Rosen Podcasts
-
Idag ringer jag upp en gäst som har svar på alla frågor man kan tänka sig om Maldiverna. När passar det att resa dit? Vilken av alla öar ska man välja? Vad kostar en semester på Maldiverna? Vad gör man på dagarna? Ska man välja helpension eller all-inclusive? Svaren på detta och mycket mer kommer i detta avsnitt som gästas av Inga Rosén från på resebyrån Travel beyond.
-
Micke och Nilla har äntligen kommit iväg på sin semester och befinner sig i Tyskland, Peter är nyss hemkommen från en Danmark / Tysklandstripp, medan Sara och Tommy fortfarande är på sin meet-and-greet turné i södra Sverige.
Vi pratar packning, vad är det man inte får glömma att ta med sig, vad är det vi inte kan vara utan, och vad var det någon glömde - trots man tipsat om att just detta tidigare?!
Men det finns lösningar om man glömt något - utan att behöva åka hem och hämta det igen.
Självklart blir det lite nördprat och vi svarar även på ett par lyssnarfrågor, om bland annat “hundvänliga” campingar.
Avsnittets restips: Peter tar oss med till den danska ön Bornholm
Veckans #kommaframöl blir “Rosen pils”, finns i ett kylskåp på en ställplats någonstans i Tyskland, (oklart om den finns på Systembolaget).
Följ gärna Stora Husbilspodden på Facebook, där hittar du även länkarna till bland annat restipsen
Våra Husbilsresor och Our Backyard Europe kan du också följa på Youtube, Facebook och Instagram
Har du en fråga, fundering eller vill tipsa oss om något, maila: [email protected] -
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
Ett bråkigt lejon möter en stor frid...
Sov Gott!
Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Alla blommor behöver få sina egna speciella
behov tillfredsställda för att kunna växa och
utvecklas. Blommor i hjärtats trädgård kan
vissna på grund av andras kränkande ord.
Orden ger inga synliga blåmärken, men ger
svårläkta sår i själen. Du bär aldrig skulden för
vad andra säger. Ditt värde bestäms inte av
andra utan av Gud. Du var i hans fokus innan
han skapade detta universum. Du är inget
misstag eftersom din skapare aldrig gör några
misstag. Sätt tydliga gränser och stå fast vid
konsekvenserna om dina gränser överskrids. -
Somar al Naher och Daniel Swedin sätter fingret på några superkonstiga händelser i veckan. Bland annat en gammal kommunist och ett caféargument. Irene Wennemo får oväntat medhåll för sin ledare om regeringens försvarbudget och firma Atladottir/Rosén bekymrar sig över det nazistiska våldet.
-
Daniel Swedin och Irene Wennemo tar oss igenom nyhetsveckan, Karin Pettersson får sin relation till Anders Borg synad och firma Atladottir/Rosén granskar ordet skolblockad – programledare Karin Magnusson
-
I sommarens tredje Allvarligt talat har författaren PO Enguist valt att svara på frågor som handlar om vikten av att bo på landet. Om varför vi väljer våra vänner men inte dem vi älskar, om tiggeri, läsintresse och vilka som ingår i den himmelska skaran.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Författaren PO Enguist valt att svara på frågor som handlar om vikten av att bo på landetLyssnarbrev
Hej!
Hamnade i dag gungstolen och lyssnade till en repris av Allvarligt talat med P- O Enqvist. Jag har aldrig gjort så här men nu: vill du vara snäll att vidarebefordra att dessa program är helt fantastiska med honom! Vilken klokskap! Såååå underbart bra! Jag blir bara hellugn ! Vi har träffats flyktigt på Dramaten där jag arbetar och naturligtvis har jag läst många av hans böcker ! Men det här!!!!
Hälsa och tacka och låt denne kloka man bara fortsätta med detta program!
Tacksamma sommarhälsningar
Åslög Rosén
-----------------------------------------------------------------------------------------Hej! Från en hetro-man: Har då och då tankar om kvinnor som jag har årått så intensivt men aldrig "fått", det kan vara någon jag har träffat bara ett par gånger eller någon jag har haft kontakt med under flera år, och till och med bjudit hem på middag. Har hoppats på en invit men själv inte konkret föreslagit något, har visat att jag attraherats men velat initiativet ska "komma från henne".Minnen av dessa försummade möten dyker upp och plågar mig om och om igen. Jag glömmer dem aldrig, och det påverkas inte av att jag har en fru som jag älskar. Vad tänker du om detta?Snälla, kalla mig bara för "H" om du tar upp mitt brev i radio! / H
-----------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmet:
David Bovie: ”Where are we now?”
Ennio Morricone & Dolce Pontes: “Your love”
Matti Bye: “People passing sunset”
Beck-Ola: “Girls from Mill Walley”Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”
Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”Musikrådgivare: Anton Karis
Producent: Susanna Einerstam
