Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Michael Österlund

Episodes

Oansvarig frigjordhet: Cecilia Uddén i Kairo  

Utrikeskrönika den 28 mars 2017. Kairo. Här är Kairo, tisdag. Det var en ovan upplevelse i helgen, att se en hel bankettsal med Nilutsikt, full av festklädda och uppspelta regimkritker och dissidenter i Kairo. Människor som normalt brukar ses när de kommer till varandras rättegångar. Men nu var det var utdelning av Right Livelihood priset som gick till den 37-åriga feministen Mozn Hassan. Ceremonin fick äga rum i Kairo, eftersom Mozn fick reseförbud lagom till den egentliga prisutdelningen i Stockholm i november. Hon och hennes center för feministiska studier har också fått sina tillgångar frusna anklagade för att svärta ner Egyptens anseende och sprida falsk information om sexuellt våld i Egypten. Och nervositeten låg o darrade på Nilens vattenyta in i det sista i lördags - skulle prisutdelningen stoppas? Skulle myndigheterna vidta några åtgärder mot alla dessa välkända egyptiska demokratiaktivister? En av anklagelserna mot Mozn Hassan lyder: uppmuntran till oansvarig frigjordhet. På arabiska: tashgeya taharrur gheir al masoul. Detta kan tolkas som att Mozn Hassan uppmuntrat till så kallad oansvarig frigjordhet genom att till exempel kräva att kvinnor ska ha rätt att befinna sig i folksamlingar, t.ex. på Tahrirtorget, utan att utsättas för gruppvåldtäkt. Det låter vansinnigt att det skulle vara ett brott, och det kan väl inte hålla i en rättegång, frågade jag Mozn strax innan hon klädde upp sig i gräddvit sidenklänning och röda skor inför banketten i lördagskväll. Men Mozn, som har en juristexamen, förklarade då att detta kan vridas och utvecklas till ett slags absurd anklagelse om att hennes feministiska organisation uppmuntrar prostitution - oansvarig frigjordhet. Vad hade hon där att göra? Och vad hade hon på sig? Var hon utmanande? - de tre frågorna är några av de vanligaste som ställs när en egyptisk kvinna utsatts för sexuellt våld. Mozn Hassan och hennes organsation har under mågna år erbjudit offren för tex gruppvåldtäkter på Tahrirtorget, juridisk, medicinsk och psykologisk hjälp, samtidigt som de bedrivit ett omfattande forsknings- och dokumentationsarbete kring sexuellt våld i Egypten. När hon nu belönas med Right Livelihoodpriset, det så kallade alternativa nobelpriset, kan hon inte ta emot prispengarna i Egypten, dels eftersom hennes tillgångar är frusna, dels för att utländsk finansiering är olaglig och egyptiska myndigheter vill stoppa flödet av bidrag till det man ser som ett träsk av subversiv verksamhet som vill störta den egyptiska staten - dvs människosättsorganisationer. Men banketten på Nilen gick av stapeln. Riksdagsledamöter från Sverige och Tyskland höll högtidstal och Mozn såg ut som en filmstjärna när hon fick kramar av bland andra sin mentor Azza Soliman, också hon drabbad av reseförbud och frusna tillgångar, och människorättsaktivisten Gamal Eid som sitter i samma båt, eller den grävande journalisten Hossam Bahgat som bidrog till att Egyptiska myndigheter svärtade ner sitt eget rykte när de grep honom och förhörde honom inför en militärtribunal, vilket ledde till att självaste FN:s generalsekreterare höjde rösten. Det hade Egypten inte räknat med. Lördagkvällen, när vi skålade i mangojuice och isvatten, blev en lycklig tillställning. Men nu är det vardag igen och Egyptens feminister får återgå till att fundera över hur de ska undvika att anklagas för att ha uppmuntrat till oansvarig frigjordhet. Cecilia Uddén, Kairo cecilia.udden@sverigesradio.se

Nästa år blir det kanske Disneyland: Lotten Collin i Port of Spain.  

P1-morgon, måndag. ”Varför heter det egentligen Port of Spain”, frågar jag, när jag klivit in i taxin. ”Åh! Vilken tur för dig att du satt dig i en taxi där chauffören vet svaret på den frågan”, säger Raghu. Han heter egentligen Raghuvir, ett indiskt namn. Fast han har aldrig varit i Indien. ”Too crowded! Why go there?” Raghus farfars farfar kom till Trinidad för att arbeta på sockerrörsfälten. Det var i mitten av 1800-talet, slavhandeln hade precis blivit förbjuden och britterna övertalade fattiga familjer i norra Indien att komma och ersätta de svarta slavarna som släppts fria. Men i praktiken var kontrakten som indierna erbjöds inte långt från slavarbete – Raghus farfars farfar lovades visserligen jordbruksmark i Trinidad och fick resan betald, men väl framme i sitt nya hemland tvingades han arbeta av en skuld till arbetsgivaren, som hela tiden växte på grund av den höga räntan. När Raghus farfar farfar väl blev skuldfri återvände han till Indien. Men sonen blev kvar. ”Min farfars far arbetade också på sockerfälten. Min pappa däremot, blev slaktare med egen butik. Jag var den första som fick gå i skolan. Jag ville inte bli slaktare så jag började köra taxi, det är bra betalt, många turister”, säger Raghu. Hans barn då? ”De har gått på universitetet. Den ena ska bli tandläkare och den andra är revisor”, säger Raghu stolt. När han har ledigt brukar han åka till USA, en gång om året, för att shoppa. Nästa år blir det kanske Disneyland, med barnbarnen. Vi åker förbi reklamskyltar där kvinnor i färgglada saris säljer roti-kyckling. Det tog fyra generationer, men idag är de en gång fattiga arbetskraftsinvandrarna en självklar medelklass. ”Visste du att Trinidad & Tobagos första kvinnliga premiärminister var indiska?”, säger Raghu. Det visste jag inte. På kullarna bredvid motorvägen in mot stan klättrar små hus i klungor. ”Där bor nästan bara svarta, det är fattigt, åk inte dit”, säger Raghu. En dryg tredjedel av Trinidad & Tobagos befolkning härstammar från Västafrika. De korsade Atlanten utan löften om jordbruksmark, och slavarbetade på sockerrörsfälten medan öarna bytte händer: Från spanska till franska till holländska till brittiska. När friheten väl kom blev det en frihet i fattigdom. ”Det var spanjorerna som började ta hit slavarna. Och det var de som döpte staden till Puerto España. När britterna tog över ön bytte de till Port of Spain. När vi väl blev självständiga 1962 behöll det namnet. Du, vet, vissa saker är ändå bra att minnas”, säger Raghu, och släpper av mig utanför hotellet. Lotten Collin lotten.collin@sverigesradio.se

Statsministerns ord hade effekt, det är poängen: Ekots Thella Johnson om fällningen av YLE och Sipilä-gate  

Utrikeskrönikan den 24 mars 2017. Helsingfors. Helsingfors fredag morgon Igår fällde Opinionsnämnden för massmedier i Finland public servicebolaget YLE för att ha i höstas ha gett efter för påtryckningar från statsminister Juha Sipilä. Bäste broder. Nu måste du ta och hålla lite ordning på dina reportrar. Igen håller de på och trakasserar mig och min familj. En familj av entreprenörer, som även råkar vara leverantörer åt vårt stora krisande gruvbolag som vi just bevilja ett statligt miljonstöd. Nej, så lät det sannolikt inte när Finlands statsminister Juha Sipilä lät YLE:s nyhetschef Atte Jääskeläinen förstå att han tänkte dra public servicebolaget inför Opinionsnämnden för massmedier eftersom han ansåg sig felbehandlad i YLEs rapportering om den potentiella jävssituation som statsministern eventuellt befann sig i. Ska man gå efter tonen i de många mejl som statsministern skickade direkt till reportern Salla Vuorikoski, så kan han ha låtit tio gånger så upprörd. Men ingen vet utom de som var närvarande. Poängen är att vad han än sa, så ser det ut att ha haft effekt. Den smetiga soppa som bubblade upp den dagen då ovan nämnda utbrott från statsministern, och YLE:s reaktion på det, kom ut i offentligheten har blivit känt som Sipilä-gate eller senare som YLE-gate. Reaktionen? Mediechefer som plötsligt beslutade att man skulle lägga locket på mycket av den planerade vidarerapporteringen kring jävsutredningen av Sipilä. Ett agerande som när det uppdagades upprörde inte bara många finländska journalister utan även många i den övriga allmänheten. Inte nog med att Finland hade en statsminister som inte verkade respektera de fria mediernas roll. Fanns det också mediechefer som ansåg det viktigare att vara politiker till lags än att stå upp för oberoende maktgranskning? Igår kom så en bekräftelse på dessa människors känsla av att något faktiskt svajat till ordentligt i det som brukar kallas pressfrihetens förlovade land, Finland. Landets opinionsnämnd för massmedier fällde YLE för att ha brutit mot de journalistiska principerna och istället ha agerat utifrån vad som verkade vara politisk påtryckning. Även statsministern fick kritik för hur han närmat sig nyhetsredaktionen. Finland firar i år 100 år som självständig demokratisk republik. Anders Chydenius gamla tryckfrihetslagar, som det här landet har gemensamt med grannen Sverige, hyllas ofta som ett pionjärarbete. Men idag, år 2017, finns det alltså en oroande motbild. Flera YLE-journalister har sagt upp sig eller begärt nya arbetsuppgifter i spåren av den förtroendekris som statsministerbråket i höstas ledde till. Bland dem reportern Salla Vuorikoski som statsministern gick till skriftlig attack mot och programledarna Ruben Stiller och Susanne Päivärinta, två av YLE:s absolut mest respekterade och folkkära profiler. Thella Johnson, Helsingfors thella.johnson@sverigesradio.se

Mannen med järnröret attackerar: Ekots Alice Petrén i Paris  

Utrikeskrönikan den 23 mars med Alice Petrén. Paris torsdag morgon. "Hon ska betala dig för det där! Se till att hon ger dig pengar!" Mannen väser. Han dyker upp på min vänstra sida när jag intervjuar en afghan som sökt asyl här i Paris. Vi står på en gata i 18:e arrondissemanget utanför en organisation som stödjer flyktingar och migranter. Min allra första tanke är: Han är libyer. Han ser ut som många av de krigskadade libyerna som fyllde upp hela lobbyn på hotel Intercontinental i Tunis - hotellet El Hana - i samband med Khadaffis död och arabiska våren. Det snaggade huvudet, den svarta, vassa blicken och hans uttryck. Han är kanske 50- 60 är, klädd i en brun jacka och beiga byxor. Och under armen har han en käpp. Inte en träkäpp - för han går alldeles utmärkt - utan av stål med ett handtag mitt på. Som en lång batong. Jag säger till honom att sluta blanda sig i mitt samtal med 25-åringen från Kabul, men han fortsätter att hetsa afghanen: "Du ska inte prata med henne om du inte får pengar för det!" och han håller den ena handflata över den andra och drar isär dem som ett dragspel för att visa hur mycket jag minsann tjänar på denna intervju. "Hon - hon - får massor med pengar. Hon blir rik". Mannen är inte en förbipasserande, någon vem som helst. Han har ett ärende och är totalt oförsonlig. Jag försöker avvisa hans påståenden och fortsätta intervjun, men det är otrevligt. Detta har hänt tidigare, när jag intervjuat migranter - att en man dyker upp med järnrör. I Turkiet vid kusten mot Grekland väntade många hundra migranter på att smugglarna skulle föra över dem i gummibåtar. De syriska flyktingarna, irakierna, iranierna, afghanerna hölls i hus utan vatten, el och fönster. Jag gick runt och försökte prata med några, när både min taxichaufför och tolk gemensamt plötsligt sa: Vi måste åka - nu - genast! De hade fått syn på att mannen som gick bredvid mig hade ett stort järnrör i handen, som han hade började svänga på. När vi sen gick kom några syrier springande efter oss och berättade att de under natten hade blivit rånade under pistolhot. Människosmugglarna finns längs hela flyktvägen. Även i hjärtat av Paris och runt om i Europa. Mannen hade inte järnröret för att försvara sig själv utan sina dunkla affärer och för att skrämma bort mig, annars hade han ju inte gett sig till känna. Risken att jag skulle bli slagen är förmodligen mindre än att de utfattiga afrikanerna som stod där på gatan skulle spöas upp. Alltfler afrikanska flyktingar och migranter, som jag träffar, säger att de har klippt kontakten med sina familjer därhemma. Kanske är det ett sätt att skydda sina anhöriga från utpressningssamtal från smugglarna. Skulder, tortyr, våldtäkter - stora vedermödor kantar flyktingars och migranters väg till Europa och kanske också väl här. Kanske kopplade jag också mannen till Libyen för att rapporterna därifrån mest handlar om hejdlös brutalitet. Han gick till slut, vände sig om flera gånger på gatan och skrek till afghanen: Hon ska ge dig pengar! 25-åringen framför mig bad om ursäkt. Han sa: Jag vill inte ha pengar, Jag vill ha ett liv, Jag vill ha ett jobb, en familj och ett liv. Alice Petrén, Migrationskorrespondent alice.petren@srverigesradio.se

Megaminnen och osynliga monument: Ekots Daniela Marquardt i Saarbrücken  

Utrikeskrönikan 22 mars med Daniela Marquardt Saarbrücken, onsdag. När jag frågade en ny bekant här i Saarbrücken vad jag måste ha sett innan jag lämnar stan tittade han länge tomt framför sig. Neej, inte finns det så mycket speciellt, tyckte han som bor här och är uppvuxen i regionen. Ja det skulle väl vara barockbyggnaderna, slottet och Ludwigskyrkan, kom han på efter en stund. Det gör inte så mycket väsen av sig, detta det minsta av Tysklands delstater Saarland, längst ut i sydväst på gränsen till Frankrike och Luxemburg. Med sin stora kol- och stålindustri var det länge föremål för våldsam dragkamp mellan det bittra fienderna Frankrike och Tyskland. Det dröjde nästan tio år efter att Förbundsrepubliken grundades tills fransmännen släppte taget och lilla Saarland blev en del av dåvarande Västtyskland. Och fortfarande är den här delen av Tyskland ofta förbisedd och inte riktigt taget på allvar. Under perioder var det snarare en belastning, som när den stora gruv- och stålkrisen bredde ut sig på 80-talet. Flera företag lade ned verksamheten och ödelade tillvaron för tusentals människor vars familjer i generationer hade slitit, en del offrat livet, i gruvan eller på verket. Också vi är en gammal gruvfamilj, berättar min bekant och kommer på vad jag inte får missa när jag är här. Järnverket i Völklingen, inte långt från Saarbrücken. När en epok och med den en hel livsstil gick i graven ville man ändå bevara minnet för eftervärlden. Efter över 100 års verksamhet stoppades produktionen på verket i Völklingen. Men istället för att skrotas ställdes det i ordning för att öppna upp igen som museum – en gigantisk industrianläggning med sina enorma masugnar, vindlande rör och väldiga maskinhallar. Slamret, dånet, hamrandet och gnisslandet som tidigare hördes över hela staden, dag och natt, det kan vi besökare idag bara ana med hjälp av ljudillustrationerna som kommer ur högtalarna. Anläggningen blev det första industriminnet på Unescos lista över världsarv och i informationstexter jämför man sig stolt med pyramiderna, kinesiska muren och Kölner-domen. Men på min upptäcktsfärd i trakten får det här minnet i megaformat konkurrens av ett helt annat - det osynliga minnesmärket. Vid samma tid som det putsades och fejades för att göra järnverket till museum, gick en konstprofessor och hans studenter i all hemlighet på nattliga turer till slottet i Saarbrücken. I skydd av mörkret bröt de loss gatstenar ur uppfarten till slottsgården. Sammanlagt 2.146 stenar. Lika många som antalet judiska begravningsplatser i Tyskland innan nazisterna tog makten. I varje sten mejslade de in namnet på en av begravningsplatserna och satte sen tillbaka stenen med texten nedåt. För våra ögon syns ingenting – man vet inte vilka av stenarna som bär ett namn. Här kan man gå över förträngda och förnekade minnen utan en aning. Man kanske inte känner till att slottet som vägen leder fram till, en gång var regionens Gestapohögkvarter, med fängelseceller och tortyrkammare i källaren. Men så snart man vet är det som om den ödsliga slottsgården dånar, slamrar och gnisslar av påminnelser som blir mäktigare än alla synliga monument. Daniela Marquardt för P1-morgon från Saarbrücken daniela.marquardt@sverigesradio.se

Bakom fönster utanför Baltimore: Ekots Fernando Arias på tåget  

Utrikeskrönikan 21 mars med Fernando Arias Baltimore, tisdag. Jag åker tåg från New York till Washington. Under sträckan åker man förbi bland annat Baltimore, en av de städer Trump ibland tar upp i sina tal. Baltimore, Chicago och andra städer med relativt många brott är för president Donald Trump ett bevis på att mer polisnärvaro behövs i landet. Från järnvägsspåret ser man övergivna hus, andra är fallfärdiga med fönster utan glas eller tak som rasat in. Inrikespolitiska frågor som säkrare städer, men också ny sjukvårdsreform eller skattesänkningar brukar Trump tala om ofta, riktigt likadant är det inte med utrikespolitiken. Visst brukar han till exempel ta upp hotet från grupper som Islamiska staten, men i jämförelse med andra presidenter har det varit desto svårare att få grepp presidentens utrikespolitik. Trots det så är det kanske utrikespolitiskt han kommer lämna störst avtryck. Dels är presidentens makt stor i USA när det gäller utrikespolitik och dels så står Trump inför flera svåra utmaningar som mycket väl kan kräva avgörande beslut inom hans mandatperiod. En sådan utmaning som just nu väcker oro på ganska många håll och kanter i USA handlar om Nordkorea. Efter flera robottester och efter att landets regim säger sig vara nära att kunna nå amerikanska städer med kärnvapenbestyckade robotar, så är Nordkorea en molande huvudvärk för Vita huset. Den senaste veckan har Trump twittrat om Nordkoreas beteende, utrikesminister Rex Tillerson meddelade i veckan att militära lösningar när det gäller Nordkorea är möjliga. Temperaturen har skruvats upp. Och nästa gång Nordkorea gör ett robottest, nästa gång regimen aviserar en framgång i sitt vapenprogram kommer frågan till Donald Trump förmodligen bli: Hur tänker du svara? Trump är långt ifrån den första amerikanska president som står inför den utmaningen. Enligt flera bedömare och militärstrategier har Nordkorea varit ett så svårlöst problem för USA eftersom regimen där är så oberäknelig. Även den minsta av militära attacker från USA skulle kunna mynna ut i ett fullskaligt krig, fruktar de, där framförallt USAs allierade Sydkorea och Japan riskerar att angripas. Kanske är alla militära strategier så dåliga, eftersom problemet är politiskt, stod det i en artikel i New Times nyligen, regimen i Nordkorea anser att man behöver ett avancerat kärnvapenprogram för att överleva. Det verkar råda brist på bra svar. Tåget rullar in i Washington DC som bara ligger några mil från Baltimore, men frågan är om det kommer bli Baltimore eller Pyongyang som kommer förändras mest under Trumps år vid makten. Fernando Arias fernando.arias@sverigesradio.se

Gubbe, gubbe, gubbe: Ekots Cecilia Uddén i Beirut  

Utrikeskrönikan 20 mars med Cecilia Uddén. Beirut, måndag. När jag var journalistelev på 80-talet, hade vi en lärare som under den dagliga tidningsgenomgången brukade bläddra och peka på bilderna i morronblaskan och mumla: gubbe, gubbe, gubbe, gubbe gubbe gubbe - det var dels en kritik av könsfördelningen, dels ett sätt att uppmärksamma oss på hur små chanserna var att en porträttbild av ansvarig gubbe i slips skulle locka till läsning. Jag tänker ofta på de lektionerna när jag reser omkring i Mellanöstern bland gubbporträtt. I helgen var jag i de libanesiska bergen hos druzerna där man högtidlighöll 40-årsdagen av mordet på drusledaren Kamal Jumblatt, och i varenda liten drusisk by satt stora eldröda affischer med Kamal, hans son Walid och sonsonen Taymour. Walid Jumblatt, drusernas nuvarande ledare, är en av dessa libanesiska politiker som alltid lyckas komma undan med politiska helomvändningar. Trots att det sannolikt var syrierna som mördade Kamal Jumblatt, var sonen Walid under många år lojal mot Assadklanen i Syrien, nu är han en hårdnackad motståndare till den syriska regimen och till Assadklanens libanesiska stödtrupper Hizbollah, vars stormöte för kvinnor jag åkte till direkt från de drusiska bergen. På storbildsskärm talande Hassan Nasrallah till tusentals shiamuslimska kvinnor i svart chador. Jag träffade flera stolta martyrmammor, vars söner stupat i Syrien där de krigar för Bashar al Assad. Porträtten av dessa martyrer kantar vägarna i hizbollahland tillsammans med påträngande jätteansikten som föreställer Irans Khomeni och Khamenei och hizbollahledaren Hassan Nasrallah själv. På väg till mitt nästa möte, med fransktalande libanesiska damer som drack sin eftermiddagschampagne på ett café i det flotta hjärtat av Beirut, passerade jag dels porträtt av sunnimuslimska politiker som stödjer den andra sidan i Syrienkriget och jätteaffischer av Libanons nye president, den kristne generalen Michel Aoun, också han en man med ett komplicerat förhållande till Syrien. På 90-talet ledde han Libanon i krig mot syrierna, han förlorade och tvingades gå i exil i Frankrike, men nu har han bytt sida, återvänt, som pro-syrisk president - i en osannolik allians med shiamuslimska Hizbollah. De fransktalande damerna jag stämt möte med var Aounsupporters. En av de sa till mig: Tack gode gud för Hizbollah, vore det inte för dem, hade vi haft IS här i Beirut. Det enda jag kunde tänka på i det ögonblicket var bilden. Istället för gubbe, gubbe, gubbe, skulle jag vilja illustrera denna osannolika allians med två kvinnor: en champagnedrickande kristen dam vid sidan av en shiamuslimsk hizboolasupporter i svart chador. Men det är två kvinnor vars vägar aldrig korsas i kontrasternas Libanon, trots att båda ingår i en ohelig prosyrisk allians mellan Aouns kristna supporters och Hizbollahs shiamuslimer. Cecilia Uddén för P1-morgon i Beirut cecilia.udden@sverigesradio.se

IS och alla dessa åskådare: Ekots Johan-Mathias Sommarström i Stockholm  

Utrikeskrönikan 17 mars med Johan-Mathias Sommarström. Stockholm fredag. De första vårblommorna har redan kommit. Kontrasten är enorm. Sitter och lapar i mig sol, det är vårkyla, men fridfullt och skönt. Tänker tillbaka på alla besök i Mosul. Tänker på alla brott som begåtts av IS terrorister där, brott som många gånger är så fruktansvärda att de är svåra att riktigt ta in. Hur kunde det ske? Hur kunde det få ske? Kommer ihåg när jag gick in på en idrottsanläggning, nu sönderbombad. Människor gick snabbt förbi på gatan, tittade rakt fram eller åt andra hållet. Som om de ville glömma vad som hänt där. Hur många hundra människor IS dödat inne på just den idrottsanläggningen vet ingen, men spåren finns kvar än. Där halshöggs människor inför publik, andra brändes till döds i burar. Bödlarna, eller mördarna, alltid iklädda säckiga kläder. Maskerade. Filmer spelades in, propaganda för en sekt. Efteråt hängdes kropparna upp i stolpar utanför, så att alla kunde se. Skyltar med deras påstådda brott spikades fast i deras bröstkorgar. Jag förstår att människor skyndar förbi den här platsen. Alla utom några pojkar. De är bara åtta år, en röker, de leker där. Den rökande pojken berättar att hans pappa är död, hans mamma och syster dödades av IS. Nu är han ensam, fördriver dagarna på den gamla idrottsarenan.Tas hjälpligt omhand av grannar. Jag undrar hur det kunde bli såhär. Nästan alla jag pratat med visar sin avsky, sitt hat mot IS. Men faktum är att många välkomnade dem i början. Yazidier, kristna och kurder vittnar om hur grannar, som de levt med under hela livet, plötsligt vände sig emot dem, berättade för IS att här bor en kristen, här bor en kurd. I början delade IS ut pengar, försåg familjer med mat. Lovade rikedomar och att allt skulle bli bra. Många tyckte att IS var en befrielse från en regering man såg som förtryckare. IS hyllades av många när de kom till Mosul. Alléerna kantades av människor som välkomnade deras konvojer och parader. "Vi förstod ju inte", säger dem man pratar med. "De lovade ju att allt skulle bli bra" Hur de nu kunde tro det när IS fördrivit tusentals människor och dokumenterat både torterat, våldtagit och mördat. Men ganska snart förstod de flesta vad IS egentligen var. När de förbjöd allt, när människor straffades för struntbrott. När IS började stjäla. När människor fick det sämre, medan IS levde som kungar. Människor började i smyg samarbeta med den irakiska armén, gav information om IS, om deras ledare, deras vapenfabriker och deras fängelser. Några avslöjades. De straffades med döden. Några lever där fortfarande och försöker undvika döden. Men jag ställer ändå frågan, hur kunde så många bara passivt se på. Alla dessa åskådare vid IS avrättningar, vilken skuld har de? Kände de sympatier, eller deltog de av rädsla? Och kommer de som flydde någonsin att kunna förlåta dem som stannade kvar och grannarna som pekade ut dem för IS. För även om IS snart drivs ut ur Mosul är det en lång väg kvar till försoning. Det är sådant man kan tänka på när man tittar ut över en kämpande gräsmatta på en svensk villatomt en fredag i mitten av mars. Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Rasismen i Sydafrika: Samuel Larsson i Johannesburg  

Utrikeskrönika den 16 mars 2017. Johannesburg, Sydafrika. Johannesburg, torsdag. Rasism och främlingsfientlighet. Tro det eller inte, men det är vad som dominerar samtalet här i Sydafrika. Man kunde ju annars tro att rasismen här dog med apartheidregimen i början av 90-talet. Då, när svarta och vita äntligen blev lika inför lagen, när alla Sydafrikaner efter decennier av rasistiskt förtryck blev fullvärdiga medborgare i sitt eget land. Här om någonstans borde man väl förstå och värdera mångfalden och toleransen. I regnbågsnationen Sydafrika. Inte kan väl ett samhälle med en sådan historia så snart igen glida baklänges tillbaka ner i främlingsfientlighetens dynga? Jo, åtminstone verkar det så. Och det är dessutom inte, som den gången, vita som förtrycker svarta. Utan svarta som ger sig på andra svarta. I Sydafrika är levnadsstandarden högre än i övriga Afrika vilket gjort landet till ett mål för miljoner ekonomiska migranter. Här finns dessutom en gigantisk gruvindustri som gjort att landet länge haft stor arbetskraftsinvandring från hela regionen. Laglig och olaglig invandring har gjort att det idag bor människor från i stort sett hela Afrika här i Sydafrika. I maj 2008 dödades över 60 personer i en våg av hatbrott mot andra afrikaner som började här i Johannesburg. Sedan dess har oräkneliga gästarbetare tvingats från sina hem, utländska affärsmän fått sina butiker sönderslagna och hitflyttade familjer fått sina hem nedbrända.. Och det verkar som att hatbrotten nu tar ny fart. Senaste veckorna har antalet attacker mot utlänningar ökat dramatiskt. Det är stora rubriker i alla tidningar och sociala medier kokar av ilska. I förra veckan hölls en protestmarsch mot invandring i Pretoria, några mil från Johannesburg där arga sydafrikaner repeterade gamla slagord. Utlänningar tar jobben, begår brott, säljer knark, bedriver prostitution och är arroganta - särskilt nigerianerna, sägs det. Och somalierna, de är ännu mer illa ansedda. Många politiker har också underblåst de främlingsfientliga stämningarna och kritiken är hård mot en upplev slöhet från rättsapparatens sida. Nästan ingen har ställts till svars för de många grova brotten. Frågan är vad allt det här beror på. Enligt vissa har det med ojämlikheten, fattigdomen och utsattheten hos Sydafrikas egen svarta underklass att göra. Andra menar att orsaken är apartheidtiden. Om rasismen institutionaliserats många decennier raderar man inte ut den över en natt. Oavsett orsak så har reaktionerna varit starka runt om på kontinenten. Under apartheidregimen hade det svarta Sydafrika en solid uppbackning från resten av Afrika. Solidariteten var benhård. Idag är det många afrikaner som tycker att lite ödmjuk tacksamhet vore klädsamt. Samuel Larsson, Johannesburg samuel.larsson@sverigesradio.se

Om tv-stjärnan i flyktinglägret: Ekots Johanna Melén i Aten  

Utrikeskrönikan 15 mars med Johanna med Melén Aten, onsdag. Ibland sitter berättelsen där utan att man fattar det. Som Jalal i sin svarta basebollkeps med guldemblem och den gulsvartrutiga skjortan som matchade så snyggt under jackan. Där satt han och var killen som tolkade från pashto till engelska när jag intervjuade den inofficiella ledaren för de afghaner som lever i flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Han gjorde det väldigt bra men jag brydde mig inte så mycket om just honom för han var ju bara tolken. En glad och lättsam kille i basebollkeps på sned. Jag fick Jalals nummer och ringde honom morgonen därpå. Kanske kunde han hjälpa till att hitta fler personer där innanför taggtråden i det flyktingläger som blivit ökänt för sin miserabla levnadsstandard. Efter en stund dök basebollkepsen upp. Jalal kom själv ut genom lägergrinden med två nya intervjuobjekt och snart stod vi på en lerig grusväg en bit från lägret och Jalal tolkade tålmodigt deras gripande flyktinghistorier till engelska. Under en paus i intervjuandet sa Jalal lite helt apropå att vi ju faktiskt var kollegor. I Afghanistan var han programledare i tv. Han hade ett politiskt program, ett komediprogram och ett satirprogram. Först nu gick det upp för mig att Jalal också var flykting, han bodde också därinne i Moriamisären, han skingrade bara tankarna genom att hjälpa till än här än där som gratisarbetande tolk. Han hade två bröder därinne i lägret, de var också i tv-branschen. Jalals pappa var faktiskt en känd skådespelare. Hans historia växte fram lite undan för undan, mellan samtalen där han bara var tolken. Hur han stoppats på gatan och misshandlats som en varning. I sitt satirprogram på tv hade Jalal klätt ut sig till en kvinna och riktiga kvinnor hade varit med i hans program utan att bära sjal. Jalal struntade först i varningarna men då blev det bara värre och till sist förstod han att det faktiskt var fara för livet. Inte bara för hans liv, för hela familjens liv. Föräldrarna levde nu som flyktingar i Iran medan han och de två bröderna tagit sig hit, till Lesbos, men inte längre. Nu var de fast där sedan åtta månader. Nu visste Jalal lika lite som alla andra där i lägret vad framtiden innebar. Kunde de fortfarande tro på drömmen om frihet i Europa eller skulle allihop skickas tillbaka till Turkiet nu? Där hade Jalal gripits av polis när han frågade efter adressen till UNHCR:s kontor och kommit loss först efter en rejäl summa mutpengar. Vi sa "hej då" och "tack" vid Morialägrets grind. Jalal knallade tillbaka in med sin basebollkeps på sned och i den gulsvartrutiga skjortan som satt så snyggt under jackan. För Jalal är jag säker på att det kommer att gå bra. Johanna Melén, Aten johanna.melen@sverigesradio.se

Tänkte inte på det… Brexitbeslut får konsekvenser: Staffan Sonning, London  

Utrikeskrönikan den 14 mars 2017. London London tisdag. Jag tänker på alla sidokonsekvenser av Brexit. Och på den brittiska humorn. I går kväll och i natt gav både parlamentets underhus och överhus premiärminister Theresa May grönt ljus för att lämna in ansökan om utträde ur EU. I sanning ett historiskt beslut Vad det kommer att innebära är totalt oklart på väldigt många plan. Inte minst personliga. Jag läste i går ett upprop på sociala medier om ett särskilt hjärtskärande fall: En gammal man som heter Philip har nu fått se hela sin framtida existens i Storbritannien kastad ut i osäkerhet. Han har grekiska rötter, men flyttade till Storbritannien för att gifta sig med sitt livs kärlek, Betty. Och liksom alla andra från övriga EU-länder, bör han omfattas av hotet att kastas ut, när landet lämnar EU, trots att han är gift med en britt och har flera barn. Uppropet manar alla läsare att skriva till sina parlamentsledamöter och kräva att Philip inte deporteras. Han är 95 år och mycket sårbar, understryker uppropet. Efter närmare studium av uppropet, är jag inte säker på att det är helt allvarligt menar. Bilden av den gamle sårbare mannen är nämligen misstänkt lik prins Philip, hertig av Edinburgh. Det vill säga drottning Elisabeths make, en gång född på den grekiska ön Korfu. Det är julafton varje dag för den brittiska humorn. För precis den gamle Philips påhittade problem är verklighet för tre miljoner människor från andra EU-länder i Storbritannien. Häromveckan berättades historien om en holländsk kvinna, som gift sig med en brittisk man och bott här i 24 år tillsammans med maken och flera barn. När hon sökte uppehållstillstånd för säkerhets skull, blev det nobben. En annan grupp som ägnats en del bekymrade rubriker, är Storbritanniens hästägare. Det är EU:s regler om fri rörlighet för arbetskraft som ligger bakom Brexit. Britterna vill bromsa invandringen från övriga EU-länder. Men det innebär sannolikt den oönskade konsekvensen att den fria rörligheten för hästar också kommer att försvinna, och därmed försvåras möjligheten för brittiska hästägare att delta i tävlingar i andra EU-länder. Men de kanske mest rynkade pannorna gäller fotbollen. Brittiska fotbollslag innehåller rätt begränsade mängder brittiska spelare nuförtiden. Och en hel del stjärnor kommer från övriga EU-länder. Om fotbollsspelare skulle omfattas av samma regler som britterna planerar att införa för andra yrkesgrupper, så skulle ingen klubb få anställa en fotbollsspelare från övriga EU, om klubben inte kan visa, att det inte finns någon infödd britt som kan sparka boll. Staffan Sonning, London staffan.sonning@sverigesradio.se

Terapidjur på planet: Ekots Johan Bergendorff i Los Angeles  

Utrikeskrönikan 13 mars med Johan Bergendorff Los Angeles flygplats, måndag. Kön till säkerhetskontrollen ser ut att vara oändligt lång. Det verkar förresten finnas flera köer och nån sorts smitväg, antagligen för passagerare som betalt extra för att slippa stå här och svettas. Står jag ens i rätt led? Planet går om en timme. Jag blickar upp mot en reklamskylt på väggen. Kaptenen har nu tänt skylten för svansviftning står det. Med tillägget: på LAX, som flygplatsen förkortas, så hjälper husdjur till att stressa av passagerare. Jag skakar på huvudet, eftersom jag minns hur det var på en flygning från Kairo till Wien härom veckan. Plötsligt började passagerarna bakom mig att ropa oroligt, stoppa den, akta tror jag att de sa på lite olika språk. Så känner jag hur nått stryker förbi mitt ben, blixtsnabbt. Ett litet djur med lång svans, är det en råtta? En österrikisk flygvärdinna ger barskt order att vi ska försöka fånga den livrädda katten som smitit ur sin transportväska. Jag sa till henne att hon absolut inte fick öppna på blixtlåset, förklarar flygvärdinnan och blänger ilsket på en blossande röd småbarnsmamma som står handfallen i mittgången. Passageraren bakom mig förklarar att hon har kattallergi och absolut inte kan fånga in missen. Själv gör jag ett försök, men den är hal som en ål, och jag vill inte nypa tag för hårt på fel ställe nere vid golvet utan att se den. Jag har inte lust att få ett infekterat kattbett och i värsta fall rabies. Efter att katten sprungit ett antal gånger förbi mina ben, så kryper flygvärdinnan ned på kabingolvet och in under stolsraden bakom och lyckas få tag på nackskinnet på kattstackarn. Småbarnsmamman tar den i famn och lovar att genast stoppa ned i transportväskan och stänga noga. Snart infinner sig åter lugnet. Ja utom dem som är flygrädda då, uppskattningsvis nånstans mellan tio och 20 procent av passagerarna i kabinen. Väl igenom säkerhetskontrollen här i Los Angeles frågar jag vad den där svansviftningsskylten som reklamen talade om egentligen innebär. Det visar sig vara ett program som funnits nu i fyra år där frivilliga tar med sina terapihundar som vanligen är på sjukhus hit till terminalen. Stressade passagerare kan klappar hundarna och får en vänlig slick som bot för sin ångest. Men ombord på planen kommer alltså inte de fyrbenta terapeuterna, så reklamen är missledande. Levande djur ombord kan ju dessutom som i mitt kattexempel snarare öka stresspåslaget. Den som sett filmen ”Snakes on planes”, där ett hundratal giftormar smugglas ombord på ett plan på väg hit till Los Angeles och sedan släpps lösa i kabinen, vet vad jag talar. Den vanligaste metoden för folk att klara sin flygrädsla verkar vara att dricka alkohol eller ta lugnande tabletter före start. Men en amerikansk studie tyder på att det kan öka fobin vid nästa flygning. Så varför inte ta med robotkatter ombord? Priset har sjunkit till under en tusenlapp styck för dessa jamande och spinnande hightech mjukisdjur. Vetenskapliga studier tyder på att de ökar välbefinnandet hos dementa. Äldreboenden både i New York och Kalifornien har köpt in säckvis till de boende. Jag tänker mig att kabinpersonalen inte bara delar ut hörlurar till filmvisningen utan också en bedårande robotvalp eller kattunge i knät för dem som behöver stilla sin oro. Naturligtvis med en knapp på magen så att den kan sättas i flight mode vid start och landning. Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent johan.bergendroff@sverigesradio.se

Terapidjur på planet: Ekots Johan Bergendorff i Los Angeles  

Utrikeskrönikan 13 mars med Johan Bergendorff

Fillon - en man av folket?  

Utrikeskrönikan den 10 mars 2017. Paris. Paris fredag. –Francois Fillon är folkets kandidat till presidentposten, för han säger som det är. Så sa två herrar som kallar sig Jacques och Uber som jag träffade på Place de Trocadéro i söndags i väntan på att Francois Fillon skulle tala där. De hade rest långt för att vara på plats där i regnet, för att "revoltera emot de professionella politikerna" som de sa. En hissnande beskrivning. Francois Fillon blev borgmästare vid 29 års ålder, efter att ha varit politisk assistent sen han var 20. Han har varit parlamentsledamot och premiärminister. En mer professionell politiker, nyss fyllda 63, får man leta efter. Han är utbildad jurist efter en stökig skolgång och bor i en stor herrgård på landsbygden. Han är högerpolitiker och vill reformera och skapa fler jobb, men han har en självbild av en underdog. Och han förstår sig på det politiska spelet. När Fillon gör referenser till general de Gaulle, Napoleon Bonaparte, Georges Clemenceau, så är det för att dom är franska nationalhjältar, personer som räddat nationen, som agerat för folket. Men i sitt sista tal i primärvalskampanjen nämde Fillon också Gavroche, en litterär figur, den modige lille gatpojken i Victor Hugos "Les Miserables", han som stal ammunition från de döda soldaterna och som andra soldater sköt emot, men som sparven som lurar jägarna, så var Gavroche hela tiden snabbare än dom. I veckan höll en påtagligt blek och sammanbiten Alain Juppé en presskonferens där han sa, att han inte skulle ta över efter partikamraten Fillon. Främst för att Francois Fillon verkligen inte tänkte lämna kampanjen. Visst var Alain Juppé frestad, men att han inte skulle ersätta Fillon är inte så förvånande när man ser den större bilden. När Juppé förlorade primärvalet pratade han länge och väl om det näthat han fått utstå. Juppé som är borgmästare i Bordeaux sa för många år sen sa ja till byggandet av en moské där och den uppgiften har sen dess fått sitt eget liv på nätet. Herrarna Jacques och Uber som väntade på Fillon i söndags, anser att Juppé är alltför tillåtande mot islam och att han står för långt åt vänster. Alain Juppé å sin sida anser att partiet har radikaliseras med Francois Fillon. I Victor Hugos drama dödades Gavroche till slut av en av soldaternas kulor, men i presidentvalsdramat har vi inte sett den sista akten än. I den här berättelsen kommer kanske Gavroche - Fillon att borsta av sig dammet och krönas till konung. Akt tre har bara just börjat. Margareta Svensson, Paris margareta.svensson@sverigesradio.se

Varför skulle våren tveka?: Inger Arenander, Washington  

Utrikeskrönika den 9 mars 2017. Washington. Washington, torsdag. Det är ljumma vindar här i Washington så jag bestämde mig för att lämna kontoret och det evigt pågående nyhetsflödet om Donald Trump för att se efter hur långt våren hade kommit. Otto Lagotto fick följa med, det är vår hund. Han lägger sig precis innanför ytterdörren så fort någon börjar röra sig i huset, ständigt hoppfull och ständigt beredd om det kan vara promenad på gång. På hundars vis avläste han läget direkt. Jaa! Han skulle få följa med. Ingen av oss vill vara inomhus så här års. Jag kan nu rapportera att några av de berömda körsbärsträden runt Tidal Basin har börjat slå ut. En grönklädd parkpolis i ljusbrun hatt därnere sa att de räknar med att det blir peak bloom, när 70 procent av blommorna slagit ut, den 17 mars. Det är ovanligt tidigt. Det är en stor fråga här när körsbärsträden ska blomma. Turister planerar sina resor hit efter det. Det kommer hundratusentals för att titta på blomningen. Otto och jag mötte ett gäng från Baltimore när jag stod och läste en informationsskylt om de 3 000 berömda träden som var en gåva från Japan. Javisst, det är klart, det var som vanligt den senaste tiden. Varifrån kommer du? Sverige. Sverige? Jaha! Och så skrattet: Hur har ni det där egentligen med alla terrorattackerna? Donald Trump här också. Alla pratar om Trump. En kvinna med kamera med stort objektiv fotograferade körsbärsknopparna i närbild, entusiastiskt. Det visade sig att hon var från Mississippi men hade bott i Japan i många år, på en militärbas. Eftersom jag tittar så mycket på amerikansk TV var jag på vippen att säga "thank you for your service", precis som journalisterna gör här när de talar med militärer. Hon hade aldrig sett körsbärsblommorna i Washington tidigare, bara i Japan. Jag bor här i närheten, jag går ner varje dag och tar kort, sa hon. "Jag längtar efter att se blomningen. I can´t wait." Ett familj från Texas kom in på parkeringen. De hittade ingen plats och frågade parkpolisen om man inte kan parkera nånstans i den här stan? De hade tänkt titta på körsbärsblommorna, fast det var lite tidigt. Mannen som körde talade som en man från Texas gör. Han var vänlig med långt skägg och solglasögon som satt åt tätt vid tinningarna, ungefär som att han kört motorcykel i stället för sin lilla familjebuss. Han hade en skylt fastklistrad på bakrutan, blå med röd ram. Det stod Trump med stora vita bokstäver på den och Pence under med lite mindre. Trump här också, men vi pratade bara om var man kunde parkera. Otto tittade efter tikar. Jag vågade inte ha honom lös. Han är inte kastrerad som de flesta hundar här. Alla dofterna och ljuset var berusande både för hundar och människor. På vägen hem lyste ginsten solgul i trädgårdarna men många av knopparna på Washingtons mäktiga magnolior, som slog ut i jubel redan när våren tvekade, har nupits av frosten. Otto gick långsammare och långsammare och när vi närmade oss huset tvärnitade han en bit från ytterdörren. Jag förstod förstås. Kan vi inte stanna ute ett tag till? Inger Arenander, Washington inger.arenander@sverigesradio.se

Tyska drottningar: Daniela Marquardt i Berlin  

Berlin onsdag. För att vara ett land där monarkin avskaffades för snart hundra år sedan är Tyskland en republik med ovanligt många drottningar. En karta över regionala produkter och specialiteter åtföljs av minst lika många regenter med traditionsbevarande uppdrag. De mest kända, vindrottningen och hennes prinsessor, har också mer lokala motsvarigheter. I Bayern finns förstås ölets beskyddarinna humledrottningen men också en mjölkdrottning. Körsbär och äpplen har sina egna majestäter, liksom potatisen och sparris. Den senaste i raden av grönsaksmonarker kröntes häromkvällen i samband med den nordtyska staden Oldenburgs traditionella grönkålsfrossa. Med utnämningen till årets grönkålsdrottning fortsatte arbetsmarknadsminister Andrea Nahles en 60-årig tradition, där en av hennes många företrädare var Angela Merkel. På festen för de nära trehundra gästerna lassades det upp ett par hundra kilo grönkål, därtill 350 kilo korv, kassler och rökt fläsk och förstås mängder av öl och snaps för att hjälpa matsmältningen på traven. Grönkålsdrottningens enda förpliktelse är att besöka Oldenburg minst en gång under året. När hennes kollegor bland mat och dryckes-kungligheter utkoras, försäkras lika traditionsenligt att det inte är frågan om någon skönhetstävling. Vald blir den som visar sig kunnigast i humleodlingens hemligheter eller den som vet mest om den perfekta jordmånen för en riklig sparrisskörd. Om det också är kunskap de får briljera med under sina turnéer på mässor och marknader är tveksamt. Efter ett oavlönat år som levande skyltdocka brukar de flesta falla i glömska. Undantaget är väl en av Angela Merkels partikollegor som ibland också omnämns i spekulationer om den kristdemokratiska partiledarens möjliga efterträdare. Men att hon förutspåtts en större politisk karriär är knappast tack vare, snarare trots att Julia Klöckner har burit titeln Tysklands vindrottning. Förutom hennes roll i partitoppen stärks hennes politiska framtidsutsikter också av hennes position som återkommande gäst hos en annan kategori kungligheter, die talkshow queens, som de kallas på tyska. Will, Illner och Maischberger är efternamnen och debattprogrammen som utgör fixpunkter i det tyska politiska samtalet. Det är hos Anne, Maybritt och Sandra man ska synas. Och det gör man. Att kloka kvinnor har konkurrerat ut sina manliga kollegor som istället leder frågesportprogram och annat har inte förändrat något i vem som kommer till tals i deras pratsoffor. Vecka ut och vecka in är det sig likt, fyra män och en kvinna. Den manliga dominansen tycks varken kvinnliga programledare eller för den delen en kvinnlig regeringschef rå på. Men om det var Merkels tidigare karriär som drottning över den tåliga grönkålen må vara osagt. Hennes tålamod med dominanta män är i alla fall en egenskap som väcker bred beundran. Daniela Marquardt för P1-morgon i Berlin daniela.marquardt@sverigesradio.se

Med Jesus vid ratten: Maria Persson Löfgren i Avdiivka  

Här är Avdiivka Donetsk län, tisdag. Slava Jesus Christos utropar Sasja när han saktar in vid en av de många vägspärrarna där tungt beväpnade ukrainska militärer eller militärpoliser kontrollerar alla fordon. Sasja har även Gud på sin sida som kaplan för en amerikansk frikyrkoförsamling i Slovjansk. Hans hälsning besvaras nästan alltid med snabb genomvinkning utan att alla passagerares dokument kontrollerats. Som volontär är Sasja känd, han tog ställning för Ukraina från första början i sin hemstad Slovjansk. Staden var en av de första att intas av det som Vladimir Putin skulle kunna ha kallat små gröna män - en omskrivning för ryska Spetznaz soldater - att det var elitsoldater som tog kontrollen över stadens vitala delar syntes tydligt då. Sasja med sitt stora röda skägg gjorde motstånd och blev fängslad i det ökända fängelse som de ryskstödda utbrytarna hade i stan. Idag är stan liksom flera andra under ukrainsk kontroll. Sasja har bråttom det märks när han kör bil, det går oerhört fort, bilen studsar fram över de extremt dåliga vägarna. Han kör bilvrak, för de går ändå sönder eller blir sönderskjutna i stridsområdet, som han kanske förnuftigt resonerar. Att använda bilbälte är ingen idé för då kan du inte ta dig ut snabbt nog, säger Sasja. I baksätet har någon helt sonika klippt bort bältena, men i fram finns ett. Jaha, det är som ett måste för dig alltså, kommenterar Sasja mitt bältande och så trycker han gasen i botten, samtidigt som han elegant undviker en utbackande bil. Förutom de regler som varje ackrediterad journalist måste följa i krigsområdet eller ATO, det vill säga antiterror operation området, har vi egna säkerhetsföreskrifter. Där ingår förutom väst och hjälm att välja ett bra fordon och en pålitlig chaufför. De som skrev reglerna har inte varit i Donbass eller överhuvudtaget i fattig ukrainsk landsbygd där det pågår ett krig. Vi blir omkörda av vita jeepar med skottsäkra bilrutor med antingen FN eller OSSE på. En sådan bil borde vi ju ha tänker jag, men ser samtidigt Sasjas föraktfulla leende vid åsynen. På något vis sticker dessa resursstarka organisationer i ögonen på dem som kämpar varje dag för att sätta soppa och salo på bordet. Donbass är inte bara ärrat av kriget, överallt bär övergivna industriskelett vittnesmål över ett gigantiskt sovjetiskt misslyckande. Men i Avdiivka finns undantaget, ett av Europas största koksverk, som trots kriget fortsätter fungera och ge lite hopp om att stan och området en dag kan börja bygga upp det som årtionden av vanstyre och korruption rivit ned. Maria Persson Löfgren för P1-morgon i Avdiivka maria.persson-lofgren@sverigesradio.se

Hur ska vi ta emot ondskan: Ekots Johan-Mathias Sommarström  

Utrikeskrönikan den 6:e mars, Johan Mathias Sommarström Irak Måndag. Jaha då är man tillbaka igen. Mosul. Elände. Brutalitet. Ett banditgäng som dödar i religionens namn. Alla har vi hört talas om terroristerna eller banditgänget som kallar sig IS och sällan förr har väl en sådan förhållandevis liten klick människor vållat så många andra så stor skada och sådant lidande. När man betraktar det på avstånd blir man förfärad, när man ser det på nära håll blir åtminstone jag rädd, uppgiven och nedstämd. Att det kan finnas så mycket likgiltighet inför andra människors liv- det är skrämmande. IS hatar demokrati. De våldtar och har sexslavar som de säljer till högstbjudande när de känns väl begagnade. De mördar opponenter och till och med dem som begått det fruktansvärda brottet att äga ett simkort till en mobil. De kidnappar, misshandlar och våldtar även sina manliga fångar. För någon vecka sedan var jag i östra Mosul, besökte en spritbutik som naturligtvis hade stängt under IS styre, men det intressanta var att alla i grannskapet vittnade om hur IS-medlemmar brukade smyga in i butiken för att själva dricka sig berusade. De berättade att de sålde öl och sprit till betrodda kunder men att de när den irakiska armén närmade sig slog sönder alla flaskor och stack knivar i alla ölburkar. För att liksom bevisa att de minsann inte druckit. De erövrar i guds namn, men de är falska och lever inte själva efter sina egna regler. Jag har också sett i deras övergivna hus, hur de lämnat kvar vitlöksolja som ska få skägget att växa bättre, jag har sett löshår och peruker, små naiva anteckningsblock för barn som IS krigare ritat spretiga gubbar i. Gubbar föreställande ”otrogna” det vill säga alla som inte är som dem. Jag har sett deras vapenfabriker, deras attacktunnlar, deras kanyler och droger som de proppar i sig innan de ska strida. Tusentals västerlänningar har åkt till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS och liknande grupper. Vad är det som lockat egentligen? Gemenskapen? Iså fall är det en märklig gemenskap, för IS dödar inte bara civila, minoriteter och de som dem anser bryter mot deras regler. De dödar också sina egna. De har en egen rättsapparat där domstolar har dömt mängder med IS-medlemmar till döden för att de brutit mot order. De hjärntvättar sina medlemmar och barn. IS-krigare får inte fly. De ska slåss tills de dör. Deras motståndare har vittnat om att IS inte bryr sig om de dör, det enda de inte vill är att bli tillfångatagna eller bli dödade av kvinnliga soldater. Iså fall blir de blåsta på det himmelrike och de oskulder som IS-ledningen tutat i dem att de får som belöning efter döden. Nu är Mosul på väg att befrias. IS kämpas ner. De gör motstånd men den irakiska arméns avancemang är konstant. Nu blir IS alltmer desperat. De har använt kemiska vapen, fast inte mot armén utan mot civila. De försöker gömma sig i flyktingströmmen och de kör självmordsbilar mot den irakiska armén. Samtidigt återvänder IS krigare hem till Sverige. Sådana som kan ha varit med om allt det här. Sådana som dödat i guds namn. Sådana som kan ha varit med och våldtagit och torterat. Som varit helt likgiltiga inför andra människors liv, som fått de mest extrema av extrema idéer och ideologier planterade i sina hjärnor. Det är dags att på allvar fundera hur man ska hantera dem. Hur de ska tas emot, rehabiliteras. Göras ofarliga. För efter att ha mött IS ondska kan jag bara konstatera att vi kan och får inte vara naiva och hoppas på det bästa. Vad finns det för plan för att rehabilitera dem? Hur ska de tas emot? Hur ska de kunna fungera i samhället igen? Och hur ska vi skydda oss mot den ondska som de varit med och spridit? Hur ska vi skydda oss mot våldet? För även om IS tvingas bort från Mosul och kanske till och med Raqqa kommer dem att finnas kvar fast förmodligen verka på andra sätt. Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon, Irak. johan_mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Pekings grå murar ska mota ut invandrare: Hanna Sahlberg, Peking  

Utrikeskrönikan den 3 mars 2017. Peking. Peking, fredag. En solig morgon i början av veckan kom de till mitt kvarter. Murarna. Med sina murslevar, grå tegelstenar, hinkar med bruk - och med polisen, stadsvakten och grannskapskommittén i släptåg. När jag hann fram syntes bara överkroppen av mannen i snabbköpet på hörnet. Resten av honom skymdes av den grå muren som höll på att fylla både butiksdörren och fönstret. Han sade ingenting, och murarna fortsatte att mura. Hur ska du komma ut? frågade jag, och han pekade mot en liten bakdörr till hälften dold bakom specerihyllorna. Varorna stod fortfarande kvar där. Som om butiksinnehavaren inte vetat om vad som väntade. Men det gjorde han. Några dagar innan hade en officiell kungörelse skickats ut, som meddelade att turen kommit till vårt kvarter att återfå sitt så kallade historiska utseende. Kampanjen för att återställa Peking till vad som påstås vara ”det ursprungliga” är listig. Någon historieforskning har inte direkt slösas på den, men den förväntas tjäna sitt syfte, som är att driva ut oönskade invandrare ut staden. På plakat och affischer kan man numera läsa att det är förbjudet att ta upp hål i husväggar. Det betyder att en framträdenade del av vår stads näringsliv kan klassas som regelvidrigt. Det mesta av det som gör Pekings gatubild levande härrör nämligen från mer eller mindre improviserade byggnationer: någon som styckat av ett rum till en butik, någon som utnyttjat en lucka i bebyggelsen för att driva ett litet hembageri. Nu töms de en gång så myllrande fågelmarknaderna, blomstermarknaderna, klädmarknaderna och grossistmarknaderna. Stadens myndigheter räknar med att när de små butikerna och stånden försvinner, så försvinner också deras innehavare. Peking vill bli av med minst två miljoner av sina invånare som förväntas återvända till små orter i andra provinser. Peking med sina över 20 miljoner invånare är en invandrarstad. De flesta i min gränd flyttade in på 60-talet efter att gårdarnas ägarfamiljer tvingats ut av rödgardister, anklagade för att vara kapitalister och sympatisörer till den gamla regimen. Varken historieforskarnas dokument eller korrekt brottsstatistik tycks hjälpa mot längtan efter enkla och slutgiltiga lösningar. Här går propaganda och sociala mediesnurror han i hand. Nyligen berättade en väninna som just gått ut från universitetet att hon inte ville åka till Tyskland på sin Europaresa. Hon och hennes farmor hade sett rapporterna på statliga kvällsnyheterna på TV om lastbilen som körde in i en julmarknad. Däremot hade hon aldrig sett eller hört talas om minibussen som körde in i en grönsaksmarknad i Peking samma vecka, eller om några andra våldsamma händelser som inträffat i Kina under tiden sedan dådet i Berlin. De rapporteras nämligen inte på de statliga kvällsnyheterna. Under sådana omständigheter är det lätt att förledas att tro, att en mur är lösningen. Hanna Sahlberg, Peking hanna.Sahlberg@sverigesradio.se

Att ha tur eller otur: Richard Myrenberg i Bangui  

Bangui torsdag. Det finns det där uttrycket som en del svenskar använder ibland som ett sätt att se på omvärlden, och då ofta de lite fattigare delarna: "Det är tur ändå att man är född i Sverige" och sedan någonting om hur orättvist allting är. Jag har alltid haft lite svårt för det där, av flera skäl. Jag tycker det förenklar världsbilden för mycket. Svensk - eller svenskt pass för den delen - bra; alla andra - å vad synd det är om er! Det vilar något överlägset, en illa dold självbelåtenhet över uttrycket. Att Sverige alltid har varit varit bra, att det är hugget i sten på något vis.  Man glömmer lätt att där Sverige står i dag, det är resultatet av en politiskt och ekonomiskt dragkamp som hållit på i några hundra år, minst. Det har aldrig varit någon självklarhet, någon naturlag, utan resultatet av två steg framåt och något bakåt. Om du frågade en statare i slutet på 1800-talet: visst är det tur att man är svensk ändå? Skulle han, eller hon, nog skaka på huvudet och gå därifrån. Hundratusentals valde istället att emigrera bort från svält och fattigdom.  I de flesta länder jag besökt i Afrika, har jag inte tänkt på det där uttrycket. Folk pratar gärna om sina respektive länders problem och utmaningar. Det kan vara fattigt och eländigt många gånger, men lika ofta en optimism och framtidstro, att det sakta blir bättre. Men inte här i Centralafrikanska republiken. Det är dammigt, skräpigt, skitigt och hett. Folk har ingenting här. Jag ser en ström av försäljare som vandrar runt med kanske tre bananer i handen, någon avokado till salu. Jag har aldrig sett så många försöka sälja så lite. Allt för att överleva. Det finns ett stråk av desperation hos dem jag möter här. Eller total uppgivenhet. Landet gick först igenom några decennier av misskötsel av diverse diktatorer, kejsar Bokassa, är den mest kände. Därefter har befolkningen drabbats av inbördesstrider, ett maktövertagande av en hårdför muslimsk milis som begick sådana övergrepp att olika medborgargarden bildades för att hämnas. De var massakrer, folk höggs ihjäl med machetes. En etnisk och religiös splittring som trasat sönder familjer. Jag träffade en präst häromdagen som berättade om alla dessa barn som utnyttjats sexuellt av fredsstyrkor, men också av centralafrikanska milismän från alla sidor i konflikten. De senaste årens kaos har lämnat de mest sårbara helt rättslösa. Det finns ingen polis att tala om, inga domstolar värda namnet. Statens närvaro är inte ens en tunn fernissa på ytan. Kriminella beväpnade gäng styr sina delar av huvudstaden. Ute på landsbygden härjar fjorton beväpnade miliser. Våldet och övergreppen bara fortsätter. Det är hårt och obarmhärtigt. Det är så söndertrasat att det känns bortom allt hopp. Jag ser också det här i blicken hos välutbildade centralafrikaner med bra arbeten. Desperation. Hopplöshet. Ja, det är orättvist. Och ja, jag tycker att jag har tur som har ett svenskt pass. Richard Myrenberg, Bangui richard.myrenberg@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose