Search

De gömda böckerna i Ramsberg  – ett reportage om när biblioteksdöden kom till byn  

Missa inte! Efter reportaget, samtal i studion med Erik Fichtelius som leder arbetet med att ta fram en nationell biblioteksstrategi.Man kallar det Biblioteksdöden. En giftig soppa av rationalisering, samhällsutveckling och en förändrad syn på det offentliga uppdraget. Jag reser förbi vitsippor och björkar stinna med pollen, kalhyggen och bördiga fält i den svidande vackra svenska våren för att se den på nära håll.Och det är ju en historia om så mycket mer än bibliotek. Egentligen om hela Sverige. Eller kanske ännu mer.- I den vita byggnaden var det Konsumbutik när jag var barn. I den andra vita byggnaden var det skomakare och manufakturaffär. Och så hade vi kiosken förstås, säger Britt-Marie Olsson.- På 50-talet fanns det två banker, polis, flera affärer, läkarmottagning, BB, helt otroligt. Allt det är borta nu. Men det är ju samma världen över. Inte bara i Sverige och inte bara i Ramsberg, säger Shelagh Green.De är båda Ramsbergsbor och berättar om ett förr i tiden, fortfarande vid mitten av 1900-talet. För att komma till det nedlagda biblioteket i Prästgården går vi på prydliga grusgångar förbi den gigantiska kyrkan från 1791: ett exempel på hur brukspatronerna då tävlade om att framställa sina egna centralorter som mest praktfulla i bygden. Liksom en minnessten över Lasse-Maja, tjuven i kvinnokläder, som föddes här i trakten.Sedan öppnar vi dörren till det sedan drygt åtta månader tomma biblioteket.- Ramsbergs bibliotek, trevligt att den skylten får stå kvar, säger Britt-Marie Olsson.- Det står också kvar på kommunens hemsida att det finns bibliotek i Ramsberg och allt det där. Så här hade vi tidningsläsning och här satt bibliotekarien med sin dator. Och så hade vi bokhyllor mot den här väggen och den där väggen, säger Shelagh Green.Hon viftar upp mot de tomma bokhyllorna. Och Britt-Marie Olsson beskriver hur det gick till när de tömdes i augusti 2015:- Vi fick ju reda på att biblioteket skulle läggas ned och det var snabba beslut. Böckerna skulle försvinna. Antingen delas ut till folket eller så skulle de brännas eller förstöras. Och vi var ett gäng här som sade att det här kan vi ju bara inte tillåta - så vi tog saken i egna händer och tog helt enkelt hand om böckerna. Snabbt som ögat paketerade vi dem och tog böckerna till ett säkert ställe. Där kommer de att förvaras tills vi får återöppna vårt bibliotek. För det är vår förhoppning och det kämpar vi för, säger hon.Var ni aldrig rädda för en rättslig process och att ni skulle bli åtalade för till exempel egenmäktigt förfarande?- Nej, det var vi inte. Eftersom folket fick ta böckerna och vi är ju folket. Vi skulle få ta hand om böckerna och då tog vi allihop. Så det var ingen som tänkte så långt. Och vi tyckte inte att vi gjorde fel heller. Annars hade ju böckerna åkt till en soptipp eller en brännstation eller någonting, säger Britt-Marie Olsson.Hon bläddrar i den dignande pärmen med hela dokumentationen över vad de själva kallar för Biblioteksupproret i Ramsberg.- Ja, här har vi samlat alla urklipp, allt som har varit i fullmäktige, alla brev vi skrivit, alla besökt vi haft av medier öppna brev, tackkort från någon långvägaDet är snart dags att skaffa en ny pärm.- Ja, precis. Den är ganska full, säger Britt-Marie Olsson.Sedan går vi ut från det tömda biblioteket i Prästgården, in i den där märkligt storslagna kyrkan som Shelagh Greene visar mig runt i:- Om du tittar upp så ser du valvet, som påstås vara det största i Norden, jag vet inte om det stämmer. Och så orgeln.Otroligt pampigEfter det är det dags för Britt-Marie Olsson att stå för vad hon lovade i telefon. Att jag skulle få se deras hemliga bokgömma, under förutsättning att jag inte avslöjar var den ligger. Så där står vi nu, hon och jag.- Här har vi alltså gömt över 4 000 böcker i säkert förvar. Som du ser här är det fullproppat med litteratur, mycket fina barnböcker, mycket annan litteratur. Här finns allt, allt, allt. Men vi hoppas ju förstås att vi ska få ställa upp dem i hyllorna och låta folket låna dem igen. Det är vår högsta önskan, säger Britt-Marie Olsson.Ja, historien om Biblioteksdöden - och för den delen Biblioteksupproret är på många sätt en elegi. I stil med den vi hör här i bakgrunden, en sorgesång. Inte något svartvitt drama med typiska hjältar och skurkar. Snarare en sorts dokumentär om ett Sverige av i dag, där alla försöker förhålla sig till någon sorts förändrad verklighet.Inte minst Irja Gustavsson, socialdemokratisk ordförande i Lindesbergs kommunstyrelse. Jag frågar hur hon själv fick reda på vad som hänt på biblioteket i Ramsberg den där torsdagen i augusti 2015, efter kommunens beslut att stänga det.- Att de flyttade böckerna, det fick jag reda på via någon bakväg kvällen före, säger hon.Vad tänkte du då? - Nej, jag tänkte att var och en får väl ansvara för sina handlingar.Var det så fridfullt?- Ja, för min del var det så. För mig var det inte så konstigt: de var jätteupprörda och tyckte att det här var jättejobbigt. Och så gjorde de en handling, en aktion.Fanns det någon tanke från er på kommunen, eller någon annan instans, att ta till rättsliga åtgärder mot det här? - Nej. Tanken var ju ändå att biblioteket skulle tömmas. Så vi behövde inte göra saken större än vad den är, säger Irja Gustavsson.Ni har aldrig varit sugna att faktiskt öppna biblioteket igen? Och på det sättet få mycket god publicitet, eftersom det här nu blivit en rikskänd historia?- Det är klart att vi politiskt haft diskussioner om det här. Det ska vi inte sticka under stol med: vi har haft många, långa diskussioner. Nu låter vi Ramsbergsgruppen arbeta fram ett alternativ. Men att öppna det så som det var förut det är inte ett alternativ för oss.Så idén är att sätta igång ett bibliotek i Ramsberg igen?- Kanske inte bara ett bibliotek. Vi tittar på att hitta någon typ av servicepunkt, en gemensam punkt där Ramsbergsborna kan vara.Vad betyder en servicepunkt?- Det betyder att det ska finnas lite grann av kommunal information, en samlingspunkt där man ska kunna vara, vi ska ha internetuppkoppling där. Det samhället efterfrågar ska finnas, utifrån kommunal verksamhet, säger Irja Gustavsson.Och kring den frågan om ett bibliotek kontra en servicepunkt tycks hela den här historien gravitera. Den i sig rymmer kanske hela den samhällsutveckling som i sista hand orsakar att 400 folkbibliotek nu lagts ned på 20 år. Bara skillnaden mellan de där två orden.Ute i Ramsberg frågar jag om det ändå är rimligt att tänka sig att man nuförtiden har ett folkbibliotek i en sådan liten by, med 250 invånare.- Ja, det tycker jag. Det är inte heller bara den här bygden, utan det finns också flera byar runtomkring som blev servade av det här biblioteket. Och det är också en mötesplats för alla, någonstans att ta vägen. Alla har inte wifi och kan gå ut på nätet, säger Britt-Marie Olsson.Sedan kommer även Britt-Marie Olsson in på det där ordet.- Biblioteket var ju en servicepunkt, kan man säga. Där fanns alla de här sakerna som nu ska återuppstå i form av en servicepunkt. Så vad vi nu kan göra är att det finns ett bibliotek där: att det blir ett bibliotek - med en servicepunkt, säger hon.För så är läget just nu. Enligt kommunen pågår en livaktig dialog med den så kallade Ramsbergsgruppen, enligt Britt-Marie Olsson och Shelagh Greene i Biblioteksupproret är det i stort sett stiltje. Men trots Biblioteksdöd och -uppror, tror de ändå på att den här typen av institutioner kommer att behövas även framöver.- Jag tror biblioteken kommer att behövas ännu mer, ju fler vi blir som kommer från andra kulturer och andra länder så tror jag att det kommer behövas som samlingspunkt. För att kunna träffas under andra former, säger Britt-Marie Olsson.Och när jag frågar om vad biblioteket i Ramsberg betydde för dem personligen, lyser lantbrukaren Shelagh Greene verkligen upp.- Det är en intressant fråga, faktiskt. För det är som om man måste balansera vad man håller på med. Till exempel mockar kossor ena timmen och läser filosofi nästa, säger hon.Mattias Berg mattias.berg@sverigesrad

Sista striden står om Nobel Center  

I över ett sekel har man grälat om hur en Nobelbyggnad ska se ut. Från fejden mellan arkitekterna Ferdinand Boberg och Ragnar Östberg på 1910-talet, fram till nutidens hårda tonfall mellan Nobelstiftelsen och motståndarna till ett stort Nobel Center mitt i Stockholm. Det hade kunnat bli fanfarer och applåder. För att frågan om en byggnad som anstår Sveriges kanske allra starkaste varumärke i världen, Alfred Nobel och Nobelpriset, äntligen verkar lösa sig.Efter en slingrig historia som pågått i över 100 år, ända sedan arkitekten Ferdinand Bobergs skisser för ett faktiskt helt galet storvulet Nobelpalats på Östermalm förkastades 1911. Boberg själv, som bland annat ritade Rosenbad och Waldemarsudde, menade att byggnaden som på skisserna ser ut som en blandning av något slags indiskt palats och en amerikansk skyskrapa var det djärvaste han ritat. Och det kan man ju hålla med om.Förslaget ratades sedan under den så kallade Boberg-fejden av bland andra arkitektkollegan Ragnar Östberg som ville att byggnaden borde vara mer skolbildande för svensk monumental byggnadskonst.Men det har inte direkt blivit fanfarer och applåder för planerna på det nya Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm heller.Snarare låter det helt annorlunda. För stort, för dyrt och på fel plats, skanderar de flera hundra personer som trotsat ett riktigt elakt aprilväder för att demonstrera mot planerna på Nobel Center.Pikant nog sker också demonstrationen just utanför det Stadshus som Ragnar Östberg byggde och där Nobelpriset sedan kom att delas ut. I stället för i kollegan Ferdinand Bobergs aldrig realiserade Nobelpalats. Det är dock inte därför demonstranterna samlas just här just nu.- Det största felet med Nobel Center är krocken mellan den gamla kulturens vackra stenhus och det här plåthuset. Det är det som folk är så otroligt uppskärrade för och skeptiska till.Det är Björn Tarras-Wahlberg som talar. Under många år ordförande i Skattebetalarnas förening och nu ledare för motståndet mot Nobel Center.Vi har tagit skydd i hans bil, innan själva manifestationen börjar. Där de med tal och talkörer ska försöka påverka politikerna inne i Ragnar Östbergs Stadshus inför beslutet i Kommunfullmäktige. Det som handlar om ifall detaljplanen för den brittiske stjärnarkitekten David Chipperfields 18 000 kvadratmeter stora prestigebyggnad med guldskimrande fasad på Blasieholmen mitt i centrala Stockholm, och med en prislapp på 1,2 miljarder, ska bli antagen eller inte.Tarras-Wahlberg är själv förbluffad över hettan i motståndet mot Nobel Center.- De som kommer hit i dag, inte skulle de komma i det här vädret om de inte var förbaskade på det. Det var en dam som ringde mig häromdagen och bara sade tre ord: Jag är förtvivlad, jag är förtvivlad, jag är förtvivlad - över hur de ska förstöra vår vackra stad, sade hon. Svenskarna har en fantastisk känsla av gemenskap i det allmänna också. Det är inte bara det egna hemmet, utan det är allmän egendom också, säger han.Men det har inte byggt någon sådan här signaturbyggnad i Stockholm, kanske sedan Globen byggdes på slutet av 80-talet? Hur ser du på det?- Jag tycker väl att sådana kan få finnas. Men vad man gör i andra städer, som i Paris och så, är att man lägger dem utanför i de nya stadsdelarna, som ett nytt centrum i en ny region, säger Björn Tarras-Wahlberg.Just den här morgonen som vi träffas har Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten skrivit en argsint debattartikel i Dagens Nyheter, där han skjuter in sig på att motståndet mot Nobelcenter är ofokuserat och kommer från så många olika håll samtidigt. Tarras-Wahlberg är irriterad och förvånad över artikeln.- Om man har olika uppfattningar om en sak, måste man kunna respektera det. De är ju de demokratiska värdena. Att det är så många nej till planerna från så många håll det är väl inte så konstigt? Det finns industrihistoria, det finns konsthistoria, det finns arkitekturhistoria, det finns arkeologi det är så många anledningar till att säga nej, säger han.Har ni varit motståndare tidigare, du och han? Han har varit chef för Riksbanken och du har varit ordförande för Skattebetalarnas förening bland annat har ni träffat på varandra förr?- Ja, vi har träffat på varandra till och från. Jag har nämligen en museal bakgrund också, under 20 år varit ordförande i Kungliga myntkabinettets vänner. Jag är numismatiker, det är min kulturella bit. Och numera greknumismatiker. Myntkabinettet har ju relativt goda kontakter med Riksbanken, eftersom utger sedlar och mynt, säger Björn Tarras-Wahlberg.Ser du Lars Heikensten som din fiende, eller hur ser du på honom just nu?- Jag är övertygad om att han ser mig som sin fiende.Så jag går till Lars Heikensten för att fråga om den saken och om hur Nobelcenters främste förespråkare motiverar sitt projekt.Heikensten visar runt i den vackra byggnaden på Sturegatan, som blev Nobelstiftelsens relativt provisoriska hemvist 1920, i stället för Ferdinand Bobergs gigantiska palats. Precis som Nobelmuseet nu legat i sina provisoriska lokaler i Gamla Stan i 15 år.Medan man har fortsatt att diskutera en mer permanent lösning för hela Nobelmaskineriet.- Vi befinner oss nu i Nobelstiftelsens styrelserum och på väggen här är det en stor tavla av Alfred Nobel, som är gjord någon gång 1918-20.Vad är det som ligger på styrelsebordet där?- Ja där finns det en stor tallrik med Nobelmedaljer i choklad. Det är Nobelmuseets kanske främsta produkt, som de säljer en hel del av faktiskt, säger Lars Heikensten.Och så ställer jag den där frågan Björn Tarras-Wahlberg sade själv att han tror att du ser honom som din fiende. - Ja, jag vet inte det. Det är inte han personligen som är bekymret i det här sammanhanget, honom kan man ju föra en dialog med utan det är hela diskussionen. Är det han som har legat bakom att den här fått den här formen, då är man en huvudfiende. Men det kan bara han bedöma, faktiskt, säger Lars Heikensten.Han nämnde också att ni hade stött på varandra bland annat genom Kungliga Myntkabinettet genom åren, stämmer det? - Ja, jag kommer ihåg honom mera som aktivist för lägre skatter i Sverige Men det är nog sant att vi stötte på varandra i några sådana sammanhang. Jag var ju Riksbankschef och vi hade ju intressen i Myntkabinettets verksamhet, säger han.Lars Heikensten håller också med om att tonläget i debattartikeln i DN var hårt.- Det avspeglade att jag tycker att vi har försökt att driva den här diskussionen med väldigt schyssta metoder, något annat vore inte möjligt om man företräder Nobelsystemet. Men jag tycker att motsidan gång på gång har argumenterat på ett sätt som faktiskt inte är korrekt. Det handlar både om själva platsen, där man påstår att det här huset byggt på den här platsen gör att det inte kommer att kunna vara någon båttrafik där i framtiden. Man påstår att man inte kan bygga ut Nationalmuseum. Det är inte sant. Det gäller själva huset, där man visat felaktiga bilder gång på gång trots att vi påtalat det, säger Lars Heikensten.Men det handlar också om själva innehållet i Nobel Center.- Där gör man då gällande att det här skulle bli ett tomt skal. Sanningen är ju den att när vi från Nobels sida började med konserter, fick vi världens främsta konsertartister. När vi har börjat med konst under senare år har vi fått världens främsta konstnärer att komma hit: vi har haft Jeff Koons och Olafur Eliasson. Och så där har det ju länge varit på vetenskapsområdet. Så det är klart att om vi sätter igång en verksamhet här med ambitionen att skapa en världsattraktion, så kommer vi att kunna göra det. Genom att Nobelpriset har en så fabulös dragningskraft, säger han.Men ni har verkligen placerat byggnaden mitt i getingboet. Som jag förstår var det du som började driva processen med den här tomten igen när du tillträdde. Hur tänkte du då?- Vad vi behöver är en centralt placerad plats. För det ska vara ett hus som ska sätta vetenskap och kultur mitt i Stockholm. En del har argumenterat för att vi borde läggas ute i Hagastaden men det här är inte till för universitetsfolk i första hand, de redan frälsta. Det här är till för att sätta det mitt i byn. Sedan behöver vi det också ekonomiskt. Dä

Gruvan på Tekniska museet i Stockholm  

Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från Tekniska museet som liten var Gruvan! Att det var någonting som var mörkt, att det var något ljus någonstans, någonting som... Det är spännande med underjorden. Vad sade du att det här var för något? - Det kallas för "skjutkoja". Och om man tittar härinne så är det väldigt kraftiga stockar sammansatta med hjälp av järnbeslag. Det ska då ge skydd för Skjutaren. Och så räknade man skotten, för att vara säker på att alla hade brunnit av ordentligt, säger Lars Paulsson. - På den här sidan har vi en docka som står och handborrar. Så såg ut det i slutet av 1800-talet, till och med början av 1900-talet. Det tog då ungefär åtta timmar att borra ett hål som var 80 centimeter djupt... - Och på 1940-talet kom en ny teknik, nya borrar. Tidigare hade borrarna varit stora och tunga och fick monteras på stora pelare - men nu kom lätta borrmaskiner, som kunde skötas av en person. Och en sådan person har vi stående här. Men senare skulle det ju visa att det här ger vibrationsskador: både i fingrar och på inre organ och så där. Vi kan lyssna på hur det lät med de maskinerna, säger han. Tror du att man kan få liknande insikter om vår teknik i dag, i till exempel gruvbrytning: att det vi tror är väldigt bra och säkert kommer man att skratta åt i framtiden? - Ja, det tror jag faktiskt. För om man tittar på gruvbrytning kan man se att det blir färre och färre människor som behövs hela tiden - och fler och fler maskiner, alltså en ständigt ökande mekanisering. Och varje gång som man gjort ett sådant här tekniksprång, har man ju tyckt att det var väldigt mycket bättre än tidigare. Jag tror att nästa utvecklingssteg i gruvor är att det inte kommer att vara några människor överhuvudtaget där nere: då kommer man se tillbaka på den tid när det fanns folk i gruvorna. Hur ser du på det att när ni visar äldre, förgången tid - blir det automatiskt någon sorts utvecklingsoptimism av det? - Jo, det blir det ju... Men om man tittar på allt industriarbete förr i tiden så var det ju egentligen ganska hemskt: oerhört många olyckor inträffade inom alla industrigrenar. Och särskilt hemskt var det säkert i gruvorna. Att vara under jorden, utan belysning och hantera sprängämnen, stå och borra för hand och allt det här. Det var ju en extrem miljö på många sätt, säger Lars Paulsson. Var det en svår fråga, internt på museet, om ni alls skulle bevara den här utställningen? - Nej, inte den här gången. För 20 år sedan, då vi skulle göra om, minns jag att det var det. Men nu har det liksom gått så långt med den här utställningen - och så har den ett sådant klassikervärde. Det är ju den enda utställningen här på museet som finns kvar sedan 30-talet. På något sätt lever Tekniska museets själ lite kvar här nere. Och alla vill bevara den, säger Lars Paulsson. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

Drottningholmsteatern revisited. På jakt efter 1700-talets hemliga fluidum.  

Jag hade sagt mig att i själva teatern som sådan måste ha funnits något mystiskt fluidum, som förhäxade publiken. Jag försökte av samtida dokument att leta mig fram, så gott jag kunde, till den kemiska formeln för detta fluidum. Och så kom jag en dag på Nationalmuseum att fråga efter en tavla av Elias Martin, som föreställde ett gustavianskt riddarspel. Den befanns vara magasinerad någonstans ute på Drottningholms slott. Tavlan skulle finnas i ett rum i det så kallade Teaterhuset.Ett mystiskt fluidum som förhäxade publiken en kemisk formel, säger teaterforskaren Agne Beijer.Det var det han sökte när han råkade återupptäcka Drottningholmsteatern 1921, efter att den hade slumrat ända sedan mitten av 1800-talet.- Här har vi den tavla som Agne Beijer försökte hitta: en målning av Elias Martin som föreställer ett tornerspel. Och på teaterns parkering härutanför fanns det tidigare en tornerspelsbana, säger guiden Carl Ivinger.Riddarspel på parkeringsplatsen ok, blunda och res:- Jag tänker att vi placerar oss i 1760-talet. Vi är i upplysningsfilosofernas era, har lärt oss att förklara världen med naturvetenskapliga lagar och mitt i det så är konsten totalt upptagen av fantasi, mörker, erotiska undertoner och galenskap. En kaskad av orättvisa och ångest under all den här ljusa rokokoblå färgen. Och den här teatersalongen är det bästa exemplet på hur fantastisk, andlöst fantastisk, ett konstverk kan bli, säger Tuvalisa Rangström.Scenarbetarna hojtar, medan hon tar oss till tiden då Drottningholmsteatern invigdes. Det är Tuvalisa Rangström som skrivit librettot till den nya operan Rokokomaskineriet, som är skriven till Drottningholmsteaterns stundande 250-årsjubileum som dagen efter mitt besök ska börja repeteras här på scen. I den helt bevarade salong som är en enda stor illusion.- Allt är gjort för att det ska se ut som marmor. Och den ockrafärgade kapitälen som finns på pilastrarna över hela salen ska se ut som om de vore förgyllda. Konsolerna som håller upp de sex loger som finns här i salongen är gjorda av papier mache, säger Carl Ivinger.Så uppför trappan från salongen.- Nu står vi mitt på scenen. Man kan tänka sig att man står här på 1760-talet, kanske själv klädd i paljetter och silvertrådar och guldtrådar, belyst av levande ljuskällor, det gnistrar. Men när man vänder blicken ut i salongen, som vi gör nu, så gnistrar det antagligen ännu mer för där sitter ju hela publiken med sina guldbrokadklänningar och sina paljetter. Salongen är en spegelbild av scenen, säger Tuvalisa Rangström.Så vi försöker ju begripa. Hur så mycket bara kunde glömmas bort och hur det kunde återupptäckas.______________________________________________________________________Och så öppnade vi en dörr som ledde in till ett jättestort, halvskumt och högst fantastiskt rum. Hjärtat klack till mig, det högg till ganska ordentligt. Upp efter de stigande åskådarbänkarna enkla träbänkar som man hade flått av den enkla tygbeklädnaden ifrån låg staplade flaggstänger, överallt låg kringströdd bråte av all sköns slag, rostiga mastodonter till järnlyktor, massor av lösrivna trälister, koffertar och lårar och kullvräkta skåp och en del målade flak som kunde vara kulisser. Det rådde en underlig stämning därinne i det sparsamma ljuset från de tre fönstren i gaveln mot borggården. Man brukar tala om en dagen efter-stämning. Vad som här slog emot mig skulle jag vilja karaktärisera som en århundradet efter-stämning. På något vis förnam man, mitt i all förnedring, ekot av de inbillningens fester som firats här.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921)._______________________________________________________________- Min pappa Ture Rangström jobbade här. Så som barn har jag varit här, dels med honom när han arbetade och på ett otal föreställningar. Och den här Dejeneur-salongen är så fascinerande. När man suttit inne i teatersalongen, i mörkret eller skenet av elljus som imiterar vaxljus och så kommer man hit det är ju som att komma rakt in i solen! Det bara flödar ljus och det är fönster runt hela rummet med utsikt över den här stora parken, säger Tuvalisa Rangström.Sedan från Dejeneursalongen och ned i mörkret igen. Tuvalisa Rangström visar vägen till det oöverskådliga rokokomaskineriet i källaren.- Här nere känner man ju att tjälen inte riktigt gått ur jorden ännu. Det är verkligen kallt, säger hon.- På ett eller annat sätt är alla de här kulissvagnarna som vi kan se fästade vid kulisserna. De kontrolleras från det här stora sidokulissmaskineriet som vi har här och som påminner om någonting man skulle kunna hitta på en båt, för att dra upp ett ankare med kanske. Det krävs ungefär sex personer för att sköta det här, berättar guiden Carl Ivinger.- Teatermaskineriet som konstform eller teknik uppstår i Venedig under renässansen. Det skapades ju för sjömän, som skulle kunna arbeta med det här. Därför går den här tekniken igen i båtar från 15-, 16- och 1700-talet. Och det knarrar ju som en gammal båt också, fortsätter han.- En av karaktärerna i operan Rokokomaskineriet är Maskinmästaren, som på riktigt är förälskad i det här teaterhuset. Olyckligt förälskad eftersom han tänker att ett hus inte kan älska tillbaka. Och han och hans arbetare är som sjömän, säger Tuvalisa Rangström.Ja, man kan nog bli sjösjuk härinne, historien som kränger och svänger. Eller få svindel.- Om du är lite höjdrädd så får du hålla i dig nu när vi ska upp på vinden. Här har vi resten av maskineriet, säger Carl Ivinger.- Här står det på bräderna vilka som knarrar och inte, så att man ska störa föreställningen när man är här och arbetar: att man kan välja rätt bräda, säger Tuvalisa Rangström och fortsätter:- Det är ju nu vi är uppe i masten verkligen. Om man bara hade placerats ned här utan att komma in genom teaterporten, då hade man nog gissat att man var på ett skepp för det är så det känns. Just nu ser vi scenarbetarna som håller på att göra i ordning för repetitionerna som börjar här i morgon. Så de spänner repen och ser så att allt fungerar. Vi ska även skicka upp sångare från scenen och upp i taket. Sedan måste de ta sig på den lilla, lilla spången högt däruppe för att kunna ta sig ned på scenen igen. Så det är ett cirkusnummer bara det. Vågar du gå bort till spången och titta själv?... här kan du kika, kom? Om du tittar där mellan så ser man där långt in i mörkret scengolvet är ju rasande långt ned. Det är faktiskt riktigt läskigt här uppe!På väg ned igen frågar jag Tuvalisa Rangström vad rokoko är för henne.- Jag läste någon som uttryckte det som att rokoko är barock som blivit galen. Och det är ju så bra uttryckt!, säger hon.Och så kastar vi oss tillbaka, in i tidsmaskinen.____________________________________________________________Men den kemiska formeln för 1700-talets teaterförhäxning frågar ni kanske efter. Det visade sig nog att fenomenet hade mer med alkemi än kemi att göra. Skulle jag ändå försöka komma hemligheten inpå livet med en formel, så tror jag det blev: samspelet mellan det arkitektoniskt genomkomponerade slutna rummet och ljuset från de hundratals gultonade ljusen. Först när vi tände dem, steg där fram en levande teater. Materien förvandlades i en fantasibild. Åskådarrummet självt fick något av skenbildens verklighet.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921).Mattias Berg mattias.berg@sr.se Operan "Rokokomaskineriet", med musik av Jan Sandström, har premiär tisdag den 7/6 (och sänds i Sveriges Radio P2 lördag 11/6). Musiken vi hörde i reportaget är från tiden då teatern byggdes: Glucks opera Orfeus och Eurydike, med urpremiär 1762 - som även var en viktig del av Drottningholmsteaterns tidigaste repertoar.      

Det skyhöga tornet från framtiden. Signaturbyggnader del 2  

- Det är ett skådespel dygnet runt. På dagen har vi naturligtvis vattnet, på natten alla ljus som tänds upp i staden, bilarna rör sig, det tänds och släcks, trafikljus Hela flödet i Malmö, som gör byggnaden till ett konstverk dygnet runt på något sätt.Ja, här står vi. Jag och han som varit Concierge på Turning torso ända sedan öppningsdagen 2005, Jan Andersson, en bra bit ovanför Malmös västra hamn. Högst upp i skyskrapan som skruvar sig runt sin egen axel till synes utan ansträngning, som en balettdansös.Det är den nog allra mest kända svenska signaturbyggnaden, konstruerad av en världens mest berömda arkitekter, ditbaxad av en lokal superentreprenör.I dag liknar den häpnadsväckande välhållen science fiction. Resultatet av de visioner som mer eller mindre medvetet uppkom inför millennieskiftet: om hur framtiden skulle se ut. Före, under och efter byggprocessen i början av 2000-talet dessutom hemsökt av ständiga konflikter, som tycktes få tornet att vrida sig i plågor och ingenting annat.Men nu är det slutet av 2016 och allt känns lugnt härinne.Vad är det för rum vi befinner oss i? - Nu står vi i ett av våra konferensrum, på våning 54. Det ligger 179 meter över marken i byggnaden som är 190 meter hög. Det här rummet är 130 kvadratmeter och här kan man vara 75 personer och vi får lov att ha högst 120 personer samtidigt på plan 53 och 54, av säkerhetsskäl, säger Jan Andersson.Finns det någon siffra du inte kan? - Inte av värde. Men jag vet inte hur många skruvar vi använt i huset eller hur många meter kabel, för det har varit omöjligt att ta reda på.- Här till vänster ser du då Öresundsbron, Saltholmen, de små öarna där: Flakfort och Middelgrund, som ligger mellan Malmö och Köpenhamn. Och så är det Kastrup, du ser Örestad, de svarta höga husen där borta, och Köpenhamn. Sedan har du kusten där upp mot Helsingör.Jag måste erkänna att jag har svindel men känner ingenting sådant härinne. Har du svindel? - Jag hade det innan jag började med Turning torso, men inte nu. Det var någonting jag var tvungen att vänja mig av med för i början var man här när det inte fanns några ytterväggar, då man var tvungen att ha livlina på. Så, nej jag kan inte säga att jag har svindel.Det måste ha varit nästan tortyr, kan jag tänka: att tvingas vara häruppe då om man har svindel. - Ja, det var tufft i början. Byggarna stressade mig lite grann och sade: Det är klart du ska med upp. Nej, jag väntar tills väggarna är färdiga och hissen är på plats, försökte jag. Men de fick med mig upp i bygghissen som fanns på utsidan. Och du vet hur en sådan är, den skramlar och har nät under så man kan se rakt ned på marken Det tog tre och en halv minut att åka upp till taket med den medan det tar 38 sekunder med den riktiga hissen nuförtiden. Men de stressade mig så att jag var tvungen att göra det. Och efter det har jag inte haft några som helst problem med svindel, säger Jan Andersson.*Historien om den spanske arkitekten Santiago Calatravas spetsprojekt Europas högsta bostadshus är ungefär lika skruvad som själva byggnaden. Vrider sig även den kring sin egen axel: börjar i Malmö men slutar på Malta, efter att ha snurrat minst ett halvt varv på vägen.Mellan vision och verklighet, från de första tankegångarna vid mitten av 90-talet till den försenade och gravt fördyrade invigningen år 2005. Eller, om man så vill: mellan folkhemmet och formel ett.Vi återkommer till allt det där och börjar på vårvintern 2001.(Ur Kulturnytt 2001:)I går togs det första spadtaget till skrapan, som ska stå klar i början av 2003. Kulturnytts Leo Gullbring var på plats vid grävandet och på plats var också stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Han var byggt stort och uppmärksammat över hela världen. Men nu är han alltså i Malmö för att bygga skrapa.(Calatravas egen röst.)Ja, det är inget underligt med att bygga skyskrapa i Malmö, säger Santiago Calatrava. Ni har ju redan Kronprinsen, där människor bor på höjden. Dessutom är skyskrapor ekologiska: de kräver mindre markyta än vanliga hus.Nå, hur ska då den här 187 meter höga skyskrapan se ut? Calatrava travar upp en rad kuber, som vrider sig runt en axel. Det påminner om en klassisk skulptur. Och det är just kännetecknande för Calatrava att han låter sig inspireras av människors och djurs anatomi. Turning torso erbjuder visserligen inga asymmetriska överraskningsmoment, som i många av hans andra projekt, men det finns en vila och balans i rörelsen som kommer att ge Malmös västra hamn ett alldeles speciellt riktmärke. Men samtidigt kommer Turning torso bli en underlig skapelse: en ensam skulptur, vars kraft utmanar hela området och som anger en helt annan skala. Varför blir det inte fler torn? Varför passar man inte på att bygga ett Malmö downtown? Men den indirekta starten av Turning Torso-projektet, hela det här bokstavliga framtidsbygget, går att spåra långt mycket tidigare än under bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen.(Ur Radioarkivet 1943:)Vad som sker på ett varv är så påtagligt. Stora stapelbäddar bredvid varandra, med sina kranbryggor. På stapelbäddarna järnskelett till fartyg på tusentals ton i olika stadier av fullkomning. Från sådana som bara har de massiva bottenplåtarna sträckta, över sådana där spanten som väldiga revben av stål pekar upp i höjden, till sådana som redan fått skelettet täckt av en hopsvetsad hud av järn och stål. Lyftkranar och vinschar i rörelse överallt, släggor dåna mot plåt, och på smäckra ställningar utanför och inuti fartygsskroven rör sig arbetarna som myror, ofta på ganska svindlande höjder.Ja, kanske är det här, på Kockums mitt under andra världskriget i hjärtat av den malmöitiska varvsindustri som då verkligen började blomstra som även historien om Turning Torso tar sin början. Med stadens första dramatiska landmärke: Kockums-kranen. Eller kanske ännu långt tidigare, med den så kallade Baltiska utställningen i Malmö 1914.Jag träffar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på hennes tjänsterum vid universitet i Lund för att reda ut perspektiven. Hon har doktorerat på den så kallade platsmarknadsföringen av Malmö, där både Bo01 och Turning Torso var centrala ingredienser.- För mig, när jag började forskarutbildningen 2002, var det så paradoxalt att Malmö som ju var en stad med stora sociala klyftor och tydliga ekonomiska problem plötsligt arrangerade den här bomässan i Västra hamnen. Jag minns så väl att det kostade 150 kronor i inträde. Folk var ju vansinniga på att en stad med stora sociala klyftor hade en bomässa med lyxbostäder, som man beskrev det då, och där vanliga Malmöbor alltså skulle betala 150 kronor för att komma in.- Även för mig framstod det här som oerhört paradoxalt. Så jag försökte nysta i det: Vad är det som gör det här möjligt? Hur kan man helt försöka tänka om en stad, skapa en ny identitet? Då började jag undersöka om Malmö har deltagit i sådant här tidigare. Stockholmsutställningen är ju väldigt välkänd, men i viss utsträckning även Baltiska utställningen i Malmö. Så jag läste om Baltiska utställningen, gick tillbaka till arkivmaterial från 1913 och 1914 och upptäckte då att det fanns väldigt mycket likheter med Bo01. Dels att man ju faktiskt planerade staden för en utställning, dels den här kritiken som fanns redan då: att det här bara var ett spektakel för de rika.(Musik.) Vad vi hör är en inspelning av Malmövalsen från 1917. Titeln är På Baltiskan, vilket alltså hänvisar till den berömda utställningen i staden några år tidigare.- Och så såg jag det att den här bilden av att man ska använda staden lite som ett varumärke är ju något som varit kännetecknande under en väldigt lång tid. Ja, jag landade i Eiffeltornet och den typen av stora byggnader som man använde i vad man på den tiden kallade fredlig täflan mellan olika industriländer, säger Dalia Mu- Det finns ju en bild av Malmö i svensk kontext som en väldigt framstående industristad, ibland har den beskrivits som Den svenska modellens vagga och så vidare. Och det finns också en föreställning om att den här typen av utställningar, uppseendeväckande byggnader och liknande &a

"Till vännen som inte ville rädda mitt liv" av Hervé Guibert  

Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv".Det blev inte hans sista roman men nästan. Le Monde-journalisten, den hyllade författaren, prisbelönte filmaren och fotografen Guibert, född 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt änglalika utseendet, vän och älskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 år gammal. Och alla sina sista år skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom också att ändra den allmänna franska blicken på något som fortfarande kunde kallas "bögpesten".Tydligen skrattade Michel Foucault nästan ihjäl sig när han fick viruset beskrivet för sig för första gången: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det är för bra för att vara sant!"Sådan var nämligen den fortfarande häpna, chockade tonen inför en obegriplig epidemi vid tiden för bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och färg inuti författaren och alltfler vänner. "Ett räkneverk mot döden" kallar han det på ett ställe.För viruset som var omöjligt att stoppa kunde i alla fall mätas, Verkningarna gick att mäta. Så det blir möjligen den första romanen om T4, beteckningen för den typ av vita blodkroppar som först angrips av aidsviruset med en successiv försvagning av immunförsvaret som följd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tvåtusen T4. Medan de ödesdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som slår sig på hjärnan sätter in i gränsområdet under tvåhundra T4. Då är döden nära, månader eller veckor bort. Så det är en punkt romanen räknar mot: under tvåhundra.1990 fanns bara ett läkemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT är så starkt att få tålde det mer än ett år. Så det är en annan punkt att räkna mot: slutet på AZT.Det är en roman om blodet dettaden sysslar med händelser inne blodet, blottlägger det, det är i blodet läsningen sker kan man säga.Under 1991 gjorde Hervé också en hemmagjord dokumentär, "La Pudeur ou L'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar på Youtube sitter han i en undersökningsstol och möter som så många gånger förr en sjuksköterska som ska tömma blod ur hans arm, för att mäta, läsa i det, ser man på det där lilla filmfragmentet så sammanfattar det vad romanen räknar och räknar ner."Nedbrytningsprocessen som satt i gång i mitt blod fortgår dag för dag Långt innan min sjukdom hade konstaterats genom undersökningarna kändes det som om mitt blod plötsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det förut varit skyddat av någon sorts klädsel som jag inte vetat om. Mitt blod är avslöjat, för alla överallt och för alltid, mitt blod är naket på tunnelbanan och bussen, på gatan där jag går, en pil är ständigt riktad mot blodet och mot mig.Syns det i ögonen?"Den börjar med en stillbild på Guibert uppkrupen i en fåtölj. Placerad vid en sprängfylld bokhylla. På golvet framför ligger utspridda papper, manussidor, men han läser i inget, han har lagt handen över ögonen.Alla böcker att inte skriva. Det kan bli två till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla böcker att inte läsa. Det är en blivande världsberömd författare som ska dö här, och räkneverket äter upp hans eftermäle.Handen över ögat, det är utmattning. För detta är också en bok om omänsklig trötthet, skriver han. Viruset kommer från grönapan. Det fascinerar honom."Detta är hästens eller apans trötthet inympad på en mans kropp."Nästa bild i det lilla utsnittet från filmen är bara hans tändstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju förstås ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerräknaren tickar. Sista bilden är en luftboxning bara, mot spegeln. Tunna kraftlösa jabbar. En oresonligt envis, glupsk, svart, allvarlig blick.Men när romanen kom handlade den monumentala uppmärksamheten inte bara om blodet utan också om Muzil. Så kallas den franske filosofen Michel Foucault som är en stor del av  romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det berättade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att någon skulle veta.I "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" berättar Hervé allt.Om hans hosta, hans partner Stephane, hans sadomasochistiska köttiga farliga lekar i uppbyggda långtradarhytter och noggrant nedsmutsade badkar på avancerade gayklubbar i San Francisco. När Muzil dör går Hervé ut på gatan och gråter och sjunger en hel dag. Han tvättar också, äcklad och rädd, sin tunga med tvål efter att ha kysst hans hud. Han skriver om de unga män som beklagande får sina negativa besked och inte blir del av den dödsmärkta gemenskap som också är djupt, tungt och svart romantiserad.Utan att hämta andan eller verka tveka ett ögonblick får glupskheten på smitta växa sida vid sida med den skamfyllda rapporteringen om en växande böld i munnen. Opedagogiskt berättas hur hiv kallas "den underbara sjukdomen" av osmittade längtande, och att som Hervé skriver mitt i skräcken sög faran: "vi hade kunnat dricka spetälska om vi kunnat."Foucault kom aldrig ut offentligt. Och Hervé kom ut med en roman som berättar allt om detta bakvända, motsägelsefulla, intensiva.Klart det blev liv när den kom, denna blodisande heta klassiker med så många giftiga teman utrullade på polerad, smutsig prosa. Men förutom hyllningar och inbjudningar till litterära tv-program fick den sjuke författaren en svekdebatt i hasorna. En som återkommer då och då: Vad får man egentligen berätta om sin vänner och om levande nationalikoner? "Jag var i min fulla rätt, det var inte främst min väns dödskamp jag beskrev utan min egen", han svarade så.Jag skulle kunna prata och prata om den här romanen tills skymningen föll. Så lite blev sagt. Om äktenskapet till exempel. Och förstås om själva vännen som inte ville rädda hans liv. Chefen för ett läkemedelsbolag, som dinglar ett komplett värdelöst vaccinationslöfte, ett botemedel, framför näsan på den noggrant nedräknande sjuke och kastar grus i själva mätinstrumentet. Själva romanen.Tänk om tiden går att stoppa? Kan klockan räkna bakåt? Det skall visa sig vara den plågsammaste fasen av alla: Hoppet.Men som sagt, ibland är tiden slut.Jenny Teleman jenny.teleman@sr.seHervé Guibert dog den 27 december 1991 i sviterna av ett självmordsförsök.Översättning: Anders Bodegård. Förord: Jenny Högström.

Hur ska vi bo? Del 1: Jan Jörnmark benar ut bostadskrisen  

Katarina Wikars träffade ekonomihistorikern Jan Jörnmark för att reda ut några av begreppen. Kan man tala om en bostadsbrist?Nej det kan man inte, större delen av Sveriges befolkning har sen länge löst sina bostadsproblem genom att köpa villor eller bostadsrätter. Det handlar om nyanlända på bostadsmarknaden i vid mening, unga människor, flyktingar, invandrare, men de allra flesta har idag till motsats till på 1970-talet löst sin bostadsfråga.   Men nu pratar man ju om bostadsbristen som om den vore en?Ja, det gör det hela lite olyckligt, olika personer och forskare har olika lösningar för det är flera olika problem. Det finns en tydlig tendens att förenkla.Vad är det som efterfrågas och vad är det som fattas?En sak som efterfrågas, och problemet med den produkten är att den aldrig kan byggas, är billiga hyresrätter som ligger på samma nivå som de begagnade hyresrätterna från 70-talet. I den nivån kan du aldrig bygga igen om du inte genomför någon sorts reformer, social housing, affordable housing, men där finns det stora politiska låsningar i Sverige.  Jag har väldigt svårt att se en stabil lösning. Det är bara att titta på de bostadspolitiska samtalen som havererade och ledde till väldigt lite. Sen bjöd Peter Eriksson in till nya bostadspolitiska förhandlingar som direkt resulterade i att de borgerliga partierna inte ville vara med.Nu säger man att det byggs som aldrig förr i Stockholm men då är det ju fel saker som byggs, för dyra lägenheter.Nyligen skrevs det om hyreslägenheter i Råcksta som låg i en nivå nära det dubbla jämfört med det gamla bruksvärdesbeståndet. För att bli av med de lägenheterna fick man gå förbi hela bostadskön. Det säger något om hur det ser ut i verkligheten. Jag har kamrater i Stockholm som har gjort fantastiska bostadskarriärer i bostadsrätter sen tidigt 00-tal, och som ändå självfallet står kvar i bostadskön utifall att man om 20 år skulle komma fram till en väldigt billig hyresrätt någonstans. De skrattar åt tanken att de skulle lämna bostadskön. Det är som i gamla Östeuropa, där fanns det ett begrepp som kallades för Kanske-kö. Man såg en kö någonstans och så ställde man sig i den för det kanske var någonting spännande som såldes längst fram, som marmelad.Men hur skulle en bostadskö fungera om den skulle fungera? Nu står det 500 000 i den, och de som står först har stått sen 1987 och är gamla och bor redan någonstans.Det är lika bra att det ser ut som det gör. Alternativen att förändra det där skulle vara värre. Vi har den situation vi har, och det bästa är om vi har någon sorts realistisk syn på vilka som behöver bostäder och vilka prislägen som är möjliga.Hur ska politiken och marknaden tillsammans kunna lösa bristen?Det är mer än jag förstår. Marknaden har förändrats kraftigt de sista 2-3 åren. Först gick Riksbanken in och begränsade marknadens funktionssätt genom att gå in i belåning och möjlig belåning, och nu gick Finansinspektionen in med kraftfulla amorteringskrav. Det gör att marknaden framöver kommer att fungera på ett annat sätt än tidigare. Man har egentligen återinfört den gamla kapitalmarknadsregleringen, och det kommer med all sannolikhet att innebära att de som tidigare efterfrågade 80 kvm kommer nu att efterfråga 55 eller 60 kvm. Du kommer att få ett tryck på mindre lägenheter. Det är bara att vänta ett år och se vad som händer. Det byggs få stora lägenheter nu, någon sa att det byggs nästan inget större än treor.Det kommer nog att gå mot tvåor, det är logiskt med de krav vi har idag. Jag kan räkna på mitt boende som jag köpte 2000, i dagens prisläge hade jag aldrig haft råd. Och även då, med de amorteringskrav som hade hängt över mig tills 2005, hade vi fått äta blodpudding i tre år.Om man inte kan bygga 700 000 lägenheter som ändå är för dyra, kan man tänka sig att dela på den yta som finns, och hur ska det då gå till?Sannolikt blir det ett tryck bland äldre människor som har bott ihop miljoner och som fyller 65-75 år. De kommer att röra sig nedåt i beståndet, och då kommer deras stora lägenheter ut. Jag utesluter inte att du i framtiden kommer att se delningar utav lägenheter.Om det finns en sexa på Narvavägen kan den bli tre tvåor?   Vi hade en sådan diskussion i vårt hus där vi har stora 230 kvm-lägenheter. Vi har haft den diskussionen två gånger under ett och ett halvt år, den har aldrig förekommit tidigare. Det kommer att hända. Men hur processerna kommer att gå till nu när amorteringskravet finns, det vet vi inte. Helt klart kommer människor att få bo tätare och på mindre ytor. Det är nödvändigt.Vad händer med trångboddhetsnormerna?Det finns en tydlig tendens att normer anpassar sig efter verkligheten. När priserna för att bo är dubbelt så höga som för 15 år sedan så kommer vi att anpassa oss efter det. Vi har inte råd att lägga hur mycket pengar som helst på att bo.Vem tjänar på att priserna på bostadsrätter är så höga?De som hade turen att köpa tidigt tjänar väldigt mycket pengar på det. De har ju bott ihop en förmögenhet ofta utan att veta varför de gjorde det. Också många företag som är aktiva i bostadsrättsbranschen har tjänat mycket pengar under en lång tid. De största vinsterna har de gjort som varit med om att ombilda sina lägenheter och ofta köpt för halva priset jämfört med idag. Köpte man tidigt för att man var skicklig eller för att man hade tur.Är det de som är borättklassen?Ja, och det är ofta samma människor som känner att pensionssystemet inte har tillfredsställt dem utifrån vad de trodde att de skulle få. Då är det ju tur att man har 4,5,8 miljoner i sin lägenhet.Om priserna sjunker förlorar de några miljoner på vägen som de egentligen aldrig haft?Så är det. Men de som sitter med en sådan bostadsrätt har inga större problem att sälja, ännu mer nu när det är möjligt att skjuta upp reavinstskatten. Däremot är det väldigt få som lämnar en billig hyresrätt. Bostadsrättsomvandlingen har skapat en stor frihet för många människor, de som köpte vid rätt tillfälle, ombildade vid rätt tillfälle, de är inte tvungna att bo kvar i samma billiga hyresrätt tills de lämnar den naturliga vägen.De som bor i billiga, stora hyresrätter vill inte ha en dyr, nyproducerad liten.Nej, om du bor i en 100 kvm-lägenhet på Södermalm för 7 000 i månaden och så erbjuds du att byta den till en på 60 kvm för 12 000 i månaden. Det finns det ju ingen som gör.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Krigets observatör. Ett möte med konstnären Mohammad Ali  

En tung andning hörs, så syns en immig fläck på spegeln framför mig. Ett hus ritas i imman, som om där fanns ett pekfinger som skapade linjerna. Huset försvinner med imman, nya andetag hörs, ny imma bildas på spegeln. Det osynliga fingret ritar nu en man. Imman tonar bort igen. Nya andetag, ny imma, fingret skriver ord som kärlek, vänskap, lycka, hem, trygghet.Spegeln, som Mohammad Ali skapade efter att han lämnat sitt hem i Damaskus, handlar om hans dröm om ett hem, en tillhörighet.Det är ett verk som trots allt uttrycker någon sorts kärlek, säger jag.Jag läser alltså in kärlek, eller snarare ömhet i spegelverket, men konstnären själv, Mohammad Ali håller inte med. Titeln är Cold Breath  det sista andetaget innan döden. Det handlar om en mans drömmar, en man som inte har någonting längre, inte ens ett hem.Mohammad Ali är utbildad på Konsthögskolan i Damaskus under början av 2000-talet. Han fick samtidigt möjlighet att resa både i arabvärlden och i Europa och ta del av den internationella konstscenen. Girigt tog han in allt han såg. Att ta steget från skolan till verkligheten var stor, säger Mohammad Ali. Nu var jag själv ansvarig för mitt arbete, ingen lärare stod bakom mig längre. Men på All Art Now kunde jag utveckla mig själv tillsammans med andra konstnärer.All Art Now var Syriens första scen för samtidskonst, som startade 2005. Jag jobbade med att förstå andra människor, berättar Mohammad Ali. Jag var full av idéer de där första åren, och tröttade fullständigt ut min omgivning. Och 2009, alltså två år innan den arabiska våren inleddes, anade han något nytt i luften. En oklar känsla av fruktan spred sig omkring honom. Jag läser inte texter, utan bara bilder, säger Mohammad, nu på engelska, men ibland när han berättar föredrar han arabiska. Och det var i bilderna han tyckte sig se en förändring. Som en förvarning om att något skulle hända, som då fåglarna söker skydd innan åskan bryter ut.Han såg några ord i Financial Times som stämde överens med hans iakttagelse, "Fears Fresh", stod det nya farhågor. Och med pennan bearbetade han tidningsbilder som utstrålade denna känsla. Ofta växte det fram bilder på åsnor. Som en stor och viktig åsna som står i centrum för en åsneflock. Verket visades i Grekland, Spanien och Italien. Men efter det ville han inte visa det mer. Han kände sig som budbärare med ett dåligt budskap.Ungefär samtidigt gjorde han ett videoverk som visar en dörr som stod och slog fram och tillbaka. Något okänt var på väg. Det var året innan det att kriget bröt ut i Syrien. När händelserna 2011 började skena och utveckla sig till ett krig förlorade jag min balans, säger Mohammad Ali. Det var som om jag fick en kniv i magen, nyheterna sköljde över oss och ingen förstod vad som hände. Men på krigets andra år började Mohammad arbeta igen som förut, som en observatör som försökte förstå människorna omkring sig. Det blev en tecknad dagbok, ett projekt som han fortsatte med i fyra år. Bara första året blev det 366 bilder. De gestaltar hur människor märks av kriget. Första året tecknade han människor som förvandlats till mytologiska figurer. För det var myter gamla berättelser från tidernas begynnelse   som tog över när ingen längre begrep vad som hände omkring dem. Men 2013, på krigets tredje år tog det stopp. Men min hjärna var aktiv, understryker Mohammad, men jag gjorde ingenting. Och Abir Boukhari som tolkar från arabiska till engelska fyller i: "under kriget var han inte densamma". De två hade då känt varandra i närmare tio år. Abir som startade galleriet All Art Now i Damaskus 2005 hade varit hans utställningscurator. De var goda vänner. Men mitt under kriget förändrades deras relation. Innan kriget kände jag mig blyg och trodde inte att jag ville dela mitt liv med någon. Men under kriget förändrades det. Jag ville ha en tillhörighet och jag ville bli far, säger Mohammad. Så kriget förde dem samman, konstnären Mohammad Ali och hans curator Abir Boukhari. 2014 föddes deras dotter i Damaskus. Nu sitter hon med oss vid intervjun. Och efterhand började Mohammad arbeta igen.På krigets fjärde år, 2014, såg Mohammad hur människor runt omkring honom bara föll ihop på Damaskus gator. Människor som innan kriget snabbt skulle ha rest sig upp och låtsats som inget hänt låg nu bara kvar, som försjunkna i sorg. En kvinna började gråta otröstligt, som om hon grät över hela sitt liv. Jag uppfattar det felaktigt som om Abir skrattar när hon översätter berättelsen om de fallande människorna. Men, nej. Jag skrattade för att hålla igen gråten, säger Abir.Observationerna förde Mohammad Ali över i videoverket Varken människor eller stenar. Videon visar hur allt först är upprättstående, såväl hus som människor, sedan ses de falla samman, som om både hus och människor bara var konstruktioner. 2014 började Mohammad teckna igen. Så som det började en gång. I slutet av 1980-talet, då han var sex år, satt han bredvid en av sina äldre systrar i hemstaden Malakihye i nordöstra Syrien. Hon hade handlat papper och ritkol och ritade bilder som hon skulle skicka till en teckningstävling. Då bestämde han sig själv för att bli konstnär. Teckningarna från 2014 visar ett myller av figurer, tillsammans bildar de flera olika berättelser. Återigen är det observationer av det dagliga livet i krigets Damaskus. Som scenen där en man visar upp ett nyfött barn med getben. Runt omkring gläds människorna och låtsas som om barnet är normalt. Förra året påbörjade Mohammads sitt sista projekt i krigets Damaskus. Ändlös dagar kallar han en serie teckningar som illustrerar känslan av att förlora meningen med livet, att inse att det är slöseri med tid att vänta på en förändring som aldrig kommer. Teckningarna är svartare än de han gjort tidigare, var och en av dem visar en man fjättrad, antingen instängd i en glasburk, fastsatt i marionettsnören, eller med ett gummidäck kring kroppen som skulle kunna bära mannen om han flöt iväg om det inte vore så att däcket var fastspikat i alla fyra väderstreck. Jag undrade vart jag var på väg i detta väntande. Mitt liv gick runt runt som i en film, säger Mohammad. Hans fru och barn befann sig i Stockholm, skulle de kunna återvända till Damaskus? När en granat föll genom taket i hans hem och krossade glaset på bordet framför honom förstod han att det inte var möjligt. Han beslöt sig för att lämna Damaskus och Syrien. Men det var ett svårt val, säger Mohammad. Under kriget hade jag hela tiden observerat och arbetat, skapat dagboken över krigsåren. Nu kunde jag inte fortsätta med det. Inte bara valet, utan också resan var svår. Nu var det jag som var subjektet, det fanns inte längre något att observera, säger Mohammad. Han säger att han inte ens vill komma ihåg vad som hände. Det enda jag gjorde under färden genom Syrien och Turkiet var att ta ett foto på varje ny plats jag lyckades ta mig till och skicka till min fru i Stockholm, för att visa att jag levde, berättar han.Sedan följde resan över Medelhavet, i en gummibåt till Grekland. Väl framme på den grekiska ön hände något som återigen gjorde honom till observatör, det var när hans subjekt plötsligt förvandlades till ett objekt. När de klev i land i Grekland blev Mohammad och de andra flyktingarna inte längre betraktade som individer, utan som nummer. En tjänsteman skrev siffror på ovansidan av deras händer med en märkpenna. I det ögonblicket förlorade jag min mänsklighet, säger Mohammad Ali. Sedan när mannen som skrivit de första siffrorna på min hand dessutom upptäckte att han skrivit fel skrapade han bort dem för att kunna börja om från början. Då var jag inte ens ett nummer, jag var ingenting alls.Vid andra försöket blev Mohammad 242/20, vilket betydde att han anlänt den 24:e dagen i den andra månaden, och att han var den 20:e personen som kom då. Han tittade på sina siffror och kände att han återigen blev den observatör som han varit i Damaskus. Han köpte en liten anteckningsbok vars sidor fylldes med teckningar av människor som avhumaniseras och förvandlas till nummer.Anteckningsboken med bilderna kommer nu att tryckas upp av Botkyrka konsthall. I Botkyrka har han och hans fru Abir Boukhari deltagit i ett ateljéprojekt sedan i våras. Där ställde han ocks&a

Klassikern: Shopping - en mytisk galleria  

När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

Shopping - en mytisk galleria  

När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

Mozarts tre operor med da Ponte-libretton  

Wien under slutet av 1700-talet. Det är en tid då världsordningen ifrågasätts, som till exempel adelns privilegier. Just då, under fyra intensiva år, skriver Mozart de här tre operorna. Några år senare var han död. Den lite äldre äventyraren Lorenzo da Ponte föddes i närheten av Venedig men var tvungen att lämna öarna på grund av en rad skandaler. Han hamnade så småningom i Wien där han bodde under många år innan han tvingades att fly igen - då till London och senare till New York där han dog nästan 90 år gammal. Författare, retoriker, lärare - påhittig, både som författare och, som ryktena säger, i livet, med sanningen. Den första av de tre är alltså Figaros bröllop som bygger på en pjäs av Beaumarchais - den skrevs 1786. Det är faktiskt så att Don Giovanni och Figaros bröllop bygger på pjäser som da Ponte arbetat med. I ett förord till Figaros bröllop skriver han att han inte gjort en översättning av pjäsen, utan mera imiterat den, gjort ett utdrag, skurit ner antalet roller, tagit bort en akt. Så måste det vara generellt, man måste korta - det tar alltid längre tid att sjunga orden än att säga dem. Figaros bröllop heter operan och Den galna dagen heter Beaumarchais pjäs. En parentes är att den också är en pjäs i en svit av tre i original. Rossini-opera Barberaren i Sevilla är den första om barberaren Figaro och hans Rosina. Som sagt - en utvikning. Figaros bröllop var provocerande för sin tid och pjäsen var förbjuden i Wien för att den ifrågasatte adeln på många sätt. Figaro och Susanna ska gifta sig - han är grevens betjänt och hon är grevinnans kammarjungfru. Men Susanna är också den kvinna som greven flirtar hejdlöst med. Det blir en berättelse om att få styra sitt eget liv. Men samtidigt berättar Figaros bröllop också om ungdomlig lust, om ett äktenskap som gått i stå och ett kommande äktenskap där mycket ännu är oklart och om pengar och längtan efter ett drägligt liv. Och om att försöka störta hierarkier. Mozart hittade pjäsen och hade hört talas om Lorenzo da Ponte som en möjlig librettist. da Ponte arbetade på hovteatern i Wien då och han skrev om pjäsen, tonade ner samhällskritiken något och fick det godkänt av kejsar Josef II innan Mozart la till sin fantastiska musik. 18 månader efter Figaros bröllop hade Don Giovanni premiär. Den är också byggd på en pjäs, men mera skissartat. Hela den flora av myter om Don Giovanni, alltså Don Juan, kommer från den spanske dramatikern Tirso de Molina som skrev den första författade texten om förföraren redan tidigt 1600-tal. Den har sedan bearbetats flera gånger, också som opera. Det Mozart gjorde var att skapa ett dramma giocoso. Enkelt kan man kalla det en ovanligt brant mix av djupt allvar och fnittrig komedi. Don Giovanni förför kvinnor utan ånger och då och då dör någon i samband med det och hans betjänt Leporello får lappa ihop det efteråt, rädda sin herre, muta dem som måste tystas, medan Don Giovanni själv redan har försvunnit till nästa kvinna. Men tillslut hinner Don Giovannis förflutna upp honom och en förorättad fader stiger upp ur dödsriket för att hämnas. Efter framgångarna med Figaros bröllop och Don Giovanni gick de vidare med en helt egen idé. Così fan tutte - premiär på Burgtheater i Wien i januari 1790. Ofta bara kallad Così. Così har ett manligt perspektiv och handlar om trohet och om att förklä sig. Två unga par ska prövas innan de ska gifta sig. Männen ska se om de unga kvinnor de är kära i verkligen är trogna? På svenska är titeln Så gör de alla, eller skola för älskande. Männen klär ut sig för att locka kvinnorna till felsteg. Ett ofta använt knep som många författare genom historien skrivit om. Vi hittar det hos Ovidius, Boccaccio och Shakespeare. Idag går både Figaros bröllop och Don Giovanni att spelas rätt upp och ner, men många regissörer har svårigheter med Così fan tutte. Är kvinnorna verkligen så lättlurade? Eller luras de också? Vem kommer att lära sig vad av vem? Den gamle vännen som hjälper männen - är han bara en cyniker? För att dagens publik ska acceptera vad som sker på scenen måste regissören vässa sin analys mer med Così än de andra. Den har faktiskt, under århundranden, skrivits om för att tona ner det omoraliska i berättelsen. Hur kan de unga kvinnorna ens tänka sig att lämna sina fästmän, som dessutom själva är utklädda till mustaschprydda albaner. De här tre da Ponte-operorna ligger ständigt på listan över de femton mest spelade operorna i världen. Den enda Mozartopera som spelas mer är hans sista: Trollflöjten. Att de här tre är så populära beror förstås på Mozarts musik som är melodiös utöver det vanliga och orkestrerad så att man medvetet eller omedvetet hör vad som händer. Sen blir dramatiken tydlig med rätt val av tempo för rätt situation. Berättelserna är tidlösa i sak - men da Ponte använde klokt den tidiga operans formaliserade klichéer, ofta från italienska commedia dell'arte där vissa rollfigurer alltid agerade på samma sätt. Han tog alltså den endimensionella typen och gav den kött och blod, både hjärta och hjärna. Tillsammans med Mozarts musik är effekten häpnadsväckande, eftersom vi känner igen personligheten, stilen men plötsligt inser att det står en människa med både kropp och själ framför oss. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se Mozarts musik i inslaget kom från inspelningarna med Musicaeterna ledda av Teodor Currentzis. Under de senaste två åren har Drottningholms Slottsteater spelat Figaros bröllop och Don Giovanni och i sommar (2017) kommer man avsluta med Così fan tutte. Det här fransk-svensk-internationella projektet har dirigenten Marc Minkowski som musikalisk ledare. P2s podd Operaguiden har talat om Figaros bröllop.  

Klassikern: "Medan vi faller" av Mathieu Kassovits  

Det är historien om en man som föll från 50:e våningen, För att gör att lugna sig själv under fallet, upprepar mannen vid varje våning han passerar, att än så länge är allt bra, än så länge är allt bra, än så länge är allt bra.Det spelar ingen roll hur man faller.Det viktiga är hur man landar.Så börjar filmen. Franska regissören Mathieu Kassovitz var bara 27 år när han regisserade sin andra långfilm "Medan vi faller", eller som den heter på franska "La haine", hatet. Kanske ett mer passande namn för en film som utspelar sig mitt under våldsamma upplopp i en Parisförort i början av nittiotalet. Mathieu Kassovitz har sagt att han började skriva manuset till filmen 6 april 1993, samma dag som en 17 årig man skjutits ihjäl medan han var omhändertagen av polisen i Frankrike. Det dödsfallet och ett annat från 1986 då en 22 årig student blev misshandlad till döds av kravallpoliser, efter en demonstration, som han inte ens deltog i, inspirerade regissören att göra sin film som vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes 1995.I filmen har en ung man, Abdel, blivit svårt slagen av polisen under ett förhör och ligger på sjukhus med livshotande skador. Under nästan ett helt dygn följer vi hans tre vänner och deras liv utanför sjukhuset. Kvällen innan har ett våldsamt upplopp ägt rum i deras förort.Vinz som spelas av Vincent Cassel kommer från en fransk judisk familj och är den den mest omogna och aggressiva av sällskapet. Han känner att han har mycket att bevisa och är också den som har hittat en borttappad polispistol under upploppen kvällen innan. Och har lovat att döda en polis som hämnd ifall Abdel dör.Hubert som spelas av Hubert Koundé, kommer från en fransk afrikansk familj och är den visaste av dom tre. Han är boxare som försörjer sig som knarklangare och drev ett gym som brändes ner under upploppen. Det är Huberts röst som berättar historien om den fallande mannen, en slags metafor för situationen i de franska förorterna. Som en tidsbomb. Hubert är också den som vill ta sig ifrån förorten och alla problem han ser.Och så har vi Said som spelas av Said Taghmoui som kommer från en fransk nordafrikansk familj och är den som ständigt hamnar mellan dessa två.Under dygnet som vi får följa trion får vi ta del av allt från breakdance uppvisningar, nazistgäng, kravaller och en resa från förort till innerstaden som känns mycket längre än kilometrarna den består av. Huvudtemat är motsättningen mellan poliser och unga män från förorten som inte känner sig som en del av samhället. Det ligger en dimma av frustration hos alla inblandade.Som i en scen där Vinz och Hubert sitter i en bil påväg mot en polisstation. Mannen som kör dom är själv en polis som kommer från samma förort. Han ses av Vinz som en förrädare fastän han bara försöker hjälpa Said som har blivit arresterad efter lite tumult då trion försöker besöka Abdel på sjukhuset och blir stoppade av poliser.Polismannen i bilen försöker desperat att försäkra Vinz och Hubert att de som misshandlade Abdel kommer att straffas. Han säger att polisen är här för att beskydda er.Hubert svarar men vem ska beskydda oss från er?"Medan vi faller" hade ett massivt genomslag då den kom. Filmen skulle egentligen bara släppas i 70 kopior men efter den stora uppmärksamheten den fick under filmfestivalen i Cannes blev det 260 stycken. Förutom priset för bästa regi uppmärksammades också filmen under filmfestivalen på grund av polisernas protest mot filmen. De vände symbolisk ryggen mot filmteamet. De tyckte att filmen var anti poliser.Ett annat sätt att tolka filmen är att den visar poliserna ur de unga i förorternas perspektiv.Något som blir extra tydligt när trion är i själva Paris och Said får vägbeskrivning från en polis och blir chockad över hur artigt han blir bemött. Han niade mig, säger han förvånat."Medan vi faller" blev också uppmärksammad på politisk plan på grund av att två nya upplopp skedde kort efter premiären.Filmen både beskylldes för att spä på oron men den visades också i pedagogisk syfte. Både för skolor och politiker.Det är den första franska mainstream filmen som visade den franska förorten, den så kallade banlieuen för den franska publiken.Och gjorde det på ett rått och ärligt sätt. Filmteamet bodde i förorten Chanteloup-les-Vignes där filmen mestadels utspelar sig i. Både före och och under inspelningarna. För att få den rätta känslan.Regissören Mathieu Kassovits lyckas förmedla det råa och ärliga med ett lekfullt och många gånger humoristiskt sätt. Både genom filmteknik, med massor av ögongodis i form av nyskapande perspektiv och lek med speglar. Och genom sin dramarturgi med oväntade vändningar både åt det hemska hållet och det lättsamma. Som det oväntade mötet med den korta gubben i en offentlig toalett. Som avbryter trions diskussioner om Vinz löfte om att döda en polis ifall Abdel dör. Med att berätta en bajs anekdot som kommer från ingenstans.Det som gör "Medan vi faller" till en modern klassiker är tidlösheten i historien. Mer än tjugo år har gått sedan filmen visades i Cannes för första gången men inte mycket har förändrats. Om det inte hade varit för de väldigt tydliga tidsmarkörerna, som kassetband och tjock tv och brist på smartphones. Så hade det kunnat vara en historia som utspelar sig idag. Vi behöver inte backa många år i svensk historia för att hitta våldsamma upplopp som påståtts ha utlösts på grund av en dödskjutning av en obeväpnad man vid ett polisingripande.Det utanförskap från samhället som skildras i filmen som känns igen av många unga. Har lett många till en jakt efter tillhörighet, vissa hittar det hos sina vänner, i kulturen eller i själva förorten. Andra genom kriminella gäng.Men att många unga i förorterna har börjat hitta sin tillhörighet genom religionen är ett fenomen som filmen inte alls rör vid.Det är ett nytt fenomen i förorterna som inte fanns under tiden som "Medan vi faller" gjordes.Att många unga män och kvinnor påverkas av religiösa krafter som samlar upp dom och ger dom en plats och något att tro på kanske är en konsekvens av politiken hittills när det kommer till förorterna.Att det för länge funnits en inställning som säger att än så länge är allt bra.För det viktigaste är inte hur man faller. Det viktigaste är hur man landar.Frågan är om vi fortfarande faller eller om vi har landat.Saman Bakhtiari                

"Medan vi faller" av Mathieu Kassovits  

Det är historien om en man som föll från 50:e våningen, För att gör att lugna sig själv under fallet, upprepar mannen vid varje våning han passerar, att än så länge är allt bra, än så länge är allt bra, än så länge är allt bra.Det spelar ingen roll hur man faller.Det viktiga är hur man landar.Så börjar filmen. Franska regissören Mathieu Kassovitz var bara 27 år när han regisserade sin andra långfilm "Medan vi faller", eller som den heter på franska "La haine", hatet. Kanske ett mer passande namn för en film som utspelar sig mitt under våldsamma upplopp i en Parisförort i början av nittiotalet. Mathieu Kassovitz har sagt att han började skriva manuset till filmen 6 april 1993, samma dag som en 17 årig man skjutits ihjäl medan han var omhändertagen av polisen i Frankrike. Det dödsfallet och ett annat från 1986 då en 22 årig student blev misshandlad till döds av kravallpoliser, efter en demonstration, som han inte ens deltog i, inspirerade regissören att göra sin film som vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes 1995.I filmen har en ung man, Abdel, blivit svårt slagen av polisen under ett förhör och ligger på sjukhus med livshotande skador. Under nästan ett helt dygn följer vi hans tre vänner och deras liv utanför sjukhuset. Kvällen innan har ett våldsamt upplopp ägt rum i deras förort.Vinz som spelas av Vincent Cassel kommer från en fransk judisk familj och är den den mest omogna och aggressiva av sällskapet. Han känner att han har mycket att bevisa och är också den som har hittat en borttappad polispistol under upploppen kvällen innan. Och har lovat att döda en polis som hämnd ifall Abdel dör.Hubert som spelas av Hubert Koundé, kommer från en fransk afrikansk familj och är den visaste av dom tre. Han är boxare som försörjer sig som knarklangare och drev ett gym som brändes ner under upploppen. Det är Huberts röst som berättar historien om den fallande mannen, en slags metafor för situationen i de franska förorterna. Som en tidsbomb. Hubert är också den som vill ta sig ifrån förorten och alla problem han ser.Och så har vi Said som spelas av Said Taghmoui som kommer från en fransk nordafrikansk familj och är den som ständigt hamnar mellan dessa två.Under dygnet som vi får följa trion får vi ta del av allt från breakdance uppvisningar, nazistgäng, kravaller och en resa från förort till innerstaden som känns mycket längre än kilometrarna den består av. Huvudtemat är motsättningen mellan poliser och unga män från förorten som inte känner sig som en del av samhället. Det ligger en dimma av frustration hos alla inblandade.Som i en scen där Vinz och Hubert sitter i en bil påväg mot en polisstation. Mannen som kör dom är själv en polis som kommer från samma förort. Han ses av Vinz som en förrädare fastän han bara försöker hjälpa Said som har blivit arresterad efter lite tumult då trion försöker besöka Abdel på sjukhuset och blir stoppade av poliser.Polismannen i bilen försöker desperat att försäkra Vinz och Hubert att de som misshandlade Abdel kommer att straffas. Han säger att polisen är här för att beskydda er.Hubert svarar men vem ska beskydda oss från er?"Medan vi faller" hade ett massivt genomslag då den kom. Filmen skulle egentligen bara släppas i 70 kopior men efter den stora uppmärksamheten den fick under filmfestivalen i Cannes blev det 260 stycken. Förutom priset för bästa regi uppmärksammades också filmen under filmfestivalen på grund av polisernas protest mot filmen. De vände symbolisk ryggen mot filmteamet. De tyckte att filmen var anti poliser.Ett annat sätt att tolka filmen är att den visar poliserna ur de unga i förorternas perspektiv.Något som blir extra tydligt när trion är i själva Paris och Said får vägbeskrivning från en polis och blir chockad över hur artigt han blir bemött. Han niade mig, säger han förvånat."Medan vi faller" blev också uppmärksammad på politisk plan på grund av att två nya upplopp skedde kort efter premiären.Filmen både beskylldes för att spä på oron men den visades också i pedagogisk syfte. Både för skolor och politiker.Det är den första franska mainstream filmen som visade den franska förorten, den så kallade banlieuen för den franska publiken.Och gjorde det på ett rått och ärligt sätt. Filmteamet bodde i förorten Chanteloup-les-Vignes där filmen mestadels utspelar sig i. Både före och och under inspelningarna. För att få den rätta känslan.Regissören Mathieu Kassovits lyckas förmedla det råa och ärliga med ett lekfullt och många gånger humoristiskt sätt. Både genom filmteknik, med massor av ögongodis i form av nyskapande perspektiv och lek med speglar. Och genom sin dramarturgi med oväntade vändningar både åt det hemska hållet och det lättsamma. Som det oväntade mötet med den korta gubben i en offentlig toalett. Som avbryter trions diskussioner om Vinz löfte om att döda en polis ifall Abdel dör. Med att berätta en bajs anekdot som kommer från ingenstans.Det som gör "Medan vi faller" till en modern klassiker är tidlösheten i historien. Mer än tjugo år har gått sedan filmen visades i Cannes för första gången men inte mycket har förändrats. Om det inte hade varit för de väldigt tydliga tidsmarkörerna, som kassetband och tjock tv och brist på smartphones. Så hade det kunnat vara en historia som utspelar sig idag. Vi behöver inte backa många år i svensk historia för att hitta våldsamma upplopp som påståtts ha utlösts på grund av en dödskjutning av en obeväpnad man vid ett polisingripande.Det utanförskap från samhället som skildras i filmen som känns igen av många unga. Har lett många till en jakt efter tillhörighet, vissa hittar det hos sina vänner, i kulturen eller i själva förorten. Andra genom kriminella gäng.Men att många unga i förorterna har börjat hitta sin tillhörighet genom religionen är ett fenomen som filmen inte alls rör vid.Det är ett nytt fenomen i förorterna som inte fanns under tiden som "Medan vi faller" gjordes.Att många unga män och kvinnor påverkas av religiösa krafter som samlar upp dom och ger dom en plats och något att tro på kanske är en konsekvens av politiken hittills när det kommer till förorterna.Att det för länge funnits en inställning som säger att än så länge är allt bra.För det viktigaste är inte hur man faller. Det viktigaste är hur man landar.Frågan är om vi fortfarande faller eller om vi har landat.Saman Bakhtiari                

Klassikern: West Side Story av Leonard Bernstein  

Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seSamtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

West Side Story av Leonard Bernstein  

Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seSamtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Dödligt våld har minskat med en tredjedel sedan 90-talet  

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att

Hopp i P1 0

Valarna räddades med lagstiftning och popmusik  

På bara femtio år har valarna återhämtat sig från utrotningens brant. I kampen för ett globalt förbud på valjakt kom popmusik och skivor med valsång att spela en förvånande roll. Människor har jagat valar lika länge som vi har haft båtar. Riktigt intensiv blev valjakten på artonhundratalet, då det eftertraktade valfettet bland annat användes som lampolja, i tvål och margarin. I slutet av 1800-talet hade fartyg och fångstmetoder utvecklats så att man till och med kunde jaga blåval – inte helt lätt, eftersom blåvalen blir 27 meter lång och väger upp till 200 ton. 1966 var valen nära utrotning. Då förbjöds jakt på blåval äntligen i USA, och på sjuttiotalet följde Sovjetunionen efter. 1966 var också året då biologen Roger Payne började forska på militärens undervattensinspelningar av explosioner. På banden fanns oförklarliga ljud, som visade sig vara valsång. Payne insåg valsångens potential som kampanjverktyg och skickade ut band till musiker och skivbolag. Miljoner människor tolkade valarnas sång som ett budskap. Hade inte människan, i kärnvapenkrigets brutala skugga, en plikt att rädda dessa världshavens utrotningshotade poeter? De starka publikreaktionerna fångade intresset hos en ung organisation, Greenpeace, och valsång blev kärnan i en ny kampanj: Save the Whales. Svante Tolinsson var en av de första som engagerade sig i svenska Greenpeace, som grundades i början av åttiotalet. Att stoppa valjakten i Norge blev en av de viktigaste frågorna. Aktivisternas metoder var ofta kontroversiella, men fick enorm medial uppmärksamhet. År 1982 drev Internationella valfångstkommissionen, som en gång grundats för att skydda valfångstindustrin, igenom ett globalt förbud mot valjakt. Det började gälla år 1986. Några ursprungsbefolkningar är undantagna det här fångstförbudet. Dessutom har en del länder, som Island, Norge och Japan, valt att fortsätta jakten. Men inte ens i de länderna vill folk äta val längre, så köttet är svårt att sälja. Däremot bidrar levande valar nu till ekonomin: valskådarturismen är värd 2 miljarder dollar om året, och ökar stadigt. Thomas Lyrholm är valforskare och har i många år arbetat med internationella valfångstkommissionens vetenskapliga kommitté. Han berättar att blåvalarna utanför Kaliforniens kust nu är lika många som innan jakten startade – men att det inte betyder att den utvecklingen är klar ännu. Det finns sammanlagt 88 valarter i världen, från floddelfiner i Amazonas till de enorma blåvalarna och kaskelotterna. Forskare upptäckte en ny art så sent som 2014. Valar är fortfarande utsatta. De krockar med skepp och trasslar in sig i fiskeredskap. En del valarter påverkas negativt av klimatförändringarna. Men idag är ändå bara 10 av arterna är klassade som hotade – blåvalen är en av dem – och endast tre som kritiskt hotade. Knölvalen som nästan jagades till utrotning har sedan den skyddades återhämtat sig till ungefär åttio tusen djur. Kaskelotter finns det hundratusentals av idag. De flesta av de populationer av valar som jagades hårt är nu på väg att återhämta sig. Beslutet att stoppa valjakten förenklades av en minskande efterfrågan på valen som råvara. Men framförallt kom den breda folkliga opinionen att bli avgörande. Tom Arnbom är valexpert på Världsnaturfonden och har följt valarnas utveckling sen åttiotalet. Han är mycket glad över den senaste tidens utveckling och tror att vi kommer att se många fler valar även i svenska vatten. (Poddversionen av detta avsnitt innehåller av rättighetsskäl inte all musik ur programmet).

Hopp i P1 0

79 Slutet  

Ep 79 Slutet är vår avslutning på sommarspecialen.
Vi tar nu lite ledigt och kommer åter i slutet på augusti.
Ses och hörs.

Skicka gärna bilder från SkärgårdsSkrattet till oss på info@nadda.se alt #skärgårdsskrattet

Ni når oss som vanligt på info@nadda.se alt Twitter: @nissehallberg @chrislinnell alt följ oss på Instagram: nissehallberg, clinnell

72 Östhammars finaste  

Ep 72 Östhammars finaste
Jag vet att jag, Christopher, kommer få fler hat mail efter detta avsnitt. Förlåt. Det var inte meningen. Men jag är fin ändå säger mamma.

Stort tack till Emil Hasselqvist som klippte veckans program. Utan er hade vi inte fixat att hålla på med detta. Tack.

Fortsätt att skicka oss mail med förslag och tankar på info@nadda.se. Tipsa era kompisar och hjälp oss sprida podden.

Boka biljetter till sommarens turné på
www.skargardsskrattet.se

Ni når oss som vanligt på info@nadda.se alt Twitter: @nissehallberg

34_Dildogate_Ann_Soderlund  

Ann Söderlund gäster veckans program. Vi får veta vad som egentligen hände med Bent Frithiofsson i Kändisjungel, vad en expat är och så var det Dildogate.
Tack Isak de Jong för ny grafik. Vi vill höra vad ni tycker så maila oss på info@nadda.se
Björnkram till Mippe Åman som klipper programmet och Ann som förgyllde programmet.
Ni når oss som vanligt på info@nadda.se alt Twitter: @nissehallberg @chrislinnell och denna vecka @annte

Ny logotyp









Bilder på oss













0:00/0:00
Video player is in betaClose