Vilhelm Moberg Podcasts
-
Dagens gäst i Martinson Möter är prästen, författaren, missionären och församlingsplanteraren Anders Petter Sjödin. Han berättar om sitt ivriga sökande , brevväxlingen med Vilhelm Moberg och sina Indiana Jones-drömmar och visionen av att ”ta vara på sin stund på jorden” genom att bestiga världens högsta berg, åka till världens lägsta punkt, till världens längsta flod, samt gå upp i världens högsta byggnad. Tillslut fann Gud honom i farten.
Han ger oss en spännande lista av arbeten som hästskötare, fåraherde, kyrkogårdsarbetare, bygga solfångare i Sunny California, trädgårdsarbete, fönsterputsare, plugga till präst, mötet med John Wimber och Vineyardrörelsen, Oasrörelsen, församlingstjänster och planterings-arbetet med att bygga upp Öjersjökyrkan från noll. Församlingen fick ”årets församlingspris” på dagengalan 2021. Anders avslutar hela podden med att ge oss alla en underbar uppmaning till generöst givande.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.
Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.
I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.
Visst är det något queer med semikolon.
För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.
Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.
I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.
Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.
Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?
Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.
Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.
För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.
Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.
Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.
Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här
Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.
Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;
Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
-
Erik blickar bakåt mot gårdagens moralpanik för att bättre förstå samtidens moralpanik och ställer sig frågan - var Vilhelm Moberg 50-talets JK Rowling?
-
Hur gör man om någon i ens roman pratar slang, dialekt eller rentav ett annat språk än det romanen är skriven på? Varför skrev Vilhelm Moberg så mycket på dialekt, varför är det en dålig idé att skriva som de talade i Nattavaara på 1800-talet - och hur säger man "kolla vilka roliga glasögon den där mannen har på näsan" på romani?
-
Hur gör man om någon i ens roman pratar slang, dialekt eller rentav ett annat språk än det romanen är skriven på? Varför skrev Vilhelm Moberg så mycket på dialekt, varför är det en dålig idé att skriva som de talade i Nattavaara på 1800-talet - och hur säger man "kolla vilka roliga glasögon den där mannen har på näsan" på romani?
-
I veckans avsnitt: David och Teo möter författaren Jens Liljestrand och samtalar om hur Vilhelm Moberg inspirerades av August Strindberg.
Välkomna till ännu ett avsnitt av Bläck Metal och tack för att du lyssnar!Idé och medverkande: David Andersson & Teodor Stig-Matz
Producent/Klippning: : Mikael Solkulle/Claes Funke
Produktionsbolag: polpo play
www.polpoplay.comHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Amanda besöker den 91-åriga filmskaparen Jan Troell i Smygehamn. Troell har under sitt långa yrkesliv fått stort internationellt erkännande, bl. a. med flera Oscarsnomineringar för sin filmatisering av Utvandrarna och Nybyggarna. Under samtalet bjuder Jan på morotskaka & croissant, minnen från inspelningarna, tankar om att aldrig vilja sluta jobba och läsning ur originalbrev från Vilhelm Moberg.
Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76 -
Ett sagospel och vandringsdrama. Det är så den förklaras, pjäsen som veckans avsnitt kretsar kring. August Strindberg gör debut som sommarvärd. Det pratas också om Vilhelm Moberg och Bä Bä Vita Lamm, vad dessa nu har med Strindberg att göra!? Men allt får sin förklaring när David och Teo tar sig ann denna veckas episod av Bläck Metal!
Idé och programledare: David Andersson & Teodor Stig-Matz Producent: Micke Solkulle Klippning: Micke Solkulle/Claes Funke
Produktionsbolag: Polpo Play www.polpoplay.com
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under 1950-talet inträffar ett antal juridiska ”affärer” (Kejne, Haijby, Unman) och Vilhelm Moberg anklagar svensk polis och domstol för ”rättsröta”. Moberg gör litteratur av rättsrötan genom att skriva pjäsen ”Domaren” som blir en stor publiksuccé. Drevs Moberg av ett sunt rättspatos eller var han en rättshaverist? Medverkande: Christian Dahlman och Kjell Åke Modéer.
-
Författaren Jens Liljestrand berättar om Vilhelm Mobergs liv, som starkt präglades av emigrationsvågen till Amerika.
Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76 -
Tom Arvidsson är mannen bakom den välbesökta musik-bloggen Thirsty Boots. Han har i många år under sitt yrkesverksamma liv arbetat som specialpedagog för elever med dyslexi och därigenom fått glädjen att delta när de knäckt "läskoden". Tom är en sann humanist med hjärtat på rätta stället, hans stora intressen är musik, människor, mänskliga möten men också ord och bild. Tom har många strängar på sin lyra. Bland annat har han fått två av sina dikter tonsatta. Du kan lyssna på dom här:
If I Were The Wind (Morgan Erina / Tom Arvidsson)
Höstkänsla (Christer Jonasson / Tom Arvidsson)Författare och böcker som nämns i avsnittet är bla:
Christine Hellqvist
Inger Edelfeldt
Lage Johansson
Milan Kundera, Varats olidliga lätthet
Mitch Albom, Tisdagarna med Morrie
Nick Hornby
Rolf Edberg
Ulf Lundell
Vilhelm Moberg
Walter Ljungqvist -
Hon är en av de mest utskällda barnboksfigurerna i Sverige. Anklagad för att vara äckligt god, generande präktig och löjligt snäll. Varför är Kulla-Gulla som hon är? Jenny Teleman har svaret.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Jag har så länge bett om ursäkt för Kulla-Gulla" Så sa Martha Sandwall-Bergström i en tidningsintervju när kritikerna varit extra elaka. "Men jag ville att sådana människor skulle finnas. Flickorna skulle läsa om henne och bli som hon. Sen skulle jag lämna min stackars flicka till dem. Det var år fulla av gråt för mig och min skadade dotter. Och Kulla-Gulla var en tröst åt mig själv."
Böckerna om Kulla-Gulla gavs ursprungligen ut mellan 1945 och 1951 och var flickböcker som avskyddes av kritikerna men älskades av läsarna.
En saga på rullande småländska om statarliv och godsherre-mentalitet, hunger, solidaritet, kärlek och hat som omvärderats från "sentimentalt dravel" till "Vilhelm Moberg för barnen".
-
I Veronika Malmgrens tyska släkt har man inte talat om kriget. Flykten från Ostpreussen och tiden i det danska flyktinglägret Ostbøl, där Veronikas mamma föddes, har omgetts av tystnad. Så Veronika har skrivit en roman och parat författarens frihet med psykologens (som hon är) blick för mänskliga strategier. Därtill tipsar Mattias Timander om klassiker i nyutgåva. Programledare Lisa Tallroth.
Övriga titlar som nämns i avsnittet:
Passing av Nella Larsen
Hjärtlinjer av Brit Bennet
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Madame Bovary av Gustav Flaubert -
Extra långt och oerhört kvalificerat avsnitt. Agnes, Amandus, Alve talar litteratur i Sveriges enda litteraturpodcast. Om ärkemedelklass, Lilla Augustpriset-tagare, utvandrare, hembygd, inland, ambitionssjuka, gentrifiering, adaption. Mats Jonsson, Elin Willows och Vilhelm Moberg står på tapeten.
-
Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna".
Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset.
Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar.
De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det.
Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng.
Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet.
Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är.
Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet?
Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde.
Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller.
Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige.
Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna.
Anna Axfors
- Vis mere
