Search

Kodsnack 185 - Advent of Kodsnack  

Såhär i adventstid diskuterar vi såklart julförberedelser i allmänhet och Advent of code i synnerhet. Tusen tack för alla bidrag hittills, fortsätt så! Vi accepterar pull requests så snabbt vi bara kan! Vi går också igenom lite uppföljning kring Tobias Linuxlaptop och några tidiga intryck från Fredrik kring femtontums Macbook pro med touch bar. Tobias har hittat lösningar på både problemet med att Slack var slött och med att spela hårdvaruaccelererad video från Youtube.

Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS!

Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack@tobiashieta@isallmaroon och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas.

Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes!

Länkar Advent of code Kodsnacks Advent of code-repo estromagordos lösningar C++-lösningarna från f00ale C++-lösningarna från peterw git submodule Haskell-lösningarna från magthe och eriksvedang Vårt repo för Advent of code 2015 Förra avsnittet handlade till stor del om Tobias nya bärbara Electron Chromium youtube-dl mpv Femtontums Macbook pro med touch bar Värt att notera är att om man på macos tar fram emojipanelen (ctrl-kommando-mellanslag) och expanderar den (med knappen uppe till höger) så finns ett sökfält för emoji där Nyan cat i touch bar KITT-animation i touch bar Knight rider Fredriks gamla tangentbord Mathias ergo pro Satechi slim aluminium USB-C multiport adapter - adaptern Fredrik har till jobbdatorn Marble - adaptern/dockningsstationen Fredrik backat på Indiegogo Titlar Advent of Kodsnack Vi har pyntat och hängt julgranen Granrutan i huvudet är icheckad Jag har firat några jular med en plastgran Adventskalender för nördiga programmerare Mina fläktar började spinna som ett litet turboplan En kavalkad av misslyckanden Inte en lösning jag skulle rekommendera till min mamma De få gånger allting bara funkar Lite förvirrat vad ctrl är till för

Kodsnack 0

Jonas om att mobba för att själv slippa vara den mobbade  

När Jonas 10 år gammal och börjar i en helt ny skola blir han den som det är okej att hacka på. Men efter två år får han nog, för att själv slippa bli mobbad börjar han istället att mobba andra. Jonas växer upp under ganska otrygga omständigheter. Hans föräldrar flyttar en hel del och nya städer och nya skolor blir en del av hans barndom. Hans mamma träffar dessutom en ny man som kommer från Egypten och hon konverterar till Islam. Inombords är Jonas en ganska rädd och osäker kille. Men hans styvpappa lär honom tidigt att man inte ska visa sig svag utåt.När Jonas som 10-åring flyttar för en tredje gång till den lilla bruksorten Kopparberg och tvingas börja i en helt ny klass där alla känt varandra från första klass blir han den lite udda fågeln som det är enkelt att hacka på. Jonas är den enda på skolan som får specialkost eftersom hans familj är muslimer. Han lever inte heller upp till ryktet om att alla som kommer från Stockholm är tuffa och han har en styvpappa som kommer från ett annat land. Skolans hårding, en snaggad kille som är två år äldre börjar sprida rasistiska öknamn om Jonas.- Det blev en kulturkrock på så många nivåer. En krock inom mig själv när jag försökte leva upp till något jag inte var. En krock då jag var den enda i hela det här nya samhället som hade en styvpappa som var mörkare än normen och som inte åt griskött. Och en krock i att alla barnen i Kopparberg var så mycket äldre i sitt sätt än vad jag var. I Täby där jag bodde innan kunde jag leka med mina kompisar, vi spelade kula och bytte gem med varandra. Men här i Kopparberg var folk ihop med varandra och hånglade på skoldiscon och jag passade inte in någonstans.Resten av eleverna på skolan hänger på skolans tuffing och börjar mobba Jonas. Och eftersom Jonas inte vågar säga något hemma eller på skolan i rädsla att visa sig svag så eskalerar mobbningen snabbt. Men 12 år gammal bestämmer sig Jonas en dag för att han måste tuffa till sig. Han är trött på att bli mobbad. Han börjar umgås med de andra på skolan som hamnat lite snett. Allt för att själv slippa bli mobbad börjar han istället att mobba andra. En livsstil och en flykt ifrån sig själv som ganska snabbt tar honom in i allt sämre kretsar med våld, missbruk och kriminalitet. Och han tappar sig själv totalt på vägen.

Fråga Camilla: Tips på sexställningar  

Varför synkas min mens med mina vänners? Kan man ha kokosolja i röven? Vår sexolog Camilla svarar på alla era frågor.

58. Alla mina träningsvänner  

I veckans avsnitt av Träningspodden intervjuar Lovisa och Jessica varandra och ställer “Alla mina vänner”-frågor, fast med fokus på träning. Bland annat svarar Lovisa på frågan vilken hennes favoritövning är och Jessica berättar om sina favorit-träningsskor, plus en hel del annat! Vi ger också en uppdatering från Fuerteventura och slutinspelningen av “Superstars”, samt pratar om Allt för Hälsan-mässan där Träningspodden livepoddar. Och så kommer ett nytt inslag i serien med näringsfysiologen Per Frank - denna gång om mat ”on the go”, när man har bråttom. 

Melodikrysset vecka 44 - 5 november  

Ny lördag och det innebär ett nytt tillfälle att vara detektiv i musikvärlden! Halloween har varit på tapeten och det innebär en chans att ”spöka” ut sig.  Veckans lyssnarkryssarbild kommer från Lovisa Jonsson som tillverkat en melodikrysset-kostym. Pennan är gjord av papper och har en högtalare i sig som spelar melodikryssets jingel/signaturmelodi. Tack för att vi får låna bilden! Fotografen var Johan Olofsson Vi hoppas såklart att Lovisa vann pris för bästa utklädnad!Så här skrev Lovisa till oss:Hej Anders!Här kommer ett ganska udda mail från mig, jag heter Lovisa och löser Melodikrysset med stort nöje varje lördag trots min ringa ålder på 22 år.Det började som en familjetradition och fick följa med mig sedan dess, nu upptill Umeå där mina studentkompisar blivit en del av denna morgontradition. Förra fredagen hade vi halloween maskerad och självklart var jag tvungen att ta tillfället i akt att klä upp mig i melodikrysset-stass. Klänningen har jag och min pappa sytt från grunden och pennan har jag tillverkat av papper, i den finns en högtalare som spelar jingeln till melodikrysset.Bifogar en bild på ekipaget för att påminna dig om att melodikrysset-eran inte på långa vägar är utdöende.Tack för att du förgyller allas våra lördagar och hälsa Lennart Palm i Lerum!Vänliga hälsningar Lovisa JonssonNu kanske inte alla gick på maskerad utklädda som melodikrysset, men ni kanske har bilder på andra roliga kreationer. Dela gärna med er! Varje vecka är det tusentals lyssnare som samlas och kryssar tillsammans på sociala medier. Vill du dela med dig av hur det ser ut när du löser Melodikrysset kan du alltid ta en bild och dela på till exempel Instagram och Twitter och tagga den med #Melodikrysset så hittar vi den.Använder du Facebook så har vi en egen sida där som heter Melodikrysset där alla får vara med och man kan se vad som händer där även om man inte har ett eget konto. Här kan du kika på Facebooksidan!Det går också självfallet lika bra att mejla eller skriva brev till oss.melodikrysset@sverigesradio.se    eller skriv ett brev till:Melodikrysset Sveriges Radio P4 109 12 Stockholm Melodikrysset är ett musikaliskt korsord med Anders Eldeman. Melodikrysset går att lösa här på sverigesradio.se/melodikrysset och i vår app till och med onsdag. 

2. Skulle du kunna marklyfta Göran Greider?  


Medverkande: Jonatan Brynielsson Daniel Strömberg Gäster: Martin Soneby Carl Stanley Vi pratar om huruvida Martin skulle kunna marklyfta Göran Greider, hur man får följare på Snapchat, kvällens standupshow, att Martin ska vara i Stockholm 07:00 dagen efter, Alla mina kamrater, Svenska landslaget i fotboll, hur Martin och Carl gör sina podcasts, Nisse Hallbergs PRAO, hur Carl varvade PRAO-systemet, Carls felskickade Facebook-inlägg om Svenska Standupgalan, Carls medverkan i Parlamentet, att Robert Gustavsson är oskön samt folk som blir arga över manus i tv-program.

Det farligaste vid fronten: Johan-Mathias Sommarström vid Mosulfronten  

Utrikeskrönikan den 26 oktober 2016. Mosul, Irak. Mosulfronten onsdag. Det är farligt här och jag blir rädd. Korre vid fronten – som att springa på slagfälten i skottsäker väst för att få de mest närgångna ljuden av striderna. Combat. Journalister som efter en dag på fältet träffas och jämför vem som haft det tuffast. Självmordsdåd, krypskyttar, giftig rök. Historier som bräcker och bräcks. Själv vill jag se min familj igen, mina vänner. Ändå utsätter jag mig för det jag är allra mest rädd för, nej det är inte det jag nyss nämnde. Det är biltrafiken och nonchalanta chaufförer. Jag vet inte hur många gånger jag varit nära att krocka de gånger jag varit här. Hur många gånger jag krampaktigt hållit mig i bilens handtag, hållit andan, blundat och hoppats på det bästa, medan skrattande chaufförer försäkrar att "det är lugnt". Var här för drygt ett år sedan och åkte krokiga bergsvägar. Chauffören fnös lätt när jag tog på säkerhetsbältet. Sneglade på hastighetsmätaren, 150 kilometer i timmen. Omkörning i uppförsbacke innan kurva, gulp. Mötande långtradare blinkar med helljusen, med decimeter kvar lyckas vi komma över på vårt eget körfält igen. Försöker distraherar mig själv, tittar på klockan, ja fin klocka det här. Kurva åt andra hållet, jag ser de mötande bilarna men vet att chauffören inte gör det. Han kör om. Nej, ropar jag samtidigt som metallsmaken från adrenalinpåslaget gör sig påmint i munnen och magen knyter sig likt ett omvridet lakan i en centrifug. Distraherar mig själv igen, tittar på mobilen, ingen täckning, tittar ändå, fin mobil det här. Samma sak ytterligare en gång och en gång till och en gång till, mina distraktionsmetoder tar slut, har konstaterat att naglarna behöver klippas, att mitt armband kan dras åt och att klockarmbandet kan knäppas och knäppas upp 70 gånger på en minut. Frågar chauffören om han kan ta det lite lugnare, vi har ju inte bråttom- han tittar på mig – när nu bilen går så här fort ska man väl utnyttja det. Vansinnesfärden fortsätter, han tittar på sin telefon under en omkörning, plötsligt är vi utanför vägbanan på fel sida. Bilens hjul tappar greppet "nu är nog ändå vår sista stund kommen" tänker jag och bilder på min leende familj blixtrar förbi i mitt huvud innan chauffören får kontroll på bilen igen. Han skrattar, jag är blek. Vi når vårt mål, vi kommer fram. Jag är omskakad men vid liv, känns som det är mot alla odds. På skakiga ben ställer jag mig på fast mark igen. Andas. "Du ser, jag är en bra chaufför" säger han och ler. Råder delade meningar om det tänker jag men säger inget – tänker att vi ska ju tillbaka också. Flera veckor senare får jag ett meddelande från min översättare, de varit med om en bilolycka. Själv har han fått flera frakturer, men chauffören har dött. Samma chaufför som några veckor tidigare log överseende mot min rädsla och försäkrade att allt är lugnt, att bilar ska köras i 150. Så alla välmenande vänner som ber oss att ta det lugnt här i fronten, att vara försiktiga – vi är försiktiga, men vi gör också det farligaste man kan göra här – vi sätter oss i bilar och åker. Johan-Mathias Sommarström, Mosulfronten, Irak.johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

100%-podden möter Anu Rosentjärn #54  

Min resa med Anu Rosentjärn startade för så där åtta år sedan, när vi både påbörjade utbildningen till sexsibilitycoacher. Sedan dess har mycket vatten skvalpat under våra respektive broar, både hon och jag har hunnit byta efternamn, lämna äktenskap, funnit nya lyckor, utforska livet, tagit oss till både bråddjup och himmelska höjder.

För mig är Anu Rosentjärn en sådan där människa som jag behöver titta stadigt i ögonen, för om jag blinkar till kan hon vara försvunnen och nästa gång jag ser ett livstecken är det en bild från en bergstopp i Nepal, Nya Zeeland eller från djupet av en pyramid i Egypten. Det är som att hon samtidigt är väldigt grundad och trygg i sig själv och på väg för att upptäcka livets magi, ta emot energi, förlösa andra, se till att det som tidigare varit blockerat kan strömma igen.

Varje människa är som ett universum och att försöka fånga Anus i några få ord är svårt. Hon är liksom allt på en gång. Jag lärde känna henne på hennes väg mot att bli sexrådgivare, andra har sett henne i Det okända som TV4 sänder, andra har följt med henne på pilgrimsvandringar, varit med om seanser eller tagit emot healing av henne.

Vem hon blir för dig, vet jag inte. Lyssna på Anu Rosentjärn och se vem du möter och reflektera över vilka gåvor du har. Anu är medveten om många av sina... och hon menar att vi alla har dem, bara vi tillåter oss att stanna upp och lyssna. Spännande, eller hur?

Här kan du läsa mer om vad Anu Rosentjärn erbjuder världen.

Var med och bidra till 100%-poddens framtid

Tillhör du dem som lyssnar på 100%-podden?
Isåfall är du inte ensam.
Jag är stolt över att helt själv ha producerat mer än 50 avsnitt sedan starten för drygt ett år sedan.
Jag gör det helt på min fritid, för att jag älskar det.
Samtidigt behöver jag hjälp att prioritera arbetet med 100%-podden, för även jag behöver dra in pengar.
Du kan göra en liten, men viktig, insats för att säkra 100%-poddens framtid och göra det lättare för mig att prioritera arbetet med den.
Jag behöver din hjälp i form av 3 minuter av din tid och 1 dollar per nytt avsnitt av 100%-podden.

1.     Gå in på https://www.patreon.com/charlottecronquist

2.     Klicka på den röda “Become a patron”-knappen, till höger.

3.     Välj en summa att donera, 1 dollar räcker men om du känner att du vill avvara mer skulle det göra mig superglad.

4.     Skapa ett inlogg antingen med din mejl eller med Facebook.

5.     Fyll i dina betaluppgifter.

6.     Få min stora tacksamhet.


Vad är Patreon och varför gör jag detta?

Det här klippet förklarar det rätt bra: https://www.youtube.com/watch?v=wH-IDF809fQ. Patreon är ett sätt för innehållskapare som jag (som har en podd, eller en blogg, eller kanske gör klipp på YouTube) att få betalt för det vi skapar från vår publik. Vem som helst kan skapa ett konto på under 3 minuter och bestämma hur mycket de vill bidra med per avsnitt som publiceras.

Jag har haft miljontals sidvisningar på min blogg och gör podden – utan att tjäna ett öre. Nu har jag startat en Patreon för att de som gillar mina grejer ska få chansen att stötta mig.

Som en av mina första “patrons" gör du enorm skillnad. Många är skeptiska till att prova plattformar som Patreon om de inte ser att andra redan har tagit steget. Att du tagit dig 3 minuter för att stötta mig gör min dröm om att ha råd att fortsätta göra min podd har mycket större chans att bli verklighet

Tack för hjälpen! Stor kram!

Gilla 100%-podden

100%-podden har en egen gilla-sida på Facebook, där nyheter om podden presenteras. Så vill du vara med och först veta vad som är på gång gilla sidan.


Prenumerera på 100%-podden

Det går utmärkt att lyssna på #100procentpodden här, men det allra bästa är om du väljer att ladda ner och prenumerera på den i din podcastapp (som är gratis att ladda ner om du inte har en) så kan du lyssna precis när du vill i din smarta mobil eller surfplatta. Då får du veta n

059 Att använda journalistik skönlitterärt med Åsa Avdic  

Jag kommer i kontakt med många skrivande personer, både författare och blivande författande. Att ha en bakgrund som journalist är vanligt, i alla fall utifrån mitt statistiska material.

Naturligtvis färgas ens utmaningar av ens tidigare erfarenheter. Man har etablerade arbetsgångar, tillgång till vissa kunskaper, vana att hantera viss typ av information.

Själv har jag ett naturvetenskapligt och ingenjörsbagage att utgå från, vilket säkert färgar mina texter och frågeställningar. Men i dagens avsnitt diskuterar vi det journalistiska bagaget. Vad innebär det.

Åsa Avdic, som gästar skrivarpodden i detta avsnitt, är sedan många år journalist och programledare på SVT. Hon berättar om sin resa in i skönlitteraturen.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

"Ett djärvt val". Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur  

Musikern och författaren Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur för att ha "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Lundströms bokradio-special om Nobelpristagaren Bob Dylan!”Bob Dylan har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Så löd Svenska akademiens motivering, och att Dylan nu får priset innebär att man för andra året i rad valt en pristagare som inte främst verkar inom skönlitteraturen.Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius konstaterar att "Dylan skriver örats poesi, men det blir också ett ögats poesi" och uppmuntrar Dylan-noviser att börja med att lyssna på albumet "Blonde on Blonde"."Det här är litterär ämnesomsättning på absolut högsta nivå. Han samplar den stora traditionen hela vägen från amerikanska folksångare till deltablues och fransk modernism på ett absolut originellt sätt", säger hon till P1 Kulturs reporter Roger Wilson.Hör Sofia Pekkari sjunga "Blowing In The Wind" och "Knocking On Heaven's Door" live i P1 Kultur - längst ned i artikelnBob Dylan föddes som Robert Allen Zimmerman 1941 i Duluth, Minnesota och är singer-songwriter, författare, regissör, poet och musiker. Med album som "The Times They Are A-Changin'", "Highway 61 Revisted", "Blonde On Blonde" och "Blood On The Tracks" har han för evigt skrivit in sig i musikhistorien – och nu även i litteraturhistorien, då han prisas för sina texter. I P1 Kulturs direktsändning säger kritikern Ragnar Strömberg: "Ett djärvt val av akademien att gå utanför den skrivna litteraturen". "Det är en glädjechock, alla har en relation till honom" säger Kulturradions Mia Gerdin. Marie Lundström, programledare för Lundströms bokradio, gratulerar akademien till deras val: "De är för roliga Svenska akademien, de är fria i huvudet, grattis till dem!"Hör en intervju med Izzy Young som bokade Bob Dylans första gigStefan Jacobsson som äger skivaffären Pet Sounds i Stockholm berättar att han stod och väntade på klockslaget i butiken, fast med låga förväntningar: "Jag trodde inte att det skulle hända, men så hände det!".Och författaren Joyce Carol Oates som själv ofta nämns i Nobelprissammanhang är inte bitter över att en musiker fått priset före henne. På Twitter skriver hon att Dylans text och musik alltid framstått som litterär. Även USA:s president Barack Obama twittrar sina gratulationer och kallar Dylan för "en av mina favoritpoeter".Men alla stämmer inte in i hyllningskören. "Fånigt. Egentligen inte oförtjänt på något vis, men fånigt. Samt på bekostnad av Philip Roth", skriver musikkritikern Andres Lokko på Twitter.Även Sydsvenskans kritiker Per Svensson var besviken. "Det här är en "Trumpifiering" av Nobelpriset. Oerhört deprimerande", säger han till sydsvenskan.se och fortsätter: "Jag har lyssnat lika mycket på Dylans musik som någon annan, kanske mer. Men att läsa hans texter på egen hand...de håller inte som enbart litteratur. 'Som en rullande sten, som någon helt okänd' - vad är det?"Ständiga sekreteraren Sara Danius svarar på kritiken av akademiens valDylan är den förste amerikanen att vinna priset sedan Toni Morrison 1993. Han tar emot priset på åtta miljoner kronor av kungen i Stockholms konserthus på Nobeldagen den 10 december.Dylan har tidigare belönats i svenska sammanhang. År 2000 fick han ta emot Polarpriset.Ur arkivet: Lennart Swahn dissar Bob Dylans byxor i Ekot (1966)I vanlig ordning låg namn som Ngugi Wa Thiong'o, Haruki Murakami, Adonis och Jon Fosse högt upp i statistiken från de stora vadslagningsfirmorna inför dagens tillkännagivande.Även Claudio Magris, Philip Roth, Don DeLillo, Ko Un och Joyce Carol Oates var med på topp tio.Men vilka hoppades kulturredaktionen på? Här kan du se video med kulturredaktionens litteraturexperter (extern länk till Facebook).P1 KulturDirektrapportering: Litteraturpriset 2016

Turkiets djupa sår: Ekots Johan-Mathias Sommarström i Ankara  

Ankara, torsdag.Tankarna i huvudet är många, skjortan klistrar mot kroppen i den tryckande värmen. Inte hjälper det att jag har på mig en svart kostym, det är ungefär så ovanligt som det kan bli- enda gången jag har det annars är på begravningar och bröllop, jo, en gång annars också. Det var när vår Brysselkorre Janne Andersson tvingade mig- han tyckte att jag behövde lite stil.Men att jag nu haft den på mig en hel dag beror på att jag spenderat onsdagen med delar av den turkiska politiska eliten.Jag och en grupp journalister blev lovade att träffa president Erdoğan och premiärminister Yildirim, dessutom gruppledare för samtliga politiska partier i parlamentet, höjdarna på det mäktiga informationsministeriet och toppskiktet på utrikesdepartementet.Det finns ju rätt många frågor att ställa till de ansvariga och svåråtkomliga politikerna i Turkiet.Jag är egentligen inte den typen av journalist som trivs bäst i maktens korridorer ska jag erkänna.Men nu när jag skulle träffa de som verkligen bestämmer ville jag veta varför Turkiet stänger så många tv och radiostationer, varför de sparkat så många lärare och journalister och vilka bevis det EGENTLIGEN finns för att alla tiotusentals som sparkats eller till och med fängslats har riktiga kopplingar till terrororganisationer.Jag var taggad, ville ställa mina frågor.Men någon Erdoğan fick vi inte träffa, inte Yildirim heller.Däremot fick vi träffa en man i det styrande AK-partiets ledarskikt.Han verkade göra sitt bästa för att inte charma varken oss eller de stackars översättartjejerna. Flera gånger rättade han dem, t.ex. när översättaren sa att kuppen krävt 241 dödsoffer. Då spände han blicken i henne och sa "inte dödsoffer, martyrer".Informationsministeriets boss berättade detaljerat om den dramatiska natten den 15 juli och parlamentets generalsekreterare hyllade det turkiska folkets heroiska motstånd natten för kuppförsöket och han beklagade sig för att vi i väst inte brytt oss tillräckligt om denna traumatiska upplevelse."Efter Charlie Hebdo attacken i Paris kom världens alla ledare dit och marscherade arm i arm mot terrorismen, men när demokratin i Turkiet attackeras och det krävt långt många fler dödsoffer, var är världs ledarna då" frågade han sig.Kuppförsöket i Turkiet påverkar nästan allt här. Människor blir av med sina jobb, tv-kanaler stängs, stämningen upplevs som spändare av många. Vi fick aldrig något riktigt svar på vilka bevis det EGENTLIGEN finns mot alla de tiotusentals som stängts av från sina jobb eller gripits, men gruppledaren för det största oppositionspartiet konstaterade krasst att "det räcker med att man haft tio lira på fel bank för att bli av med jobbet och stämplas som terrorist." Var är rättssäkerheten i det frågade han sig.Han konstaterade att samma bank, som Gülenstämplats, faktiskt en gång i tiden invigdes av ingen mindre än president Erdoğan själv.Så jag kränger av mig min kostym, begriper att jag ingenting begriper men förstår ändå trots mina begränsningar att kuppförsöket är ett öppet sår i det politiska Turkiet, ett sår som kommer att ta en lång och besvärlig tid att läka och vars ärr kommer att finnas kvar under lång tid.Johan-Mathias Sommarström, i Ankarajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Jag vill bli Sveriges Man  

Det är genrep inför premiären av Mr Universe Sverige på Café Opera. Nio pumpade killar gör upp om titeln. För första gången släpps killarna i världs-tävlingen. Vad händer bakom kulisserna? En av killarna som kvalat in till finalen är Patrik Sjöö från Järfälla. Han har ett ”tolvpack” på magen och tror att det kan bli hans segerrecept i kväll. Om han vinner kvalificerar han sig till världsfinalen i Bali, men Patrik vill främst vinna av en annan anledning: han vill kunna kalla sig för Sveriges man. – Jag kommer väl säga lite skämtsamt till mina polare att ”här kommer Sveriges man”, säger Patrik, som berättar att han är adopterad från Bulgarien och tror att hans östeuropeiska gener hjälpt honom att nå hit. En annan som vill vinna i kväll är Alex D’Rosso. Alex blev uppmärksammad när han som förste person fångade alla Pokemons i det nya mobilspelet. Han är även med i den senaste säsongen av Paradise Hotel - och nu vill han kröna detta lyckosamma år med en skönhetstitel. Sigge Dabrowski följer med in bakom kulisserna när Mr Universe Sverige ska utses.

Tendens 0

Jaouli om att inte gå i sina kriminella bröders fotspår  

Jaouli växer upp med fyra äldre och grovt kriminella bröder. Och alla tror att även han ska gå i sina bröders fotspår. Men när hans äldre bror blir skjuten till döds kommer till slut vändpunkten. Jaouli växer upp som det yngsta syskonet av sex. Alla hans fyra äldre bröder är tungt kriminella och alla i området där han växer upp snackar om familjens polisrazzior, fängelsestraff och bankrån. Hemma är det hans pappa som styr över allt, det är strängt förbjudet att prata om känslor och den som gråter åker på stryk.- Min pappa dog när jag skulle fylla 9 år. Och trotts att det nu gått 20 år sedan dess har jag aldrig besökt hans grav. Han gjorde hemska saker mot oss barn som ingen vuxen någonsin ska göra mot barn. Men tack vare att jag var yngst så klarade jag mig relativ lindrigt undan, i alla fall jämfört med mina äldre syskon. Jaoulis bröder åker in och ut på långa fängelsestraff och han mamman jobbar 7 dagar i veckan för att ha råd att försörja alla i familjen samtidigt som Jaouli fantiserar om hur det skulle vara att ha en riktig familj att komma hem till, där någon frågar hur det gick på senaste basketmatchen eller vad han gjort i skolan. Men det händer aldrig. Istället söker han sin bekräftelse hos de andra ungdomarna i området som inte heller har det särskilt tryggt hemma. Och när hans kompisar genomför en bilstöld så är Jaouli den första som polisen griper. De hånskrattar åt honom med orden: ”Yes, nu har vi den sista av bröderna också. Han är ju trotts allt en Akofely”.Eftersom alla tar för givet att även Jaouli ska gå i sina kriminella bröders fotspår och misslyckas så slutar han tro på sig själv, trotts att det går bra i skolan och han är en av de bästa spelarna i hans basketlag. Det slutar med att även han hamnar rejält snett. Men vändpunkten kommer när han får veta att hans älskade storebror René blivit skjuten till döds i ett trapphus på Kungsgatan i maj 2014, han bestämmer sig för att nu får det vara nog.- Polisen sa att det skett ett mord, att min bror blivit skjuten i bakhuvudet. Och allt bara svartnade. Jag skrek i panik och svimmade av utanför porten. Han var som min pappa, den som stöttade mig och nu var han borta. Plötsligt insåg jag hur falska människor var. Vart var alla hans kriminella polare nu när han dog? Vart var alla som René hade backat tidigare? Nu fick jag det där ”wake up callet” som jag behövde. Jag ville hylla min bror genom att visa att jag skulle lyckas. Jag skulle inte gå i mina bröders fotspår.

Kulturnytt: Liberalerna vill satsa på fri entré till museer över hela landet  

Liberalerna vill satsa på fri entré för alla landets museer. Recension av Malte Perssons "Om Ofissim". Intervju med GSO:s tillträdande chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Svensk Biblioteksförening ställer krav inför nästa års bokmässa i Göteborg. Programledare: Mina Benaissa

Inställda på hög beredskap: Ekots Margareta Svensson i Paris  

Utrikeskrönikan den 16 september 2016. Frankrike. Paris, fredag.Det är inte varje dag jag får höra en serenad från gatan nedanför - men jag behövde bara komma till Paris - så hände det.Det var mitt på eftermiddan som en man i prickig skjorta kom förbi, med ena handen drog han en vagn med en bandspelare på och i den andra höll han sin trumpet - akustiken mellan byggnaderna på gatan är utmärkt och både jag och en kvinna i huset mitt emot fick varsitt småleende på läpparna.En serenadmusiker i Paris må vara en kliché, men en trevlig sådan och här behöver vi positiva överraskningar mer än vi kanske förstår.För på grund av terrorhotet är det som att alla är inställda på hög beredskap, vi är alerta och reagerar snabbt på höga ljud.På ytan är det mesta som vanligt. Paris är en av världens mest besökta städer, men framför allt ryssar, japaner och italienare har ställt in sina resor. Och i varuhusen lyser de med sin frånvaro.Det är nu, som några vänner till mej fick erfara, som man som turist kan bli uppgraderad till bättre rum på hotellet, eftersom rummen ändå står tomma. Och de som har tid att gå på museum säger att köerna är nästan obefintliga.Och det är ju trevligt så länge man tänker bort orsaken.Samtidigt måste vi finna oss i köerna som bildas i varuhusens entréer när handväskor ska sökas igenom, och vi finner oss i att beväpnade militärer patrullerar på gatorna.Vi förstår varför stora evenemang ibland ställs in. Och gläds när de som blir av blir succé. Förra veckan sprang t ex 30.000 kvinnor loppet "La Parisienne" genom centrala ParisVi andas ut när planerade attentat misslyckas som de gastuber som plötsligt en dag stod utanför en bil vid Nôtre-Dame och vi förfasas när det uppdagas att tonåringar är beredda att utföra attentaten.Mina bästa ögonblick från de senaste veckorna är när högkvalificerade musiker plötsligt dyker upp nånstans, en hel orkester som spelar klassisk musik i tunnelbanan, jazzmusiker utanför parken eller mjukt lågmälda maliska musiker på gitarr och sång, i tunnelbanan. Musiken är lugnande och det är underbart att se när leendena sprider sig bland medpassagerarna i tunnelbanevagnen. Eller när grannar som annars låtsas att de inte ser varann utbyter leenden bara på grund av en serenadtrumpetare.Margareta Svensson, Parismargareta.svensson@sverigesradio.se

100%-podden möter Smrati Skog #51  

Smrati Skog var min allra första tantralärare. Vi möttes i början av 2000-talet och jag hade varit nyfiken på vad det där med tantra var. Äntligen var jag redo att prova. Redan innan vi möttes hade jag trätt in i rum där andning, ljud och rörelse var viktig - under flera år gick jag utbildningar i den indiske gurun Oshos anda och där lärde jag mig att jag faktiskt har en kropp och att den också kan känna. Kroppsmedvetenhett, meditation och andningen blev min ingång till tantra.

Jag befann mig på en kursgård strax norr om Göteborg och leddes in i tantrans värld i Smratis trygga händer - det var en verklig smakstart för mig.

Sedan dess har våra vägar korsats flera gånger, bland annat i de sammanhang då jag själv arrangerat festivaler. För mig är det alltid lika härligt att möta Smratis älvlika och samtidigt kraftfulla gestalt. Hon har dessutom gjort något jag själv absolut inte vågade som ung ... nämligen spenderat mycket tid i Oshos ashram i Puna i Indien - hela 15 år faktiskt. Hur är det att leva ett liv som bygger på meditation, stark frihet och där sexualiteten var fri att utforska? 

Många av dem som levde i Puna och sedan, långt senare gått kurser på olika Osho-center runt om i världen har ett meditationsnamn, ett sannyasnamn. Till  en början fick Oshos följare sitt namn direkt av Osho och Smrati är en av dem. Att bli en sannyasin var ett sätt att säga: Jag är fri att vara mig själv. Sannyasnamnen ser konstiga ut för svenska ögon, det beror på att de är på det urgamla språket sanskrit och alla namnen har en betydelse, för den som bär namnet att meditera över.

Numera är Smrati Skog verksam som tantralärare, främst i hemstaden Göteborg, men också världen över. Hon lever ett liv långt från Svenssonstillvaro. Vi möttes denna gången på tantrafestivalen på Ängsbacka i somras och för mig var det extra spännande att möta en person som bokstavligen suttit vid en gurus fötter, även om det var många år sedan. 

Nyfiken på Smratis kurser och events. Här kan du läsa mer.

I Göteborg anordnar hon tantrahappenings 29 oktober, 25 november och 17 december

8-11 december sker Deep Union, en tantrakurs för par på Ängsbacka

I januari-februari 2017 startar en facilitatorträning i Tantric Pulsation.

 

 


Var med och bidra till 100%-poddens framtid

Tillhör du dem som lyssnar på 100%-podden?
Isåfall är du inte ensam.
Jag är stolt över att helt själv ha producerat mer än 50 avsnitt sedan starten för drygt ett år sedan.
Jag gör det helt på min fritid, för att jag älskar det.
Samtidigt behöver jag hjälp att prioritera arbetet med 100%-podden, för även jag behöver dra in pengar.
Du kan göra en liten, men viktig, insats för att säkra 100%-poddens framtid och göra det lättare för mig att prioritera arbetet med den.
Jag behöver din hjälp i form av 3 minuter av din tid och 1 dollar per nytt avsnitt av 100%-podden.

Gå in på https://www.patreon.com/charlottecronquistKlicka på den röda “Become a patron”-knappen, till höger.Välj en summa att donera, 1 dollar räcker men om du känner att du vill avvara mer skulle det göra mig superglad.Skapa ett inlogg antingen med din mejl eller med Facebook.Fyll i dina betaluppgifter.Få min stora tacksamhet.
Vad är Patreon och varför gör jag detta?

Det här klippet förklarar det rätt bra: https://www.youtube.com/watch?v=wH-IDF809fQ. Patreon är ett sätt för innehållskapare som jag (som har en podd, eller en blogg, eller kanske gör klipp på YouTube) att få betalt för det vi skapar från vår publik. Vem som helst kan skapa ett konto på under 3 minuter och bestämma hur mycket de vill bidra med per avsnitt som publiceras.

Jag har haft miljontals sidvisningar på min blogg och gör podden – utan att tjäna ett öre. Nu har jag startat en Patreon för att de som gillar mina grejer ska få chansen att stötta mig.

Som en av mina första “patrons" gör du enorm skillnad. Många är skeptiska till att prova plattformar som Patreon om de inte ser att andra redan har tagit steget. Att du tagit dig 3 minuter för att stötta mig gör min dröm om att ha råd att fortsätta göra min podd har mycket större chans att bli verklighet

Tack för hjälpen! Stor kram!

Gilla 100%-podden

100%-podden har en egen gilla-sida på Facebook, där nyheter om podden presenteras. Så vill du vara med och först veta vad som är på gång

Försvunnen i ett spökrum! Ekots Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent i London  

Utrikeskrönikan den 14 september 2016. London. London onsdag. Och nu blir det skräckfilm.Tänk er en man som tar in på ett hotell. Han får sitt rum, går in genom dörren. Och försvinner från jordens yta. Borta. Går inte att nå. Inne i en annan dimension, eller nåt. Alla försök att nå mannen bemöts nämligen av beskedet, att rummet inte finns.Är inte det ett bra synopsis till en skräckfilm?Det hände mig för två veckor sedan. I Kina. Jag checkade in på mitt hotell, fick mitt rum. Gick dit. Och försvann.Utanför rummet fanns jag. Men inne i rummet var jag borta.Jag hade ringt hem på min mobiltelefon, lämnat hotellets telefonnummer och mitt rumsnummer, som vanligt när jag hamnar på ett nytt ställer för att jobba.Blev lite förvånad, när ingen hörde av sig. Så jag ringde upp igen på min mobil. Och fick reda på att jag inte fanns. Eller snarare att det rum jag bodde i, inte fanns. Vi har pratat med fyra personer på hotellet, och ditt rum finns inte, förklarade den som försökt ringa mig. Är du säger på att du gett oss numret till rätt hotell?Lätt förvirring, jag kollade vilket hotell jag bodde på. Jag kollade telefonnumret. Jag kollade på min nyckel. Jodå. Jag tycktes finnas. För säkerhets skull, gick jag ut i korridoren och läste siffrorna på dörren. Jodå, rummet fanns.Ringde hem igen och försäkrade att både jag och rummet fanns. Men alla nya försök att nå mig slutade på samma sätt. Nej något sådant rum har vi inte.Gick till receptionen för att försöka reda ut saken. Mycket generad personal. Titta, det går att ringa ditt rum, sa de och demonstrerade. Ja, men det går inte från Stockholm, sa jag. Åhå, från Stockholm, ja det är ju en annan sak, fick jag höra. Så efter en viss palaver, fick jag ett helt annat nummer, som påstods vara ett direktnummer till mitt rum.Tråkigt nog fungerade inte det heller. Det ledde också till växeln som med emfas hävdade, att jag inte fanns. Eller snarare det rum jag bevisligen bodde på.Av någon anledning gick det inte att ringa mina mobiltelefoner heller. Så min vistelse i Kina denna gång, fick baseras på att jag själv ringde upp med jämna mellanrum för att kolla om någon ville ha tag i mig.Vad kan nu denna egendomlighet bero på? Ja, troligen på att jag hade ett rum där numret slutade på 13. Det är ett rysligt otursnummer. Som på de flesta hotell i Kina, saknade det här hotellet hela våning nummer13. Efter våning 12, kommer genast våning 14. 13 är borta.Möjligen kan det vara så, att mitt icke existerande spökrum bara används i speciella fall och för speciella gäster, det vet jag inte.Men mitt tips till hugade kinaresenärer är: Undvik rumsnummer som slutar på 13. 4 är inte bra heller. 8 är optimalt. Det är ett lyckonummer. Satsa på 8!Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent, Londonstaffan.sonning@sverigesradio.se

76. Är korttidsfasta en ätstörning?  

En favorit i repris! Ett ständigt aktuellt tema! Ämnet som genererar överlägset flest frågor under mina föreläsningar! Kontroversiellt som få andra saker! Och dessutom rykande aktuellt och relevant. Naturligtvis syftar jag på korttidsfasta! En överväldigande majoritet som börjar med den goda vanan att korttidsfasta ett dygn i veckan upplever häpnadsväckande och positiva fysiska effekter. Och dessutom lika goda mentala och känslomässiga effekter! Korttidsfasta är de facto rena föryngringskuren och bättre än alla livsstilsläkemedel tillsammans. Utan bieffekter andra än att man bränner fett, bygger muskler, boostar hormoner och stävjar blodsockerbaserat okynnesätande. Så varför finns det belackare som kritiserar korttidsfasta? Belackare som kallar den här goda vanan för en ätstörning. What gives? Ja, det är exakt vad Coltings Nakna Sanning handlar om den här veckan! Dessutom avhandlas triathloncoachning, behind-the-scenes på TV4;s nya Riktiga Karlar och varför en sallad verkligen inte alltid är en sallad. Tune in!

Kärlek och mögel i gamla stan: Ekots Hanna Sahlberg i Peking  

Utrikeskrönikan onsdagen den 7 september 2016. Peking. Peking, onsdagPå min vägg i Sverige, som jag nyligen rest ifrån, hänger en gammal karta över Peking. Den försjunker jag ofta i, trots av många av mina bekanta tycker att Peking nu är bättre än det var förr.Det är en präktig karta av lantmäterityp. En gång var den bilaga i en resehandbok för 1940-talets turister i Peking. Kartan visar den förbjudna palatsstaden innanför sina två murar med en vallgrav emellan. Den ligger i mitten av den likaledes muromgärdade gamla staden. Kartan tycks fulltecknad med små gränder som alla går i östvästlig riktning. Lokalt kallas de fortfarande för hutong, antagligen ett lånord från det mongoliska språk som talades av den kejsardynasti som ritade Peking för att bli landets huvudstad för mer än åtta hundra år sedan. Då hette staden Dadu, men stadsplanen överlevde till modern tid. I resehandboken från nittonhundrafyrtiotalet beklagade författaren att så mycket hunnit rivas. Märk väl att han skrev innan det kommunistiska maktövertagandet, innan kulturevolutionen och framför allt innan de olympiska spelen 2008 och den tidens rasande rivningstakt.Hutonger finns ändå kvar, och är förmodligen det som räddar Peking från att kännas som en fullkomligt historielös smoggig betongstad bland alla andra i Kina. Men den som hävdar att Pekings gränder ska bevaras borde pröva att bo i en.Första gången jag kom hit undrade jag varför vissa människor jag klämdes mot på tunnelbanan utstrålade en överväldigande, bedövande och kylig doft av mögel. Förklaringen var oftast enkel: de bodde i de historiska kvarteren.Jag har själv har en ganska stor svaghet för gränderna. Mitt hjärta vill alltid gråta när jag tänker på den insiktsfulle och bildade stadsarkitekten Liang Sicheng. På 50-talet rekommenderade han att den moderna staden skulle byggas utanför den gamla och att ringmuren skulle ingå i en stadspark. Hans förslag förlorade mot sovjetiska ringvägar och stadsnära industrier och Liang Sicheng dog efter att ha blivit utstött under kulturevolutionen, efter att sista porten i stadsmuren raserats. Själv har jag under alla år bott i en gränd då jag levt i Peking. Man lär sig hur man underhåller gasdrivna varmvattensystem och bränner på elementen med tolv värmehållande tegelstenar just under de timmar på natten som invånare i gamla stan åtnjuter elrabatt. Man krossar kackerlackor och skorpioner när de kommer och proppar igen rör om det sticker upp en råttnos ur dem. Allt detta gör man för att ja…kunna säga hej och småprata med tanten och farbrorn som sitter på pallar och vaktar den offentliga toaletten från solens uppgång till midnatt…eller för att kunna odla klängande gurkor som slänger ut livsglada gröna rankor och gula blommor över den rödmålade innergården …eller för att man inte står ut med att se den helvetiska smogen från ett betongtorn om vintrarna.Men när jag kom tillbaka till Peking för någon vecka sedan upptäckte jag först de grönludna mattorna, sedan de vitluddiga gympaskorna i garderoben. Jag har inte uppskattat min pittoreska gård medan den varit överbelamrad med garderobsinnehåll. Det har varit en regnig sommar, konstaterar mina vänner. Då bli det alltid så här. Man måste vara hemma och vädra varje dag.För att kunna behålla min kärlek till de hopgyttrade husen i gränderna har jag torkat med klorin och idag packade jag upp ett nytt ozonaggregat som enligt instruktionerna ska förinta dålig lukt.Jag har redan lovat att låna ut det till en lika kulturälskande och mögeldesperat bekant på en gård i en annan hutong.Hanna Sahlberg, Pekinghanna.sahlberg@sverigesradio.se

Att kastas in och ut ur "vi" och "dom": Ekots Palmira Koukkari Mbenga  

Utrikeskrönikan den 2 september 2016. Stockholm. Stockholm, fredag, och min första riktiga jobbvecka efter semestern är snart slut. Sensommaren kämpar sig kvar utanför fönstret med ungefär samma kraft jag kämpar mig ur sängen på morgnarna. Å jag förbereder mig för att återigen packa väskan och ge mig ut i världen, efter nästan en hel semester hemma i Sverige.För en tid sedan läste jag en krönika av journalistsen och aktivisten Wendy Francis. Den handlade om "jobbstartsångest", samma typ av ångest som många tyvärr känner inför skolstarten varje år. Ångest över att återvända till en arbetsplats där en behöver kämpa för att passa in. Att ta på sig en falskt leende mask och bita ihop när sexistiska eller rasistiska skämt dras på lunchen.Jag minns hur jag läste texten och tänkte "vilken tur att jag inte har en sådan arbetsplats". Jag kände en sådan djup tacksamhet över att ha ett jobb där jag kunde vara mig själv. Där ingen kräver att jag ska platta mina ostyriga lockar och sätta upp i en stram knut och där jag har ett gäng fina kollegor att luta mig emot och vädra min frustration för emellanåt när det behövs.Den känslan multiplicerades förra veckan. Då kom alla Sveriges Radios korrespondenter "hem" till Radiohuset i Stockholm, för en vecka av seminarier, diskussioner och publikmöten på Södra Teatern. Jag var SÅ nervös. Jag skulle hänga en hel vecka med det här briljanta, smarta gänget. Jag, en 20-nånting arbetarklassunge från en Stockholmsförort. Men jag insåg snabbt att jag inte hade behövt oroa mig. Alla var supersnälla och varje dag gick jag hem med den varma känslan i bröstet en får av känna sig som en del av någonting. Av att ha blivit insläppt och sedd av människor en respekterar.Veckan därpå var jag på en debatt för journalister och annat branschfolk. Ämnet som skulle diskuteras var politiskt korrekt språk och på en sekund kastades jag tillbaka till en verklighet jag känner igen alltför väl. En verklighet där en alltid är lite udda, lite utanför. Där människor pratar till en grupp och du ser dig omkring och inser att alla känner sig hemma i den gruppen utom du.Samtalet kom snabbt in på n-ordet och diverse andra ord som folk ur flera minoriteter har bett om att inte bli kallade. Det pratas om att de här orden "plötsligt" blivit kränkande, från att en gång i tiden varit helt neutrala. Helt neutrala för vilka då, sitter jag där och tänker? Medan moderatorn gör poänger av att dansa kring de här känsliga orden och publiken skrattar.Jag kommer att tänka på en av de vanligaste frågorna jag får när jag är utomlands, av folk som ser ut ungefär som jag. De undrar det ser ut med rasism i Sverige. Jag brukar svara något diplomatiskt om att mycket är bra, även om det självklart finns problem i här också. Men när jag berättar att vi fortfarande diskuterar huruvida det är ok att använda n-ordet eller inte har de utan undantag häpnat.När det nu är dags för mig att ge mig ut i världen igen, i jakt på berättelser att ta hem till lyssnarna är det de här människorna jag ser framför mig. Alla de, världen över, som känner att samhället pratar om dem och inte till dem. Som någon gång sett sig omkring i ett rum och insett att här finns ett vi, som jag inte tillhör.Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

0:00/0:00
Video player is in betaClose