Folgen
-
Utrikeskrönika 29 maj 2023.
M2 måndag.
Jag skriver det här på motorvägen från Lahore till Islamabad. M2:an jämte de andra avgiftsbelagda motorvägarna gör det möjligt att färdas snabbt och bekvämt i ett Pakistan som annars inte är känt för sin effektivitet eller höga komfortfaktor.
Vi susar förbi frodiga jordbruksfält. Risplantor i vatten, majs och sockerrör – den senare gör man gärna juice av på sommaren. Den agrara sektorn är stommen i det pakistanska samhället. De söta aprikoserna och persikorna från Swatdalen, som nu är i säsong, är en nationell stolthet. I väst är Swat mer förknippat med fundamentalisternas mordförsök på Malala Yousafzai. Och så har vi förstås mangon, drottningen av alla frukter, som också börjar mogna nu. Det finns små och stora varianter, från sorten man kramar saften ur och dricker till dem man äter eller picklar.
Övermogen är däremot den politiska röran, åtminstone att döma av reaktionerna hos de jag försökt prata politik med de senaste dagarna. Många vill inte prata alls när de hör ämnet, andra suckar djupt innan de ger sin åsikt. Irritationen är större än vid mitt förra besök för sex månader sedan. De ständigt stigande priserna på mat och andra livsnödvändigheter har fått tålamodet att tryta och politikerföraktet jäser.
Imran Khans parti PTI är fortfarande populärt, särskilt bland de unga men även den nuvarande regeringen har sina förespråkare – däremot uppskattas kampen dem emellan av få. De senaste veckorna har bjudit på våldsamma sammandrabbningar mellan Imran Khans PTI-anhängare och polis. Militära symboler har attackerats och PTI-företrädare har gripits, släppts och gripits på nytt. Det är spänt och rädslan för hur långt det här kan gå är påtaglig.
Det spelar ingen roll vem som har makten, de gör ändå inget för oss vanliga människor får jag höra. Min lön är densamma men priserna har fördubblats klagar man. Igår söndag höjdes priset på bröd; bagarna hänvisar till höjda råvarupriser.
Men en sak är sig i alla fall likt; barnen från ekonomiskt utsatta familjer i Lahore svalkar sig fortfarande i stadens vattenkanalsystem. De hoppar glatt i det bruna vattnet för en stunds respit från majvärmen som igår låg på 37 grader. Det spelar ingen roll att trafik dundrar förbi på bägge sidor om kanalen. Glädjen från att plaska runt finns där ändå.
Det är om de här, de unga allt handlar om egentligen. Deras framtidsutsikter. Allt för många har inga jobb. Om politiken inte får ihop sig riskerar barnen i kanalen att sälla sig till den skaran om några år.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 26 maj 2023.
Belgrad, fredag,
Ni som lyssnat på mina krönikor tidigare, vet att jag har en förkärlek till den halvgalne regissören Emir Kusturicas filmer.
Men sedan jag började hänga nere på Balkan mer frekvent, så behövs inte längre filmerna – verkligheten är Kusturica nog.
Häromveckan var jag i Belgrad och hade bokat in en advokat för lite snack kring masskjutningarna i slutet av mars och han tog emot på en adress i centrala stan.
Herr advokat öppnade och jag klev in i – 70-talets Serbien.
En magnifik våning, fullkomligt mättad med föremål och möbler som skulle kunna få vilken vurmare av Jugoslavien-eran att svimma av lycka.
Där fanns de tunga möblerna i rosenträ. Utsökt konst i olja och grafik, advokatens skrivbord en fröjd att ta del av. Bland otaliga ting, en askkopp i kobolt, en laddad pistol, precis som det ska vara...
Men i alla fall – advokaten synade mig. Jag upptäckte inom loppet av två minuter att här skulle det inte bli någon intervju – min värd var aaaningen mer än salongsberusad.
Det blev istället ett samtal och en lektion – i hur man hanterar besvärliga situationer i vardagen eller snarare hur man får statens tjänare i olika skepnader att, så att säga, titta bort...
Nå, advokaten visste allt om detta.
Jag – visste inget om detta.
Varpå herr advokat, när han insåg min sjukt dåliga förankring i livets väsentligheter, utbrast som vore han trampad på tårna: ”Jag lät mig luras av ert namn, men ni är inte från Balkan.”
Han hade föga förvånande utgått från det, vilket ju dessutom var korrekt. Mina balkanrötter kan jag inte avsvära mig.
”Man måste vara kreativ för att ta sig ur en oäven situation”, sa han med en lättsam självklarhet.
Jag protesterade lite matt om att han generaliserade upprörande grovt... Hans påstående var taget ur luften, försökte jag...
Men advokaten lyssnande inte. Han förevisade mig hur jag skulle förvara mina pengar, alltid dubbla portmonnäer – vanliga pengar i en och mutpengar i den andra.
Han delade med sig av metodik och praktiskt utförande – jag fick en seriös lektion i avancerad svartkonst.
Advokaten skröt sedan om hur han i början av sin karriär hjälpt 500 poliser i ett case mot staten, gällande något statligt bonusprogram som dragits tillbaka, som slutade med förlikning, där staten drog nitlotten.
”Min insats var pro bono, men jag fick fem frikort”, sa advokaten glatt.
Jag glodde lite fånigt å upprepade – fem frikort?
Ja, mina polisvänner kunde så att säga erbjuda en hjälpande hand för att underlätta mina case, med exempelvis ”bevis saknas” eller något annat juridiskt passande...
Jag fick fem sådana, skrattade advokaten och sa att allt lyckligtvis var juridiskt preskriberat, och muttrade om att dagens serbiska poliser var tråkigare i den bemärkelsen.
Det blev en minnesvärd kväll trots allt.
Om advokaten skröt, överdrev eller ljög rentav, högst troligt – men i så fall i bästa Kusturica-anda. Och då är han förlåten.
Jag antydde detta för min serbiska fixare när vi senare gav oss ut i Belgrads kvällsvimmel.
Hon tittade på mig – och sa: ”Vadå, överdrev??”
”Du fattar verkligen inte – var sa du din familj kom ifrån....?”
Milan Djelevic, Belgrad
[email protected] -
Fehlende Folgen?
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Stockholm, torsdag.
Vart skulle man fly? Till sommarstugan? Till avlägsna släktingar i andra delar av Sverige? Ut i skogen? Om kriget, om krisen kom?
En gång efter att Hesa Fredrik hade gått igång av misstag i Stockholm, togs frågan upp vid middagsbordet. Ja, vart tar man vägen om kriget kommer?
Lite på skämt, lite på allvar smed vi planer, tog fram kartor, målade upp scenarier, diskuterade köplistor, som om det var det enda alternativet – att lämna.
Som om man bara skulle plocka ihop sina nödvändigheter och fly för sitt liv, så självklart för många men förmodligen inte för alla.
För ett par veckor sedan träffade jag Kolja i Kramatorsk, en ung kille som evakuerar civila från städer vid frontlinjen, och från städer som utgör själva frontlinjen, som till exempel Bachmut.
Ja, han evakuerar civila från Bachmut.
Staden som inte längre finns, staden där strider pågår 24 timmar om dygnet, där bostadshus förvandlats till högar av bråte, tegel, cement. Där människor begravt dom sina i trädgårdar, i parker och där bland ruinerna, under jord bor det ungefär 3000 personer, som av olika skäl inte kunnat eller inte velat lämna sina hem.
Kolja visar mig ett klipp från ett samhälle i utkanten av Bachmut.
Han filmar en man i medelåldern, ansiktet fårat, rynkorna djupa, kläderna slitna, huset bakom honom saknar tak, fönster.
I klippet uppmanar Kolja mannen att packa sina saker: Följ med, jag kör dig till ett flyktingcenter i Kramatorsk, till säkerhet, säger han.
Mannen skakar på huvudet: Nej, det tänker jag inte. Jag bor här. Har du förresten en cigarett att bjuda på?
Kolja försöker på nytt: Följ med, du kommer dö här.
Mannen skakar återigen på huvudet: Och vem ska ta hand om huset, säger han och nickar mot den skadade byggnaden bakom honom. Min dotter är begravd här, jag kan inte lämna henne.
Kolja kör iväg, mannen stannar.
Den mannen stöter man på i Ukraina överallt. De som säger att de inte kan fly, för vem ska då ta hand om huset, hur trasigt det än må vara, och kolonilotten måste skötas, och katten matas, och gamla släktingar, föräldrar tas omhand, och vem behöver oss i en främmande stad? Hellre dör jag i min egen säng, omgiven av mina väggar.
Borta bra men hemma är hemma.
Ibland är det svårt att förstå vad som driver människor att stanna, inte fly. Kanske just för att frågan för mig är så hypotetisk, ja var skulle man fly om kriget, om krisen kom. Kanske ingenstans.
Lubna El-Shanti för P1 Morgon
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Pretoria onsdag.
Vad är vitsen med en motordriven lövblåsare? Vem kom på det egentligen? Meningslösa maskiner som låter som trimmade mopeder, med det enda syftet att fösa torra löv framför sig? Är det ekonomiskt rimligt, miljömässigt? Knappast. Just nu är tiotusentals igång i ett allt vintrigare Sydafrika, där de torra löven obönhörligen av någon anledning, måste bort från infarter, nedfarter, utfarter och välklippta gräsmattor. Men för mig är ljudet det värsta, det låter och skramlar överallt.
Å andra sidan är de ingenting jämfört med de jättelika dieselaggregat som kickar igång vid varje köpcentrum, sjukhus och större företag de gånger det är load shedding, planerade strömavbrott. Och det är ofta numera. Tänk er en större traktormotor som står på tomgång i ett parkeringsgarage, återigen, miljömässigt en katastrof – och vad gäller sound pollution – ljudförorening – helt galet, det går inte att prata, inte att tänka.
Det brummar, fräser, bullrar överallt. Och värre blir det troligen i Afrikas mest utvecklade ekonomi, både med strömavbrott och sound pollution. Eskom, det statliga kraftbolaget som försörjer landet med 90 procent av all el, har aviserat ännu fler och längre strömavbrott upp till det som här kallas stage 8, alltså drygt halva dygnet utan el.
För vanliga människor i kåkstäderna är det här outhärdligt, med temperaturer som kommer krypa ner mot minusgrader ju närmare vintern i juni/juli vi kommer, för näringslivet är det en katastrof som kostar miljarder. Det beräknas att landets BNP minskar med mellan 7-8 procent, troligen mer, enbart på grund av elproblemen.
Men vad värre är – allt fler rapporter talar om höga chefer inom näringslivet här som nu helt tappat förtroendet för president Cyril Ramaphosa – mannen som sågs som räddaren i nöden 2018 efter det förlorade decenniet – åren under Jacob Zuma. Ramaphosa verkar oförmögen att fatta beslut, samtidigt som den lokala valutan, randen har störtdykt. Sydafrika har gråklassats vad gäller penningtvätt och terrorfinansiering, och många anser Ramaphosa irrat bort sig i ANC:s öppna flirtande med Ryssland, som nu stöter bort tidigare vänner och allierade i världen. För näringslivet här sammanfattas de akuta problemen med: el, infrastruktur och kriminalitet.
Även statliga järnvägsbolaget Transnet håller på att falla samma efter år av misskötsel, och på det har vi en kriminalitet som inte bara handlar om mord och våldtäkter, utan om stölder på industriell skala av vitala delar av infrastrukturen, från kopparkablar till delar av pylonerna, alltså de ståltorn som håller upp kraftledningarna, och som nu kroknar och riskerar att falla helt.
Men än så länge finns det bensin. Till lövblåsarna.
Richard Myrenberg Pretoria
[email protected] -
Utrikeskrönikan, 23 maj 2023.
Helsingfors, tisdag.
Finland kom tvåa i Eurovision men finske Käärijä hyllas ändå som en vinnare och folket älskar honom.
Och just det faktum att om folket hade fått bestämma och inte juryn så hade Käärijä varit en vinnare på riktigt – det har debatteras livligt och väckt starka känslor i Finland.
Finland som trodde på Käärijä med låten Cha cha cha som en vinnare, långt innan alla länder ens utsett sina bidrag.
Dagarna efter förlusten i Eurovision möttes Sverige och Finland i gruppspelet i hockey-VM. REVANSCH – var ordet som låg längst fram på tungan då i många finnars medvetande.
Lite på temat – det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna.
Men även i den matchen blev det förlust för Finland.
Och bland människor jag möter känns det som att förluster på målsnöret mot just Sverige, svider lite extra mycket.
Tävla och vinna mot Sverige sitter i folksjälen, i den finska historien och ett gammalt lillebrorskomplex får jag höra.
Och det finns fler exempel på hur Finland fallit på målsnöret mot Sverige.
Ett exempel som ofta berättas om är hur skidåkaren Thomas Wassberg vann med en hundradels sekund före Finlands Juha Mieto och tog guldmedaljen på 15 kilometer i OS i Lake Placid 1980. Den förlusten glömmer ingen i Finland.
Och Sebastian Bergholm på Svenska Yle konstaterar i en text att Juha Mieto och Käärijä för evigt skrivit in sig i den finska antihjälte-historien och menar att ingenting förenar det finländska folket lika bra som ett orättfärdigt nederlag mot Sverige.
Finland älskar sina antihjältar.
Och i dagarna efter Eurovision konstaterar Malin Slotte i Hufvudstadsbladet att det är synd att Eurovison skapar rivalitet mellan Sverige och Finland tvärtemot intentionerna i tävlingen, som handlar om förena länder. Och i diskussionen om att arrangera nästa års final föreslås ett nytänk – gör ett samarrangemang med utomhuskonserter i Torneå och Haparanda, tält och festivalkänsla på riktigt. Det kanske kan bli ett välkommet budgetalternativ i arrangemanget som blir dyrare att arrangera för varje år skriver Slotte.
Oavsett hur det blir med den saken. Finska Käärijä är vinnaren i publikens hjärta – det är Cha cha cha som spås bli årets sommarplåga och som kommer sjungas på alla uteställen i sommar.
Hockey-VM är inte avgjort än och när det gäller tungvikten – Sverige och Finlands ansökan till Nato. Där skriver Finland in sig i historieböckerna som en solklar vinnare – långt före Sverige.
Inget tjafs om hundradelssekunder där.
Carina Holmberg, Helsingfors
[email protected] -
Utrikeskrönikan 22 maj 2023
Stockholm, måndag
I slutet av den här veckan kommer Turkiets framtid att avgöras.
Ett val som världen håller ögonen på. Ska Erdoğan fortsätta med sin goda relation till Ryssland, eller ska oppositionen infria sina löften om att närma sig väst och EU? För Sverige såklart frågan om Turkiet ska godkänna Nato-ansökan eller inte. För de unga oppositionella i Turkiet spelade inte just Nato-ansökan från ett land i norr så himla stor roll. För många av dom jag möter handlar det om demokrati - de har levt hela sina liv under en och samma ledare - någon som lagt mer makt under sig själv och mer politisk kontroll eller inflytande över institutioner. På ett torg i centrala Istanbul, utanför en tunnelbanestation träffade jag Sibel, ekonomistudent i 20-årsåldern. ”Jag är rädd nu, när du spelar in mig till och med så tänker jag på det”, säger hon.
Jag får inte ta en bild på henne, många av de jag pratar med säger samma sak; de vill inte vara med på bild. Det kan förstöra mitt liv, kanske förstöra karriärsmöjligheter.
Vi kan inte uttrycka oss fritt, folk på sociala medier fängslas för att tala illa om presidenten säger de. Det är som att våra munnar är tejpade, säger en ung kille som pluggar till engelsklärare.
Men de senaste veckorna, innan valet, har det varit segervittring i samma kretsar. Alla de unga jag träffar på gatan innan valet, som vill se en förändring, trodde på det. Oppositionen kommer att vinna, sa dem, det finns inget annat. Opinionsundersökningar som publiceras gav dem vatten på sin kvarn. Oppositionens siffror såg bra ut, ibland tom riktigt bra. Ibland mer jämnt. De lät så säkra på att NU skulle Turkiet med demokratiska medel få bort ett auktoritärt styre. Samtidigt intervjuas presidenten och intervjun sänds på över 20 kanaler, enligt Turkisk media som publiceras från Tyskland. Enligt Reportrar utan gränsen kontrollerar regeringen 90 procent av turkisk media.
På torget vid tunnelbanan träffar jag tre tjejer, de går i samma klass och pluggar till optiker. De ska rösta på oppositionen låter det som först, självklart, men en av dem är tyst.
Till slut säger hon Jag ska rösta på AKP, Erdoğans parti, när jag frågar. Kompisarna blir märkbart irriterade. Varför? Hon säger att han har satsat på infrastruktur, byggt vägar.
Det håller inte, avbryter hennes kompis henne. Alla ledare har väl byggt vägar, säger hon. De börjar tjafsa i munnen på varandra. Hon som ska rösta på Erdoğan säger att han var den som såg till att kvinnor som bär slöja, som hon själv, kunde arbeta och plugga fritt. Det var inge självklarhet innan. Kompisarna kommer inte överens. De andra två håller fast vid att oppositionen självklart ska vinna valet dagen efter. Så blev det söndag. Ett antiklimax för den så segervissa oppositionen. Ingen av kandidaterna lyckades nå upp över 50 procent av rösterna – och nu väntar istället en ny omgång i slutet på veckan.
Erdoğan fick flera procentenheter mer än Kilicdaruglu ledaren för oppositionen. Erdoğans supportrar dansade på biltak, tände bengaler, viftade med flaggor och slog på trummor. De andra – de unga som hoppades på förändring suckade, än är det inte över, vi får vänta och se. ”Fortfarande ska vi vinna”, säger några. ”Jag hoppas – men ärligt talat är jag inte förvånad”, säger Ayce, en av de som ville se förändring, ”det är så här det alltid blir”.
Caroline Kernen, Korrespondent med fokus på unga.
[email protected] -
Utrikeskrönikan 19 maj 2023
Stockholm, fredag.
– Var kommer du ifrån? frågade han.
Jag är van vid att få den frågan i Mellanöstern, särskilt när jag reser i länder där jag inte behärskar den arabiska dialekten. Hur mycket jag än försöker prata libanesiska, så lyser egyptiskan igenom och ofta citerar den jag pratar med något tramsigt ur en egyptisk komedi för att visa att det minsann hörs att jag är från Egypten.
Men nu var jag i Sverige, och det var längesedan jag befann mig i Stockholm i denna skamlöst snygga vårtid och jag svarade förvånat: ja jag är från Sverige.
– Jaja, sa han otåligt, vi är ju alla medborgare, men varifrån kommer du ursprungligen? Du behöver ju inte ljuga för mig. Vilka länder är dina föräldrar ifrån?
Det var uppenbart att han själv fått frågan många gånger. Han hade sitt ursprung i Mellanöstern, men jag frågade inte vilket land. Jag visste bara att han hette Abdelrahman, och jag hade tydligen uttalat hans namn på ett sätt som gjorde att han var övertygad om att jag inte var svensk. Jag fortsatte att hävda att båda mina föräldrar, ja även mina far och morföräldrar, var födda i Sverige, men Abdelrahman gav sig inte.
– Man ska ju inte skämmas över sitt ursprung, sa han.
Han använde hela tiden ordet ju. Detta mycket svenska satsadverb som jag alltid har retat mig på.
Ju används för att markera att det man just sagt borde vara något alla håller med om och redan känner till. Ju är ett ord som är både påtvingande och exkluderande och som strävar efter falskt samförstånd. Den som inte är insatt men som till exempel får höra att ”Putin håller ju på att förlora kriget”, eller att ”Smultronsstället är ju Ingmar Bergmans bästa film”, eller att ”det ju är längesen Kissinger uttalade sig om världsläget”, känner sig antagligen antingen exkluderad eller alienerad. Man kanske inte håller med, kanske inte alls tycker att det är självklart, eller inte ens vet om Henry Kissinger överhuvudtaget lever. Det gör han. Han fyller 100 om en vecka och tidningen Economist intervjuade honom nyss på Manhattan i 8 timmar!Kissinger varnade bland annat för att USA och Kina bara har tio år på sig att undvika ett tredje världskrig, och även om han inte sa det rakt ut, kände åtminstone jag en obehaglig underton av att Västvärlden nog måste göra avkall på sitt insisterande på internationell rätt, liberala värderingar, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för att inte förolämpa Kina, för att undvika en Clash of Civilisations nu när USA och Kina måste lära sig att leva tillsammans.
Men det fanns inga ju i Kissingers analyser. Ordet ju finns inte ens på engelska.
Men för Abdelrahman och många andra nysvenskar har ju blivit ett litet ord att skjuta in, nästan som bevis på svenskhet. Jag har ju också varit med om att bli ifrågasätt som svensk, så jag vet ju om du ljuger, var Abdelrahmans outtalade budskap till mig.
Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 17 maj 2023.
Istanbul onsdag, den 17 maj.
Kilisharollo, Klshrolom, Kidarolo, klrrollo, Kilidagoglo.
Håll ut alla programledare, nyhetspresentatörer och ni som bara vill briljera i grupp över era utrikespolitiska kunskaper.
Snart lär ni inte längre ha någon större anledning att kunna uttala, vad-hette-han-igen- jo, Kemal Kılıçdaroğlu.
Om en och en halv vecka är det en ny valomgång och om inget väldigt oförutsett inträffar förpassas Kılıçdaroğlu till historiens vaga minnesarkiv över de som försökte men aldrig kom ända fram.
Erdoğan lär sitta som president i fem år till, jag är nästan säker, då har han varit vid makten i ett kvarts sekel. Men det finns de här som tror att han aldrig kommer att släppa den, makten.
Jag satt i en park i Ankara.
Solen smekte en sådär på kinderna som den gör när den börjar försommar-retas, solen.
När den blir sådär njutningsfull att man efter en heldag lyser rött som ett stoppljus och huden svider som jag tror det kan göra när man är nyvaxad.
Det var vackert.
Fåglarna kvittrade lekfullt så det hördes i sändningarna.
En liten bäck porlade i parken.
Trädens blommor hängde i klasar som på syrener, vita och gula med inslag av rosa.
Kanske var det turkisk kastanj, kanske lönn eller någon slags variant på hassel. Hur ska jag kunna veta, jag är inte direkt en arborist men vackert var det i alla fall.
Jag jobbade men njöt samtidigt.
Fast det var en stor skavande känsla, stämningen i parken, nedslagna miner, mumlande samtal. Hopp som berövats.
Fick ett meddelande, grannen grät.
Valet har krossat hennes drömmar, förhoppningar.
Jag träffade henne dagen innan, hon strålade, var så säker på att Turkiet skulle bli ett bättre land.
En av dem med så mycket hopp, tillförsikt och tja, glädje.
Nu säger hon att hon var naiv.
Klart att inget förändras.
Hon var en av de som sa att om Erdoğan vinner kommer vi inte att ha några val igen, Tayyip kommer sitta tills han dör och hans efterträdare blir någon han själv har utsett.
Nu var all hennes hoppfullhet borta, ”jag vill inte bo kvar här längre”, sa hon.
Många av de så hoppfulla har berövats hoppet.
Går som i en dimma, ett töcken.
Unga säger att de inte kan bo kvar.
Turkiet riskerar en kunskapsflykt, brain drain.
Men andra, de som gillar presidenten jublar, och de är många. För dem är tal om fri och rättigheter inte lika viktigt, religion och styrka står överst. Kärleken till Erdoğan total.
Mycket tydde på att det skulle bli jämnare än vad det blev, nu är röda mattan redan utrullad för Tayyip.
Men det finns också oppositionella som har hoppet kvar. En jag träffade sa att en spådam minsann förutsett det här, att det skulle gå till en andra omgång där Kılıçdaroğlu vinner. En annan hade pratat med en hobbyastrolog som sett i stjärnorna eller vad det nu var att det går bra. ”Du ser” sa hon, ”så desperata är vi att vi går till spå-damer och astrologer”.
Men vad spådamerna än säger så tror jag, att om en och en halv vecka behöver ni inte uttala Kemal Kılıçdaroğlus namn igen Då räcker det med att kunna säga Recep Tayyip Erdoğan. Inget nytt under solen alltså.
Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
[email protected] -
Utrikeskrönika 16 maj.
Moskva tisdag
Den här vill jag ha och den här och den här och den här ropar lillpojken och drar i de upphängda t-tröjorna på väggen. Hans mamma försöker uppenbart besvärad putta bort honom med: ”Det där är otäckt”.
Bilderna på t-tröjorna talar sitt tydliga språk. En Putin i judoutstyrsel, som sparkar en man i huvudet, som ser ut som en blandning av Biden och Obama och texten: Vårt svar på USA:s sanktioner. En annan har en soldat med texten: Jag är ryss och går till slutet. En Wagnersoldat mot brinnande fond meddelar Wagner, vi dödar bara odjur. Just den texten är på engelska liksom den med ”Power” där Putin poserar med Kinas Xi Jin Ping. På en annan rider Putin barbröstad på en björn med engelska texten ”Not gonna get us” . Men där finns också Putin kramandes en leopard och texten ”The kindest president” – den snällaste presidenten. Eller budskapet ”Victory or Oblivion” – Seger eller glömska – med Putin på en piedestal.
Kanske turister från Kina eller Indien tilltalas av det här eller är det för ryssar?
Ute i Moskvavåren doftar syrenerna extra mycket, solen sticker i ögonen och det känns alltmer övermäktigt att försöka förstå. För här ser allt så outhärdligt normalt ut, på ytan skulle det kunna vara vilken majdag som helst i Moskva.
Men det är det inte och det tar så emot att försöka ställa de där frågorna, som bör ställas: Vad tänker du om kriget? Hur ska kriget stoppas? Varför stoppas det inte? Jag är på väg flera gånger, men hejdas av en nedslagen blick, undflyende unga och ja hur ska jag kunna fråga dem, de är ju kvar här, de vågar inte säga något om de är emot, någon kan höra, det är politik, det pratar vi inte om, jag har bråttom hem och nej jag vill inte.
Kriget blir som den gamla stinkande gumman på metron, som sitter med mössan djupt neddragen till nästippen, med sina smutsiga sista paltor samlade i gammal dragkärra, tjock jacka som vore det vinter och en fruktansvärd stank av gamla blöjor runt henne. En efter en kommer in i vagnen och sätter sig nära, för att snart fly bort från henne – hon som stinker armod och kanske sjukdom. Hon syns, men ingen vill låtsas om henne, bara fly så långt bort som möjligt från stanken, det obehagliga, det ingen vill se eller höra talas om. Som kriget.
Ute igen, gatumusiker, en sångare försöker sig på en gammal Elvislåt på engelska: ”Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you”. Ingen stannar och lyssnar, han står ensam i sin svarta hatt.
Och jag tänker på hyllningsbilderna på Putin här och motsatsen i Ukraina, Polen, Baltikum där blods besudlade svarta bilder av Putin idag pryds med texten ”krigsförbrytare”. En gigantisk sådan affisch hängdes på estniska Narvafästningen väl synlig för ryssarna på andra sidan gränsfloden i Ivanogorod.
Inte alla ser Putin som ”the kindest president”.
Maria Persson Löfgren, Moskva
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Berlin måndag.
Så var det samma visa igen, Tyskland sist i melodifestivalen.
De sista åtta åren har landet kommit sist eller näst sista sju av åtta gånger.
Och man säger ju ofta att det spelar ingen roll, det är bara en lek, men läser man kommentarerna på tyska sociala mediekonton om detta så tas det inte bara med en axelryckning eller ett snett leende längre.
Att jämnt komma sist är helt enkelt inte kul. Någon gång kan det vara lite kultroligt kanske, men när det upprepas på gång på gång så upphör det roliga. Till och med i Eurovision.
Läste någon kommentar som tyckte att kända tyska band som Rammstein eller Scorpions skulle ställa upp för tysk räkning, då skulle "wind of change" komma.
Tips från coachen kommer här: "Singt auf Deutsch", sjung på tyska istället och skicka superschlagerstjärnan Helene Fischer med en ny variant av dunderhiten "Atemlos durch die Nacht" så vinner ni!
På ett mycket allvarligare område har dock Tyskland börjat verkligen börjat förändra sig. Inte minst regeringen i sin politik gentemot Ryssland och gentemot Ukraina.
I helgen kom beskedet att ytterligare vapen ska skickas till Ukrainas försvar och i helgen var även den ukrainske presidenten Zelenskyj i Berlin och relationen mellan honom och Scholz verkar nu vara väsentligen bättre än den var i början av Rysslands krig i Ukraina.
Zelenskyj var kanske inte översvallande mot sina tyska värdar men en tydlig känsla av att de två ledarna, Zelenskyj och Scholz, så olika som politiska personer kan vara, numer förstår varandra väsentligen bättre än tidigare kunde iallafall märkas.
Ett tredje eventuellt förändringsområde som faktiskt diskuteras lite mer än vanligt på sistone här är den fria farten på Autobahn, de tyska motorvägarna.
Som bekant får man, när inget annat anges, köra så fort man vill på tyska motorvägar och jag brukar jämföra den fria farten-bestämmelsen i nationell psykologisk mening med t ex den svenska monarkin eller de amerikanska vapenlagarna.
En del partier har i sina valprogram förslag om att införa en hastighetsgräns liksom en del vill avskaffa monarkin i Sverige sen länge, eller skärpa vapenlagarna i USA ordentligt. Det är helt olika frågor förstås men de liknar varandra i så måtto att ingen riktigt vill gå till val på förändring i dem, för man från början vet att det inte kommer bli en valvinnare.
Men som sagt, på senare tid, i tider av bl a klimatprotester så har frågan om en hastighetsbegränsning iallafall börjat diskuteras lite mer på allvar än tidigare, upplever jag.
Klart är att förändring av saker och ting i ett land, särskilt de saker som berör traditioner, ingrodda politiska vanor och självbilder, inte är lätt.
Att fixa bättre resultat på eurovision torde var det enklaste.
Daniel Alling, Berlin
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Stockholm, fredag.
Hörde ni hur en mistlur tystnade för precis en vecka sen? Det var ett larm som ljudit i 1 221 dagar, som stängdes av.
Det var den 30 januari 2020 som WHO deklarerade att virussjukdomen covid-19 var ett internationellt hot mot människors hälsa. Några veckor senare deklarerades att det var en pandemi. Och sen dess har faktiskt inget varit sig likt.
Många kanske tycker att avslutet av larmet för covid-19 var en ickenyhet. Här har ju pandemin i praktiken varit över sen länge. Och visst, tack och lov är det så på många sätt. Men jag minns så tydligt hur jag längtade efter dagen då man kunde säga att pandemin var över. När jag gick, eller sprang, som en av tusentals sjuksköterskor i skyddsmundering, munskydd och visir, mellan patienter som hostade och hostade, som var orkeslösa och febriga.
Det fanns ljuspunkter där och då, när vi undrade när det skulle vara över. Som när jag hämtade en patient från ava, akutvårdsavdelningen, vårdnivån under intensivvård. När vi hade kört dit henne hade hon höga flöden syrgas på mask. Hon låg som en liten trasa på sängen, som rullade så snabbt det gick. När jag hämtade henne till den vanliga covidavdelningen några dygn senare hade hon bara ett par liter syrgas på grimma. Hon hade själv packat ihop sina saker och satt sig i en rullstol. Hon skämtade om att kaffet inte var något vidare på ava, och när vi gick ut vinkade personalen.
Eller, patienten som inte kunde ett ord svenska och inte hade visat en gnista livslust sen han kom ut från många dygn av intensivvård. Han, som förmodligen var byggjobbare, hade inte muskelkraft att lyfta skeden för att äta soppa. Men han verkade också sakna viljan. Så lyckades vi få igång hans mobiltelefon och koppla upp den mot sjukhusets wifi. Hans dotter kunde ringa upp på videosamtal. Och när mannen, som inte sagt ett ord, såg sin dotter och ett litet barnbarn där på skärmen, var det som att livet kom tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i rummet. Han grät, men det fanns en energi i rösten som gav hopp.
Ljuspunkterna till trots – på andra sidan pandemin är förlusterna enorma. I liv, i hälsa, i arbetet mot ojämlikhet och fattigdom. Men vi har rest oss upp igen.
Slutligen – det finns de som tycker att man inte kan säga att pandemin är över. Viruset finns ju kvar. Men jag har goda argument för att säga att jo, vi kan säga att den är över. Men pandemiteknikaliteter gör sig dåligt i krönikor så jag tar istället orden från Emil i Lönneberga. Om inte nu, så när i hundan kan vi säga att den är över? Någon tydligare milstolpe kommer vi inte få.
Så om ni missade att fira – gör det idag! Varför inte med sockerdricka.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
London, torsdag.
Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?
Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog.
Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.
I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.
Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?
Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?
Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.
Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.
Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.
Stephanie Zakrisson, London
[email protected] -
Utrikeskrönika onsdag 10 maj.
San Francisco, Onsdag.Bank
Utanför en Walgreensbutik i downtown i San Francisco hänger några plakat och blommor på ett staket. Rättvisa för Banko Brown står det på en banderoll. Trans lives matters på ett handskrivet plakat.
Det var en säkerhetsvakt som arbetade i den här butiken som sköt ihjäl den 24-årige Banko Brown.
Detaljerna kring vad som hände är fortfarande oklara. Säkerhetsvakten menar att han agerade i självförsvar i samband med en butiksstöld, samtidigt som polisen uppgett att Banko Brown inte var beväpnad.
Det finns också uppgifter i pressen om att det var varor värda mindre än 150 kronor som eventuellt var det som startade den händelseutveckling som ledde till Banko Browns död. Brown var såväl svart och hemlös som transperson, och många har sett hans död som symbolisk för San Franciscos oförmåga att ta hand om marginaliserade grupper.
Eftersom chefsåklagaren i San Francisco, Brooke Jenkins, ännu inte väckt något åtal, har det hela utvecklats till en politisk fråga i staden och tidigare i veckan fick man ställa in ett arrangemang där chefsåklagaren skulle medverka, efter att man fått reda på att demonstranter planerade en protest utanför lokalen, där man bland annat krävde att Jenkins ska offentliggöra filmerna från övervakningskamerorna i butiken så att allmänheten själva kan få se vad som egentligen hände.
Stölder och snatterier har varit ett återkommande problem i många butiker i San Francisco, i de mest utsatta områdena är många varor inlåsta i skåp. Till och med tandborstar.
Samtidigt har inte heller San Franciscos styrande förmått lösa situationen för de många som lider av mental ohälsa, eller drogberoende – eller en kombination av bägge – som man ser irrandes runt i en del stadsdelar, om de inte ligger utslagna på trottoaren.
Nu senast har ett antal personer från nationalgardet kallats in för att hjälpa staden med att knäcka drogkartellerna som man tror står för distributionen av droger i stan. Men än så länge har jag inte sett så stor skillnad, bara att kommersen flyttat till andra gator än tidigare.
Demonstrationerna och misstroendet mot chefsåklagaren i San Francisco kring Banko Browns död påminner om de protester som genomförts mot åklagarmyndigheten i New York, efter att den 30-årige Jordan Neely dödades i en tunnelbanevagn. En före detta marinsoldat höll Neely i ett grepp över halsen i omkring en kvart, efter att han uppfattat Neelys agerande mot andra passagerare som hotfullt. Det hela slutade alltså med Neelys död. Även Neely var hemlös. Och både det som hände honom och Banko Browns fall har tagits som exempel på svartas utsatthet i samhället liksom en avhumaniseringsprocess som pågår i samhället i stort när det gäller hemlösa. Andra menar att allmänhetens känsla av otrygghet i till exempel kollektivtrafiken måste tas på allvar.
Själv kan jag inte sluta att tänka på hur lite som hade krävts för att händelseutvecklingen inte hade behövt eskalera, hur lite som hade behövt gå annorlunda så att de här tragedierna faktiskt hade kunnat undvikas.
Roger Wilson, USA-korrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 9 maj 2023.
Strasbourg, tisdag.
Är det så att ni lyssnare just nu sitter och firar den stora dagen i dag kanske med en tårtbit eller något annat gott?
Eller undrar ni kanske snarare vad det är för högtid jag pratar om?
Tja, i Sverige uppmärksammas det kanske inte så mycket och det är svårt att mäta sig med midsommar med dans och nubbe som snart nalkas, men i dag är det i alla fall Europadagen.
Och i den miljön jag rör mig i där firar man på ganska många håll.
Man viftar med EU-flaggor, anordnar seminarier och håller tal. I dag ska till exempel den tyska förbundskanslern, Olaf Scholz, prata om sin vision för EU i Europaparlamentet här i Strasbourg.
Och i EU:s institutioner firas det såklart, dels med att ha öppet hus för allmänheten, men också genom att deras anställda har ledigt.
Och vad är det då man firar?
Jo, Europadagen firas till minne av Schumandeklarationen, texten som den franske utrikesministern Robert Schuman la fram 1950 om samarbete i Europa efter andra världskriget vilket banade väg för det EU vi ser i dag.
Det här firar man sedan snart 40 år tillbaka. Det var 1985 som Europas ledare beslutade att skapa en egen högtidsdag för EU, i ett av många försök att göra unionen mer folklig.
Men det hade ju inte varit EU om inte också denna högtid vore omgärdad av kontroverser och möjliga sammanblandningar.
För på samma sätt som Europeiska rådet, alltså EU-ländernas ledare, inte ska förväxlas med Europarådet så ska inte heller EU:s Europadag förväxlas med Europarådets helgdag som förvillande nog har exakt samma namn: Europadagen, men som firas några dagar innan, den 5 maj.
Och kontroversen då?
Jo, då 1985, fanns en idé om att Europadagen skulle bli en av EU:s officiella symboler. Och det slog man också fast i den Europeiska konstitution som länderna enades om 2004. Problemet var bara att denna konstitution röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.
Så man fick jobba om texten och då rök alla referenser till officiella symboler.
Men oavsett om Europadagen är en officiell symbol eller inte, helgdag eller vanlig arbetsdag, om man väljer att fira eller inte, kan det ändå det vara värt att lyfta fram det som är grunden i firandet. Särskilt mot bakgrund av att det nu pågår ett nytt krig i Europa.
För i grund och botten är det man firar ett fredligt samarbete mellan länder som under århundraden krigat mot varandra, och som bara år innan samarbetet började med den där deklarationen från den franske utrikesministern hade dödat varandra i miljontals.
Länderna har haft många konflikter efter det. Men de har lösts av politiker runt förhandlingsbord.
Att tänka sig att ledare från Ukraina och Ryssland ska förhandla om långtgående samarbete kanske känns avlägset – men vem vet. För 80 år sedan var det nog svårt att föreställa sig dagens djupa samarbete mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.
Andreas Liljeheden, Strasbourg
[email protected] -
Utrikeskrönika
Peking måndag.
Häromdagen kom nyheten om att lokalvalen i Hongkong görs om.
Platserna till de lokala distriktsråden ska inte längre i något särskilt stor utsträckning utses av folket i allmänna val.
Därmed marginaliseras ytterligare en möjlighet för Hongkongborna att uttrycka sina åsikter.
När jag rapporterade om nyheten gick jag tillbaka till mina intervjuer hösten 2019, då det senaste lokalvalet i Hongkong hölls.
Då utsågs över 90 procent av platserna via valurnan.
Jag minns valdagen. En solig novemberdag, där ljudet från tårgaspatronerna som polisen i månader skjutit mot demonstranter var välkommet frånvarande.
En dag där massprotester och kravaller ersatts av lugna långa köer till vallokalerna.
Aldrig hade så många registrerat sig för att rösta.
Många jag pratade med såg det som en chans att via valsedeln säga till sina ledare att vi vill se något annat, vi är inte nöjda med hur ni har hanterat protesterna de senaste månaderna.
Och det var ett historiskt val, där den pro-demokratiska oppositionen vann en jordskredsseger på den regeringstrogna sidans bekostnad.
Hongkongborna hade av allt att döma sagt sitt.
Och i Peking var det till en början tyst.
Och Carrie Lam, chefsministern då, sade att man skulle ödmjukt lyssna på folkets röst.
Men det var då, och nu är nu. Mycket har hänt sedan hösten 2019.
Av den politiska oppositionen som i sin segeryra hoppades på förändring återstår idag blott en spillra. Dess företrädare har frihetsberövats eller flytt staden.
Likaså är fackföreningar, ideella organisationer och mediebolag under press och vissa har dukat under när den nya nationella säkerhetslagen tagit sina skalper.
Och så valsystemet då, som numera ska garantera att så kallade ”patrioter” styr Hongkong.
Först ändrades valet till det lokala parlamentet och nu så också lokalvalen till distriktsråden.
Från de styrande kallar man det en ”förbättring”.
En ”förbättring” som i det senaste parlamentsvalet 2021 ledde till ett rekordlågt valdeltagande.
Men kanske är det poängen. Carrie Lam, chefsministern, kommenterade det historiskt låga valdeltagandet då med att det kan vara ett bevis på att regeringen gör ett bra jobb.
Och den nya chefsministern, John Lee, sade i förra veckan att han inte tycker demokrati handlar enbart om att räkna röster utan om att leverera faktiska förbättringar i samhället.
På det viset går det att säga att styret i Hongkong allt mer låter som Kommunistpartiet i Peking.
De brukar också betona sin politiska legitimitet utifrån de faktiska resultat de säger sig leverera.
När Hongkong lämnades över till Kina 1997 så fanns det de som hoppades på att det på längre sikt skulle inspirera Kina att bli mer som Hongkong.
Med facit i hand så verkar det ha blivit precis tvärtom.
Björn Djurberg, Peking
[email protected] -
Utrikeskrönika 5 maj 2023.
Kabul fredag.
Klockan är strax efter sex, skymningsljuset är mjukt och gulaktigt. Cappuccinon är uppdrucken och valnötskakan vilar i magen. Det var den godaste nötkakan jag någonsin ätit. Kaféet är hippt inrett och skulle enkelt kunna passera som ett fik på Södermalm i Stockholm. Vid bordet intill spelar männen schack. Vill du vara med? Jag är på väg att förlora så vi kan börja om säger den ene.
Mycket är som vanligt, annat inte i den afghanska huvudstaden. Vänligheten och nyfikenheten finns kvar. Men tiggarna på gatan är det färre av trots att den afghanska ekonomin krisar som aldrig förr. Vid mina tidigare besök har kvinnornas klagosång varit en del av stadens ljudbild liksom barnens tjatande.
Det visar sig att talibanerna tagit sig an tiggarna, samlat ihop och registrerat dem. De nya makthavarna har styrt landet i snart två år och något som blivit tydligt är behovet av att rensa bort det som stör bilden av ordning. Missbrukare hämtas och körs iväg till avvänjning. Tiggare skickas hem med uppmaningen att sluta, tiggarbarnen sätts på institution om deras anhöriga inte går att finna.
I stadens centrala delar är det tätt mellan talibanernas kontrollstationer. De övervakar trafikpolisens arbete och kollar id handlingar och frågar ut passagerare. Det finns ett tydligt intresse av att säkerhetskontrollera även mig. Ibland bara mig och inte mina manliga medpassagerare. Först blev jag lite irriterad över de här återkommande kroppsvisitationerna men kvinnorna som gör jobbet är vänliga och vill gärna träna sin engelska.
När talibanerna tog makten var det många som undrade över hur det skulle gå. Skulle de klara av att leverera något annat än det minst sagt hårdföra auktoritära styre som genomsyrade deras förra försök? Själva svarade de självsäkert javisst men ge oss lite tid. Nu ska vi njuta segerns sötma.
Något slutgiltigt svar på de här frågeställningarna har vi ännu inte. Men det märks att krigarna som bytt bergen mot kontoren hunnit bli vana vid stadslivet. Vid att det är de som verkligen styr men insikten om att makt även förpliktar leverans av åtminstone någon slags samhällsservice börjar komma. Kanske är det därför de är så nitiska med säkerheten? Minnet från alla attentat finns färskt i afghanernas minne. Och kanske är det därför som deras sociala medier team arbetar på högvarv för att förmedla nyheter om vägar som invigs, sjukhus som byggs och IS-medlemmar som oskadliggörs.
För det finns ju andra frågor där kritikerna fått vatten på sin kvarn. Jag tänker förstås på kvinnornas situation men den frågan är så omfattande att det får bli en annan, egen krönika. Jag nöjer mig med att säga att talibanernas kvinnopolitik kritiseras friskt även här i landet av både män och kvinnor jag möter.
Naila Saleem Kabul, Afghanistan
[email protected] -
Utrikeskrönikan 4 maj 2023.
Bogotá, torsdag.
Språk kan vara ett explosivt ämne. Nya språkformer, som en del ser som utveckling, ses av andra som något som förstör den språkliga renheten. Debatten om hen hemma i Sverige som ett könsneutralt pronomen har sin motsvarighet i en het diskussion i den spanskspråkiga världen.
Spanskan har substantiv som antingen är maskulinum eller femininum. En pojke heter muchacho, en flicka muchacha.
Maskulinum slutar ofta på o och femininum på a. Muchacho - muchacha. Eller barn, niño - niña.
Sen några år tillbaka har en del ansett denna dualism vara alltför trång för att kunna omfatta alla möjliga identiteter. Lösningen som har föreslagits är att ha en tredje form, med bokstaven E, den är könsneutral, som hen på svenska, och kallas av anhängarna för ett inkluderande språk.
Istället för att säga flickor och pojkar, muchachas y muchachos, så ska man säga muchaches. Med E alltså.
Ett starkt argument för det könsneutrala E:et är att spanskans grammatiska neutrum låter exakt likadant som maskulinum.
Vi tar ordet ”alla”, är det en grupp män, så heter det ”todos”, med O. Är det en grupp kvinnor, så heter det ”todas”, med A. Vad säger man om gruppen är blandad? Man säger ”todos”, det är neutrum, men det är exakt som i maskulinum. Todos. Som om bara männen räknas, säger det inkluderande språkets anhängare.
Det är ännu viktigare om det i gruppen finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor.
Det har blivit politik av frågan. Progressiva och liberaler i Latinamerika är för e:et, de ser det som respekt för de sexuella minoriteterna, medans de konservativa är emot, det är bara trams, det går mot familjen och traditionen, säger de.
Ministrar i Chile eller Colombia, där så kallade progressiva regeringar styr, använder ofta e:et i sina tal. Men de konservativa guvernörerna i Brasiliens Sao Paulo och Argentinas Buenos Aires har förbjudit det könsneutrala E:et i skolan.
Den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som bygger sin prestige på en utsökt behandling av det spanska språket, tycker att användningen av e:et är löjligt. Det är ideologi, det är vänsterideologi, säger han, och försvarar sitt motstånd med att det redan finns ett neutrum i spanskan.
Att neutrum låter som maskulinum är väl inget problem, säger den store författaren som genom åren utvecklats från vänster till höger.
För gemene man på gatan här i Latinamerika låter debatten rätt ytlig. Det är klart, i en region där var tredje knappt har mat för dagen och hälften arbetar på den informella sektorn, utan någon som helst social trygghet, så är akademins och politikens debatt om språket ett rätt ointressant ämne.
Möjligen den dag då alla, det vill säga ”todes”, har det materiellt välställt, kan debatten bli relevant för de flesta.
Ivan Garcia, Bogotá för P1 Morgon
[email protected] -
Utrikeskrönikan 3 maj 2023.
Bangkok onsdag.
Vi måste snacka lite om Singapore. Även känd som ”Lion City” eller ”The Garden City”. Landet har en fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till 1300-talet men det tog fart på riktigt 1819 då den brittiske guvernören Thomas Stamford Raffles grundade en handelsstation på ön. Det gjorde Singapore till en viktig hamnstad och en central punkt för handeln mellan Asien och Europa.
Under andra världskriget ockuperades Singapore av Japan, det var en ren terror för landet och dess invånare. Efter kriget tog britterna åter kontroll över landet men 1963 blev Singapore en del av Malaysia. På grund av kulturella och politiska skillnader bröt sig Singapore efter en kort tid loss för att bli en självständig nation.
Idag är Singapore känt för sin högt utvecklade teknologiska marknadsekonomi, höga levnadsstandard och är ett nav för handel i Sydostasien. Med sin glansiga yta och en skyline som kan konkurrera med Manhattans så är landet en tummelplats och ett tillrättalagt Disneyland för super-superrika. Singapores multikulturella befolkning bidrar till att skapa en bild av ett land där människor med vitt skilda etniska bakgrunder lever i harmoni. En bidragande orsak till det är att staten styr hur många från de olika etniska grupperna som ska bo i allmännyttans bostäder. En integrationspolitik som enligt vissa fungerar medans andra säger att den är orättvis.
Singapore är också känt för sin strikta lag och ordning. Utåt sett har det gjort landet till en av de säkraste och mest attraktiva destinationerna i världen enligt flera mätningar. Men det finns lagar som får en att undra. Lagen som förbjuder dig att vara naken i ditt eget hem. Nakenhet anses vara en form av pornografi och det är förbjudet i Singapore. Så det gäller att dra för gardinerna när man ska duscha.
Försäljning av tuggummi är olagligt, att ta in det i landet är ett brott och att spotta ut det på gatan är ännu värre. Det har dock skett en uppmjukning av lagen. Det är tillåtet att tugga nikotin- eller medicinskt tuggummi så länge det säljs av en farmaceut eller tandläkare.
Landets narkotikalagar är bland de hårdaste i världen. Nyligen avrättades ännu en dödsdömd fånge i Singapore. Det var den tolfte avrättningen i landet på drygt ett år. Mannen dömdes, mot sitt nekande, till döden för att ha försökt smuggla in drygt ett kilo cannabis i landet.
Men de hårda lagarna har också en baksida.
För att vara en av de mest utvecklade och framgångsrika nationerna i Asien, så har landet ett rykte om sig att begränsa press-, yttrandefriheten och mänskliga rättigheter.
Singapore har en grundlag som skyddar medborgarnas yttrandefrihet, men rättigheterna är begränsade av andra lagar som reglerar vad som kan sägas och skrivas i medierna. En av de mest kontroversiella lagarna är den så kallade ”förtalslagen”, som ger myndigheterna rätt att straffa personer som man anser har spridit falska nyheter eller rykten. Lagen används ofta för att tysta kritiska röster och begränsa pressfriheten och används för att strypa det fria ordet i sociala medier.
I Singapore är det regeringen som ger licenser för medierna, vilket effektivt stoppar medieorganisationer som anses vara "opassande". Det har lett till en situation där medierna är försiktiga med att rapportera om känsliga ämnen eller kritisera regeringen.
Sammanfattningsvis kan man säga att utåt sett så vill Singapore ge en bild av att vara lika fläckfri och blankt som de glasade skyskraporna, men bakom den välputsade fasaden finns det mycket att önska när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i den lilla stadsstaten.
Peder Gustafsson, Bangkok
[email protected] -
Utrikeskrönika 2 maj 2023
Stockholm, tisdag.
Jag hade gjort en kort liten nyhet om fåglar i Indien som fick värmeslag och trillade ner från träden under en ovanligt lång och intensiv värmebölja förra året.
Nu gick jag i min skog och chattade med chefen för djurkliniken som blivit smått känd över hela världen då de tog emot och vårdade flera hundra fåglar varje dag. Hon sa: kom och hälsa på!
Jag tackade ja på stående fot. Ett halvår senare var jag där.
Jag var väl förberedd på det mesta. De stora sociala skillnaderna, fattigdomen och storstädernas tunga, förorenade luft. Och den starka, goda maten – mm.
Men, det som mötte mig på djurkliniken Jivdaya Charitable Trust var jag inte beredd på. De genomträngande, kväljande dofterna, de jämrande ljuden från lidande djur. Operationssalen med nedsövda kråkor och duvor och gatuhundarna med amputerade ben och öppna köttsår. Jag ryggade tillbaka och knep åt munskyddet litet hårdare runt näsan.
Men nyfikenheten tog över och jag ställde alla mina frågor för att förstå hur det kommer sig att högt utbildade veterinärer ägnar hela sina dagar åt att vårda småfåglar som blivit sjuka av värmen.
En förklaring var att kliniken drivs av troende jainister. Enligt jainismen, en av Indiens äldsta religioner,
går vägen till upplysning genom ickevåld och att minska skadan på alla levande varelser så mycket som möjligt. Dit hör även växter och djur. Fåglar har haft en särskild plats i kulturen sedan urminnes tider. Vilket bland annat märks på de vackra, tornliknande fågelborden, chabutaras, som fortfarande står mitt på torget i Ahmedabads gamla stad.
Ok, jag tror jag förstår, sa jag, när vi gick förbi en liten svart-vit valp som gnällde högt och hjärtskärande. Den hade ett bandage kring huvudet och en vårdare förklarade att hunden var blind och förmodligen hade ont hela tiden på grund av en allvarlig huvudskada. Men, vore det inte bättre att vissa djur bara fick somna in, frågade jag?
Nej, vi tror inte på dödshjälp, sa han, och jag kände mig plötsligt som en elefant på den där lilla djurkliniken.
Först efteråt förstod jag att en del jainister faktiskt tror att förfädernas själar också kan gå in i fåglar och andra djur.
Så att ta hand om djuren, även fåglar med värmeslag – det är litet som att ta hand om sin egen familj.
Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
-
Utrikeskrönikan 28 april
Washington fredag,
Just nu pågår den fjärde och sista säsongen av tv-serien Succession, den oemotståndligt lyxiga och mörka, snabbsnackande serien om ett familjeimperium i USA och en tyrannisk patriark som spelar ut sina barn, de möjliga arvtagarna till kronan, mot varandra. Logan Roy är den manipulativa åldrande familjefadern och ledaren för Waystar Royco, ett av världens största mediebolag med kabeltv-kanalen ATN, som riktar sig mot tittare på högerkanten.
Och efter en dramatisk vecka inom den verkliga amerikanska medievärlden går det inte att sluta tänka på Succession, att sluta se scenerna i tjusiga hörnkontor eller blanksvarta enorma suvar, framför sig där Logan och barnen Kendall, Roman och Shiv sliter varandra i stycken med sina obarmhärtiga repliker och där obarmhärtiga beslut fattas på löpande band.
I måndags fick Tucker Carlson, en av USA:s mest populära och kontroversiella tv-programledare, enligt samstämmiga rapporter, sparken från den konservativa kanalen Fox News. Och det för många chockartade beslutet, ska ha tagits av den högsta ledningen, av mediemagnaten Rubert Murdoch och hans son Lachlan Murdoch, chef för Fox Corporation som äger Fox News.
Och förstås; Succession-serien om familjen Roy är, som många vid det här laget känner till, inspirerad av på Murdoch-klanen. Bilder på Rupert i olika Range Rovers och Lachlan Murdoch i dunväst och grå t-shirt är onekligen väldigt Logan och Kendall. Och som taget ur en scen från serien, var beskedet till Tucker Carlson, som lett sitt program på bästa sändningstid i sex år, osentimentalt och oväntat. Det kom bara en kort stund innan pressmeddelandet gick ut, enligt källor till olika medier utan en chans för Carlson att säga adjö till sina lojala tittare.
Och de senaste dagarna har fler uppgifter läckt ut om varför Tucker Carlson så abrupt fick gå. New York Times rapporterar att det var textmeddelanden som inte blivit offentliga än, som fick bägaren att rinna över för Murdochledningen.
Carlson ska i sms:en ha uttalat sig sexistiskt och vulgärt om chefer och sms:en tillsammans med tidigare kontroverser kring bland annat konspirationsteorier i hans program och kritik om rasism och en pågående stämning om sexism på redaktionen ska ha lett fram till beslutet att Carlson inte längre var värd besväret. Han själv har inte direkt kommenterat det som hänt.
Och Fox News hänvisar till det sparsmakade pressmeddelandet om Tucker Carlsons öde. "Vi tackar honom för hans insatser", stod det. Karolina, familjen Roys kommunikationschef i serien Succession, kunde inte ha formulerat det tydligare.
Cecilia Khavar, i Washington
- Mehr anzeigen
