Marguerite Podcasts

  • Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.

    En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.

    När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.

    1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.

    Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.

    Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.

    När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.

    Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.

    En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.

    När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.

    Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.

    Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.

    Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.

    När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.

    Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?

    Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.

    Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.

    Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.

    Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.

    Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.

    Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”

    Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik

     

    Litteratur

    Marguerite Duras:

    Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.

    Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.

    Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.

    Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.

    Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007

    Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.

     

    Fakta

    Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.

    Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

     

     

     

  • Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor.

    Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte.

    Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist.

    Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet.

    Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN.

    Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar.

    För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig.

    Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig.

    I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  ”Alltid har människan älskat broar” inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur – med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp – kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne.

    Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes – allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen.

    Nu har även jag en penna.

    ”Mina böcker kommer från detta hus”, skriver Duras och fortsätter, ”Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen.” Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts?

    Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen.

    Oskar Kardemark

    Litteratur:

    Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014

    Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

  • Operasångerska och internationellt efterfrågad sopran. Om hur musiken blev kärnan i livet och en kärlekshälsning till en farmor som tvingades till ett fruktansvärt val.

    Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

    Jag lever i operans värld

    Föräldrarna var båda musiker och övade ofta hemma och Malin fick följa med och lyssna på konserter när hennes pappa spelade i symfoniorkestern.

    Senare gick Malin Byström själv i musikskolor och när hon tog en sommarkurs i Österrike får hon en sånglärare och mentor som senare hjälper henne enormt med rösten.

    -Där andra pedagoger gick på ytan, frigjorde han den röst jag hela tiden känt fanns dold under rädslor och spänningar. Röstfrigörare, vill jag kalla honom. Jag reste hem, det kändes som jag skulle erövra hela världen.

    Hon berättar om kärleken till operan och hur hon och hennes man trixar för att få ihop jobb utomlands och tid för de tre barnen.

    Om Malin Byström

    Operasångerska, 46 år. Född i Helsingborg, bosatt i Tullinge, Botkyrka. Debuterar som Sommarvärd.

    Internationellt efterfrågad sopran. Har uppträtt på de stora operascenerna som Metropolitan i New York och Royal Albert Hall i London. Utnämndes 2018 till Årets kvinnliga sångare vid International Opera Awards.

    Repeterade Salome på La Scala i Milano i februari när allt plötsligt fick avbrytas och uppsättningen ställdes in på grund av coronaviruset. Debuterade 2002 på Royal Opera House i London som Amalia i Verdis I Masnadieri. Debuten i Sverige kom fem år senare på Göteborgsoperan som Marguerite i Faust av Gounod.
    Har fått Birgit Nilsson-stipendiet och är hovsångerska. Tycker om att sticka.

    Mitt Sommar handlar om parallella liv. Mitt universum dit ganska få hittar, trots att jag verkar i städernas vackraste byggnader, med banderoller utanpå som berättar vad vi gör. En historia om hur musiken blev kärnan i mitt liv. En kärlekshälsning till min farmor som tvingades till ett fruktansvärt val, och hur jag vägrar välja.

    Producent: Mathilda von Essen