Search

Pipen som gör mig galen: Agneta Furvik i New York  

New York, fredag.Det ska bli så oändligt, oändligt skönt att få vila från den här staden under några veckors semester. På nån solig strand, i nån stockholmsallé, vid ett cafébord i Malmö. Don't get me wrong, som vi säger här i Amerika, missförstå mig rätt: New York är som stad helt unik, osannolikt fantastisk och alldeles, alldeles underbar.Den hopplösa kärlek som drabbade mig när jag första gången kom hit som tonåring under det vildvuxna sjuttiotalet, den kärleken kommer att sitta i så länge jag lever, och jag känner den vareviga dag. Att ta en enkel promenad till mataffären runt hörnet, eller åka buss några hållplatser ger ofta större upplevelser än vad världens samlade konstskatter kan erbjuda. Det är en sprakande karneval av mänsklighet i de mest oväntade former, inte så sällan ihop med en medmänsklighet i världsklass. Så det är inte det. Inte alls. Det är något annat. Något som är så ständigt närvarande att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. För det är ljuden i den här stan som gör mig spritt språngande galen, eller i alla fall ofta på gränsen till gråtfärdig.Den galna kakofoni av oväsen som denna stad varje timme och varje sekund ger i från sig, försätter mig i förtvivlat vansinne. Först är det en grundton av en miljon, så känns det i alla fall, luftkonditioneringsaggregat som dånar och brummar på vartenda tak. Vi snackar motsvarigheten till motorljudet från tusentals långtradare på tomgång. Till det lägger vi så de verkliga långtradare som helt lagligt vräker sig fram på alla små och stora gator och avenyer, särskilt på nätterna, när de flesta varutransporter äger rum. Nästan varenda en av dem dundrar så till den milda grad att man varje natt tror att kriget självt kommit till New York.Men nädå, det är bara deras lösa last, plåtiga flak eller skabbiga stötdämpare som låter, precis som vanligt. Den helt vanliga biltrafiken är väl egentligen det som stör minst, trots det ständiga tutandet, motorvarvandet och skrikbromsandet. För det i och för sig öronbedövande oväsendet dränks liksom i så mycket annat. Tillåt mig fortsätta: Jättelika tryckluftsborrar? Jajamän, varje dag, dygnet runt i gatuarbeten från både helvetet och evigheten. Alltid är det nåt som måste borras upp med högsta möjliga volym och vibration. Dessutom byggs det något så kopiöst i den här stan att jag när jag tittar ut genom mina fönster ser minst tio skyskrapor under utveckling. Och alla växer de fram med hjälp av tjugo-fyra-timmar-per-dygn-sju-dagar-i-veckan vasst pipande lyftkranar och grävskopor. Det är samma ljud som när en lastbil backar och i några minuter entonigt varningspiper på ett alldeles extra gällt och gräsligt sätt.Det pipandet är vi i New York oavbrutet välsignade med, dag som natt. Det är väl nån amerikansk säkerhetsföreskrift som säger att alla arbetsfordon som rör sig i vilken riktning som helst, måste pipa. Det ljudet är nog det värsta av alla, och de tuffaste av öronproppar har inte en chans. Och tro mig, jag försöker med mycket mer än så. När jag i förrgår försökte sova lite på dagen eftersom allt oväsen gjort att jag inte sovit på natten, satte jag först i mina proppar. Ovanpå dom satte jag mina dyra hörlurar, den där sorten som dämpar ljud rätt så rejält. Räckte inte. Pipen fortsatte penetrera mina öron. Då satte jag på en app med så kallat "white noise", alltså sånt där jämnt och oidentifierbart ljud som ska ta bort allt annat ljud. Hjälpte inte heller.Trots feta öronproppar, ljuddämpande hörlurar och "white noise"-ljud på hyfsat hög nivå, fortsatte det där pipandet tränga sig in och få det att kännas som att någon minst en gång i sekunden stack en sylvass nål rakt in i min hjärna. Slutligen har vi förstås det där ljudet som de flesta av er därhemma äääälskar, det som via diverse teveserier blivit New Yorks signaturmelodi, och som får folk i andra änden av min telefon att lyckligt sucka, ååååh vad jag längtar till New York när jag hör det där! Ja, jag pratar om sirenerna. Från polisbilar, ambulanser och brandbilar. De går inte heller att stänga ute, inte ens om jag ovanpå öronproppar, tystlurar och "white noise"-appar sätter på min egen luftkonditionering, som inte direkt dånar på något diskret vis. Men det hjälper inte. Inget hjälper.Så det ska bli så oändligt skönt med några veckors semester. Och, jo, jag hör själv att jag låter som att det är väldigt hög tid.Agneta Furvik, New York agneta.furvik@sverigesradio.se

Dödligt våld har minskat med en tredjedel sedan 90-talet  

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att

Hopp i P1 0

Hur man förstår danska: Ekots Samuel Larsson i Malmö  

Den första frågan jag nästan alltid får i Sverige efter att ha presenterat mig som Danmarkskorrespondent är: Hur kan du begripa vad de säger?Och ja, det finns stunder jag ställer mig själv samma fråga. Men allt mer sällan. Som alla andra språk så lär man sig till slut om man bara nöter det lite. Men frågan är ändå intressant, för även om många gett upp och erkänner att de faktiskt inte förstår Danska, så finns det ändå bland många svensktalande, åtminstone hos mig, en känsla att jo men visst borde jag förstå det här! Också stör man sig på att man ändå inte gör det.Min första intervju i Köpenhamn som helt ny Danmarkskorrespondent var med en kvinna som just röstat i ett val. Efter fyra fem frågor om hennes röstande blir hon irriterad och intervjun slutar med att hon fräser att det där har jag ju redan svarat på två gånger. När jag redigerade den intervjun minns jag att jag att jag fick sitta och lyssna långsamt och om och om igen för att avkoda hennes svar. Och visst hade hon rätt - av hennes svar hade jag i stunden inte förstått egentligen något alls. Av alla hinder jag var beredd på i mitt nya jobb var konstigt nog språkproblem inte på min radar. Jag pratar ju svenska...Hade jag varit korrespondent någon annanstans längre ut i världen hade jag förmodligen använt tolk eller pratat engelska om jag inte förstod. Men engelska i Köpenhamn, vilket hån mot tanken om den skandinaviska gemenskapen! Ja, men så går det som det går också.Nej, det är inte så lätt för svenskar att förstå talad danska, som vi gärna vill att det ska vara. Men å andra sidan är språkbarriären inte så hög som den kan verka. Rätt snart lär man sig höra var ett ord slutar och nästa börjar i den vackert melodiska rotvälskan, och då är man faktiskt en god bit på vägen. För själva orden är faktiskt inte så svåra. Visst skiljer det sig, men talar man svenska begriper man ändå det mesta via associativa omvägar. Ta danska ordet felleskab till exempel. Vi gör det i felleskab, vi gör det tillsammans. På svenska påminner felleskab om både samfälld och gemenskap, som båda betyder ungefär samma sak.Sedan finns ju den gamla myten om att skåningar förstår danska bättre än andra. Det är nog lite si och så med det, men vissa skånska ord gör ju språkinlärningen lättare. Lätt och smidig heter nim på danska, men även i Skåne. Trillevagn och rullebör påminner båda om danska trillebör. Och så vidare.Men mest underlättas nog kommunikationen för en svensk i Danmark av alla vänliga danskar som ofta både gör sitt bästa för att förstå svenska och själva pratar med så många svenska ord de bara kan stoppa in. Senast i veckan en dansk minister som jag frågade om jag kunde ställa några spörsmål till, men som vid åsynen av Sverigesradiologgan på min mikrofon utbrast "åhå, du vill alltså ställa några fråååågor, ja det ska väl gå braaa". Hans svenska var ungefär lika dålig som min danska. Han tog vänligheten lite för långt, det underlättade inte intervjun. Men vänligt var det.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

Den antika konsten att revidera historia: Ekots Hanna Sahlberg i Peking  

Peking, tisdag.På juldagen cyklade jag med barnen för att hälsa på gamla grannar. Medan de lekte drack jag te med mamman i familjen, en kvinna i yngre medelåldern med ögon trötta av kontorsarbete. Familjen har det gott ställt och verkar mest oroa sig för hur de ska kunna garantera att deras enda barn får den allra bästa utbildning och den allra bästa uppväxt som går att få. Å ena sidan har det inneburit att barnet sedan treårsåldern fått lägga de mesta av sina lediga stunder på privatlektioner i engelska, matematik och musik. Å andra sidan har mamman sett till att lägga all sin semester på att resa runt med sitt barn i olika länder, från paradisiska stränder till Londons shoppingkvarter, och det innan barnet hunnit bli mer än tio år.Så inte undra på om hon såg lite trött ut där vid köksbordet. Medan vi drack te funderade hon högt över vad hon tyckte sig ha iakttagit under sina resor.-Det verkar som om de gamla civilisationerna försvinner, sade hon, Egypten, Indien…och i Grekland är ekonomin så dålig nu, och sedan var det ju Turkiet och Italien som tog över den västerländska civilisationen, och, nu verkar det bara vara Kina kvar som har en 5000 år gammal kultur…Där kunde jag som vanligt inte låta bli att invända. Platsen vi satt på råkade en gång ha tillhört den yttre delen av kejsarpalatsets förbjudna stad. Området var så historiskt intressant att världskulturmyndigheten UNESCO protesterade när de gamla kvarteren skulle renoveras i början av 2000-talet. Fastighetsbolaget och distriktsregeringen lovade att bevara den historiska prägeln – och resultatet blev en nästan total rivning och splitter nya radhus i betong, målade i snabbt flagnande rödfärg.Mina gamla grannar har inrett sitt med Ikeamöbler och är nöjda med sin investering. Men det vore magstarkt att påstå att några synliga föremål i omgivningen kunde spåras tillbaka till ett tidigare datum än år 2000.Sådana här historier lyfter inte pekingborna på ögonbrynen åt längre. De är alltför vana. Men när gravar från Handynastin kördes över med grävmaskin för några veckor sedan skrevs i alla fall en notis av den statliga nyhetsbyrån. Gravarna i Ruzhou var från tiden omkring Jesu födelse och höll på att undersökas av arkeologer från den lokala kulturmyndigheten. Men när reportern besökte platsen hade grävskoporna och larvfötterna redan gjort sitt jobb, och arbetet tycktes pågå utan att ta notis om en liten bötfällning från kulturmyndigheten. På det sättet påminde historien mig om en jag råkade få syn på i svenska medier, om kommunalrådet Bo Carlsson i Vänersborg som grävde bort en besvärande fornlämning på sin tomt vid samma tid. Fornlämningar och kommunalpolitiker med så kallad entreprenörsanda verkar sällan kunna samsas.I Ruzhou grävde fastighetsbolaget bort Handynastigravarna eftersom det hade bråttom att färdigställa ett beställt av ett så kallat centralt kulturtorg på orten. Liknande finns på snart sagt varje stor och liten ort i Kina och turisterna brukar komma för att glädja sig åt landets 5000-åriga historia medan färgen ännu inte har torkat.Men min granne i det utraderade historiska kvarteret i Peking hade något annat i tankarna. För henne består legitimiteten i Kinas historia inte så mycket av fornlämningar, utan mer av en idé om samhörighet. En berättelse skriven och omskriven med snarlika skrivtecken. Medan våra barn rumsterade om tillsammans hann jag tänka att om den kinesiska civilisationen nu har behållit samma bärande energi under 5000 år – så måste en viktig del av den bestå av en väl utvecklad förmåga att snabbt och oförblommerat skriva en ny reviderad och övertygande historia på föregångarnas ruiner.Hanna Sahlberg, Peking Hanna.Sahlberg@sverigesradio.se

Tjejerna som vill få världen att lyssna: Ekots Palmira Koukkari Mbenga i Jerusalem  

Jerusalem, onsdag.Det kommer nog tillfällen då vi alla stannar upp och undrar vad vi egentligen gör. Vad använder vi våra liv till? Och är det tillräckligt?Ett sådant tillfälle hade jag någon gång förra veckan. Det var dagen innan jag skulle åka hit till Jerusalem och att klipps spreds på en tio årig tjej som bor i byn Nabi Saleh på Västbanken. Hon heter Janna Jihad och kallas för Palestinas yngsta journalist. Hon har rapporterat från ockupationen i tre år nu.När jag träffar henne utstrålar hon samma pondus och rakryggade säkerhet som hon gör i filmklippen, där hon rapporterar från demonstrationer och konfronterar israeliska soldater. Vi går igenom byn och hon leder demonstrationen dom håller varje fredag. Hon skriker slagord och filmar samtidigt sina vänner och sin familj som går efter henne i tåget. Hon drar sig undan när militären börjar skjuta tårgas, men är sen tillbaka och rapporterar om de stora gräsbränderna tårgaspatronerna startade.Framför mig står alltså en tioårig tjej med tusen mer mod, integritet och självsäkerhet än jag någonsin kommer att kunna uppbåda. Hon såg att inga journalister var där och rapporterade om orättvisorna, så hon tog saken i egna händer. Tio år gammal påminner hon mig om varför jag gav mig in i yrket från första början.Samtidigt är Janna Jihad så himla mycket ett barn, som vilket som helst. Hon verkar irriterad över batterihållaren till mikrofonen som det tyska tv-teamet som också är på plats har satt på henne. När hon inte rapporterar tycker hon om att leka med sina kompisar. När hon blir stor vill hon bli fotbollsproffs, ifall Palestina är befriat och hon inte behövs som journalist vill säga.Dagen efter åker jag till en annan del av Västbanken och träffar 12-åriga Dima. Hon är rastlös. Har svårt att sitta still och verkar inte särskilt pigg på att svara på mina frågor. Hon hade kunnat antas vara som vilken nästan-tonårstjej som helst, om det inte vore för att hon nyligen blivit släppt efter att ha suttit drygt två månader i israeliskt fängelse.Hon greps intill en bosättning nära sitt hem i februari. Enligt uppgift ska hon ha haft kniv på sig och dömdes för att ha försökt attackera en israelisk säkerhetsvakt, något hon erkände som en del i en uppgörelse tillsammans med sin advokat, men som både hon och hennes familj har sagt inte stämmer.När vi sitter där på soffan i hennes hem berättar hon om hur hon fick händerna fastbundna bakom ryggen, hur de la henne på marken och trampade på hennes huvud och sa att de skulle döda henne och skrek på henne under flera timmar långa förhör. Hennes mamma berättar att hon ville ge sin dotter en vinterkappa, för att skydda henne mot februarikylan men att hon inte fick. Hennes pappa berättar att han efter att dottern greps har förlorat arbetstillståndet i Israel och att de nu har svårt att klara ekonomin. Båda vittnar om hur förändrad dottern är efter tiden i fängelse och att de har svårt att veta hur de ska ta hand om henne.Dima är ett av 440 barn under 18 år som satt fängslade under Israels militärlagar i februari i år, och ett av drygt 100 som var under 15. Det enligt siffror från organisationen Defence for Children International. När hon blir stor vill hon bli journalist. Jag tänker på Dima och jag tänker på Janna. Två tjejer med helt olika historier, men som båda sett och varit med om alldeles för mycket för sina åldrar. Och båda har samma mål. Att berätta för världen om orättvisorna som drabbar dem och så många andra.Där och då, av de här två tjejerna, blir jag påmind om varför jag gör det jag gör. Och om många av oss journalister behöver steppa upp våra game.Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

Nyårsuppladdning i Berlin: Ekots Daniela Marquardt i Tyskland  

Berlin, torsdag.Snart brakar det loss: raketerna över Berlin, smattrandet och dånet som för tankarna till andra världskrigets bombräder.I dag börjar uppladdningen – den 29 december är dagen då nyårsfyrverkerierna får börja säljas i Tyskland. Fortsätter trenden från tidigare år kommer mer än en miljard kronor att gå upp i rök innan det nya året har hunnit bli en dag gammalt.Förra året gjorde vi misstaget att stanna kvar i stan. Och jag erkänner. Det var mitt fel. Det var jag som viftade bort alla uppmaningar från Berlin-bor att åka härifrån över nyår. De som berättade att de flyr Berlin på nyårsafton, de bara överdrev, tyckte jag, och var snobbigt överkänsliga mot invasionen av turister som kommer hit för att fira in det nya året på klassisk mark vid Brandenburgporten.Jag visste minsann hur det var, för jag har ju varit med förr. Och nu skulle jag introducera min familj till festernas fest – nyår i Berlin! Så som det levde kvar i mitt minne från 80-talet. Men snart tvingades jag inse hur gammal jag hade blivit. 30 år senare hade festen förvandlats till en kamp.Festområdet kring Brandenburger Tor hade för länge sedan uppnått gränsen på en kvarts miljon besökare, när vi kom fram till avspärrningarna.Vi återvände hemåt med hopp om att en kulle i närheten skulle erbjuda fin utsikt över fyrverkerierna. Men redan på vägen dit gällde det att hålla uppsikt nedåt och åt sidan för raketerna som kom farande i sidled och sköts utmed marken. Här var det inte tal om att skrämma bort onda andar med dundrande färgkaskader. Här var den stora underhållningen istället att skrämma vettet ur allt levande som vågade röra sig på gatorna. Gång på gång svischade fyrverkeripjäser förbi alldeles intill. Och när vi väl kommit fram till utkikskullen och tolvslaget var inne skickades raketer inte bara upp i luften utan ned för backen mot bilar och människor som passerade.Frågan var vad som var mest farligt, att stå kvar eller ta sig därifrån. Till slut tog vi sats och sprang hem. Det konstanta dånet från explosionerna låg kvar som en kompakt bullermatta över Berlin timme ut och timme in.Det var ett under att inte fler hade skadats när nattens offer räknades samman. Och flera dagar efteråt måsta man ta stora kliv över drivorna med utbrunna fyrverkeripjäser som låg kvar på trottoarerna.Vädjan om hänsyn mot alla som var känsliga för oljudet, särskilt de många krigsflyktingar som hade anlänt under hösten, verkade inte ha fått någon effekt.I år vädjas det, åtminstone här i Berlin, återigen om återhållsamhet efter lastbilsattentatet förra veckan. På julmarknaderna har man i alla fall tagit det till sig. Det har varit påtagligt lugnt och stillsamt även där många människor har varit i rörelse.Nu hoppas jag att besinningen ska hålla i sig över nyårsnatten. För när jag väl började leta efter någonstans att övernatta en bit utanför Berlin var alla hotell och pensionat utbokade och jag förstår precis varför.Så nu återstår bara att önska gott slut, eller som man säger här, einen guten Rutsch ins neue Jahr, en god skjuts in i det nya året. Daniela Marquardt, Berlin. daniela.marquardt@sverigesradio.se

Hur blir man dansk? Samuel Larsson i Malmö  

Malmö måndag, Jag får erkänna att jag tog hjälp av Google för över huvudet taget få reda på vem Carl Nielsen var. Å att han, tydligen dansk tonsättare, föddes 1865. Ett årtal jag gärna hade behövt kunna om jag skulle vilja klara senaste danska medborgarskapsprovet.Trots lite fuskande med Google lyckades jag bara skrapa ihop 27 rätt på de 40 frågorna och klarade därmed inte gränsen på 32 rätt för att få bli medborgare i Danmark. Kanske hade jag ändå inte klarat språktestet som man också måste göra, men jag föll alltså redan på testet som skulle kontrollera att jag har tillräcklig förankring i dansk kultur, samhällsliv och värderingar för att få ett danskt pass.En del frågor var rätt lätta - jo, både mamman och pappan är oftast vårdnadshavare till barn i Danmark, och rätt svar var också ja på frågan om man som religiös i Danmark ändå måste respektera landets lagar.Andra frågor var svårare - vilket år sändes egentligen den första filmen om det så kallade Olsen-gänget. Var det 1968, 70 eller rentav 71? Och vad handlar egentligen den danska baletten Sylifiden om? Också var det här med Carl Nielsen och när han föddes.Härifrån den svenska sidan av sundet så ter det sig lite ovant, den här fixeringen vid vad det innebär att vara dansk - och hur man försöker koka ner sin nationella identitet till en rad kryssfrågor för att kunna mäta graden av danskhet i en människa. För medan många andra länder låter nationella identiteten vara summan av sina medborgare och variera över tid, så är det som att Danmark försöker göra tvärtom och låta en på förväg bestämd nationell identitet vara en förutsättning för medborgarskap.I år är provet tuffare än förut. Man måste nu ha ännu fler rätt för att klara sig, och bakgrundsmaterialet man får att läsa in sig på har utökats till en bok på 140 sidor - på danska. Rätt få orkar genom den verkar det som, för nu senast kuggade två tredjedelar av deltagarna provet - ett prov som de för övrigt betalat nästan 1000 kronor för att få göra.Men medborgarskapstestet vållar såklart debatt även i Danmark varje gång det äger rum. Självklart kan inte dansk media motstå frestelsen att testa danska politiker på provet, och nästan varje gång avslöjas någon folkvald med att inte klara ribban för medborgarskap. En rätt förutsägbar dramaturgi kan tyckas, men oavsett den så tycker långt i från alla danskar att det är någon poäng med att testa nya danskar på filmkunskap från 60-talet och tonsättare från 1800-talet, och frågar sig på vilket sätt sådan kunskap ger människor större lojalitet med Danmark.Men det skämtas också såklart. Viral den här gången blev skylten utanför matbutiken som deklarerade att deras jordgubbar inte heller har någon aning om vilket år Carl Nielsen föddes, men att jordgubbarna trots det är garanterat danska.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent samuel.larsson@sverigesradio.se

20.10.2013 Flerspråklighet  

For noen tiår siden trodde man fremdeles at det kunne være skadelig for barn å vokse opp med to eller flere språk i familien. I dag er den påstanden tilbakevist av vitenskapen. Flerspråklighet kan tvert imot gi barna mange fordeler, mener forskerne Annick de Houwer, Kendall King og Allison Mackey. I denne totimers spesialsendingen hører du også om dette: MultiLing er et nytt senter for fremragende forskning, som ligger under Universitetet i Oslo. Senteret skal forske på flerspråklighet fra vugge til grav, forteller nestleder Bente Ailin Svendsen. Hun mener forskningsresultatene kan bidra til at innvandrere lettere blir integrert og inkludert i det norske samfunnet. Ved senteret arbeider de blant annet med å kartlegge språkutviklingen hos innvandrerbarn. Det viser seg f.eks. at disse barna kan ha et mindre ordforråd på hvert av språkene sine, men tilsammen har de like stort ordforråd som jevnaldrende enspråklige barn. Språkprofessor Hanne Gram Simonsen og stipendiat Pernille Hansen mener vi trenger en egen normal for språkutvikling hos flerspråklige barn, de følger ikke samme mønster som de enspråklige. Språkprofessorene Hanne Gram Simonsen og Inger Moen tar oss med til det fonetiske laboratoriet og viser hvordan de kan registrere det som skjer inni munnen når vi snakker. Hvordan foregår kommunikasjonen mellom en som har norsk som førstespråk og en som har norsk som andrespråk? Hva må de gjøre under samtalen, for å sikre seg at de forstår og blir forstått. Dette forsker språkprofessor Jan Svennevig på. Problemstillingen er aktuell bl.a. i møtet mellom NAV og innvandrere, i helsevesenet, i jobbintervjuer, i undervisningssituasjoner, m.m. Kvensk er blant de minoritetsspråkene i Europa som nå får en egen skriftstandard. Hva synes kvenene selv om det? Slike spørsmål er det språkforsker Pia Lane skal finne ut av. I løpet av disse to timene møter vi også Språkforsker Olaf Husby ved NTNU i Trondheim. Han gir oss ulike myter om flerspråklighet. Mytene er hentet fra Språkkalender 2013, som han lager sammen med kolleger ved NTNU. Kalenderen er et av mange tiltak knyttet til Språkåret 2013. "Det er vi som snakker den nye norsken", sier Guleed Abdi og kameraten Tan Phat Nguyen. Guleed er 19 år, født av somaliske foreldre og vokst opp i Oslo. I høst ga han ut slangordboken "Den nye norsken", med ord og uttrykk som brukes av ungdom i hovedstaden, for det meste i innvandrermiljøene på østkanten. Følelser uttrykker du best på morsmålet ditt, selv om du behersker flere språk. Det hevder språkforsker Aneta Pavlenko. Hvis du skal si "jeg elsker deg" til noen, gjør det på ditt eget språk! Nynorsk og bokmål til hvert ditt bruk, slik er det for Ida Helen Skogstad fra Otta i Gudbrandsdalen. Det er for eksempel lettere å skrive sint og sarkastisk på bokmål, forteller hun til reporter Magnar Brandset. Nynorsk er mykere og snillere, synes Ida Helen. Hun bor og studerer i Bergen, dermed veksler hun også mellom å snakke dialekt og å "knote", som hun selv sier. Så Ida Helen Skogstad er på en måte flerspråklig, hun også. NRK har fått ny språksjef, Ragnhild Bjørge. Hun ønsker bl.a. å arbeide for god dialektbruk i radio og TV. Hvordan skal vi sikre oss at lytterne og seerne forstår programledere og reportere som snakker dialekten sin? Går det an å lage noen standarder for dialektbruk? Slike spørsmål vil Bjørge ta fatt i, i den nye jobben. Programledere er Randi Lillealtern og Ann Jones.

20.10.2013 Flerspråklighet  

For noen tiår siden trodde man fremdeles at det kunne være skadelig for barn å vokse opp med to eller flere språk i familien. I dag er den påstanden tilbakevist av vitenskapen. Flerspråklighet kan tvert imot gi barna mange fordeler, mener forskerne Annick de Houwer, Kendall King og Allison Mackey. I denne totimers spesialsendingen hører du også om dette: MultiLing er et nytt senter for fremragende forskning, som ligger under Universitetet i Oslo. Senteret skal forske på flerspråklighet fra vugge til grav, forteller nestleder Bente Ailin Svendsen. Hun mener forskningsresultatene kan bidra til at innvandrere lettere blir integrert og inkludert i det norske samfunnet. Ved senteret arbeider de blant annet med å kartlegge språkutviklingen hos innvandrerbarn. Det viser seg f.eks. at disse barna kan ha et mindre ordforråd på hvert av språkene sine, men tilsammen har de like stort ordforråd som jevnaldrende enspråklige barn. Språkprofessor Hanne Gram Simonsen og stipendiat Pernille Hansen mener vi trenger en egen normal for språkutvikling hos flerspråklige barn, de følger ikke samme mønster som de enspråklige. Språkprofessorene Hanne Gram Simonsen og Inger Moen tar oss med til det fonetiske laboratoriet og viser hvordan de kan registrere det som skjer inni munnen når vi snakker. Hvordan foregår kommunikasjonen mellom en som har norsk som førstespråk og en som har norsk som andrespråk? Hva må de gjøre under samtalen, for å sikre seg at de forstår og blir forstått. Dette forsker språkprofessor Jan Svennevig på. Problemstillingen er aktuell bl.a. i møtet mellom NAV og innvandrere, i helsevesenet, i jobbintervjuer, i undervisningssituasjoner, m.m. Kvensk er blant de minoritetsspråkene i Europa som nå får en egen skriftstandard. Hva synes kvenene selv om det? Slike spørsmål er det språkforsker Pia Lane skal finne ut av. I løpet av disse to timene møter vi også Språkforsker Olaf Husby ved NTNU i Trondheim. Han gir oss ulike myter om flerspråklighet. Mytene er hentet fra Språkkalender 2013, som han lager sammen med kolleger ved NTNU. Kalenderen er et av mange tiltak knyttet til Språkåret 2013. "Det er vi som snakker den nye norsken", sier Guleed Abdi og kameraten Tan Phat Nguyen. Guleed er 19 år, født av somaliske foreldre og vokst opp i Oslo. I høst ga han ut slangordboken "Den nye norsken", med ord og uttrykk som brukes av ungdom i hovedstaden, for det meste i innvandrermiljøene på østkanten. Følelser uttrykker du best på morsmålet ditt, selv om du behersker flere språk. Det hevder språkforsker Aneta Pavlenko. Hvis du skal si "jeg elsker deg" til noen, gjør det på ditt eget språk! Nynorsk og bokmål til hvert ditt bruk, slik er det for Ida Helen Skogstad fra Otta i Gudbrandsdalen. Det er for eksempel lettere å skrive sint og sarkastisk på bokmål, forteller hun til reporter Magnar Brandset. Nynorsk er mykere og snillere, synes Ida Helen. Hun bor og studerer i Bergen, dermed veksler hun også mellom å snakke dialekt og å "knote", som hun selv sier. Så Ida Helen Skogstad er på en måte flerspråklig, hun også. NRK har fått ny språksjef, Ragnhild Bjørge. Hun ønsker bl.a. å arbeide for god dialektbruk i radio og TV. Hvordan skal vi sikre oss at lytterne og seerne forstår programledere og reportere som snakker dialekten sin? Går det an å lage noen standarder for dialektbruk? Slike spørsmål vil Bjørge ta fatt i, i den nye jobben. Programledere er Randi Lillealtern og Ann Jones.

Valarna räddades med lagstiftning och popmusik  

På bara femtio år har valarna återhämtat sig från utrotningens brant. I kampen för ett globalt förbud på valjakt kom popmusik och skivor med valsång att spela en förvånande roll. Människor har jagat valar lika länge som vi har haft båtar. Riktigt intensiv blev valjakten på artonhundratalet, då det eftertraktade valfettet bland annat användes som lampolja, i tvål och margarin. I slutet av 1800-talet hade fartyg och fångstmetoder utvecklats så att man till och med kunde jaga blåval – inte helt lätt, eftersom blåvalen blir 27 meter lång och väger upp till 200 ton. 1966 var valen nära utrotning. Då förbjöds jakt på blåval äntligen i USA, och på sjuttiotalet följde Sovjetunionen efter. 1966 var också året då biologen Roger Payne började forska på militärens undervattensinspelningar av explosioner. På banden fanns oförklarliga ljud, som visade sig vara valsång. Payne insåg valsångens potential som kampanjverktyg och skickade ut band till musiker och skivbolag. Miljoner människor tolkade valarnas sång som ett budskap. Hade inte människan, i kärnvapenkrigets brutala skugga, en plikt att rädda dessa världshavens utrotningshotade poeter? De starka publikreaktionerna fångade intresset hos en ung organisation, Greenpeace, och valsång blev kärnan i en ny kampanj: Save the Whales. Svante Tolinsson var en av de första som engagerade sig i svenska Greenpeace, som grundades i början av åttiotalet. Att stoppa valjakten i Norge blev en av de viktigaste frågorna. Aktivisternas metoder var ofta kontroversiella, men fick enorm medial uppmärksamhet. År 1982 drev Internationella valfångstkommissionen, som en gång grundats för att skydda valfångstindustrin, igenom ett globalt förbud mot valjakt. Det började gälla år 1986. Några ursprungsbefolkningar är undantagna det här fångstförbudet. Dessutom har en del länder, som Island, Norge och Japan, valt att fortsätta jakten. Men inte ens i de länderna vill folk äta val längre, så köttet är svårt att sälja. Däremot bidrar levande valar nu till ekonomin: valskådarturismen är värd 2 miljarder dollar om året, och ökar stadigt. Thomas Lyrholm är valforskare och har i många år arbetat med internationella valfångstkommissionens vetenskapliga kommitté. Han berättar att blåvalarna utanför Kaliforniens kust nu är lika många som innan jakten startade – men att det inte betyder att den utvecklingen är klar ännu. Det finns sammanlagt 88 valarter i världen, från floddelfiner i Amazonas till de enorma blåvalarna och kaskelotterna. Forskare upptäckte en ny art så sent som 2014. Valar är fortfarande utsatta. De krockar med skepp och trasslar in sig i fiskeredskap. En del valarter påverkas negativt av klimatförändringarna. Men idag är ändå bara 10 av arterna är klassade som hotade – blåvalen är en av dem – och endast tre som kritiskt hotade. Knölvalen som nästan jagades till utrotning har sedan den skyddades återhämtat sig till ungefär åttio tusen djur. Kaskelotter finns det hundratusentals av idag. De flesta av de populationer av valar som jagades hårt är nu på väg att återhämta sig. Beslutet att stoppa valjakten förenklades av en minskande efterfrågan på valen som råvara. Men framförallt kom den breda folkliga opinionen att bli avgörande. Tom Arnbom är valexpert på Världsnaturfonden och har följt valarnas utveckling sen åttiotalet. Han är mycket glad över den senaste tidens utveckling och tror att vi kommer att se många fler valar även i svenska vatten. (Poddversionen av detta avsnitt innehåller av rättighetsskäl inte all musik ur programmet).

Hopp i P1 0

Samhället och underjorden: Ekots Thella Johnson går med barnvagn i Warszawa  

Warszawa, måndag.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Hur det behandlar sina mest utsatta fotgängare säger ännu mer. De barnvagnskörande småbarnsföräldrarna och de i rullstol. Vi sitter ofta i samma båt i det att vi behöver hissar när vi ska ner i underjorden och upp igen. Vi behöver också lite mer tid än andra när vi ska på eller av en buss eller spårvagn.När flygbusschauffören i lördags kväll rivstartade från centralstationen i Warszawa, efter sin lika kraftiga inbromsning, var jag tvungen att skrika rakt ut, eftersom jag och min vagnåkande son och vår resväska inte hade hunnit av. Då hade vi ändå tryckt på just den där specialknappen för specialhjälp som ibland finns i mitten av bussen där vagnar och rullstolar vistas. Chauffören uppfattade lyckligtvis min desperata stämma och stannade igen, så att vi kunde gå av och påbörja vår promenad till hotellet.Jag vill inte klaga så mycket. Jag tycker ofta, var jag än befinner mig i världen, att det mest bekväma faktiskt är att åka med de kommunala färdmedlen. Det blir inget krångel med att kommunicera om vägen, som redan är förutbestämd, inget hopfällande av barnvagnar. Ingen onödig klimatångest.Och får man det ändå så kan man dela den med reskamraterna istället för att sitta ensam i sin bil, frustrerad och hjälplös på det femte varvet runt kvarteret eftersom där inte finns någon ledig parkering.Så på morgonen gick jag igen ut på stan med sonen glad i sin vagn. Vi skulle småningom över den stora korsningen Marszalkowska-Jerozolimskie i centrum. Men den går man inte över, utan under. Så är det i de flesta större korsningar inne i Warszawa: Vi fotgängare försvinner ner i gångtunnlarna. Och det är det ju inget fel med. Man kommer bort från bilarna. Och där nere kan vi, det gående folket, smida våra planer på att ta över världen och undvika solljuset tillsammans. Medan vi köper allt från croissanter till strumpbyxor och cykelkedjor ur små hål i väggen. Men problemet är att alls komma dit ner, för den som inte kan ta trappan.För då måste man åka med den manuellt styrda lastpallshissen, som går så långsamt att man hinner skriva den här krönikan medan man står och håller in "åkknappen". Släpper man den stannar nämligen hissen där och då mittemellan gatuplan och underjorden. Och ofta får man vänta i evighet på att några turister som var före i kön ska komma på att det är så hissen fungerar.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Men det säger lyckligtvis inte allt.För kvar finns alltid medmänniskorna, de polska tanterna som håller upp dörrar och håller in knappar. Eller ger ens barn en bussbiljett att tugga på när det blir långtråkigt att åka vagn. En vagn som man inte ens får trycka in en knapp på och köra själv. Thella Johnson, Warszawa thella.johnson@sverigesradio.se

Agneta Furvik: Hopplöst drabbad av den amerikanska valsjukan  

New York, fredag…och jag har fått ett allvarligt återfall av åkomman Politicus Americanis. Kallas även amerikansk valsjuka, och inleds vanligen med en rejäl omgång primärvalsinfluensa. Den som en gång drabbats blir aldrig riktigt frisk, och alla symptom blommar upp med full styrka vart fjärde år.Det är ett livslångt lidande för den som en gång insjuknat, och det finns inget vaccin och ingen bot. Särskilt inte om man är vårdslös nog att på plats exponera sig för kampanjer, politiker och väljare, först i Iowa, och sedan i New Hamsphire, precis som jag just gjort. Så nu sitter jag här och hostar opinionsmätningar och nyser analyser.Jag lyssnar, läser och tittar och kan bara med stor möda uppbåda intresse för allt annat viktigt som händer i världen. Men det är svårt. Jag vet, det är sjukt, men allt jag kan säga är att febern bara fortsätter. Jag försöker praktisera både sund självinsikt, rimlig distans och måttligt intag, men det är omöjligt. Min enda tröst är att vi är många fler som är smittade, både i USA, Sverige och resten av världen. Och trots att jag knappt kan se bortom mitt eget beroende, så undrar jag väldigt ofta vad det är som gör att just amerikansk politik sveper med så många av oss.Visst, det är ju mitt jobb som Sveriges Radios USA-korrespondent att följa allt amerikanskt med mikroskop, men det har varit samma sak långt innan jag hamnade här på korrekontoret på 35:e våningen. Redan när jag som tonåring på stenåldern levde ett år i USA och gick i skola här kände jag av de första symptomen, och jag har flera gånger avslöjats med att planera in privata USA-resor så att de skall klaffa med amerikanska presidentval. Det har gett mig oförglömliga upplevelser som att få se Jesse Jackson live på ett loppigt motell i Arizona, och att få prata med Jimmy Carter på ett flygplan på väg mot kampanjande i Kalifornien. Men, som sagt, det här är jag - men alla andra då? Vad är det som gör att vi är så många som tycker att just amerikansk politik ter sig så olidligt spännande jämfört med all annan, och som gör att den som inte ger ett vitten för minsta rörelse i tyska, turkiska eller taiwanesiska partiers inre liv inget hellre vill än att hänga med i varje sväng, varje krisunge, varje tiondels procentenhet här i USA? Visst, vi kan förklara det med populärkultur och teveserier och att USA är en exceptionell stormakt, med en på gott och ont särskild roll i världen, eller med att allt hörs och syns liksom så mycket mer när det kommer till amerikaner, men det räcker inte riktigt tycker jag. Det är något annat och mer. Det enda jag säkert vet är att jag är hopplöst biten. Att jag utan skyddsnät eller eftertanke bara vill ha mer av den fullständigt färgsprakande fest för ögat och örat som amerikansk politik är. Vill ha mer av den bländande retoriken både hos politiker och väljare, av den amerikanska verbala briljans som får en sjuttonårig kille som är frivillig valarbetare för Bernie Sanders, eller en 61-årig servitris som skänker skärvor av sin usla lön till Ted Cruz, att låta mer passionerade, insatta och engagerade än varje valfri svensk partiledare.Jag har helt gått på, och dras ohjälpligt med i, det framgångsrika formatet för hur politik både bedrivs och skildras här. Det är sport och underhållning samtidigt, och man kan ha många synpunkter på det, men som drabbad av den amerikanska valsjukan är det helt omöjligt att stå emot när den pompösa musiken drar i gång, när debatterna kommenteras i halvtid på klassiskt matchvis, med old-school-stora hörlurar på experterna som i rasande fart pekar på de snyggaste målen och de fulaste tricksen. När publiken på läktarna vrålar och gör vågen, och hejar på det egna laget ända in i kaklet. Då får de politiska bacillerna mer syre och nytt liv och förökar sig som aldrig förr i mitt blodomlopp. Mitt immunförsvar är obefintligt, och jag är helt chanslös.Det här är Agneta Furvik för P1 Morgon i New York.

Brittisk blockering och svensk facebookfejd  

Englands tabloider fick dille på svenska brott. Högt tonläge när radions medarbetare diskuterar migration och journalistik på Facebook. Hård kritik mot SVT:s språkval. Brittisk besatthet av svenska mord - och mysteriet med blockeringen Förra veckan blev ett mord på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal en stor nyhet. En tragisk historia om hur en pojke som varit i Sverige sedan i somras, med kniv högg ihjäl en kvinna som arbetade på hemmet. Det här blev naturligtvis en stor nyhet i svensk media. Men, mer förvånande, spred den sig också långt utanför vårt lands gränser. Inte minst fick nyheten vingar i brittisk press. Den skandalomsusade tabloidtidningen Daily Mail publicerade artikel efter artikel och skickade ett team till Sverige för att rapportera på plats. Tidningen publicerade uppgifter på den misstänkte förövarens ursprungsland och spekulerade i hans psykiska hälsa. Det här fick, naturligtvis, genomslag i det en del vill kalla alternativa medier. På dessa svenska webbsidor blev Daily Mail över en natt det som brukar kallas sanningssägare om Sveriges problem med migration. Men så plötsligt kunde inte en del av de svenska läsarna ta del av Daily Mails webbrapportering. Något som kvickt gav upphov till ett antal långdragna teorier om mörkläggning och censurering av den svenska staten. Vår reporter Jonna Westin har ägnat veckan åt fallet. Varför gick vissa av Daily Mails artiklar inte att läsa i Sverige? Och varför har brittiska tidningar fått ett nyfött intresse för vissa svenska mord? UPPDATERING: 3 oktober 2016 meddelande granskningsnämnden för radio och tv att ovannämnda reportage fälls för bristande opartiskhet. Det handlar om att vi säger att en blogg ”allt mer glidit in på en invandringsfientlig linje”, en beskrivning bloggaren inte höll med om. Eftersom inte en företrädare för bloggen fick bemöta beskrivningen så anser nämnden att det strider mot kravet på opartiskhet. Däremot frias inslaget vad gäller kravet på saklighet och respekt för enskilds privatliv. Nämnden avstår från att kräva att Sverige Radio ska meddela bedömningen i en så kallad pliktsändning. Facebookfejd om flyktingrapportering Hur bra har vi journalister lyckats i vår bevakning av flyktingsituationen i Sverige? Har vi skildrat möjligheterna och utmaningarna med en stor migration på ett för publiken trovärdigt sätt? Ja, den frågan är konstant på agendan i dessa dagar, och denna vecka blev inget undantag. Men dock lite annorlunda.Förra lördagen delade en av Sveriges Radios korrespondenter en artikel på sin Facebooksida. Rubriken lyder “Journalister självkritiska till migrationsrapporteringen” och i artikeln har en av radions mest kända röster, Studio Ett:s programledare Jörgen Huitfeldt sagt att “Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration. ”Korrespondenten som delar artikeln skriver: “Jörgen - Jag måste säga att jag häpnar när jag läser citatet nedan. Målkonflikt? Hurdå?” Under några dagar rasar sedan en debatt i högt tonläge i kommentarsfältet. En efter en av profilerade radioreportrar stämmer in och tycker till. Det är en unik inblick, ett fönster som öppnas rätt in i ett slags digitalt redaktionsmöte på Sveriges mest trovärdiga nyhetsredaktion – Ekot. Vi bestämde oss för att i veckan prata med två av de inblandade. Inte för att diskussioner på Facebook är något nytt, utan för att ämnet sätter fingret på en fråga med stort allmänintresse. Hur har vi och hur ska vi rapportera om migration och integration? Vad är fakta och vad är tyckande? Reporter Johan Cedersjö. Jack Werners socialamedierkrönika: Är all publicitet god publicitet? Förra veckan gjorde vi ett besök hos Skånska Dagbladet. Detta med anledning av dom publiceringar tidningen gjort om en påstådd patrullering av en nazistankuten grupp i Öresund. Vår krönikör Jack Werner lyssnade på reportaget och bestämde sig för att skriva sin analys. Frågan är den till synes eviga: är all publicitet bra publicitet? Språkkrig om dokumentärdubbning Sverige Television kritiserades i veckan av Språkförsvaret för att de dubbar dokumentärfilmer från sitt originalspråk till engelska. Varför då, undrade dom – textremsan är ju ändå på svenska. Vad är felet med att höra franska, tyska eller kanske spanska? Att sända dokumentärer på sitt originalspråk ger enligt föreningen fler nyanser, blir mer autentiskt och lär oss tittare att relatera till fler språk än den allt mer dominerande engelskan. Vi skickade i veckan vårt reporter Linnea Svensson till fronten för att höra båda sidorna i årets första språkkrig.

Founders Talk - 45: Dalton Caldwell / App.net - Part 2  

Adam talks with Dalton Caldwell the Founder of App.net. Since we barely scratched the surface of the planned conversation around what he's doing with App.net in part 1, Dalton agreed to come back on the show for a part 2 to discuss the back story of App.net!

Featuring

Dalton Caldwell – Twitter, GitHub, Website Adam Stacoviak – Twitter, GitHub, Website

Notes and Links

Join App.net! This is my invite to you to sign up for a free App.net account! Dalton Caldwell App.net Podcast | App.net Dear Mark Zuckerberg | Dalton Caldwell Announcing the App.net Developer Incentive Program | App.net Updates to the App.net Developer Incentive Program | App.net Home - App.net API Documentation Aaron Levie (levie) on Twitter Drew Houston (drewhouston) on Twitter appdotnet (App.net) on GitHub Podlove | Personal Media Development App.net Passport for iOS on the iTunes App Store
Gruvan på Tekniska museet i Stockholm  

En av landets äldsta utställningar nyöppnar: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm. I Klassikern går kulturredaktionens Mattias Berg tillbaka ned i sin barndoms spökhus. Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från

Prep meals - grundrätter för hela veckan!  

I restaurangkök börjar man inte laga maten när gästen beställer den - utan man preppar maten innan, så långt det är möjligt. Recept: Therese SvenssonAlltså: man förbereder. Det kan du också göra så du slipper uppfinna en rätt så fort du blir hungrig. Om du börjar preppa så kommer du att ha en massa färdiga matkomponenter hemma som du kan lägga ihop till olika rätter. Se det som att du bygger upp en liten minibuffé hemma i kylen. Ju mer du preppar, desto mer tid får du till de riktigt roliga sakerna: äta, slacka och snacka skit. Veganmajonnäs, en grundsås med tre smakerVeganHåll i hatten och bli inte rädda, för nu pratar vi emulsion. Det må låta som en kemilektion eller som en romantisk låt på franska. Men det är i själva verket en lika svingod som superenkel teknik för att få till en tjock sås. För att citera internet: ”en emulsion en blandning av två vätskor som normalt inte blandar sig, till exempel vatten och olja eller fett. Emulsionen framställs genom att den ena substansen slås sönder till så små droppar att de flyter omkring fritt i den omslutande vätskan.” Vi använder alltså våld för att göra världens godaste sås - eller i detta fall en stavmixer! Principen är alltså som en vanlig majonnäs – att mixa äggula med olja men i detta fall använder vi sojamjölk istället för äggula vilket funkar prima. Här delar vi sen upp majon i tre skålar för vi ska ha tre smaker. En håller vi neutral som den är, den andre pressar vi vitlök i så det blir en aioli och den tredje blandar vi med hackad gurka, mynta och vitlök till en tzatziki.GÖR SÅ HÄR:Häll 1 dl sojamjölk, 1 dl rapsolja och 1 tesked vitvinsvinäger eller dijonsenap i en hög mixerskål.Sätt ned stavmixern och kör på max tills det bildas en tjock sås. Vill du ha tjockare konsistens häller du på mer olja.Smaka av med salt och peppar.Klart! Nu kan du dela upp majon i tre skålar – behåll den första neutral. I en andra skålen blandar du pressad vitlök samt en tesked olivolja och då får du en vegan-aioli. I den tredje blandar du ned strimlad gurka, mynta, hackad vitlök och nymald svartpeppar till en tzatziki. Smaka av efter eget tycke!   Ugnsbakade rotfrukterVeganEn grundbult i grön matlagning – goda ugnsbakade rotfrukter! Kan användas till allt. När du tröttnar på att äta dem kan du mixa dem till en rotfruktshummus eller spä ut med havregrädde och mixa till en slät rotfruktssoppa som du smaksätter med dina favoritörter.Gör så här:Skölj och rensa ett gäng rotfrukter – du behöver inte skala. Om du skär dem i samma storlek så de tillagas de på ungefär samma tid.Lägg rotfrukterna i ett lager på en bakplåtspappersklädd plåt.Ringla över lite rapsolja, ca en matsked, salta och mal över lite nymald svartpeppar.Skaka eller rör om allt så allt täcks av oljan.Kör in i ugnen på 200 grader tills rotfrukterna blivit lite skrynkliga och fått svartrostade fläckar här och var. Kolla efter 20 minuter och förläng eventuellt tiden med 5 minuter åt gången.Servering: Ta ut och ät som de är eller med en god topping som hackade nötter och örter, smulad ost, olivolja, aioli eller varför inte bearnaise (Mmm ... bea!)  Rostade frönVeganIbland när du hör uttrycket rosta betyder det att du steker utan fett, gärna så det får lite svartrostade, nästan brända fläckar. Detta gör främst att det smakar svingott, lite grillat och rökigt nästan. Ibland blir jag nästan tårögd vad lite värme kan göra med så många råvaror, de kan gå från de mest modesta och nästan oätbara smaker till fantastiska smakexplosioner. Rostade frön är användbara som topping och crunch-förhöjare på det mesta.Gör så här:Häll frön, exempelvis solrosfrön, i ett lager i en torr het stekpanna.Rör om då och då tills fröna säger POP, börjar dofta gott och får en gyllenbrun ton.Häll av fröna i en skål och salta lätt.  Linser kokta i äpplemust eller ölVeganFolk verkar misstro linser. Jag tror det beror på alla hemska röda

Los Vegos 0

Shopping - en mytisk galleria  

Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –- och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid, man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen

Shopping - en mytisk galleria  

Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –- och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid, man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen

Nu blir det riktigt fattig mat!  

Nu har Los Vegos-Therese bränt alla pengar på att ha kul. Den fattigaste veckan i månaden är här. Då gillar man läget, gräver längst in i skafferiet och lagar gott på en svindlande låg budget. Recept: Therese SvenssonNudelplättar med fruktsoda, ostbågar och rostad majskrämVegetarisktFör några år sen svepte en nudelrätt in över internet och blev viral över en natt – The Ramen Burger. Det är helt enkelt snabbnudlar blandade med omelett- eller pannkakssmet och gräddade i en panna till små nudelplättbiffar. I Ramen Burger-fallet användes nudelplättarna som bröd till hamburgare. Idag ska vi dock fattiglappa oss så jag stannar vid plättarna och toppar dem med en Björn Gadd-inspirerad majskräm som jag gör av majs från en vanlig majskonserv. Ingredienser (2 portioner)1 paket snabbnudlar2 ägg2 msk fruktsodaOstbågarFärsk koriander till serveringMajskräm:1 burk majs1 tsk chipotlepaste tacosås eller chilisås1 msk olivoljaSalt Gör så här:Koka nudlarna efter anvisning på paketet. Häll av i durkslag och häll över i en bunke. Knäck två ägg över och blanda ihop med 2 matskedar fruktsoda, svartpeppar och 2 dl krossade ostbågar.Klicka ut lite nudelgegga i en het stekpanna och stek på bägge sidor tills gyllene, precis som en plätt. Upprepa tills allt är klart och lägg över på en tallrik.Häll burkmajs i en het stekpanna och låt fräsa tills de är lite brända. Häll över kalaset i en bunke, tillsätt 1 tsk chipotle paste, 1 msk olivolja och stavmixa slätt till en kräm. Smaka av med salt och mer chili om du vill.Servering: Servera nudelvåfflorna med majskräm och smula över mer ostbågarna. Färsk koriander är gott till också. Klart! Tips: Läsk i smeten. Genikocken David Chang från amerikanska nudel-och-så-mycket-mera-krogimperiet Momofuku använder bland annat Sprite som vätska i tempurasmet. Inte bara är det kul utan det blir även en fluffigare och lättare smet. Här håller jag alltså ned fruktsodan direkt i plättsmeten.Tips: majs. Det kanske verkar tråkigt med burkmajs, men som fattiglapp kan man ändå rosta dem hårt för att få fram lite mer smak. Majssäsongen varar från ungefär augusti till oktober så om du läser detta då och har en färsk majs med höljet kvar kan du blötlägga allting i tio minuter och sedan grilla majsen direkt i höljet. Då ångas majsen inuti höljet och blir perfekt. Dra bara ned höljet sen och lägg direkt på grillen för grillränder. Funkar i ugnen också!  Macklasagne på torrt bröd med bönbechamelVegetariskt, laktsofrittMacklasagnen gjorde jag en kväll när min kille skulle cykla hem i åska och regn och jag hade typ inget hemma. Jag tänkte: "hm, jag gör en mix av hans godaste comfort food - smörgås, nåt såsigt och lasagne". Tadaa! Lasagnemackan var född! Nu kanske inte du har just exakt de här ingredienserna hemma men det är just det som är poängen – använd de rester du har! För Macklasagnen är en briljant matplattform för rester. Den passar utmärkt när du har en torr baguette eller limpa hemma och någon krämig röra, gryta, puré eller tjock sås eller soppa som blivit över. Ingredienser (1 ugnsform)1 baguetteValfri lagrad ost, till exempel präst, grevé eller VästerbottenCa 3 dl fryst och tinad bladspenatCa 1 dl strimlad kål som savoykål eller grönkålOlivoljaSmörSalt Bönbechamel:1 burk vita bönor eller cannellinibönorMald muskotSalt, vitpepparOlivolja Gör så här:Sätt ugnen på 275 grader.Häll av vätskan från bönorna och stavmixa dem i en bunke med en nypa muskot, olivolja och salt. Smaka av.Skär baguetten i fyra tunna skivor på längden så de ser ut som långa tunna skidor.Lägg två baguetteskivor i botten av en smörad ugnsform. Ringla över olivolja. Smeta ut bönbechamelsås och spenat. Toppa med några skivor ost.Lägg på varsin till brödskiva och tryck till lite. Ringla över olivolja och smeta ut ett till lager bönbechamel, strimlad kål och skivad ost.Grädda i mitten av ugnen ca 15 minuter tills osten smält och kålen fått fina gyllenrostade fläckar.Servering: Ta ut och låt svalna n&ar

Los Vegos 0

Gershwins Rhapsody in Blue - ett experiment inom modern musik  

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är

0:00/0:00
Video player is in betaClose