Eva Ström Podcasts

  • Med avstamp i bioaktuella "The Menu" och tv-succén "The Bear" skärskådar vi vår tids besatthet vid restaurangkök tillsammans med stjärnkocken Frida Nilsson och mat- och kulturskribenten Sara Berg.

    SÅ BLEV DANSEN EN PROTESTFORM I IRANDe landsomfattande protesterna mot regimen i Iran är inne på sin tionde vecka. Spontandans på gatorna och dansvideor med dödade demonstranter sprids. Vad har dansen för betydelse? Krönika av Saman Bakhtiari. Dessutom har vi pratat med Nima Kiann, konstnärlig ledare i exil för den nya iranska nationalbaletten, om varför dansen upplevs så farlig av regimen.VERKET SOM VÄRKER: "MORDET PÅ ANDREAS BAADER"1978 målade den norske konstnären Odd Nerdrum "Mordet på Andreas Baader" en storskalig och mycket omdiskuterad tavla som föreställer en av ledarna för den västtyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen, som en religiös martyr. Det är ett verk som aldrig slutat värka hos lyssnaren Johan Westerholm, som såg tavlan för första gången för mer än 20 år sedan.ESSÄ: OM FAKTA OCH FIKTION HOS W G SEBALDÄven om varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, så uppstår etiska dilemman när författaren hämtar material från det egna och andras liv. I dagens essä från OBS handlar det om en författare vars hela metod handlade om detta mötte mellan fakta och fiktion. Författaren Eva Ström reflekterar kring W G Sebalds underliga, grymma och vackra värld. Del två i OBS serie om litteraturen och verkligheten.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

  • W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.

    Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

  • Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för väst eller från viste, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara havets salt loch uisge sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade Eboudai och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev Hebudes till Hebrides genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, Min älskade ö Uist, begriper jag inte ett ord men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där där jag är som mest oskyddad är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

  • Eva Ströms dikter från pandemiåren tar avstamp under träden, under lönnarna, kastanjerna, lindarna, popplarna, ekarna, valnötsträden, tallarna, granarna, robiniorna, bokarna, alarna och under den första asken. De talar om nuets plågor men också om uråldriga myter, helgon och himlakroppar. I sin senaste diktsamling ser författaren på tillvaron med drömmens gränslöshet, med ursinne, extas och humor. Eva Ström i samtal med Lena Sjöstrand, teologie doktor och präst i Lunds domkyrkoförsamling.

    Medarrangör Albert Bonniers förlag

  • På 50-talet skildrades Elli Karin Pavvals liv som samisk flicka i de populära fotoböckerna om Elle Kari, som översattes till 20 språk. Nu ges böckerna ut på nytt och P1 Kultur följer i Elli Karins spår.

    HISTORIEN SPÖKAR I TYSKA PAVILJONGEN PÅ VENEDIGBIENNALENVi följer med Mårten Arndtzén till årets Venedigbiennal och den tyska paviljongen, där konstnärer genom åren på olika sätt förhållit sig till landets mörka historia så också i år.EN CLOWN TALAR UT - MÖT MANNE AF KLINTBERGI år är det femtio år sedan Manne af Klintberg gjorde sin första föreställning som clown. Och 77 år gammal han har inga planer på att sluta. P1 Kultur träffar Clownen Manne.ESSÄ OM HABSBURGSKA RIKET I LITTERATURENI dagens essä från OBS reflekterar författaren Eva Ström över vilka spår det habsburgska riket har satt i litteraturen.Programledare: Morris Wikström Producent: Karin Arbsjö

  • En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I Mannen utan egenskaper och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell Kvinnan vid sjön känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok Bokstäverna jag färdas i. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.Samtalet fortsatte nästa dag;Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I Edge of Irony menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

  • I Lyrikpoddens femte avsnitt pratar Lyrikvännenredaktören David Zimmerman med poeten Eva Ström om den gränsöverskridande Else Lasker-Schüler, träd, Edith Södergran och om att bryta mot poetiska förbud både förr och nu.
    Teckna en prenumeration på tidskriften på www.lyrikvannen.se/prenumerera, eller beställ lösnummer på [email protected]

  • Med den ljuva, lyckliga, vemodiga, motbjudande sommaren för dörren stängde vi in oss en eftermiddag i ett försomrigt Stockholm med jordgubbskaka, champagne och gisslan: veckans podgäster poeten Arne Johnson och litteraturvetaren Sofia Roberg, för att prata sommar i poesin.

    Dikter som läses i poden (i kronologisk ordning)

    ”Eufori”, Gunnar Ekelöf ur Färjesång (1941), ”Juninatten”, Inger Christensen ur Alfabet (2019), Titellös dikt, Johannes Göransson ur Summer (kommer 2022), Titellös dikt, Johan Jönsson ur Nod noll (2001), Titellös dikt, Helena Boberg ur Sinnesvåld (2013), Sonett nr 18, Shakespeare ur Sonetter i översättning av Eva Ström (2010). Titellös dikt, Arne Johnson ur Zoetrope (2021), Titellös dikt, Ann Jäderlund ur Mörker mörka mörkt kristaller (2005)

    Samtliga dikter är godkända för uppläsning av rättighetsinnehavarna. Poden är originalpublicerad på sajten Örnen och Kråkan som står under ansvarig utgivare. Läs mer om aktuell poesi på www.ornenochkrakan.se

  • Poeten Eva Ström gästar Marie Lundström och talar om sin diktsamling "Jag såg ett träd". Och författaren Claudia Durastanti talar om sin roman "Främlingar jag känner"

    Eva Ström har skrivit en av vårens mest hyllade diktsamlingar. "Jag såg ett träd" skrevs under pandemin, då livet levdes tätt intill dagarna och med dagliga promenader bland träden omkring.I en av dikterna berättar hon om barndomen och om hur en ljusgestalt uppenbarade sig för henne. Men när hon sedan talade om det för sina kamrater, sade de att hon ljög."Jag blev mycket förnärmad", säger Eva Ström i Lundströms Bokradio.Amerikansk-italienska författaren Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar, som båda gjorde uppror mot sin dövhet. Ingen av dem använde teckenspråk. Durastanti berättar om deras kärlek, men också om en uppväxt mellan språk, kulturer, myter och självbedrägerier."När jag berättade för min bror att jag skrev om vår familj, svarade han: 'Jaha, så du skriver en science fiction-roman!'", säger Claudia Durastanti i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! [email protected]: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

  • Uppläsare: Anna Azcárate

    DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)MUSIK Nadia Boulanger: Första satsen ur Tre stycken för cello och pianoEXEKUTÖR Astrig Siranossian, cello och Daniel Barenboim, piano

  • Skådespelaren Ingela Olssons första, betydelsefulla möte med Lars Noréns texter, var en diktsamling hon fick som ung: "Råheten i språket, det osentimentala, tog mitt unga flickhjärta Norén har direkt påverkat mitt skådespeleri."

    LARS NORÉN EN GIGANT INOM SVENSK TEATERLars Norén (1944-2021) föddes i Stockholm. Han debuterade 1963 med diktsamlingen "Syréner, snö" och skrev framför allt poesi fram till 1980, då han övergav lyriken för dramatiken. Han fick sitt stora genombrott på scenen med pjäser som "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", där dysfunktionella familjer står i centrum. Efter det följde pjäserna i sviten "Borgerliga kvartetter", där bland annat "Höst och vinter" ingår och på 90-talet skildrade han samhällets utsatta i olika pjäser, varav ett exempel är "Personkrets 3:1" som är en del av det som kallas för "De döda pjäserna". Han skrev och regisserade uppsättningar för scenen, radio och TV, han var oerhört produktiv och arbetade också som teaterchef och konstnärlig ledare. Han skrev också prosa, 2012 gavs exempelvis "Filosofins natt" ut som var den första prosaboken sedan 70-talet och 2016 återvände han till lyriken med "Stoft. 2008 gav han ut "En dramatikers dagbok", som väckte mycket uppmärksamhet och debatt för den ocensurerade skildringen av samtiden och kulturvärlden. Den sista och fjärde volymen av dagböckerna gavs ut 2020 och det blev också hans sista verk.NORÉN ÄR EN AV DE FRÄMSTA DRAMATIKERNA FÖR INGELA OLSSONIngela Olsson är skådespelare och tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon har medverkat i ett stort antal uppsättningar på bland annat Teater Galeasen, Stocksholms Stadsteater, Dramaten och har dessutom haft roller i filmer, tv-serier och Radioteatern. Hon har hittills medverkat i tre pjäser av Lars Norén på Teater Galeasen 1989 gjorde hon rollen som Elektra i "Orestes" och 2005 var hon med i teaterns uppsättning av "Krig". 2018 gjorde hon i "Höst och vinter" på Dramaten och hösten 2022 har Ingela Olsson en roll i "Så enkel är kärleken" på Maximteatern. Hon har samarbetet med författaren Sara Stridsberg vid flera tillfällen och regisserade "Medealand" 2009. Ingela Olsson har prisats fler gånger för sin insats som skådespelare, 2018 tilldelades hon till exemepl Dramatens O'Neill-stipendium.I avsnittet medverkar också Eva Ström, författare, läkare och översättare.GUNNAR BOLIN KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: Hovjuvelerarens barn och Bibliotekarien i Magdeburg.Producent: Maria Götselius

  • Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.