England Podcasts


  • Lionel Messi fick se sitt guldjagande Agentina besegrat mot Saudiarabien efter en match som innehöll mängder av offsideavblåsningar och ett tvättäkta drömmål. England å andra sidan fick drömöppning mot Iran men frågetecken runt Harry Kane som röntgats efter smärtor i fotleden. Frankrike blev först chockat av Australien innan Mbappé och Giroud plockade fram högsta växeln och körde över the Socceroos. Med Patrik Syk, Makoto Asahara och Frida Fagerlund.

  • Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

  • Många hundar lämnas bort denna krisvinter, för att ägarna inte längre har råd med dem. Men finns det knep för att ha hund på låg budget? Dessutom: Iranprotest i Quatar, och dålig stämning på jobbet.

    Igår möttes Iran och England i fotbolls-VM i Qatar. De iranska fansen höll upp skyltar med slagord till stöd för protesterna, och det iranska landslaget sjöng inte med i nationalsången. Hur ska det tolkas, och vad kommer att hända med spelarna när de kommer hem till Iran igen? Journalisten Pezhman Pars, som driver Twitter-kontot Iransk Fotboll, ger sitt perspektiv.De stigande priserna under inflationen har lett till att allt fler lämnar bort sin hund av ekonomiska skäl. Vad behöver göras för att minska antalet omplacerade hundar? Och går det att minska kostnaderna, så att man kan behålla hunden även när tiderna blir tuffa - utan att hunden blir lidande? Vi dryftar saken med Carina Olsson, grundare av Hundar utan hem, och Janina Pfalzer, pressansvarig på svenska kennelklubben.Och så handlar det om dålig stämning på jobbet. Ny forskning undersöker sämjan på svenska arbetsplatser. Dålig stämning uppstår på grund av oenighet kring disken, ingående politiska diskussioner, och när någon pratar mycket om sitt privatliv. Vad säger det här om svensk arbetsplatskultur? Och hur tar man tag i den dåliga stämningen när den väl uppstått? Vi frågar Katarzyna Herd, forskare i etnologi vid Lunds universitet.Vi pratar också om svenska journalisters fixering vid snö, fler spioner, och nya rymlingar från Skansen.Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Amanda Rydman

  • W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.

    Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

  • Vi hyllar den bortgångna Elizabeth II med ett avsnitt om hennes namne och föregångare – drottning Elizabeth I av England. En drottning som skapade en kult kring sin egen person och även har gett namn åt en riktig guldålder inom engelsk litteratur. Vill du förstå Brexit är det dessutom så här långt tillbaka du ska vända dig.


    Bild: Målning av Elizabeth I av England, även kallad The Ermine Portrait.

    Musik: Queen Elizabeth’s Pavan av John Bull framförd av Thurston Dart


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Jonathan, David och Emil går igenom inför fotbolls VM som börjar nu på söndag i Qatar.
    Det är ett världsmästerskap som är ett samtalsämne av många anledningar, inte minst mänskliga rättigheter och sättet man fick mästerskapet på.

    I den första delen av totalt två delar. Så går vi igen grupp A-D. Här hittar vi bland annat Nederländerna, England, Argentina och inte minst regerande mästarna Frankrike.
    Messis sista chans? Tar England ytterligare kliv mot den absoluta toppen? Frankrikes utmaning utan Pogba och Kante? Kommer Danmark skrälla och ta sig långt? Virgil van Dijk gör mästerskaps debut. Häng med i ett nytt fräscht avsnitt av Sporthörnan


  • Patrik Syk och Makoto Asahara ringer upp Sportbladets London-korre Frida Fagerlund för att dyka ner i grupperna A och B.

    Grupp A
    Qatar
    Ecuador
    Senegal
    Nederländerna

    Grupp B
    England
    USA
    Iran
    Wales

  • Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia och vad som hände när jordklotet kartlades.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island, så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett sekel i allt från välrenommerade världsatlas till den stora sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara. Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen E.D för Existence Doubted, betvivlad existens.Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. HIC SVNT LEONES noterade medeltida kartritare över obygden, här finns lejon, men de hade lika gärna kunnat skriva här finns öar. 1500-talets kartor som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius Theatrum Orbis Terrarum svämmar över av främmande skärgårdar. Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en berättelse om öarnas försvinnande.De kallas fantomöar: platser som en gång fanns angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden. Hos en sjöman som längtar efter land eller berömmelse kan sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn California. När spanska erövrare senare under seklet siktade Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det till Newfoundland som munkarna funnit vägen?Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger gränser mellan länder, råvaror eller ägare men också vägen till närmsta italienska restaurang och som sådan har den förstås varit mycket praktisk. Priset för detta är enligt Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data, oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan, tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också ett landskap av andliga prövningar.Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet. Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk. 1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española, den spanska ön, eller kort bara den spanska, Hispaniola. Under de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över havet.Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få våldsamma följder. Historien är full av skeenden som skedde på grund av en inbillad saga, noterar Umberto Eco, och lyfter fram just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände till England med beskedet att Stilla havet var en övärld snarare än denna drömda, okända landmassa möttes han av besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en väv som band samman såväl människor som öar.I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den geopolitiska brännpunkten som då nya stränder uppenbarar sig under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan 2003 skapandet av den så kallade Världen, en konstgjord skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. Ett sandslott i havet så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda, militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i syfte att stärka sin järnhand över regionen.Öar som uppstår, men också öar som försvinner. Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om öarna en dag behöver överges.Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd. Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya berättelser.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäistLitteraturBonnett, Alastair. 2015. Sandy Island i Off the Map. London: Aurum Press. Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic Books. Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University Press. Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History and Representation. Oxon/New York: Routledge. Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmegs Curse. The University of Chicago Press. Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes. 2019. Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin. Macfarlane, Robert. 2018. Off the Grid. I Lewis-Jones, Huw (red.). The Writers Map. London: Thames & Hudson. Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.

  • Hello Interactors,

    I stumbled across a book that picks ten influential economists and teases out elements from each that contribute to ideas circling the circular economy. It turns out bits and pieces of what many consider a ‘new’ idea have existed among notable economists, left and right, for centuries.

    The first is a name known to most worldwide, even if they only get their history from Fox News. But had a gun been aimed more accurately, his name nor his global influence would have been a part of history at all.

    As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.

    Please leave your comments below or email me directly.

    Now let’s go…

    THE DUEL AT SCHOOL

    Class boundaries come into focus in college towns as diverse clusters of first-year students descend, mingle, and sort. Such was the case for one young man in Germany. It’s not that he was poor, but to the über he was. Having been born to Jewish parents, he was used to being bullied. Though he thought violence was an absurd remedy for injustice – after all, he went to college to study philosophy and belonged to a poetry club – but he also believed that sometimes one must stand their ground by whatever means.

    And so there he stood, 18 years old, with his back to his adversary, about to engage in a duel. As he breathed in, I imagine he could feel the cold pull from the barrel of the pistol pointed to the sky inches from his chin. With each step his pulse must have quickened. He must have felt the gun handle twist in his sweaty palms as he gingerly rested his tremoring finger on the trigger. He knew at any second, he must turn quickly. He must not flinch. And he must not die.

    In his final steps I imagine his world must have slowed down. And then, in a blur, he whirled around and fired at his challenger. The blast must have lit his face, punctuated by the sound of a whirring bullet. He felt the skin just above his eyebrow burn. I can see him lifting his shaking hand to his forehead expecting blood. But it was just an abrasion. The bullet had grazed his skull. That bullet was millimeters from ending Marxism before it even started. Had it landed, Karl Marx would have been dead at 18.

    My sense is that when most people read the word Marxism, they think Communism. He’s best known for two massive publications, The Communist Manifesto, and Das Kapital – or often simplified and anglified to just Capital. But he eventually distanced himself from the direction Communism and even Marxism had taken. As we shall see, he was a professional journalist for most of his adult life and thus a staunch free press and free speech advocate – two freedoms communist authoritarianism eradicated.

    The word, ‘Marxism’, today is often used by some to discredit progressive pro-social political and economic ideas given its connotations to communism. A holdover from American Cold War McCarthyism. It turns the disparaging came long before the 1940s and 50s. It was used the same way in France and other parts of Europe in the late 1800s. So much so that Marx’s collaborator on The Communist Manifesto, Fredrich Engels, once wrote,

    “What is called ‘Marxism’ in France is certainly a very special article, to the point that Marx once said to Lafargue [Marx’s son-in-law]: "What is certain is that I am not a Marxist."

    Marx’s economic work is less well-known and Das Kapital remains the most accurate and lucid critique of the negative effects of capitalism. Marx was first and foremost a philosopher and his arguments take aim at the moral and ethical implications of capitalistic systems. Which is why circular economic advocates often turn to Marx for their own philosophical underpinnings.

    Coincidently, the man credited with capitalism, and whom Marx often took aim, Adam Smith, was also a philosopher. In fact, he mostly wrote about liberal philosophy and relatively little about economics. I wonder if today these two philosophers, who many see representing the left and the right of political economics, would be unsuspecting allies or dueling advisories?

    Karl Marx’s first year at university in Bonn, Germany was like many freshmen. He partied a lot. But Bonn was also home to radical politics at the time. Students were heavily surveilled by the police due to semi-organized radical attempts by student organizations to overthrow the local government. It turns out the poetry club he had joined was not about poetry, it was a front for a resurgent radical political movement. Though, having already spent a night in jail for drunken disorderly behavior, Marx may have mostly been interested in the social side of the club.

    Paralleling political turmoil was class conflict between the so-called ‘true Prussians and aristocrats’ and ‘plebeians’ like Marx. The near fatal event came about when an aristocrat challenged Marx to a duel. Marx indeed thought dueling was absurd, but evidently, he, like many men in those days, thought it a worthy way to ‘man up’. His dad certainly didn’t think so and accelerated the plan to transfer his son to the University of Berlin to study law.

    HEGELIAN REBELLION

    While in Berlin, Marx also continued to study philosophy and wrote both fiction and nonfiction on the side. One of his most influential professors was Eduard Gans. Gans had been brought to the university by none other than the influential German philosopher, Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Hegel had died just four years before Marx arrived in Berlin, and Marx, like many, was fascinated by his work.

    After Hegel’s death, Hegelians (as his disciples were called) became divided between Right Hegelians and Left Hegelians. The right interpreted Christian elements in his philosophy seeking to associate his ideas and popularity with the Christian-led Prussian political establishment. The left embraced aspects of reason and freedom of thought they believed Christianity and the Prussian government limited. Gans’ lectures tended more toward the left and so did Marx who joined a radical group of Young Hegelians seeking revolution.

    After graduating, Marx left for Cologne, Germany in 1842 to become a journalist for the Rhineland News. He expanded on Hegel’s ideas around the role of government in providing social benefits for all and not just the privileged class. He openly criticized right leaning European governments and his radical socialist views garnered the attention of government sensors. Marx said,

    “Our newspaper has to be presented to the police to be sniffed at, and if the police nose smells anything un-Christian or un-Prussian, the newspaper is not allowed to appear."

    He also became interested in political economics and became frustrated with other Young Hegelians who continued to focus the movement on religion.

    His critical writing eventually got him kicked out of Germany, so he fled to Paris. There too his writing got him in trouble. The Prussian King warned the French interior minister of Marx’s intentions and was expelled from France. On to Belgium he went where he, again, was kicked out. Marx eventually took exile in London in 1850 where he familiarized himself with the writing of Europe’s leading economists, including Britain’s most famous, Adam Smith.

    His research passion project brought in no money. Risking extreme poverty for him and his family, he took a job as European correspondent writing for the New-York Daily Tribune in 1850. After ten years, he quit when the paper refused to publicly denounce slavery at the start of the civil war. During that decade, he continued to research in the reading room of the British Museum amassing 800 pages of notes which became the source material for his first successful 1859 book, A Contribution to the Critique of Political Economy. At the time, he was also witnessing firsthand the deplorable conditions London factory laborers endured at the dawn of the industrial age and the destruction of nature with it.

    Marx’s primary critique was summed up in a single German word: Produktionsweise which can be translated as "the distinctive way of producing" or what is commonly called the capitalist mode of production. Marx believed the system of capitalism distinctly exists for the production and accumulation of private capital through private wealth, hinging on two mutual dependent components:

    * Wealth accumulation by private parties to build or buy capital, like land, buildings, natural resources, or machines, to produce and sell goods and services

    * A wealth asymmetry between those who accumulate the wealth and capital (employers) and the those needed to produce the good or service (laborers) in a way that yields the profits needed to accumulate the wealth (i.e. cheap or free labor)

    Capital accumulation existed in markets long before Karl Marx and Adam Smith, but the accumulation was limited, including by nature. For example, let’s say I start a garden next year growing zucchini. Zucchini grown in the Northwest United States can become overwhelmingly productive. I would likely yield more zucchini than my family could consume. I could decide to exchange the remaining zucchini for money at a local farmer’s market. In economic terms, I grew a commodity (C) and would be exchanging them for money (M) thereby turning C into M.

    Let’s imagine while at the market I am drawn to another commodity that I’m not willing to make myself, honey. I can now use my money (M) to buy a commodity (C1) grown by someone else. The beekeeper could easily take the money I gave them (M1) and exchange it for a good they’re unwilling to grow or make themselves (C2). This chain of exchange could continue throughout the entire market.

    This linear exchange of money through markets was common leading up to the industrial age. Money was the value exchanged but the generation of money only happened at the rate of natural production or extraction of natural commodities or by industrious human hands. Wealth accumulation could indeed occur by saving it or exchanging it for something that may rise in value faster than, say, zucchini, like property or gold.

    THOSE DUTCH DO MUCH

    With the dawn of the industrial age, Marx observed capitalists showed up to the market with large sums of accumulated wealth at the outset. Wealth often came through inheritance, but also rent of property (sometimes stolen, as occurred during colonization) or profits from an existing or past enterprise. This money (M) is then used to invest in the means necessary to produce, or trade, a good or service (C). The capitalist themselves need not want or need their good or service, they may not be interested in it at all. Their primary concern, according to Marx, is to covert their initial investment (M) into more money (M+) through profit made on the sale of the good. They then take their accumulated money (M+) and use it to invest in the production of, or trade with, another good or service (C+).

    Due to the efficiencies gained through the advent, invention, and innovation of energy and machines the rate of production greatly increased in the industrial age. And with it profits. This inspired entrepreneurs to take risks into new ventures thereby diversifying the market while creating additional engines of wealth and capital accumulation. Herein lies the Marxist claim on the primary motivation of capitalism – turn capital into more capital through one or many forms of profiteering.

    Again, this concept predates Marx or Smith. In the 1600s the Dutch created a market expressly for the exchange of money for a piece, (also known as a stock or share) in a company. It was another way to accumulate wealth for the purpose of building capital. The first to utilize this market in 1602 was the Dutch India Company leading Marx to comment, “Holland was the head capitalistic nation of the seventeenth century.”

    Marx predicted the eventual outcome of unbridled wealth accumulation would be monopolistic behavior. Those who accumulate wealth also generate the power to buy out competitors leading to not only consolidation of wealth, but power. And not just economic power, political power too. We all know too well how wealth and power can sway election results and lobbying strength.

    Those sucked into capitalism need not necessarily be greedy. It’s the nature of the pursuit of business in a capitalist system to compete on price. This was particularly apparent in what Marx observed. One way capitalists lowered the price of a good was to flood the market with it. The only way to do that is to increase production. But to earn necessary profits to accumulate necessary capital on a lower priced good meant lowering the amount of money spent on capital (i.e. real estate, raw goods, or machines) and/or labor (i.e. employee wages). This led to increasing wealth disparities and further strengthened the asymmetry Marx claimed was necessary in the capitalist mode of production. It’s not necessary to be greedy to win, but you can’t win without competing on price. And too often it’s the workers who pay the price. This was Marx’s biggest beef with capitalism.

    Wealth disparities are now the greatest in history and the number of natural resources needed to create low-cost goods in the competitive global race to bottom barrel prices are nearing earthly limits. Meanwhile, as more people are pulled out of poverty and urban areas grow exponentially, more natural resources are demanded. Including for the necessary energy to make, move, and manage the mess we consumers create. We seem compelled to continually capitulate to creeping capitalism.

    It leads many to wonder, do we need capitalism? Marx concludes in Das Kapital that capitalism cannot exist forever within earth’s natural resource limitations. But he may be surprised to find that it has lasted as long as it has. To reject capitalism, or assume, as Marx did, that capitalism is a natural evolution on a path toward some form of communal economically balanced society, does not necessitate rejecting markets. Nor does it necessarily imply going ‘back’ to pre-capitalist times, like 16th century Holland.

    But it doesn’t mean we shouldn’t look to the Dutch. They may be onto something yet again. A Dutch company called Bundles has partnered with the German appliance manufacturer Miele to create an in-home laundry service. Instead of, or in addition to, Miele racing to making more and more washing machines, selling to more and more people, at lower and lower prices, they lease the washer and dryer to Bundles who then installs and maintains the appliances in homes for a monthly fee. The consumer pays for a quality machine serviced by a reputable agent, Bundles and Miele get to split the revenue, and Miele is incented to make high quality and long-lasting appliances to earn higher profits. They’ve since expanded this idea to coffee and espresso machines. It’s an attempt at a more circular economy by reducing consumption, energy, and resource extraction, all while utilizing existing markets in a form of capitalism. It’s a start.

    But perhaps not enough of a change for Marx. Or maybe so. In 1872, eleven years before his death and twenty-two years before Miele was founded, he gave a speech in Amsterdam. He acknowledged, “there are countries -- such as America, England, and if I were more familiar with your institutions, I would perhaps also add Holland -- where the workers can attain their goal by peaceful means.” As in his youth, it appears he found violence to be an unworthy course of action for injustice. But also consistent with that eventful day in Bonn, 1836, as he was challenged to a duel, he also has his limits. His speech continued, “This being the case, we must also recognize the fact that in most countries on the Continent the lever of our revolution must be force; it is force to which we must some day appeal in order to erect the rule of labor.”

    REFERENCES:

    Karl Marx: Man and Fighter (RLE Marxism). Boris Nicolaievsky, Otto Maenchen-Helfen. 2015. Published originally in 1936.

    Alternative Ideas from 10 (Almost) Forgotten Economists. Irene van Staveren. 2021.

    Letter to E. Bernstein. Friedrich Engels. 1882. [“Ce qu’il y a de certain, c’est que moi je ne suis pas marxist” (Friedrich Engels, “Lettre à E. Bernstein,” 2 novembre 1882. MIA: F. Engels - Letter to E. Bernstein (marxists.org).]

    La Liberte speech. Karl Marx. The International Working Men's Association.1872.



    This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io
  • Kicki har varit på sociala medier konferens i England och kommer hem med huvudet fullt. dorro är lite avundsjuk och vill nog hänga med nästa gång. Det blir ett samtal om att ha sociala medier som en arbetsplats. Det blir även snack om vår favoritkanal Instagram.Vad går gränsen mellan personlig och privat i sociala medier?Vi berättar om hur vi väljer ut vad vi visar och snackar om, för även om det kan tyckas som att vi är personliga så finns det många områden i våra liv som vi inte visar upp alls. Men de områden som vill vill prata om där visar vi upp ganska mycket. dorro kommenterar att hon minsann inte vill ha folk i sitt sovrum.Hör göra av dig till oss med mer om detta ämne?Hur gör du?En podd om livet och om de stora frågorna. Och de små. Med @kicki_westerberg & @doroteapetterssonVarje tisdag i ditt öra! Tagga oss gärna i en storie på instagram när du lyssnar. Du hittar oss på @cirkeln_podcast 

  • Aetherius Society grundades i England av Georg King i mitten på 50-talet. George ägnar sig åt yoga, djupa meditationer och har förmågan att sätta sig själv i trans. Han vibrerar på en högre frekvens, gör astrala resor och kan utan problem åka ut på andliga utflykter till både Venus och Mars.Aetherius Society vill undvika jordens undergång. Nyckelbudskapet är att universums invånare tillsammans ansvarar för att mänskligheten på jorden utvecklas i positiv riktning genom yoga, meditation och genom att be in mot ett specialbyggt positivitetsbatteri. George får också visa att han kan tala med utomjordingar i live-tv. Gruppen finns än idag i London och Los Angeles med filialer över hela världen. Gäst i studion: Religionshistorikern Fredrik Gregorius Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Två glödheta omgångar av Englands härligaste fotbollsliga har spelats och vi tar givetvis ned samtliga matcher, där vi inser att Tom vägrar prestera utan pappa Paul.


    Dessutom tar vi ut våra engelska landslagstrupper, med bara spelare från Championship. 


    Sist men inte minst är veckans Warnock en intressant skildring i vad ett hattrick kan vara för en manager i League Two. 


    Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.

    Klippt av Keven Bader. 


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.


  • Storklubbarna övertygar i England, det är flera frågetecken kring Gerhardssons landslagsuttagning, och vi är inne på slutspurten i damallsvenskan. Dessutom får vi höra lite kring hur det låter bakom kulisserna under en guldmålning och så släpper vi första nomineringarna till galan "OBOS damallsvenskans bästa". Bland mycket annat!