Episoder

  • Sakine Madon var en av dem jag såg upp till när jag började skriva mot slutet av 00-talet. Då var hon redan en orädd debattör som tog strid för grundläggande liberala värden, mot hederskultur och mångkulturalism, mot identitetspolitik och för yttrandefrihet. Hennes tankeskärpa och totala avsaknad av konflikträdsla inspirerade mig. Att hon vågade!

    I dag har några av de ställningstaganden som gjorde henne obekväm i offentligheten nästan blivit okontroversiella. Som att vara emot hederskultur. Andra frågor är precis lika aktuella då som nu – som den om yttrandefrihetens gränser.

    I dagens podd pratar vi om Sakine Madons nyutkomna bok Inget är heligt (Fri tanke) som handlar om de senaste två decenniers debatter på dessa teman. Våra åsikter överlappar fortfarande på nästan alla områden som boken behandlar, och de två böcker jag har skrivit (den första ihop med Adam Cwejman och den andra ihop med Anna-Karin Wyndhamn) tar upp en del av exemplen som hennes gör. Därför försöker jag utforska de punkter där jag själv har svårt att hitta bra svar, samt också de trätofrågor som ändå finns. Migrationen är en sådan fråga, där Sakine är avsevärt mer generös i sin hållning än jag. Jag frågar om våra respektive bakgrunder kanske spelar in på något sätt, hon med sin flykt till Sverige i minnet och jag som har alla mina rötter här.

    En fråga jag ställer är hur den demografiska förändringen av Sverige påverkar möjligheten att försvara de liberala värden hon håller högt. Jag menar att det är så, och att det påverkar fri- och rättigheterna människor i praktiken har, men här blev samtalet lite mer av en debatt. Ni får höra själva.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Ibland läser man böcker vars resonemang känns både självklara, men samtidigt helt nya. Så är det att läsa Saknad – på spaning efter landet inom oss (Mondial). Cecilia Garme och Katarina Barrling är båda statsvetare i grunden, men alla fördomar om detta yrkesskrås tråkighet kommer på skam. Detta är en poetisk skildring av saknaden efter det Sverige som nyss fanns, om den känslokorridor som förpassar denna saknad till marginalen, om hur fullt naturliga reaktioner stämplas som “fula”, varför optimister ses som mer förnuftiga i Sverige även när de får fel gång på gång, och hur boende på vissa orter – där den demografiska förändringen varit särskilt drastisk – kan känna hemlängtan fastän de är hemma.

    (Jag skriver också på en text med utgångspunkt i boken.)

    Några länkar till dagens avsnitt

    Henrik Berggren och Lars Trägårdh – Är svensken människa? – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts 2006)

    Merle Haggard – In The Good Old Days (When Times Were Bad)

    Astrid Lindgren – Fattig bonddräng

    Per Myrberg – Trettifyran (1964)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Hur gick det till? Hur blev svenska skolan så radikalt annorlunda jämfört med liknande länder? Den frågan ställde sig dagens poddgäst Karin Grundberg Wolodarski, till vardags reporter på Dagens industri, för ett antal år sedan. Hon började intervjua nyckelpersonerna bakom kommunaliseringen, friskolereformen och flera stora aktörer bland skolkoncernerna. Sex år av gediget journalistjobb har nu blivit boken Experimentet – Hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade.

    Hon tar inte själv ställning i frågan, utan tar läsaren med sig genom de viktiga besluten och händelserna. Man ges inblick i hur de som fattade besluten tänkte, och hur de ser tillbaka med facit i hand.

    Särskilt i Socialdemokraterna tycks man gräma sig, vilket är lite paradoxalt med tanke på att man varit i regeringsställning under majoriteten av tiden det handlar om. Kan man både vara för och emot vinster i skolsektorn på en och samma gång? Kan man gå i opposition mot den politik man själv drivit igenom?

    Men även inom borgerligheten saknade man fantasin att föreställa sig hur det skulle bli. Man såg framför sig småskalighet, lärarkooperationer och stiftelser som skulle driva skolor, inte dagens gigantiska aktiebolag. Men de som var förutseende blev ofta också rika på utvecklingen. Som Peje Emilsson, som är en av centralgestalterna i Experimentet, som både grundat Kreab och Kunskapsskolan, och har ett snart sex decennier långt engagemang i Moderaterna.

    "Det går inte att belägga att likvärdigheten i skolan har försämrats," säger hon i podden, "däremot att segregationen har ökat."

    Experimentet är en skildring, inte en debattbok. Därför kan den med fördel läsas av alla sidor i skoldebatten.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • När Rasmus Paludan ville demonstrera i Borås fick han avslag. Såhär löd motiveringen:

    Polisen har med hänsyn till den hot och riskbedömning samt de allvarliga ordningsstörningar och våldsamma upplopp som inträffade under påskhelgen beslutat om avslag.

    Men det var det som sades därefter som ledde till höjda ögonbryn. Kommenderingschefen Emelie Kullmyr meddelade även att:

    Rasmus Paludan har en retorik som går ut på att skapa oordning och kaos. Vi behöver hjälpas åt att för att slå hål på den retoriken.

    Är det rimligt att vi har polischefer som fattar beslut baserat på personliga åsikter? Ska polisen verkligen recensera dem som vill nyttja sina fri- och rättigheter? Och är detta en del av en bredare trend?

    I dagens podd pratar jag med Jakob Heidbrink, universitetslektor på juridiska institutionen vid Göteborgs universitet, om detta och om olika tjänstemannaideal som står mot varandra, riskerna med att staten blir mer tillrättavisande mot medborgarna, olika definitioner av demokrati som är svåra att förena, hur tjänstemannaaktivismen motiveras med hänvisning till nazismen, och mycket annat.

    Dessutom pratar vi om traditionella europeiska kampsporter (HEMA), som Jakob tränar. Själv är han främst inriktad på långsvärd och sabel, men det finns ett antal andra stilar och vapen. Vi pratar om hur realistiska striderna i Game of thrones och The Witcher verkligen är, med mera. Bonusfråga: Vilket svärd är bäst ur självförsvarssynpunkt? (Se bild längst ned.)

    Länkar till dagens avsnitt

    Jakob Heidbrink – “Inte bara Transportstyrelse har problem”

    De många skandalerna inom myndigheter och verk som mött oss är inte enskilda händelser. De är delar av en allmän förvaltningskris, varnar Jakob Heidbrink. Han spårar krisens rötter till alltför ytliga normer för myndighetsutövning, normer komna ur förenklade ekonomiska och statsvetenskapliga resonemang. (Kvartal 12/12 -17)

    Jakob Heidbrink – “Nürnberg står inte för dörren”

    Att Migrationsverket agerar för en mer liberal migration än vad lagen ger stöd för, är ett utslag av antidemokratisk aktivism från enskilda tjänstemän. Därmed reses samma frågor i Sverige som i USA, där tjänstemän inom Trumps egen förvaltning i skydd av anonymitet medgett att de obstruerar presidentens politik – för att de inte håller med honom:  Det skriver Jakob Heidbrink, docent i juridik. (Kvartal 17/9 -18)

    Jakob Heidbrink – “Politiskt upprop från 261 opolitiska tjänstemän”

    261 opolitiska tjänstemän i UD skriver i ett upprop, ställt till Regeringskansliets förvaltningschef, att man oroas över huruvida nästa regering kan komma att urholka ”värdegrunden” i Regeringskansliets arbete. Det avslöjade Ledarsidorna.se i går. I brevet ställer man tjänstemäns ”lojalitetsplikt” mot ”grundlagens bestämmelser om människors lika värde.” Därmed aktualiseras nu frågan om tjänstemannaobstruktion, som Kvartal tidigare behandlat i två artiklar. (Kvartal 27/9 -18)

    Följ Jakob Heidbrink på hans facebooksida.

    Och för den som är intresserad historical european martial arts (HEMA) kan man läsa mer här till exempel.

    Exakt såhär ser det ut när man tränar som nybörjare (inte riktigt:

    Och duellen som Jakob nämner är alltså den här, från filmen “Deluge” (Potop på polska):

    Visst blir man lite intresserad av att pröva? Med aningen mer skydd än i dessa två videos. Numera verkar det finnas HEMA-klubbar lite varstans i Sverige.

    Svärdet Jakob rekommenderar i slutet av podden (ser lite ut som en machete, va?):

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • För första gången överväger Peppe Larsson, ingripandepolis i Göteborg, att sluta efter femton år som polis. Det handlar främst om att han upplever att det saknas uppbackning från polisledningens och politikers håll. Inte heller han har sett något som liknar det massiva våld som utövades mot polisen under påskens korankravaller. I dagens podd frågar jag honom bland annat hur han såg på frågan om varför polisen inte skjutit skarpt i fler situationer, som exempelvis KD-ledaren Ebba Busch framfört.

    Först twittrade jag att polisen är så professionell att vi inte skjuter in i en folkmassa, eftersom det finns för många oskyldiga personer som inte har med det att göra. Det var innan jag hade sett filmerna från kravallerna i Örebro och ändrade mig. Är det den filmen Ebba Busch kanske sett, där en såpass homogen folkmassa begår såpass grovt våld mot polisen, så förstår jag henne bättre.

    Peppe Larsson menar att många fultolkat Ebba Buschs uttalande. Han förstår andemeningen.

    Där och då skulle du ha kunnat skjuta vem som helst i den hopen som attackerar polisen och ha lagstöd för det. Man hade i stort sett kunnat träffa vem som helst, för det är ett såpass grovt angrepp. Man hade till och med kunnat skjuta för att ha möjlighet att gripa.

    Vi pratar även om vad polisens uppgift egentligen är, vilka utmaningarna är, vad som kan göras bättre och varför man bör pröva att gå hårdare fram mot brottsligheten.

    Länkar till dagens avsnitt

    Intervjun med Peppe Larsson i Expressen. (Expressen 24/4)

    Peppe Larssons tweets om hur han själv reagerade på en liknande situation, där han drog batong i stället för tjänstevapnet. (12 delar)

    Insändaren jag refererar till, där en polis beskriver hur polisledningen valde att inte gå in trots att de hade tillräckligt med poliser på plats. (NT 15/4)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Omar Makram tvingades lämna Egypten efter att det blivit känt att han lämnat islam. I Sverige trodde dock inte Migrationsverket på honom. Bevisa att du lämnat islam, var deras budskap. En youtube-video där Omar Makram bränner koranen gav honom också permanenta uppehållstillstånd. Han är också en av få före detta muslimer som varit öppen med att lämna islam, eftersom det är förenat med livsfara.

    Han flydde Egypten efter att ha kritiserat islam, kommer han snart behöva fly Sverige av samma skäl? Efter påskkravallerna litar han inte längre på att svenska staten kan skydda såna som han.

    I Sverige har Omar Makram på kort tid etablerat sig som en av de tydligaste kritikerna av organiserad religion, i synnerhet islam och hederskultur. Till skillnad från många andra liberal stannar han inte vid postkoloniala tabun. Han hörs i poddarna Sista Måltiden och Blasphemy (som nyligen startat på Bulletin), och är återkommande krönikör i Bulletin.

    I dagens podd pratar vi om islam, ex-muslimer, korankravallerna, blasfemilagar, kulturen i utsatta områden och varför han inte känner sig trygg i Sverige längre.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Det var normalt, vanligt, vardag. Bland vänner, vänners vänner och bekanta. Vissa sålde, alla rökte – en del sällan, andra för ofta. Vad vuxenvärlden berättat och vad lagboken bestämt brydde sig ingen om. Vännerna var viktigare – och ruset, musiken, dokumentärerna, hänget, tv-spelen och sötsakerna från de nattöppna bensinstationerna. Jag minns kvällar i skitiga lägenheter, haschkakor gömda i fläktar, frysfack och soffor. Redlinepåsar packade med klibbiga buds, spridda över soffbord eller undanskuffade i mikrovågsugnar. Buntar med kontanter, färgglada bluntsförpackningar, meckrester och rullpapper.

    Så börjar förordet till SVT-journalisten Johan Wickléns bok Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante) som kom ut i dagarna. När jag läste hans förord kände jag igen mig själv och mina egna tonår. Vi började röka hasch som 13-14 åringar och på den vägen var det. Mina ungdomsvänner började röka på mer och mer, och vissa avancerade till tyngre droger, andra in i de kriminella organisationer som levererade drogerna. Jag fick på kort tid se de mörka sidorna av narkotika, men allt mindre av de positiva.

    Själv gjorde jag därför motsatt resa och blev motståndare till alla sorters droger, slutade även röka och snusa, och under en period slutade jag till och med dricka, vilket var en stor grej i slutet av tonåren.

    Med åren har jag ändrat mig igen, främst för att den organiserade brottsligheten med hjälp av droghandeln flyttat fram sina positioner i samhället. Skulle en avkriminalisering av cannabis eller till och med legalisering kunna komma åt det? Jag vet inte. Men som Wicklén visar i sin bok så vill inte den sittande eller tidigare regeringar veta heller.

    För ett par år sedan krävde ett enigt Socialutskott en utredning av svensk narkotikapolitik. Man vill ha en nollvision mot knarkdödsfall, god missbruksvård och skademinimering. Man efterfrågade att politiken skulle basera sig på vad forskningen säger, inte på moralism. Men när jag frågade socialminister Lena Hallengren (S) om detta svarade hon att man inte tänkte utreda den svenska narkotikapolitiken förutsättningslöst. Man ville inte kolla på avkriminalisering heller:

    För att man ska utreda något måste det man kan komma fram till vara intressant, och det finns inget intressant med att utreda avkriminalisering.

    Man vill inte veta. Man vill inte höra motargument. Man vill inte lyssna på forskare. Det är en position som inte borde vara möjlig att inta helt öppet. Man vet inte heller vilka effekter den nuvarande narkotikapolitiken har på bruket och missbruket. Medan grannländer omvärderar blir Sverige alltmer ensamt i sin dogmatiska position. Hur hamnade vi här? Och vad är vägen framåt? Detta handlar dagens podd om. (Och jag kan varmt rekommendera hans bok.)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Mellan 1996 och mitten av 2021 har antalet miljardärer stigit med 1 700 procent och deras samlade förmögenhet med 3 000 procent. De senaste 24 månaderna har det tillkommit 330 nya miljardärer. Och vad gäller dollarmiljardärer, där man alltså är god för minst en miljard dollar, har antalet ökat med 14 varje månad under samma tidsperiod. Antalet dollarmiljardärer är i dag 542, som tillsammans förfogar över 3514 miljarder, vilket är 30 gånger med än 1996 och en fördubbling de senaste två åren.

    De svenska dollarmiljardärernas tillgångar i procent av BNP landar på 49 procent. Detta kan jämföras med Ryssland där motsvarande andel är 40 procent, i Indien och USA är det 20 procent, i Frankrike 17 procent och i Kina 15 procent. Sverige toppar ligan alltså. Mäter man jämlikhet har Sverige gått från att ligga i topp, till att ligga på plats 12 – räknat bakifrån. Bara Bahamas, Bahrain, Brunei, Botswana, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Jemen, Laos, Ryssland, Sydafrika och Zambia är mer ojämlika. När blev Sverige ett skatteparadis för superrika?

    I sin nya bok – Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (Natur & Kultur)– besvarar ekonomireportern Andreas Cervenka den frågan. Idén föddes när återvände till Sverige efter att ha bevakat Silicon Valley för Dagens Industris räkning mellan 2017 och 2019. Väl hemma igen insåg han att något hade hänt och höll på att hända i Sverige. Inte av någon naturlag, utan till följd av politiska beslut och en Riksbank som stirrat sig blind på ett slags inflationsmått. De senaste 25 åren har inneburit att de som redan ägde aktier, fastigheter eller andra fasta tillgångar har blivit avsevärt mycket rikare, medan lönearbetare, hyresgäster som saknar egendomar har förlorat i relativa tal. Om detta och mycket annat handlar dagens podd.

    (Jag arbetar även på en text med utgångspunkt i bland annat denna bok.)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Om vi nu lever i ett patriarkat dominerat av män, varför är det så få män som skriver litteratur? Varför domineras tidningarnas kultursidor och bokförlagen av kvinnor? Skrivarlinjerna och universiteten också. Tre fjärdedelar av alla bokdebutanter är kvinnor. Män läser allt mindre, och unga män skriver allt mindre. Går vi miste om något när mäns röster försvinner från skönlitteraturen? 

    I dagens podd pratar jag med författaren Andrés Stoopendaal vars senaste roman Dunning-Kruger-effekten (Norstedts) kom ut i november förra året. Den handlar om en ung man med mycket typiskt manliga problem. Jag kan varmt rekommendera den av flera skäl. Den är inte bara mycket rolig, utan känns också sann. Jag känner igen män jag känt och känner, i bokens karaktärer. Men det är inte bara en bok för män såklart, däremot är den ovanlig just för att perspektivet inte känns så … feminiserat, i brist på bättre ord. 

    I en nyligen publicerad essä på Aftonbladets kultursida skriver Stoopendaal om hur en matriarkal klick styr på författarskolan Biskops-Arnö. Jag ville fråga honom om detta, och vi pratar om huruvida denna klicks normer även styr på andra områden. Vi hann prata om Jordan B Peterson, skillnader mellan män och kvinnor, om hämmade medelklassmän, och om hur man ska göra om man vill bli författare. 

    Andrés Stoopendal har även podden Stoopendaal & Sundfelt ihop med psykologen Karl Oskar Sundfelt där de pratar om litteraturen, konsten och samtiden, som de själva uttrycker det.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Länkar från samtalet

    Andrés Stoopendaal: Dunning-Kruger-effekten (Norstedts)

    Greta Thurfjell: Tre manliga författare: ”Mannen är långt ifrån död inom konsten” (DN 6/12 -19)

    Minna Höggren: Har killarna lämnat kulturen? (Arbetet 1/3)

    Andrés Stoopendaal: Mannen signalerar att han hatar sig själv (Aftonbladet 27/2)

    Inti Chavez Perez: Pojkar måste få bli män fria från rädsla för våld (Aftonbladet 22/2)

    Philip Warkander: Männens problem är på riktigt – ändå hånas de (Expressen 30/3)

    Johan Heltnes bok “Sympati för djävulen” (Fri tanke)

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens gäst är Alex Schulman. Han är inte bara krönikor sedan många år, numera i DN, utan har även en av Sveriges populäraste poddar ihop med Sigge Eklund som heter just Alex & Sigges podcast. Han är också författare, vars senaste bok är en roman som heter Överlevarna (Bonnier 2020), och handlar om återuppleva sin barndom som vuxen.

    Jag förstår att det kanske förvånar att jag väljer att ha ett samtal med just honom här i podden. Låt mig då förklara lite hur jag tänker.

    När jag slutade som ledarskribent kändes det som en lättnad att lämna den ganska tydliga ideologiska mall man förväntades följa. Inte så mycket av min chef, Tove Lifvendahl, som gav mig mycket fria tyglar och utgjorde ett bra bollplank, utan mer av läsare. Ledarsidan ska fylla en funktion i debatten och ledarskribenterna är de politiska lägrens trogna hirdmän, eller legosoldater i vissa fall. Det jag vill bidra till med podden, och med Rak höger överlag, är att vara mer prövande än jag kunde vara då. Podden slogan är att jag har “samtal med vänner och fiender. Utan filter eller skygglappar.” Det låter aningen högtravande, men det är inte tomma ord för mig, utan något jag strävar mot. Men det är såklart lättare att få vänner att tacka ja när man hör av sig. Många har ingen lust att prata med någon de inte håller med, tyvärr. 

    När jag läste Alex Schulmans två senaste krönikor kände jag att jag gärna ville ha honom som gäst, trots att vi utväxlade hårda ord med varandra ganska nyligen. Eller just därför. Vi hamnar ofta på motsatta sidor i politiska frågor, men hans krönikor om Ukrainakriget har jag läst med stor behållning. Varför finner jag plötsligt sånt värde i hans krönikor? Har något hänt i samtiden när en sådan som Alex Schulman, som inte direkt pratat sig varm om nationalism innan, plötsligt skriver om att försvara sitt land? Om hans pappas sorg över att förlora sitt barndomshem i Karelen till Ryssland? Om detta och mycket annat pratar vi i dagens podd.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Länkar

    Alex Schulmans senaste krönika: Kriget har blivit vardag – nu börjar vi käbbla igen (DN 29/3)

    Alex Schulmans näst senaste krönika, som handlar om hans pappa och om att försvara sitt land: Ryssarna jämnade min pappas hus med marken (DN 21/3)

    Några avslutande ord

    De tre senaste veckorna haft ett pågående projekt som gick i hamn i går. Därför har jag inte kunnat jobba för full maskin. Projektet var att tjugo år efter att alla mina jämnåriga kamrater gjorde det ta körkort, vilket jag nu gjort. Jag körde min första körlektion tisdag för tre veckor sedan med körskolan My driving academy och igår blev jag godkänd på uppkörningen. Är hemskt lättad. Och nu återgår jag till att jobba heltid med Rak höger igen. 

    En annan sak också. Jag har lovat att det ska komma ett poddavsnitt varje söndag, men har inte alltid hållit det. I stället har jag prioriterat att få ut avsnitt så snabbt det går, ofta för att innehållet har nyhetsvärde. Det kommer jag även fortsättningsvis att göra, tänkte jag. Om ni verkligen inte gillar det så hör gärna av er till: [email protected]

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Under den månad som gått sedan Ukrainakrigets utbrott har de experter och tjänstemän som dominerat offentligheten under pandemin ersatts av nya förmågor. I stället för Folkhälsomyndighetens återkommande presskonferenser håller nu Försvarsmakten en presskonferens kl 15.00 varje torsdag. Blir detta en ny lägereld för vår oroliga samtid?

    Kanske allra mest välkänd för gemene man har Joakim Paasikivi blivit. Han är för Ukrainakriget vad Anders Tegnell var för pandemin. Det är inte konstigt med tanke på att han är osedvanligt tydlig och rak i sin kommunikation. Till skillnad från Tegnell så behöver man inte ägna sig åt kremlologi för att förstå vad han faktiskt menar.

    Som namnet antyder har han påbrå från vår närmaste granne i öst, och han har dubbelt medborgarskap i Finland och Sverige. Värnplikt har han gjort i båda länderna. I Sverige blev han överstelöjtnant och har bland annat varit sektionschef på den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). I dag är han militär lärare på Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan.

    I dagens avsnitt pratar vi om vad den ryska krigsmakten gjort mindre bra, om det handlar om dålig planering eller dåliga militära enheter, om Ukraina eller Ryssland tjänar på om kriget skulle dra ut på tiden, om man verkligen ska ha så mycket respekt för den ryska förmågan framöver, om Putins kärnvapenhot, om svenskars försvarsvilja samt vilka lärdomar vår försvarsmakt såhär långt kan dra av Ukrainakriget.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Innan ni går…

    Substack har just lanserat en app för iPhone och iPad. (Den som Android kan skriva upp sig på väntelista här.) Appen gör det lättare att samla alla man följer på Substack på ett och samma ställe. Jag använder den själv för att få bättre överblick, eftersom jag prenumererar på ett ganska stort antal publikationer. Jag återkommer i en annan post om vilka jag läser med stor behållning för tillfället.

    Man får givetvis även fortsatt mejlen, men appen gör det möjligt för oss som använder Substack som plattform att nå ut även om mejlkorgarna framöver skulle bli överfulla igen. Dessutom vet jag att en del av er, och även jag, haft problem med att mejlen från Substack hamnar under fliken “kampanjer”. Med appen slipper man allt sånt.

    För den som vill läsa mer om appen kan man göra det här. Nedan ser ni ett exempel på hur appen ser ut.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    PS. Jag är fortfarande mitt uppe i ett intensivt projekt. I början av nästa vecka hoppas jag dock vara klar och sedan kunna återgå till att producera texter och poddar på heltid här på Rak höger. Tack för ert tålamod! DS.

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina har 3 miljoner ukrainare flytt landet. Det är den snabbast växande flyktingkrisen sedan andra världskriget. Allra flest, runt 2 miljoner, har flytt till Polen. Till Sverige kommer runt 4 000 per dag och fram till sommaren förväntas över 200 000 komma. Det kan av allt att döma bli en ännu större flyktingkris än 2015, och ett ännu större mottagande för Sveriges del. 

    Chang Frick, chefredaktör på nättidningen Nyheter idag, var nyligen nere vid ukrainska gränsen mot Polen. Väl där hjälpte han med buss 25 flyktingar till Sverige. Han fixade ett ställe för dem att bo och håller kontakt med dem. Han är av åsikten att det inte finns någon gräns för hur många ukrainska flyktingar Sverige kan ta emot. Men det har ändå blivit debatt.

    På Twitter kritiserades han av Mustafa Panshiri – föreläsare, författare och tidigare polis – som menade att Frick hade ett sätt att resonera på som slängde andra flyktingar under bussen:

    Finns det någon skillnad mellan ukrainska flyktingar och andra, tidigare migrantströmmar? En sak som skiljer det är att alla partier, även de mest migrationskritiska, är positiva till att ta emot ukrainska flyktingar. Handlar denna generositet om att ukrainare uppfattas vara mer lika svenskar – vita och europeiska? Eller handlar det om att Ukraina är ett demokratiskt land som attackeras av den fiende som vi svenskar också fruktar mest? Att det vi ser utspela sig är vår värsta mardröm?

    Vi pratar även om kritiken mot Chang Frick, om att han sålt bilder till Ruptly, dotterbolag till ryska RT, som är statskontrollerat.

    Om detta och annat handlar dagens avsnitt, som publiceras lite tidigare för aktualitetens skull.

    Jens Liljestrand om Chang Frick och Putin. (Expressen 9/3)

    Hynek Pallas om Chang Frick, med flera (GP 14/3).

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Den 24 februari 2022 kommer leva kvar som det datum så efterkrigstidens Europa övergick i något annat. Vi lever i en ny epok, en ny världsordning. Vi är just nu inne i krigets dimma och kan inte förutsäga vad som komma skall, men att det inte finns någon väg tillbaka är tydligt.

    På en säkerhetskonferens i München 2007 lade Vladimir Putin fram sina ambitioner, vilket han sedan satte kraft bakom i kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Det gick alltså att förutse delar av skeendet, om än inte exakt när och var. Men kan man spåra dagens krig längre bakåt än så? Vilka krafter släpptes loss av Sovjetunionens upplösning?

    I en ny bok – Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri tanke) – beskriver Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och seniorforskare vid UI, vägen fram till det ödesdigra datumet för några veckor sedan. Han vänder sig mot att det skulle ha varit ödesbestämt att Ryssland och västvärlden återigen blev fiender. Det fanns möjlighetsfönster, men dessa har genom åren stängts ett efter ett:

    Utvecklingen har varit kumulativ. Nya ärrbildningar och förlorad ömsesidig tillit har följt i spåren på varje enskild kris. Människor har en förmåga att välja sina tragedier och stora segrar. Båda utgör bärande element i formeringen av länders nationella identitet. Putin har gjort det sovjetiska imperiets fall till sitt lands stora tragedi. Andra världskriget till sin stora seger. I detta hänseende finns det inget överraskande med hans förda politik. Enligt en rysk opinionsmätning i mars 2021 önskade 67 procent av respondenterna att Sovjetunionen aldrig upphört att existera. En absolut majoritet av befolkningen delar uppfattningen om segern 1945 som sitt lands noblaste ögonblick. Det ryska ensamhetssyndromet – känslan av att vara utsatt av hot inifrån och utifrån – har inte saknat inslag av såväl stolthet som sentimentalitet och tragedi. Å ena sidan en formidabel stormakt med ansvar för den globala säkerhetsarkitekturen. Å andra sidan ett land som är hotat och nödgas vidta åtgärder för att skydda sina legitima intressen. 

    Den som vill kan förhandsbeställa Martin Kraghs bok här (den släpps 31 mars). Jag rekommenderar den varmt för alla som vill få en djupare förståelse av Putins Ryssland, och beslutet att invadera Ukraina.

    PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt den här veckan. Och snart är jag igång som vanligt igen. DS.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Kriget i Ukraina fortsätter och det är svårt att tänka på något annat. Men efter att ha stått som en vaktpost vid nyhetsflödet dagarna i ända börjar i alla fall jag känna att jag behöver ta en paus då och då. Ett privilegium man har när man bor i ett land som inte har invaderats av Ryssland – ännu. Jag kommer givetvis att fortsätta att ägna mycket tid åt Ukrainakriget och alla frågor som berör det. Dagens avsnitt är dock en liten paus i krigsflödet, så om ni känner att ni behöver en sån så har ni kommit till rätt podd i dag.

    I dag pratar jag nämligen om svenska skolan och varför den har gått från att vara en av världens bästa till ganska dålig, i jämförelse med andra länders skolor. Dagens två gäster är Magnus Henrekson som är professor i nationalekonomi och mellan 2005 och 2020 var vd på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Johan Wennström, doktor i statsvetenskap och även han knuten till IFN. De har nyss precis kommit med en ny bok med titeln: Dumbing Down – The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System—and How to Reverse the Trend som ges ut av Palgrave Macmillan, men också går att ladda ned på IFN:s hemsida.

    I boken visar de hur en postmodern, socialkonstruktivistisk pedagogik åtminstone från 60-talet och framåt ersatte en klassisk kunskapssyn, vilket fick ett antal konsekvenser. Kunskap blev inte mer lättillgängligt, skolan blev inte mer utjämnande, tvärtom drog de redan starka elevgrupperna ifrån de redan svaga, samtidigt som alla började sjunka relativt andra länder. 

    Dessutom, menar Magnus Henrekson och Johan Wennström, har utvecklingen ytterligare försämrats av kommunaliseringen samt hur illa man skött marknadiseringen av svenska skolan. Något jag skrev om nyligen här på Rak höger.

    Detta pratar vi om i dagens avsnitt, samt deras förslag på hur man kan vända utvecklingen.

    Några länkar:

    Här kan man ladda ned boken Dumbing down kostnadsfritt: länk

    Mitt tidigare samtal med Johan Wennström: “Klass är högerns blinda fläck” (23/1)

    Min text om skolmarknaden: “Skolmarknaden är vänskapskorrumperad” (26/2)

    PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt kommande vecka. Snart är jag igång som vanligt igen. DS.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagen då Ryssland inledde invasionen av Ukraina, den 24:e februari 2022, förändrades världen i grunden. Över en natt, som man brukar säga. Den säkerhetsordning vi haft i Europa byggde på en överenskommelse om att varje land har rätt att välja sin egen väg i utrikespolitiken och att inget annat land har rätt att med våld flytta gränser för en suverän stat. Nu har Ryssland frångått det. Hur hamnade vi här och vad ska vi göra åt det?

    Om man inte talar ryska så kan man inte förstå Ryssland, åtminstone inte fullt ut. Därför är experter som behärskar språket och kulturen värda sin vikt i guld, särskilt nu. Dagens gäst är en av dem. Fredrik Löjdquist är chef över Centrum för Östeuropastudier (Stockholm Center for Eastern European Studies, SCEEUS) som är ett fristående kunskapscentrum inrättat och finansierat av regeringen. Han har en lång bakgrund som diplomat med fokus på Östeuropa, Ryssland och hybridkrigföring. Ryska lärde han sig i lumpen, ett par år innan muren föll.

    Inom hans eget skrå, och bland säkerhetspolitiska experter, var det många som såg vad som höll på att hända med Ryssland. Men västvärlden i stort reagerade inte i tid, enligt honom.

    – Det fanns en fördröjning i det västerländska i västs förståelse av vad som höll på att ske, och man hade kanske lite svårt att ta till sig alla signaler och dra slutsatsen av dem, men åtminstone efter den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 blev det uppenbart. Men kanske trodde man att det skulle stanna där på något sätt. Att man hade ett jämlikt läge som förvisso var olyckligt och besvärligt, men som ändå kunde hanteras på något sätt. Och det vi har sett byggas upp under de senaste året är det ju att Ryssland absolut inte är nöjt med status quo, utan man vill flytta fram positionerna.

    – Det är viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om Ukraina, utan det handlar om om vår säkerhet, om allas säkerhet. Både på europeisk nivå och på den globala nivån.

    Kan man säga, som exempelvis John Mearsheimer, att det är USA, Nato och EU som provocerat Ryssland till detta? Han menar att man i stället borde ha gjort Ukraina och Georgien till buffertstater mellan stormakterna.

    – Det bygger på en massa felaktiga antaganden, skulle jag hävda. För det första strider det mot idén att alla stater är lika suveräna. Denna tanke innebär att man skulle till mäta vissa stater mer inflytande, att ett stort land som Ryssland skulle ha veto över ett annat lands utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske också i inrikespolitiken.

    – Då är man ute på ett väldigt farligt sluttande plan. Om du börjar göra avkall på de här principerna, var kommer det sluta någonstans? Vilka länder ska utgöra den här bufferten? Om vi i Sverige eller Finland inte kan lita på att principen om territoriell integritet eller suveränitet gäller för ett land som Ukraina? Hur ska vi då veta att det gäller för våra egna länder?

    – Det här bygger på en underliggande kålsuparteori, nämligen att Ryssland har sin inflytandesfär och USA och Nato har sin. Men så är det inte. Vad det handlar om är inte att USA eller Nato har en egen sfär. Nato är en demokratisk sammanslutning av länder där länderna frivilligt och självmant har gått med. Det gäller även EU. Det är inte så att det sker på något diktat uppifrån, till skillnad från när Putin vill kunna bestämma andra länders politik från Moskva.

    (Ovanstående är bara ett kort utdrag från samtalet.)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Länk till Fredrik Löjdquists senaste memo om Ukrainakriget: här

    Intervju med John Mearsheimer: här

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens avsnitt pratar jag med Stina Oscarson som är teaterregissör, dramatiker och författare. Men hon är även en flitig samhällsdebattör, och det är kanske i den rollen flest känner till henne. Vi spelade in det här innan Ryssland inlett sin invasion av Ukraina, vilket är anledningen till att vi inte pratar mer om det.

    För mig personligen har Stina Oscarson gått från att vara en av dem som ofta hamnat på motsatt sida från mig i samhällsdebatten, till att jag allt oftare nickar instämmande när jag läser och lyssnar på henne. Det har att göra med att debatten inte är statisk, men också om att hon har ändrat sig i vissa frågor. Och att jag har ändrat mig också. Vi sprang på varandra på en kulturfest SvD hade för sina frilansar, min första gång på en sådan fest, och sedan var hon moderator för en intensiv debatt om migration som jag deltog i. Men detta är första gången jag har haft möjligheten att få prata med henne på tu man hand en längre stund. Jag hoppas att ni tycker att det är lika givande som jag tyckte.

    Hon är just nu aktuell med boken “Det perfekta plåstret” (Mondial) som jag verkligen kan rekommendera. Vi pratar om den, men också om hennes uppmärksammade intervju med vår socialdemokratiska kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Och om vad som egentligen hände efter att en medlem i Nordisk ungdom deltagit i en debatt om demokrati som Stina var moderator för. 

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Häromdagen skrev jag om klass på Svenska Dagbladets kultursida. I texten skriver jag om hur vi tillåtit en underklass att växa fram längst ned i samhället, och om hur denna tjänar en medelklass som värderar fel saker.

    I fredags diskuterade jag frågan i P1 morgon ihop med Patrik Lundberg, som hade skrivit att han ville lämna medelklassen. Om jag tolkar honom rätt handlar hans motvilja om ett hyckleri han märkt av. Inom medelklassen, menar han, vill man gärna känna sig finare och bättre, men man gör likt förbannat det man kritiserar att andra gör. Diskussionen med Patrik Lundberg var konstruktiv, men rumphuggen. Ironiskt nog är nästan alla inslag i public service för korta för riktiga samtal, och i regel är konfliktnivån maximalt uppskruvad. Aporna måste få apa sig, verkar en grundtanke vara. Och om man inte vill bråka kanske de plockar in någon annan i stället. Konflikten mellan “höger” och “vänster” måste värnas, och finns ingen tydlig konflikt får man uppfinna den med hjälp av en hetsande programledare.

    Nåväl, jag ville i alla fall fördjupa samtalet om klass, eftersom jag tycker att det är så intressant. En av de mest intressanta tänkarna på området i dag är Johan Wennström, som numera är en kollega på Svenska Dagbladets kultursida, där han skrivit i flera år. Han disputerade i statsvetenskap 2019 med avhandlingen Interpreting Policy Convergence Between the Left and the Right: Essays on Education and Immigration. Han är aktiv på IFN, där man också kan ta del av hans publikationer. Hans forskning är inriktad mot politiskt beslutsfattande och dess moraliska grunder. Han är särskilt intresserad av skol- och migrationspolitik. Tidigare har han bland annat arbetat som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet och som ledarskribent i Svenska Dagbladet.

    Länkar till texter och böcker vi pratar om:

    Min text i SvD Kultur (19/1): Hade det inte varit för högskoleprovet hade mitt liv nog sett annorlunda ut. Medelklassen tror på meritokrati, och det är som om medkänslan också är något man gör sig förtjänt av.

    David Goodhart – Head, Hand, Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Penguin 2020)

    Michael Lind – The New Class War: Saving Democracy from the Managerial Elite (Portfolio 2020)

    Patrik Lundberg: “Jag vill lämna medelklassen” (DN 23/11 -21)

    Charles Murray – Coming apart: the state of white america, 1960-2010 (Crown forum 2012)

    Vesna Prekopic: “Det är inte alls så dumt i medelklassen, men mellanförskapet lämnar jag gärna” (DN 17/1)

    Michael Sandel - The Tyranny of Merit: What's Become of the Common Good? (Farrar, Straus and Giroux 2020)

    Johan Wennström: “När ska högern överge Foodora-liberalismen?” (SvD 26/5 -21): Det viktiga, enligt dagens höger, är inte var man kan göra en verklig insats, utan ”vart man är på väg”. Högern har accepterat, ja till och med bejakat, framväxten av ett djupt ovärdigt arbetsliv.

    Johan Wennström: I väntan på ett konservativt idéprogram (Kvartal 14/12 -20)

    Johan Wennström: Brev till en lärarstudent (Kvartal 20/2 -19)

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Drönare flyger över svenska kärnkraftverk, slottet och riksdagen. Eftersom Ryssland är högst på dagordningen just nu, efter deras hot mot sina grannar, är det många som gissar att drönarna är ryska. Vi vet inte säkert såklart, men det är en kvalificerad gissning. Hur oroliga bör vi vara i Sverige egentligen?

    Hundratusentals ryska trupper står samlade vid den ukrainska gränsen, redo för något, kanske ännu en invasion. Eller är det mer av ett påtryckningsmedel? Vad är det Ryssland försöker uppnå?

    Med mig för att prata om detta har jag Oscar Jonsson som forskar om Ryssland och försvarsfrågor. Jag rekommenderar den som vill orientera sig mer om rysk säkerhetspolitik att läsa hans senaste bok: The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace (Georgetown University Press 2019).

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I det senaste poddavsnittet pratade jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn, angående Gärdebos försök att bjuda in Malcom Kyeyune till forskarmiljön Seed Box på Linköpings universitet, där han är verksam. Det gick inget vidare. Efter samtalet tänkte jag vidare. Vad hade Malcom Kyeyune sagt om han hade blivit inbjuden? Varför inte fråga honom?

    I dagens avsnitt pratar jag med Malcom Kyeyune om just det, och om hur identitetspolitisk aktivism har blivit ett sätt klättra i karriären, om varför de inom högern som pratar alltmer om klass utkämpar ett tvåfrontskrig mot vänstern och mot kostymhögern, och om varför USA har gått om Sverige vad gäller radikalitet.

    Malcom skriver för bland annat Fokus, Kvartal och Dagens samhälle. Han sitter i tankesmedjan Oikos förtroenderåd och driver sedan 2015 podden Markus och Malcom ihop med Markus Allard.

    Länkar till sånt vi pratar om i dagens avsnitt

    Min intervju med Frank Furedi: Eliternas uppror mot demokratin

    Mitt samtal med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn länk.

    Texten om Martin Gurris bok The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) länk: Etablissemanget kräver samma erkännande som under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.

    Malcom Kyeyune i Fokus: De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.

    Johan Gärdebo i Aftonbladet Kultur länk.

    The professorial-managerial class länk.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn.

    Johan Gärdebo har doktorerat i historia och forskar vid den humanistiska forskarmiljön Seed Box på Linköping universitet. Forskningsprojektet han är knuten till handlar om hur klimatomställningen påverkar industriorter byggda runt fossilintensiva företag som Cementa (Slite), Preemraff (Lysekil) och SSAB (Luleå). Hur påverkas människorna som bor där? Hur placerar de in sig själva i förändringen? Och hur kan man göra klimatomställningen folkligt förankrad?

    Relevanta, men svåra, frågeställningar. Därför ville han få in perspektiv som han uppfattade inte var väl representerade i forskarmiljön. I en artikel på Aftonbladets kultursida beskriver han hur han ansökte om att få dit Malcom Kyeyune. Han skulle inte själv föreläsa, utan bolla tankar med forskarna. Gärdebo ville ha dit honom för att Kyeyune är kritisk mot den förda klimatpolitiken – som han kallat ett “moralistiskt medelklassprojekt”. Eller som Gärdebo skriver i artikeln:

    Exempelvis läggs koldioxidintensiva industrier ned för att minska utsläppen. Det blir färre industrijobb i Sverige, men samma varor behövs och importeras därför i stället från andra länder. Stigande drivmedelsskatter drabbar arbetare beroende av bilen, men utsläppen minskar inte eftersom alternativa färdmedel fattas.

    Samtidigt som arbetarnas jobb försvinner används skatteintäkterna för att finansiera nya jobb för de universitetsutbildade, såsom klimatstrateger eller miljökonsulter. Och klimatrörelsen – de som protesterar, som utför aktivistiska aktioner eller som ägnar sig åt klimatkonst – är talande nog medelklassens barn.

    Men cheferna på Seed Box var allt annat än begeistrade. Orsaken handlade inte om akademiska meriter, utan om att Malcom Kyeyune hade “fel värdegrund”. Han var för “kontroversiell”. I stället föreslogs Gärdebo bjuda in Andreas Malm, som förespråkar att fler borde utföra terroristiska klimataktioner (sabotera infrastruktur, blockera motorvägar, spränga gasledningar). Det ansågs mindre kontroversiellt.

    Johan Gärdebo beskriver själv sin hemvist som till vänster och är tidigare miljöaktivist. Men hans överordnade mål är ett fritt samtal.

    Anna-Karin Wyndhamn är forskare vid Göteborgs universitet, driver ihop med Ann Heberlein podden Söndagsskolan, är kolumnist på Göteborgs-Postens ledarsida, bland många andra saker. Vi skrev också Genusdoktrinen (Fri tanke 2020) tillsammans. Hennes erfarenheter i universitetsvärlden är en röd tråd genom boken.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe