Folgen

  • Utrikeskrönika 13 maj 2022.

    Afghanistan fredag.Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, sån man lyssnar på hemma i Sverige, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.Kunde du resa in i landet utan en mahram? är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar, säger jag.Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.De andra då, de som är mer nöjda vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul man känner igen dem på de korta skäggen.En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.Naila Saleem, Afghanistan naila.saleem@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 12 maj 2022.

    Paris torsdag, Hur kan han vara så pigg jämt?Landets president, alltså. Dagen efter första omgången i presidentvalet till exempel, när jag efter några intensiva veckor och nattarbete, äntligen lyckades skaka liv i mig själv runt lunch och slog på teven var han redan ute och tog selfies med väljare.Han är alltid steget före.Jag försöker trösta mig med att han nog inte bor ovanför en dåligt hörande pensionär som tittar på TV till ett på nätterna, och inte heller bor under en ung man som har högljutt sex ofta precis efter att damen under äntligen har somnat.Men ändå.Ta till exempel den där ovanliga, men ändå i hans värld helt typiska veckan i februari.På måndagen hade han maratonmöte med Putin i Moskva.På tisdagen överläggningar med Zelenskyj i Kiev, och Scholtz i Berlin.På onsdagen, vanliga möten med franska regeringen.På torsdagen presenterade han en stor kärnkraftssatsning i ena delen av landet.På fredagen var han värd för en stor konferens om havsmiljöproblemen i den andra delen, och sedan på kvällen- middag med Portugals President i Paris.Efter en så intensiv vecka, med så astunga ämnen skulle man ju kunna tänka sig att han vid presskonferenserna dök upp med ringar under ögonen och stakade sig lite på orden.Men icke. Aldrig.Det händer att svetten pärlar sig i pannan på honom, och några gånger har han visat irritation,Men trött?Aldrig.Inte det minsta.Det är kanske det att han aldrig levt med små barn. Han har inte alla dessa sömnupphackade nätter på CV:t alltså.Man kan ju se på andra världsledare, som tillträder runt fyrtio, som han gjorde.När de lämnar fem år senare har de blivit tunnhåriga, gråskäggiga eller fått några centimeter bredare midjemått.Men inte Macron.Han spelar av allt att döma nog i och för sig inte på bortaplan på nätterna, som ju vissa tidigare franska presidenter gjort.Dubbelliv kan ju naturligtvis vara lite krävande.Och det är klart att han sparar en himla massa energi på att aldrig behöva tvätta kalsongerna själv,Och inte behöver han ta fram faktaunderlag eller boka resor eller så heller.Men ändå.Alla dessa möten och framträdanden...Han läser knappt ens innantill.Och gör liksom aldrig sådant som letar efter läsglasögonen, på en presskonferens inför miljoner tittare, för att sen upptäcka att han visst hade de på sig, som premiärminister Jean Castex till exempel.Kan det vara den 24 år äldre frun Brigitte Macron som är hemligheten?Hon verkar vara den perfekta partnern för någon som nog inte har jättemycket tid för tvåsamhet, lugn och stöttande.Jag ger mig tusan på att hon inte ens snarkar.Men det är klart, att vara alltför energisk, till och med otålig och impulsiv, som har sagts om Macron har ju sina nackdelar för en politiker.Man kan ha svårt att orka med långsamma reformarbeten, kanske sprider lite oro hos kollegor för att ta icke förankrade beslut, och råka säga åt en arbetslös framför TV-kamerorna att det minsann bara är att gå över gatan om man vill ha ett jobb.Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver stillhet och tid för eftertanke för att fungera.Jag undrar om Emmanuel Macron också behöver det eller om han är en sådan där stålman som det sägs att han tycker om att uppfattas som.Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

  • Fehlende Folgen?

    Hier klicken, um den Feed zu aktualisieren.

  • Utrikeskrönikan 11 maj 2022.

    Bryssel, onsdag.De senaste månaderna har jag allt oftare lämnat bubblan i stans EU-kvarter och begett mig ut mot flygplatsen, hit till den ganska ocharmiga stadsdelen Evere.Det är här som Natos högkvarter ligger.Det är numera mer regel än undantag att svenska politiker deltar på alla Natos möten som har varit många sedan Rysslands invasion av Ukraina startade.Men jag har också åkt ut hit allt oftare för att vi svenska journalister har fått ett helt annat tillträde än tidigare till generalsekreteraren Jens Stoltenberg.Vi får nämligen vara med på det som kallas the Scandinavian huddle en mer exklusiv kura ihop sig-träff där generalsekreteraren tar frågor från svenska, finska och norska journalister.Jag och finska mina kollegor har spekulerat kring om vi kommer få samma tillträde när våra respektive länder väl har fattat sina beslut. Det lär vi få reda på snart de historiska besluten är ju bara dagar bort.Frågorna på de här träffarna med Stoltenberg har främst kretsat kring just medlemskap.Hur snabbt skulle det gå att gå med?När skulle vi få del av Natos kollektiva försvar?Vad kan vi få för säkerhetsgarantier under ansökningsperioden?Många undrar också vad det är för organisation som Sverige och Finland kan vara på väg in i. Det är en befogad fråga som jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut.För det är helt klart så att Nato skiljer sig fundamentalt från EU som är den organisation som jag bevakat allra mest under mina år här i Bryssel.EU är en överstatlig organisation med tvingande regler. Väldigt många tvingande regler.EU:s fördrag, som spänner över hundratals och åter hundratals sidor, är inget man plöjer en fredagskväll direkt.Nato är något helt annat. Där finns ingen överstatlighet och inte samma tvingande regler som i EU.Faktum är att det inte finns så många regler alls.Alliansens fördrag består bara av 14 artiklar som ryms på tre sidor. Helt klart något man kan läsa en fredagskväll. Vilket jag uppmanar alla som är intresserade av den pågående debatten i Sverige att faktiskt göra.En sak jag hajade till på när jag läste Natos fördrag för en tid sen var att den mest grundläggande paragrafen, artikel 5, som säger att en väpnad attack mot ett Natoland är en attack mot alla Natoländer, den paragrafen gäller bara om attacken sker norr om kräftans vändkrets.Det spelar ju ingen större roll för Sveriges eventuella försvar, men ändå en intressant detalj.En expert som jag pratade med nyligen förklarade att det var USA som fick in den paragrafen när Nato bildades 1949 för man ville inte behöva ställa upp och ge sig in i potentiella väpnade konflikter i de europeiska medlemmarnas kolonier.Men även om det kan vara skönt att kunna plöja igenom hela regelverket på några minuter gör denna brist på skrivna regler att det är rätt krångligt att reda ut hur alliansen egentligen fungerar. Mycket bygger nämligen på den politiska viljan hos medlemmarna.Just krångligt var ordet som en tjänsteman som jag träffade förra veckan använde för att beskriva Nato. "Det är en jättekrånglig organisation, mycket krångligare än EU" sa hen.En annan, rent visuell skillnad, som slår en när man åker ut hit till högkvarteret i Evere är klädseln.Var och varannan person här är militär iklädd kamouflagemundering.Det är något helt annan än EU:s regelmässiga uniform: kostym och dräkt.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent andreas.liljeheden@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 10 maj 2022.

    Ett två, ett två, testing testing.Det här är Peking, tisdag.Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.Masstesterna har kommit till stan.Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade hälsokod vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.Välkommen till masstesternas förlovade land.Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en Changtaihua, en normalisering.Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.Björn Djurberg bjorn.djurberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 9 maj 2022

    Pretoria måndag. Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga. Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp. Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet. Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som det här är en kuliss. En filminspelning. Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen. Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag. Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.Richard Myrenberg, Pretoria

  • Utrikeskrönikan 6 maj 2022.

    Här är Stockholm fredag,Kanske är det för att vi svenskar har så klumpiga uttryck för att be om ursäkt som ordet fin just nu har fått en så framträdande plats i vårt språk. Som ett slags kompensation. Såå fiiin. Hej fina du. Åh vad fiint ni har gjort. Och körsbärsblommorna är finast.Det pågår en arabisk filmfestival i Malmö just nu och en av mina vänner, en filmregissör från Kairo, frågade mig vad ordet OJ betyder. På det dygn hon befunnit sig i Sverige sa hon att hon hade hört ordet OJ minst 20 gånger. När hon klev av tåget och en kvinna råkade stöta till henne på perrongen. Oj! När barristan på caféet spillde cappucino. Oj!Lite generad var jag tvungen att förklara att jo, man säger så i Sverige istället för att be om ursäkt. På engelska kanske man säger Oh, I'm so terribly sorry I stepped on your foot, so terribly clumsy of me. Översatt till svenska blir det OJ.Och faktum är att det finns en hel lista över engelska uttryck som översätts med ett ord på svenska, den brukar ibland cirkulera på sociala medier, några exempel är:I'm sorry, I did not quite catch what you were saying. Svensk översättning: Va? - istället för, förlåt mig men nu hörde jag inte riktigt vad du sa.Eller: Excuse me, may I disturb you for a second? Svensk översättning: Öh du... - istället för ursäkta får jag störa dig i en sekund?Min vän filmregissören från Kairo skrattade och skrattade och sa att ja, men det är ju precis så fåordiga vi trodde att ni var i Norden när vi såg Tarkovskiljs filmer eller de där svartvita bergmanfilmerna om gud. Men, sa hon, jag trodde att ni hade vuxit ifrån det där dystra, svenskar verkar så positiva nuförtiden.Jo, sa jag, du kanske också har hört ordet fin. Eller åh fiiiina. Själv tänker jag alltid på min gammelmoster när jag hör ordet Fina. Hon hette Moster Edla, men var döpt till Edla Josefina och kallades ibland för bara Fina. En fin liten tant som jobbade i en sybehörsaffär och gärna bjöd på lunch bestående av sillar, sillsalat, prinskorv, Jansson och rökt lax. Och så frågade hon: nå hur smakade det? Min pappa skulle aldrig ha kommit på tanken att svara: fina Josefina, du gör alltid så fint när du bjuder oss på fin lunch, utan han svarade alltid: Hur det smakade? Tja, det var inte värre än vanligt. Varpå fina Josefina fnittrade och skrattade lika förtjust varje gång, och samma fraser upprepades vid varje lunchbjudning. Men så var också detta för 50 år sen, på den tiden när en liten tant som moster Edla Josefina inte skulle kommit på tanken att säga OJ om hon råkat sticka någon med synålen när hon skulle lära ut korsstygn i sybehörsaffärn på Katarina Bangata.Min väninna filmregissören från Kairo, tänkte efter. Jo, hon hade hört ordet FIIIN och tänkt på att just det ordet ofta uttalades en oktav högre än ordet Oj.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Stockholm.

  • Utrikeskrönika 5 maj 2022.

    Odessa, torsdag.Ett skratt förlänger livet, kanske är det därför den judisk-ukrainske fotografen Boris Bukhman som vi träffade här i Odessa skojar nästan hela tiden.Heter du Johan, säger du? Det är ju ett judiskt namn. Häng med till synagogan så kan vi uppgradera dig, göra en liten chop-chop så blir du en riktig jude med bums, säger Boris och skrattar.Han är en tvättäkta Odessit, Odessabo. Hans gammelgammel mormor föddes här, liksom hans barn och barnbarn. Humorn och skrattet finns i Odessas blod.Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna, för hur ska man annars överleva svåra tider, säger han.När vi promenerar med fotografen Boris genom det gamla judiska kvarteret, Moldovanka, hälsar han glatt på alla. Här bor min muslimske vän, säger han och pekar på ett av husen.När vi ses, säger jag Salam Aleykum, han svarar Shalom.Det här är Odessa, här bor folk med alla möjliga bakgrunder, etniciteter, men i dag är vi alla ukrainare.Jag kommer aldrig lämna den här staden, jag klarar mig inte utan Odessa och Odessa klarar sig inte utan mig. Och jag lovar, om jag gud förbjude, träffar på en så kallad befriare, en ryss som påstår att vi behöver räddas från nazister, så kommer jag med stolthet döda denne ockupant, vi behöver inte räddas.När mina vänner ringer från utlandet och frågar hur det går, var alla nazister i Ukraina håller hus, så svarar jag, de hänger i synagogan, tillsammans med sina judiska vänner. Den Odessitiska ironin, sarkasmen.Han tar oss till en av de stora synagogorna i staden och en intilliggande koscherbutik, samtidigt som han stolt berättar om det judiska livet i staden, kulturen.Fast vet ni, egentligen är jag inte jättereligiös, viskar han. Men ibland så ber jag. Särskilt när mina vänner bjuder mig på middagar och serverar griskött, då blundar jag, lägger mina händer över tallriken och ber en bön: kära gud, må du förvandla denna rätt till fisk, och så blir det fisk och så äter jag det, säger han och skrattar.Äter ni också fisk i Sverige? Ni gillar sån där rutten fisk, väl. Jag har aldrig fått äran att smaka.Vi lovar att han ska få det en dag, när vi kommer tillbaka. I gengäld för det löftet ger han oss Matza i gåva, judiskt osyrat bröd som liknar det svenska hårda tunnbrödet. Passar perfekt till surströmming.Som den judiske Odessiten, författaren och krigskorrespondenten Isaak Babel skrev i sina noveller från staden: en man från Odessa kan äta vilken gryta som helst, bara det finns vitlök och lagerblad och lite humor.Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessa lubna.el-shanti@sverigesradio johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 4 maj 2022.

    London, onsdag .Livet som Londonkorrespondent är sannerligen inte stillsamt, eller tråkigt för den delen.Men av någon anledning så verkar det i synnerhet vara männen i mitt liv som håller mig sysselsatt, keeping me on my toes, som man säger.Männen i mitt liv, ja.Boris Johnson, premiärministern, den politiska katten med nio eller kanske ännu fler liv. Mannen som blivit den första sittande brittiska premiärministern att ha tilldelats böter för att ha brutit mot lagen, när han deltog på sitt eget födelsedagsfirande under pandemin. Då, när hårda restriktioner gällde här.Avgångskraven mot honom har avlöst varandra men Boris sitter kvar samtidigt som stormen som fått namnet partygate, fortsätter blåsa som den politiska följetong den blivit.Och på tal om följetonger Jag brukar väl inte tänka att jag har så mycket gemensamt med Storbritanniens drottning Elizabeth den andra. Men männen, eller kanske snarare en man, i hennes närhet har stulit ganska mycket fokus i hennes liv och på brittiska löpsedlar.Jag tänker förstås på prins Andrew, hertigen av York, vän till sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Prinsen anklagades i flera år för att ha förgripit sig på en då 17-årig kvinna, för två decennier sedan. Den anklagelsen slutade med en förlikning i amerikansk domstol. Därmed riktades rampljuset bort från Andrew, som brukar kallas drottningens favoritson, i god tid innan regentens sjuttio år på tronen ska firas stort i sommar.Och de senaste dagarna har den brittiska befolkningen fått stifta bekantskap med en annan man, en parlamentsledamot som inte gjorde så mycket väsen av sig fram tills nu. Toryledamoten Neil Parish har nu blivit vida känd under smeknamnet porr-ledamoten - efter att han alltså tittade på porr i sin mobil, sittandes på bänkarna i det brittiska underhuset.Hans förklaring? Att han sökte på nätet efter traktorer, en Dominator, och då trillade över något helt annat.Neil Parish medgav dock att vid ett annat tillfälle hade han gått in på samma sajt igen, den här gången inte för att titta på traktorer...Ett ögonblick av vansinne, kallade han det för, innan han lämnade in sin avskedsansökan.Fler än 50 parlamentsledamöter utreds just nu för olika typer av överträdelser allt från sexistiska kommentarer till tafsande och trakasserier. Porrtittandet, utredningarna och flera andra avslöjanden på senaste tiden, har väckt en debatt om vad det är för kultur som råder i hjärtat av brittisk politik om sexism i maktens korridorer.Stephanie Zakrisson, London stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 3 maj 2022.

    Bangkok tisdagInternationella pressfrihetsdagen infaller den 3 maj varje år. Jag tycker att det är en dag värd att uppmärksamma. För ett samhälle utan fri press är inte ett fritt samhälle.Vi lever i en tid när journalister får det allt svårare att verka fritt runt om i världen. Jag märker det genom att det blir allt svårare att få journalistvisum till dom de sydostasiatiska länder jag bevakar. Dagligen hotas, förföljs, trakasseras och mördas reportrar runt om i världen. Bara för att vi gör vårt jobb och för att vi vill berätta för dig om hur det ser ut i samhället och spegla orättvisor, korruption eller maktmissbruk.Det vi gör är att vi använder vår rätt till yttrandefrihet. En rätt och frihet som gäller alla världens invånare enligt artikel 19 och 20 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr får allt färre den möjligheten. Jag är inte ensam om att tycka att det är en oroande utveckling. Pressfriheten gynnas heller inte av att vi har ledare runt om i världen som öppet hånar och talar illa om journalister som jobbar för oberoende medier. Det är oroväckande och påverkar press- och yttrandefriheten runt om i världen. Även i Sverige.När Reportrar utan gränser varje år presenterar sin lista över pressfrihetsindex i 180 länder ger det en tydlig bild över situationen för yttrandefrihet i världen.Jag bevakar länderna i Sydostasien och år efter år finns de länderna med i listans allra nedersta del. I det absoluta bottenskiktet finns Laos och Vietnam på 172.a respektive 175.e plats. Vietnam är det land i världen som håller näst flest journalister eller människorättsaktivister fängslade. Bara Kina håller fler bakom lås och bom.Länder som vi kanske tror har en relativt stor pressfrihet som Singapore, Filippinerna och Thailand ligger alla på den sämre halvan av pressfrihetsindex. Singapore ligger inte långt efter Kina när det gäller att kuva mediefriheten. Regeringen där är snabb med att stämma kritiska journalister, utöva påtryckningar med hot om att förlora jobbet. Man har till och med tvingat journalister att lämna landet. I Filippinerna har 5 journalister mördats de senaste 2 åren och under samma tid har flera oberoende mediabolag tvingats att stänga efter påtryckningar från regeringen och situationen för reportrar i landet blir allt sämre.I Thailand kan all kritik mot regeringen eller kungahuset leda till långa fängelsestraff som underlättas av en mycket sträng lagstiftning. Det har lett till en utbredd självcensur bland journalister och hotar på så sätt både yttrande- och pressfriheten i landet.Sedan militären tog makten vid en kupp i Myanmar förra året har all fri press, radio och TV stängts ned. Hundratals journalister finns på juntans lista över fiender mot staten och många av dom har tvingats fly landet eller håller sig gömda i djungeln.Det är en mörk bild av pressfriheten i Sydostasien som jag lägger fram, men det finns en ljuspunkt. Östtimor, den lilla unga nationen som slogs och besegrade Indonesien för självstyre. Där har den friapressen blomstrat sedan självständigheten.Så ägna gärna en tanke på pressfrihetensdag åt hur tacksamma vi ska vara i Sverige för att vi fortfarande har en oberoende och fri press. För om vi inte är på vår vakt kan läget förändras snabbt och Sverige kan snabbt rasa från sin tredjeplats på listan över pressfrihet i världen.Peder Gustafsson, Bangkok. peder.gustafsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 2 maj 2022

    Göteborg måndagJag rör mig i ryska gränstrakter - i Norge, Finland och Baltikum. Platser där resor över gränsen och mötet med den närmsta grannen tillhört vardagen. Handel, idrott, kultur, familj och vänner har haft ett självklart utbyte mellan länderna. Nu är bilden en annan. Fenomenet är inte nytt. Vi har sett det förut. Två års pandemi gjorde oss varse om hur ett yttre hot snabbt kunde förändra situationen och stoppa ett gränsnära utbyte. Som Norgekorrenspondent har jag under pandemin sett och hört mycket om vad en stängd gräns betyder för människor i gränsbygder. Splittrade familjer, stora ekonomiska förluster och hur snabbt ett vi och dom-beteende uppstod. Men nu har hotet fått en annan dimension, något mer än ett virus. Grannen i öster har förändrats, bytt ansikte och står för en ny oförutsägbarhet. Människor i gränsbygder har fått en ny osäker situation att förhålla sig till. Jag möter det i nordnorska Kirkenes, bara ett stenkast från Ryssland. I 30 år har man jobbat här för ett ökat utbyte med närmsta grannen. I centrum är gatuskyltarna skrivna på båda språken, många har familj och vänner på båda sidor gränsen och handelsflödet har betytt mycket för området. Nu är det stopp. Stängt och tyst när det gäller utbytet med Ryssland. I estländska Narva är bron över till Ryssland bara 130 meter lång och den stora majoriteten av invånarna rysktalande. Många blev kvar efter den sovjetiska ockupationen och en misslyckad integration och dåliga språkkunskaper i estländska hos många äldre splittrar generationer i synen på kriget. Man undviker att prata om det för att inte bli ovänner. Och den enkla, vardagliga rörelsen över gränsen är borta. I finska karelen var gränsstationen i Nuijama, landet största gränspassage till Ryssland med 3 miljoner gränspassager om året före pandemin. Nu är det nere i 10 procent och de stora ytorna är tomma och öde. Sankt Petersburg ligger bara 20 mil in på ryska sidan och med omkring fem miljoner invånare, nästan lika många som i hela Finland innebär förlusten av ryska besökare ett stort ekonomiskt tapp. Men svårare och sorgligare än de förlorade inkomsterna är de mänskliga såren. Splittrade familjer, rysktalande som känner sig utsatta och återigen talas det om vi och dom. Rädslan som kommer när närmsta grannen i öst visar sig vara en annan än den man trodde. Jag möter en gnagande känsla och oro hos människor. Vad händer efter Ukraina? (I Baltikum är minnet av sovjetisk ockupation stark. ) Pandemin stängde gränsen. Det var tufft men det kom ett vaccin och människor kunde återigen mötas och röra sig som förr. Nu är frågan - När kommer det ett vaccin mot krig?Carina Holmberg för P1 morgon

  • Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022.

    Stockholm, fredag. Kareem är död. Han blev fyra år. Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens. Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på. Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp. Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar. Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster. Hans lilla kropp orkade inte. De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat. För Kareems familj är sorgen oändlig. Saknaden avgrundsdjup. Kareem blev ett av krigets offer i Jemen. Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet. Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig. Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid. Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning. Kontrasterna så brutala. Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning men däri under det genomskinliga locket ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev. Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl. Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder. Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade. Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma. Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker. Nu sker det igen. Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar. Men längre österut hedras ingen med nallar. I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes. Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna. Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila? Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så? Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn och kanske är det just därför de utsätts. Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent johan.mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 28 april 2022.

    Washington torsdag morgon.I fredags fick vi ett sånt där sms som alla föräldrar här i USA bävar inför att få. En varning från barnens förskola om att något hänt, och skolan gått in i lockdown, ingen fick gå in eller ut och vi fick inte hämta barnen. Polisaktivitet i området stod det. Så kom ett meddelande från en annan förälder som berättade att det rörde sig om en active shooter. En pågående skjutning. Samtidigt utanför vårt hus, bara några minuter från förskolan, hörde vi polissirenerna och helikoptrarna som hovrade. Snabbt fick vi veta att skjutningen verkade pågå några kvarter bort från oss, vid en annan skola. Lättnaden över att det inte pågick en skjutning på våra barns förskola blandades med oron över att det kanske istället skedde bland andra barn i vårt område.Det skulle efteråt stå klart att det som hänt på Connecticut Avenue, en av de livligaste huvudgatorna här i Washington, var att en 23-årig man skjutit över 100 skott från ett lägenhetsfönster på femte våningen, rakt ned på okända människor och mot en mellan- och högstadieskola. Han sköt helt urskillningslöst mitt under rusningen en varm fredagseftermiddag då eleverna slutade och folk var på väg hem från sina jobb och på väg mot uteserveringarna. Fyra personer skadades, varav ett barn. Polisen hittade flera vapen och prickskyttsutrustning när de stormade lägenheten och säger att det är ren tur att inte fler skadades eller dödades. 23-åringen hade då tagit sitt eget liv, och man vet fortfarande inte motivet, bara att han gjort flera google-sökningar på olika masskjutningar i USA. Till exempel den i New Yorks tunnelbana för bara ett par veckor sen, då över 20 människor skadades.Även om det är ovanligt med en gärningsman som avlossar 100 skott mot folk från ett snipers nest, som polisen kallar det, så var skjutningen bara en av tio stycken under helgen i Washington. Och faktum är huvudstadsområdet precis som nästan alla storstäder i USA sett en kraftig ökning av antalet skjutningar de senaste två åren. Det beskrivs som att USA är mitt uppe i en allvarlig vapenvåldsepidemi. Så pass allvarlig att skjutvåld under 2020 gick om bilolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn i USA, inklusive självmord och olyckor, enligt en ny studie från University of Michigan. En nyhet som nästan är svår att ta in. Och barn i utsatta områden drabbas som vanligt hårdast, den här epidemin är dödligast för dem.Vi fick efter ett tag gå och hämta barnen på deras förskola i fredags, en förskola i ett område där skjutningar inte är vanliga, där gängvåldet inte är vardag. På väg hem, förbi körsbärsträden som nu blommat över, kunde vi höra polissirenerna tjuta och helikoptrarna hovrade fortfarande ovanför oss. Barnen pekade nyfiket mot himlen.Cecilia Khavar, i Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 27 april 2022.

    Berlin, onsdag.Det var inte utan att jag studsade till så pass att jag petade en kollega i sidan och pekade. Vi var en handfull svenska journalister som lotsades genom förbundskanslerns tvättmaskinsliknande ämbetsbyggnad på väg mot pressträffen med Magdalena Andersson och Tysklands Olaf Scholz häromveckan.Och så hängde det plötsligt där, porträttet på Gerhard Schröder, Scholz' föregångare som socialdemokratisk förbundskansler. Till höger om honom Helmut Kohl, till vänster en tom yta där väl Angela Merkels porträtt är tänkt att hängas.Och genast blev det så tydligt, hur den förre kanslern som idag måste vara Vladimir Putins främsta försvarare i väst är en ofrånkomlig del av Tysklands moderna historia. Att socialdemokraternas partiledare bestämt sig för att hon framöver bara tänker kalla honom för affärsman, det blir en verklighetsfrånvänd, förnekande skönmålning. Men det är lätt att förstå frestelsen, för problemet Schröder, det växer för var dag som går.2005, bara 17 dagar efter att Angela Merkel avlöst Gerhard Schröder vid makten, blev han chef för projektet han själv drivit igenom, gasledningen Nordstream 2. Efter krigsutbrottet i Ukraina har han vägrat lämna sina lukrativa uppdrag i Kremls tjänst, trots att hans stab har sagt upp sig i protest, trots att det kostat honom hedersmedborgarskapet i sin hemstad och hedersmedlemskapet i sin älskade fotbollsklubb.Men det skulle bli värre.I helgen publicerades en intervju med Gerhard Schröder i New York Times. Mea culpa är inte min grej kommenterade gammelkanslern det faktum att han inte uttrycker ånger utan istället fortsätter att tjäna miljoner på sina band till den ryske regimen. För många i hans parti var det droppen, nu vill minst 14 lokalföreningar utesluta Schröder ur SPD, en ledande socialdemokrat vill sätta honom på EU:s sanktionslista.Men frågan är om Gerhard Schröder är problemet eller bara dess mest extrema symptom. För socialdemokraterna var långt ifrån ensamma om att se handel och ömsesidigt beroende med Ryssland som stabilitetsskapande. Stora delar av det politiska Berlin har fått sina grundvalar pulveriserade och har tvingats inse att de som varnade för att beroendet av rysk energi gjorde Tyskland utpressningsbart hade rätt.Det är omvälvande att erkänna fel, smärtsamt att hantera fantomsmärtorna efter krossade övertygelser och svårt att erkänna sin egen roll i haveriet som är den tyska rysslandspolitiken.Den konservativa oppositionen sparar i iallafall inte på krutet, de kallar Schröder för en rysk legosoldat och ifrågasätter om hans porträtt alls ska få hänga där i raden av gammelkanslers på kanslerkontoret. De verkar enklast att glömma porträttet som än så länge fattas där på tavelväggen, det av kanslern från de konservativas egna led; Angela Merkel, som hade den yttersta makten i 16 år och fram tills så nyligen att färgen ännu inte hunnit torka på hennes avbild.Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 26 april 2022.

    Köpenhamn tisdag.Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig. Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år. Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent samuel.larsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 25 april 2022.

    Caracas måndag. Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.Varför det blev så, beror på vem man frågar.De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen bara 50 procent.Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.Optimismen är alltså på väg tillbaka.Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.Ivan Garcia, Caracas ivan.garcia@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 22 april 2022.

    Stockholm, fredag. Jag undrar hur det är med Aleksandra Nikolajevna, som stod i solskenet på en marknad i utkanten av Mariupol och sålde plasthinkar, sopborstar och råttfällor. Det var i januari i år och vi pratade om hotet från Ryssland. Aleksandra Nikolajevna hoppades på det bästa men hyste inga illusioner. Putin behöver en landväg till Krim, den av Ryssland annekterade halvön. Och vägen dit går via oss i Mariupol. Det förstår vi mycket väl", sa hon. En bit bort, mellan husen på Olympiagatan där ordet "skyddsrum" stod skrivet som ett ont tecken på husväggen, promenerade Tatjana och Roman hand i hand. De önskade sig bort från Mariupol, så långt bort från Ryssland som möjligt. De ville inte tro på kriget då men ville bort i alla fall, till en värld av större friheter och möjligheter. Jag hoppas de har rest nu, att Aleksandra Nikolajevna inte heller är kvar i den stad som sedan vi sågs för drygt tre månader sedan har smulats sönder av ryska bomber. Jag tänker på Ilja Navalnyjs öde. En 61-årig man från Butja, förstaden till Kiev som blivit symbol för ryska soldaters grymhet. Ilja Navalnyj sköts i huvudet och bröstet när han gick ut för att röka en cigarett. Invid hans döda kropp låg ett uppslaget pass. Människor i Butja sa till journalister som besökte platsen att kanske sköts han bara av den anledningen att han bar samma efternamn som den fängslade ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Jag tänker på vad som verkar vara Vladimir Putins upplevda behov av att förinta sina fiender. Må det vara en Aleksej Navalnyj, som varit fräck nog att utmana Putin om makten eller landet Ukraina som tagit sig friheten att välja sin egen väg, bort från den ryska. Och hur han rättfärdigar sina handlingar genom att smeta ner sina fiender med begrepp som förrädare, nazister - och flugor.Det är så vi, ryssar, gör med förrädarna, sa Putin nyligen. Spottar ut dem likt flugor som av misstag förirrat sig in i våra munnar. På väg ut till Olympiagatan i Mariupol, där Tatjana och Roman gick hand i hand och till marknaden där Alexandra Nikolajevna sålde plasthinkar och råttfällor, passerar man stålverket Azovstals jättelika fabrikskomplex. En plats som nu beskrivs som helvetet på jorden med såväl civila som ukrainska soldater fast därinne. Igår sa Vladimir Putin att Azovstal ska blockeras, så att inte ens en fluga kan ta sig ut därifrån. Jag frågade Aleksandra Nikolajevna där på marknaden i Mariupol vad hon tror Vladimir Putin är ute efter i Ukraina. Hon tvekade lite och sa sedan att tja, han vill nog ha hela Ukraina. Och människoliv, det har historien visat, bryr han sig inte om.Johanna Melén, Rysslandskorrespondent johanna.melen@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 21 april 2022.

    Stockholm torsdagBloggaren Valerij Kulesjov hittades igår kväll död, skjuten flera gånger i huvudet och överkroppen. Kulesjov tillhörde det ukrainska motståndet i det ockuperade Cherson i södra Ukraina. Han var en aktivist, som precis som många andra i den ockuperade staden vägrade att erkänna den ryska ockupationsmakten.Den ryska ockupationen är redan ett faktum i fler orter än Cherson, framförallt i sydöstra Ukraina. I städer som Energodar, Melitopol och Berdjansk råder rysk ockupation.En ockupation som inneburit återuppresta Leninstatyer på torget i Genichensk, ukrainska flaggor utbytta mot ryska eller i vissa fall sovjetiska röda. Rubeln införd i städerna och kollaboratörer, som placerats som nya borgmästare eller rektorer i skolorna. Men där fortfarande invånare protesterar mot ockupanterna och viftar med blågula fanor, något som blivit allt farligare för dem.I statliga ryska Ria Novosti visas en video från en lektion i en skola i Mariupol, i en del av staden som kontrolleras av ryska styrkor. Några män står framför en elev och berättar om hur de nu befriats från nazismen. Männen kommer från Ryssland. Ukrainska lärare som går med på att arbeta på skolorna ska först filtreras i särskilda läger på Krim, påstås det.Somliga ukrainare har valt att samarbeta med ockupationsmakten. En elektriker har utsetts till rektor på ett gymnasium i Energodar, en man som enligt uppgift var väldigt förtjust i det ryska. Hans första åtgärd, att riva ned en tavla till minne av en elev i skolan, som dött i strider i östra Ukraina för några år sedan.I maj planerar ockupationsmakten att genomföra folkomröstningar och skapa låtsasrepubliker som Chersons folkrepublik, i linje med det som Ryssland redan gjorde för åtta år sen på Krim och sen i Luhansk och Donetsk.Det blir fejkade folkomröstningar i strid med alla regler, precis som de som skedde för åtta år sen.För Ryssland gäller det att presentera framgångar i Ukraina lagom till Segerdagen den 9 maj. En segerdag som fyllts med ny betydelse under Vladimir Putin. Allt mer militariserad med nya vapen, som presenteras i paraderna på Röda torget. Ett firande av en sovjetisk seger i det stora Fosterländska kriget - alltså andra världskriget.Hur förvånade och upprörda skulle de inte ha blivit, de som faktiskt var en del av den segern, de sovjetiska soldaterna. En seger med ofattbart lidande och 20 miljoner döda soldater - Stalins kanonmat. Att de sovjetiska soldaterna, med rötter i Ryssland, skulle invadera sina sovjetiska kamrater ukrainarna. Det hade de nog aldrig kunna föreställa sig.För så länge veteranerna fanns kvar var deras tydligaste budskap till eftervärlden - aldrig mera krig.Maria Persson Löfgren maria.persson_lofgren@sr.se

  • Utrikeskrönika 20 april 2022.

    Warszawa onsdag.Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt. Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen? Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö. Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära. Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor. I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann. Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey. Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?Richard Myrenberg, Warszawa richard.myrenberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 19 april 2022.

    San Francisco, tisdag. Direkt demokrati var det som gällde när den hunkigaste Jesus-kopian skulle utses på påskdagen här i San Francisco. Den som folkmassan jublade högst över vann. Och det var många som var med och skrek. Dolores Park var fullt av folk som ville fira påsk tillsammans med The Sisters of Perpetual Indulgence - hbtq-aktivisterna som gjort sig kända för att kombinera drag med nunne-utstyrslar - och som funnits i San Francisco sedan 1979. En uppsjö av kandidater ställde upp i årets Hunky Jesus-tävling. En del av dem hade politiska budskap, andra försökte bli en vinnare genom lite allmänt blasfemisk buskishumor. Jag tappade räkningen på hur många skämt om att Jesus var välhängd som drogs därifrån scenen. Men både historiskt korrekte Jesus och Jesus med ett kors täckt av påskgodiset peeps fick se sig besegrade av Black Woman is God-Jesus det här året. Det var hög tid för en svart kvinna att ta hem den här tävlingen, tydligen. Påskfirandet i Dolores Park är en del av den lite gladare queeraktivismen i San Francisco, men många som är politiskt engagerade i hbtq-frågor har också varit aktiva i vårens hetaste politiska konflikt här i stan. Omritningen av San Franciscos valdistrikt. Det här är en viktig fråga, varje valdistrikt väljer en representant till den elva personer starka styrelse som styr staden tillsammans med borgmästaren. Och processen för att anpassa distriktens storlek utefter resultaten i den senaste folkräkningen har blivit allt mer infekterad. Men till skillnad från hur det ser ut på många andra håll i USA i den här typen av frågor så utkämpas inte valdistriktskonflikten i San Francisco mellan republikaner och demokrater. Nej, här i San Francisco är det snarare vänster- och högerflygeln inom det Demokratiska partiet som slåss mot varandra. Republikanerna är ett litet parti i sammanhanget - Donald Trump fick under 13 procent här i senaste presidentvalet. Kritiken mot de nya valdistrikten kommer bland annat från representanter för latinos, svarta och hbtq-personer. De menar att San Franciscos minoriteter splittras och tappar sitt inflytande i och med de nya distriktsindelningarna. Även en liten grupp i staden kan ju göra stor skillnad om många av dess medlemmar bor i ett och samma distrikt. Efter protester, demonstrationer och maratonmöten där upprörda representanter från allmänheten fick dela med sig av sina åsikter, så slutade allt i ett antiklimax. Arbetsgruppen röstade ner sitt eget slutförslag om nya valdistrikt. Missade sin deadline. Och har eventuellt öppnat upp för rättsliga följder i frågan, som måste vara löst i början av maj. Det här är betydligt mer komplicerat än att välja en hunkig Jesus. Roger Wilson, USA-korrespondent.

  • Utrikeskrönikan 14 april 2022.

    Bangkok, torsdag. De allra flesta av oss har någon gång läst ett horoskop eller blivit spådda om vår framtid, kanske i handen eller i kaffekopp. Det är alltid lika spännande att se om miljonvinsten ska trilla in efter att man läst i ett horoskop att torsdagen kommer med rikedom och glädje. För många har horoskop blivit en slags underhållning som man kan läsa högt för varandra vid förmiddagsfikat och skratta åt. Men det finns de som verkligen tar detta med horoskop och astrologi på största allvar. För många asiater är ett besök hos astrologen ett måste innan man tar ett viktigt beslut. Allt från vilken yrkesbana man ska välja, när det är dags att ta första spadtaget för det nya huset till vilken dag man ska genomföra ett stort evenemang. Genom historien finns det en lång rad asiatiska politiska ledare som rådgjort med orakel och siare innan de fattat viktiga beslut. Indira Gandhi konsulterade i hemlighet astrologer. De indonesiska presidenterna Sukarno och Suharto lät båda ockultism påverka arten och tidpunkten för vissa politiska beslut och i ärlighetens namn så har också en lång rad ledare i väst låtit besluten styras av spåmän. Men jag tänker hålla kvar vid den asiatiska horisonten, för på få ställen är det så viktigt med lyckotal, nummerkombinationer och gynnsamma horoskop som i Asien. I det superkommersiella Singapore är lyckotal viktiga bland affärsmän och börshajar. Ett telefonnummer med ett specifikt lyckotal kan säljas för miljontals dollar till rätt köpare men ingenstans har jag träffat på en så enorm tilltro till horoskop, spådom och det näst intill ockulta som i Myanmar. Där tas inga stora viktiga beslut innan man träffat ett orakel. I stort sett alla av mina burmesiska vänner har beslutat om vilken dag de ska gifta efter att ha rådgjort med en stjärntydare. Det är inte bara på det privata planet man söker svar i stjärnorna. Även vid öppnandet av affärsverksamheter är det viktigt att tecknen visar rätt. Jag har varit med om att starten av en ny radiokanal fick lov att skjutas upp i två veckor för att astrologen sa att tecknen var fel, det var bäst att vänta. Ägaren till radiostationen, som litade blint på sin personliga astrolog, tog utan att blinka beslutet att skjuta fram starten av radiokanalen ett beslut som kostade hundratusentals kronor. Även Myanmars generaler som genom åren har styrt landet som ett skräckvälde har en enorm tilltro på astrologi, ockultism, numerologi och svart magi. När Myanmars nya huvudstad Naypyidaw skulle byggas tillfrågades den då styrande generalens orakel om platsen för den nya staden, samma spåman kunde också ge det exakta datumet när flytten från den gamla huvudstaden Yangon till den nya skulle ske för att vara mest gynnsam. 6 november 2005. Generalens lyckonummer var elva. November den elfte månaden, lägg samman dagen sex och året fem och det blir elva. Att den senaste militärkuppen i Myanmar, den första februari 2021 genomfördes just den dagen är ingen tillfällighet. 20-21-02-01 en bra sifferkombination och datum att genomföra en militärkupp enligt stjärnorna tyda av generalernas astrologer. Det generalernas orakel tycks ha missa i sina horoskop är det hårda motstånd mot kuppen man mött från folket. Men även en astrolog kan ha fel, eller kan det vara så att oraklet inte säger allt de ser i sin spådom. Peder Gustafsson, Bangkok peder.gustafsson@sverigesradio.se