Sovjetunionen Podcasts

  • Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå eller enligt en av hans söner, kanske just därför drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika this monster land, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötteSvar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks Livbåt och Kazans Via Zapata som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han jag är född vilsegången. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver att verkligheten är för mångskiftande för journalistik.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

  • Natos utvidgning efter 1989 när Berlinmuren föll innebar att försvarsalliansen nästan fördubblade antalet medlemmar. Vad innebar det då och vad skulle beslut om medlemskap för Sverige kunna innebära nu?

    "En perfekt storm" efter kalla krigets slut där alla förutsättningar samverkade gav USA och NATO möjligheten att expandera in i centrala och östra Europa, menar Joshua Shifrinson, en av tre amerikanska statsvetare som vi hör om NATO:s utveckling, och som delvis ger ett annat perspektiv på vad Sverige har att vinna och förlora på ett medlemskap än vad som nu hörs starkast i den svenska politiska debatten.Shifrinson och kollegan Richards Betts menar att Sverige inte skulle ha så mycket att vinna på ett svenska NATO-medlemskap utifrån hur de uppfattar hotbilden. Sverige skulle kunna räkna med stöd NATO:s stöd även utan ett medlemskap, säger de, och påminner om vilka skyldigheter ett medlemskap medför.Vi hör också den svenske historikern Aryo Makko, vid Stockholms universitet, som forskat kring neutrala länders relation till Sovjetunionen. Han kommenterar bland annat de "brutna löften" om att inte utvidga NATO, som Ryssland numera ofta lyfter fram.Medverkande: Richard Betts, professor of War and Peace Studies at Columbia University och Senior Fellow at the Council on Foreign Relations; Joshua Shifrinson, Associate Professor of International Relations Pardee School of Global Studies, Boston University; James Goldgeier, Visiting Scholar at the Center for International Security and Cooperation, Visiting Fellow at the Brookings Institution, och professor vid School of International Service at American University, Washington DC; Aryo Makko,professor i historia vid Stockholms universitetProgramledare: Annika ÖstmanProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se

  • Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.


    Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.


    Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.


    I reprisen av det nymixade avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken Kanslern som kom in från kylan där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.


    På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.


    Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.


    Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.


    28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.


    Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.


    Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a Creative Commons License.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Professor Gunnar Åselius och Piotr Wawrzeniuk samtalar om hur firandet av segerdagen 9 maj utvecklatsöver tid och använts inom inrikes- och utrikespolitiken i Sovjetunionen och Ryssland.

  • "Lilla Vera" spelades in 1988 i det som idag är Mariupol. Då hette staden Zjdanov, en industristad i Donbass i den ukrainska sovjetrepubliken. Fredrik Wadström berättar om en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord.

    Öppningsscenerna i "Lilla Vera" sätter tonen direkt: industrilandskap mot en kolsvart natthimmel med eldslågor ur skorstenar. Sedan en grådaskig gryning där kameran panorerar över enorma fabriksområden. Och så när dagsljuset inträtt: ett godståg som passerar i närbild.Egentligen är "Lilla Vera" en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord. I stort sett allting talade emot projektet. De unga filmskaparna var oerfarna, manuset för djärvt till och med för den nya öppenheten under perestrojkan i slutet på 80-talet. Och nästan alla de tilltänkta skådespelarna hoppade av eller föll bort. Men när allting mot alla odds föll på plats skapades en filmklassiker som sågs av en femtedel av alla människor i Sovjetunionen och som gjorde ett internationellt segertåg.Många av de som var inblandade i filmen har sagt att den stora anledningen till att "Lilla Vera" fick så stor publik i Sovjet var att alla trodde att den skulle förbjudas när som helst. Det är inte möjligt att en så realistisk film om det hårda livet i en provinsstad och med så utmanande kärleksscener kan fortsätta visas. Bäst att passa på innan det är för sent. Under mars och april 2022 jämnades stora delar av Mariupol med marken under Rysslands invasion av Ukraina.


  • Sen krigets början har det pratats en hel del om vad Rysslands president Vladimir Putin kan tänkas vilja göra härnäst. Vill han få tillbaka det gamla Sovjet? Vilket är nästa land på hans erövringslista? Spekulationerna och diskussionerna har gått varma på alla håll.

    Ganska tidigt så pekades ändå Moldavien ut som nästa mål. Moldavien tillhörde det gamla Sovjetunionen och är ett av Europas fattigaste länder med runt fyra miljoner invånare. Den senaste tiden så har det återigen börjat pratas om att en invasion av Moldavien närmar sig.

    Man spekulerar i att Ryssland kommer börja med att invadera Transnistrien, den lilla utbrytarregionen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina.
    Hur är läget i Transnistrien och Moldavien? Vad händer om Putin invaderar?
    Gäst: Petter Larsson, Aftonbladets korrespondent på plats i Transnistrien.
    Programledare: Jenny Ågren.
    Kontakt: podcast@aftonbladet.se

  • Ronie Berggren om artikeln "Republikanerna påminner om att kärnvapenavskräckning fungerar" och varför Putins kärnvapenhot bör förmå väst att dra lärdom av Republikanernas kärnvapenavskräckning mot Sovjetunionen.

    ------
    STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

  • Låtsasstaten Transnistrien som ingen har erkänt och få hört talas om har plötsligt hela världens ögon på sig. Landremsan ligger strategiskt på den ukrainska gränsen och har egentligen aldrig lämnat Sovjetunionen.

    Kan Ryssland verkligen klara av att utvidga kriget i Ukraina över gränsen till Transnistrien och Moldavien? Putin skulle gärna vilja det.

    Journalisten Kerstin Kronvall i Nyhetspodden med Jonna Nupponen

    Nyhetspodden går på djupet med dagens största och viktigaste nyhet. Vi förklarar politiken, världen och allt det andra. Producent: Ami Lassila.

    Har du frågor eller synpunkter? Kontakta oss på: nyhetspodden@yle.fi

  • Detta avsnitt handlar om kriget i Ukraina, med fokus på rysk militär logistik.

    Gäster är forskningsledarna Thomas Ekström och Johan Norberg, båda från FOI.

    Avsnittet ger en grundlig genomgång av vad militär logistik är. Vi får också, bland annat, veta att mycket pekar på att:

    Korruptionen i det ryska systemet ställer till det för den militära logistikenDet är ingen större skillnad mellan hur Sovjetunionen och dagens Ryssland krigarDet inte går att förvänta sig ett slut inom kort på kriget

    Vi får dessutom veta varför det kan vara riskabelt att bara fokusera på Rysslands misslyckanden i kriget.

  • Försvarsalliansen Nato överlevde tyskarnas demokratisering, Sovjetunionens fall och president Donald Trumps öppna förakt genom att anpassa sig. Enda gången artikel fem utnyttjas, om att hjälpa en angripen medlem, var efter den 11 september 2001 när européerna symboliskt skickade övervakningsplan till USA.


    Med grundandet av försvarsalliansen NATO, eller Atlantpakten, den 4 april 1949 stod det klart att USA lämnat sin isolationistiska hållning som präglat supermakten sedan grundandet. Ambitionerna med Nato var att  ”keep the Russians out, the Germans down and the Americans in”. Men under sina 73 år har alliansen genomgått flera viktiga förändringar.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik och Non-resident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington D.C. Hon har skrivit boken NATO – Historien om en försvarsallians i förändring som i dagarna släppts i en ny uppdaterad upplag.


    Redan i slutfasen av andra världskriget var det tydligt att världen var på väg mot en ny världsordning där de forna allierade Västmakterna och Sovjetunionen skulle hamna på var sin sida i det som blev Kalla kriget.


    USA tog en ledande roll för den fria världen efter andra världskriget. Marshall-hjälpen skulle få det av krig förödda Europa på fötter igen och försvarsalliansen Nato skulle stå för säkerheten. Medlemmarna har förbundet sig att försvara varandra om något medlemsland blir angripna.


    De första medlemmarna i Nato var USA och Kanada från Nordamerika och Storbritannien, Frankrike, Italien, Portugal, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Danmark, Norge och Island från Europa. Alla demokratier utom Portugal under diktatorn Salazar.


    Från Sovjetunionen kom svaret 1955 då Warszawapakten bildades med medlemmarna Sovjetunionen: Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien.


    Européerna var rädda att Koreakriget 1950-53 skulle innebära att USA vände sig bort från Europa mot Asien. Men Washington upplevde att det kommunistiska hotet fanns överallt. Därför kom USA att storsatsa på Nato. Kort efter utbrottet av Koreakriget godkände kongressen ett paket på 4 miljarder dollar avsett att stärka försvaret av Västeuropa.


    Alliansen utvidgades 1952 med Grekland och Turkiet. 1955 anslöt sig Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och 1982 Spanien. Frankrike, som ville föra en mer självständig utrikes- och försvarspolitik, lämnade 1966 den del av samarbetet som rör samordning och samträning av militära styrkor, men ingår fortfarande i den kollektiva försvarspakten.


    Nato kom också att ifrågasätta när Storbritannien och Frankrike kom att intervenera i Egypten under Suezkrisen 1956 utan att ha konsulterat med USA ställdes sig Washington på Sovjetunionens sida och frontade sina nära engelska och franska allierade.


    Den ryska aggressionen i Ukraina våren 2014 ledde till ännu ett nytt skede i Nato:s historia. Med det nygamla hotet från Ryssland återvände organisationen till den europeiska scenen, med Östersjön som strategiskt centrum.


    Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.


    Bild: Nato-poster från 1960. Wikipedia.


    Musik: Cinematic Dramatic Adventure Hollywood Orchestra Strings March Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Ronie Berggren om Sovjetunionens missbruk av psykvård som verktyg mot dissidenter utifrån boken "Onda själar" av Eino Hanski. Metoder som Putins föredöme Juri Andropov använde sig av i omfattande utsträckning.

    ------
    STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

  • Ibland är det onödigt att dra ut på saker som går att uttryckakort och koncist, det är liksom inte alltid det behövs en himla massaomständiga ord och formuleringar för att uttrycka något som lika gärna kan sägas med mycket färre och kortare ord. Kort och gott: korta sagor kan vara lika bra som långa sagor.

     

    Sagor i detta avsnitt:

    De egna ungarna är de vackraste – hittad av mig i Folksagani Sverige 3 – berättelserna- Där uppges den vara från Närke

    Den modige bocken - hittad av mig i Folksagan i Sverige 3 –berättelserna- Där uppges den vara från Småland och upptecknad av P.G. Vistrand

    Den lille räven i gryten – hittad av mig i I Norrskenslandet,Folksagor från norra Sovjetunionen, där uppges att den är korjakisk

    Fiskaren och vattenanden - hittad av mig i I Norrskenslandet,Folksagor från norra Sovjetunionen, där uppges att den är tofalarisk

    Saltkvinnan – hittad av mig i American Indian Myths andLedgends, upptecknad av Ruth Benedict, sagan är från Cochiti-stammen

    Vad som händer när det blir mörkt, hittad av mig i FearlessGirls, Wise Women & Beloved Sisters. Där uppges den vara från Kwangtung iKina

    Att göra alla nöjda – hittad av mig i Yiddisch Folktales,sammanställd av Beatrice Silverman Weinreich

     

     

     

  • Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.


    Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystnade och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.


    I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.


    Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.


    Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.


    Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.


    Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.


    Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.


    Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.


    Lyssna också på Ukraina – Självständighet med förhinder i Rysslands skugga.


    Bild: Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium.


    Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Från 2017. När Sovjetunionen anfaller Finland blir 70 000 finska barn flyktingar. De skickas till Sverige mellan 1939-46. För vissa blir det en räddning, andra möter en fullständig mardröm.

    Det kallas den största barnförflyttningen i världshistorien. Sverige beslutar att inte hjälpa Finland militärt. Under en sömnlös natt får Sveriges utrikesministers fru Maja Sandler en idé: Hon vill hjälpa finska barn genom att evakuera dem till Sverige.Över 70 000 barn kommer att skickas till Sverige under de följande sex åren. Barn så unga som tre månader separeras från sina föräldrar och syskon. Många förlorar sitt modersmål men resan blir också en räddning undan sjukdomar och bombanfall. Flera tusen kommer aldrig att återvända.En dokumentär av: Lotta Hoppu. Producent: Magnus Arvidson. Publicerad: 2017.

  • Dagens gäst är Rysslandsexperten Martin Kragh som skrivit boken Det fallna Imperiet. Förutom hans expertis berör det även Kraghs rysk-ukrainska påbrå och hur har hans bakgrund påverkat honom om det som hände den 24 februari? Vi går igenom hela Rysslands historia, från Tsarryssland till Sovjetunionen till dagens Ryssland.

    Programledare: David Druid, Margret Atladottir och Kodjo Akolor.