Columbia University Press Podcasts

  • Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår. Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation minns endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet post ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar post här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi. Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att det kunde ha varit jag. Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags icke-minnen överförda genom kroppens språk. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat som att ha en främmande kropp i psyket som begär att få bli förstådd. Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där. Postminne är att minnas sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår. Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats. För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum. Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli träffade, sårade och chockade. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv. Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan. Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter. Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de arbetas igenom för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas. Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.Nazanin Raissi, psykolog och konstnärLitteratur:Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California. Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.

  • Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia och vad som hände när jordklotet kartlades.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island, så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett sekel i allt från välrenommerade världsatlas till den stora sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara. Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen E.D för Existence Doubted, betvivlad existens.Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. HIC SVNT LEONES noterade medeltida kartritare över obygden, här finns lejon, men de hade lika gärna kunnat skriva här finns öar. 1500-talets kartor som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius Theatrum Orbis Terrarum svämmar över av främmande skärgårdar. Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en berättelse om öarnas försvinnande.De kallas fantomöar: platser som en gång fanns angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden. Hos en sjöman som längtar efter land eller berömmelse kan sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn California. När spanska erövrare senare under seklet siktade Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det till Newfoundland som munkarna funnit vägen?Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger gränser mellan länder, råvaror eller ägare men också vägen till närmsta italienska restaurang och som sådan har den förstås varit mycket praktisk. Priset för detta är enligt Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data, oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan, tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också ett landskap av andliga prövningar.Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet. Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk. 1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española, den spanska ön, eller kort bara den spanska, Hispaniola. Under de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över havet.Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få våldsamma följder. Historien är full av skeenden som skedde på grund av en inbillad saga, noterar Umberto Eco, och lyfter fram just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände till England med beskedet att Stilla havet var en övärld snarare än denna drömda, okända landmassa möttes han av besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en väv som band samman såväl människor som öar.I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den geopolitiska brännpunkten som då nya stränder uppenbarar sig under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan 2003 skapandet av den så kallade Världen, en konstgjord skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. Ett sandslott i havet så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda, militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i syfte att stärka sin järnhand över regionen.Öar som uppstår, men också öar som försvinner. Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om öarna en dag behöver överges.Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd. Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya berättelser.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäistLitteraturBonnett, Alastair. 2015. Sandy Island i Off the Map. London: Aurum Press. Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic Books. Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University Press. Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History and Representation. Oxon/New York: Routledge. Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmegs Curse. The University of Chicago Press. Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes. 2019. Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin. Macfarlane, Robert. 2018. Off the Grid. I Lewis-Jones, Huw (red.). The Writers Map. London: Thames & Hudson. Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.

  • Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden vid den här tiden Europas fjärde största ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan [] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk. Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ondska får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ond? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis förklarar Wiman. Vi behöver det religiösa språket. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att rädda klimatet, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota de tidigare hoten reducerades till bara natur. Idag vet vi att denna natur i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något där borta den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, Björn Wiman: I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

  • Han utforskade sambandet mellan litteratur, våld och människans yttersta mörker, en mytomspunnen litterär stjärna vars misslyckade hjältar erövrade en hel värld. Litteraturväven berättar historien om Roberto Bolanõ: Resa mot mörkrets kärna. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.

    Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Roberto Bolaños porträtt är tecknat av Irem Babovic.

    KÄLLOR:
    [Litteratur]
    Andrews, Chris – Roberto Bolaño’s fiction: an expanding universe, Columbia University Press (2014)
    Bolaño, Roberto – 2666, Albert Bonniers Förlag (2010)
    Bolaño, Roberto –Amulett, Albert Bonniers Förlag (2011)
    Bolaño, Roberto –Avlägsen stjärna, Albert Bonniers Förlag (2017)
    Bolaño, Roberto –Between parenthesis: essays, articles and speeches, 1998-2003, Picador (2012)
    Bolaño, Roberto – De vilda detektiverna, Bokförlaget Tranan (2007)
    Bolaño, Roberto –Den odräglige gauchon, Bokförlaget Tranan (2017)
    Bolaño, Roberto – Det okända universitetet, Bokförlaget Tranan (2011)
    Bolaño, Roberto –Det ondas hemlighet, Bokförlaget Tranan (2017)
    Bolaño, Roberto –Horor som mördar, Bokförlaget Tranan (2016)
    Bolaño, Roberto – Nazistlitteratur i Amerika, Albert Bonniers Förlag (2012)
    Bolaño, Roberto – Om natten i Chile, Bokförlaget Tranan (2009)
    Bolaño, Roberto - Roberto Bolaño: The last interview & other conversations, Melville House Publishing (2009)
    Bolaño, Roberto – Telefonsamtal, Bokförlaget Tranan (2015)
    Bolaño, Roberto –Tredje riket, Albert Bonniers Förlag (2018)
    Contreras, Fransisco – 11/9: 30 år sedan statskuppen i Chile, Nixon (2003)
    Contreras, Jorge – Chile 11 september 1973: kuppen, terrorn och tragedin, (2003)
    Gutiérrez-Mouat, Ricardo – Understanding Roberto Bolaño, The University of South Carolina Press (2016)
    Lopez-Calvo, Ignacio – Roberto Bolaño, a less sistant star, Palgrave Macmillan (2015)
    Maristain, Mónica – Bolaño: a biography in conversations, Melville House (2014)
    Russell Clark, Jonathan – An oasis of horror in a desert of boredom, Fiction Advocate (2018)

    [Artiklar]
    Boullosa, Carmen – Bolaño in Mexico, The Nation, 23 april 2007
    Goldman, Fransisco – The great Bolaño, The New York Review of Books, 19 juli 2007
    Miles, Valerie – Roberto Bolaño and the beat connection, The New Yorker, 3 mars 2019
    Rother, Larry – A Chilean writer’s fictions might include his own colorful past, The New York Times, 8 februari 2009
    William-Olsson, Magnus – Frammanar det förflutna i nuet, Aftonbladet, 6 september 2011
    Valdes, Marcela – Alone among the ghosts: Roberto Bolano’s 2666, The Nation, 19 november 2008
    Zalewski, Daniel – Vagabonds, The New Yorker, 19 mars 2007

    [Film]
    La Belleza de Pensar (1999)
    Intervju från International Bookfair, Chile, 1999

    [Nätet]
    First infrarealist manifesto, Altarpiece