Princeton Podcasts
-
Ronie Berggrens tredje del om den amerikanska revolutionen 1775-1783. Här skildras slagen vid Trenton, Princeton, vidare till britternas allvarliga förlust i Saratoga och George Washingtons omstrukturering av de amerikanska styrkorna under vinterpausen i Valley Forge, vintern 1778.
-----------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 31 oktober 2017.De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.Han hälsar sin gäst: Välkommen, Rabindranath. Besökaren svarar: Albert tack!Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker. "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?Nej, svarar Tagore.När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: Gud är subtil, men han är inte illasinnad. En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.Den som talar är en man som i ett annat sammanhang i samtal med vännen Abraham Pais retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina dikters djup och höga syftning. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans brinnande ögon. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.Men detta är just vad det är: En tro.Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: Då är ju jag, utbrister han, mer religiös än du!Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik -
Som vi har väntat! Äntligen kom uppföljaren TOP GUN : Maverick ut på bio och har gjort succé världen över. Ena halvan av podden ville ej se filmen medan andra halvan var så taggad på filmen så att han gick på filmen dagen innan biopremiären. Så nu kommer den stora frågan: Funkar det att släppa en uppföljare 36 år senare? Detta reder vi ut i kvällens stora happening (Enligt ena halvan av podden i alla fall).Thomas har varit på solobio och sett multiverse-rullen EVERYTHING, EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michell Yeoh och Jamie Lee Curtis. Marvel MCU i all ära med sitt multiverse men frågan är om inte detta energiknippe till actionäventyr till film är ett par snäpp vassare? Ni hör Thomas exhalterade recension i avsnittet.Vi tar oss an dokumentären VÄRLDENS VACKRASTE POJKE där vi får ta del av berättelsen om Björn Andrésen som börjar med när han får rollen som Tadzio i Luchino Viscontis film DÖDEN I VENEDIG. Hans liv kommer att för alltid förändras och det är en plågad själ som vi får träffa när han tvingas in i kändisskapet som han helst av allt vill slippa. I vårt populära segment ÅTERTITTEN har vi valt denna gång Ron Howards drama A BEAUTIFUL MIND från 2001 med Russel Crowe som skärpt matimatiker. Filmen börjar 1947 på skolan Princeton där den unge John Nash visar sig vara supersmart men vet ej hur han skall kanalisera sin begåvning. När vi såg filmen när den kom ut så tyckte vi båda att den var lite tråkig och seg men frågan är om våra äldre ögon nu uppfattar filmen annorlunda.Ni hör ju själva. Det blir åka av i After Burner-hastighet i kvällens program. Häng med. Det blir kul! We have a need for speed!
-
Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden vid den här tiden Europas fjärde största ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan [] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk. Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ondska får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ond? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis förklarar Wiman. Vi behöver det religiösa språket. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att rädda klimatet, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota de tidigare hoten reducerades till bara natur. Idag vet vi att denna natur i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något där borta den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, Björn Wiman: I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016 -
Carl Cassegård presenterar en ny tolkning av människans förhållande till naturen i det kapitalistiska samhället, där katastrofer och förstörelse har blivit ett ”normaltillstånd”. Håkan Thörn och Emma Engdahl diskuterar därefter texter av Karl Marx och hans förhållande till naturen.
Böcker som nämns i avsnittet:
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (Natur och kultur, 2006).
Carl Cassegård: Toward a Critical Theory of Nature: Capital, Ecology and Dialectics (Bloomsbury, 2021).
Karl Marx: Kapitalet: första boken (Arkiv förlag, 2013), citerad på s. 442.
Karl Marx och Friedrich Engels: Filosofiska skrifter: skrifter i urval (Cavefors förlag, 1978), citerad på s. 227.
William Clare Roberts: Marx’s Inferno: The Political Theory of Capital (Princeton U.P, 2018).
Rikard Warlenius (red) Ekomarxism: grundtexter (Tankekraft, 2014).
I avsnittet nämns också David Harveys föreläsningar om Kapitalet. -
Dr. Pierre Kory is an ICU and lung specialist who is an expert on the use of the drug ivermectin to treat COVID-19. Bret Weinstein is an evolutionary biologist, visiting fellow at Princeton, host of the DarkHorse podcast, and co-author (with his wife, Heather Heying) of the forthcoming "A Hunter-Gatherer's Guide to the 21st Century."
