Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan

Sweden

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Michael Österlund

Episodes

"Den rädde krigskorrespondenten". Johan-Matias Sommarström, Södra Mosulfronten  

Utrikeskrönika den 21 februari 2017. Mosul. Södra Mosulfronten, tisdag Jag vaknar upp på en stor militärförläggning. Sömnen är inte mycket att skryta med. Under hela natten avbryts sömnen ungefär varje halvtimme av att amerikanerna i basen intill skjuter raketer mot mål i Mosul. Schyssta grannar. Har sovit i en grön fältsäng i en tältliknande byggnad. Det stinker av strumpor på tork och svettiga underkläder. Ingen här har duschat på flera dagar- tvätta händerna gör man med våtservetter. Och inte visste jag att det finns SÅ många olika läten människor kan göra på nätterna. Och att det finns så många lukter människor kan avge. Det värsta är toaletten, vi är nog säkert hundra man på varje toalett- ja alltså hål i golvet och lukten är så lång ifrån rosor och vanilj man kan komma. Men det finns el här och det är tryggt och säkert och det är nästan slagsmål om att få komma hit. Vi är nära fronten där IS just nu bekämpas men vi är ändå i säkerhet. Det är ett tufft jobb jag har- att hänga med militären. Åka i deras bepansrade fordon eller i konvojer. Se när de lappar ihop sina krigsskadade kamrater. Bevittna hur helikoptrarna cirklar och avfyrar missiler eller hur stridsflygplanen fäller bomber, det är jättemacho. För att inte tala om skottlossningarna alldeles tätt inpå eller granatelden som antingen kommer mot oss eller från oss. Det är inte många som får möjligheten att följa ett krig på så nära håll, men jag måste erkänna- det är något fel med allt det här. Jag träffar soldater som är fantastiska människor och som kanske kommer att dö om en timme. Jag träffar civila som fått hela sina liv helt förstörda av kriget- och jag avskyr det. Varje dag när jag åker mot fronten känner jag en klump i magen och en röst i huvudet som säger NEJ- GÖR DET INTE. Jag hör automateld och blir livrädd. Ibland ser jag bilder för mitt inre på min familj tänker att jag aldrig längtat så mycket och att jag bara måste få se dem igen snart. Jag som länge tyckte det var obehagligt att vara ute sent på natten i Stockholms innerstad, vad gör jag i ett krig, vid en front. I bilen ser jag mig alltid oroligt omkring, tänk om vi ändå åker för långt. Tänk om vi hamnar där IS är eller tänk om det kommer en självmordsbombare mot oss. Jag känner mig harig. Jag tycker att alla andra är så lugna och behärskade. De som säger ”det är ingen fara, vi kan åka lite längre”, eller kollegor vars enda mål tycks vara att se så tuffa strider som möjligt. Herregud jag vill ju inte se några strider- ändå gör jag det. Gång efter gång och det blir aldrig lättare. Jag berättade för en kollega en gång hur jag kände och hon frågade ”varför gör du det då? Varför åker du dit? Det är väl ingen som tvingar dig?” Nej det är ingen som tvingar mig. Men jag har sett hur nyhetsrapportering från konfliktområden varierat. Hur en del har överdrivit kraftigt om det ena medan de blundat för det andra. Eller att de i sin rapportering har en agenda. Att visa att den ena parten är bättre. Krig är sällan så enkelt även om det i just det här kriget, just nu, faktiskt är det. Här finns den onda, IS. Jag måste få se med mina egna ögon vad som händer, måste få se hur de olika parterna agerar, måste själv få se och prata med de civila. De som får sina hem, familjer, liv och drömmar krossade. Nu drar jag ut igen, mot fronten. Undrar hur långt jag kommer i dag innan jag börjar fundera på om det är dags att vända. Johan-Mathias Sommarström, södra Mosulfronten johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

"Det som hände Théo händer hela tiden": Palmira Koukkari Mbenga i Paris  

Utrikeskrönika 20 februari med Palmira Koukkari Mbenga Paris måndag. På den gråa stenväggen syns knappt några spår av det som hände här för lite mer än två veckor sedan. Dagen innan fick jag höra att blodet fortfarande fanns kvar, men det regnade kraftigt under kvällen. Kanske spolades det bort då, eller så städade någon äntligen bort det. Jag är i området Aulnay-sous-Bois, knappt 25 minuter med tåg från centrala Paris. Det var vid den här väggen, baksidan av någon sorts konsertlokal, 22-åriga Théo blev svårt slagen av fyra poliser i samband med en Id-kontroll. En av dem körde också upp en batong i hans anus – och är nu misstänkt för våldtäkt. Men polisens förklaring är att allt var en olycka, Théos byxor gled ner av sig själva och batongen gled upp av misstag. Många chockades av det som hände Théo, både i Frankrike och i Sverige och flera andra länder. Men alla jag pratar med här, vilket mestadels är unga och icke-vita personer, säger samma sak: det händer hela tiden. De är inte förvånade. De unga killarna jag träffar i Aulnay säger att det är vardagsmat att få stryk av polisen och att bli kallad rasistiska saker. En kille säger att han fick stryk senast en månad sedan, då de undrade vad han gjorde när han stod och väntade på sin tjej. Franco, som är talesperson för en organisation som jobbar mot afrofobi, säger att det har gjorts försök att lösa de sociala problemen i Paris och andra storstäders förorter, sedan upploppen 2005 som började efter att två tonåringar dog medan de gömde sig för polisen och kom åt strömförande ledningar. Men alla upprustningar och försök till att öka mångfalden bland beslutsfattare och polisen har varit fruktlösa, säger han: ”Det är som att sminka över ett sår, det kommer inte få det att läka”. På sjukhuset, där Théo fortfarande vårdas för sina svåra skador, har han ständigt familjen vid sin sida. Hans storasyster Eléonore är orolig över inte bara hans fysiska, utan också hans mentala hälsa. Hon berättar att han de senaste dagarna har varit mörkare, tystare och dragit sig undan. Inte samma positiva kille de är vana vid se. Det är som att det som har hänt har börjat sjunka in, säger hon. Théo är minstingen i familjen. Yngst i en syskonskara på åtta. Hon berättar att han älskar fotboll och ordnade en turnering för att ge unga i området något att göra. Det slutade med att det kom folk från hela Paris. Hon visar bilder på honom som han har lagt upp i olika sociala medier. Selfies i fotbollströjor, leende med sina lagkompisar. Han får mig att tänka på min egen lillebror. De är lika gamla, båda är långa och älskar fotboll. Som så många andra killar i den åldern. Det hade lätt kunnat vara min eller någon av mina kompisars bröder. Nu bor min bror visserligen i Sverige, men båda tillhör den gruppen som enligt fransk statistik oftast råkar ut för polisens id-kontroller: Ung kille mellan 18-25år som uppfattas som arab eller svart. Den här gången var det Théo och Eléonore hoppas att deras beslut att berätta om det ska leda till att det inte blir någon annan nästa gång. ”Alla säger att det händer hela tiden, men varför pratar ingen om det? Vi valde att berätta för att vi inte ville att det skulle gå obemärkt förbi”, säger hon. Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

Norge och plasten: Ekots Jens Möller i Göteborg  

Utrikeskrönikan 17 februari med Jens Möller Göteborg fredag. Nyligen hemkommen från Norge sitter jag här och fingrar på en plastpåse från en av landets stora matvarutkedjor, och tänker på att just den här tingesten har blivit ett av den senaste tidens hetaste diskussionsämnen i Norge. Plast, och i synnerhet plastpåsar. Många blev både äcklade och förskräckta härom veckan när bilder spreds på maginnehållet hos en val som hade strandat på norska västkusten, utanför Bergen. Valen var sjuk och fick avlivas, och det visade sig att valen hade svalt runt 30 plastpåsar. Tillsammans med en massa mindre plastskräp hade det är korkat igen valens matsmältningssystem totalt, i tarmarna fanns ingen näring alls. Forskare säger att valen helt uppenbart hade lidit. Valen blev en världsnyhet och i Norge har det ledsamma fyndet redan lett till politiska konsekvenser. För några dagar sedan meddelade fiskeriminister Per Sandberg, just med hänvisning till plasten i valens mage, att norska staten ska underlätta för fiskare att gratis göra sig av med skräp som de drar upp ur havet med sina fiskeredskap. Klimat- och miljöminister Vidar Helgesen säger till tidningen VG att fyndet i valens mage "verkligen är illa, men inte överraskande". Plast i havet är inte ett nytt problem, men ett som ökar snabbt, nu även på våra nordligare breddgrader. Till exempel har man hittat stora mängder plastskräp i både stormfåglar på Svalbard och musslor på svenska västkusten. Den som kastar en plastflaska i havet kanske inte förstår att det kan ta flera hundra år för naturen att bryta ner flaskan. Och det är mer än en flaska som hamnar i havet, mycket mycket mer. Forskare vid University of Georgia i USA har gjort beräkningar, moderata beräkningar, som visar att varenda minut, dygnet runt, hamnar 15 ton plastskräp i världens hav. 15 ton per minut, alltså, och mängden ökar. År 2050 kan det finnas lika mycket plast som fisk i världshaven. Många vill göra nåt åt det hela. Ocean Cleanup till exempel är ett försök att utveckla teknik för att kunna städa haven i stor skala. Kanske också att bilden på valen med plastpåsar i magen kan öppna ögonen för ännu fler när det gäller problemet med nerskräpning av våra hav. Om så blir fallet kanske djurets lidande ändå inte var helt förgäves. Jens Möller, Norgekorrespondent jens.moller@sverigesradio.se

Människa eller journalist? Cecilia Uddén i Kairo  

Utrikeskrönikan 16 februari med Cecilia Uddén Kairo torsdag. Kolla aldrig en bra story, det rådet fick jag för många, många år sen av en garvad Mellanösternjournalist, en cynisk gammal räv. Hans råd var att köra på, publicera även om man misstänkte att storyn kanske inte stämmer. Jag tänkte på honom nyligen när jag var i Jordanien och träffade en syrisk familj från Aleppo som efter en säkerhetsprocess godkänts för vidarebosättning i en liten håla i delstaten New york. De hade flygbiljetter o visum till USA, de hade sålt alla sina möbler inklusive den 6-årige sonen Fadis cykel. Dottern Midia hade övat på engelska glosor och satt full av förväntan och sjöng en ABC-sång. Men på flygplatsen i Amman hade de fått vända, stoppade av USAs inreseregler. Jag träffade dem när de var som mest förtvivlade och besvikelsen hängde som tunga ögonlock i ansiktet på hela familjen. Fadi, 6-åringen, vägrade prata med mig, men så fort jag tog upp kameran gjorde han tummen ner och så sa han surt att Jag har sett jag har sett att USA:s president gör tummen upp i TV hela tiden. Jag gör tummen ner för honom för han har förstört våra liv. Jag åkte hem till Kairo med mina intervjuer och medan jag satt och klippte i ljudillustrationerna, kom nyheten att en federal domstol gått emot president Trumps inreseregler. Min gamle kollegas ord dunkade i bakhuvudet - kolla aldrig en bra story - men här var ju min faktakoll en världsnyhet - och jag skämdes bara lite när jag i hemlighet hoppades att familjen ändå inte skulle få komma till USA eftersom det skulle förstöra min story. Så plingade det i telefonen. En av mina amerikanska journalistkolleger i Jordanien skickade en bild. På familjen när de vinkades av på flygplatsen. Fadi förväntansfull, Midia med rosett i håret och föräldrarna trötta med lättade med svullna resväskor - där de packat ner sina samlade ägodelar efter flykten på Aleppo. Min journalistkollega skrev: nu får de komma iväg. Alla här gråter av lycka, inklusive jag själv. Och där satt jag i Kairo och stirrade på ljudspåren i redigeringsprogrammet på dator. Jag svor en stund. Sen tänkte jag: kan jag verkligen hävda att jag är människa i första hand och reporter i andra hand, som vi alla brukar säga när vi till exempel står inför en situation där man måste välja om man ska rädda ett liv eller dokumentera en drunkning. Nu var det inte lika dramatiskt, men kan jag verkligen kan hävda att jag är människa i första hand och journalist i andra hand när min första reaktion var att känna besvikelse över att mitt reportage fallit, min story håller inte och hur ska jag förklara för desken att det inte blir något reportage - istället för att tänka på att 6-årige Fadi snart kommer att få en ny cykel i sitt nya hemland. Cecilia Uddén, Kairo cecilia.udden@sverigesradio.se

Antikt aknemedel: Ekots Johan Bergendorff i Egypten  

Utrikeskrönikan 15 december med Johan Bergendorff Kairo onsdag. Egyptologprofessor Salima Ikram skakar häftigt på huvudet och hennes ögon blixtrar. Jag kan inte låta det här passera säger hon sammanbitet. Jag har precis berättat för henne vad jag lärt på en utställning om Tutankhamon i Stockholm häromdagen. Bilden där var att faraon med den berömda guldmasken var en svårt inavlad 19-åring som hade en genetisk skelettsjukdom, klumpfot och en svårt infekterad knäskada och haltade fram med hjälp av de kryckor man hittat i hans gravkammare. Den teorin är helt enkelt för dåligt underbygd anser Salima Ikram. Den bygger bara på en forskagrupps analyser av DNA och av datortomografi. Jag har själv undersökt hans fötter utan att kunna se någon klumpfot, fortsätter Salima Ikram. De flesta faraogravar innehåller dessutom dröser med käppar, det är en maktsymbol. Salima Ikram har kollat stavarna och inte hittat några spår av att de använts som kryckor. Tutankhamon dog ung, men av vad kanske vi aldrig får veta. Att han hade den tidens absolut bästa läkare till hands, råder däremot inget tvivel om. Kungar i grannländerna ville alla ha sin egen egyptiska doktor. Den medicinska kunskap som utvecklades under flera tusen år i Egypten spred sig senare via läkarskolor i Alexandria till greker, romare och araber. Det finns stora likheter även idag med hur en läkare på vårdcentralen ställer frågor och undersöker patienten för att hitta rätt diagnos, och hur en läkare i faraos hov gick till väga för tusentals år sedan. Det finns beskrivet i flera långa papyrusrullar och syns i inristningar. De behandlingar som de faraoniska doktorerna satte in var ofta en blandning av religiösa besvärjelser och mediciner gjorda på örter, men de kunde också innehålla spillning, galla och djurfett. Ingredienser som inte känns lika nyttiga med dagens blick. Fast säger Salima Ikram, vi vet inte säkert, hundblod kanske inte ska tolkas bokstavligt utan kan vara ett namn på en växt, vem vet? I Tutankhamons grav har också hittats ingredienser som man tror användes mot akne. Inte så konstigt att han led av finnar eftersom han dog som tonåring. Norr om Assuan träffar jag en ung amerikansk skelettexpert som håller på att analysera gravfynd från vanligt folk i det antika Egypten. Hon heter heter Rebecca Hodgin och har under professor Salima Ikram testat flera gamla egyptiska medicinrecept. Tex att att stryka mynta i ansiktet på en kompis som sömnmedel och som somnade som en stock efter 20 minuter. Rebecca Hodgin testade också det flertusenåriga knepet att smörja in sina finnar med löksaft, vilket fungerade magiskt bra enligt. Nästa dag var blemmorna helt borta. Varför var det ingen som tipsade mig om det där under puberteten, tänker jag? Hur kan en så bra huskur gått förlorad? Jag bestämmer mig för att kolla runt med några unga kairobor och får snabbt napp hos en tjej som just använt löksaft mot finnar. Det var min mormor som lärde mig säger hon. Tanken svindlar. Kanske är detta en kunskapskedja ända från faraos läkare för 4000 år sedan. Det är uppenbart att det är fler skatter än pyramiderna som denna högkultur lämnat efter sig. Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent just nu i Egypten johan.bergendorff@sverigesradio.se

Sergej hjärtar Margot? Ekots Maria Persson Löfgren i Moskva  

Utrikeskrönikan den 14 februari 2017. Moskva.

Domstolarna mot starke män 1-0: Richard Myrenberg, Kigali  

Utrikeskrönikan den 13 februari 2017. Kigali. Kigali måndag. Många säger att vi befinner oss i en ny tid, en orolig tid som inget riktigt vet hur den kommer te sig. Vi har till exempel en president i USA som är flitig på ett socialt medium. Nu senast verkar han arg på domstolen, eller domstolarna. Två domstolar har nu gått emot hans presidentorder om reserestriktioner som kom plötsligt och väckte starka reaktioner. Trump twittrade ilsket om "den så kallade domaren" och skrev att domstolens beslut var "löjligt". En del skulle kalla det domstolsförakt, andra för en frustration. Ingen vet var den här maktkampen med domstolarna kommer sluta, men man ska komma ihåg, att om det är något som byggt USA så är det just juridiken, lagarna och domstolarna. Många politiskt känsliga frågor har avgjorts av domstolar, inte av politiker. Vi har haft fall inom den svarta medborgarrättskampen på 60-talet och frågan om abort i USA, för att nämna några. Men var finns kopplingen till Afrika, mitt bevakningsområde, i det här? Jo jag kommer till det. Det har gjorts en hel del jämförelser mellan Trump och olika starka afrikanska ledare, som Kenyas Uhuru Kenyatta. Både är födda i extremt välbärgade familjer, och enligt den kenyanska journalisten Patrick Gathara så hyser bägge ett förakt för media. Men det finns fortfarande en stor skillnad mellan USA och de flesta afrikanska länderna, nämligen ett oberoende och starkt domstolsväsende i USA. I de flesta länderna här kan domstolarna påverkas. I viktiga principiella mål följer de vad ledaren för landet säger, särskilt om det handlar om politiska motståndare, eller korruptionsmål som ligger farligt nära makten. På mikronivå i enklare brottmål är det inte ovanligt att muta domarna för att få med sig dem. Jag har tidigare här i mina krönikor pratat om boken Why Nations Fail, och jag ska inte trötta er med att återge bokens innehåll. Men den genomgående frågan där är, varför är vissa länder rika, medan andra fattiga? Och en underliggande mycket viktig faktor är just ett fritt och oberoende domstolsväsende. Att man följer lagen. Att det finns en rättsstat. Det är en av skillnaderna mellan rika länder, där det finns, och fattiga länder, där det för det mesta inte finns. Men trots att Kenya har en av kontinentens mest korrupta poliskårer, trots att det är vanligt med ”landgrabbing”, där rika och mäktiga helt utomrättsligt bara lägger beslag på land, så finns det domstolar och domare som står på sig. För precis som USA:s starke man fått två domar emot sig på kort tid, så drabbades även Kenyatta av det häromdagen. En kenyansk domstol ogiltigförklarade då regeringens lika plötsliga som drastiska beslut förra året att stänga världens största flyktingläger Dadaab, nära gränsen mot Somalia. Domaren John Mativo konstaterade att beslutet var diskriminerande för somalier och att det var en kollektiv bestraffning att stänga lägret, därför gick det mot grundlagen. President Kenyatta är inte lika flitig på twitter som sin amerikanska kollega, men en talesman för regeringen, Eric Kiraithe twittar kort att Dadaab är ett säkerhetshot och att domen kommer att överklagas. Så just nu: domstolarna mot två starke män - 1-0. Men matcherna är inte över än. Richard Myrenberg, Kigali richard.myrenberg@sr.se

Illa ute i vårtomt Peking: Ekots Hanna Sahlberg, Peking  

Peking, fredag. När ytterdörren plötsligt inte gick att stänga visste jag att vi antagligen var illa ute. Det var minusgrader och blåsigt, men bara nyårets sjätte dag, och vem skulle då kunna laga ett trasigt gångjärn? Jag tog ner den tunga ytterdörren och undersökte skadorna. Ett av gångjärnen utböjt i en omöjlig vinkel. Med det trasiga gångjärnet i cykelkorgen trampade jag genom den tysta gränden där alla grannar hängt ut sina röda flaggor. Röda lyktor svängde mot den iskalla himlen, till glädje för alla skollediga barn och semesterfirande vuxna, men oroande för den med en ytterdörr som inte gick att stänga. Ute på den stora gatan kantades trottoarerna av neddragna plåtjalusier. Ironiskt nog tillhörde flera av dem järnhandlare, som i vanliga fall skulle erbjudit både nya gångjärn och hantverkshjälp. En och en halv miljon bofasta Pekingbor har lämnat staden inför nyårshelgen. Och det handlar just om den delen av befolkningen som gör mest direkt nytta för alla andra stadsbor. Servicenäringen bärs i stort sett upp inflyttade Pekingbor med rötterna på landet där de firar nyår med släkten. Ett ögonblick tänkte jag på järnvägsstationen. Där måste finnas ett skruvstäd, där man till nöds kunde hamra gångjärnet till en möjlig vinkel igen? Släktingar som arbetade på järnvägen kunde jag ringa, men som tjänstemän skulle de troligtvis inte ens känna någon med en hammare. Medan jag cyklade spanade jag in i portar och gränder. Efter två stora gatukorsningar lyckades jag fråga mig fram till den enda öppna järnhandeln. Ägarinnan råkade ha tagit sin ledighet i Jiangxi-provinsen reden innan nyår, för att undvika vår rusningen på bussar och tåg. Men hon beklagade att mitt gångjärn var av en utgående modell. Till slut hittade jag en cykelreparatör från Henanprovinsen. Henanfolk har särskilt dåligt rykte i Peking, men denne gentleman gav mitt stackars gångjärn ett par slag samtidigt som han vägrade att ta emot betalning. Under nyårshelgen bli det uppenbart hur omistliga migrantarbetarnas familjer är för stadens ekonomi. Ändå ses de som en belastning. I Peking pågår just nu en kampanj för att skrämma iväg så många migranter som möjligt och bli av med omkring två miljoner av den fast befolkningen innan 2020. Metoderna som används gör staden till en tråkigare och mindre praktisk plats att leva på. Klädmarknaden vid Pekings djurpark som erbjöd fynd till osannolika priser, har stängts. Tygmarknaden i södra Fengtaidistriket som tills i höstas utgjorde en hel liten stad av siden, sammet, trasa, lump och tillhörande knappar i jordens alla färger, tvångsförflyttas nu en dagsresa ut i grannprovinsen, i förhoppning om att försäljarna ska flytta efter. Med gemensamma krafter och en del bråk och skrik lyckades vår familj få fast den tunga ytterdörren igen. Men ve oss den dag toaletten springer läck om det då bara finns Pekingbor med rena händer och klena nypor kvar i stan. Hanna Sahlberg, Peking hanna.sahlberg@sverigesradio.se

Illa ute i vårtomt Peking: Ekots Hanna Sahlberg, Peking  

Peking, fredag. När ytterdörren plötsligt inte gick att stänga visste jag att vi antagligen var illa ute. Det var minusgrader och blåsigt, men bara nyårets sjätte dag, och vem skulle då kunna laga ett trasigt gångjärn? Jag tog ner den tunga ytterdörren och undersökte skadorna. Ett av gångjärnen utböjt i en omöjlig vinkel. Med det trasiga gångjärnet i cykelkorgen trampade jag genom den tysta gränden där alla grannar hängt ut sina röda flaggor. Röda lyktor svängde mot den iskalla himlen, till glädje för alla skollediga barn och semesterfirande vuxna, men oroande för den med en ytterdörr som inte gick att stänga. Ute på den stora gatan kantades trottoarerna av neddragna plåtjalusier. Ironiskt nog tillhörde flera av dem järnhandlare, som i vanliga fall skulle erbjudit både nya gångjärn och hantverkshjälp. En och en halv miljon bofasta Pekingbor har lämnat staden inför nyårshelgen. Och det handlar just om den delen av befolkningen som gör mest direkt nytta för alla andra stadsbor. Servicenäringen bärs i stort sett upp inflyttade Pekingbor med rötterna på landet där de firar nyår med släkten. Ett ögonblick tänkte jag på järnvägsstationen. Där måste finnas ett skruvstäd, där man till nöds kunde hamra gångjärnet till en möjlig vinkel igen? Släktingar som arbetade på järnvägen kunde jag ringa, men som tjänstemän skulle de troligtvis inte ens känna någon med en hammare. Medan jag cyklade spanade jag in i portar och gränder. Efter två stora gatukorsningar lyckades jag fråga mig fram till den enda öppna järnhandeln. Ägarinnan råkade ha tagit sin ledighet i Jiangxi-provinsen reden innan nyår, för att undvika vår rusningen på bussar och tåg. Men hon beklagade att mitt gångjärn var av en utgående modell. Till slut hittade jag en cykelreparatör från Henanprovinsen. Henanfolk har särskilt dåligt rykte i Peking, men denne gentleman gav mitt stackars gångjärn ett par slag samtidigt som han vägrade att ta emot betalning. Under nyårshelgen bli det uppenbart hur omistliga migrantarbetarnas familjer är för stadens ekonomi. Ändå ses de som en belastning. I Peking pågår just nu en kampanj för att skrämma iväg så många migranter som möjligt och bli av med omkring två miljoner av den fast befolkningen innan 2020. Metoderna som används gör staden till en tråkigare och mindre praktisk plats att leva på. Klädmarknaden vid Pekings djurpark som erbjöd fynd till osannolika priser, har stängts. Tygmarknaden i södra Fengtaidistriket som tills i höstas utgjorde en hel liten stad av siden, sammet, trasa, lump och tillhörande knappar i jordens alla färger, tvångsförflyttas nu en dagsresa ut i grannprovinsen, i förhoppning om att försäljarna ska flytta efter. Med gemensamma krafter och en del bråk och skrik lyckades vår familj få fast den tunga ytterdörren igen. Men ve oss den dag toaletten springer läck om det då bara finns Pekingbor med rena händer och klena nypor kvar i stan. Hanna Sahlberg, Peking hanna.sahlberg@sverigesradio.se

Jag hoppas min dotter aldrig gifter sig: Ekots Lotten Collin, Bogotá  

Utrikeskrönikan den 9 februari Bogotá, torsdag Vissa möten stannar kvar. Som Imelda, som jag träffade i den lilla mexikanska staden Villa de Reyes. Jag kom ut från en intervju med borgmästaren, och hon stod där utanför, i en lång kö tillsammans med andra kvinnor. De hade kommit för att be borgmästaren om hjälp. Någon behövde hjälp med pengar till skolbussen för barnen. Någon behövde hjälp med ett arbete till mannen. Och så Imelda, som behövde cement för att bygga en högre tröskel inför regnperioden. ”Annars blir det översvämning i mitt hus”, förklarade hon. Jag var i Villa de Reyes för att göra ett reportage om bilindustrin. Staden är full av multinationella bolag, i stort sett alla män jobbar på bilfabrikerna, även Imeldas, som arbetade 12-timmars-skift från 07 till 19 hos en underleverantör till General Motors. För det tjänade han 2000 kronor i månaden. Imelda förklarade att hon hade något hon ville visa mig, om jag kom med henne till byn där hon bodde, en halvtimme bort. Hon och andra bybor misstänkte att bilfabrikerna strax intill släppte ut sitt avfall i floden, som rann ner i byns lagun. De hade hittat ett gömt avloppsrör. På vägen dit säger Imelda plötsligt: ”Jag har aldrig pratat med någon från ett annat land. Jag brukar titta på kartor och drömma mig bort, men jag har inte ens varit i Mexico City, knappt ens utanför Villa de Reyes”. Imelda visar mig byns lilla bibliotek som ligger intill kyrkan. Hon har rustat upp det tillsammans med prästen, och försöker nu övertala borgmästaren att skänka gamla böcker. ”När jag läser känns det som att jag reser utanför byn”, säger Imelda, som bara gick i skolan till hon var 12 år gammal. ”Jag bad min pappa om att få läsa vidare, men han sa att det är onödiga pengar att lägga på flickor. De behöver inte gå i skolan, för de ska ändå bara gifta sig och skaffa barn”. ”Jag svor på att jag aldrig skulle gifta mig, för jag ville ha ett jobb, ett eget liv, inte bli som min mamma, och här är jag nu, med fyra barn”, säger Imelda och skrattar. ”Men jag har sett till att mina två döttrar får gå i skolan. Trots att det är knapert så betalar vi skolbussen så att de kan gå i högstadiet. Min äldsta älskar att läsa, hon har bra betyg, jag drömmer om att hon en dag kan gå på universitetet. Jag brukar säga till henne att hon inte ska gifta sig, inte stanna här. Tänk, när hon kommer hem från skolan idag ska jag berätta att vi fick besök, att någon från världen var här. Hemma hos mig!” säger Imelda. Jag frågar om hon har mobiltelefon, eller email, så vi kan hålla kontakten. Imelda skakar på huvudet. I byn finns en gemensam fast telefon som hon brukar använda om hon måste ringa. ”Men min dotter har något… face, face?” säger Imelda, och jag skriver upp mitt namn så att hon kan söka efter mig. Häromdagen kom ett första meddelande: ”Hej Lotten Ser du det här? Jag hoppas du mår bra, var du än är i världen.” Lotten Collin, för P1morgon, i Bogotá lotten.collin@sverigesradio.se

Vad hade Lady Gaga att säga?: Ekots Inger Arenander, Washington  

Washington, onsdag. I helgen var det finalmatch i den amerikanska fotbollsligan. Det kan ingen ha missat. Kamrater förklarade reglerna i amerikansk fotboll medan vi stoppade i oss kycklingvingarna, revbensspjällen och de friterade lökringarna som hör till en megamatch som Super Bowl. Jag är inte jätteintresserad men tittade i alla fall i pausen och hörde och såg Lady Gagas supershow där hon flög in hängande i stålvajrar, klädd i en tajt metallskimrande dress och nätstrumpor. Efter att Madonna sagt i ett nyligt framträdande, vid kvinnomarschen i Washington, att hon ville spränga Vita Huset fanns det en del som var nervösa att Lady Gaga skulle ha ett politiskt budskap - som Beyoncé på Super Bowl förra året när hennes dansare var klädda som svarta pantrar. Här i USA är det en ny sheriff i stan, som det heter, och den politiska stämningen är så laddad att den går att ta på. Super Bowl är lite avkoppling och gemenskap som alla verkar ha längtat efter så rubrikerna var lättade efter Lady Gagas show - puh, inget politiskt. Fast jag tror att det var det, om än mer subtilt än att spränga Vita Huset: - musiken - Woody Guthrie, folksångare och agitator på vänsterkanten skrev sången som ursprungligen hette God Blessed America for Me, som ett sarkastiskt svar på den sång Lady Gaga sjöng några stofer ur allra först "God Bless America". Guthries text om att USA tillhör alla har en fras om en stor hög mur som hindrar tillträde. Super Bowl är sport och NFL, Nationella fotbollsligan hade, sägs det, bett artister och annonsörer att vara restriktiva med politiska budskap. Andra sportligor har inte varit lika försiktiga. I den nationella basketligan har flera coacher talat mot presidentens tillfälliga inreseförbud för besökare från sju muslimska länder och flyktingstopp. Lagledaren för USA:s fotbollsherrar har protesterat och sagt att han tror inte att någon i landslaget tycker det är rätt att stänga ute varken muslimer eller någon annan grupp. Kritiken har spridit sig till modevärlden. På männens modevecka i New York gick en modell på catwalken med en skylt med "not my guvernement", inte min regering och i Silicon Valley har stora företag som Apple och Google klagat. Samtidigt i Vita Huset arbetar presidenten och hans stab nästan dygnet runt för att uppfylla löften till väljarna. Det läcker som ett såll från den nya administrationen med skildringar av det interna arbetet som skapar bilder i fantasin - som att personalen jobbar långt in på natten i mörker för att de inte vet hur lamporna fungerar i sammanträdesrummet. Eller presidenten som är på en annan våning och tittar på TV och twittrar och ger sig ut i ensamhet i morgonrocken för att utforska sitt nya hem. Hur rådgivaren Steve Bannon, som skildras som liemannen av satirprogrammet Saturday Night Live, som ständigt retar Donald Trump, är den som egentligen fattar de viktiga besluten. Journalisterna har ljugit ihop allt det där, twittrar presidenten. Det är jag som bestämmer. Inger Arenander, Washington inger.arenader@sverigesradio.se

Sociala medier i dansk politik: Samuel Larsson, Kristianstad  

Utrikeskrönika den 7 februari 2017. Kristianstad. Kristianstad tisdag. De dagar man försöker sköta sitt jobb som Danmarkskorrespondent från den svenska sidan Öresund är man rätt glad att det finns sociala medier. Och glad att danska politiker är helt vilda i att använda dem. Här kan man sitta på avstånd och följa den politiska debatten i realtid, helt oberoende av traditionella nyhetsbyråer. Här kan man se politiska initiativ födas och fäktas ner. Här släpps spektakulära nyheter, och här får man titta in bakom kulissen i det politiska Danmark. Det är naturligtvis helt omöjligt att göra en rättvis jämförelse mellan Sverige och Danmark på det här området. Men min bestämda känsla är ändå att Facebook och Twitter spelar en helt annan politisk roll i Danmark än i Sverige. Att enskilda parlamentsledamöter försöker få sina frågor på dagordningen genom att mobilisera på sociala medier är kanske inte så konstigt - varken här eller där. Men att ministrar - och i Danmark kanske mest av allt självaste statsminister Lars Løkke Rasmussen - skippar hela avdelningar med spinndoktorer och pressekreterare, redaktioner och politikjournalister och talar direkt med vanliga danskar - där finns det definitivt en skillnad. Till exempel var det på Twitter statsministern i våras plötsligt antydde att Danmark var i regeringskris. Det var också där och inte på någon presskonferens han i höstas meddelade världen att Danmark hade fått en ny regering. Danska regeringen är såklart inte dummare än att de förstår möjligheten att kommunicera direkt med stora delar av det danska samhället. När regeringen skulle lansera ett stort reformpaket nyligen så presenterade Lars Løkke Rasmussen alltihop live på Facebook. Genomslaget blev enormt. Pressen fick vänta med att ställa frågor till dagen efter. Men den stora skillnaden mellan den svenska och danska statsministern på det här området är nog ändå hur Lars Løkke använder sociala medier inte bara som en megafon. Nä, här hänger han också bara för att på ett alldagligt sätt småprata med andra danskar. Handbolls-VM, tv-serier, slipsar och flygplansmat. Och vi får veta att hans älskade hund fick avlivas i veckan. Han skojar och är personlig. Han svarar och går i debatt. Ofta med rikliga mängder smileys. Dessutom får vi genom rader med live-sändningar följa med när han är ute och cyklar, hälsar god jul från Betlehem, tittar på isberg på Grönland - eller nu senast - i detalj visar upp varje vrå av sin representationsbostad. Tusentals nyfikna tittare fick se pynt från Danmarks koloniala förflutna, pingisrummet där åtskilliga statschefer fått stryk av sin danska kollega - och precis vilken stol George W Bush av säkerhetsskäl inte fick sitta på vid matbordet. Ja, ni hör själva. På sociala media är Lars Løkke en helt vanlig dansk. Tyvärr verkar den vardagsnära framtoningen inte hjälpa honom speciellt mycket. Hans popularitetssiffror är i botten. Nästan dubbelt så många danskar skulle hellre se oppositionsledaren Mette Fredriksen som statsminister. Hon har inte ens ett Twitterkonto. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent samuel.larsson@sverigesradio.se

"Trump liknar en arab" Ekots Cecilia Uddén, Kairo  

Här är Kairo, måndag. Överallt där jag varit de senaste två veckorna - Gaza, Jerusalem, Kairo, Amman, Ramallah, har jag kunnat konstatera att Donald Trump är populär. Visserligen inte hos den liberala eliten, inte bland människor som drabbas av det just för tillfället upphävda inreseförbudet, och inte band medvetna aktivister - men väldigt många andra araber tror att de ska vinna på Trumps nyckfulla oberäknelighet - eller som skräddaren i Gaza sa: av galna människor kan man alltid vänta sig något gott. Och så finns det en grupp till: Arabvärldens satiriker, som haft skrattfest i två veckor under rubriken: Han är ju precis som en arabisk diktator. Amerika du liknar ju oss, skrev den libanesiske bloggaren och arkitekten Karl Sharro i ett fiktivt brev med Avsändare "arabvärlden" där avsändaren nickar gillande och igenkännande åt Donald Trumps aversion mot CNN - eller att kalla journalister för lögnare och döma ut demonstranter som professionella anarkister och avlönade provokatörer. Men allvarligt talat skriver sen Arabvärlden till Donald Trump - ungdomsprotester? Kunde ni inte ha hittat på något annat - det där är ju plagiat, det har ni snott från oss. Sedan kommer frågan hur ska omvärlden bevaka USA under Trump - och där känner avsändaren Arabvärlden, ett visst medlidande med USA. Jo för Arabvärlden har också drabbats av de där reportrarna som reser ut på landsbygden för att uppvigla medborgarna och på ett nedlåtande sätt fråga dem om de inte är arga, och vilken roll religion spelar i deras liv och för hur de röstar, och om dessa bönder och fabriksarbetare alls vet något om världen. Och när Donald Trump sen talade om svek och förräderi och sparkade USAs tillförordnade justitieminister, och när han tog med sig en egen hejarklack som fick sitta längst fram och beundra och applådera när han skulle tala inför CIA - ja då ansåg Arabvärldens satiriker att den nye amerikanske presidenten klarat eldprovet, för det är just så Arabiska diktatorer gör. Nu återstod bara besvikelsen över att presidenten själv inte är militär, men genast dök en alternativ bild av Donald Trump upp på sociala medier i arabvärlden - där han sitter med gult hår guldfåtölj i beige militäruniform, med medaljer och epåletter, guldstjärnor och korslagda svärd - en sån uniform som många arabiska diktatorer och generaler fotograferats i. Så ställdes frågan på satirkonton på twitter: ja hur länge ska vi låta honom hållas innan vi MÅSTE invadera för att befria det amerikanska folket från denne diktator. Ja, så låter satirikerna. Men i palatsen i Mellanöstern finns Trumps trogna supporters, gulfstatsledare i guldfåtölj, president Sisi i Egypten, den saudiske kungen, det vill säga de konservativa sunniledarna som inte med ett knyst kritiserat inresereglerna som kallas muslimförbud, deras egna länder var ju inte drabbade och tack gode gud att islamistkramaren Obama är borta eftersom de alla är belåtna med att Obama är borta och att Trump intagit en ny-aggressiv ton mot Iran. Där är man nöjd med att Trump ser mer och mer ut som en arabisk diktator, som knappast kommer att kritisera någon brist på mänskliga rättigheter. Putin må vara en mördare, konstaterade Trump igår, men vaddå det finns många mördare och du tror väl inte att vårt land är så oskyldigt?" sa Trump. Cecilia Uddén cecilia.udden@sverigesradio.se

Trestegspiskor och existentiell politisk Brexit-ångest: Ekots Staffan Sonning  

Utrikeskrönika den 3 februari 2017. London. London fredag. Nu ska jag berätta vad en tre-strecks-piska är. Det är en order från en partiledning i Storbritannien som innebär att partiets parlamentsledamöter måste rösta som partiledningen har bestämt, annars riskerar de uteslutning ur partiet. Three line whip, heter det på engelska. Hemma i Sverige är partipiska också ett begrepp, men det används oftast för att på ett avståndstagande sätt beskriva hur en partiledning förbjuder partimedlemmar att rösta som de själva tycker vore rätt. Partilinjen måste följas. I Storbritannien är det ett etablerat formellt begrepp som nästan aldrig används på ett avståndstagande eller nedlåtande sätt. Varje parti av någorlunda storlek har en särskild pisk-avdelning, med en chefspiska, Chief Whip och ett antal underlydande piskor, Whips. Det är människor, alltså, inte verktyg med diverse användningsområden. Chefspiskan ären nyckelperson i partiet och är en medlem i regeringspartiets utvidgade regering. Rollen om piska hänger ihop med Storbritanniens valsystem, som är helt annorlunda än det svenska. Parlamentsledamöterna väljs utifrån det som på svenska heter majoritetsval i enmansvalkretsar, det vill säga varje valkrets väljer sin parlamentsledamot. Ett parlamentsval i Storbritannien är egentligen 650 val, ett per valkrets. Och det parti som vinner flest av dom här småvalen, blir störst i parlamentet. Det här systemet gör att varje parlamentsledamot blir väldigt lojal med sin valkrets. Den som röstar i parlamentet på ett sätt som valkretsen inte vill, löper stor risk att bli av med sin plats i nästa val. Därför är det rätt vanligt, att parlamentsledamöter röstar emot partilinjen. Och det är där piskorna kommer in. Deras uppgift är att försöka ena partiet så gott det går. Varje vecka finns en lista på ärenden som är på gång. De graderas utifrån hur viktig frågan är för parlamentet. Graderingen har tre steg: Ämnet är understruket med ett, två eller tre streck. Tre streck, då är det allvar: Det är en direkt order, den som inte lyder, riskerar att uteslutas ur partiet. DET är alltså trestreckspiskan. Senast i veckan, utfärdades en trestreckspiska. Det var oppositionsledaren Jeremy Corbyn, som använde den för att försöka tvinga ledamöterna för oppositionspartiet, socialdemokratiska Labour, att rösta FÖR förslaget att ge premiärminister Theresa May mandat att lämna in ansökan om att lämna EU. Det gick sådär. Ungefär var femte labourledamot trotsade piska och partiledare och röstade emot. Flera medlemmar i Corbyns skuggregering lämnade sina poster för att kunna rösta emot partiledarens order. Kommer de därmed att uteslutas ur partiet? Nä knappast. Men som bild av den existentiella politiska ångest som Brexit innebär för inte minst Labour, funkar det ganska bra. Staffan Sonning för P1-morgon i London Staffan.sonning@sverigesradio.se

Om människorna i Rozis värld; Johanna Melén, Budapest  

Utrikeskrönika den 2 februari 2017. Budapest. Budapest, torsdag Häromdagen satt jag vid ett köksbord här i Ungerns huvudstad och pratade med Rozi, 15 år. Hon redogjorde för de tre typer av människor hon mött i sin egenskap av ungrare - och rom. Den första typen, sa Rozi, är de som är intresserade av att hjälpa till för att göra saker bättre. Hon tittade på Kriszta som satt bredvid henne vid köksbordet och som genom sitt utbildningsprogram för romska barn hjälpt Rozi komma hit till Budapest för att få den utbildning hon som 15-åring har rätt till men som hon inte får eftersom hon är rom. Sedan, sa Rozi, finns den andra sortens människor som är mer neutrala, som inte tror de kan göra någonting, förändra någonting eller som helt enkelt inte bryr sig. Och så finns där den tredje gruppen och det är människorna som är fientligt inställda och som bara bryr sig om saker som vilken hudfärg du har, sa Rozi. Som journalist handlar mycket av ens arbete om att berätta om saker som inte fungerar som de ska, om människor som inte gör vad de borde om sådant som aldrig borde hända men som ändå gör det eftersom människor är så olika och har så olika syn på tillvaron. Mellangruppen är vi väl ganska många som hör till, som kanske reagerar på saker, känner och tänker men det blir inte mycket mer än så för vad kan väl en ensam liten människa göra? Den tredje gruppen möter jag personligen ganska sällan och skönt är ju det, för Rozi är det säkert mycket vanligare. Men påfallande ofta när jag är ute och reser och samlar material till kommande reportage stöter jag på eller hör talas om den första gruppen människor som Rozi redogjorde för; de som faktiskt gör något för att saker ska bli lite bättre. Det kan vara ganska små saker men som ändå betyder väldigt mycket om man är i en utsatt situation eller har varit med om någonting hemskt. Som barnen från flyktinglägret utanför Aten som började skolan nu i veckan, för första gången på mycket länge. När de kom in på skolgården möttes de av leenden, ballonger, ja till och med applåder. Vilken värmande känsla i magen, särskilt i jämförelse med andra barn från andra flyktingläger i Grekland som istället mötts av demonstrationer och burop på sin väg till skolan. I dag ska jag besöka ett träningsläger för ungerska gränsjägare. Snart ska de ut i fält och jaga flyktingar och migranter som utan lov tar sig in i Ungern. Vilken av Rozis tre människotyper de tillhör beror på vem man frågar, själva tycker de säkert att de gör något väldigt bra. Hur det än är med det är det skönt att veta att det där i de ungerska gränstrakterna också finns dem som samlar in kläder, brer smörgåsar och kokar te utan att bry sig om hudfärgen på den som behöver något varmt i magen. Sådana människor som gett 15-åriga Rozi den utbildning hon har rätt till men som hon inte får eftersom hon är rom. Johanna Melén, Budapest johanna.melen@sverigesradio.se

Media efter Trump: Ekots Fernando Arias i New York  

Utrikeskrönikan 1 februari med Fernando Arias Det har, som ni vet, hänt en hel del i USA den senaste tiden. Den nya presidenten och hans administration har varit flitiga och reaktionerna har varit många och ibland högljudda. Sedan president Trump installerades har han skrivit under en rad olika presidentordrar. Han genomför delar av det han lovade under sin kampanj, och vad som kommer att hända härnäst är svårt att sia om. Men det finns en sak som är återkommande. Nästan oavsett nyhet. ”Det har varit mycket prat i media om att hålla Donald Trump ansvarig, jag vill bara säga att det kommer också vi göra med er”, så sa Sean Spicer under sin första presskonferens som Vita husets presstalesman. Så började Trumpadministrationen sina år vid makten. Och det var också det skulle fortsätta. Presidenten själv anklagar löpande de största tidningarna och nyhetskanalerna för att sprida falska nyheter, både på twitter och i officiella uttalanden. Det kan handla om att han är missnöjd med artiklar om hur mycket folk som var på hans installation, eller om ifrågasättandet av framgången med hans senaste migrationsreformer. I en uppmärksammad intervju med New York Times sa också en av presidentens närmaste rådgivare Stephen Bannon att media borde känna sig förödmjukade och bara ”hålla käften ett tag”. Bannon är grundare till den högerradikala nätsidan Breitbart news, men anställdes av Trump under presidentvalskampanjen. Media här i USA uppfattar det här som en medveten strategi från Visa husets sida: Trump vill underminera de som underminerar honom. Vad som är viktigt att komma ihåg är att Trumpadministrationens beskrivning av media delas av flera av hans anhängare. Jag har själv mött människor som kategoriskt väljer bort tidningar och tv-program för att de, i deras tycke, ljuger. De människorna tror, per automatik, att det som sägs i de kanalerna är falskt. Personligen blir jag orolig över den utvecklingen. Jag tycker i och för sig att media ska kritiseras, och journalister måste vara beredda att utstå samma genomlysning som de som granskas, men risken är att det skapas en värld där det som bevisligen är sant, hos vissa personer, aldrig kommer uppfattas som sanning. I en sådan värld handlar det inte längre om att kritisera metoderna som används för bevisa något, istället är det namnet på avsändaren som avgör om något är sant eller falskt. Där blir också kritiken av någon eller något bara ytterligare ett bevis på att avsändaren ljuger. Också en berättigad och bevisbar kritik mot Trump eller hans administration blir för hans anhängare ett tecken på att Trump har rätt: han har ju redan sagt att de ljuger. Det enda konstruktiva jag ser i den här utvecklingen är att journalister måste göra det de gör ännu bättre. Mer transparens om hur man når en slutsats, där det är möjligt. Bättre källor. Bättre faktakoll. Större grad av problematisering. För även i en komplex värld finns det vissa saker som är sanna och andra saker som är falska, oavsett vem som säger det. Fernando Arias, New York fernando.arias@sverigesradio.se

"Det är inte normalt": Ekots Maria Persson Löfgren i Moskva  

Utrikeskrönikan 31 januari med Maria Persson Löfgren Moskva tisdag. "Allt är som vanligt med mig, älskar er, snart ses vi!" Den här krönikan skulle ha handlat om snöskyfflars rytmiska ljud som väcker oss i ottan. Om gårdskaren Igor, som beordrats att varje morgon också skotta hela lekparken ren från snö, fastän han själv tycker barnen kunde få behålla lite snö att göra traktorspår i eller rulla till en snögubbe. Om den kemiskt tunga saltblandning, som han varje dag häver ut över hela innergården. Om bilar som kör på fotgängare utan reflexer. Om ambulanser som inte kommer och poliser som avfärdar en svårt skadad påkörd ung kvinna på vår gata med orden: hon är narkoman. Men, nej, det går inte. Det går inte när jag ser Andrei Kizilo med öppen blå blick titta in i kameran och med ett förläget leende försöka svara på varför han valt den militära banan i livet och varför han leder en bataljon i krig i Avdijevka i Donbass i östra Ukraina. Han som är så ung, han som har en fru hemma och en åtta månaders son. "Mnje vsjo normalna – allt är som vanligt med mig", säger han. "Har" säger jag, men jag borde säga hade. Han skulle fylla 24 år i maj Andrei. Vladimir fyllde 25 år några dagar efter nyår, Dmitrio fyllde 28 år för en vecka sen och den äldste Vladimir var årsbarn med min äldsta dotter. Hans 35:e födelsedag skulle ha firats i april. Fyra nya namn som kommer skrivas på den allt längre listan över dödade ukrainska soldater. Meter efter meter med listor med namn och fotografier på en mur framför Mikaelsklostret i Kiev. Diagram och staplar, som trots allt har en liten optimism i det att antalet dödade blivit mycket färre under 2016 än de två åren före. Men nu är det 2017. Och nu finns inget "vjso normalna" längre för dem som är i stridsområdet i Donbass. De har inte lyxen att irriteras över snöröjare som väcker dem. De har snö, men saknar inte snöröjning. Däremot el, gas och värme, som slagits ut i flera sönderskjutna områden. Mobilnätet svajar och för de anhöriga som via tv får en liten hälsning som soldatens. Allt är som vanligt med mig, kan nästa besked bli det som Andreis unga fru mottog i måndags att hennes man, pappan till hennes pojke dödats i kriget i Ukraina. Ett krig som pågår, som fortsätter, som mullrar till extra hårt just nu, som dödar fler än vanligt, men som dränks i oväsendet kring en Trump i Washington, en May i London och en Assad i Damaskus och annat som just nu världen ser som angelägnare än att en ung nation långsamt förlorar sin framtid när pojkar som knappt hunnit börja sina liv dör. Det är inte normalt. Maria Persson Löfgren maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Laget som alltid kommer igen: Ekots Daniela Marquardt i Berlin  

Utrikeskrönikan 30 januari med Daniela Marquardt. Berlin måndag. Allt var upplagt för en toppenhelg, med ene sonen på efterlängtat besök från Sverige. Den här gången skulle vi få ut mesta möjliga av våra få dagar tillsammans. Redan första kvällen hade hans favorit-fotbollslag FC Union hemmamatch på stadion An der alten Försterei. Nu blev det, åtminstone inte för mig, någon höjdarhelg. Influensan tvingade ner mig i sängen och det enda som sköt i höjden de gångna dagarna var feberkurvan. Men också i såna eländesstunder kan man hämta lite inspiration från de rödvita fotbollsspelarna i Berlins sydöstligaste stadsdel Köpenick. Och framför allt deras hängivna fans upphör aldrig att imponera. Under lagets 50-åriga historia har de gång på gång visat prov på sin obändiga lojalitet med sitt järnlag, med smeknamnet Eisern Union. Få har väl varit uträknade och rest sig så många gånger som de, innan de etablerade sig i den tyska andraligan. Sedan laget grundades 1966 har underdog-statusen varit en ständig följeslagare. Att de ens fick tillstånd att spela var oväntat i en tid när DDR-regimens ledare inte ville se någon konkurrens till sina gynnade Berlin-lag Dynamo och Vorwärts. Trots att laget åkte jojo upp och ned i den östtyska fotbollsligan hade de några legendariska framgångar. Störst var FC Unions vinster mot det av sanna fotbollsfans avskydda Dynamo, som gick under öknamnet ”Stasi-laget”. Så blev Union för många anhängare också en efterlängtad ventil att vädra ut sin frustation över tillståndet i DDR, och det lilla laget kunde stoltsera med att ha bland de högsta publiksiffrorna på sina matcher. De dramatiska omvälvningarna efter DDR-regimens fall drabbade också FC Union. Anhängare, spelare och funktionärer drog västerut. I det återförenade Tyskland var kraven för att spela i den gemensamma Bundesligan i praktiken oöverstigliga för öst-lagen. Men flera hotande konkurser lyckades avvärjas, inte minst med de trogna anhängarnas aldrig sinande fantasi. I en av de mest spektakulära aktionerna ”Blöd för Union” donerade fansen sitt blod och skänkte pengarna till laget som då kunde räddas kvar i regionligan. När kraven på en modern arena på nytt höll på att knäcka lagets mödosamma återkomst samlades Unionarna till sin hittills mäktigaste insats. Tvåtusen fans investerade mängder med timmar och kraft för att riva den gamla och bygga upp en ny fotbollsarena. Den stolthet och gemenskap som cementerades under de åren går inte att ta miste på. Den manifesteras i varenda match som är en gigantisk och kompakt familjefest i trängseln på ståläktaren. Snart kan det vara dags att plocka fram spadar och hackor igen. Fortsätter säsongens sportsliga framgångar har laget en chans att ta klivet upp i förstaligan. En stor dröm skulle gå i uppfyllelse. Men med den förhoppningen följer också en gnagande oro hos en del för att laget skulle riskera att förlora sin själ i den hårda konkurrensen. Ja, så vandrar tankarna om matchen jag missade, medan sonen ändå kunde glädja sig åt framgången på plan och ännu ett steg närmare drömmen, efter segern mot Bochum. Daniela Marquardt, Berlin daniela.marquardt@sverigesradio.se

Serbien - Kosovo tur och retur Ekots Johanna Melén, Stockholm  

Stockholm, fredag. I år har det gått 25 år sedan Bosnienkriget startade, 22 år sedan samma krig tog slut och 18 år sedan det senaste Balkankriget, det mellan Serbien och Kosovo fick sitt avslut. Med tanke på hur mycket annat krig och elände det finns i världen idag kunde man ju tycka att det vore på sin plats att i alla fall lämna de gamla krigen bakom sig. Men nej. En lördag för ett par veckor sedan rullade ett tåg ut från centralstationen i Serbiens huvudstad Belgrad, målat i den serbiska flaggans färger och prytt med texten "Kosovo är Serbien" på 21 olika språk. Slutdestination var staden Mitrovica i norra Kosovo. Efter ett krig som krävde tusentals människors liv och som drev hundratusentals på flykten förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien 2008. Fast i Serbien ser man fortfarande Kosovo som en del av sitt land. Sedan några år pågår EU-ledda försök att komma fram till någon slags lösning och då kan man ju tycka att det inte direkt bidrar till försoningsprocessen att skicka iväg ett tåg med texten "Kosovo är Serbien". Och genast började krigsretoriken mullra. Precis som den åter mullrar i Bosnien-Hercegovina. En mycket kall tisdag i början av året satt jag på kommunhuset i Srebrenica, några kilometer från det stora gravfältet som också fungerar som minnesplats över den värsta massakern i Europa sedan andra världskriget, och pratade med stadens nya borgmästare som sa att nej, det där har överdrivits, en del som sägs ligga begravda där lever i själva verket och general Ratko Mladic, som av krigsförbrytartribunalen i Haag är en av de som anklagas för att ligga bakom massdödandet av över 7000 muslimska män och pojkar, ja han, sa den nya borgmästaren i Srebrenica, försvarade bara sitt folk, bosnienserberna. En hjälte. Upp och nervända världen kan man tycka och det är ju inte direkt så att det här är länder som inte saknar verkliga problem att ta itu med. Läs till exempel Transparency internationals senaste rapport om korruptionen i världen som kom häromdagen och som visar på fortsatt stora problem i länder som Serbien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina. Kanske är det rent ut av frestande att dra upp oförrätterna ur det förflutna eller att hänge sig åt nationalistisk retorik för att få sina väljare att tänka på annat. Det är bara det att när jag pratar med de här väljarna är det ganska få som går på den taktiken. Som Nada som jag träffade på en trottoar i Srebrenica och som sade att det verkar som om politikerna i själva verket stortrivs när det hettar till för då kan de bara fortsätta som vanligt utan att ta itu med de riktiga problemen. Ja Nada sa till och med att politikerna skapar problem, för sina egna intressens skull. Som att skicka iväg ett tåg från Belgrad i Serbien till Mitrovica i Kosovo med texten "Kosovo är Serbien" på. Visste ni förresten att det snart är presidentval i Serbien? Johanna Melén johanna.melen@sverigesradio.se

Gambierna drar en suck av lättnad: Richard Myrenberg i Gambia  

Utrikeskrönika den 26 januari 2017. Kigali. Kigali torsdag. Det vi lördags eftermiddag som jag fick information om att något var på gång på flygplatsen i Banjul, Gambias huvudstad. Jag hade befunnit mig där ett antal dagar för att följa dramat kring Yahya Jammeh, landets starke man och diktator i mer än två decennier. Påtryckningarna var enorma, och allt pekade på att han skulle ge med sig efter valförlusten i början av december förra året. Men när? Jag sprang ut på de öde gatorna, alla turister hade lämnat landet några dagar tidigare, men lyckas ändå hitta en taxi. Jag bad honom skynda sig, det verkar som om Jammeh drar härifrån, sa jag. Men att få en gambier att köra fort, ja det låter sig helt enkelt inte göras. Här hostar man fram i gamla mercor i 45 kilometer i timmen, max. Det är som det vore oartigt att lägga in tvåan och köra om. Och kanske är det ändå bra. Med tanke på den omfattande konsumtionen av ganja, dvs marijuana - jag hade redan åkt med ett antal chaufförer som rökte i bilen - så var det nog bra att vi inte höll autobahn-hastighet. Under resan ut hann jag fundera över denna intensiva nyhetsperiod. Till exempel min debut i tv-kanalen al-Jazeera där jag intervjuades om läget. Det gick bra, men jag glömde eller hakade upp mig på ett viktigt ord, som jag tjatat om i varje sändning - Ecowas. Denna regionala samarbetsorganisation i Västafrika som varit en stor spelare i det gambiska dramat. Hade det inte varit för Ecowas militära och diplomatiska påtryckningar så hade nog Jammeh fortfarande suttit vid makten - i strid mot alla regler. Men nu hade styrkor gått in från Senegal och i Dakar stod nigerianska flygstridskrafter redo att agera om Jammeh inte gav med sig. Samtidigt hade organisationen, efter det att tidsfristen gått ut, skickat in dem som stod Jammeh närmast, presidenterna från Guinea och Mauretanien, för att övertyga den envise mannen, att det här: det går inte längre. Ecowas hantering av hela krisen kommer att närstuderas av afrikakännare och statsvetare under lång tid framöver. Den flexibla kombinationen av hårda militära muskler och mjuka diplomatiska samtal gav utdelning, utan att våld behövde användas. Det visade sig att jag hann i ganska god tid till flygplatsen ändå. Jag och andra kollegor lyckades ta oss ut på plattan där ett litet jetplan väntade. Efter någon timme kom så kortegen med skottsäkra bilar, sirener och limousiner. Sedan gick det fort. Jammeh ställde sig vid ett litet podium och lyssnade på militärorkestern som spelade Gambias nationalsång, sedan begav han sig med raska steg in i planet och viftade med koranen som en sista hälsning. Därefter kom ögonblicket som så många gambier väntat så länge på - planet lyfte i mörkret, vi såg bara de blinkande lamporna försvinna. Gambier som jag träffade där berättade om tortyr, mord och försvinnanden av oliktänkande. Hur alla var rädda att kritisera Jammeh, att det fanns angivare överallt. Hur han systematiskt stal, ja, plundrade landet på pengar och resurser. Hur han levde ett liv i lyx och flärd. Den klassiska bilden av den starke afrikanske ledaren. Många finns kvar, men nu är en av dem borta från makten. I samma ögonblick som Jammeh försvann i skyn, var det som en suck av lättnad gick igenom landet. Redan i taxin på väg därifrån märktes det. Chauffören i jättelik rastamössa sjöng glatt med i Beres Hammonds reggae-klassiker. Han verkade nöjd. Gambierna kan börja andas igen. Richard Myrenberg, Afrikakorrespondent richard.myrenberg@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose