Search

Pipen som gör mig galen: Agneta Furvik i New York  

New York, fredag.Det ska bli så oändligt, oändligt skönt att få vila från den här staden under några veckors semester. På nån solig strand, i nån stockholmsallé, vid ett cafébord i Malmö. Don't get me wrong, som vi säger här i Amerika, missförstå mig rätt: New York är som stad helt unik, osannolikt fantastisk och alldeles, alldeles underbar.Den hopplösa kärlek som drabbade mig när jag första gången kom hit som tonåring under det vildvuxna sjuttiotalet, den kärleken kommer att sitta i så länge jag lever, och jag känner den vareviga dag. Att ta en enkel promenad till mataffären runt hörnet, eller åka buss några hållplatser ger ofta större upplevelser än vad världens samlade konstskatter kan erbjuda. Det är en sprakande karneval av mänsklighet i de mest oväntade former, inte så sällan ihop med en medmänsklighet i världsklass. Så det är inte det. Inte alls. Det är något annat. Något som är så ständigt närvarande att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. För det är ljuden i den här stan som gör mig spritt språngande galen, eller i alla fall ofta på gränsen till gråtfärdig.Den galna kakofoni av oväsen som denna stad varje timme och varje sekund ger i från sig, försätter mig i förtvivlat vansinne. Först är det en grundton av en miljon, så känns det i alla fall, luftkonditioneringsaggregat som dånar och brummar på vartenda tak. Vi snackar motsvarigheten till motorljudet från tusentals långtradare på tomgång. Till det lägger vi så de verkliga långtradare som helt lagligt vräker sig fram på alla små och stora gator och avenyer, särskilt på nätterna, när de flesta varutransporter äger rum. Nästan varenda en av dem dundrar så till den milda grad att man varje natt tror att kriget självt kommit till New York.Men nädå, det är bara deras lösa last, plåtiga flak eller skabbiga stötdämpare som låter, precis som vanligt. Den helt vanliga biltrafiken är väl egentligen det som stör minst, trots det ständiga tutandet, motorvarvandet och skrikbromsandet. För det i och för sig öronbedövande oväsendet dränks liksom i så mycket annat. Tillåt mig fortsätta: Jättelika tryckluftsborrar? Jajamän, varje dag, dygnet runt i gatuarbeten från både helvetet och evigheten. Alltid är det nåt som måste borras upp med högsta möjliga volym och vibration. Dessutom byggs det något så kopiöst i den här stan att jag när jag tittar ut genom mina fönster ser minst tio skyskrapor under utveckling. Och alla växer de fram med hjälp av tjugo-fyra-timmar-per-dygn-sju-dagar-i-veckan vasst pipande lyftkranar och grävskopor. Det är samma ljud som när en lastbil backar och i några minuter entonigt varningspiper på ett alldeles extra gällt och gräsligt sätt.Det pipandet är vi i New York oavbrutet välsignade med, dag som natt. Det är väl nån amerikansk säkerhetsföreskrift som säger att alla arbetsfordon som rör sig i vilken riktning som helst, måste pipa. Det ljudet är nog det värsta av alla, och de tuffaste av öronproppar har inte en chans. Och tro mig, jag försöker med mycket mer än så. När jag i förrgår försökte sova lite på dagen eftersom allt oväsen gjort att jag inte sovit på natten, satte jag först i mina proppar. Ovanpå dom satte jag mina dyra hörlurar, den där sorten som dämpar ljud rätt så rejält. Räckte inte. Pipen fortsatte penetrera mina öron. Då satte jag på en app med så kallat "white noise", alltså sånt där jämnt och oidentifierbart ljud som ska ta bort allt annat ljud. Hjälpte inte heller.Trots feta öronproppar, ljuddämpande hörlurar och "white noise"-ljud på hyfsat hög nivå, fortsatte det där pipandet tränga sig in och få det att kännas som att någon minst en gång i sekunden stack en sylvass nål rakt in i min hjärna. Slutligen har vi förstås det där ljudet som de flesta av er därhemma äääälskar, det som via diverse teveserier blivit New Yorks signaturmelodi, och som får folk i andra änden av min telefon att lyckligt sucka, ååååh vad jag längtar till New York när jag hör det där! Ja, jag pratar om sirenerna. Från polisbilar, ambulanser och brandbilar. De går inte heller att stänga ute, inte ens om jag ovanpå öronproppar, tystlurar och "white noise"-appar sätter på min egen luftkonditionering, som inte direkt dånar på något diskret vis. Men det hjälper inte. Inget hjälper.Så det ska bli så oändligt skönt med några veckors semester. Och, jo, jag hör själv att jag låter som att det är väldigt hög tid.Agneta Furvik, New York agneta.furvik@sverigesradio.se

Fem minuter om yttrandefrihet: Betlehem Isaak  

I P1 Kulturs sommarserie delar åtta inbjudna författare, samhällsdebattörer och konstnärer med sig av sina tankar om yttrandefriheten, detta jubileumsår för Tryckfrihetsförordningen. Kanske är det jag som är i ett fängelse någonstans långt bort härifrån, kanske sitter jag där i min cell och är stolt. Eller så har jag ångrat allting. Trott att det är mitt fel...tänkt massa om, varför, hur och vad jag borde gjort. Och göra. Dem har ju trots allt fängslat min fysik. Det som bär min själ.Så här sitter jag instängd och gråtfärdig efter gårdagens piskning. Min rygg är fylld med öppna infekterade sår och ändå har jag inte fällt en tår för det har slutat göra ont. Efter ett tag blir man avdomnad, det hör till min vardag.O så vaknar jag. Detta är en dröm som återkommit i 6-7 år. Den har blivit en del av mig nu. Jag vet inte vad jag är dömd för, jag har ingen advokat. Det enda jag har är min mörka cell ett block som är nerstänkt med mitt eget blod och bredvid har jag två pennor i blyerts...jag har kladdat en massa poesi och tankar. Mitt brott är nog att jag skrev eller gjorde någon slags protest mot någonting.Jag har många gånger tänkt och funderat. Var det så här det skulle bli? Jag tänker mycket och ofta på hur mitt liv hade sett ut om min pappa hade vart fri. Jag hade säkert läst mer. Kanske vart mindre deprimerad, kanske shoppat mindre, kanske vart mer glad och mindre misstänksam. Kanske hade jag inte haft någon vägg som ska skydda mig mot andra människa. Kanske hade jag pratat lite mer och inte kallats för tråkig, kanske hade jag sprungit mer och inte börjat röka. Kanske hade jag vart mindre ledsen, mindre arg. Men bara kanske.Vad är en människas liv värd om inte en får vara fri fullt ut. Ingenting. Det ser vi bara genom den så kallade flyktingkatastrofen folk från Syrien, norra Afrika, Irak, Afghanistan och mitt forna hemland Eritrea de flyr för sitt liv som många brukar kalla det. Jag säger för sin frihet. För visst kan man leva i Eritrea, man kan äta, inte så att du blir mätt men nästan, du kan dricka, inte så att du släcker törsten men nästan, du gör vad du kan för att överleva. Men hur kan det vara värdigt, hur kan det vara värt när t.o.m. Dina tankar kontrolleras. Hur kan det vara värt när allt du säger hörs och analyseras av myndigheter som säger sig vilja ditt bästa fast dem samtidigt våldtagit din syster för att hon vägrade göra en tio årig militärtjänst, hur kan det vara värt när de fängslade dig för att du på något sätt försökte ge henne lite hopp om rättvisa när du hoppa på dem som fick orden om att göra det. hur kan det vara värt när din pappa som sitter i rullstol för att han krigat i 30 år blir förnekad sjukvård för att pengarna inte räcker till.Hur kan det vara värt när du tvingas sälja tuggummin på gatorna till folk som kommer från utlandet och festar och lever ett lyxliv i två månader och sen drar, hur kan det vara värt när du måste stå där o låtsas att allt är bra fastän det är dem från Schweiz som får medaljen för att ha delat ut billiga och kvalitetslösa ficklampor på Asmaras gator....hur kan det vara värt. Du fick inte ens någon ficklampa.Så du flyr. För din frihet. Ditt liv. Din familj. Då kanske pappa kan ta sig till sjukhuset, då kanske mamma kan äta sig mätt, och syrran ta sig ur, då kanske du får lite frid. Bli människa. Då kanske du kan få åka till Rom, och se arkitekturen, åka till Paris för Mona Lisa och London för karnevalen, och Wales för dess vackra natur. Då kanske du kan vara människa. Uppleva, se, andas och känna.Du kanske kan studera design, litteratur och konsthistoria. Skriva poesi. Spela in dig själv klaga och berätta om hur mycket du hatade att vara ofri, instängd och känna noll människovärde, för att sedan lägga ut det på youtube. Eller så kan du berätta om Mona Lisa eller gråta för att du riktigt inte förstod vad August Strindbergs röda rummet handlade om förrän tredje gången. Och känna dig fri.Betlehem Isaak

Dödligt våld har minskat med en tredjedel sedan 90-talet  

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att

Hopp i P1 0

Hur man förstår danska: Ekots Samuel Larsson i Malmö  

Den första frågan jag nästan alltid får i Sverige efter att ha presenterat mig som Danmarkskorrespondent är: Hur kan du begripa vad de säger?Och ja, det finns stunder jag ställer mig själv samma fråga. Men allt mer sällan. Som alla andra språk så lär man sig till slut om man bara nöter det lite. Men frågan är ändå intressant, för även om många gett upp och erkänner att de faktiskt inte förstår Danska, så finns det ändå bland många svensktalande, åtminstone hos mig, en känsla att jo men visst borde jag förstå det här! Också stör man sig på att man ändå inte gör det.Min första intervju i Köpenhamn som helt ny Danmarkskorrespondent var med en kvinna som just röstat i ett val. Efter fyra fem frågor om hennes röstande blir hon irriterad och intervjun slutar med att hon fräser att det där har jag ju redan svarat på två gånger. När jag redigerade den intervjun minns jag att jag att jag fick sitta och lyssna långsamt och om och om igen för att avkoda hennes svar. Och visst hade hon rätt - av hennes svar hade jag i stunden inte förstått egentligen något alls. Av alla hinder jag var beredd på i mitt nya jobb var konstigt nog språkproblem inte på min radar. Jag pratar ju svenska...Hade jag varit korrespondent någon annanstans längre ut i världen hade jag förmodligen använt tolk eller pratat engelska om jag inte förstod. Men engelska i Köpenhamn, vilket hån mot tanken om den skandinaviska gemenskapen! Ja, men så går det som det går också.Nej, det är inte så lätt för svenskar att förstå talad danska, som vi gärna vill att det ska vara. Men å andra sidan är språkbarriären inte så hög som den kan verka. Rätt snart lär man sig höra var ett ord slutar och nästa börjar i den vackert melodiska rotvälskan, och då är man faktiskt en god bit på vägen. För själva orden är faktiskt inte så svåra. Visst skiljer det sig, men talar man svenska begriper man ändå det mesta via associativa omvägar. Ta danska ordet felleskab till exempel. Vi gör det i felleskab, vi gör det tillsammans. På svenska påminner felleskab om både samfälld och gemenskap, som båda betyder ungefär samma sak.Sedan finns ju den gamla myten om att skåningar förstår danska bättre än andra. Det är nog lite si och så med det, men vissa skånska ord gör ju språkinlärningen lättare. Lätt och smidig heter nim på danska, men även i Skåne. Trillevagn och rullebör påminner båda om danska trillebör. Och så vidare.Men mest underlättas nog kommunikationen för en svensk i Danmark av alla vänliga danskar som ofta både gör sitt bästa för att förstå svenska och själva pratar med så många svenska ord de bara kan stoppa in. Senast i veckan en dansk minister som jag frågade om jag kunde ställa några spörsmål till, men som vid åsynen av Sverigesradiologgan på min mikrofon utbrast "åhå, du vill alltså ställa några fråååågor, ja det ska väl gå braaa". Hans svenska var ungefär lika dålig som min danska. Han tog vänligheten lite för långt, det underlättade inte intervjun. Men vänligt var det.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

Den antika konsten att revidera historia: Ekots Hanna Sahlberg i Peking  

Peking, tisdag.På juldagen cyklade jag med barnen för att hälsa på gamla grannar. Medan de lekte drack jag te med mamman i familjen, en kvinna i yngre medelåldern med ögon trötta av kontorsarbete. Familjen har det gott ställt och verkar mest oroa sig för hur de ska kunna garantera att deras enda barn får den allra bästa utbildning och den allra bästa uppväxt som går att få. Å ena sidan har det inneburit att barnet sedan treårsåldern fått lägga de mesta av sina lediga stunder på privatlektioner i engelska, matematik och musik. Å andra sidan har mamman sett till att lägga all sin semester på att resa runt med sitt barn i olika länder, från paradisiska stränder till Londons shoppingkvarter, och det innan barnet hunnit bli mer än tio år.Så inte undra på om hon såg lite trött ut där vid köksbordet. Medan vi drack te funderade hon högt över vad hon tyckte sig ha iakttagit under sina resor.-Det verkar som om de gamla civilisationerna försvinner, sade hon, Egypten, Indien…och i Grekland är ekonomin så dålig nu, och sedan var det ju Turkiet och Italien som tog över den västerländska civilisationen, och, nu verkar det bara vara Kina kvar som har en 5000 år gammal kultur…Där kunde jag som vanligt inte låta bli att invända. Platsen vi satt på råkade en gång ha tillhört den yttre delen av kejsarpalatsets förbjudna stad. Området var så historiskt intressant att världskulturmyndigheten UNESCO protesterade när de gamla kvarteren skulle renoveras i början av 2000-talet. Fastighetsbolaget och distriktsregeringen lovade att bevara den historiska prägeln – och resultatet blev en nästan total rivning och splitter nya radhus i betong, målade i snabbt flagnande rödfärg.Mina gamla grannar har inrett sitt med Ikeamöbler och är nöjda med sin investering. Men det vore magstarkt att påstå att några synliga föremål i omgivningen kunde spåras tillbaka till ett tidigare datum än år 2000.Sådana här historier lyfter inte pekingborna på ögonbrynen åt längre. De är alltför vana. Men när gravar från Handynastin kördes över med grävmaskin för några veckor sedan skrevs i alla fall en notis av den statliga nyhetsbyrån. Gravarna i Ruzhou var från tiden omkring Jesu födelse och höll på att undersökas av arkeologer från den lokala kulturmyndigheten. Men när reportern besökte platsen hade grävskoporna och larvfötterna redan gjort sitt jobb, och arbetet tycktes pågå utan att ta notis om en liten bötfällning från kulturmyndigheten. På det sättet påminde historien mig om en jag råkade få syn på i svenska medier, om kommunalrådet Bo Carlsson i Vänersborg som grävde bort en besvärande fornlämning på sin tomt vid samma tid. Fornlämningar och kommunalpolitiker med så kallad entreprenörsanda verkar sällan kunna samsas.I Ruzhou grävde fastighetsbolaget bort Handynastigravarna eftersom det hade bråttom att färdigställa ett beställt av ett så kallat centralt kulturtorg på orten. Liknande finns på snart sagt varje stor och liten ort i Kina och turisterna brukar komma för att glädja sig åt landets 5000-åriga historia medan färgen ännu inte har torkat.Men min granne i det utraderade historiska kvarteret i Peking hade något annat i tankarna. För henne består legitimiteten i Kinas historia inte så mycket av fornlämningar, utan mer av en idé om samhörighet. En berättelse skriven och omskriven med snarlika skrivtecken. Medan våra barn rumsterade om tillsammans hann jag tänka att om den kinesiska civilisationen nu har behållit samma bärande energi under 5000 år – så måste en viktig del av den bestå av en väl utvecklad förmåga att snabbt och oförblommerat skriva en ny reviderad och övertygande historia på föregångarnas ruiner.Hanna Sahlberg, Peking Hanna.Sahlberg@sverigesradio.se

Tjejerna som vill få världen att lyssna: Ekots Palmira Koukkari Mbenga i Jerusalem  

Jerusalem, onsdag.Det kommer nog tillfällen då vi alla stannar upp och undrar vad vi egentligen gör. Vad använder vi våra liv till? Och är det tillräckligt?Ett sådant tillfälle hade jag någon gång förra veckan. Det var dagen innan jag skulle åka hit till Jerusalem och att klipps spreds på en tio årig tjej som bor i byn Nabi Saleh på Västbanken. Hon heter Janna Jihad och kallas för Palestinas yngsta journalist. Hon har rapporterat från ockupationen i tre år nu.När jag träffar henne utstrålar hon samma pondus och rakryggade säkerhet som hon gör i filmklippen, där hon rapporterar från demonstrationer och konfronterar israeliska soldater. Vi går igenom byn och hon leder demonstrationen dom håller varje fredag. Hon skriker slagord och filmar samtidigt sina vänner och sin familj som går efter henne i tåget. Hon drar sig undan när militären börjar skjuta tårgas, men är sen tillbaka och rapporterar om de stora gräsbränderna tårgaspatronerna startade.Framför mig står alltså en tioårig tjej med tusen mer mod, integritet och självsäkerhet än jag någonsin kommer att kunna uppbåda. Hon såg att inga journalister var där och rapporterade om orättvisorna, så hon tog saken i egna händer. Tio år gammal påminner hon mig om varför jag gav mig in i yrket från första början.Samtidigt är Janna Jihad så himla mycket ett barn, som vilket som helst. Hon verkar irriterad över batterihållaren till mikrofonen som det tyska tv-teamet som också är på plats har satt på henne. När hon inte rapporterar tycker hon om att leka med sina kompisar. När hon blir stor vill hon bli fotbollsproffs, ifall Palestina är befriat och hon inte behövs som journalist vill säga.Dagen efter åker jag till en annan del av Västbanken och träffar 12-åriga Dima. Hon är rastlös. Har svårt att sitta still och verkar inte särskilt pigg på att svara på mina frågor. Hon hade kunnat antas vara som vilken nästan-tonårstjej som helst, om det inte vore för att hon nyligen blivit släppt efter att ha suttit drygt två månader i israeliskt fängelse.Hon greps intill en bosättning nära sitt hem i februari. Enligt uppgift ska hon ha haft kniv på sig och dömdes för att ha försökt attackera en israelisk säkerhetsvakt, något hon erkände som en del i en uppgörelse tillsammans med sin advokat, men som både hon och hennes familj har sagt inte stämmer.När vi sitter där på soffan i hennes hem berättar hon om hur hon fick händerna fastbundna bakom ryggen, hur de la henne på marken och trampade på hennes huvud och sa att de skulle döda henne och skrek på henne under flera timmar långa förhör. Hennes mamma berättar att hon ville ge sin dotter en vinterkappa, för att skydda henne mot februarikylan men att hon inte fick. Hennes pappa berättar att han efter att dottern greps har förlorat arbetstillståndet i Israel och att de nu har svårt att klara ekonomin. Båda vittnar om hur förändrad dottern är efter tiden i fängelse och att de har svårt att veta hur de ska ta hand om henne.Dima är ett av 440 barn under 18 år som satt fängslade under Israels militärlagar i februari i år, och ett av drygt 100 som var under 15. Det enligt siffror från organisationen Defence for Children International. När hon blir stor vill hon bli journalist. Jag tänker på Dima och jag tänker på Janna. Två tjejer med helt olika historier, men som båda sett och varit med om alldeles för mycket för sina åldrar. Och båda har samma mål. Att berätta för världen om orättvisorna som drabbar dem och så många andra.Där och då, av de här två tjejerna, blir jag påmind om varför jag gör det jag gör. Och om många av oss journalister behöver steppa upp våra game.Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

Hur blir man dansk? Samuel Larsson i Malmö  

Malmö måndag, Jag får erkänna att jag tog hjälp av Google för över huvudet taget få reda på vem Carl Nielsen var. Å att han, tydligen dansk tonsättare, föddes 1865. Ett årtal jag gärna hade behövt kunna om jag skulle vilja klara senaste danska medborgarskapsprovet.Trots lite fuskande med Google lyckades jag bara skrapa ihop 27 rätt på de 40 frågorna och klarade därmed inte gränsen på 32 rätt för att få bli medborgare i Danmark. Kanske hade jag ändå inte klarat språktestet som man också måste göra, men jag föll alltså redan på testet som skulle kontrollera att jag har tillräcklig förankring i dansk kultur, samhällsliv och värderingar för att få ett danskt pass.En del frågor var rätt lätta - jo, både mamman och pappan är oftast vårdnadshavare till barn i Danmark, och rätt svar var också ja på frågan om man som religiös i Danmark ändå måste respektera landets lagar.Andra frågor var svårare - vilket år sändes egentligen den första filmen om det så kallade Olsen-gänget. Var det 1968, 70 eller rentav 71? Och vad handlar egentligen den danska baletten Sylifiden om? Också var det här med Carl Nielsen och när han föddes.Härifrån den svenska sidan av sundet så ter det sig lite ovant, den här fixeringen vid vad det innebär att vara dansk - och hur man försöker koka ner sin nationella identitet till en rad kryssfrågor för att kunna mäta graden av danskhet i en människa. För medan många andra länder låter nationella identiteten vara summan av sina medborgare och variera över tid, så är det som att Danmark försöker göra tvärtom och låta en på förväg bestämd nationell identitet vara en förutsättning för medborgarskap.I år är provet tuffare än förut. Man måste nu ha ännu fler rätt för att klara sig, och bakgrundsmaterialet man får att läsa in sig på har utökats till en bok på 140 sidor - på danska. Rätt få orkar genom den verkar det som, för nu senast kuggade två tredjedelar av deltagarna provet - ett prov som de för övrigt betalat nästan 1000 kronor för att få göra.Men medborgarskapstestet vållar såklart debatt även i Danmark varje gång det äger rum. Självklart kan inte dansk media motstå frestelsen att testa danska politiker på provet, och nästan varje gång avslöjas någon folkvald med att inte klara ribban för medborgarskap. En rätt förutsägbar dramaturgi kan tyckas, men oavsett den så tycker långt i från alla danskar att det är någon poäng med att testa nya danskar på filmkunskap från 60-talet och tonsättare från 1800-talet, och frågar sig på vilket sätt sådan kunskap ger människor större lojalitet med Danmark.Men det skämtas också såklart. Viral den här gången blev skylten utanför matbutiken som deklarerade att deras jordgubbar inte heller har någon aning om vilket år Carl Nielsen föddes, men att jordgubbarna trots det är garanterat danska.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent samuel.larsson@sverigesradio.se

30.03.2014 Hurra for dansketiden!  

Fire hundre år som dansk lydrike var avgjørende for det norske språket, mener Per Ivar Vaagland, generalsekretær i Fondet for dansk-norsk samarbeid. For det første mistet vi skriftspråket vårt, gammelnorsk. I stedet fikk vi et dansk skriftspråk som var enerådende til langt ut på 1800-tallet. Og hadde vi ikke hatt dette danske skriftspråket, ville vi heller ikke fått nynorsk og bokmål. På grunn av dansketiden startet språkutviklingen vår først etter 1814, sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr ved Universitetet i Agder. Hvis vi, som Sverige og Danmark, hadde fått et nasjonalspråk noen hundre år tidligere, ville det sett helt annerledes ut. Da ville det ha bygget på gammelnorsk og slett ikke vært preget av den språklige friheten vi har i Norge, både skriftlig og muntlig. Da Norge ble fri fra danskene, begynte arbeidet med å lage et eget, norsk språk. Det syntes danskene var uforståelig og urimelig, forteller Jørn Lund, språkprofessor og rådgiver for Fondet for dansk-norsk samarbeid. Fremdeles er det mange i Danmark som synes det er sært at Norge har to skriftspråk. Den norske språkstriden var også vanskelig å forstå for danskene. Kanskje ikke så rart, for den var noe helt for seg selv. Den hadde eksotiske trekk, sier Helge Dyvik, språkprofessor ved Universitetet i Bergen. Han mener det spesielle lå i at striden stod mellom norske nordmenn fra Norge, ikke mellom etniske grupper eller mellom grunnleggende forskjellige språk. I begynnelsen hadde striden to fronter: på den ene siden stod tilhengerne av Ivar Aasens lansdmål, på den andre siden riksmålstilhengerne. Begge leire mente de hadde den beste løsningen for et felles, norsk skriftspråk. Etter at det vi i dag kaller nynorsk og bokmål fikk status som likestilte skriftspråk, fulgte mange rettskrivningsreformer. Noen av dem skapte også rabalder. Den mest kontroversielle reformen kom i 1938, forteller Helge Dyvik. Målet var at bokmål og nynorsk gradvis skulle nærme seg hverandre, for senere å smelte sammen i et felles samnorsk. Rettskrivningsreformen ble vedtatt, men noe samnorsk fikk vi aldri. Har vi fremdeles et norsk skriftspråk om 200 år? Forfatter og språkviter Helene Uri er optimist, og tror at vi har det. Men språket vil være annerledes, med blant annet mange nye ord fra engelsk og kanskje også fra minoritetsspråk. Sylfest Lomheim, språkprofessor ved Universitetet i Agder, ser ikke fullt så lyst på fremtiden for norsk skriftspråk. Hvis vi fremdeles skriver norsk om 200 år, vil det ikke være bokmål eller nynorsk, men samnorsk, tror Lomheim. Rubrikk: Hurra for dansketiden! sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr. Hadde det ikke vært for hundreårene som dansk lydrike, ville vi ikke hatt nynorsk og bokmål. Vi ville heller ikke hatt den språklige friheten vi har i Norge i dag.

30.03.2014 Hurra for dansketiden!  

Fire hundre år som dansk lydrike var avgjørende for det norske språket, mener Per Ivar Vaagland, generalsekretær i Fondet for dansk-norsk samarbeid. For det første mistet vi skriftspråket vårt, gammelnorsk. I stedet fikk vi et dansk skriftspråk som var enerådende til langt ut på 1800-tallet. Og hadde vi ikke hatt dette danske skriftspråket, ville vi heller ikke fått nynorsk og bokmål. På grunn av dansketiden startet språkutviklingen vår først etter 1814, sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr ved Universitetet i Agder. Hvis vi, som Sverige og Danmark, hadde fått et nasjonalspråk noen hundre år tidligere, ville det sett helt annerledes ut. Da ville det ha bygget på gammelnorsk og slett ikke vært preget av den språklige friheten vi har i Norge, både skriftlig og muntlig. Da Norge ble fri fra danskene, begynte arbeidet med å lage et eget, norsk språk. Det syntes danskene var uforståelig og urimelig, forteller Jørn Lund, språkprofessor og rådgiver for Fondet for dansk-norsk samarbeid. Fremdeles er det mange i Danmark som synes det er sært at Norge har to skriftspråk. Den norske språkstriden var også vanskelig å forstå for danskene. Kanskje ikke så rart, for den var noe helt for seg selv. Den hadde eksotiske trekk, sier Helge Dyvik, språkprofessor ved Universitetet i Bergen. Han mener det spesielle lå i at striden stod mellom norske nordmenn fra Norge, ikke mellom etniske grupper eller mellom grunnleggende forskjellige språk. I begynnelsen hadde striden to fronter: på den ene siden stod tilhengerne av Ivar Aasens lansdmål, på den andre siden riksmålstilhengerne. Begge leire mente de hadde den beste løsningen for et felles, norsk skriftspråk. Etter at det vi i dag kaller nynorsk og bokmål fikk status som likestilte skriftspråk, fulgte mange rettskrivningsreformer. Noen av dem skapte også rabalder. Den mest kontroversielle reformen kom i 1938, forteller Helge Dyvik. Målet var at bokmål og nynorsk gradvis skulle nærme seg hverandre, for senere å smelte sammen i et felles samnorsk. Rettskrivningsreformen ble vedtatt, men noe samnorsk fikk vi aldri. Har vi fremdeles et norsk skriftspråk om 200 år? Forfatter og språkviter Helene Uri er optimist, og tror at vi har det. Men språket vil være annerledes, med blant annet mange nye ord fra engelsk og kanskje også fra minoritetsspråk. Sylfest Lomheim, språkprofessor ved Universitetet i Agder, ser ikke fullt så lyst på fremtiden for norsk skriftspråk. Hvis vi fremdeles skriver norsk om 200 år, vil det ikke være bokmål eller nynorsk, men samnorsk, tror Lomheim. Rubrikk: Hurra for dansketiden! sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr. Hadde det ikke vært for hundreårene som dansk lydrike, ville vi ikke hatt nynorsk og bokmål. Vi ville heller ikke hatt den språklige friheten vi har i Norge i dag.

20.10.2013 Flerspråklighet  

For noen tiår siden trodde man fremdeles at det kunne være skadelig for barn å vokse opp med to eller flere språk i familien. I dag er den påstanden tilbakevist av vitenskapen. Flerspråklighet kan tvert imot gi barna mange fordeler, mener forskerne Annick de Houwer, Kendall King og Allison Mackey. I denne totimers spesialsendingen hører du også om dette: MultiLing er et nytt senter for fremragende forskning, som ligger under Universitetet i Oslo. Senteret skal forske på flerspråklighet fra vugge til grav, forteller nestleder Bente Ailin Svendsen. Hun mener forskningsresultatene kan bidra til at innvandrere lettere blir integrert og inkludert i det norske samfunnet. Ved senteret arbeider de blant annet med å kartlegge språkutviklingen hos innvandrerbarn. Det viser seg f.eks. at disse barna kan ha et mindre ordforråd på hvert av språkene sine, men tilsammen har de like stort ordforråd som jevnaldrende enspråklige barn. Språkprofessor Hanne Gram Simonsen og stipendiat Pernille Hansen mener vi trenger en egen normal for språkutvikling hos flerspråklige barn, de følger ikke samme mønster som de enspråklige. Språkprofessorene Hanne Gram Simonsen og Inger Moen tar oss med til det fonetiske laboratoriet og viser hvordan de kan registrere det som skjer inni munnen når vi snakker. Hvordan foregår kommunikasjonen mellom en som har norsk som førstespråk og en som har norsk som andrespråk? Hva må de gjøre under samtalen, for å sikre seg at de forstår og blir forstått. Dette forsker språkprofessor Jan Svennevig på. Problemstillingen er aktuell bl.a. i møtet mellom NAV og innvandrere, i helsevesenet, i jobbintervjuer, i undervisningssituasjoner, m.m. Kvensk er blant de minoritetsspråkene i Europa som nå får en egen skriftstandard. Hva synes kvenene selv om det? Slike spørsmål er det språkforsker Pia Lane skal finne ut av. I løpet av disse to timene møter vi også Språkforsker Olaf Husby ved NTNU i Trondheim. Han gir oss ulike myter om flerspråklighet. Mytene er hentet fra Språkkalender 2013, som han lager sammen med kolleger ved NTNU. Kalenderen er et av mange tiltak knyttet til Språkåret 2013. "Det er vi som snakker den nye norsken", sier Guleed Abdi og kameraten Tan Phat Nguyen. Guleed er 19 år, født av somaliske foreldre og vokst opp i Oslo. I høst ga han ut slangordboken "Den nye norsken", med ord og uttrykk som brukes av ungdom i hovedstaden, for det meste i innvandrermiljøene på østkanten. Følelser uttrykker du best på morsmålet ditt, selv om du behersker flere språk. Det hevder språkforsker Aneta Pavlenko. Hvis du skal si "jeg elsker deg" til noen, gjør det på ditt eget språk! Nynorsk og bokmål til hvert ditt bruk, slik er det for Ida Helen Skogstad fra Otta i Gudbrandsdalen. Det er for eksempel lettere å skrive sint og sarkastisk på bokmål, forteller hun til reporter Magnar Brandset. Nynorsk er mykere og snillere, synes Ida Helen. Hun bor og studerer i Bergen, dermed veksler hun også mellom å snakke dialekt og å "knote", som hun selv sier. Så Ida Helen Skogstad er på en måte flerspråklig, hun også. NRK har fått ny språksjef, Ragnhild Bjørge. Hun ønsker bl.a. å arbeide for god dialektbruk i radio og TV. Hvordan skal vi sikre oss at lytterne og seerne forstår programledere og reportere som snakker dialekten sin? Går det an å lage noen standarder for dialektbruk? Slike spørsmål vil Bjørge ta fatt i, i den nye jobben. Programledere er Randi Lillealtern og Ann Jones.

20.10.2013 Flerspråklighet  

For noen tiår siden trodde man fremdeles at det kunne være skadelig for barn å vokse opp med to eller flere språk i familien. I dag er den påstanden tilbakevist av vitenskapen. Flerspråklighet kan tvert imot gi barna mange fordeler, mener forskerne Annick de Houwer, Kendall King og Allison Mackey. I denne totimers spesialsendingen hører du også om dette: MultiLing er et nytt senter for fremragende forskning, som ligger under Universitetet i Oslo. Senteret skal forske på flerspråklighet fra vugge til grav, forteller nestleder Bente Ailin Svendsen. Hun mener forskningsresultatene kan bidra til at innvandrere lettere blir integrert og inkludert i det norske samfunnet. Ved senteret arbeider de blant annet med å kartlegge språkutviklingen hos innvandrerbarn. Det viser seg f.eks. at disse barna kan ha et mindre ordforråd på hvert av språkene sine, men tilsammen har de like stort ordforråd som jevnaldrende enspråklige barn. Språkprofessor Hanne Gram Simonsen og stipendiat Pernille Hansen mener vi trenger en egen normal for språkutvikling hos flerspråklige barn, de følger ikke samme mønster som de enspråklige. Språkprofessorene Hanne Gram Simonsen og Inger Moen tar oss med til det fonetiske laboratoriet og viser hvordan de kan registrere det som skjer inni munnen når vi snakker. Hvordan foregår kommunikasjonen mellom en som har norsk som førstespråk og en som har norsk som andrespråk? Hva må de gjøre under samtalen, for å sikre seg at de forstår og blir forstått. Dette forsker språkprofessor Jan Svennevig på. Problemstillingen er aktuell bl.a. i møtet mellom NAV og innvandrere, i helsevesenet, i jobbintervjuer, i undervisningssituasjoner, m.m. Kvensk er blant de minoritetsspråkene i Europa som nå får en egen skriftstandard. Hva synes kvenene selv om det? Slike spørsmål er det språkforsker Pia Lane skal finne ut av. I løpet av disse to timene møter vi også Språkforsker Olaf Husby ved NTNU i Trondheim. Han gir oss ulike myter om flerspråklighet. Mytene er hentet fra Språkkalender 2013, som han lager sammen med kolleger ved NTNU. Kalenderen er et av mange tiltak knyttet til Språkåret 2013. "Det er vi som snakker den nye norsken", sier Guleed Abdi og kameraten Tan Phat Nguyen. Guleed er 19 år, født av somaliske foreldre og vokst opp i Oslo. I høst ga han ut slangordboken "Den nye norsken", med ord og uttrykk som brukes av ungdom i hovedstaden, for det meste i innvandrermiljøene på østkanten. Følelser uttrykker du best på morsmålet ditt, selv om du behersker flere språk. Det hevder språkforsker Aneta Pavlenko. Hvis du skal si "jeg elsker deg" til noen, gjør det på ditt eget språk! Nynorsk og bokmål til hvert ditt bruk, slik er det for Ida Helen Skogstad fra Otta i Gudbrandsdalen. Det er for eksempel lettere å skrive sint og sarkastisk på bokmål, forteller hun til reporter Magnar Brandset. Nynorsk er mykere og snillere, synes Ida Helen. Hun bor og studerer i Bergen, dermed veksler hun også mellom å snakke dialekt og å "knote", som hun selv sier. Så Ida Helen Skogstad er på en måte flerspråklig, hun også. NRK har fått ny språksjef, Ragnhild Bjørge. Hun ønsker bl.a. å arbeide for god dialektbruk i radio og TV. Hvordan skal vi sikre oss at lytterne og seerne forstår programledere og reportere som snakker dialekten sin? Går det an å lage noen standarder for dialektbruk? Slike spørsmål vil Bjørge ta fatt i, i den nye jobben. Programledere er Randi Lillealtern og Ann Jones.

Valarna räddades med lagstiftning och popmusik  

På bara femtio år har valarna återhämtat sig från utrotningens brant. I kampen för ett globalt förbud på valjakt kom popmusik och skivor med valsång att spela en förvånande roll. Människor har jagat valar lika länge som vi har haft båtar. Riktigt intensiv blev valjakten på artonhundratalet, då det eftertraktade valfettet bland annat användes som lampolja, i tvål och margarin. I slutet av 1800-talet hade fartyg och fångstmetoder utvecklats så att man till och med kunde jaga blåval – inte helt lätt, eftersom blåvalen blir 27 meter lång och väger upp till 200 ton. 1966 var valen nära utrotning. Då förbjöds jakt på blåval äntligen i USA, och på sjuttiotalet följde Sovjetunionen efter. 1966 var också året då biologen Roger Payne började forska på militärens undervattensinspelningar av explosioner. På banden fanns oförklarliga ljud, som visade sig vara valsång. Payne insåg valsångens potential som kampanjverktyg och skickade ut band till musiker och skivbolag. Miljoner människor tolkade valarnas sång som ett budskap. Hade inte människan, i kärnvapenkrigets brutala skugga, en plikt att rädda dessa världshavens utrotningshotade poeter? De starka publikreaktionerna fångade intresset hos en ung organisation, Greenpeace, och valsång blev kärnan i en ny kampanj: Save the Whales. Svante Tolinsson var en av de första som engagerade sig i svenska Greenpeace, som grundades i början av åttiotalet. Att stoppa valjakten i Norge blev en av de viktigaste frågorna. Aktivisternas metoder var ofta kontroversiella, men fick enorm medial uppmärksamhet. År 1982 drev Internationella valfångstkommissionen, som en gång grundats för att skydda valfångstindustrin, igenom ett globalt förbud mot valjakt. Det började gälla år 1986. Några ursprungsbefolkningar är undantagna det här fångstförbudet. Dessutom har en del länder, som Island, Norge och Japan, valt att fortsätta jakten. Men inte ens i de länderna vill folk äta val längre, så köttet är svårt att sälja. Däremot bidrar levande valar nu till ekonomin: valskådarturismen är värd 2 miljarder dollar om året, och ökar stadigt. Thomas Lyrholm är valforskare och har i många år arbetat med internationella valfångstkommissionens vetenskapliga kommitté. Han berättar att blåvalarna utanför Kaliforniens kust nu är lika många som innan jakten startade – men att det inte betyder att den utvecklingen är klar ännu. Det finns sammanlagt 88 valarter i världen, från floddelfiner i Amazonas till de enorma blåvalarna och kaskelotterna. Forskare upptäckte en ny art så sent som 2014. Valar är fortfarande utsatta. De krockar med skepp och trasslar in sig i fiskeredskap. En del valarter påverkas negativt av klimatförändringarna. Men idag är ändå bara 10 av arterna är klassade som hotade – blåvalen är en av dem – och endast tre som kritiskt hotade. Knölvalen som nästan jagades till utrotning har sedan den skyddades återhämtat sig till ungefär åttio tusen djur. Kaskelotter finns det hundratusentals av idag. De flesta av de populationer av valar som jagades hårt är nu på väg att återhämta sig. Beslutet att stoppa valjakten förenklades av en minskande efterfrågan på valen som råvara. Men framförallt kom den breda folkliga opinionen att bli avgörande. Tom Arnbom är valexpert på Världsnaturfonden och har följt valarnas utveckling sen åttiotalet. Han är mycket glad över den senaste tidens utveckling och tror att vi kommer att se många fler valar även i svenska vatten. (Poddversionen av detta avsnitt innehåller av rättighetsskäl inte all musik ur programmet).

Hopp i P1 0

Gratisreklam i Rapport och 96-åringen som aldrig försvinner  

Tricket som kan ge gratisreklam till och med i publicservice-TV Sveriges television är som bekant den reklamfria publicservicetelevisionen. Ändå händer det lyckas få bygga sina varumärken på bästa sändningstid, med stöd av landets mest trovärdiga röster. Det här är något som inte går att köpa för pengar. Istället gäller det att erbjuda något annat. Ett klassiskt grepp är att låta göra en undersökning om ett samhällsfenomen och sedan bjudas in som expert för att tolka undersökningen. När ett försäkringsbolag ville nå föräldrar med barn i skolåldern gjorde man en undersökning om ungdomars klimatoro. Strax därefter bjöds man in till SvT:s Lilla Aktuellt och kunde med företagets logotype i bakgrunden exponera sig direkt för målgruppen som en samhällsmedveten aktör snarare än ett försäkringsbolag. I dag ska vi titta på ett aktuellt fall hur det här samspelet fungerar. Hur kan kommersiella aktörer få uppträda som experter och förmedla sina budskap utan att få kritiska motfrågor eller hissad varningsflagg? Det handlar om det stora skogsföretaget SCA som idag vill bli förknippade med hygien snarare än skog och vad kan då vara bättre än att få prata om hygien i Sveriges - den dagens mest sedda tv - program - Rapport, med 1,2 miljoner tittare? Hur lyckades man med det - och vilket ansvar har medier för att inte bli en arena för företags PR-arbete? Reportrar Jonna Westin och Martin Wicklin. Tusental museibesök på presskort Det sägs ju att det inte finns några gratisluncher. Men i veckan lanserade Aftonbladet nyheten att poliser får förmåner just för att de är poliser. Det här fick oss att fundera på hur det ser ut i den egna branschen - vilka gratisförmåner får den som kan vifta med ett presskort? Vi har kollat och varje år sker flera tusen besök på museer, nöjesparker och idrottsanläggningar med presskort som enda betalning. Är de besöken alltid i jobbet - eller en dold förmån? Alexandra Sannemalm gav sig ut på Djurgården i Stockholm, beväpnad med ett presskort. Blir gammel-tv det nya pappers-tidning? Många av er har säkert gjort det själva: slutat titta på vanlig tv och istället börjat välja fritt bland webbens alla videoklipp och strömmande sändningar. Nu har internet funnits i våra hem i två decennier och i grunden förändrat våra medievanor. Tidningsföretagen har känt av det här länge - innehållet har flyttat till webben men pengarna är svåra att få med på resan. Och nu - i år - händer detsamma i tv-branschen. Nu börjar tablå-tv dramatiskt tappa till nya sätt att se rörliga bilder. Mellan 300 000 och 400 000 svenska har i år slutat att titta på vanligt tv. TV har i över ett halvsekel varit centralt i våra liv - när nu förändringens vindar ökar i styrka så ändras inte förutsättningarna bara för tv-branschen - utan även för inrednings- och möbelindustrin. Tonchi Percan börjar sin spaning efter tvns nya framtid i Älmhult i Småland. 96-åringen som gick in på redaktionen och aldrig försvann I veckan, när kvällstidningen Expressen fyllde 70 år, träffade vi en av tidningens levande legender - reportern Svante Löfgren som i dag är 96 år gammal. Han bevakade 1936 OS i Nazityskland, började på den unga Expressen 1949 och hade 1953 ett av de största svenska scoopen - en intervju med vietnamesiske kommunistledaren Ho Chi Minh som talade om sin vilja till förhandlingar om fred i Vietnam. Han berättar för Alexandra Sannemalm om sitt långa liv på olika redaktioner.

Samhället och underjorden: Ekots Thella Johnson går med barnvagn i Warszawa  

Warszawa, måndag.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Hur det behandlar sina mest utsatta fotgängare säger ännu mer. De barnvagnskörande småbarnsföräldrarna och de i rullstol. Vi sitter ofta i samma båt i det att vi behöver hissar när vi ska ner i underjorden och upp igen. Vi behöver också lite mer tid än andra när vi ska på eller av en buss eller spårvagn.När flygbusschauffören i lördags kväll rivstartade från centralstationen i Warszawa, efter sin lika kraftiga inbromsning, var jag tvungen att skrika rakt ut, eftersom jag och min vagnåkande son och vår resväska inte hade hunnit av. Då hade vi ändå tryckt på just den där specialknappen för specialhjälp som ibland finns i mitten av bussen där vagnar och rullstolar vistas. Chauffören uppfattade lyckligtvis min desperata stämma och stannade igen, så att vi kunde gå av och påbörja vår promenad till hotellet.Jag vill inte klaga så mycket. Jag tycker ofta, var jag än befinner mig i världen, att det mest bekväma faktiskt är att åka med de kommunala färdmedlen. Det blir inget krångel med att kommunicera om vägen, som redan är förutbestämd, inget hopfällande av barnvagnar. Ingen onödig klimatångest.Och får man det ändå så kan man dela den med reskamraterna istället för att sitta ensam i sin bil, frustrerad och hjälplös på det femte varvet runt kvarteret eftersom där inte finns någon ledig parkering.Så på morgonen gick jag igen ut på stan med sonen glad i sin vagn. Vi skulle småningom över den stora korsningen Marszalkowska-Jerozolimskie i centrum. Men den går man inte över, utan under. Så är det i de flesta större korsningar inne i Warszawa: Vi fotgängare försvinner ner i gångtunnlarna. Och det är det ju inget fel med. Man kommer bort från bilarna. Och där nere kan vi, det gående folket, smida våra planer på att ta över världen och undvika solljuset tillsammans. Medan vi köper allt från croissanter till strumpbyxor och cykelkedjor ur små hål i väggen. Men problemet är att alls komma dit ner, för den som inte kan ta trappan.För då måste man åka med den manuellt styrda lastpallshissen, som går så långsamt att man hinner skriva den här krönikan medan man står och håller in "åkknappen". Släpper man den stannar nämligen hissen där och då mittemellan gatuplan och underjorden. Och ofta får man vänta i evighet på att några turister som var före i kön ska komma på att det är så hissen fungerar.Det säger något om ett samhälle, det sätt på vilket det behandlar sina fotgängare.Men det säger lyckligtvis inte allt.För kvar finns alltid medmänniskorna, de polska tanterna som håller upp dörrar och håller in knappar. Eller ger ens barn en bussbiljett att tugga på när det blir långtråkigt att åka vagn. En vagn som man inte ens får trycka in en knapp på och köra själv. Thella Johnson, Warszawa thella.johnson@sverigesradio.se

Agneta Furvik: Hopplöst drabbad av den amerikanska valsjukan  

New York, fredag…och jag har fått ett allvarligt återfall av åkomman Politicus Americanis. Kallas även amerikansk valsjuka, och inleds vanligen med en rejäl omgång primärvalsinfluensa. Den som en gång drabbats blir aldrig riktigt frisk, och alla symptom blommar upp med full styrka vart fjärde år.Det är ett livslångt lidande för den som en gång insjuknat, och det finns inget vaccin och ingen bot. Särskilt inte om man är vårdslös nog att på plats exponera sig för kampanjer, politiker och väljare, först i Iowa, och sedan i New Hamsphire, precis som jag just gjort. Så nu sitter jag här och hostar opinionsmätningar och nyser analyser.Jag lyssnar, läser och tittar och kan bara med stor möda uppbåda intresse för allt annat viktigt som händer i världen. Men det är svårt. Jag vet, det är sjukt, men allt jag kan säga är att febern bara fortsätter. Jag försöker praktisera både sund självinsikt, rimlig distans och måttligt intag, men det är omöjligt. Min enda tröst är att vi är många fler som är smittade, både i USA, Sverige och resten av världen. Och trots att jag knappt kan se bortom mitt eget beroende, så undrar jag väldigt ofta vad det är som gör att just amerikansk politik sveper med så många av oss.Visst, det är ju mitt jobb som Sveriges Radios USA-korrespondent att följa allt amerikanskt med mikroskop, men det har varit samma sak långt innan jag hamnade här på korrekontoret på 35:e våningen. Redan när jag som tonåring på stenåldern levde ett år i USA och gick i skola här kände jag av de första symptomen, och jag har flera gånger avslöjats med att planera in privata USA-resor så att de skall klaffa med amerikanska presidentval. Det har gett mig oförglömliga upplevelser som att få se Jesse Jackson live på ett loppigt motell i Arizona, och att få prata med Jimmy Carter på ett flygplan på väg mot kampanjande i Kalifornien. Men, som sagt, det här är jag - men alla andra då? Vad är det som gör att vi är så många som tycker att just amerikansk politik ter sig så olidligt spännande jämfört med all annan, och som gör att den som inte ger ett vitten för minsta rörelse i tyska, turkiska eller taiwanesiska partiers inre liv inget hellre vill än att hänga med i varje sväng, varje krisunge, varje tiondels procentenhet här i USA? Visst, vi kan förklara det med populärkultur och teveserier och att USA är en exceptionell stormakt, med en på gott och ont särskild roll i världen, eller med att allt hörs och syns liksom så mycket mer när det kommer till amerikaner, men det räcker inte riktigt tycker jag. Det är något annat och mer. Det enda jag säkert vet är att jag är hopplöst biten. Att jag utan skyddsnät eller eftertanke bara vill ha mer av den fullständigt färgsprakande fest för ögat och örat som amerikansk politik är. Vill ha mer av den bländande retoriken både hos politiker och väljare, av den amerikanska verbala briljans som får en sjuttonårig kille som är frivillig valarbetare för Bernie Sanders, eller en 61-årig servitris som skänker skärvor av sin usla lön till Ted Cruz, att låta mer passionerade, insatta och engagerade än varje valfri svensk partiledare.Jag har helt gått på, och dras ohjälpligt med i, det framgångsrika formatet för hur politik både bedrivs och skildras här. Det är sport och underhållning samtidigt, och man kan ha många synpunkter på det, men som drabbad av den amerikanska valsjukan är det helt omöjligt att stå emot när den pompösa musiken drar i gång, när debatterna kommenteras i halvtid på klassiskt matchvis, med old-school-stora hörlurar på experterna som i rasande fart pekar på de snyggaste målen och de fulaste tricksen. När publiken på läktarna vrålar och gör vågen, och hejar på det egna laget ända in i kaklet. Då får de politiska bacillerna mer syre och nytt liv och förökar sig som aldrig förr i mitt blodomlopp. Mitt immunförsvar är obefintligt, och jag är helt chanslös.Det här är Agneta Furvik för P1 Morgon i New York.

Brittisk blockering och svensk facebookfejd  

Englands tabloider fick dille på svenska brott. Högt tonläge när radions medarbetare diskuterar migration och journalistik på Facebook. Hård kritik mot SVT:s språkval. Brittisk besatthet av svenska mord - och mysteriet med blockeringen Förra veckan blev ett mord på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal en stor nyhet. En tragisk historia om hur en pojke som varit i Sverige sedan i somras, med kniv högg ihjäl en kvinna som arbetade på hemmet. Det här blev naturligtvis en stor nyhet i svensk media. Men, mer förvånande, spred den sig också långt utanför vårt lands gränser. Inte minst fick nyheten vingar i brittisk press. Den skandalomsusade tabloidtidningen Daily Mail publicerade artikel efter artikel och skickade ett team till Sverige för att rapportera på plats. Tidningen publicerade uppgifter på den misstänkte förövarens ursprungsland och spekulerade i hans psykiska hälsa. Det här fick, naturligtvis, genomslag i det en del vill kalla alternativa medier. På dessa svenska webbsidor blev Daily Mail över en natt det som brukar kallas sanningssägare om Sveriges problem med migration. Men så plötsligt kunde inte en del av de svenska läsarna ta del av Daily Mails webbrapportering. Något som kvickt gav upphov till ett antal långdragna teorier om mörkläggning och censurering av den svenska staten. Vår reporter Jonna Westin har ägnat veckan åt fallet. Varför gick vissa av Daily Mails artiklar inte att läsa i Sverige? Och varför har brittiska tidningar fått ett nyfött intresse för vissa svenska mord? UPPDATERING: 3 oktober 2016 meddelande granskningsnämnden för radio och tv att ovannämnda reportage fälls för bristande opartiskhet. Det handlar om att vi säger att en blogg ”allt mer glidit in på en invandringsfientlig linje”, en beskrivning bloggaren inte höll med om. Eftersom inte en företrädare för bloggen fick bemöta beskrivningen så anser nämnden att det strider mot kravet på opartiskhet. Däremot frias inslaget vad gäller kravet på saklighet och respekt för enskilds privatliv. Nämnden avstår från att kräva att Sverige Radio ska meddela bedömningen i en så kallad pliktsändning. Facebookfejd om flyktingrapportering Hur bra har vi journalister lyckats i vår bevakning av flyktingsituationen i Sverige? Har vi skildrat möjligheterna och utmaningarna med en stor migration på ett för publiken trovärdigt sätt? Ja, den frågan är konstant på agendan i dessa dagar, och denna vecka blev inget undantag. Men dock lite annorlunda.Förra lördagen delade en av Sveriges Radios korrespondenter en artikel på sin Facebooksida. Rubriken lyder “Journalister självkritiska till migrationsrapporteringen” och i artikeln har en av radions mest kända röster, Studio Ett:s programledare Jörgen Huitfeldt sagt att “Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration. ”Korrespondenten som delar artikeln skriver: “Jörgen - Jag måste säga att jag häpnar när jag läser citatet nedan. Målkonflikt? Hurdå?” Under några dagar rasar sedan en debatt i högt tonläge i kommentarsfältet. En efter en av profilerade radioreportrar stämmer in och tycker till. Det är en unik inblick, ett fönster som öppnas rätt in i ett slags digitalt redaktionsmöte på Sveriges mest trovärdiga nyhetsredaktion – Ekot. Vi bestämde oss för att i veckan prata med två av de inblandade. Inte för att diskussioner på Facebook är något nytt, utan för att ämnet sätter fingret på en fråga med stort allmänintresse. Hur har vi och hur ska vi rapportera om migration och integration? Vad är fakta och vad är tyckande? Reporter Johan Cedersjö. Jack Werners socialamedierkrönika: Är all publicitet god publicitet? Förra veckan gjorde vi ett besök hos Skånska Dagbladet. Detta med anledning av dom publiceringar tidningen gjort om en påstådd patrullering av en nazistankuten grupp i Öresund. Vår krönikör Jack Werner lyssnade på reportaget och bestämde sig för att skriva sin analys. Frågan är den till synes eviga: är all publicitet bra publicitet? Språkkrig om dokumentärdubbning Sverige Television kritiserades i veckan av Språkförsvaret för att de dubbar dokumentärfilmer från sitt originalspråk till engelska. Varför då, undrade dom – textremsan är ju ändå på svenska. Vad är felet med att höra franska, tyska eller kanske spanska? Att sända dokumentärer på sitt originalspråk ger enligt föreningen fler nyanser, blir mer autentiskt och lär oss tittare att relatera till fler språk än den allt mer dominerande engelskan. Vi skickade i veckan vårt reporter Linnea Svensson till fronten för att höra båda sidorna i årets första språkkrig.

Nyårsuppladdning i Berlin: Ekots Daniela Marquardt i Tyskland  

Berlin, torsdag.Snart brakar det loss: raketerna över Berlin, smattrandet och dånet som för tankarna till andra världskrigets bombräder.I dag börjar uppladdningen – den 29 december är dagen då nyårsfyrverkerierna får börja säljas i Tyskland. Fortsätter trenden från tidigare år kommer mer än en miljard kronor att gå upp i rök innan det nya året har hunnit bli en dag gammalt.Förra året gjorde vi misstaget att stanna kvar i stan. Och jag erkänner. Det var mitt fel. Det var jag som viftade bort alla uppmaningar från Berlin-bor att åka härifrån över nyår. De som berättade att de flyr Berlin på nyårsafton, de bara överdrev, tyckte jag, och var snobbigt överkänsliga mot invasionen av turister som kommer hit för att fira in det nya året på klassisk mark vid Brandenburgporten.Jag visste minsann hur det var, för jag har ju varit med förr. Och nu skulle jag introducera min familj till festernas fest – nyår i Berlin! Så som det levde kvar i mitt minne från 80-talet. Men snart tvingades jag inse hur gammal jag hade blivit. 30 år senare hade festen förvandlats till en kamp.Festområdet kring Brandenburger Tor hade för länge sedan uppnått gränsen på en kvarts miljon besökare, när vi kom fram till avspärrningarna.Vi återvände hemåt med hopp om att en kulle i närheten skulle erbjuda fin utsikt över fyrverkerierna. Men redan på vägen dit gällde det att hålla uppsikt nedåt och åt sidan för raketerna som kom farande i sidled och sköts utmed marken. Här var det inte tal om att skrämma bort onda andar med dundrande färgkaskader. Här var den stora underhållningen istället att skrämma vettet ur allt levande som vågade röra sig på gatorna. Gång på gång svischade fyrverkeripjäser förbi alldeles intill. Och när vi väl kommit fram till utkikskullen och tolvslaget var inne skickades raketer inte bara upp i luften utan ned för backen mot bilar och människor som passerade.Frågan var vad som var mest farligt, att stå kvar eller ta sig därifrån. Till slut tog vi sats och sprang hem. Det konstanta dånet från explosionerna låg kvar som en kompakt bullermatta över Berlin timme ut och timme in.Det var ett under att inte fler hade skadats när nattens offer räknades samman. Och flera dagar efteråt måsta man ta stora kliv över drivorna med utbrunna fyrverkeripjäser som låg kvar på trottoarerna.Vädjan om hänsyn mot alla som var känsliga för oljudet, särskilt de många krigsflyktingar som hade anlänt under hösten, verkade inte ha fått någon effekt.I år vädjas det, åtminstone här i Berlin, återigen om återhållsamhet efter lastbilsattentatet förra veckan. På julmarknaderna har man i alla fall tagit det till sig. Det har varit påtagligt lugnt och stillsamt även där många människor har varit i rörelse.Nu hoppas jag att besinningen ska hålla i sig över nyårsnatten. För när jag väl började leta efter någonstans att övernatta en bit utanför Berlin var alla hotell och pensionat utbokade och jag förstår precis varför.Så nu återstår bara att önska gott slut, eller som man säger här, einen guten Rutsch ins neue Jahr, en god skjuts in i det nya året. Daniela Marquardt, Berlin. daniela.marquardt@sverigesradio.se

Prep meals - grundrätter för hela veckan!  

I restaurangkök börjar man inte laga maten när gästen beställer den - utan man preppar maten innan, så långt det är möjligt. Recept: Therese SvenssonAlltså: man förbereder. Det kan du också göra så du slipper uppfinna en rätt så fort du blir hungrig. Om du börjar preppa så kommer du att ha en massa färdiga matkomponenter hemma som du kan lägga ihop till olika rätter. Se det som att du bygger upp en liten minibuffé hemma i kylen. Ju mer du preppar, desto mer tid får du till de riktigt roliga sakerna: äta, slacka och snacka skit. Veganmajonnäs, en grundsås med tre smakerVeganHåll i hatten och bli inte rädda, för nu pratar vi emulsion. Det må låta som en kemilektion eller som en romantisk låt på franska. Men det är i själva verket en lika svingod som superenkel teknik för att få till en tjock sås. För att citera internet: ”en emulsion en blandning av två vätskor som normalt inte blandar sig, till exempel vatten och olja eller fett. Emulsionen framställs genom att den ena substansen slås sönder till så små droppar att de flyter omkring fritt i den omslutande vätskan.” Vi använder alltså våld för att göra världens godaste sås - eller i detta fall en stavmixer! Principen är alltså som en vanlig majonnäs – att mixa äggula med olja men i detta fall använder vi sojamjölk istället för äggula vilket funkar prima. Här delar vi sen upp majon i tre skålar för vi ska ha tre smaker. En håller vi neutral som den är, den andre pressar vi vitlök i så det blir en aioli och den tredje blandar vi med hackad gurka, mynta och vitlök till en tzatziki.GÖR SÅ HÄR:Häll 1 dl sojamjölk, 1 dl rapsolja och 1 tesked vitvinsvinäger eller dijonsenap i en hög mixerskål.Sätt ned stavmixern och kör på max tills det bildas en tjock sås. Vill du ha tjockare konsistens häller du på mer olja.Smaka av med salt och peppar.Klart! Nu kan du dela upp majon i tre skålar – behåll den första neutral. I en andra skålen blandar du pressad vitlök samt en tesked olivolja och då får du en vegan-aioli. I den tredje blandar du ned strimlad gurka, mynta, hackad vitlök och nymald svartpeppar till en tzatziki. Smaka av efter eget tycke!   Ugnsbakade rotfrukterVeganEn grundbult i grön matlagning – goda ugnsbakade rotfrukter! Kan användas till allt. När du tröttnar på att äta dem kan du mixa dem till en rotfruktshummus eller spä ut med havregrädde och mixa till en slät rotfruktssoppa som du smaksätter med dina favoritörter.Gör så här:Skölj och rensa ett gäng rotfrukter – du behöver inte skala. Om du skär dem i samma storlek så de tillagas de på ungefär samma tid.Lägg rotfrukterna i ett lager på en bakplåtspappersklädd plåt.Ringla över lite rapsolja, ca en matsked, salta och mal över lite nymald svartpeppar.Skaka eller rör om allt så allt täcks av oljan.Kör in i ugnen på 200 grader tills rotfrukterna blivit lite skrynkliga och fått svartrostade fläckar här och var. Kolla efter 20 minuter och förläng eventuellt tiden med 5 minuter åt gången.Servering: Ta ut och ät som de är eller med en god topping som hackade nötter och örter, smulad ost, olivolja, aioli eller varför inte bearnaise (Mmm ... bea!)  Rostade frönVeganIbland när du hör uttrycket rosta betyder det att du steker utan fett, gärna så det får lite svartrostade, nästan brända fläckar. Detta gör främst att det smakar svingott, lite grillat och rökigt nästan. Ibland blir jag nästan tårögd vad lite värme kan göra med så många råvaror, de kan gå från de mest modesta och nästan oätbara smaker till fantastiska smakexplosioner. Rostade frön är användbara som topping och crunch-förhöjare på det mesta.Gör så här:Häll frön, exempelvis solrosfrön, i ett lager i en torr het stekpanna.Rör om då och då tills fröna säger POP, börjar dofta gott och får en gyllenbrun ton.Häll av fröna i en skål och salta lätt.  Linser kokta i äpplemust eller ölVeganFolk verkar misstro linser. Jag tror det beror på alla hemska röda

Los Vegos 0

27.10.2013 Fra dansk til norsk  

Fire hundre år som dansk lydrike var avgjørende for det norske språket, mener Per Ivar Vaagland, generalsekretær i Fondet for dansk-norsk samarbeid. For det første mistet vi skriftspråket vårt, gammelnorsk. I stedet fikk vi et dansk skriftspråk som var enerådende til langt ut på 1800-tallet. Og hadde vi ikke hatt dette danske skriftspråket, ville vi heller ikke fått nynorsk og bokmål. På grunn av dansketiden startet språkutviklingen vår først etter 1814, sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr ved Universitetet i Agder. Hvis vi, som Sverige og Danmark, hadde fått et nasjonalspråk noen hundre år tidligere, ville det sett helt annerledes ut. Da ville det ha bygget på gammelnorsk og slett ikke vært preget av den språklige friheten vi har i Norge, både skriftlig og muntlig. Da Norge ble fri fra danskene, begynte arbeidet med å lage et eget, norsk språk. Det syntes danskene var uforståelig og urimelig, forteller Jørn Lund, språkprofessor og rådgiver for Fondet for dansk-norsk samarbeid. Fremdeles er det mange i Danmark som synes det er sært at Norge har to skriftspråk. Den norske språkstriden var også vanskelig å forstå for danskene. Kanskje ikke så rart, for den var noe helt for seg selv. Den hadde eksotiske trekk, sier Helge Dyvik, språkprofessor ved Universitetet i Bergen. Han mener det spesielle lå i at striden stod mellom norske nordmenn fra Norge, ikke mellom etniske grupper eller mellom grunnleggende forskjellige språk. I begynnelsen hadde striden to fronter: på den ene siden stod tilhengerne av Ivar Aasens lansdmål, på den andre siden riksmålstilhengerne. Begge leire mente de hadde den beste løsningen for et felles, norsk skriftspråk. Etter at det vi i dag kaller nynorsk og bokmål fikk status som likestilte skriftspråk, fulgte mange rettskrivningsreformer. Noen av dem skapte også rabalder. Den mest kontroversielle reformen kom i 1938, forteller Helge Dyvik. Målet var at bokmål og nynorsk gradvis skulle nærme seg hverandre, for senere å smelte sammen i et felles samnorsk. Rettskrivningsreformen ble vedtatt, men noe samnorsk fikk vi aldri. Har vi fremdeles et norsk skriftspråk om 200 år? Forfatter og språkviter Helene Uri er optimist, og tror at vi har det. Men språket vil være annerledes, med blant annet mange nye ord fra engelsk og kanskje også fra minoritetsspråk. Sylfest Lomheim, språkprofessor ved Universitetet i Agder, ser ikke fullt så lyst på fremtiden for norsk skriftspråk. Hvis vi fremdeles skriver norsk om 200 år, vil det ikke være bokmål eller nynorsk, men samnorsk, tror Lomheim. Programleder er Ann Jones.

27.10.2013 Fra dansk til norsk  

Fire hundre år som dansk lydrike var avgjørende for det norske språket, mener Per Ivar Vaagland, generalsekretær i Fondet for dansk-norsk samarbeid. For det første mistet vi skriftspråket vårt, gammelnorsk. I stedet fikk vi et dansk skriftspråk som var enerådende til langt ut på 1800-tallet. Og hadde vi ikke hatt dette danske skriftspråket, ville vi heller ikke fått nynorsk og bokmål. På grunn av dansketiden startet språkutviklingen vår først etter 1814, sier språkprofessor Ernst Håkon Jahr ved Universitetet i Agder. Hvis vi, som Sverige og Danmark, hadde fått et nasjonalspråk noen hundre år tidligere, ville det sett helt annerledes ut. Da ville det ha bygget på gammelnorsk og slett ikke vært preget av den språklige friheten vi har i Norge, både skriftlig og muntlig. Da Norge ble fri fra danskene, begynte arbeidet med å lage et eget, norsk språk. Det syntes danskene var uforståelig og urimelig, forteller Jørn Lund, språkprofessor og rådgiver for Fondet for dansk-norsk samarbeid. Fremdeles er det mange i Danmark som synes det er sært at Norge har to skriftspråk. Den norske språkstriden var også vanskelig å forstå for danskene. Kanskje ikke så rart, for den var noe helt for seg selv. Den hadde eksotiske trekk, sier Helge Dyvik, språkprofessor ved Universitetet i Bergen. Han mener det spesielle lå i at striden stod mellom norske nordmenn fra Norge, ikke mellom etniske grupper eller mellom grunnleggende forskjellige språk. I begynnelsen hadde striden to fronter: på den ene siden stod tilhengerne av Ivar Aasens lansdmål, på den andre siden riksmålstilhengerne. Begge leire mente de hadde den beste løsningen for et felles, norsk skriftspråk. Etter at det vi i dag kaller nynorsk og bokmål fikk status som likestilte skriftspråk, fulgte mange rettskrivningsreformer. Noen av dem skapte også rabalder. Den mest kontroversielle reformen kom i 1938, forteller Helge Dyvik. Målet var at bokmål og nynorsk gradvis skulle nærme seg hverandre, for senere å smelte sammen i et felles samnorsk. Rettskrivningsreformen ble vedtatt, men noe samnorsk fikk vi aldri. Har vi fremdeles et norsk skriftspråk om 200 år? Forfatter og språkviter Helene Uri er optimist, og tror at vi har det. Men språket vil være annerledes, med blant annet mange nye ord fra engelsk og kanskje også fra minoritetsspråk. Sylfest Lomheim, språkprofessor ved Universitetet i Agder, ser ikke fullt så lyst på fremtiden for norsk skriftspråk. Hvis vi fremdeles skriver norsk om 200 år, vil det ikke være bokmål eller nynorsk, men samnorsk, tror Lomheim. Programleder er Ann Jones.

0:00/0:00
Video player is in betaClose