Helena Granström Podcasts
-
I dagens podd pratar jag med Helena Granström som är en av vår tids skarpaste hjärnor. Hon hittar nya infallsvinklar i ämnen där hjulspåren blivit för djupa för andra. Kanske beror det på att hon kommer från naturvetenskapen, med en licentiatexamen i matematisk fysik, och inte tänker som oss som främst läst humaniora och samhällsvetenskap. Något är det, och bra blir det.
Hon är också författare till ett antal skönlitterära böcker, varav den senaste heter Königsberg (Kaunitz-Olsson). Den handlar om Ada Seiler som har lämnat sin man och sina barn, och befinner sig på en klinik i Kaliningrad, den stad som tidigare hette just Königsberg.
Hon har fått De Nios Vinterpris och Harry Martinson-priset för sitt författarskap. Hon är även kulturskribent, och förekommer återkommande i bland annat Expressen, SvD, Sveriges Radio och Fokus. Det är främst hennes kulturtexter som samtalet i podden kretsar kring. Vi pratar om kön, genus och trans. Om den kvinnliga orgasmen, om varför hon identifierar sig mer med gubbarna i Metoo, om Michel Houellebecq och om känslors förhållande till rationalitet, och mycket mer.
Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Några texter av Helena Granström
I podden pratar vi om nedanstående texter. Jag kan ha missat att länka någon. Det är förstås bara ett axplock, det finns mer att hämta för den som söker.
“Houellebecqs romantiska pornorgrafi är en tröst” (Expressen 26/7 -19)
“Så kan den kvinnliga orgasmen förklaras” (Expressen 3/1 -20)
“Varför vågar män inte skriva om sex?” (Expressen 16/2 -21)
“Genusdebatten gör mig skräckslagen” (Expressen 26/11 -21)
“Socialismen kommer inte rädda klimatet” (Expressen 30/8 -21)
“Lagförslaget innebär en helt ny definition av kön” (Expressen 16/11 -21)
“Det handlar inte om genus utan om kön” (Expressen 15/12 -21)
“Känslan har hamnat i centrum – och samtidigt förlorat sitt innehåll” (Sveriges Radio 24/4)
“Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut” (Sveriges Radio 15/7)
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe -
Vilken plats får kulturpolitiken under de kommande fyra åren? Hur viktig är ordförandeposten i kulturutskottet, och var blir det svårast att enas? P1 Kultur är på plats vid riksmötets öppnande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På tisdagen inleds den nya riksdagens arbetsår, då kungen förklarar riksmötet öppnat. Vår reporter Emma Engström rapporterar från riksdagshuset om vilken plats kulturpolitiken kan tänkas spela under mandatperioden som väntar.
VAD HÄNDER NU MED VILKS RONDELLHUND?Det har snart gått ett år sedan konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka. Efter sig lämnar han ett omdebatterat konstarv. Vad händer nu med de processer hans konstnärskap kretsade kring? Hör Hedvig Weibulls reportage.
WITCH CLUB SATAN GESTALTAR ILSKA ÖVER VÄRLDENS TILLSTÅNDI Norge var musikgenren Black metal länge förknippad med politisk extremism, kyrkbränningar och våldsbrott. Nu har genren breddats och lyfts fram av kulturinstitutioner som en del av landets kulturarv. P1 Kulturs reporter Anton Bennebrandt möter ett av de nya banden i genren: Witch Club Satan.
ESSÄ: KAN VI LEVA I EN VÄRLD UTAN KAUSALITET?Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Karin Arbsjö -
Kan man förutse framtiden genom noggrann planering? Vad kan effekterna bli av att överplanera? Hur spelar vår upplevelse av tid in i vår planering?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Daniel Berg kämpade i många år för att få pengar till sin forskning. När han väl fick det var lyckan total. Han planerade i detalj när och hur han skulle arbeta, men verkligheten blev en annan. Nu sitter han hjälplös med tio färgkodade kalendrar och sliter sitt hår – han måste kämpa för att förmå sig att sätta sig vid datorn och faktiskt jobba.
Han tror det är fel på hans hjärna och att han behöver medicinering. Men enligt experterna är svaret på hans prokrastinerande mycket enklare än så.
Veckans Kropp & Själ handlar om att planera, förutse hur sitt framtida jag kommer att känna och den komplexa upplevelsen av tid.
Gäster: Karl Bergström, psykolog, Helena Granström, författare, Alexander Rozental, forskare och psykolog.
Programledare: Ninos Chamoun.
Producent: Alice Lööf.
Programmet är förbandat. -
Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-10-27.
Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.
Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.
Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det: en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var fel".
Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar, däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till atomers stabilitet.
Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.
Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från den freudianska.
En central skillnad hade att göra med det omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella, hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper – som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.
Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet: "förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud. Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om än av ett mindre hedervärt slag.
Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman, som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.
Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.
Samtidigt med diskussioner av Paulis undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns det underliggande arketyper som styr även det matematiska tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?
Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur den tredje kommer den enda som den fjärde."
Och möjligen är det ingen slump att det var just en kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och astrologi. För trots allt är den subatomära värld som kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska träda i deras ställe.
Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta nivå.
Men även om det från somliga av hans kollegors synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen för att genom Jung förknippas med ett missbruk av naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.
Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting mindre än sanningen.
Helena Granström
-
Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?
Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.
Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.
Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.
Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.
Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.
Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.
Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.
Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.
Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.
När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.
Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.
Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematik
Litteratur
Donald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.
-
I Godmorgon världen denna vecka även reportage om möteskulturen efter pandemin, om Finlands snabba Natoprocess, det ryska hotet mot Moldavien, Public Service, panelen och krönika av Ulrika Knutson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Socialdemokraternas snabbeslutar i NatofråganFrågan om en svensk ansökan till militäralliansen Nato har präglat även den här veckan och hastigheten, inte minst när det gäller Socialdemokraternas beslut om ett ja eller nej till natomedlemskap, har drivits upp ytterligare.
Samtidigt som såväl statsminister Magdalena Andersson som utrikesminister Ann Linde har besökt en rad världsledare i veckan pågår den socialdemokratiska interna säkerhetspolitiska dialogen för partiets förtroendevalda och andra medlemmar.
En skendemokratisk process menar en del kritiska socialdemokrater, medan andra ser fram emot att komma fram till ett beslut om Sverige ska överge alliansfriheten eller inte.
Mötesinflation efter pandemin - hur bra är det med hybridmöten?Pandemin har ju påverkat många delar av vår vardag och en av dem är möteskulturen. Vi har blivit tvungna att hålla möten på digitala plattformar, utan att träffas i verkligheten.
Nu har många börjat komma tillbaka till sina arbeten samtidigt som vi har vant oss vid att i större utsträckning jobba hemifrån vilket skapar halvdigitala möten - så kallade hybridmöten.
Den digitala möteskulturen under pandemin har dessutom gjort att vi nu lägger ännu mer tid på möten och har färre pauser mellan dem.
Finland och NatofråganPå torsdag kommer Finlands president Sauli Niinistö offentliggöra sin ställning i Nato-frågan och på lördag kommer socialdemokraterna där att offentligt bestämma kurs.
Men redan nu har både Nato-förespråkare och kritiker ställt in sig på att Finland kommer att ansöka om medlemskap i Nato.
Det som började med en opinionssvängning efter Rysslands invasion av Ukraina har lett till en historiskt snabb process - som nu är inne på sin avgörande vecka.
Timme 1:
Så går kriget i Ukraina vidare - hör militärexpert Joakim Paasikivi
Vardagslivet i Odessa i skuggan av kriget
(S) spurtar in i Nato
Hybridmöten präglar möteskulturen efter pandemin
Krönika om Natofrågan av Ulrika Knutson
Panelen
Timme 2:
Finlands snabba process mot Natomedlemskap
Det ryska hotet mot Moldavien
Satir med Public Service
Kulturpanelen om aborter - hör Jens Liljestrand, Helena Granström och Lotta Wendel
Generation 2 - Marcos och Duterte - väntas ta över i Filippinerna
Kåseri av Pamela Jaskoviak om tomheten efteråt
Programledare: Sara Stenholm
Producent: Katarina von Arndt
Tekniker: Jacob Gustavsson
-
I Godmorgon världen dessutom Panelen, krönika med Helena Granström, Public Service och kåseri av Mark Levengood.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Timme 1:
Om Ukrainas män som omskolas till soldater
Kriget väcker nygammalt mansideal i Sverige
Margot Wallström om Madeleine Albright
Krönika av Helena Granström
Panelen
Timme 2:
Moderaterna går till val som underdog
Efter pandemi energikris och krig - är slöseriet vårt nya ekonomiska normalläge?
Public Service
Tre år efter att USA utropade segern - hur besegrade är IS?
Oscarsgala i kristid
Kåseri av Mark Levengood
Programledare: Helene Benno
Producent: Katarina von Arndt
Tekniker: Johanna Carell
-
Det kommer allt fler krav på bojkott i kulturvärlden liksom idrottsvärlden. Vi har frågat svenska kulturinstitutioner hur de ställer sig till ryska medverkande. Hör Konserthuset i Stockholms vd Stefan Forsberg i samtal med kulturjournalisten Ulrika Knutson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
VEM VINNER BERÄTTELSEN OM KRIGET?Under den gångna veckan har vi kunnat ta del av mängder av bilder, filmer och vittnesmål från framför allt ett ukrainskt perspektiv – samtidigt som ryska skildringar av kriget varit mer knapphändiga. Betyder det att det ryska informationskriget misslyckats? Hör journalisten Jack Werner och forskaren Ola Svenonius, vid Totalförsvarets forskningsinstitut, i ett samtal om narrativ och mytbilder i krig.
VECKANS ORD ÄR GRÄNSVarje vecka väljer någon på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in något om vår samtid. Denna vecka är det Gunnar Bolin som valt ordet "gräns".
ESSÄ: ÄR DET DÖDSÅNGEST SOM DRIVER MÄNSKLIGHETEN?I dagens OBS-essä reflekterar författaren Helena Granström över allt från den enskilda individens, till planetens och hela universums död. Är det kanske dödsångest som driver mänskligheten? Och hur ska vi egentligen förhålla oss till evigheten? Del i OBS serie "Efter mänskligheten".
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.
Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".
Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.
När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.
Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.
Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.
Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.
Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.
Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.
Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.
Helena Granström, författare
-
hör också krönika av Helena Granström, Panelen om veckans inrikespolitik, satir med Public Service och kåseri av Mark Levengood.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Timme ett:
Vaccinpass i kollektivtrafiken
Spansk vårdskuld
Sanningar i intervjuer
Nya rekord i fjällen
Krönika av Helena Granström
Panel
Timme två
Rättsprocess mot Memorial i Ryssland
Svansjön på Kungliga Operan
Public Service
Protester mot hedersförtryck i Irak
Älgar i stan
Kåseri med Mark Levengood
Programledare Jesper Lindau
Producent Maja Lagercrantz
Tekniker Matilda Eriksson -
Det blev tyst i kontrollrummet när Svenska Akademien tillkännagav vem som fått årets nobelpris i litteratur. Få visste vem Abdulrazak Gurnah var. Nu har vi kommit ikapp med läsningen och djupdyker i hans författarskap med fokus på "Paradiset" och "Den sista gåvan".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi återvänder alltså till Nobelpristagaren med förnyade kunskaper och närläser hans författarskap tillsammans med: Erik Falk, litteraturvetare, Lina Kalmteg, litteraturkritiker och Joseph Knevel på Radioföljetongen i Sveriges Radio, som just nu spelar in "Paradiset" med premiär i P1 den 6:e december 2021. Då släpps alla avsnitt samtidigt digitalt i SR Play.
Översättaren Helena Hansson arbetar just nu med att översätta ytterligare en av Abdulrazak Gurnahs böcker till svenska: "Efterliv" som kommer ut i december. P1 Kulturs reporter Anna Tullberg har talat med henne om de lokala ord och uttryck som Gurnah strösslar sina texter med och som han vill ska förbli oöversatta.
KONST HEMMA HOS
Dessutom har vi sett en utställning med konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Berg – med de ställer inte ut på ett galleri eller ett museum utan HEMMA HOS en privatperson, som upplåtit sin lägenhet till konsten. Cecilia Blomberg har pratat med Hans Berg som skapar musiken i verken om fördelarna med att ställa ut konst i privata miljöer.
OBS OM MÖTET MELLAN PSYKE OCH RATIONALITET - JUNG OCH PAULI
För många av oss kan naturvetenskapens mer avancerade teorier om tillvarons beskaffenhet uppfattas som ren och skär mystik. Kanske är den upplevelsen inte enbart ett utslag av okunskap? I den här essän redogör författaren Helena Granström för det fruktbara mötet mellan den analytiska psykologins grundare och en nobelpristagare i fysik.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Timme 1:
*Mp-kongressen
*Arbetskraftsbrist efter covid, hur ska den lösas?
*Många av Bagdads amputerade vill spela fotboll
*Mansporträtt på väggarna, hur påverkas vi?
*Krönikör Helena Granström
*Panelen om Mp, Blåbrunt och Förintelsen
Timme 2:
*Bevara eller befolka, ödehustrenden är delad
*Public Service
*Förintelseöverlevarna Dina och Jovan Rajs
*Belarus oberoende journalister "dom sista mohikanerna"
*Världsfattigdomen ökar efter covid
*Krönikör Mark Levengood
-
Dessutom krönika av Helena Granström och kåseri av Mark Levengood. Panelen och årskrönika av Public Service.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Första timmen:
Senaste om regeringskrisen med Jenny Madestam och Torbjörn Nilsson ( SvD ). Hur har relationen mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet sett ut historiskt. Regeringskriser i Europa likheter och skillnader. Krönika av Helena Granström. Panelen.Andra timmen:
Libanon i den värsta ekonomiska krisen på 150 år. Årskrönika av Public Service. Janez Janša tar över ordförandeklubban i EU, vem är han? Kåseri Mark Levengood.Programledare: Katarina von Arndt,
Producent: Simon Moser,
Tekniker: Matilda Eriksson,
-
I det senaste avsnittet av Ligga med Brodrej intervjuas författaren, dramatikern tillika medarbetaren på Expressen Kultur, Helena Granström.
Vad är det för likhet mellan tamboskap och barn?
Vad händer med barnens förmåga till närhet när det växer upp med vuxna som ägnar mer uppmärksamhet åt mobilerna än barnen?
Vilket är Helena Granström och Gunilla Brodrejs gemensamma släktdrag?
Dessutom diskuteras det vaga och tendentiösa bruket av begreppet civilisation på DN:s ledarsida, det artöverskridande moderskapet och nödvändigheten av att disciplinera sig så sent i livet som möjligt.
Citat:
Vår tillvaro uppmuntrar inte att man ska känna efter.
