Search

På spaning efter feminism i Indien  

Staden Varanasi ligger längs floden Ganges. Det är en pilgrimsstad för många hinduer, men där finns också ett av landets bästa universitet och dit har vår reporter Naila Saleem åkt för att intervjua människor om indisk feminism. För den skiljer sig en del från den västerländska, inte bara i vad man lägger i själva begreppet men också i hur man ser på själva ordet feminism. Och som en del av denna resa bestämde sig Naila för att klä sig som en traditionell indisk kvinna under en dag och alltså bära en sari för att se hur det skulle kännas i kroppen. - Är du feminist?- Ja jag tror det, om det handlar om att skapa jämlikhet mellan könen, mellan olika kast- och klassindelningar för de hänger ihop, då är jag definitivt feminist, säger Ranjana Sheel som är historieprofessor på ett av Indiens bästa universitet Banaras Hindu University som ligger i den nordindiska staden Varanasi också känd under namnet Banaras.Dagen skymmer i Varanasi, människor söker sig till floden Ganges för att se på solnedgången och spana in folk. Tjejer och killar kollar in varandra, lite i smyg för det gäller att inte dra de vuxnas blickar till sig. I stadens parker, inne i buskaget bland grenar och löv sitter unga par, älskande som inte har någon annan plats att ta vägen när behovet av att hångla inte går att stå emot.Rätten till att bestämma över sin egen kropp är en komplicerad fråga i Indien, särskilt för kvinnor för familjens heder ligger bokstavligen talat i hennes sköte. Så en kvinnas rörelsefrihet övervakas, vem hon talar och umgås med regleras av familjen. Sen varierar graden av kontroll mellan landsbygd och stad, mellan kast- och klasstillhörighet. I de urbana kretsarna ifrågasätts de patriarkala strukturerna allt mer och inom populärkulturen visas kärlek à la väst med sex före äktenskapet. Det talas om att det indiska samhället sexualiseras allt mer, och att baksidan är det sexuella våldet. Varje dag skriver tidningarna om våldtäkter med en eller flera gärningsmän som utsätter barn, flickor och kvinnor för övergrepp.Frågan om sexuellt våld är bara en av många som engagerar den indiska kvinnorörelsen, och det här programmet ska handla om denna kamp men vi börjar med lite terminologi för frågan om feminism är laddad i Indien. Ordet står för något västerländskt, importerat och långt ifrån alla känner sig bekväma med att säga att de är feminister. Istället pratar man om kvinnofrågor som i den indiska kontexten handlar om allt ifrån hur kvinnor ska få en bättre tillvaro och slippa undan fattigdom till undernäring, analfabetism, kast- och klassdiskriminering och våld på grund av religiösa spänningar. Till exempel så vill inte en av hindilitteraturens stora stjärnor, som i sina texter varit tydligt feministisk, kalla sig för feminist.- Nä inte alls, vi måste göra människor av oss själva och agera utifrån vilka vi är. En ekonomiskt fri kvinna är lika bra som en man och det synsättet skapar möjligheter att se annorlunda på livet, säger Krishna Sobti som hunnit fylla 90 år.Hon är alltså en av 1900-tals litteraturens giganter i Indien men okänd för många utanför landets gränser eftersom få av hennes verk översatts till engelska. Hon skrev tidigt om kvinnor och deras sexuella behov. Frispråkighet är ett passande ord för att beskriva hennes stil kanske bäst uttryckt i kortromanen Mitro Marjani eller på engelska To hell with you Mitro om den unga Mitro som är sexuellt understimulerad och som orsakar skandal med sina behov och sin vägran att lyda sin make.Mitro Marjani skapade uppståndelse när den kom ut 1966 och har också satts upp som pjäs.Urvashi Butalia är förläggare och driver Zubaan books. För henne är det självklart att svara ja på frågan om hon är feminist. Det har varit hennes livsverk att arbeta med de här frågorna men däremot är hon tveksam till att ladda begreppet feminism med ordet jämställdhet som västerländska feminister ju brukar göra.- Jag tycker att begreppet jämställdhet är svårt i ett så hierarkiskt samhälle som det indiska med våra kaster och klasser. Vem ska en fattig kvinna vilja vara jämställd med? En fattig man, en rik kvinna eller en rik man? Det blir komplicerat säger Urvashi Butalia och menar att jämställdhet fungerar bättre i samhällen där klass inte längre är så viktigt. Jag tycker det är mer berättigat att tala om skillnader och hämtar kraft i tanken att varje människa har rätt till ett värdigt liv, säger hon.Historikern Ranjana Sheel i Varanasi menar att det finns många likheter mellan feminismen i väst och i Indien men också många olikheter. Till exempel har homosexuellas rättigheter ännu inte blivit en stor fråga. Den viktigaste frågan för många unga är istället giftermål och önskan att få välja sin partner själv. Det märker hon inte minst på sina kvinnliga studenter.- Jag ser att det finns en ganska stor grupp kvinnliga studenter på Banaras Hindu University som inte är redo att återvända hem utan fortsätter studera. De tar vilka kurser som helst bara för att slippa gifta sig, säger Ranjana Sheel.Det pratas ibland om att det finns ett glapp mellan den frihet som unga indiska kvinnor tros vilja ha och som liknar västerländska kvinnors dvs att klä sig som de vill och vara ute sent om kvällarna om de så önskar, och den kamp som den äldre generationens feminister driver och som handlar om hälsofrågor, bättre arbetsvillkor och medvetenhet om sina grundläggande rättigheter. Ranjana Sheel menar att detta glapp möjligen är en fråga för kvinnorna i Indiens megastäder men för resten av befolkningen är det inte så, där är de mer basala bristerna på möjligheter som är de allvarliga.- De olika sätt som förtrycket manifesteras på gör det hela så komplext; man har frågan om läs- och skrivkunnighet, sen kast och klass och det gör att det blir komplicerat, säger Ranjana Sheel.Jag tar en autorickshaw till en av södra Delhis populära stadsdelar för att besöka Zubaan books. I de smala gränderna trängs hippa kaféer med små butiker som säljer designade kläder. Stadsdelen har blivit allt mer gentrifierad berättar Urvashi Butalia på förlaget Zubaan books.Zubaan betyder tunga på hindi men också språk och röst, när kvinnor i det hinditalande bältet i norra Indien talar för mycket säger man att deras zubaan har öppnats och tanken med det här bokförlaget är att ge kvinnor en röst och utrymme, säger Urvashi Butalia. Förlaget ger inte bara ut skönlitteratur utan även akademiska böcker och barn- och ungdomsböcker. När hon startade förlaget för många år sedan var syftet att skapa ett verktyg som kunde användas i vardagen för kvinnor eftersom förlagsbranschen var så manlig. På den tiden hette förlaget Kali for Women och när hon och en kollega drog igång verksamheten 1984 blev det Indiens första feministiska förlag.- När vi började förlaget letade vi upp befintlig litteratur skriven av kvinnor för att översätta och sprida verken, säger Urvashi Butalia.Det finns ett tjugotal officiella språk i Indien och bristen på översättningar är en stor fråga för det leder till att litteraturen inte sprids mellan landets olika delar. Detta har också i stor utsträckning gällt litteratur skriven av kvinnor. Då i början var det en utmaning för Urvashi Butalia och hennes kollegor att övertala kvinnorna att vilja bli utgivna.- Kvinnors bristande självkänsla och känsla för att det de skrev var viktigt och behövde komma ut i världen, det var en verklig utmaning, berättar Urvashi Butalia men detta har förändrats.En annan fråga av vikt för förlaget har varit frågan om klass. Man har aktivt letat efter författare som inte tillhört den vanliga gruppen skrivande utan som hör hemma i en muntlig tradition. Urvashi Butalia berättar om ett av sina mest omhuldade bokprojekt. Det är en tunn liten skrift skapad av 75 kvinnor från en by i delstaten Rajasthan och den handlar om kvinnokroppen och kvinnors hälsa. Kvinnorna har själva ritat bilderna. Men hur är det nu för tiden? Är det lättare för kvinnliga författare?- Det finns ett intresse, en öppenhet, en marknad och läsare men det är fortfarande svårt för kvinnor som skriver på de indiska språken för det kräver att folk letar aktivt för att hitta dem, säger hon.Krishna Sobti skriver på hindi och urdu och fortfarande aktiv i samhällsdebatten, även om hälsan börjar svikta. Hon ställer in intervjun flera men till slut ses vi i hennes hem. Hon är glad och pigg, och det märks att ett besök livar upp. Vi sitter i vardagsrummet och pratar medan kvinnan som arbetar hos henne kommer med färskpressad apelsinjuice och småkakor. Hon är väldigt nyfiken på mig och min familj och ursäktar sig så att hon inte har några gåvor att ge mina barn. Vi pratar om Indien och Pakistan, om hur olika länderna utvecklats.Krishna Sobti föddes i dagens Pakistan men hamnade efter självständigheten i Indien. Under många år arbetade hon på dagarna och skrev på nätterna. Kvällarna tillbringade hon på någon av restaurangerna kring flashiga Connaught Place i centrala Delhi. Hon bestämde sig tidigt för att inte gifta sig och bilda familj, ett mycket ovanligt beslut för någon i hennes generation får väl sägas.- Vårt system där man lever ihop över generationsgränserna, det förstör både mannen och kvinnan. Det leder till att kvinnans roll blir att producera barn och ta hand om familj och svärföräldrar medan mannen fattar besluten, säger Krishna Sobti.Hon har skrivit kritiskt om äktenskapet i flera av sina böcker, bland annat i det självbiografiska verket Ai Ladki, på svenska Lyssna min dotter. Den handlar om en ogift dotter som vårdar sin döende moder. Modern ömsom bannar dotterns livsval att satsa på skrivandet ömsom hyllar dem.Krishna Sobti rotar som sagt ofta runt i relationerna mellan män och kvinnor men drar också in det omgivande samhällets problem och hur värderingar förändras i tider av politisk turbulens och uppbrott. Hon återkommer till att det viktiga inte är vårt kön utan att leva som individer.Ranjana Sheel är professor i historia med genusfrågor som specialitet. På BHU, Banaras Hindu University, i Varanasi där hon arbetar är campus stort och grönt. Det

Kino 20110930 Pangpangbröder, Joachim Trier, Så jävla metal  

I helgen går dokumentären Pangpangbröder upp på bio. I tio år har regissören Axel Danielson följt tvillingbröderna Oscar och och Gustav. 53 scener från en barndom beskrivs filmen i bioannonsen - och det är precis vad det är. En kronologiskt ordnad klippsamling som tar sin början den där dagen när regissören Axel Danielson tog med sig kameran hem till de då nioåriga bröderna. Kino har pratat med både regissören och de medverkande om hur filmen blev till. Vad händer efter att kameran har stängts av och dokumentären om ens liv visats på bio? Axel Danielsons tolv år långa dokumentärprojekt fick Jon Jordås att fundera kring hur relationen mellan filmare och den som blir filmad. En som brottats med den här problematiken är Mikael Wiström som gjort dokumentärfilmstrilogin Den andra stranden, Compadre och Familia som sträcker sig över två decennier och över globala murar mellan fattig och rik. En annan filmare, som har starka åsikter om relationen mellan subjekt och objekt, mellan films I helgen går dokumentären Pangpangbröder upp på bio. I tio år har regissören Axel Danielson följt tvillingbröderna Oscar och och Gustav. 53 scener från en barndom beskrivs filmen i bioannonsen - och det är precis vad det är. En kronologiskt ordnad klippsamling som tar sin början den där dagen när regissören Axel Danielson tog med sig kameran hem till de då nioåriga bröderna. Kino har pratat med både regissören och de medverkande om hur filmen blev till. Vad händer efter att kameran har stängts av och dokumentären om ens liv visats på bio? Axel Danielsons tolv år långa dokumentärprojekt fick Jon Jordås att fundera kring hur relationen mellan filmare och den som blir filmad. En som brottats med den här problematiken är Mikael Wiström som gjort dokumentärfilmstrilogin Den andra stranden, Compadre och Familia som sträcker sig över två decennier och över globala murar mellan fattig och rik. En annan filmare, som har starka åsikter om relationen mellan subjekt och objekt, mellan films

Dödligt våld har minskat med en tredjedel sedan 90-talet  

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att

Hopp i P1 0

Storytalk #25: Hans Ingemansson om skillnaden mellan Hundraåringens bokmanus och filmmanus, samt inspirationskällor vid manusskrivande  

Hans Ingemansson har skrivit regisserat och skrivit manus till stora svenska produktioner som Ulveson & Herngren, Solsidan och Hundraåringen. I Storytalk berättar han bland annat om vilka likheter det finns mellan att skriva manus och spela i rockbandet The Creeps, hur ett manusteam kan enas om ett gemensamt skrivsätt i början av en skaparprocess och … Fortsätt läsa Storytalk #25: Hans Ingemansson om skillnaden mellan Hundraåringens bokmanus och filmmanus, samt inspirationskällor vid manusskrivande

Inlägget Storytalk #25: Hans Ingemansson om skillnaden mellan Hundraåringens bokmanus och filmmanus, samt inspirationskällor vid manusskrivande dök först upp på Storytalk.

Storytalk 0

Sigrid Hjertén visste färgernas vikt  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag målar inte så mycket numera. Jag går upp i min mans arbeten. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden är mina, dessutom har jag vår pojke och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det mest för nöjes skull. Orden är konstnären Sigrid Hjerténs, och hämtade från en intervju i tidningen Idun 1924. Jag stöter på citatet i den kronologiskt upplagda biografin Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk och frågar mig, liksom bokens författare, Görel Cavalli-Björkman, gör: är yttrandet ironiskt eller kanske rationellt? Tog Hjertén tillfället i akt för att göra parodi på den överdrivet fogliga hustrun som lägger penslarna på hyllan till förmån för en framgångsrik make? Eller berättade hon faktiskt sanningen hade hon efter lång kamp till sist gett upp och kapitulerat inför samhällets förväntningar på henne som kvinna, fru och mor? Som Cavalli-Björkman påpekar, stämmer uttalandet inte överens med verkligheten. Sigrid Hjertén målade flera viktiga verk i början av 1920-talet och ställde ut flitigt, även utomlands. Intrycket är knappast det av en yrkesverksam kvinna som resignerat inför tanken på ett liv som hemmafru. Ändå låter Sigrid Hjerténs ord bekanta. Nästan övertydligt illustrerar de fenomenet konstnärshustrun, ett epitet som var ganska vanligt under 1900-talet. För även om Cavalli-Björkman inte analyserar de konsekvenser som dåtidens könsbundna föreställningar om yrkesliv, äktenskap och föräldraskap hade för Hjertén är de uppenbara. Själv drar jag mig till minnes något journalisten Sven Aurén formulerade strax innan Sigrid Hjerténs död 1948. I en beskrivning av Stockholms konstliv berörde han då dessa konstnärshustrur ett, enligt honom märkligt slags extremt gladlynta människor. Han förklarade att de på ett storartat och uppoffrande sätt hjälpa sina slarviga men hyggliga och begåvade äkta män att hålla huvudet över vattnet när kriserna sätta in. Aurén menade, att de sällan hade egna inkomster, utan istället bidrog med hårt hemmaarbete, gott humör, en aldrig sviktande tro på maken och hans talang. Jag tänker också på Stockholms-Tidningens konstkritiker vid samma tid, Gustaf Näsström, som karaktäriserade konstnärshustrur som kvinnor av en mjuk och överströmmande moderlighet, som sublimeras i omvårdnaden om maken, den stora, slarviga, oresonliga pojken. De brukar föda hela kullar av barn och finansiera sitt stora hushåll med hälften gott humör och hälften vackert väder. Många av de där kvinnorna var förstås konstnärer själva, som gift sig med en konstnärskamrat och gett efter för konventionen och samhällets förväntningar om skötsel av barn och hem. Sådana tidstypiska beskrivningar speglar på ett ganska belysande sätt dåtidens syn på kvinnors funktion i konstvärlden: glättiga, barnafödande och ordningsamma medhjälpare. Ändå var ju, som bekant, de kvinnliga konstnärerna ganska många. Sigrid Hjertén var bara en av dem. Som Matisse-elev utforskade hon i hans anda det tidigmoderna måleriets möjligheter med starka, mättade färgtoner i bilder som bröt mot traditionella idéer om tredimensionalitet och djupkänsla. Stilens skissartade penseldrag med synliga spår efter handens rörelser gav intryck av ett otyglat arbetssätt, och i Frankrike kallades konstnärerna vilda. Det franska ordet för vilddjur, fauves, gav upphov till uttrycket fauvism. Hjertén använde en måhända vild, eller åtminstone driven färgskala med lackrött, ärggrönt och koboltblått. Ändå är det med linjer hon gick allra längst, och i hennes fall de diagonala linjerna. Bordsskivor, balkongräcken och trottoarkanter bildar spetsiga trianglar när diagonalerna skär snett genom synfältet och klyver bildytan. Den som en gång upptäckt diagonalerna i Sigrid Hjerténs måleri förstår att hon använde dem medvetet. Man förstår också, att hon inte alls lät sig uppfyllas av hushållssysslor, som hon lät påskina i intervjun 1922. Det är tydligt att hon i själva verket lade stor energi på att fördjupa sitt kunnande både om färg och komposition. Men vad lockade henne att gång på gång återkomma till diagonalerna? Varför valde hon dem? Jag tror, eftersom de alltid har en riktning. Diagonaler lockar ögat att fortsätta sin rörelse och skänker liv åt en komposition som annars blivit statisk och livlös. Rastlöst far blicken över ytan och förmedlar en känsla av dynamik och rytm. Diagonaler bryter mot traditionell kompositionslära som säger, att en harmonisk bild baseras på ett tänkt rutnät av horisontella och vertikala linjer. Diagonaler stör jämvikten. Men, en erfaren konstnär som Sigrid Hjertén kunde balansera en bild genom att använda sin kunskap om färgers visuella tyngd. Ja, färger väger faktiskt olika mycket i ögat. Gult, till exempel, uppfattar vi som lättare än rött. En stor fläck gult behöver bara en liten fläck rött bredvid sig för att ögat ska uppfatta dem som jämntunga, trots att deras ytor har olika storlek. Genom att laborera med färg på det här viset, kunde Hjertén fylla sina bilder med diagonaler utan att vi upplever dem som disharmoniska eller obalanserade. I trädgården heter en målning från 1922, som Görel Cavalli-Björkman kallar för ett utsökt prov på Hjerténs färgsinne. Och visst bildar de citrusgula blommorna snygg kontrast till trädstammarnas skuggor som balanserar mellan blåbär och magenta men själv blir jag helt förbryllad av något helt annat: en gigantisk triangel i ljust vitrosa nyans, som upptar i bildens hela mittparti. Konstnären låter detta spetsiga hörn, där kiselsten lagts mellan planteringarna och runt ett trädgårdsmöblemang, breda ut sig. Kvinnan vid bordet verkar sekundär i sammanhanget. Diagonalerna spelar huvudrollen här. Ett kornblått balkongräcke tar på ett liknande sätt över i målningen Blondinen på terrassen från 1923. Trots att blondinen har en egyptisk prinsessas profil och därtill grönt ansikte och dras blicken mot järnräckets diagonal. I Harlekin från 1928 ligger en Isaac Grünewald-lik leksaksdocka i en fåtölj, lutad mot det toppiga bröstet på en vit kvinnotorso som påminner om en antik kärleksgudinna en Venus eller Afrodite. Motivet öppnar sig för tolkningar som berör relationen mellan Hjertén och maken Grünewald, en historia vars bristande harmoni är välkänd. Också målningen upplever jag som fylld av disharmoni. Den domineras av bakgrundens harlekinmönstrade tyg, där diagonaler bildar kantiga romber som riktar sina vassa spetsar mot kärleksparet i fåtöljen. Så hade den som mest målar för nöjes skull, som Hjertén berättade för Iduns reporter, knappast gjort. En gammal idéhistorisk tanke går ut på att betrakta horisontella linjer som jordens princip, och vertikaler som himlens. Då jord och himmel möts, balanseras elementen: en parallell till relationen mellan ande och materia. Det kan också beskrivas som relationen mellan tanke och kropp eller, om man ska tro resonemang som var populära under det tidiga 1900-talet: den maskulina principen mot den feminina. Kvinnor som materia, jord och kropp, män som ande och intellekt: jo, det låter unket men för hundra år sedan, då Sigrid Hjertén levde, var tankarna populära. Mot bakgrund av ett sådant synsätt, menar jag, blir det meningsfullt att betrakta hennes undersökningar av diagonalens möjligheter i måleriet som en parallell till hennes sätt att utforska en tillvaro mitt emellan, eller kanske bortom maskulint och feminint. En riktning som pekar mot en plats där konstnär och konstnärshustru möts och balanserar livet. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker   Litteratur Görel Cavalli-Björkman: Kvinna i avantgardet Sigrid Hjertén, liv och verk. Albert Bonniers förlag, 2017.

OBS 0

Att riva ner statyer är ett minnesarbete  

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 19 maj plockades sydstatsgeneralen Robert Lee ner från sin sockel i New Orleans, Louisiana, USA. Han hade stått där sedan 1884, rest i en tid när minnet av inbördeskriget ännu var levande. Statyer materialiserar kollektiva minnen, men det sker genom specifika versioner av det förflutna. I detta fall, en glorifierande idé om the lost cause, sydstatskonfederationens förlorade sak i kriget mot Nord. Och i förlängningen: förnekandet av det rasistiska slavsystemets roll för inbördeskrigets utbrott. Vi kan se statyers funktion som att odödliggöra den dödlige. Statyn trotsar tiden och gör anspråk på evigheten. Men statyer faller; likt guldkalven i den mosaiska berättelsen händer det att de störtas som falska avbilder. Eller, som i New Orleans, varsamt men beslutsamt plockas bort. Historien har hunnit ifatt. Men sällan utan konflikter. Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden. Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner. Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav. Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera. Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra. Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism. Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade. När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete. Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till vila. En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet. Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt. Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka dynamit! Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument! Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet. Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud. Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än. Patricia Lorenzoni, idéhistoriker

OBS 0

Avsnitt 64: Störst lyfter inte alltid tyngst! Sambandet mellan ökad muskelmassa och ökad styrka  
I dagens avsnitt snackar vi om sambandet mellan muskelmassa och styrka, och hur ökad muskelmassa inte har ett så starkt samband med ökad styrka som många kanske tror. Vi hinner även med flera lyssnarfrågor, och uppdaterar er förstås om vår pågående bänktävling!   Hålltider: 00:30 - Försnack 04:00 - Jennifer Thompson ger sig in i bänktävlingen? 08:20 - Vad avgör styrka? 15:40 - Starkt samband mellan muskelmassa och styrka! 18:00 - Svagare samband mellan ökningar av muskelmassa och ökningar i styrka. 24:55 - Lyssnarfrågor! Finns det en nedre gräns för hur lågt kaloriintag man bör ha vid en deff? 28:40 - Vad betyder det när det står "No Protein Spiking" på proteinpulvret? 30:45 - Vad är vår syn på PWO:er? 37:20 - Ska man ta av handledslindorna mellan seten? 39:35 - Varför får man ont i bröstbenet vid träning?

Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök Gymgrossisten.com/styrkelabbet.

***     Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräningträningsprogramstyrkeövningarkost och kosttillskott.  
Concorde – ett stiligt plan som flög snabbare än ljudet  

Det var inte vilka drinkar som helst som serverades ombord på Concorde, utan dyrbara årgångsviner och champagne av fint märke. Ganska mycket champagne till och med. En miljon flaskor av märket Veuve Cliquot gick åt under de knappt trettio år som planet var i trafik, mellan 1976 fram till 2003. Det är med andra ord fyrtio år sedan Concorde sattes i passagerartrafik. De första kommersiella flygningarna ägde rum den 21 januari, 1976. De gick mellan Paris och Rio de Janeiro, och mellan London och Bahrain. De var båda var fyllda med prominenta personer. Vid ankomsten hälsades passagerarna med luxuösa bufféer arrangerade av ländernas ledare. Men så var Concorde ett plan på hög nivå, även på andra sätt. Concorde var ett samarbete mellan Storbritannien och Frankrike. Det var respektive land som till en början stod för notan, som även den nådde aldrig tidigare skådade höjder. Mer än 200 000 personer var inblandade i Concordes tillkomst och tillverkning, och jämförelsevis så var detta överljudsplan ett lika stort projekt som USA:s rymdprogram. Och det kanske inte bara var en tillfällighet, för Concorde var en produkt av en tid då man ansåg att himlen inte utgjorde någon gräns för vart människan kunde ta sig, eller hur fort det kunde gå."Vi ska nu göra saker som inget annat flygplan kunnat göra. Vi kommer att resa över Atlanten dubbelt så fort som ljudet, snabbare än en gevärskula. Vi kommer att färdas så fort att vi rör oss snabbare än jorden snurrar och världen, den kommer att titta på oss", sade piloten till passagerarna inför den allra sista resan med Concorde, mellan New York och London 2003. Han hade helt rätt. Tusentals människor följde den drygt tre timmar långa färden. Många av dem hade samlats för att se när planet landade, för sista gången. För Concorde var inte bara världens första och hittills enda passagerarplan i överljudshastighet. Det var också det stiligaste plan som någonsin gjorts. I veckans program berättar vi mer om Concorde och drömmen om att flyga fort. Vi har träffat Pierre Ziherl, pilot inom Flygvapnet, som berättar hur hög fart känns. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr. Och så pratar vi med den flygintresserade författaren och poeten Maria Küchen, som i början av juni ger ut essäboken Att flyga  en bok där hon undersöker de existentiella, teknologiska och kulturella aspekterna av vad det innebär för människan att kunna flyga. Veckans gäst är Robert Aschberg, journalist och programledare.

Stil 0

P3 KULTUR 20100805  

P3 Kultur åker till Danmark där vår programledare Johanna Koljonen spärrar in sig själv på ett mentalsjukhus i trettiosex timmar. Syftet: att berätta en berättelse om kärlek och revolution. Hör om hennes och medspelaren Sonja Schwarzenbergers upplevelser av Delirium, ett extremt avancerat rollspel som handlar om pressen och förväntningarna som samhället lägger på våra relationer. Om könsrollerna män och kvinnor hamnar i när de får barn. Hur man prioriterar mellan vem man trodde man var och ville bli längre fram, och mellan den man behöver vara i stunden för att vardagen ska fungera. Men också ett långt, krävande, påfrestande och känslomässigt utmattande lajv. Vad finns det för likheter och skillnader mellan ett lajv och en teaterföreställning? P3 Kultur diskuterar också hotet mot den fjärde väggen - kommer gränsen mellan skådespelarna och publiken helt att kollapsa? Gustaf Tegby, frilansdramatiker och dramaturg på riksteatern, och Ebba Petrén, projektledare för scenkonstfestivalen Paradiso 4 på Unga Turteatern, kommer till studion för att diskutera likheterna och skillnaderna mellan lajv och teater. På vilket sätt kan lajv göra teater roligare? Och varför blir det alltid så pinsamt när teatern försöker dra in publiken i handlingen? Vi ringer också till Martin Ericsson från det svenska Emmybelönade produktionsbolaget The Company P. Han befinner sig i London för att just nu genomföra ett superkommersiellt verklighetsspel som samtidigt ska göra världen till en bättre plats. Bland annat samarbetar han med Tim Kring, mannen bakom tv-serien Heroes. Och så plockar vi fram ytterligare några covers på Tu Vuo Fa L’Americano, medan Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård tweetar om frukostvanor i dagens sommartwitter.

Konflikt 20070908  

Konflikt 8 september Kurdistan mellan dröm och verklighet Om ett spirande kurdiskt självstyre klämt mellan Ankaras, Teherans, Bagdads och Washingtons sköldar… Om ett spirande kurdiskt självstyre klämt mellan Ankaras, Teherans, Bagdads och Washingtons sköldar… Om ett spirande kurdiskt självstyre klämt mellan Ankaras, Teherans, Bagdads och Washingtons sköldar… om ett spirande kurdiskt självstyre klämt mellan Bagdads, Ankaras, Teherans och Washingtons sköldar. Reportage från Diyarbakir där politiker och människorättsaktivister berättar om skärpta kurdisk-turkiska motsättningar. Reporter Silan Diljen. Och frilansjournalisterna Daniel Urey och Leon Tomlinson.besöker Turkiet och träffar turkmenska flyktingar och turkiska journalister som oroas över det kurdiska självstyret. Farid Assasard, analytiker vid centrum för strategiska studier i Sulaimaniyah i irakiska Kurdistan, intervjuas av Karwan Tahir. Michael Rubin, en av Bush-administrationens främsta Irak-rådgivare och nu vid neokonservativa

Om gränsen mellan danska och svenska: Natacha López i Malmö  

Malmö, fredag. Min andra sommar som Sveriges Radios utsända i Danmark och jag börjar förstå var mina luckor gällande det danska språket finns. Nyligen läste jag i en bok om lingvistik och världens språk att gränsen mellan vad som är två olika språk och bara två olika dialekter av samma språk är högst godtycklig. Och ofta kopplad till politik. Såsom att serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska ansågs vara dialekter av samma språk fram till början av 90-talet. Först efter kriget har de officiellt blivit till fyra olika språk. Men så stod det i boken att svenska, norska och danska antagligen inte skulle anses vara tre olika språk om det inte vore för att de talas i tre olika länder. Detta fick mig att börja fundera - är verkligen gränsen mellan svenska och danska så luddig? Jag värnar visserligen om att alltid tala skandinaviska i Danmark, det vill säga en svenska med några danska ord i, och säger halvt ilsket, halvt skämtsamt ifrån när en dansk vill prata engelska: nä, men vi kommer ju från syskonnationer - låt oss anstränga oss lite! Men så på tåget på väg till en intervju i Danmark hör jag utropet: Nästa station Hvidovre. Och stationen efter det, nästa station: Rødovre Och inser att jag omöjligen kommer att veta när jag ska stiga av. Ni ser när man har ett samtal med en dansk kommer man långt på sammanhang och att någonstans i det grötiga är kärnan i de flesta orden de samma som i svenska, och så har jag som reporter på andra sidan sundet lärt mig ett antal danska ord. Men att kunna urskilja ett helt nytt ord och identifiera bokstäverna i det - däri ligger utmaningen. Så jag har i alla fall identifierat att mitt stora huvudbry som reporter i Danmark det är namn - alltså adresser och personnamn. Ett samtal med en potentiell intervjuperson kan alltså gå utmärkt fram tills vi kommer till biten då vi ska bestämma träff. Här blir jag lite svettig. Jag stålsätter mig, med pennan i högsta hugg försöker jag koncentrera mig, rikta all fokus för att verkligen lyssna noga... Få se, du sa att adressen var Kæmnervej... Eh? När det gäller adresser är det ju viktigt att få med varje bokstav för att hitta rätt. Men likaså när någon tipsar om någon annan som jag bör prata med. Häromdagen var jag övertygad om att jag fått pratat med Henning. Först när han mejlar ser jag att han heter Emil. Visst kan jag i dessa situationer be personen att bokstavera. Som häromdagen när någon hade efternamnet: Jacqueson, i mina anteckningar hade jag skrivit Ckue. Så nej, jag ger upp. Kanske är gränsen mellan danska och svenska luddig, men det finns i alla fall en tydlig gräns för mina danskkunskaper. Hädanefter, när vi kommer till biten när jag ska få en adress avbryter jag och säger - skicka ett sms! Natacha López, Malmö natacha.lopez@sverigesradio.se

TV och Amerikas oförenta stater: Ivar Ekman i Washington  

Washington, tisdag. Kanal 36 och 37. Där har ni ett sätt att fånga vad det betyder att rapportera härifrån USA:s huvudstad, både på ett personligt plan, men också i förhållande till situationen i landet i stort. Kanal 36, det är CNN och 37, Fox News. Och när man sitter här och rapporterar så känns det ibland som om det är i bläddrandet mellan de här två kanalerna som ganska mycket av jobbet sker. Det kan ju låta deppigt, och det är klart att man som journalist alltid önskar att man hade mer tid att komma ut och träffa både egna källor och, som de ofta kallas, riktiga människor. Men det rikliga tv-tittandet beror nog mest på att det är på TV som så mycket av amerikansk politik sker. Fox, CNN – alla dom stora cable news, nyhetskanalerna har kameror i och vid Vita huset, i Kongressen, i Utrikesdepartementet – där viktiga människor – talespersoner, senatorer, ministrar, med jämna mellanrum dyker upp i bild och säger nåt som verkligen är värt att uppmärksamma. Presidenten, Donald Trump, brukar ju anklagas för att titta för mycket på TV, att till och med bedöma sina medarbetare mer från hur de klarar sina två minuter framför kameran än i möten ansikte mot ansikte med presidenten själv. Men på ett sätt är Donald Trump bara öppnare och ärligare med att dom där två minuterna faktiskt kan vara viktigare än mötet med verkliga människor, som de flesta politiker åtminstone hävdar att de föredrar. Samtidigt säger just kanal 36 och 37 något mer om USA idag – de här två kanalerna blottlägger den djupa spricka som klyver landet mellan rött och blått, mellan republikaner och demokrater. En spricka som har vidgats på sistone, från att handla om genuina politiska åsiktskillnader kring frågor som skatter, vapen, och abort – till att idag handla om verkligheten själv. Som förra veckan, när kanal 36, CNN, närapå dygnet runt andfått rapporterade om dom senaste detaljerna kring Donald Juniors möten och mejlanden, och ständigt ställde sig frågan: är det här den rykande revolvern, tuvan som kommer stjälpa Trumplasset? Medan man bara en kanal bort, på Fox, så sent som i slutet av förra veckan undrade om Rysslandsstoryn inte var död – eller kanske till och med en konspiration från demokraterna och CNN:s sida. Det var som att bläddra mellan två olika världar. Men så kommer där ibland en liten glimt av en överbryggning. Som när Fox-ankaret Shepard Smith liksom släppte taget och med desperation i rösten sa till sin kollega: Varför detta häpnadsväckande bedrägeri? Varför lögn efter lögn efter lögn? Och kanal 36 och 37 var plötsligt kanaler i ett och samma land. Ivar Ekman, Washington.   Ivar Ekman, Washington ivar.ekman@sverigesradio.se

Verkligheten och teatern flyter samman; Fernando Arias, New York  

New York, fredag Varje sommar anordnas Shakespeare in the Park. I sommarvärmen bland träd och grönska samlas åskådare för att titta på teaterpjäser i hjärtat av Central Park. Men den här sommaren har en av pjäserna skapat ovanligt mycket debatt. Det är Julius Caesar som satts upp med en kontemporär touch. Julius Caesar spelas nämligen av en man i kostym med en röd slips som hänger ovanligt långt ner, och det är inte den enda likheten med den sittande presidenten Donald Trump. Det som väckt så mycket debatt är första scenen i tredje akten, den scen där Caesar huggs ihjäl av Brutus och de andra senatorerna. Han rycks ner från ett podium och försöker sparkandes komma loss från sina mördare, men det är lönlöst. Döden väntar. Avskyvärt sade många, speciellt i det republikanska lägret. Konsten måste få vara fri ansåg andra. Sedan kom onsdagen. Den republikanska kongressledamoten Steve Scalise skottskadas i höften av en man med en automatkarbin. För de som tyckte att teatermordet på Julius Trump Ceasar kändes alltför nära, blev onsdagens händelse ett kladdigt medhåll upptryckt i ansiktet. Även om utredningen kring gärningsmannens motiv inte är klar, handlade den efterföljande diskussionen om polariseringen i USA. Har det skapats alltför mycket hat mellan politiska grupper i USA? frågade man. En studie från Pew Research visar att polariseringen mellan Republikaner och Demokrater är större än den någonsin varit under de senaste två decennierna, likadant har avskyn mot de andra blivit djupare. Den undersökningen gjordes för tre år sedan. Och jag vågar gissa att empatin knappast ökat mellan grupperna sedan dess. Efter skotten mot Steve Scalice twittrade den konservativa debattören Harlan Zill att händelser som denna är orsaken till varför vi kritiserat New York-eliten. Han syftade på teateruppsättningen i Central Park. Det många verkar ha missat är att pjäsen också skulle kunna läsas som ett antivåldsbudskap. Mordet ger upphov till en rad händelser som slutar i inbördeskrig. Odemokratiska medel för att uppnå demokratiska mål är dömt att misslyckas, med andra ord. Den saken verkar vara mindre viktig för de som nu med nytt bränsle rasar mot pjäsen.  Diskussionen om innehållet finns inte. Samma sak tycker jag mig se det gäller attacken mot Scalice. När ekot från skotten nu lagt sig, har anklagelserna börjat hagla igen mellan politiska motståndare. Verkligheten och teatern flyter samman. Nästan alltför väl. Fernando Arias, New York fernando.arias@sverigesradio.se

"Sesam öppna dig"; Katja Magnusson i Jerusalem  

Jerusalem måndag "Sesam öppna dig" var lösenordet till de 40 rövarnas grotta i sagan Tusen och en natt. Genom att komma på hemligheten lyckades Ali Baba stjäla rövarnas skatt. Idag leker forskare i Mellanöstern med frasen "sesam öppna dig" och hoppas att "Sesame" ska bli ett kodord för forskningssamarbete mellan länder som är politiska fiender. När jag stod i en seg passkö på väg in i Israel häromdagen så började jag småprata med mannen före mig i kön. Han visade sig vara en brittisk vetenskapsman som precis kommit från den högtidliga invigningen av forskningscentret Sesame i Jordanien, en så kallad synkrotron-anläggning där elektroner susar runt och skapar intensivt ljus för olika avancerade experiment.  Jag kommer inte ens försöka förklara hur en partikel-accelerator fungerar, men det ovanliga är att den här anläggningen kommer att användas både av israeliska, iranska och palestinska forskare, som i vanliga fall inte brukar samarbeta på grund av politiska problem. Israel och Iran är politiska ärkefiender. Två iranska forskare som jobbat på just anläggningen Sesame har tidigare mördats i Teheran, då angripare på motorcyklar kört fram och klistrat fast bomber på vetenskapsmännens bilar. Iranska politiker har anklagat Israel för morden. Forskaren i kön, sa att forskningssamarbetet är historiskt, förutom Israel och Iran så deltar också forskare från Turkiet och Cypern, som inte heller har diplomatiska relationer. Men det har inte varit lätt, Iran har haft svårt att betala på grund av ekonomiska sanktioner, forskaren sa att det kändes lite som att vara i FN, fast anläggningen nu invigts med pompa och ståt av den jordanska kungen fortsatte de olika länderna att tjafsa om betalningarna. Jag frågade forskaren om israeliska och iranska forskare kommer göra experiment tillsammans i Sesame-projektet. Nej det tror jag inte svarade han men det är stort nog att de bara jobbar på samma plats. Drömmen om en synkrotron-anläggning i Mellanöstern har funnits i 20 år, men det är först nu det har lyckats. Där i passkön pratade jag och forskaren om tålamod, både i passkön som långsamt rörde sig framåt och när det gäller att få forskare från fientliga länder att mötas. Men vissa verkar inte ha så mycket tålamod- USA:s president Donald Trump som idag kommer hit till Israel har till exempel utlovat "the ultimate deal" för att få slut på konflikten mellan israeler och palestinier. Det verkar som att också Trump drömmer om en magisk sesam-öppna-dig-funktion. När Trump idag flyger direkt från Saudiarabien till Israel gör han nåt vanliga saudier och israeler inte får, nämligen att resa direkt mellan länder som saknar diplomatiska förbindelser. Forskarna från Iran och Israel som jobbar med Sesam-projektet möts till exempel på neutral mark i Jordanien. Själv fantiserade jag där i den sega passkön om en snabb sesam-öppna dig formel som gör att gränserna öppnas mellan länderna som idag inte har relationer så att folk ska kunna resa fritt precis som Donald Trump. Men jag antar att det kommer dröja ännu längre än det tog för att få en partikel-accelerator där iranier och israeler kan jobba ihop.   Katja Magnusson, Jerusalem katja.magnusson@sverigesradio.se

#015 Om kött och näring för ditt immunförsvar  

På vilket sätt är näringen som finns i kött viktig för ditt immunförsvar? Vi pratar om B12, D-vitamin och Zink och vilken roll de spelar. Och varför är gräsbetat kött mer hälsosamt än konventionellt kött? Och hur mycket animaliska respektive vegetabiliska livsmedel har människan traditionellt ätit? Detta och mycket mer pratar vi om i dagens avsnitt av "Paleotekets podcast". Biomedicinare Karl Hultén intervjuas av Anna-Maria Norman. Upplägg (siffran betyder minut i podcast-avsnittet) 0 Introduktion med sammanfattning av avsnittet. 2.15 Vad säger forskningen om hur MÄNNISKANS NATURLIGA KOST har sett ut historiskt? Hur mycket av vår kost har varit animalisk respektive vegetabilisk? Vi pratar exempelvis om denna studie av Loren Cordain som går igenom kosten hos 229 jägar- och samlarfolk: http://ajcn.nutrition.org/content/72/6/1589.full 12.50 Vilka NÄRINGSÄMNEN får vi från växt- respektive djurriket? Vilken roll har dessa näringsämnen för en långsiktig hälsa och läkning av symptom och sjukdomar? Vi pratar exempelvis om prebiotika fibrer i grönsaker och deras roll för tarmhälsa. Vi pratar även om näring i kött, så som B-vitaminkomplexet (särskilt B12) som är viktiga för hjärnan, D-vitamin som har en roll för reglering av immunförsvaret, järn från rött kött som tas upp lätt och om viktiga mineraler) 18.34 Hur skiljer sig fettsyra-sammansättning i kyckling och fläsk mot sammansättningen i nöt (från djur som ätit spannmål)? 19.47 NACKDELAR MED RÖTT KÖTT. Kan rött kött bidra till cancer? Vi beskriver hur du med ett helhetsgrepp på kosten minskar de eventuella riskerna med att rött kött skulle bidra till cancer, och vilka mekanismer i kroppen som bidrar till detta. Vilken roll har exempelvis klorofyll, järn och magnesium i denna process? Vilken roll spelar specifika bakterier i din mage som lever av fibrer som finns i spannmål, och varför är då spannmål en dålig kombination med rött kött? 28.15 Zinkbrist och autoimmuna sjukdomar 30.38: OMEGA 3 och OMEGA 6. Vilket kött ska jag välja om jag vill äta ett så hälsosamt kött som möjligt? (Vi pratar om fettsammansättningen, och förhållandet mellan omega 3 och omega 6. Vi pratar dels om skillnaden mellan konventionellt nöt versus fläsk och kyckling, och dels skillnaden mellan gräsbetat nötkött och konventionellt nötkött. Vi pratar kort om skillnaden mellan viltfångad fisk och odlad fisk). 36 Fettet CLA och minskad övervikt och stabilisering av glukosintolerans. Det finns mer CLA i gräsbetat kött. Vi pratar om denna studie: http://jn.nutrition.org/content/130/12/2943.short 38.48 Vad pratar om att vara vegetarian eller endast äta fisk och följa det autoimmuna protokollet (AIP, autoimmun paleo). Är det att rekommendera? 40.45 Kort om de etiska aspekterna av att äta kött, att det ekologiskt anpassade och småskaliga borde prioriteras. Vi nämner denna artikel av David Jonstad http://www.dalademokraten.se/kultur/kottbonden-ar-ingen-forbrytare ***** Hjälp oss att sprida podcasten till fler personer genom att: 1) Ge oss en recension i Itunes 2) Berätta för vänner och dela i sociala medier. ***** Vill du ha mer information från oss? * Prenumerera på podcasten via Itunes, Soundcloud eller i din Podcast-app. Sök på "Paleoteket". * Prenumerera på vårt nyhetsbrev på www.paleoteket.se * Följ oss på Facebook: www.facebook.com/paleoteket.se * Följ oss på Instagram: www.instagram.com/paleoteket.se

Coriolis s01e18 – Hoppet mellan stjärnorna  

Med nya ledtrådar och ny vind i seglen är det dags för våra rymdäventyrare att göra sina första hopp mellan stjärnorna.

Inlägget Coriolis s01e18 – Hoppet mellan stjärnorna dök först upp på Vi Spelar Rollspel.

Det skyhöga tornet från framtiden. Signaturbyggnader del 2  

- Det är ett skådespel dygnet runt. På dagen har vi naturligtvis vattnet, på natten alla ljus som tänds upp i staden, bilarna rör sig, det tänds och släcks, trafikljus Hela flödet i Malmö, som gör byggnaden till ett konstverk dygnet runt på något sätt.Ja, här står vi. Jag och han som varit Concierge på Turning torso ända sedan öppningsdagen 2005, Jan Andersson, en bra bit ovanför Malmös västra hamn. Högst upp i skyskrapan som skruvar sig runt sin egen axel till synes utan ansträngning, som en balettdansös.Det är den nog allra mest kända svenska signaturbyggnaden, konstruerad av en världens mest berömda arkitekter, ditbaxad av en lokal superentreprenör.I dag liknar den häpnadsväckande välhållen science fiction. Resultatet av de visioner som mer eller mindre medvetet uppkom inför millennieskiftet: om hur framtiden skulle se ut. Före, under och efter byggprocessen i början av 2000-talet dessutom hemsökt av ständiga konflikter, som tycktes få tornet att vrida sig i plågor och ingenting annat.Men nu är det slutet av 2016 och allt känns lugnt härinne.Vad är det för rum vi befinner oss i? - Nu står vi i ett av våra konferensrum, på våning 54. Det ligger 179 meter över marken i byggnaden som är 190 meter hög. Det här rummet är 130 kvadratmeter och här kan man vara 75 personer och vi får lov att ha högst 120 personer samtidigt på plan 53 och 54, av säkerhetsskäl, säger Jan Andersson.Finns det någon siffra du inte kan? - Inte av värde. Men jag vet inte hur många skruvar vi använt i huset eller hur många meter kabel, för det har varit omöjligt att ta reda på.- Här till vänster ser du då Öresundsbron, Saltholmen, de små öarna där: Flakfort och Middelgrund, som ligger mellan Malmö och Köpenhamn. Och så är det Kastrup, du ser Örestad, de svarta höga husen där borta, och Köpenhamn. Sedan har du kusten där upp mot Helsingör.Jag måste erkänna att jag har svindel men känner ingenting sådant härinne. Har du svindel? - Jag hade det innan jag började med Turning torso, men inte nu. Det var någonting jag var tvungen att vänja mig av med för i början var man här när det inte fanns några ytterväggar, då man var tvungen att ha livlina på. Så, nej jag kan inte säga att jag har svindel.Det måste ha varit nästan tortyr, kan jag tänka: att tvingas vara häruppe då om man har svindel. - Ja, det var tufft i början. Byggarna stressade mig lite grann och sade: Det är klart du ska med upp. Nej, jag väntar tills väggarna är färdiga och hissen är på plats, försökte jag. Men de fick med mig upp i bygghissen som fanns på utsidan. Och du vet hur en sådan är, den skramlar och har nät under så man kan se rakt ned på marken Det tog tre och en halv minut att åka upp till taket med den medan det tar 38 sekunder med den riktiga hissen nuförtiden. Men de stressade mig så att jag var tvungen att göra det. Och efter det har jag inte haft några som helst problem med svindel, säger Jan Andersson.*Historien om den spanske arkitekten Santiago Calatravas spetsprojekt Europas högsta bostadshus är ungefär lika skruvad som själva byggnaden. Vrider sig även den kring sin egen axel: börjar i Malmö men slutar på Malta, efter att ha snurrat minst ett halvt varv på vägen.Mellan vision och verklighet, från de första tankegångarna vid mitten av 90-talet till den försenade och gravt fördyrade invigningen år 2005. Eller, om man så vill: mellan folkhemmet och formel ett.Vi återkommer till allt det där och börjar på vårvintern 2001.(Ur Kulturnytt 2001:)I går togs det första spadtaget till skrapan, som ska stå klar i början av 2003. Kulturnytts Leo Gullbring var på plats vid grävandet och på plats var också stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Han var byggt stort och uppmärksammat över hela världen. Men nu är han alltså i Malmö för att bygga skrapa.(Calatravas egen röst.)Ja, det är inget underligt med att bygga skyskrapa i Malmö, säger Santiago Calatrava. Ni har ju redan Kronprinsen, där människor bor på höjden. Dessutom är skyskrapor ekologiska: de kräver mindre markyta än vanliga hus.Nå, hur ska då den här 187 meter höga skyskrapan se ut? Calatrava travar upp en rad kuber, som vrider sig runt en axel. Det påminner om en klassisk skulptur. Och det är just kännetecknande för Calatrava att han låter sig inspireras av människors och djurs anatomi. Turning torso erbjuder visserligen inga asymmetriska överraskningsmoment, som i många av hans andra projekt, men det finns en vila och balans i rörelsen som kommer att ge Malmös västra hamn ett alldeles speciellt riktmärke. Men samtidigt kommer Turning torso bli en underlig skapelse: en ensam skulptur, vars kraft utmanar hela området och som anger en helt annan skala. Varför blir det inte fler torn? Varför passar man inte på att bygga ett Malmö downtown? Men den indirekta starten av Turning Torso-projektet, hela det här bokstavliga framtidsbygget, går att spåra långt mycket tidigare än under bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen.(Ur Radioarkivet 1943:)Vad som sker på ett varv är så påtagligt. Stora stapelbäddar bredvid varandra, med sina kranbryggor. På stapelbäddarna järnskelett till fartyg på tusentals ton i olika stadier av fullkomning. Från sådana som bara har de massiva bottenplåtarna sträckta, över sådana där spanten som väldiga revben av stål pekar upp i höjden, till sådana som redan fått skelettet täckt av en hopsvetsad hud av järn och stål. Lyftkranar och vinschar i rörelse överallt, släggor dåna mot plåt, och på smäckra ställningar utanför och inuti fartygsskroven rör sig arbetarna som myror, ofta på ganska svindlande höjder.Ja, kanske är det här, på Kockums mitt under andra världskriget i hjärtat av den malmöitiska varvsindustri som då verkligen började blomstra som även historien om Turning Torso tar sin början. Med stadens första dramatiska landmärke: Kockums-kranen. Eller kanske ännu långt tidigare, med den så kallade Baltiska utställningen i Malmö 1914.Jag träffar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på hennes tjänsterum vid universitet i Lund för att reda ut perspektiven. Hon har doktorerat på den så kallade platsmarknadsföringen av Malmö, där både Bo01 och Turning Torso var centrala ingredienser.- För mig, när jag började forskarutbildningen 2002, var det så paradoxalt att Malmö som ju var en stad med stora sociala klyftor och tydliga ekonomiska problem plötsligt arrangerade den här bomässan i Västra hamnen. Jag minns så väl att det kostade 150 kronor i inträde. Folk var ju vansinniga på att en stad med stora sociala klyftor hade en bomässa med lyxbostäder, som man beskrev det då, och där vanliga Malmöbor alltså skulle betala 150 kronor för att komma in.- Även för mig framstod det här som oerhört paradoxalt. Så jag försökte nysta i det: Vad är det som gör det här möjligt? Hur kan man helt försöka tänka om en stad, skapa en ny identitet? Då började jag undersöka om Malmö har deltagit i sådant här tidigare. Stockholmsutställningen är ju väldigt välkänd, men i viss utsträckning även Baltiska utställningen i Malmö. Så jag läste om Baltiska utställningen, gick tillbaka till arkivmaterial från 1913 och 1914 och upptäckte då att det fanns väldigt mycket likheter med Bo01. Dels att man ju faktiskt planerade staden för en utställning, dels den här kritiken som fanns redan då: att det här bara var ett spektakel för de rika.(Musik.) Vad vi hör är en inspelning av Malmövalsen från 1917. Titeln är På Baltiskan, vilket alltså hänvisar till den berömda utställningen i staden några år tidigare.- Och så såg jag det att den här bilden av att man ska använda staden lite som ett varumärke är ju något som varit kännetecknande under en väldigt lång tid. Ja, jag landade i Eiffeltornet och den typen av stora byggnader som man använde i vad man på den tiden kallade fredlig täflan mellan olika industriländer, säger Dalia Mu- Det finns ju en bild av Malmö i svensk kontext som en väldigt framstående industristad, ibland har den beskrivits som Den svenska modellens vagga och så vidare. Och det finns också en föreställning om att den här typen av utställningar, uppseendeväckande byggnader och liknande &a

(FULLSATT) Sekularismens begränsningar och möjligheter  

(FULLSATT) Vad kan Sverige lära av Frankrike och Turkiet? Den kanske mest genomgripande förändringen av Sverige de senaste decennierna är en allt tydligare religiös mångfald. I vissa fall har det lett till diskussioner om var gränsen bör gå för religioners inflytande över politik och samhälle. Debatter har visat hur svårt det kan vara att hitta en balans mellan religionsfrihet å ena sidan, och upprätthållandet av åtskillnaden mellan religion och stat å andra sidan. I Sverige anses det lika självklart att människor har rätt till religionsfrihet som att religiösa argument inte hör hemma i politiken. Men är det möjligt att upprätthålla den skarpa distinktionen mellan religion och politik i det mångreligiösa samhälle som Sverige nu är? Turkiet och Frankrike är två länder som har haft tydliga principer för att skilja religion från politik och från det offentliga. Men i Turkiet har religion kommit allt närmare det offentliga. Och i Frankrike är nu principen om laïcité – åtskillnaden mellan stat och religion – ifrågasatt, med motiveringen att den kan upplevas diskriminerande av religiösa grupper. Välkomna till ett frukostseminarium den 11 maj. Samtalar gör: Ingmarie Froman, författare, journalist och tidigare korrespondent i Bryssel och Paris för SVT och SR. Froman har skrivit boken Islam, brudar och paljetter (Ordfront 2006) om slöjdebatten i Frankrike. Thomas Gür, författare och företagare som bland annat medverkat i antologin Religionen i demokratin (Timbro 2013). Moderator är Eli Göndör. Frukosten blir också startskottet för vårt nya programområde Invandrarlandet Sverige. Programansvarig är Eli Göndör, redaktör för boken Religionen i demokratin med Andreas Johansson Heinö, Timbros förlagschef och författare till flera böcker om mångkultur och mångkulturalism, som resurs.

Katja Magnusson: Selfie-chocken som skakar Libanon och Israel  

Sex medlemmar i den libanesiska shiamuslimska gruppen Hezbollah och en general i Revolutionsgardet från Iran dödades. Det var ett slag mot Iran, Hezbollah och Syrien samtidigt. Nu undrar många hur eller när Iran och Hezbollah kommer att slå tillbaka. Men en annan händelse skapade nästan lika stora rubriker i libanesisk och israelisk press. Nämligen selfie-chocken på Miss Universum-tävlingen som just nu hålls i Miami i USA. De leende skönhetsmissarna har tagit många selfies under tävlingarna, men en av bilderna fick extra stor uppmärksamhet. I måndags skrev libanesiska Daily Star "Miss Libanons selfie med miss Israel skapar tumult" medan israeliska Haaretz skrev "assymmetrisk krigföring - har miss Israel fotobombat miss Libanon". Det här är ungefär vad som hände: Miss Libanon, Saly Greige, skriver på sin facebooksida att hon försökt undvika att ta några bilder tillsammans med miss Israel. Formellt sett är Libanon och Israel i krig och all kontakt mellan länderna är känslig. Men! När miss Libanon leende stod beredd att ta ett foto tillsammans med miss Japan och miss Slovenien, "hoppade miss Israel in tog en selfie och publicerade den på sociala medier", skriver miss Libanon. Miss Israel, Doron Matalon, å sin sida postade bilden där de leende tävlande från Libanon och Israel står bredvid varandra och skriver angående miss Libanons ursäkt "Det gör mig inte förvånad, men de gör mig fortfarande ledsen att man inte kan lämna fientlighet utanför tävlingen ens under tre veckor". Det inte är första gången det blir trubbel mellan skönhetsprinsessorna från grannländerna. Enligt sajten Missosology råkade tävlande från Libanon och Israel ut för problem 2006 efter att det läckt ut att de blivit vänner trots att det under året var krig mellan libanesiska Hezbollah och Israel. Såklart har sociala medier svämmat över av åsikter; vissa tycker att det enbart är en larvig debatt, andra kräver att miss Libanon avsäger sig sin titel. Och vissa driver med alltihop. På den arabiska satirsajten Pan-Arabia Enquirer, står det att även den libanesisk-amerikanska porrstjärnan Mia Khalifa nu tvingats be om ursäkt, eftersom "den fjärde mannen från vänster som uppträtt i en av hennes filmer" var från Israel. "Han bara hoppade in" skriver satirsajten och driver med kontroversen mellan miss Libanon och miss Israel. Men ironin verkar inte gå fram till alla, bland kommentarerna finns de som tar också den nyheten på största allvar. Och medan foto-selfie-bomberna debatterats har den militära vaksamheten skärpts både på den israeliska och libanesiska sidan av gränsen. Katja Magnusson/Istanbul  

84 - Hail to the Steve  

I lördags var det 2 år sedan Steve Jobs loggade ut för sista gången. Men hur har Apple klarats sig utan honom? Hur dåligt är det att Airdrop, iMessage och sensorerna i iPhone 5S inte fungerar som vi vill? Och när kommer Mavericks? Detta och mycket mer snackar vi om i veckans AppSnack 84.

Dagens sponsor: Rabattkoden "APPSNACK" ger 20% rabatt på egendesignade skal hos iPhonebutiken.se

I panelen: Tobias Hieta, Michael Ploug Gartner & Jakob Hultman. Programmet leds av Calle Gisselsson.

Det finns flera sätt att följa AppSnack:
iTunes | RSS | MP3 | Twitter | Facebook

I dag minns vi Steve Jobs

NYHETER

OS X Mavericks snart här
Blue screen of death

Adobe drabbat av enormt dataintrång

Veckans klagomur
Sensorer, iMessage & Airdrop

Dåliga sensorer i iPhone 5S? Apple tänker fixa iMessageproblemet Ingen AirDrop mellan iOS och OS X Därför fungerar inte Airdrop mellan OS X 10.9 Mavericks och iOS 7

Apple tillåter volymköp av Macprogram

Slutligen... Instagram inför annonser

VECKANS RYKTEN
iWatch - konkurensen hårdnar
LG G Flex – Smartphone med böjd skärm lanseras i år
Och Samsung uppfann Science Fiction… Eller?
Och Sony

VECKANS SNACKIS:
2 år sedan Steve gick bort.
Hur har Apple och Tim Cook klarat sig utan honom?
Tidigare snackade vi alltid om, har Steve förlorat fingertopskänslan. Nu är det - det hade ALDRIG hänt om Steve levde …

Favoritögonblick:

Steve Jobs presenterar iPhone 4 Steves version av

AppSnack 0

0:00/0:00
Video player is in betaClose