alltid vakar på kvällen att alla gått och lagt sig innan hon lägger sig vid fotändan i sängen. Hon som varje gång det sveper ett tropiskt åskväder över staden, jamar högt och man får plocka upp klockan två på natten för att trösta. Varje gång vi packat för nån resa hela familjen så stryker hon längs benen. Men var lugn. Spikey och Donkey har fått en ny husse och matte och kommer ha det bättre här än i Sverige. De skulle inte stå ut med klimatet, till exempel. Det kommer nog bli så att det inte är de som kommer att sakna mig, utan jag som kommer att sakna dem. Richard Myrenberg, Afrikakorrespondentrichard.myrenberg@sverigesradio.se

Alternativa verkligheter: Fernando Arias i New York  

Från mitt kontorsfönster ser man södra delen av Manhattan, skyskrapor, bilar, asfalt. Här i delstaten New York vann Hillary Clinton valet, runtom i närliggande delstater, som till exempel Pennsylvania, vann republikanernas kandidat Donald Trump. Oberoende var man kommer har veckan som gått varit minst sagt händelserik. FBIs polischef James Comey sparkades av Donald Trump, samme polischef var högst ansvarig för att utreda om Trumps valkampanj hade försökt fuska sig till valsegern med hjälp av Ryssland. Det här är USA 2017, det jämförs av vissa med Watergateskandalen och av andra med diktaturstater under kalla kriget. Med den beskrivningen i minnet kan det verka konstigt att Trumps egna anhängare, bland annat där borta i Pennsylvania, inte överger presidenten efter vad som verkar vara ett så tydligt övertramp. Det man ofta förbiser är att beskrivningen jag just gett, inte alls stämmer överens med beskrivningen många här i USA fått. Bland Trump-anhängare är verkligheten en helt annan. ”Foliehattarnas konspirationsteorier slungas ut, men utan bevis” säger programledaren Sean Hannity och ber sin gäst förklara ”varför det här hyckleriet från media är så farligt”. Det här är inte en obskyr alternativsida man behöver leta med ljus och lykta efter. Det här är USAs största nyhetskanal, Fox News. I konservativa radiokanaler, på Trumpvänliga nätsajter och i olika diskussionsforum pratar man om demokraternas och medias hyckleri, och hur presidenten är i sin fulla rätt att sparka en polischef som inte gör sitt jobb. Därtill tar man fasta på det Donald Trump själv säger om saken och rapporterar om en FBI-chef som ville stå i rampljuset och som tog fel beslut vid fel tillfällen. Men den kanske mest betydelsefulla förklaringen är den som återkommer, nämligen att ” etablissemangets medier kan inte förlika sig med tanken att Trump vann och att Hillary Clinton förlorade” som den förre detta republikanske senatorn Newt Gingrich sade. Det var i Harrisburg i Pennsylvania som Donald Trump höll sitt senaste kampanjliknade möte för sina anhängare. Dit är det nästan 280 kilometer. Det enorma gap som finns mellan människor i USA just nu känns mycket större än så. Fernando Arias, New York fernado.arias@sverigesradio.se

Musiktävlingar och presidenter: Margareta Svensson i Paris  

Utrikeskrönikan den 15 maj. Paris. Paris, måndag. Det finns ett underhållningsprogram på fransk tv som jag gärna ser: "The Voice". Programmet går ut på att olika musiktalanger sjunger inför en jury som sitter med ryggen vänd emot dem. Juryn hör alltså bara rösten - och när de gillar den och tror att personen har en framtid som artist, så trycker de på en knapp, stolen snurrar runt och artisten får delta i den fortsatta tävlingen som går ut på att gallra fram en vinnare. Den som går vidare har ofta har en röst som inte är perfekt, men med karaktär. Om artisten dessutom är ung, desto bättre – det betyder fortfarande formbar. Det var vad jag tänkte på när Portugals bidrag vann i Eurovisiontävlingen i lördags. Salvador Sobral är tonsäker och han sjunger med inlevelse. Han vägrar tv-anpassa sig, hans kavaj är lite för stor och han sjunger på portugisiska. I en tävling där likriktningen hotar, så sticker Salvador Sobral ut. Troligen har också hans hjärtfel bidragit till uppmärksamheten kring hans person. Det finns en parallell mellan Eurovision och en fransk presidentvalskampanj också – och inte bara i tävlingsmomentet. Det finns de som anser att den franska presidentmakten är en ersättning för den kung de saknar. För det talar alla ceremonier kring presidentämbetet, hederslegionen, korteger. Och i fixeringen vid personerna istället för sakfrågorna som nu i presidentvalskampanjen. Därför krävs det att nåt sticker ut. Hos Macron är det flera saker: han är ung, och inte låst vid en ideologi. Han vill vara effektiv och positiv. Och så är han gift med en flera år äldre kvinna. I en artikel i modetidningen Vogue om hustrun Brigitte Macron, läser jag att: "Brigitte kan bli den iögonfallande partner som får folk att rösta på Macron". En möjligen relevant politisk analys. För om Brigitte Macron först möttes med viss skepsis bland väljarna, så verkar hon nu ha fångat deras hjärtan. Nu när Emmanuel Macron har blivit president, så är nästa fråga hur stort hans stöd blir i parlamentet, men också om vilka hans rådgivare är. Säkert finns lobbyister som hoppas att hans unga ålder och relativa brist på politisk erfarenhet ska göra honom formbar och lätt att påverka. Så, kommer Macron att anpassa sig efter vad andra vill höra, eller har han en egen röst som bär? Margareta Svensson, Paris margareta.svensson@sverigesradio.se

Fettaktivister visar valkarna: Ekots Johan Bergendorff i Malmö  

Utrikeskrönikan 12 maj med Johan Bergendorff Malmö, fredag. Burlesquegruppen The Ravishing Byrds repeterar inför kommande shower. Hannah Kindbom och Caroline Bjartling är svartklädda. Strumbyxor, tyllkjolar, topp och huva, men snart åker flera plagg av så att de dansar i BH och skakar sina valkar. Hannah och Caroline beskriver sig själva som tjocka och har bestämt sig för att vara stolta över sina kroppar. Att visa upp de trots att de inte följer samhällets smalnorm. De är båda fettaktivister och kallar sig tillsammans med några kompisar för "Malmö fat front". I lördags bjöd de på cup cakes i stadsparken, under "No diet day". De var oroliga att någon skulle hoppa på dem. Ibland händer det att vilt främmande skriker att de är fula, äckliga och kan dö. Men allt gick bra. Många glodde nyfiket, några ville smaka på kakorna. En del tjejer som läst om dem på instagram kom fram och sa att de älskade vad de gjorde, att det peppade och lyfte av deras egen kroppsångest. Andra skriver i kommentarsfält att de glorifierar fetma och ohälsa och kostar skattebetalarna pengar i ökade sjukvårdsräkningar. Att tjocka är lata och dumma. Undersökningar tyder på att folk hellre ger upp ett livsår, skiljer sig, blir alkoholister, blinda eller förlorar en kroppsdel än att bli feta berättar Hannah och Caroline. Men försöker jag, det råder ju en fetmaepidemi i världen som driver på hjärt- och kärlsjukdom och typ två diabetes och andra sjukdomar. De skakar på huvudet. Den psykiska ohälsa som omgivningens skambelägganden skapar hos överviktiga är värre anser de. Och kroppsmasseindex BMI säger inget om hälsan hos den enskilde, men de flesta inom vården är fixerade vid det anser Hannah och Caroline. Trots att de båda tränar och är i god kondition får de alltid höra att de ska gå ned i vikt och röra sig mer. Fast något håller på att hända. Fettaktivismen startade i slutet av 60-talet i USA och nådde snabbt Storbritannien, men fick aldrig fäste här i Norden. Nu har även en fetfront grupp startats i Danmark. På andra sidan sundet pågår dessutom ett rättsfall om fetmadiskriminering mot dagbarnvårdaren Karsten som fick sparken. Han vägde 160 kilo. Lika stor var Eric Andersson i Mariefred som vikarierat i kriminalvården, men inte fick börja på kursen som skulle ge honom fast jobb för att han var för tjock ansåg arbetsgivaren. Det fallet väntar nu i Arbetsdomstolen. I Frankrike får förresten inte allt för magra fotomodeller med lågt BMI längre användas och om bilder retuscherats måste det anges. Det behövs en kroppsrevolution anser Malmö fat front - mot träningshets och bantningshysteri. Ett första steg är att tjejerna sinsemellan aldrig kommenterar utseende, vare sig positivt eller negativt. Det skapar bara ohälsosamma jämförelser. Och det finns ju så mycket viktigare saker att prata om. Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent johan.bergendorff@sverigesradio.se

Ekots Lotten Collin om det näst värsta kriget  

Utrikeskrönikan 11 maj med Lotten Collin. Tamaulipas Mexico, torsdag. Och jag hör hur Merry snyftar i baksätet, tyst, så att jag inte ska märka något. Vi har precis passerat en korsning där människor säljer blommor och hjärtformade ballonger. I filen bredvid kör en jeep som klistrats full med post-it-lappar där det står "te quiero mamá". Jag älskar dig mamma. Det är mors dag i Mexiko. Och Merry gråter för hon säger att hon inte vet om hon är mamma längre. I april förra året dödades hennes 18-årige son Simón när bilen han satt i fattade eld. I tidningarna stod det att Simón och de andra i bilen hamnat i skottlossning med federala polisen och att bilen plötsligt exploderade. Kropparna blev till aska. Det gjordes aldrig någon ordentlig utredning, eftersom varken Merry eller de andra föräldrarna anmälde. – Polisen hotade oss, sa att vi skulle låta bli att anmäla om vi ville ha kvar våra andra barn i livet, säger hon. Merry hade en son kvar i livet. Tills i september förra året, då han dödades av militärer. Det är en snarlik historia: Patrullerande soldater säger att de blev beskjutna av fem unga män i en bil, och besvarade elden. Men utredningen visade att alla killarna blivit skjutna på nära håll, i pannan, och i nacken - att de helt enkelt blivit avrättade. Grannarnas vittnesmål talar också emot militärernas version. – Den gången anmälde jag. Jag hade inget att förlora längre. Jag har ju inga barn kvar i livet, säger Merry. Vi har kört till mitt hotell för att göra intervjun, eftersom Merry inte vågar ses hemma. Grannarna kan skvallra. – Jag är ständigt rädd, ibland vaknar jag mitt i natten och undrar om jag fortfarande lever. Nu funderar jag på att flytta långt härifrån. Men jag var inte vart. Nästan hela Mexiko är ju likadant, säger Merry. Merrys söner är två svarta streck i Mexikos mordstatistik. Förra året dödades över 23000 människor i Mexiko, om inte fler. Människorättsorganisationer fnyser åt den officiella siffran, eftersom många försvinner spårlöst utan att anhöriga vågar anmäla. Regeringen, å sin sida, fnyser åt anklagelser om att militären och polisen skulle ägna sig åt utomrättsliga avrättningar. De vill göra en klar uppdelning mellan oskyldiga och skyldiga, en uppdelning där själva mordet ofta blir domen: Du mördades, alltså var du skyldig. – Jag vet inte om mina söner gjorde något fel, ifall de var en del av "los malos" - de onda. Men i så fall skulle de väl gripas, inte skjutas ihjäl? De var ju unga pojkar, de hade tid att ändra sina liv. Militärer och poliser är inte jurister. De kan inte döma. De kan bara döda, när de måste, i krig, säger Merry. Krig, ja. I förrgår kom en lista över världens dödligaste konflikter år 2016, med länder som Afghanistan, Jemen, Irak. Först på listan ligger Syrien. Men sedan kommer Mexiko. Lotten Collin, Tamaulipas, Mexiko lotten.collin@sverigesradio.se

Om namn i radion - är de viktiga? Jens Möller i Bryssel  

Bryssel, onsdag. Jag får emellanåt brev från en del av er som lyssnar på det som jag gör. En del är väldigt trevliga, andra brev är inte lika trevliga. Då tänker jag på de breven där jag kan bli kallad för någon grönsak, något könsord, mindre smickrande omdömen och om jag har någon läkardiagnos på min hjärna. Det är alltid intressant att läsa mail från människor som jag inte känner personligen men som ändå på något sätt bemödar sig och som lägger tid och energi att skriva till just mig. Att ha en dialog med dig som lyssnar tycker jag är viktigt och befriande så länge som den är saklig och handlar om det som jag gör och som sänds i radion, på webben eller på Twitter och Instagram för den delen... Men vissa brev fastnar lite extra. För en tid sedan fick jag ett mycket trevligt mail. Du som skrivit det här, får ursäkta att jag läser upp delar av det här mailet, men ta det som ett kvitto på att jag uppskattar din omtanke om mig och mitt namn. För det gör jag! Namn undrar säkert någon... Ja, för nu kanske någon tänker - vad är det nu han heter igen, mannen bakom den här rösten/han som snackar i radion? Jo, mitt tilltalsnamn är Jan och mitt efternamn är Andersson. Jag har två mellannamn - Olof och Gunnar. De allra flesta vänner och kollegor som jag har kallar mig för Janne, precis som de allra flesta ur min närmaste familj, även om några vill hålla fast vid det namnet som står i passet och som dom anser att jag är döpt till, nämligen Jan. Hur som helst, så skriver brevskrivaren så här: "Du är bra Inga ehhhe, ähee. Trevlig dialekt som är trovärdig. Tyvärr har inte presentatörerna hängt med i svängarna. - De kallar dig fortfarande för Janne….Den nivå du har i dag kräver en presentation med namnet Jan Andersson. -Inte Janne, Janne. Om du tycker det är din person så böjer jag mig och accepterar din image. Om inte annat tycker jag din utveckling som reporter är spännande." Och så avslutar brevskrivaren: "Ursäkta att jag lägger mig i ditt yrkesliv. Jag gillar innehållet i dina reportage. Mjuka, fina, klara innehållsrika och tänkvärda". Till dig som skrivit det här vill jag säga "tack för ett trevligt brev, jag blir jätteglad - verkligen. Och tack för omtanken om mig och mitt namn" Men vad gäller mitt namn i radio, så tycker jag inte att det är särskilt viktigt eftersom, det viktiga för mig är slutresultatet och produkten som jag levererar med hjälp av min radiostämma. Att då bli kallad för Jan eller Janne i radio är för mig rätt så oviktigt. Jag vågar till och med påstå att väldigt få av er, sammantaget - inte heller skulle veta vem jag är om ni träffar mig. Jag är ju kort och gott en röst i radion. I sammanhanget är därför det som sägs och min slutprodukt det viktiga, inte kanske vad jag heter. Till på köpet så har jag ju Sveriges vanligaste efternamn enligt Statiska centralbyrån, SCB. Vi är ungefär 242 000 svenskar som heter Andersson, några tusen fler än dom som heter Johansson. Det här Janne eller Jan eller rent av Jan Olof Gunnar Andersson i Bryssel jan.andersson@sverigesradio.se

Schlager och konspiration: Ekots Johanna Melén i Skopje  

Utrikeskrönikan 9 maj med Johanna Melén. Skopje, tisdag. De flesta har nog mest hört talas om landet Makedonien i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen. Former Yugoslav Republic of Macedonia, 6 points, eller något sådant. Som bäst har landet kommit på en tolfte plats. I år står hoppet till Jana Burceska, 23 år. Hennes karriär tog som för så många andra i schlagersammanhang fart när hon deltog i Makedoniens lokala variant av tv-programmet Idol där hon kom femma. En del i Makedonien beskriver Jana Burceska närmast som en landsförrädare. Mest för att hennes pappa arbetar åt den amerikanska ambassaden i Makedonien. Kanske, kan man läsa, är det rent av så att det är USA som har bestämt vem som ska få tävla i Kiev för Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien, som landet ska kallas i eurovisionsammanhang för att inte uppröra Grekland som anser att Makedonien bara är namnet på en region i norra Grekland och om ett annat land väljer att också kalla sig för Makedonien är ju det, enligt grekiskt sätt att se på saken, som att inkräkta på grekiskt territorium. Så därför vägrar Grekland att låta Makedonien gå med i Nato eller att inleda förhandlingar om EU-medlemskap. Det där är naturligtvis ett komplicerat sidospår som inte har med Eurovisionsschlagerfestivalen att göra men är ändå svårt att kringgå eftersom namnkonflikten ställt till med så mycket besvär i Makedoniens väg framåt. Och under tiden har politiker här retat upp grekerna ännu mer genom att uppföra hiskliga statyer över forna krigarkungar som enligt Greklands mening är en del av Greklands stolta historia, inte Makedoniens. Och människorna som bor här blir bara mer och mer utleda på alltihop och vill helst av allt flytta härifrån. Och det gör de också, särskilt de unga och välutbildade. Kvar frodas konspirationsteorierna om de onda yttre krafterna som av någon svårgreppbar illvilja vill så kaos och splittring i det lilla landet. Och de personer som de senaste två åren gått ut och protesterat här mot maktfullkomliga ledare, mot korruption, mot rättsosäkerhet de har inte gjort det för att de är oroade över utvecklingen i landet, nej de, säger man, har naturligtvis gått i utländska krafters ledband. Samma sak kan man höra om demonstranter i till exempel Ryssland, Serbien och Ungern. Jag vet egentligen ingenting om Jana Burceska som på torsdag sjunger för en makedonsk finalplats i Eurovisionsschlagerfestivalen i Kiev och jag har ingen aning om hon står där på scenen tack vare egna meriter eller om hon fått hjälp av en pappa med goda kontakter. Men schlagerbedömare säger i alla fall att hon är den bästa chansen som Makedonien haft på länge i musiktävlingen som alla pratar om. Och ingen kan säga något annat än att Makedonien verkligen är i stort behov av goda nyheter, om det så bara handlar om en plats i Eurovisionsschlagerfestival-finalen. Johanna Melén, Skopje johanna.melen@sverigesradio.se

Ingen kyrka här, tack: Cecilia Uddén, Minya  

Utrikeskrönika den 8 maj 2017. Minya.

Bilden av muren: Ekots Inger Arenander i Washington  

Washington, fredag Det var första majdemonstration vid mitt närmaste torg i Washington. Deltagarna var ganska få, de flesta var latinos och en del av dem hade skyltar om att inte bygga murar. Någon hade ritat en bild av en tegelstensmur och sen korsat över den. Bilden av muren har spelat en framträdande roll hela veckan. Det hör till den dagliga rutinen här att hålla ett öga på vad Sean Spicer, presidentens talesperson, säger på sin pressbriefing. Det går nästan inte att titta på honom längre utan att påminnas om sketcherna från satirprogrammet Saturday Night Live som driver hejdlöst med Spicer - en person som många journalister här i Washington gillar och möjligen känner en viss sympati för när han ofta måste försöka förklara vad presidenten menar med det han sagt eller twittrat. Häromdagen överlät Sean Spicer presskonferensen till budgetchefen, Mick Mulvaney, som med lätt uppjagat tonfall ville övertyga om att den utlovade muren mot Mexico redan håller på att byggas. Han visade bilder på ynkliga ståltrådsstängsel som han sa höll på att ersättas med en stabilare stålvägg, tjugo fot hög, helt i enlighet med presidentens löfte. Presschefen Sean Spicer ville inte svara på några frågor men var förstås tillbaka nästa dag och med samma bilder på samma stålvägg. Då uppstod en diskussion om den så kallade muren verkligen är en mur, av betong som Trump sagt någon gång, eller om det snarare är en skyddsvall eller rentav bara ett stängsel, eller kanske ett staket? Spicer gav sig in på tekniska definitioner av olika sorts barriärer i debatt med en reporter från Breitbart. Det pågick i nästan fem minuter. Jag såg i andanom hur sketchen tog form på Saturday Night Lives spånarmöte. Donald Trump har inte ändrat löftet att bygga en mur, tvärtom. På hans möten eldar det upp publiken mer än det mesta. Men journalisterna tog snabbt reda på var presskonferensbilden på stålväggen var tagen. Det visade sig att det var en barriär som byggts redan under George Bush och Baracks Obamas tid och nu höll på att förbättras. Ståltrådsstängslet på bilden var tillfälligt uppsatt för att skydda byggarbetsplatsens maskiner berättade de som bodde i området. Oavsett om bilderna var avsiktligt vilseledande, ett exempel eller bara ett misstag så visades de för att ingen ska tvivla på att Trump menar allvar. Gå hem och sov gott, det blir en mur, tro mig, sa han till sina anhängare i Pennsylvania i helgen på hundradagarsfirandet av Trumps styre. Även om muren aldrig blir av så har budskapet om förstärka gränser redan fått effekt - under månaderna sedan Trump tillträdde har färre försökt ta sig in olagligt i USA och fler papperslösa har gripits och ska deporteras. Det är inget att skämta om. Inger Arenander i Washington inger.arenander@sverigesradio.se

Ett jävligt besvärligt fruntimmer!: Staffan Sonning i London  

London torsdag, och nu börjar temperaturen höjas rejält inför förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU. Alla medier är fyllda av nyheter, analyser och skandalrubriker och analyser, men också en del uppkok av gamla nyheter. Det är inte alldeles lätt att sålla i floden för en svensk utrikeskorrespondent. Gårdagens mest citerade utspel var premiärminister Theresa Mays löfte, att EU skulle upptäcka, att hon är en ”bloody difficult woman” i förhandlingarna – ett jävligt besvärligt fruntimmer - är nog en bra översättning till svenska, om man tar hänsyn till den avsedda innebörden. Jättelika rubriker överallt. Den som inte redan vet det, får läsa noga, innan man inser, att det är ett slags skämt av May, en anspelning på hur en äldre manlig partikamrat beskrev henne i det han trodde var ett samtal med en kollega – och inte förstod att en tevekamera och en mikrofon var på. Så här lät det: ILL Theresa är ett jävligt besvärligt fruntimmer, men både du och jag har jobbat med Margaret Thatcher, säger Ken Clarke till en gammal kollega, när han inte förstår att kamera och mikrofon registrerar allt. Ken Clarke har varit finansminister och haft en rad andra ministerposter i konservativa Tory-regeringar. De båda äldre herrarna förenas i muntra skratt. De satt och diskuterade möjliga kandidater efter att David Cameron avgått som följd av folkomröstningen om utträdet ur EU. Det är något oklart, vad Clarke menade, men flera kommentatorer påpekade, att oavsett vad han menade, så borde uttrycket tolkas som ett starkt beröm av May: En politiker som står upp för vad hon tycker, vet vad hon vill och har förmågan att genomföra sida idéer – så hade det nog uttryckts om det var en beskrivning av en manlig politiker, misstänkte många. Det bildades omgående stödgrupper för May på sociala medier, en har förstås hashtagen #BloodyDifficultWoman. Där kunde man band annat läsa kvinnor undra var de kunde köpa t-tröjan. En hel del brittiska medier valde att bortse från bakgrunden, och tolka Mays löfte att vara bloody difficult i förhandlingarna som någon slags krigsförklaring mot EU-representanterna på den andra sidan det kommande förhandlingsbordet. Förpostfäktningarna inför förhandlingarna är i full gång från båda sidor. Tuffa utspel bullrar fram som på en bowlingbana. Båda sidor anklagar varandra för ohemula hotelser. Gamla förhandlingspositioner värms upp igen och presenteras och refereras som om de vore nya. Främst den brittiska tabloidpressen tävlar i nya geniala skandalrubriker. Det kräver sin korrespondent att sortera i för-förhandlingsfloden. Staffan Sonning för P1-morgon i London staffan.sonning@sverigesradio.se

"Tysk soldat spelar flykting": Daniela Marquardt i Berlin  

Berlin onsdag. Det är mycket tal om teser i Tyskland nu, inte bara Martin Luthers 95 teser som firar 500 års-jubileum. De senaste dagarna har inrikesminister Thomas de Maizières tio teser om vad Tyskland är utlöst en storm av reaktioner. I helgen publicerade han en text om ”Vilka är vi? Och vilka hör hit?” Om normer och värderingar som går utöver det som regleras i den demokratiska rättsstatens författning, nämligen vad han kallar ”Leitkultur für Deutschland”. Det är ett begrepp som saknar motsvarighet på svenska. Ledkultur eller dominerande kultur fångar inte riktigt innebörden och framför allt inte det kontroversiella i begreppet, som särskilt när det används på tyska får en underton av överlägsenhet och uteslutning. Det är också anledningen till att så många har reagerat på de Maizières teser. Han skriver: Vi är ett öppet samhälle. Vi visar vårt ansikte. Vi är inte burka. Vårt förgångna präglar vår nutid och kultur. Vi har ärvt vår historia med alla dess höjdpunkter och avgrunder. Vi värnar om att leva i frihet och fred med våra grannar. För oss är respekt och tolerans viktigt. Vi accepterar olika sätt att leva. Vår föreställning av heder har inget med våld att göra. Vi är upplysta patrioter som älskar vårt land utan att hata andra. Så, i kort sammanfattning beskriver inrikesministern den ledande kulturen i Tyskland och man anar vilka som inte omfattas av hans definition. Samtidigt som politiker och debattörer nu diskuterar för fullt vad som är tyskt, håller en märklig historia på att nystas upp, just om att visa vem man är, om det historiska arvet, tolerans och patriotism. Det handlar om en 28-årig yrkessoldat, en helylletysk som gick till migrationsmyndigheten och anmälde sig som flykting från Syrien och sökte asyl. Under förhöret var det ingen som reagerade på att han inte talade arabiska, bara franska. Han fick plats på en flyktingförläggning och spelade stum när andra försökte prata med honom. Men för det mesta var han inte där utan i sin riktiga tillvaro på en fransk-tysk militärförläggning i Frankrike. Till asylboendet åkte han mest för att hämta sin post. Ett bidrag på 400 euro sattes varje månad in på hans konto. I över ett år levde han sitt dubbelliv innan han blev påkommen med ett vapen han inte hade tillstånd för. Fingeravtrycken som togs ledde till den asylsökande mannen som var han själv. Förra veckan greps han, misstänkt för att förbereda terrordåd som syriska flyktingar skulle få skulden för. Efter åtta år som militär reagerar hans överordnade först nu på hans högerextrema åsikter, som han uttryckte i en uppsats redan under officersutbildningen. På hans förläggning har man hittat nazi-symboler och en lista över potentiella offer, där förre förbundspresidenten Joachim Gauck och justitieministern Heiko Maas finns med. Flera vad man antar likasinnade kamrater har avslöjats inom den organisation som ska försvara fred och frihet och livet i ett öppet samhälle. Och det finnas många lager kvar att lyfta i den här historien som också lär ge mer bränsle åt diskussionen om det tyska och vem som hör hit. Daniela Marquardt, Berlin daniela.marquardt@sverigesradio.se

Vi har alla samma gud; Cecilia Uddén i Kairo  

Utrikeskrönika den 2 maj 2017. Kairo. Här är Kairo, tisdag. Egentligen visslar man väl inte i kyrkan? Men så här lät jublet när Påve Franciskus höll mässa i Kairo i helgen på en stor utomhusarena där påven då och då överröstades av ljudet av militärhelikoptern som svävade ovanför oss. Men påvens budskap nådde fram, både hans revolution av ömhet, stödet för Egyptens utsatta kristna efter en blodig våg av islamistisk terror - och försöket att bygga broar till Islams institutioner och den skickligt framförda kritiken till både islams ledare och Egyptens president Sisi om mänskliga rättigheter. Återigen ställer kommentatorer frågan: visste den katolska kyrkans kardinaler vad de gjorde när de lät denne man upphöjas till påve? Denne påve som tar ställning för flyktingar mot ekonomisk orättvisa, och demagogisk populism och som allt oftare blir ett slags sista symbol för mänskligt hopp. På idrottsarenan mötte jag kristna som grät och sa att de kände sig omfamnade av påvens kärlek och välsignelse, men jag mötte också muslimer som grät när de såg påven omfamna sheikh al Azhar, ledaren för Sunniislams viktigaste institution. Nästan 800 år efter det att påvens namne, Franciskus av Assisi, också reste till Egypten, då i ett försök att sätta stopp för korstågen Franciskus av Assisi mötte sultanen Al Malik al Kamel som också var brorson till Salaheddin eller Salladin som han har kallats i väst. Och många unga politiska aktivister i Egypten blev också uppmuntrade när de hörde att påven kritiserat president Sisi övergrepp mot mänskliga rättigheter och även tagit upp fallet med den italienske forskarstudenten Giulio Regene som hittades ihjältorterad i ett dike efter att han forskat om den egyptiska fackföreningsrörelsen. Även detta anses påven ha hanterat med diplomatisk skicklighet bakom stängda dörrar, men offentligt sa han: historien förlåter inte dem som predikar rättvisa men tillämpar orättvisa. Ju djärvare påven blir, desto fler fienden skaffar han sig. Kristna extremister ser hans brobygge till islam som satans verk. Den falske påven dyrkar islam och har sålt sin själ till djävulen, skriver de på sociala medier där han kallas Påve Lucifer Franciskus. Men det betyder inte att påven älskas av islamistiska extremister, tvärtom beskrev de påvens mässa som en militär mässa, påven som den som legitimerar president Sisis militärdiktatur som de uttryckte det. Islamister som i sin skruvade propaganda lyckas förvandla de terrordrabbade kristna till en priviligierad och mäktig grupp som konspirerar mot Islam tillsammans med påven och väst, medan de försöker indoktrinera sina anhängare att känna sig som offer, en utsatt minoritet, som utför terrordåd mot kyrkor för att de är så förtryckta. Men i värld där många politiker fortsätter att underimponera, är det många som säger som kvinnan i rosa keps som jag mötte på mässan: Påven har kraft att läka världens sår. När jag frågade henne om hon var katolik eller ortodox, svarade hon: nej jag är muslim. Men vi har alla samma gud. Cecilia Uddén, Kairo cecilia.udden@sverigesradio.se

Festmyntets baksida: Ekots Thella Johnson om ett Finland som åter talar om sin historia  

Utrikeskrönikan den 28 april, Thella Johnson I veckan fick många finländare eftermiddagskaffet i halsen. Eller snarare gevärspipan. För vilket motiv får man sätta på ett nationellt jubileumsmynt, som ska ge en bild av ett hundraårigt land? Det var det första offentliggörandet av den omtalade festserien med 100-årsmynt, och det var en bild som inte skulle gå någon förbi. På myntet som visades upp syntes två män rikta sina gevär mot en grupp obeväpnade, en bild snabbt igenkännbar för alla finländare som en av det finska inbördeskrigets kallblodiga avrättningar: vita skyddskårister i färd med att skjuta rödgardister. Finland är på väg in i inte bara ett märkesår utan två i rad. 2017, det festliga självständighetsjubileet, och 2018, det år då denna nya nation plötsligt badade i blod, samhällen och familjer slets isär och svältande människor terroriserades i fångläger. Bilden på jubileumsmyntet var en av flera där tanken sades vara att på myntets ena sida visa Finlands framsteg, på den andra de prövningar och utmaningar landet genomgått under sina första hundra år. Men här kom en annan märklig detalj. För fotot som bilden på myntet är hämtad från, är ett foto som historiker redan sedan åratal klassat som en fejk, en trolig propagandabild från den tiden och alltså inte föreställandes någon av de många verkliga avrättningar som ägde rum under kriget. Nu var det förstås inte just det huvudproblemet här, utan bara ett av många frågetecken som hopat sig bland finländarna över mynt-gate, det som verkar ha varit en högtidlig idé om 100-årsmyntet som ska visa en komplex verklighet, men som den komplexa verkligheten inte tog emot så som det var tänkt. "Myntbilden är sårande", twittrade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson. "Myntbilden är smaklös", twittrade Samlingspartiets orförande Petteri Orpo. Problemet för honom var bara att han själv, i egenskap av finansminister, var den som skrivit under beställningen av jubileumsmynten men sedan inte tillräckligt satt sig i processen. Nu agerade han blixtsnabbt, rusade ut ur pågående budgetförhandlingar för att på stört annullera serien där det vid det här laget berömda "arkebuseringsmyntet" fanns med. Och ryggmärgsreflexen var densamma hos de allra flesta: Vad fan? Är det så vi ska fira jubileumsåret, som dessutom har getts temarubriken "tillsammans". För mindre tillsammans än en vit avrättning av röda 1918 går knappast att föreställa sig i Finland. Indbördeskriget är en period som finländare under många decennier inte ens har kunnat minnas tillsammans utan bearbetat i de egna leden, röda släkter för sig, vita för sig. Det är bara under de senaste åren som saker verkligen har börjat hända. Och kanske är det det här, det fortsatta samtalet, som kommer att visa sig vara den oväntade, mer värdefulla baksidan av det blixtsnabbt återkallade festmyntet. Thella Johnson, Helsingforskorrespondent thella.johnson@sverigesradio.se

Fria fantasier eller... : Maria Persson Löfgren i Moskva  

Utrikeskrönikan den 27 april 2017. Moskva. Moskva, torsdag. Min ryska kollega skrattade rått åt senaste nyheten från FN att Saudiarabien valts in i FN:s kvinnokommission, en grupp som ska sätta agendan för FN:s jämställdhetsarbete. Att ge saudierna ansvar för jämställdhetsarbete och kvinnofrågor ja det är som om vi här i Ryssland skulle sätta den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov som människorättsförsvarare med särskilt fokus på homosexuellas rättigheter, skrattade min kollega och satte genast igång att komma med fler innovativa förslag. Bashar al Assad utses till FN:s särskilde samordnare mot kemiska och biologiska vapen, när han utrotat alla kemvapen ska han utrota alla krig i världen med start i sitt eget land. Ryska parlamentsledamoten Jelena Misulina får ansvar att stoppa hustrumisshandel, med särskilt fokus på de som riskerar att slås ihjäl. De som bara får en örfil räknas inte in. Azerbadzjans president Illham Allijev får en roll i FN:s arbete för stärkt yttrandefrihet och pressfrihet. Han utses också till en särskilt anti korruptionskommission. Den ska riva upp alla telekomavtal som gjorts de senaste tio åren. Där placeras också den före detta chefen för ryska järnvägarna Jakunin. En särskild avdelning för att stävja korruption inom byggbranschen leds av exborgmästaren i Moskva Jurij Lusjkov och hans fru Jelena Baturina. Den nordkoreanske ledaren Kim Jong Un sätts att leda FN:s nedrustningsprogram för världens kärnvapen. Men han får också ett sidouppdrag av den internationella arbetsorganisationen ILO att stoppa slavarbetet i världen. Hans uppdrag börjar med att granska villkoren för nordkoreaner som byggt fotbollsarenor i Ryssland, bland annat i St Petersburg. Från Minsk rekryteras president Aleksander Lukasjenko för att verka för att dödsstraffet utplånas i hela världen. Inte ens nackskott blir tillåtet längre. Ryska sångerskan Alla Pugatjova tar över nästa års Eurovision oavsett vilket land som kommer segra så kommer Alla vara med, hennes tvillingar lovar stötta mamma till hundra procent. Och slutligen blir flygbolaget Aeroflot äntligen jämställdhetscertifierat av FN:s kvinnokommission. Detta sedan alla flygvärdinnor blivit piloter med dubblade löner och rätt att väga vad de vill, se ut hur som helst och vara i vilken ålder som helst. I kabinen servar de överblivna manliga piloterna och manliga stewards förutsatt att de inte fyllt 40 år, väger högst 75 kg och passerar testet för attraktiva män, som alla resenärer fyller i istället för att köa till incheckningen. De som inte passerar testet får bara flyga till Sibirien på nattetid när passagerarna ändå sover och inte störs av deras fula trynen. Ja, så där höll vi på kollegan och jag och visst det var fria fantasier - men som alla goda historier med ett korn av sanning i botten. Maria Persson Löfgren, Moskva maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose