Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Michael Österlund

Episodes

"Hästen som hotar Danmarks Radio": Samuel Larsson i Köpenhamn  

Utrikeskrönikan den 19 januari 2017. Köpenhamn. Köpenhamn torsdag.Det är en häst som just nu är Danmarks Radios största problem. Hästen heter Jazz och tillhör frun till bolagets nytillträdde USA-korrespondent Johannes Langkilde. Men Jazz är något mer än ett husdjur, Jazz är också en fråga för Danmarks regering och Jazz har fått det stora anrika danska public service-bolaget att skaka i sina grundvalar. Eller, om Danmarks Radio verkligen skakar i sina grundvalar är omtvistat, men att hästen har engagerat regeringen - och de flesta politiska partier och i stort sätt alla danska ledarsidor den senaste veckan - är faktiskt sant.Bakgrunden är att Danmarks Radio i samband med att Johannes Langkilde tillträdde sin tjänst som korrespondent, gick med på att betala flytten av familjens häst till Washington. Flytten kostade 70 000 kronor, vilket ett annat public service-bolag - Radio 24/7 - kunde berätta i förra veckan. Ett helt vanligt kontrakt mellan arbetsgivare och arbetstagare menade Danmarks Radio. Arrogant missbruk av licensbetalarnas tvångsinsamlade pengar menade många andra. Inte minst företrädare för privat media, som länge tyckt att det är orättvist att Danmarks Radio får sina pengar gratis från licenssystemet. Kanske också en av anledningarna till att hästens flytt över Atlanten fått omåttligt med uppmärksamhet i Danmark. Det hjälpte inte att Danmarks Radio menade att flytten, inklusive häst, faktiskt rymdes inom en normal flyttbudget, kulturminister Mette Bock har ändå kallat flytten för bisarr, och lovat ta upp saken med Danmarks Radios ledning. Dessutom ska självaste Riksrevisionen nu granska fallet.Självklart har det skojats i sociala media om alltihop. Mycket uppmärksamhet fick den twittrare som stillsamt påpekade att danska licensbetalare skulle vara glada att familjen Langkilde inte sysslade med grisuppfödning, och tvunget skulle ha med sig ett par tusen grisar till Washington.På Danmarks Radio har man backat för trycket, och säger nu att man inte kommer att betala hästens flytt tillbaka till Danmark vid kontraktets slut. Vilket många påpekat är om möjligt ännu konstigare än att man flyttade dit hästen från början. Man undrar ju om Jazz ska bli kvar i USA och vad familjen Langkilde tycker om det beskedet.Stormen kring hästen Jazz kommer i sämst möjliga tid för Danmarks Radio. Idén om licensbetald public service-media är ifrågasatt i Danmark. Anslagen har inte skrivits upp på flera år, vilket tvingat bolaget till besparingar och uppsägningar. Den nytillträdde borgerliga regeringen har dessutom slagit fast att licensen nu bör minska och att Danmarks Radio ska fokusera mer på kärnan i sitt uppdrag - sådant kommersiella aktörer inte lika gärna kan göra. Dessutom vill de att delar av public service-Danmark ska privatiseras.Nuvarande sändningsavtal går ut 2018, så 2017 blir ett avgörande år för framtiden för dansk public service. Och det var nog inte såhär Danmarks Radio helst hade inlett det året.Samuel Larsson, Köpenhamn samuel.larsson@sverigesradio.se

Luis läkardotter vs gatugängen: Ekots Alice Petrén i Guatemala City  

Utrikeskrönika 18 januari Guatemala city onsdag morgon.Min dotter är läkare, berättar chauffören Luis. Jag åkte med honom upp i bergen och in över gränsen till Mexiko över helgen. Och var runt i byar för att höra om migrationen till USA. Luis nämner dottern flera gånger och jag frågar var hon jobbar - om hon är specialist eller allmänläkare.Allmän, svarar han och det riktigt lyser om honom av stolthet.Dottern är släktens första att få en hög utbildning. Den medelålders mannen bakom ratten tillhör urfolket Maya Kaqchikel. Han skrattar åt att jag titt som tätt vill hoppa av och ta bilder på kvinnor längs vägen klädda i mayafolkets traditionella, färggranna toppar, som tar månader att brodera.När vi kom tillbaka hit till Guatemala city i söndags, pekade han ut var han skulle ta bussen hem - tre timmar ut på landsbygden. Något fast jobb har han inte just nu.Den äldre dottern sa han inte mycket om. Hon ville aldrig studera utan gifte sig och hennes man övertalade henne att stanna hemma. Det hörs att han som han varit chaufför på stiftelsen för Nobels fredspristagare Rigoberta Menchú hade velat något annat för henne. Luis själv har varit två omgångar i USA, lagligt, och jobbat i byggbranschen. Det finansierade förmodligen dotterns läkarutbildning.Det finns många positiva historier här som hans - pengar från USA, som har lyft en hel familj, lett till husbyggen och gett utbildning. USA-pengarna, som kommer hit, är nästan lika omfattande som landets skatteinbetalningar och utgör den viktigaste inkomstkällan.Särskilt eftersom pengarna når de fattiga. Över hälften av Guatemalas befolkning lever på bara 1 % av BNP, inkomstfördelningen hör till den mesta skeva i världen och undernäring är utbrett.Det är de fattiga, som anlitar smugglare för att ta sig till USA och som tar stora risker att bli slagna, mördade, hotade och utsatta för utpressning. Vi passerade flera polisspärrar i bergen och på ett ställe stod en ambulans.– De har väl hittat någon död kropp, sade Gabriela, som hjälper mig här.– Va, död?– Ja, det händer hela tiden. Folk skjuter ihjäl varandra och dumpar kroppen för att försöka sopa igen spåren efter sig, någon annan hittar den. Och jo, även Luis har en pistol hemma. Och jo, hans fru kan också hantera skjutvapnet. Ja, om något skulle hända, säger han.På parkeringsplatserna här står vakterna med automatvapen på magen. Alla bilrutor är svärtade mot insyn. I måndagskväll åt jag middag med den amerikanske ambassadören. Han eskorterades därifrån med tre bilar fulla av livvakter och kan aldrdig någonsin gå ut ensam här.Brottsligheten i Guatemala hör till den högsta i världen med råa gatugäng, knarkhandlare och maffia. Unga killar som deporterats från USA är tillbaka med brutal kultur.Men mitt i detta finns också positiva historier. Turismen ökar i detta vackra land. Och Luis resa till USA var inte förgäves - dottern är nu färdig läkare. Alice Petrén, Guatemala city alice.petren@sverigesradio.se

"Istanbuls djupa ärr" Ekots Johan-Mathias Sommarström, Istanbul  

Istanbul tisdag.Vaknar upp i en luttrad stad.En stad som det senaste året tvingats uppleva terrordåd mot den internationella flygplatsen, mot poliser vid en fotbollsarena, mot nattklubbsbesökare på nyårsnatten. Den har tvingats uppleva ett kuppförsök, en natt som blev blodig med civila dödsoffer.För att inte tala om alla mindre attacker som aldrig rapporteras, de där ingen dör men där människor skadas för livet. Dåd mot polisstationer och militärer.Länge kändes det här som att Istanbulborna inte tänkte låta sig kuvas av rädslan. Att ändra levnadsvanor skulle ju vara att retirera för terrorn tänkte många.Även om turismen och de utländska besökarna sinade av rädsla för turbulens och terror så vägrade Istanbulborna ge upp. Nattlivet var intensivt, shoppingen pågick och på kaféer och i tehus träffades människor för att prata, fika och röka.För det har aldrig tagit särskilt lång tid innan vardagen har varit tillbaka efter fruktansvärda dåd. Spåren av terroristerna har snabbt sopas bort - när Atatürk flygplatsen attackerades i juni byttes snabbt krossade glasrutor, blodet torkades bort från golv och asfalt. Bara dygnet efter fanns knappt några fysiska spår alls efter attacken.Men någonting har ändrats nu - efter skjutningen inne på en nattklubb på nyårsnatten. Det var som att det var händelsen som fick allt att rinna över. Annars livliga gator, butiker och gallerior har ekat tomma. Restaurangnäringen kliar sina huvuden och undrar när kunderna kommer tillbaka.Människor träffas fortfarande på kaféer och tehus men faktiskt inte i samma utsträckning. Turistindustrin som redan varit hårt prövad ger en förtvivlad tröstlös suck.Rädslan är här.Det blev visserligen en paus i rädslan nyss.Staden som ligger uppdelad på två kontinenter, Europa och Asien, upplevde sitt största snöfall på många år. På Asiensidan föll över en meter snö som mest, på Europasidan över 50 centimeter.Inte ens terrorister eller självmordsbombare går ut under dom förutsättningarna.Istället kunde de Istanbulbor som tog sig ut beskåda lekande barn, hundar som rullade sig i snömassorna, en annars bullrig stad få sina ljud dämpade av snödrivor. Även om bilar inte tog sig fram, en del människor inte tog sig ut, skolor stängde och myndighetskontor förkortade arbetsdagarna för de anställda så gav den vita oskyldiga snön upphov till leenden och glädje.Snön blev den andningspaus som staden så desperat behövde. Nu har det mesta av snön smält, grådaskiga snödrivor finns kvar och fötter blöts ner av slask. Vintern är kortare här - det är inte långt till vår.Frågan är nu om den korta andningspaus som snön gav kan fortsätta, om också känslorna går mot en ny vår. En vår av hopp och ljus.I går greps mannen som misstänks för att kallblodigt ha mördat 39 personer på en nattklubb på nyårsafton, ytterligare en terrorist bakom lås och bom. Men hur många finns det kvar.Mina Istanbulvänner här är både sorgsna och luttrade, tror det blir mer våld, mer sorg.Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon, Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

#Jag är finlandssvensk - Ekots Thella Johnson om ett Finland i solidaritet med svenskspråkiga  

Utrikeskrönikan den 16 januari 2017. Helsingfors. Helsingfors, måndagFinland är ett tvåspråkigt land. Man talar finska och svenska. Så börjar den pampiga finlandssvenska marschen i humorföreställningen "Flygande finländare" som sattes upp av några finlandssvenska scenskoleelever i Sverige i början av 2000-talet. Inspiration fick de från den praktik de gjorde vid Göteborgs Stadsteater och sitt umgänge med svenskarna. De fick som boende Sverige höra att de var förvånansvärt duktiga på svenska. Sitt modersmål alltså. De vande sig vid muminreferenser då de öppnade munnen, de lyssnade på när svenskar försökte härma en finsk brytning och parerade skämt om knivslagsmål och midsommarfylla.Det gamla vanliga alltså. Och på femton år har inte hemskt mycket hänt med dessa fördomar, de lever envist kvar. Ändå anser idag många svenskspråkiga finländare att Sverige är en väsentligt mycket bättre plats för dem än dagens Finland. Studier av den finlandssvenska migrationen till Sverige visar på en ökning av antalet svenskspråkiga finländare som flyttar över Östersjön till städer som Umeå och Stockholm. 17 000 har gjort det mellan 2000-2015. Allt fler frågar sig nu om ökningen beror på utvecklingen för det svenska språkets ställning här i Finland, det tvåspråkiga landet. Officiellt tvåspråkiga, menar jag då. För i praktiken är det där sedan länge naggat i kanterna. Att klara sig på svenska i butiken eller på skattekontoret kan idag vara mycket svårt, till och med här i huvudstaden Helsingfors. Personalen på Stockmann, det anrika och klassiskt svenskprofilerade varuhuset, är bara en symbol för hur svenskan sakta men säkert upphör i finländsk offentlighet. De små blågula flaggorna på skjortbröstet som visar att biträdet talar svenska blir allt färre.Men det var inte därför finlandssvenska stamkunder i höstas klippte sina Stockmannklubbkort i vredesmod och postade bilder av det på sociala medier. Det var inte ens för att varuhuset för första gången hade skickat ut ett nyhetsbrev endast på finska. Den stora uppdämda ilskan hade en allvarlig botten. En närhistoria av politiska kampanjer och beslut som många svenskspråkiga upplevt som ett hot mot deras grundläggande rättigheter i hemlandet. Droppen var riksdagsbeslutet om den prestigetunga vårdreform eller "jourreform" som regeringspartiet Centern starkt drivit, och som de fått kompromissa om med sina partners Sannfinländarna och Samlingspartiet för att få igenom.En konsekvens blir att staden Vasa, centralort för det svenskspråkiga Österbotten, fråntas sitt dygnetruntöppna akutsjukhus.Varför är det så dramatiskt? För den som tagit sig till akuten, är vård på modersmålet trygghet. Särskilt för den äldre som inte behärskar finskan till fullo, eller kanske inte alls. Protesterna var många och högljudda, flera tusen demonstrerade på torget i Vasa inför beredningen av lagförslaget. Men riksdagen klubbade det ändå. Och nu har även finskspråkiga solidariserat sig med sina svensktalande grannar, oroade för att något som de tar för givet kan vara näst på tur att läggas ned. Deras protester finns mitt bland finlandssvenskarnas, i form av brev till presidenten Sauli Niinistö eller under hashtaggar som:#olensuomenruotsalainen, #jagärfinlandssvensk. Thella Johnson, Helsingfors thella.johnson@sverigesradio.se

"Om Breivik och dilemmat" Ekots Jens Möller, Skien i Norge  

Skien fredag.Jag har tillbringat tre dagar i Breivikland. Här i norska Skien sitter en av västvärldens värsta massmördare inlåst. Det är också här i fängelset som det pågår en rättegång efter att Anders Behring Breivik har stämt norska staten för brott mot hans mänskliga rättigheter. Alltså samma man som valde att mörda 77 människor på Utöya och i Oslo, och därmed beröva dem deras grundläggande mänskliga rättighet, nämligen livet.Det känns i magen att sitta i samma rum som terroristen. Statens företrädare regeringsadvokaten hävdar att Breivik är fortsatt farlig och fortsatt lika högerextrem i sina åsikter. Det sistnämnda blev tydligt i tisdags när Breivik, direkt när han kom in i rättssalen, sträckte upp högerarmen i en nazihälsning. Rättens ordförande tillrättavisade Breivik och kallade hans hälsning "kränkande för rättens värdighet". Men den uppmärksamhetstörstande massmördaren hade redan uppnått sitt mål. Inom någon minut hade flera av världens medier redan publicerat bilden på Breiviks utsträckta arm. Jag uppskattar att Sveriges Radio beslutade att inte publicera bilden.När Breivik igår själv pratade inför rätten hade han en lite annan framtoning än tidigare, lite mer ödmjuk, med nån slags självdistans. Terroristen sa att "om jag för sex år sen hade sett mig själv nu hade jag tänkt att han har ju blivit helt galen".Fast personligen undrar jag om Breivik verkligen har förändrats. Han har tidigare sagt att han ser den här rättegången som en scen för sin politiska kamp, så kanske är den nya attityden bara teater eller en taktik för att faktiskt vinna rättens öra och kanske delvis slippa ur sin isolering i fängelset? Du som lyssnar kanske tänker "jaha, han den där Norgekorrespondenten klagar på att terroristen får uppmärksamhet och har ändå just ägnat ett par minuters sändningstid i Sveriges Radio åt att just ge honom uppmärksamhet."Jo, jag förstår om det kan skorra. Fast det visar också på ett dilemma som jag och andra journalister står inför när det gäller terrorism. Vi kan inte tiga ihjäl fenomenet, terrorism i olika former påverkar samhället så fundamentalt. I Norge är 22 juli-terrorn en helt central del av landets historia och så allmänintressant att media bör berätta om nya aspekter av frågan. Samtidigt riskerar vi journalister att bli så kallade nyttiga idioter som springer terroristers ärenden genom att göra dem kända och kanske bidra till att fler ansluter sig till deras hatiska ideologier.Att hålla huvudet kallt och fokusera på det principiellt viktiga, snarare än personen Breivik, har varit målet med min rapportering från rättegången. Hur väl jag har lyckats får andra bedöma.Jens Möller i Skien, Norge jens.moller@sverigesradio.se

"Patienter som googlar: Ekots Johan Bergendorff i Lund"  

Utrikeskrönikan 12 januari Lund torsdag. Vi skulle få en lyckligare jord om hela världen följde dessa ord. Googla aldrig dina symptom. Varje prick blir ett malignt melanom. Så sjöng lundabon, Öron-Näsa-Halsläkaren och trubaduren Henrik Widegren för ett år sedan på en youtubevideo inför sin senaste platta. Det tog skruv. Vissa kollegor tyckte låten cementerade ett gammalt tänk. Skamligt budskap ansåg kroniska patienter. De kände sig redan nedgjorda av läkare som inte tyckte att de borde läsa så mycket om sin sjukdom på nätet. Forskare pekade på cancersjuka som söker vård för sent för att de är rädda bli kallade hypokondriska på vårdcentralen.Henrik Widegren fick försvara sig i tidningen Sjukhusläkaren och kvällspress och TV-soffa. Detta är en humoristisk sång, en kuplett, och många av mina patienter har sökt vård helt adekvat efter att ha googlat. Men fortsatte Henrik Widegren, att patienterna har sökt på nätet och läst in sig på felaktiga diagnoser kan också oroa i onödan och komplicera läkarnas jobb. Pålästa lundabor som skäller ut sköterskor som följer prioriteringslistorna till punkt och pricka till exempel.I Sverige söker runt sju av tio på nätet kring sina symtom och en procent av alla googlingar handlar om sjukdomar.Jag tycker det är bra att patienter idag har sökt information och har en idé vad de lider av när de kommer, säger distriktsläkaren Margareta Troein Töllborn.Hon har jobbat på vårdcentral i 40 år och är även professor i allmänmedicin vid Lunds Universitet. Samhället var mer hierarkiskt när jag började, nu ser människor sig som experter i sina egna liv, funderar Margareta medan vi fikar. Folk var mer lydiga på 70-talet, trodde vi i alla fall, fast de kanske aldrig hämtade ut sin medicin, säger hon med ett skratt. Patienter har mer krav på oss läkare idag. Vi kan göra mycket mer, byta ut linser och höfter och laga hjärtan.Numer säger jag ofta till pålästa patienter att det där känner jag inte till, det kollar vi upp fortsätter Margareta Troein Töllborn. Sätt dig här bredvid mig så söker vi i säkra kunskapsbaser. Det är lättare nu med grått hår och stor erfarenhet än när man var en ung och osäker doktor tycker Margareta.Men hon kan inte göra patienter till viljes när hon vet att det inte är bra för dem som långa sjukskrivningar eller onödiga behandlingar som tar upp vårdens resurser. Allt hänger på att bygga upp ett förtroende och det går bara om samma läkare får träffa patienten flera gånger vilket ofta inte är fallet i dagens svenska vårdkedja konstaterar Margareta Troein Töllborn. Sverige ligger därför lågt i internationella jämförelser när patienter skattar delaktighet eller att få svar på sina frågor. Vid fikabordet sitter också en annan Lundaprofessor, etnologen Susanne Lundin. Hon framhåller att vi lever i ett samhälle där individen har ansvar för att ta hand om sin egen hälsa och trimma kroppen, och där vårdköer får folk att tröttna och söker råd på annat håll än hos doktorn. I nätforum till exempel, där farliga behandlingstips kan leda till apotekssidor som skickar falska mediciner som inte hjälper eller är skadliga. Det är kanske baksidan av jämbördigheten funderar Susanne Lundin.Men människor kommer sannolikt forsätta att googla sina krämpor, både i Lund och Luanda. Doktorns roll har förvandlats från guru till coach. Dock än så länge med receptblock och makten att sjukskriva.Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent johan.bergendorff@sverigesradio.se

"Tjuvar stjäl inte från andra tjuvar"; Lotten Collin, Santa Marta, Colombia  

Utrikeskrönika den 11 januari 2017. Santa Marta, Colombia. Santa Marta, onsdag morgon.Tillbaka i Colombia efter julhelgerna hamnar jag i en diskussion med några bekanta. Vi pratar om nästa års presidentval och om fredsprocessen. Det hela slutar där det brukar sluta: Någon säger att "problemet är ju korruptionen. Vi måste få en president som kan få slut på korruptionen."Alla nickar instämmande. Jag invänder att en enda person kan nog inte få slut på korruptionen, det är nog allas ansvar… men blir snabbt nedröstad: "Det behövs en rejäl karl, som kan sopa rent en gång för alla.Vart jag än reser i Latinamerika så hör jag ofta samma sak: ”Det är de korrupta politikerna som är problemet.” Under fyra år i Brasilien kan jag inte ens räkna hur många gånger någon föreslagit att "man borde bomba Brasilia" – huvudstaden där kongressen och presidentpalatset ligger – som lösningen på problemet med korruptionen.Men de egna försöken att komma runt bygglovet med hjälp av kontakter, eller att muta tullpersonalen för att slippa importskatt - det räknas inte. Inte heller det ihärdiga skatteplanerandet. För ja, "pengarna går ju ändå bara till de där korrupta politikerna."Häromdagen stod jag villrådig på bussterminalen i kuststaden Santa Marta. Kvinnan i biljettluckan sa att min resa kostade 15 000 pesos. Lite senare kommer en man fram och erbjuder exakt samma tur för 20 000, och förvirring uppstår när det står klart de jobbar för samma bussföretag. Så jag betalar 15 000 och väntar i kön utanför bussen, men det visar sig att den kommit in full och alla får inte plats. Chauffören har plockat upp passagerare längs vägen, som han tagit betalt av men låtit bli att registrera.Snart uppstår fullt bråk mellan försäljaren och chauffören, som båda sett till att tjäna extra pengar på var sitt håll. Jag erbjuds en plats på golvet precis vid chaufförens växelspak klädd i färgglada fransar. Försäljaren och chauffören skriker på varandra och sliter i sedlarna. "Jag vill ha en del av pengarna för gringon! Annars tänker jag inte ta med henne", säger chauffören och pekar på mig.Försäljaren ger honom till slut hälften av sedelbunten och går av i farten medan bussen rullar ut på vägen. Jag hör hur han muttrar: "Tjuvar stjäl inte stjäl från andra tjuvar. Det är vanligt hyfs." Lotten Collin, Santa Marta, Colombia lotten.collin@sverigesradio.se

Thailand – världens näst trafikfarligaste land!  

Utrikeskrönikan den 10 januari 2017. Bangkok. Bangkok tisdag morgon Några dagar före jul när jag satt framför datorn och jobbar får jag ett sms med frågan "Är du ok?Jag svarar lite undrande... Ja, varför skulle jag inte vara.Men det är ju en stor trafikolycka vid dig.Jag hade inte märkt något men just utanför mig tog en nästan halvtimmes lång vansinnesfärd med en fullastad lastbil stopp. Men på vägen hade bilen hunnit ramma över 30 bilar och motorcyklar samt skadat 18 människor. Att det inte blev värre berodde på att trafiken var så tät och därför omöjliggjorde en snabbare färd. Bilarna blev till stoppklossar.Den 27-åriga föraren var hög som ett höghus och i bilen hittades mer metaamfetamin. I minst tre dagar hade han kombinerat sina droger med bilkörning och vid senare förhör kom det fram att han gjort detsamma under de tre senaste åren. Några dagar därefter inleddes den vecka som I Thailand allmänt kallas för "de sju dödliga dagarna"...dagar kring jul o nyår som kräver fler dödsoffer än de vanliga veckorna. I år blev det återigen ett nytt rekord med 478 döda - nästan 100 fler än året innan - och drygt 4000 skadade. De flesta olyckor berodde som vanligt på fortkörning och alkohol eller andra droger.Den 2 januari inträffade den dödligaste olyckan med 25 döda då föraren i en fullproppad minibuss somnade vid ratten. Minibussen kom över på fel sida vägen och krockade med en pickupp vars flak var lika fullproppad med resenärer. Minibussen, som kördes på gas exploderade och både fordonen antändes. Endast två personer överlevde.Under de 31 timmarna innan olyckan hade föraren av minivanen kört den 25 mil långa sträckan Chantaburi till Bangkok inte mindre än 5 gånger. och endast sovit sammanlagt 4 timmar, på den sjätte resan somnade han vid ratten och släckte 25 människors liv.Den som någon gång åkt en minivan i Thailand vet att det inte känns som den säkraste av säkra transporter. Jag har själv vid flera tillfällen puffat på föraren så att han inte ska somna. I en WHO-undersökning för två år sedan konstaterades det att Thailand var världens näst trafikfarligaste land. Endast Sudan hade fler som dödades i trafiken per capita. Enligt statistiken så dödades det 2015 drygt 14 000 men WHO skriver att egentligen dog nästan det dubbelt så många i trafiken det året.Och sedan dess har siffran stigit ytterligare.Vad gör då regering och myndigheter för att göra trafiken säkrare, efter den fatala olyckan med minibussen så kom juntaledare Prauyth Chan- O-cha upp med förslaget att förbjuda alla minibussar och ersätta dom med mickrobussar. Som om det vore själva fordonets fel och inte de som kör och bryter mot alla tänkbara trafikregler som finns.I mitten av april, vid det Thailändska nyåret Songkran, så infaller nästa olycksbådande vecka då ungefär lika många går åt i trafiken. Ett gott råd undvik de thailändska vägarna då och om ni inte kan det, välj att åka tidig förmiddag de flesta olyckor sker mellan 4 på eftermiddagen och 8 på kvällen.Och är du extra rädd om livet under din thailandssemester undvika alltid det allra farligaste fordonet - motorcykeln!Margita Boström, Asienkorrespondent margita.bostrom@sverigesradio.se

Vad har frukostflingor med politik att göra?: Inger Arenander i Washington  

Utrikeskrönikan den 9 januari 2017. Washington. Washington, måndagJag har en bekant här i Washington som bodde granne med en republikansk kongressledamot. De hälsade när de stötte ihop, men inte mer än så.- Jag har faktiskt aldrig pratat med honom, sa min bekanting och såg lätt skuldmedveten ut när hon la till att det beror på att han är republikan.- Jag har ingen lust att umgås med republikaner, sa hon.Kanske hade han ingen lust att umgås med henne heller.Ska man tro forskningen vill demokrater och republikaner inte bara slippa umgås, de tycker också allt mer direkt illa om varandra och valrörelsen verkar bara ha understrukit det.Hur ska man kunna fortsätta att träffa ens familj och vänner när en del av dem röstade på Donald Trump och andra på Hillary Clinton? Redan inför Thanksgiving-helgen i höstas och sen till jul kom de goda råden - lyssna, försök förstå, prata inte politik, byt samtalsämne, gör något annat.Vad man köper har också blivit ett politiskt ställningstagande och kundernas reaktioner ska inte underskattas.Tic-Tac stämde i bäcken blixtsnabbt.Tic-Tac är de minttabletter som Donald Trump tyckte det var bäst att ta ett par av om han skulle börja kyssa någon, ett uttalande i en omtalad video där han använde grova uttryck för att beskriva hur han som kändis kunde göra vad han ville med kvinnor.Tic-Tac tog genast avstånd från uttalandet och meddelade att de respekterar alla kvinnor.Den blivande vice-presidenten Mike Pence teaterbesök på succéföreställningen Hamilton i New York ledde omedelbart till krav från Trumpanhängare på bojkott av föreställningen. En demonstration av skådespelarna om allas lika rättigheter och buanden i publiken kritiserades av Trump. En del av hans anhängare vill också bojkotta den senaste Star Wars-filmen bland annat med motiveringen att den är vänstervriden.Läsktillverkaren Pepsi har hotats med bojkott efter ett påhittat Trumpkritiskt citat och demokrater vill bojkotta öltillverkaren Yuengling vars ägare stödjer Donald Trump.Andra demokrater uppmanar till köpvägran av kläder och smycken av märket Ivanka Trump. Det finns till och med en app, "Bojkotta Trump", som listar företag med koppling till Trump så att hans motståndare ska vet vilka affärer de ska låta bli att handla i.Donald Trump säger ibland att man inte får säga god jul i USA, "Merry Christmas", vilket inte är sant, utan att man måste säga det politiskt korrekta "Happy Holidays", trevlig helg så alla ska känna sig inkluderade, oberoende av religiös tro.Så det finns en konservativ websida som informerar om vilka affärer som annonserar om "Merry Christmas" och som det därför är bättre att gå till om man står på Trumps sida.Det senaste är frukostflingorna, de mest amerikanska av alla - Kelloggs cornflakes.Efter krav från kunderna slutade Kelloggs annonsera på högernationalistiska Breitbarts webbsida, den som en av Donald Trumps närmaste rådgivare varit chef för.Det beslutet är så oamerikanskt det kan bli, kontrade Breitbart, det är ekonomisk censur.Kelloggs blev klassat som cornflakes för "liberals", för demokrater.Så nu har till och med valet av fruktostflingor blivit ett politiskt laddat beslut. Inger Arenander för P1-morgon i Washington inger.arenander@sverigesradio.se

Vad har frukostflingor med politik att göra?: Inger Arenander i Washington  

Utrikeskrönikan den 9 januari 2017. Washington. Washington, måndagJag har en bekant här i Washington som bodde granne med en republikansk kongressledamot. De hälsade när de stötte ihop, men inte mer än så.- Jag har faktiskt aldrig pratat med honom, sa min bekanting och såg lätt skuldmedveten ut när hon la till att det beror på att han är republikan.- Jag har ingen lust att umgås med republikaner, sa hon.Kanske hade han ingen lust att umgås med henne heller.Ska man tro forskningen vill demokrater och republikaner inte bara slippa umgås, de tycker också allt mer direkt illa om varandra och valrörelsen verkar bara ha understrukit det.Hur ska man kunna fortsätta att träffa ens familj och vänner när en del av dem röstade på Donald Trump och andra på Hillary Clinton? Redan inför Thanksgiving-helgen i höstas och sen till jul kom de goda råden - lyssna, försök förstå, prata inte politik, byt samtalsämne, gör något annat.Vad man köper har också blivit ett politiskt ställningstagande och kundernas reaktioner ska inte underskattas.Tic-Tac stämde i bäcken blixtsnabbt.Tic-Tac är de minttabletter som Donald Trump tyckte det var bäst att ta ett par av om han skulle börja kyssa någon, ett uttalande i en omtalad video där han använde grova uttryck för att beskriva hur han som kändis kunde göra vad han ville med kvinnor.Tic-Tac tog genast avstånd från uttalandet och meddelade att de respekterar alla kvinnor.Den blivande vice-presidenten Mike Pence teaterbesök på succéföreställningen Hamilton i New York ledde omedelbart till krav från Trumpanhängare på bojkott av föreställningen. En demonstration av skådespelarna om allas lika rättigheter och buanden i publiken kritiserades av Trump. En del av hans anhängare vill också bojkotta den senaste Star Wars-filmen bland annat med motiveringen att den är vänstervriden.Läsktillverkaren Pepsi har hotats med bojkott efter ett påhittat Trumpkritiskt citat och demokrater vill bojkotta öltillverkaren Yuengling vars ägare stödjer Donald Trump.Andra demokrater uppmanar till köpvägran av kläder och smycken av märket Ivanka Trump. Det finns till och med en app, "Bojkotta Trump", som listar företag med koppling till Trump så att hans motståndare ska vet vilka affärer de ska låta bli att handla i.Donald Trump säger ibland att man inte får säga god jul i USA, "Merry Christmas", vilket inte är sant, utan att man måste säga det politiskt korrekta "Happy Holidays", trevlig helg så alla ska känna sig inkluderade, oberoende av religiös tro.Så det finns en konservativ websida som informerar om vilka affärer som annonserar om "Merry Christmas" och som det därför är bättre att gå till om man står på Trumps sida.Det senaste är frukostflingorna, de mest amerikanska av alla - Kelloggs cornflakes.Efter krav från kunderna slutade Kelloggs annonsera på högernationalistiska Breitbarts webbsida, den som en av Donald Trumps närmaste rådgivare varit chef för.Det beslutet är så oamerikanskt det kan bli, kontrade Breitbart, det är ekonomisk censur.Kelloggs blev klassat som cornflakes för "liberals", för demokrater.Så nu har till och med valet av fruktostflingor blivit ett politiskt laddat beslut. Inger Arenander för P1-morgon i Washington inger.arenander@sverigesradio.se

Nya förhoppningar och nya val: Ekots Margareta Svensson i Paris  

Paris, torsdag.Ett Nytt år, med nya förhoppningar. Och nya valI den här veckan har vänsterns valkampanj rivstartat här i Frankrike. På bara tre veckor ska en kandidat av sju väljas och sen kan fokus på allvar flyttas över till presidentvalet.Systemet med primärval för att ta fram en kandidat kan tyckas underligt, inte bara för att flera partier tävlar om att bli vänsterns kandidat, men också för att fyra kandidater från Socialistpartiet konkurrerar och gör sitt bästa för att fördöma och ta avstånd från François Hollande och det som kommit att beskrivas som ett misslyckat presidentskap.Nu i veckan presenterade den förre premiärministern Manuel Valls sitt valprogram. Men hans vanliga auktoritära stil och engagemang för säkerhetsfrågor lyste med sin frånvaro. Hans förslag att utöka polis och säkerhetsstyrkan med 1000 personer, tycktes mest som ett försök att försvara Socialistpartiets politik som den förts under president Hollande. Istället pratade han länge men inte helt övertygande om sociala frågor och kulturens betydelse.Men en sak sa Manuel Valls om arbetsmarknaden. Han vill att alla över 18 år ska kunna ansöka om medborgarlön, en gång på en tioårsperiod.Även en annan partikollega och presidentkandidat har en liknande idé:Benoît Hamon utvecklar sitt resonemang i tidningen Le Monde. Han anser att medborgarlön bör vara en del i ett socialförsäkringssystem i en framtid när arbetet inte längre har en så stor plats i våra liv, säger Hamon som tror att den teknologiska utvecklingen leder till färre jobb i framtiden.Två av Socialistpartiets kandidater vill skrota den arbetslag som Socialistregeringen med stor ansträngning har sjösatt. Arnaud Montebourg har förslag om hur man ska underlätta för investeringar och att förmå småföretag att nyanställa.Det är en bred palett av frågor som ryms inom samma parti och nu ska frågorna debatteras i media. Men en sak blir annorlunda jämfört med högerns primärval i november. Det blir färre opinionsundersökningar.Det oväntade resultatet i högerns primärval satte fingret på en öm punkt; nämligen när förväntningarna inte överensstämmer med verkligheten.Flera opinionsundersökningar, som av tidsskäl måste göras långt i förhand, hade undersökt fel kandidater och var ointressanta när de publicerades.Dagstidningen Le Parisien tar nu en paus från politiska opinionsundersökningar, som länge har varit en hörnsten i tidningens journalistik. Istället ska journalisterna ge sig ut på fältet.Margareta Svensson, Paris. Margareta.Svensson@sverigesradio.se

En utlandssvensk på hembesök: Lotten Collin i Bogotá  

Utrikeskrönikan den 4 januari 2017. Colombia.

Brexit i rätten igen! Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent i London  

Utrikeskrönika den 3 januari 2016. London. London tisdag och nu börjar en ny rättegång om Brexit, det vill säga om hur det ska gå till när Storbritannien lämnar EU. Och det innebär nya frågetecken kring om regeringens tidsplan kommer att hålla. Och om vilken sorts Brexit det ska bli.Det är fyra privatpersoner som tillsammans har vänt sig till domstolen för att få prövat, om Storbritannien kan lämna det Europeiska Samarbetsområdet EES utan att parlamentet har beslutat om det via en särskild lagstiftning. Domstolen är High Court, det vill säga första instans i principiellt viktiga mål.Medlemmarna i EES är med i EU:s inre marknad och handlar fritt med varandra. Alla EU-länder är medlemmar i EES plus Island, Lichtenstein och Norge.Det här komplicerar den redan komplicerade EU-debatten ännu mer. De som vänt sig till domstolen hävdar, att det är en helt separat process att lämna EES och därmed den inre marknaden. Och att det är en process som inte fanns med i folkomröstningsfrågan om EU i somras. Och att det därmed krävs ett särskilt parlamentsbeslut för att lämna EES.EES ger också länder som inte är med i EU tillgång till den inre marknaden. Som Norge till exempel. Och just någon form av en norsk lösning är det som motståndarna till Brexit hoppas på just nu: Lämna EU med vara kvar i världens största frihandelsområde, den inre marknaden. Det brukar kallas för en mjuk Brexit.Det finns sannolikt en majoritet i parlamentet för en sådan lösning. Problemet är, att hittills så har de länder som är utanför EU, men medlemmar i EES, tvingats acceptera EU:s grundregler, bland annat principen om fri rörlighet för människor inom hela frihandelsområdet. Och om det skulle gälla även Storbritannien, så försvinner i så fall möjligheten att begränsa invandringen från andra EU-länder. Och just invandringen var det som fällde avgörandet i somras, då britterna sa nej till fortsatt EU-medlemskap.Premiärminister Theresa May har förespråkat en hård Brexit; det viktigaste för Storbritannien är att få full kontroll över sina gränser och kunna begränsa invandringen från framför allt de fattiga EU-länderna i öst, har hon sagt.Den politiska striden står alltså nu mellan en hård Brexit eller en mjuk Brexit för Storbritannien. Men det finns nu varningar för att det kan bli en tredje variant: En over the cliff- Brexit, en köra-över-stupet-Brexit. Det vill säga, att förhandlingarna om utträdet blir så komplicerade, att det inte finns något avtal på plats om hur utträdet ska gå till när de två förhandlingsåren är över. Staffan Sonning för P1-morgon i London staffan.sonning@sverigesradio.se

Lever våra anhöriga? Ekots Margita Boström i Bangkok  

Bangkok, måndag morgon.Ett nytt år ligger framför oss. Nya löften, nya möjligheter och nya förhoppningar. Förhoppningar om att kanske i år få ett svar.Under åren som journalist har jag ofta mött människor som satt ett hopp i att mötet med mig ska ge just det där svaret, förväntningar som alltid är så svåra att möta och besvara utan att släcka hoppet.Det handlar om hoppet om att få veta vad som hänt deras män, barn, föräldrar eller andra nära och kära som en dag bara försvann oftast bortförda av poliser eller andra officiella. Lever dom, lider dom eller är de döda. Och om de är döda - hur dog dom, tvingades dom lida. Kommer jag någonsin få veta upptar dessa människors tankar nästan ständigt.I ett rum med solblekta väggar står ett stort rött bord med guldfärgade plaststolar uppradade runt. Fyra kvinnor uppklädda i färgglada saris, alla tummande på kuvert med dokument, fotografier, det enda som finns kvar av sina försvunna anhöriga. Förutom minnena.Fotografierna som varsamt läggs upp på bordet visar ett bröllopsfoto på en son och sonhustru, en dotter iklädd sin allra finaste rosa och guldfärgade hinduiska dräkt med blommor i håret för att fira en examen, ett id-kort från skolan på en allvarsam pojke. Bilder från en tid när de fanns i kvinnornas närhet.Minst 65 000 försvann i inbördeskrigets Sri Lanka och sedan dess har inget hörts från dom. Och trots löften från myndigheter - inga svar.På ett podium på den internationella pressklubben i Bangkok sitter några kvinnor, från Thailand och Laos. Deras liv har i flera år tyngts av att inte veta vad som hänt med deras män.Billy, som han oftast kallades, och hans fru Pinnipa och deras fem barn levde i en by i utkanten av en stor nationalpark inte långt ifrån Bangkok... ett naturområde som i över hundra år varit Karenfolkets boplats men som de tvångsförflyttats ifrån. Billy ledde den grupp som kämpade för att de åter skulle få rätt att leva där.Han greps av vakter i parken med några burkar vildhonung för två år. Sedan dess har Pinnipa förgäves försökt få svar på vart han är. Men det enda som hänt säger hon är att den högste ansvarige för nationalparken fått allt högre officiella befattningar fast det är klarlagt att det var just parkvakter som grep Billy.Sombath Somphone såg som sin livsuppgift att förbättra jordbruket i Laos. Efter studier utomlands förde han kunskaperna vidare men lärde också ut hur bönderna skulle stå upp för den jord de ägde och inte ge vika när staten ville ha deras mark. Det sågs inte med blida ögon i den kommunistiska enpartistaten. En sen kväll för fyra år sedan stoppades han i sin rostiga jeep mitt i centrala Vientiane, Laos huvudstad. Och sedan dess icke ett tecken. Hans fru sa jag tror han lever, det är allt som håller mig uppe.Kvinnorna i det solblekta rummet i Sri Lanka vädjade till mig, berätta för världen att vi inte orkar längre. Igår inledde kvinnorna en hungerstrejk som de säger endast kommer att avslutas när de fått svar eller dött.Min nyårsönskning får bli att i alla fall några av alla dessa hundratusentals människor som vill veta - ska få ett svar.Margita Boström, Bangkok Margita.bostrom@sverigesradio.se

Gorans bästa minne: Ekots Alice Petrén i Stockholm  

Stockholm, fredag morgon.Förra året fick jag så här på årets sista skälvande dagar en helt underbar nyårshälsning. Den kom på Facebook och det stod:"Hej Alice!Det har väl gått exakt 19 år sen vintern 1996 och min prao på Ekot. De två veckorna är fortfarande bland det roligaste i mitt liv. Jag tror att jag minns precis allting: Intervjun med Alf Svensson, debatten med Jan Guillou i nån pub, misstroendeomröstningen mot Persson, alla presskonferenser i riksdagen, radiobussen, den manuella och digitala klippningen, alla taxiresor, den första uppkopplade datorn på redaktionen som ingen kunde använda...Skulle alla ungar få prao på Ekot och få dig som handledare så skulle nog hela skolkrisen lösas på en gång.Gott nytt år!”Det var från Goran, en bosnisk kille som jag inte haft någon kontakt med sedan dess. Han var flykting från Sarajevo och hade hamnat i Norsborg, söder om Stockholm, ett och ett halvt år tidigare med sina föräldrar och sin storasyster. Hans mamma hade före flykten varit tandläkare och lyckats få ett jobb som tandsköterska på en mottagning i Stockholm, där min kompis Cattis också jobbade. Cattis ringde mig och sa att den bosniska kvinnans son drömde om en framtid i mediavärlden så kunde han få komma till Ekot. Jo men visst. Femtonåringen som dök upp var vänlig, nyfiken men också mycket tystlåten och blyg. Min man och jag bjöd hem hela familjen och de bjöd tillbaka. Pappan var ännu utan jobb, storasystern tänkte satsa på marinbiologi och de bjöd på kaffet före maten, som jag minns det.Den fina nyårshälsningen som jag fick förra året var skickad från en strand i Thailand. Goran hade tagit med sig min bok om Frankrike till hettan och ville bara säga tack än en gång. Kunde vi inte ses? undrade han, nu 35 år gammal.Hur glad blir man inte över en sådan hälsning?Det tog oss ett år innan vi fick ihop våra kalendrar, men kvällen före Lucia blev det en trerättersmiddag med äkta champagne och samtal i många, många timmar. Han bjöd.Idag är Goran kommunikationsansvarig på ett framgångsrikt, stort företag. Han hade åsikter och reflektioner om det mesta och är fullt bevandrad i svensk politik och utrikesfrågor, som är mitt stora intresse. Spåren av flykten var kanske inte helt utraderade, men ändå inte märkbara. Goran var tonåringen som hade överlevt striderna, som ännu syns i väggarna i Sarajevo. Familjen har skaffat en liten lägenhet där, men som alla bosnier jag känner tror inte heller Gorans familj på ett liv där. Spänningarna mellan olika grupper är fortfarande mycket starka och hat lever vidare förstod jag när jag gjorde reportage i Bosnien för bara två år sedan. Goran är svensk. Han är nu 35 år. Han var en flykting som fick chansen i Sverige och tog den.Vilken fin julklapp det var att få möta honom igen.Må 2017 bli ett ljust år!Gott nytt! Alice Petrén, Migrationskorrespondent alice.petren@sverigesradio.se

Nyårsuppladdning i Berlin: Ekots Daniela Marquardt i Tyskland  

Berlin, torsdag.Snart brakar det loss, raketerna över Berlin, smattrandet och dånet som för tankarna till andra världskrigets bombräder.Idag börjar uppladdningen – den 29 december är dagen då nyårsfyrverkerierna får börja säljas i Tyskland. Fortsätter trenden från tidigare år kommer mer än en miljard kronor att gå upp i rök innan det nya året har hunnit bli en dag gammalt.Förra året gjorde vi misstaget att stanna kvar i stan. Och jag erkänner. Det var mitt fel. Det var jag som viftade bort alla uppmaningar från Berlin-bor att åka härifrån över Nyår. De som berättade att de flyr Berlin på Nyårsafton, de bara överdrev, tyckte jag, och var snobbigt överkänsliga mot invasionen av turister som kommer hit för att fira in det nya året på klassisk mark vid Brandenburgporten.Jag visste minsann hur det var för jag har ju varit med förr. Och nu skulle jag introducera min familj till festernas fest – Nyår i Berlin! Så som det levde kvar i mitt minne från 80-talet. Men snart tvingades jag inse hur gammal jag hade blivit. 30 år senare hade festen förvandlats till en kamp.Festområdet kring Brandenburger Tor hade för länge sedan uppnått gränsen på en kvarts miljon besökare, när vi kom fram till avspärrningarna.Vi återvände hemåt med hopp om att en kulle i närheten skulle erbjuda fin utsikt över fyrverkerierna. Men redan på vägen dit gällde det att hålla uppsikt nedåt och åt sidan för raketerna som kom farande i sidled och sköts utmed marken. Här var det inte tal om att skrämma bort onda andar med dundrande färgkaskader. Här var den stora underhållningen istället att skrämma vettet ur allt levande som vågade röra sig på gatorna. Gång på gång svischade fyrverkeripjäser förbi alldeles intill. Och när vi väl kommit fram till utkikskullen och tolvslaget var inne skickades raketer inte bara upp i luften utan ned för backen mot bilar och människor som passerade.Frågan var vad som var mest farligt, att stå kvar eller ta sig därifrån. Till slut tog vi sats och sprang hem. Det konstanta dånet från explosionerna låg kvar som en kompakt bullermatta över Berlin timme ut och timme in.Det var ett under att inte fler hade skadats när nattens offer räknades samman. Och flera dagar efteråt måsta man ta stora kliv över drivorna med utbrunna fyrverkeripjäser som låg kvar på trottoarerna.Vädjan om hänsyn mot alla som var känsliga för oljudet, särskilt de många krigsflyktingar som hade anlänt under hösten, verkade inte ha fått någon effekt.I år vädjas det, åtminstone här i Berlin återigen om återhållsamhet, efter lastbilsattentatet förra veckan. På julmarknaderna har man i alla fall tagit det till sig. Det har varit påtagligt lugnt och stillsamt även där många människor har varit i rörelse.Nu hoppas jag att besinningen ska hålla i sig över nyårsnatten. För när jag väl började leta efter någonstans att övernatta en bit utanför Berlin var alla hotell och pensionat utbokade och jag förstår precis varför.Så nu återstår bara att önska gott slut, eller som man säger här, einen guten Rutsch ins neue Jahr, en god skjuts in i det nya året. Daniela Marquardt, Berlin. daniela.marquardt@sverigesradio.se

Hur illa var 2016 för Afrika? Richard Myrenberg i Kigali  

Utrikeskrönikan den 28 december 2016. Kigali. Kigali onsdag.Kanske var det George Michaels död som var droppen för många. Jag följer mina sociala medier och enligt uppdateringarna var 2016 ett riktig skitår, som särskilt gick hårt åt framstående musiker. Men vi förlorade inte bara Prince, Bowie och Michael, det var populismens år med framgångar för Brexit och Trump, enligt en del. Men hur illa har 2016 varit för Afrika? Ja, eftersom jag bevakar drygt 40 länder söder om Sahara så går det inte att säga något entydigt - bra eller dåligt.Bland de länder där det sett skakigt ut under året och fortsatt kommer att vara så, har vi de "usual suspects"; Sydsudan, detta kontinentens yngsta land med potentiella inkomster från oljan, har bara rasat djupare ner i väpnade konflikt, etniska motsättningar, våld och misär. Mitt grannland i söder, lilla Burundi, blir bara mer isolerat, efter de våldsamheter som började för ett och ett halvt år sedan. En del menar att Burundi som en gång hade ett av de friare medielandskapen i regionen, nu blivit ett afrikanskt Nordkorea. Och nyligen kom jag tillbaka från Kongo-Kinshasa som är i en djup politisk kris, där miliserna fortsätter att härja i de östra delarna och där korruptionen fortsätter att fräta sönder landet. Även i Kenya som laddar för val nästa år har det periodvis varit stökigt och oroligt. Ingen tror riktigt på ett fredlig och smidigt val där. Den ekonomiske jätten Sydafrika har en ekonomi som står och stampar samtidigt som skandalerna haglar över president Jacob Zuma. Etnisk oro i Etiopien, fortsatta attacker i fattiga Centralafrikanska republiken. Jodå, det finns gott om exempel på att 2016 var ett riktigt skitår även här.Men det är inte hela sanningen. Mitt nuvarande hemland Rwanda tuffar på ganska bra. Det stora konferenscentret är äntligen klart, det nationella flygbolaget Rwandair expanderar offensivt med inte mindre än två Boeing dreamliners i sin flotta. Kanske lyckas Kigali med sitt mål att bli ett Afrikas Genève i framtiden, den kontinentala mötesplatsen.Och efter ett antal resor längre västerut så ser det bra ut. I Nigeria har ekonomin visserligen rasat, men entreprenörsandan är vital och det finns en övertygelse om att det inte bara går att lita på inkomsterna från oljan, terrorgruppen Boko Haram trängs tillbaka alltmer och flera av de så kallade Chibok-flickorna lever i frihet nu. Elfenbenskusten har en tillväxt i raketfart, det rullar på ganska bra i Senegal också. Och utöver Mali som drabbats hårt av jihadistisk terror, har vi nåt annat i Västafrika som bara verkar stärkas - demokrati och relativ yttrandefrihet. Ghana var bland de sista ut i år, men vi har under åren sett flera fredliga val och maktskiften i Senegal, Elfenbenskusten, Benin, Burkina Faso och inte minst Nigeria. I Gambia kommer nog den långvarige diktatorn eller presidenten, beroende på vem man pratar med, tvingas bort efter sin valförlust i början av december.Så. Om jag får spå lite grann så tror jag att framtiden, den närmaste, alltså 2017, tillhör Västafrika.Richard Myrenberg, Afrikakorrespondent richard.myrenberg@sverigesradio.se

Den antika konsten att revidera historia: Ekots Hanna Sahlberg i Peking  

Peking, tisdag.På juldagen cyklade jag med barnen för att hälsa på gamla grannar. Medan de lekte drack jag te med mamman i familjen, en kvinna i yngre medelåldern med ögon trötta av kontorsarbete. Familjen har det gott ställt och verkar mest oroa sig för hur de ska kunna garantera att deras enda barn får den allra bästa utbildning och den allra bästa uppväxt som går att få. Å ena sidan har det inneburit att barnet sedan treårsåldern fått lägga de mesta av sina lediga stunder på privatlektioner i engelska, matematik och musik. Å andra sidan har mamman sett till att lägga all sin semester på att resa runt med sitt barn i olika länder, från paradisiska stränder till Londons shoppingkvarter, och det innan barnet hunnit bli mer än tio år.Så inte undra på om hon såg lite trött ut där vid köksbordet. Medan vi drack te funderade hon högt över vad hon tyckte sig ha iakttagit under sina resor.-Det verkar som om de gamla civilisationerna försvinner, sade hon, Egypten, Indien…och i Grekland är ekonomin så dålig nu, och sedan var det ju Turkiet och Italien som tog över den västerländska civilisationen, och, nu verkar det bara vara Kina kvar som har en 5000 år gammal kultur…Där kunde jag som vanligt inte låta bli att invända. Platsen vi satt på råkade en gång ha tillhört den yttre delen av kejsarpalatsets förbjudna stad. Området var så historiskt intressant att världskulturmyndigheten UNESCO protesterade när de gamla kvarteren skulle renoveras i början av 2000-talet. Fastighetsbolaget och distriktsregeringen lovade att bevara den historiska prägeln – och resultatet blev en nästan total rivning och splitter nya radhus i betong, målade i snabbt flagnande rödfärg.Mina gamla grannar har inrett sitt med Ikeamöbler och är nöjda med sin investering. Men det vore magstarkt att påstå att några synliga föremål i omgivningen kunde spåras tillbaka till ett tidigare datum än år 2000.Sådana här historier lyfter inte pekingborna på ögonbrynen åt längre. De är alltför vana. Men när gravar från Handynastin kördes över med grävmaskin för några veckor sedan skrevs i alla fall en notis av den statliga nyhetsbyrån. Gravarna i Ruzhou var från tiden omkring Jesu födelse och höll på att undersökas av arkeologer från den lokala kulturmyndigheten. Men när reportern besökte platsen hade grävskoporna och larvfötterna redan gjort sitt jobb, och arbetet tycktes pågå utan att ta notis om en liten bötfällning från kulturmyndigheten. På det sättet påminde historien mig om en jag råkade få syn på i svenska medier, om kommunalrådet Bo Carlsson i Vänersborg som grävde bort en besvärande fornlämning på sin tomt vid samma tid. Fornlämningar och kommunalpolitiker med så kallad entreprenörsanda verkar sällan kunna samsas.I Ruzhou grävde fastighetsbolaget bort Handynastigravarna eftersom det hade bråttom att färdigställa ett beställt av ett så kallat centralt kulturtorg på orten. Liknande finns på snart sagt varje stor och liten ort i Kina och turisterna brukar komma för att glädja sig åt landets 5000-åriga historia medan färgen ännu inte har torkat.Men min granne i det utraderade historiska kvarteret i Peking hade något annat i tankarna. För henne består legitimiteten i Kinas historia inte så mycket av fornlämningar, utan mer av en idé om samhörighet. En berättelse skriven och omskriven med snarlika skrivtecken. Medan våra barn rumsterade om tillsammans hann jag tänka att om den kinesiska civilisationen nu har behållit samma bärande energi under 5000 år – så måste en viktig del av den bestå av en väl utvecklad förmåga att snabbt och oförblommerat skriva en ny reviderad och övertygande historia på föregångarnas ruiner.Hanna Sahlberg, Peking Hanna.Sahlberg@sverigesradio.se

Jul i gemenskap: Ekots Johan Bergendorff i Stockholm  

Stockholm fredag. Jag lyssnar på gitarrspel och sång på ett gratiscafé för hemlösa, fattiga, ensamma, och alla som gillar att mötas över gränserna.I den mörka vinternatten lyser du min väg, stänger ute kylan och drar mig in i gemenskap sjunger låtskrivaren Magnus Helmner. Texten handlar om projektet Jul i Gemenskap för 500 gäster och 400 volontärer som Magnus varit projektledare för i 10 år nu och som har sina rötter i 68-rörelsens alternativa progg-julfirande.Jag träffar Anders som har diabetes och kämpar med sår på de omlindade händerna. Han trivs på kafeet och på det gemensamma julfirandet. Anders introducerar mig för en stammis som brukar leda frågesport här. Låt oss kalla honom Janne. Han ska på krogen på julafton för att träffa sina polare som också är alkoholister, det finns inga roligare människor säger han. Men på juldagen kommer han bänka sig för med 900 andra som inte har något eget firande att gå till eller helst slipper eller vill göra något meningsfullt under helgen. Jag går hellre till Jul i gemenskap för du vet det blir så mycket gamla oförrätter som tas upp under släktjularna när promillehalten stiger förklarar Janne.Vi pratar ensamhet. Janne ser många omkring lida av social fobi. De vågar sig inte ut och diakonen Christer Schwartz fyller i. Beröttar om en man han mött som sa att han så gärna vill komma ut och träffa folk, men inte tordes gå över tröskeln. Christer bad mannen visa hur hög tröskeln var, så kunde han sedan hjälpa honom över den. Känslan av ofrivillig isolering är lika förödande och stark som hunger och törst. Sannolikt nedärvd för att människor förr inte klarade sig utan varandra. Numer är singelhushåll däremot den vanligaste boendeformen i Sverige. Det talas om en epidemi av ensamhet i västvärlden och priset för hälsan är högt. Att känna sig övergiven länge är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen eller lida av fetma. Det ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, cancer, demens och depression. Det verkar vara stressignaler som skadar immunförsvaret och det leder till inflammationer i kroppen.Diakonen Christer Schwartz hastar vidare från caféet mot ensamma själar som söker hans hugsvalelse. Jag släntrar över gatan till Immanuelskyrkan där Jul i gemskap förbereds. Jultallrik för 900 personer per kväll, livemusik, och presenter. 800 chokladsakar är inslagna och så har elever i en skola intill köpt klappar som till barnen som kommer. De 400 volonärsplatserna tog slut på en vecka, nu är det lång kö. Att hjälpa sina medmänniskor skänker lycka och god hälsa. Det är värt att tänka på för den som känner sig ensam och inte vill tränga sig på. De allra flesta mår bättre av gemenskap, både den som knackar på och den som öppnar sin dörr. Det finns det vetenskapliga bevis förGod Jul önskar Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent.Johan Bergendorffjohan.bergendorff@sr.se

Propagandakriget om Aleppo: Ekots Cecilia Uddén i Kairo  

Utrikeskrönikan den 22 december 2016. Kairo.

0:00/0:00
Video player is in betaClose