Algeriet Podcasts
-
Richard Tellström, som är matforskare, gästar julstudion. Han berättar om matens betydelse, både i julen, och för mänskligheten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dessutom handlar det om Johars favorit på julbordet; dadlarna som varje år skickas i en låda från Algeriet.
-
Utrikeskrönikan 2 december 2022
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jerusalem, fredag.
Och politiseringen av Fotbolls-VM går inte ju över. Iranska frihetsflaggor och regnbågssymboler förbjudna, palestinska flaggor tillåtna, israeliska journalister bespottade och ord som kvinna och frihet portade.
Men från att aktivister känt sig modiga om de smugglat in en regnbåge och journalister tuffat till sig mot Qatars polis eller suttit i sanden och tittat på VM med migrantarbetare som aldrig skulle haft råd att komma till de arenor de varit med och byggt, så börjar det sjunka in att pengar ändå kan överrösta allt, att varken Qatar eller FIFA bryr sig om vad regnbågsliberala människorättsförsvarare fäktar om.
Qatar kritiseras ju inte bara för att migrantarbetare dött av värmeslag och att homosexuella blir inlåsta i underjordiska celler, utan också för att landet saknar fotbollskultur. Och oron över att ingen skulle sitta på läktarna och vråla sitt stöd åt landslaget, ledde till att Qatar hyrde in fotbollssupporters.
New York Times lyckades prata med några av de 1500 fotbollsfans som redan i oktober flögs in från Libanon, Egypten och Algeriet för att lära sig Qatars nationalsång och ett antal ramsor. Unga män från länder med hög arbetslöshet och ekonomier i fritt fall, som nu fick hotell, mat, matchbiljetter, flyg och ett litet stipendium i utbyte mot att de satt i vinröda T-shirts och hejade på Qatar.
I Qatar har det förresten också gått inflation i VIP lounger. Att vara VIP, en very important person, är nu så banalt att det finns VIP lounger med ännu rödare matta, ännu finare buffet – lammlägg, tonfiskstek, öl vin och champagne trots förbudet. Och för de allra finaste, som Jared Kushner, Ivanka Trump, Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman och Emiren själv, finns VVVIP – där man kan anlända i helikopter och transporteras sista biten i mercedes utan att behöva befinna sig i samma rymd som plebejerna.
En VVVIP biljett kostar 5000 dollar men i gengäld serveras man en sexrättersmåltid med de allra dyraste champagne-, whiskey- och cognacsorterna i världen.När FIFA-chefen Gianni Infantino inför VM-starten höll sitt märkliga och hånade tal, fanns det de som nästan tyckte synd om honom när han blottade sin underdånighet gentemot Qatar och istället gick till attack mot Europa som borde be om ursäkt för sin historia, inte Qatar, som han sa.
Men nu, på VM:s tolvte dag, börjar en annan insikt sjunka in – att Infantino varken är lobotomerad eller obegåvad utan tvärtom listig nog att hålla ett tal fullt av irrgångar som västmedia kunde avfärda som förvirrat, medan det i själva verket var skickligt anpassat till just de FIFA medlemmar som är de som kommer att se till att han får sitta kvar.
Cecilia Uddén, Jerusalem
[email protected] -
Om Algeriets självständighetskrig som pågick mellan 1954 -1962 och om Zohra Drif som deltog i kampen för frihet, men som också bombade ett café där oskyldiga människor dödades. Zohra Drif växer upp i Algeriet när landet var en fransk koloni och där algerier förtrycks och diskrimineras. Motståndet och kampen för självständighet växer sig allt större och Zohra Drif bestämmer sig för att gå med i kampen. Avsnittet tar upp kolonialism, mänskliga rättigheter och terrorism.
-
Fatma Guettou är entreprenören och biokemisten som skapar dockor i olika hudfärger med fokus på mångfald, inkludering och hållbarhet. Fatma föddes i Sverige då hennes Algeriska föräldrar pluggade här. När hon var två år flyttade familjen tillbaka till Algeriet, men när inbördeskriget bröt ut där tvingades familjen att flytta till Sverige igen. Fatma arbetar med cancerforskning och driver tillsammans med sin familj den prisade verksamheten Watoto Arts.
-
Vad kan man läsa eller se för att komma riktigt nära vardagen i ett annat land? Inför sommaren rekommenderar våra korrespondenter böcker och filmer som för oss lite närmare deras bevakningsområden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att resa har varit näst intill omöjligt under pandemin. Nu är det fritt fram - men många av oss väljer ändå av olika skäl att njuta av semesterveckorna i Sommarsverige. Men, vem säger att man inte kan resa i hängmattan?
Genom att tipsa om böcker, filmer och TV-serier så tar våra korrespondenter oss med till vardagen i deras bevakningsområden.
Lubna El Shanti, korrespondent i Ukraina tipsar om:
The House with the Stained-Glass Window av Żanna Słoniowska's, handlar om fyra generationer kvinnor i staden Lviv.
Depeche mode av Serhij Zjadan, beskriver tillståndet i Ukraina efter Sovetunionens sammanbrott.
Krigets färger av Arkadij Babtjenko, boken skildrar författarens tid som värnpliktig i ryska armén under Tjetjenienkrigen.
Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren tipsar om:
Romanen Liv och Öde av Vassilij Grossman, roman som skildrar andra världskriget och människoöden som påverkas av kriget.
Det vita gardet av Michail Bulgakov, som delvis självbiografiskt skildrar striderna om Ukraina under inbördeskriget i början av 1800-talet.
Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén tipsar om:
Den arabiska versionen av den italienska filmen Perfetti Sconosciuti, på svenska heter den Vad döljer du för mig. Filmen som utspelar sig runt ett middagsbord där vänner hanterar alltifrån äktenskapsbrott och homosexualitet.
Filmen Sheikh Jackson handlar om en ung kille som älskar Michael Jackson. När hans mamma dör drabbas pojken av ett starkt äckel inför sin pappa som börjar supa och uppvakta kvinnor. Pojken bestämmer sig för att ta avstånd för allt som kan vara syndigt, och där ingår även hans idol Michael Jackson.
Feathers, en egyptiska film som visats på en mängd filmfestivaler men som inte har haft premiär i Egypten då den anses vara för kontroversiell. Filmen skildrar en absurdistisk situation när pappan i en familj förvandlas till en kyckling under ett barnkalas.
Alice Petrén, tidigare Sydeuropakorrespondent rekommenderar:
Konsten att förlora, av Alice Zeniter är en av de bästa böcker som jag har läst, säger Alice Petrén. Den handlar om Algeriet och om algerier som tvingades fly till Frankrike på 60-talet. Få känner kanske till hur utsatta algerierna var och det är viktigt att förstå detta för att förstå Frankrike.
Elena Ferrantes Neapelberättelser i form av både böcker och TV-serie. Startskottet Min fantastiska väninna tar oss med till Italien och handlar om två flickors uppväxt, kärlek, våld och fattigdom.
Stål av Silivia Avallone skildrar två unga kvinnor i en toskansk kuststad. De drömmer om livet långt borta från föräldrarna och det intilliggande stålverket.
Den turkiska tv-serien Ethos som handlar om mötet mellan två kvinnor. Den ena en välbärgade och självständig psykolog, och den andra en fattiga och hårt hållen kvinna. Terapisamtalen blir en kollision mellan det moderna och det mer traditionella Turkiet.
Washingtonkorrespondent Cecilia Khavar tipsar om:
The Florida Project av Sean Baker är en film som skildrar det fattiga USA och invånarna på ett lågbudgethotell i närheten av Disney World, genom 6-åriga Moonee.
Dokumentären The Janes om tiden av Tia Lessin och Emma Pildes som skildrar tiden innan abort blev lagligt i USA - högaktuellt med tanke på att Högsta Domstolen kan vara på väg att riva upp det domslut som gjort ingreppet lagligt sen 70-talet.
-
Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.
Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.
Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?
Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.
”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”
Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?
”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.
Dan Jönsson, författare och essäist
Litteratur
Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.
Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.
Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.
Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.
-
Den franska främlingslegionens mest legendomspunna krigsinsats var det skoningslösa försvaret av den franska stödjepunkten i nordöstra Vietnam 1954. Slaget vid Dien Bien Puh 13 mars till 7 maj 1954 kommer alltid att förknippas med legionen och blev ett bevis för förbandets kompromisslösa lojalitet. Inte mindre än 1 500 legionärer stupade under slaget. Legionen förlorade inte mindre än 10 500 man i striderna i Vietnam.
Legionen skapades som en lösning på de problem man hade i Frankrike 1830 med utländska militära förband som kunde användas av maktmissbrukande diktatorer eller monarker. I legionen samlades alla de utländska militärer som tidigare varit en del av bland annat det rojalistiska schweizergardet.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om legionens ursprung och utveckling från dess tillkomst under 1800-talet till idag.
Den franska främlingslegionen har alltid haft ett speciellt rykte omkring sig. Tusentals unga män har genom legionens nästan tvåhundraåriga historia sökt sig till det legendariska militära förbandet i jakt på äventyr, bort från fattigdom och arbetslöshet eller från rättvisan och hot om fängelsestraff.
Legionen fyller i dagens Frankrike en lite annan roll och tillåter till skillnad från tidigare numera soldater med franskt medborgarskap. Legionen är i dagens franska krigsmakt ett tydligt elitförband med särskilda krav. Men så har det inte alltid varit. Största delen av dem som tjänstgjort i legionen har faktiskt varit tyskar och legionen har sitt rykte till trots och sin hårda utbildning inte alltid varit att betrakta som ett elitförband.
Inom legionen byggs en särskild sammanhållning. Främlingslegionens medlemmar blir del av en gemenskap som går utanför nationell lojalitet. De blir del av en ny familj. ”Legionen är vårt fosterland!” uttrycker legionärerna saken. Soldaterna förväntas kompromisslös lojalitet mot legionens hederskodex och lojalitet mot andra legionärer. Denna sammanhållning har under legionens historia varit en avgörande tillgång. Men vad innebär det egentligen?
Främlingslegionen blev 1961 en del av den franska inrikespolitiken då legionen deltog i en hotande statskupp därför att man motsatte sig att Algeriet blev självständigt. Frågan är om lojaliteten då blev ett problem?
Främlingslegionen har satts in under århundraden där franska intressen har varit hotade: Algeriet, Krim, Mexiko, Indokina. Från sin bas i Algeriet kunde legionen sändas ut över i stort sätt hela världen för att tjäna Frankrike.
Främlingslegionen och förekomsten av legosoldater är en intressant företeelse som för tankarna till dagens privata militära organisationer som Blackwater som tillhandahåller tjänster militär karaktär. Vilken funktion har dessa organisationer? Vilken lojalitet har dessa organisationers medlemmar?
Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike samt Valmy 1792 – slaget som vände historien.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi går igenom de finska högstaligorna som startar och på herrsidan kan väl ingen stoppa HJK? Vi pratar mycket om landslagsmatcherna som varit och känner på Algeriets och Egyptens ilska, Kanadas glädje, Italiens och Sveriges besvikelser och den sämsta VM-bollen någonsin. Även snack om det nya publikrekordet för damfotbollen och hur det en gång i tiden var att göra en försäsong på grus.
-
Jag lagar middag medan jag smygläser nyheterna. Åttaåringen blir rädd av att ens se mig läsa något som skulle kunna handla om krig.
Om Hanna Högstedt:Hanna Högstedt är filmregissör och manusförfattare. Hon har gått på Filmhögskolan i Göteborg och arbetar nu med sin första långfilm, "Min Franska Revolution". Det är en berättelse om den första stora kärleken, och rör sig mellan Sverige, Frankrike och Algeriet. Hon håller även gjort dokumentärfilmen "Burka Songs 2.0", som handlar om vilka berättelser som får ta plats i Sverige idag. Hon är intresserad av gränser och tillhörigheter, ögonblicket när en människa överskrider det hon nyss var.Här berättar Hanna Högstedt om en resa med nerverna utanpå kroppen.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Välkommen på en säkerhetspolitisk resa genom Nordafrika! Från Egypten i öst till Algeriet i väst.
Gäst i avsnittet är FOI-analytikern Aron Lund. Under avsnittet berättar han om:
Egypten – Stabilt, men genom extremt hårda medel.Libyen – Ett lapptäcke av olika miliser och en fredsatsning som sannolikt inte kommer att fungera.Tunisien – Från en hoppfull start efter den arabiska våren till ett nuläge med en president som flera menar har avvecklat demokratin.Algeriet - Ett land som kallats obegripligt för utomstående att förstå sig på, men Aron Lund gör ett försök. Han berättar även varför att han anser att landet är dysfunktionellt med tanke på de möjligheter som finns.Mot slutet kommer en bland annat en genomgång av hur Europa påverkas av det som händer i Nordafrika.
-
När vi skulle av flygplanet dröp svetten om mig, alla påsar som jag envisats med att packa i var huller om buller.
Om Hanna Högstedt:Hanna Högstedt är filmregissör och manusförfattare. Hon har gått på Filmhögskolan i Göteborg och arbetar nu med sin första långfilm, "Min Franska Revolution". Det är en berättelse om den första stora kärleken, och rör sig mellan Sverige, Frankrike och Algeriet. Hon håller även gjort dokumentärfilmen "Burka Songs 2.0", som handlar om vilka berättelser som får ta plats i Sverige idag. Hon är intresserad av gränser och tillhörigheter, ögonblicket när en människa överskrider det hon nyss var.Här berättar Hanna Högstedt om en resa med nerverna utanpå kroppen.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
I vår genomgång av alla världens länder har vi i det tredje avsnittet kommit till Algeriet.
Landguiden om Albanien
Fakta om Albanien på SO-rummet
-
Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”
När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.
En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?
När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?
Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.
Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.
Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.
Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
I fyra delar berättar SVT nu historien om den svenska hiphopens pionjärer. Vi får följa genrens utveckling under 25 år, från det ganska blygsamma intåget i början av 80-talet fram till mitten av 00-talet med utsålda arenor och en dominans inom populärmusiken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad är det för berättelse och vad kan den säga om Sverige? Skribenten Nathan Hamelberg och redaktionens kritiker Anna Rosenström har sett serien.
MUSÉERNA POST PANDEMIRESTRIKTIONERNA – TEKNISKA SATSAR PÅ KVÄLLSÖPPET
Hur har kulturens institutioner påverkats av pandemin? Efter att restriktionerna lyfts har Tekniska museet i Stockholm satsat på kvällsöppet, till klockan 22 varje kväll för att kunna hantera det stora trycket av besökare. Hur har muséet förändrats under de senaste 18 månaderna? Vår reporter besöker Tekniska.TEATER: LARS NORÉN KOMMER TILLBAKA TILL GENOMBROTTETS FAMILJEDRAMA
I lördags var det premiär för en av Lars Noréns sista pjäser "Son, Fader, Moder" på Intiman i Malmö, på dagen 39 år efter premiären för dramatikerns genombrott "Natten är dagens mor" på samma scen. Och det finns en stark koppling mellan de båda pjäserna. Kritiker Kristina Lindquist har sett.RECENSION: OFÖRGLÖMLIGA BÖCKER OM SKRIVANDE
Feministen, filosofen och författaren Hélène Cixious har i decennier präglat den intellektuella debatten i Frankrike, och även hennes skönlitterära produktion är prisbelönt. Hon är född i Algeriet 1937 av judiska föräldrar och de två böcker som nu kommer på svenska uppehåller sig både vid mammans erfarenheter av nazismen i Tyskland i "Från Osnabrücks station till Jerusalem" och den egna barndomens Alger i "Den vilda kvinnans dagdrömmerier". Katarina Wikars har läst båda.ESSÄ: VAD SÄGER DITT UTSEENDE OM DINA INRE EGENSKAPER?
Hur fria har vi egentligen lyckats göra oss från föreställningen om att utsidan avslöjar karaktären? Det frågar sig författaren Boel Gerell i dagens essä.Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson - Vis mere
