Folgen

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Charkiv, måndag.

    Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.

    Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.

    Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?

    Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.

    2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.

    ”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.

    ”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.

    Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.

    Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.

    En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.

    För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.

    Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.

    Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.

    Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.

    Lubna El-Shanti
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stavanger, fredag.

    Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor.
    Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff.

    Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.

    Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.

    Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.

    Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.

    Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.

    I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.

    Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.

    Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.

    Carina Holmberg, Stavanger
    [email protected]

  • Fehlende Folgen?

    Hier klicken, um den Feed zu aktualisieren.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Tokyo, torsdag.

    Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.

    Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.

    Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.

    Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.

    Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.

    När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.

    Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.

    Axel Kronholm, Tokyo
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Skåne, onsdag.

    Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde.

    Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.

    Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.

    Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.

    I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum.

    Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda. 

    Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.

    Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare.

    Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger.

    Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska.

    Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, tisdag.

    I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.

    ”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.”

    ”Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.

    Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.

    Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.

    Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.

    Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.

    Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.

    För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.

    Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.

    Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Bryssel, måndag

    Efter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.

    För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.

    Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.

    Det började för några veckor sedan med det här…

    Knack.

    En äldre herre kom och knackade på vår port.

    Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.

    Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.

    Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.

    Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.

    För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn. 

    Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte. 

    Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.

    Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.

    Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.

    Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.

    Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.

    Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.

    Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.

    Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.

    Andreas Liljeheden, Bryssel 

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Cartago, fredag

    Jag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.

    Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.

    Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.

    Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.

    Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.

    Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.

    Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.

    Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.

    Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, torsdag.

    För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.

    Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.

    Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.

    I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.

    Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.

    Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.

    Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.

    I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.

    Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.

    Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.

    Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.

    Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.

    Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.

    Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.

    Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.

    En mamma till en mamma.

    Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Guantanamo Bay, onsdag

    Vi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.

    Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.

    Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.

    Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.

    Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.

    När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.

    Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.

    Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    London, tisdag.

    Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.

    Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.

    Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.

    Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.

    Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.

    På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.

    I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.

    Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.

    I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.

    Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.

    Pontus Mattsson, London
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, måndag.

    Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.

    Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.

    Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.

    ”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.

    Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.

    Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.

    Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.

    Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.

    Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.

    Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.

    Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.

    Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.

    Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:

    Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.

    Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 9 februari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Paris fredag,

    Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.

    Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.

    Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.

    Och detta med övriga befolkningens samtycke.

    Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.

    Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.

    När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.

    Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.

    En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?

    Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...

    Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.

    Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.

    Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.

    Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?

    När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.

    Någon skriver kanske en insändare.

    Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?

    Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?

    Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?

    Eller är vi bara lättare att köra över?

    Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?

    Vad tror du?

    Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.

    Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…

    Marie Nilsson Boij, Paris
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    San Salvador. Torsdag.

    I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:

    -Vi måste bara fråga…är du Youtuber?

    Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen.

    Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret.

    - Näe… jag jobbar med radio, säger jag.

    Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in.

    - Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar.

    Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut.

    Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel.

    Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot.

    Så, du är inte youtuber?

    Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel.

    Dom nickar artigt.

    -Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan.

    Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med.

    Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian.

    När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.”

    Love Lyssarides

    P3 Korrespondent – San Salvador

  • Utrikeskrönikan 7 februari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm onsdag

    Det förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen.

    Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om.

    Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig.

    De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar.

    Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland....

    Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss.

    De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende.

    Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter.

    Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.

    Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig.

    Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred.

    Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull.

    Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Berlin tisdag,

    I går var jag i vackra Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen, för att tillsammans med kollegor träffa den kristdemokratiske regeringschefen där, Michael Kretschmer. Han leder Sachsens regering som består av hans eget parti Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.

    Den förste september i år det val till Sachsens delstatsparlament, samma dag är det också val till delstatsparlamentet i granndelstaten Thüringen.

    Och tro mig när jag säger det, det är två tyska delstatsval som många av världens blickar faktiskt kommer riktas mot.

    En av anledningarna har tre bokstäver och stavas förstås AfD.

    Det tyska partiet, med sina likheter och skillnader med Sverigedemokraterna men som likt Sverigedemokraterna för några år sen i Sverige, nu fullständigt dominerar den tyska politiska diskussionen, i Sachsen såväl som Thüringen samtidigt som det pågår stora demonstrationer mot partiet och det ropas på förbud.

    De tyska partirepresentanterna, framförallt de kristdemokratiska, som just exempelvis Michael Kretschmer i Sachsen, får ständigt nu liknande frågor som borgerliga svenska politiker framförallt fick förr, om man uteslöt eller på något sätt kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.

    I Tyskland är nu frågan till politiker som Kretschmer istället:

    – Kan du på något sätt tänka dig att samarbeta med AfD?

    Hittills utesluter alla det, kristdemokrater, såväl som liberaler och socialdemokrater.

    Men det gjorde man ju länge i Sverige också.

    Men den svenska regeringslösningen, en borgerlig minoritetsregering som stöds av SD har förstås inte gått spårlöst förbi här i Tyskland.

    I somras träffade jag två förbundsdagsledamöter från AfD, efter ett tag framkom det att de hade full koll på den svenska lösningen och ja, det var något man hade diskuterat, kanske inte med partiledningen ännu men iallafall vissa ledamöter sinsemellan.

    Så på besöket i Dresden igår hos kristdemokratiske Kretschmer var det förstås läge att fråga om han kunde tänka sig ett liknande parlamentariskt samarbete med AfD i Sachsen, om det skulle bli läge?

    – Jämför du mig med den svenske statsministern, sa Kretschmer först och log och sa sen att han hade uteslutit ett samarbete så många gånger redan att han inte behövde göra det en gång till.

    Men Michael Kretschmer och flera med honom kommer få den där Afd-frågan många gånger till.

    Och inte bara den, i Thüringen ser AfD ut att kunna bli så pass stort att kristdemokraterna där kanske måste samarbeta med vänsterpartiet för att få ihop en regering, vilket man hittills också uteslutit, eller varför inte med det nya partiet kring den förra vänsterpolitikern, Sahra Wagenknecht.

    Utanför rann floden Elbe förbi, bred och präktig.

    Det hinner helt enkelt rinna många, många liter politiskt vatten under broarna i Dresden och i Thüringen före och efter valet den förste september.

    Daniel Alling, Berlin

    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, måndag.

    Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.

    Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.

    För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.

    Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.

    Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.

    Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.

    I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.

    Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.

    Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.

    För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.

    Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.

    Milan Djelevic för P1-Morgon.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    San Francisco, fredag.

    Den som ger sig ut på en promenad i den här stan kan få intrycket av att San Fransico är en stad där odlingsglädjen står orimligt mycket i centrum. På vissa gator fylls trottarerna av rader av nästan badkarsstora aluminiumbaljor där man planterat suckulenter. Kant i kant längs hela kvarter. Ibland även i de allra mest smala, mörka och bortglömda gränderna.

    Visst finns det en San Francisco-tradition av att husägare sätter ut stora krukor med vackra växter på trottoaren, men den senaste vågen av odlingskärl i gatumiljön har dessvärre ganska lite att göra med gröna fingrar.

    Planteringarna är ofta ditsatta av lokala grupper, och är ett sätt att hindra hemlösa från att slå upp sina tält på trottoarerna.

    På min gata försökte man till en början inte ens låtsas att det handlade om någon form av utsmyckning. I en månad eller så innehöll odlingskärlen bara lite cement på botten, så att man inte skulle kunna flytta på dem.

    Nu, efter att växterna planterats, så verkar ingen riktigt sköta om odlingarna. Suckulenterna börjar försvinna från odlingskärlen. I en del finns bara jorden kvar, andra har börjat fungera som ovanligt stora soptunnor.

    Defensiv arkitektur, ja så betecknade lokaltidningen Mission Local de här odlingskärlen, som fungerar som ett slags barrikader mot stadens hemlösa, från vissa boendes sida. Reportrarna från Mission Local räknade till mer än 2 000 odlingskärl i stadsdelen Mission, och den typen som står i rader på en av gatorna vid mitt hus kostar tydligen runt motsvarande 7 500 svenska kronor att köpa in.

    Det är alltså hundratusentals kronor av misslyckade planteringar som finns bara i mitt grannskap.

    Eventuellt är det också en kostnad som står i paritet med de skyhöga boendekostnaderna i den här stan, något som också drivit på att folk förlorat sina boenden. 

    San Francisco har kämpat med hemlösheten i årtionden, men många jag pratar med här säger att det var efter pandemin som allt blev riktigt akut. Den pågående fentanylepidemin i USA har ytterligare förvärrat läget.

    Det här är förstås också det stora ämnet inför valet här i San Francisco i höst, där man bland annat ska välja borgmästare. Just nu ser det ut som om valkampanjen kan komma att handla om vem som lovar mest polisnärvaro och tuffare tag – medan rösterna som vill se mer satsningar på boenden och sociala åtgärder verkar ha hamnat i bakgrunden. 

    Det krävs pengar för att göra sin röst hörd i en valrörelse i San Francisco.

    En del av stadens techmiljonärer har i flera år pumpat in pengar i organisationer för att försöka förändra den ofta extremt liberala stadens politiska inriktning. En av dem som utmanar den sittande borgmästaren London Breed är Daniel Lurie, en av arvingarna till förmögenheten från ett av stadens mest kända klädmärken: Levi's.

    Roger Wilson, USA-korrespondent

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm torsdag,

    Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.

    Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.

    Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.

    Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.

    På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.

    I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.

    ”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.

    De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.

    Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.

    Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Bogotá, onsdag.

    Fotboll väcker passion här i Latinamerika, och ibland väcker den också nationalistiska känslor som finns latenta i folksjälen i de olika länderna.

    Senast i raden av uppblossande patriotiska känslostormar har ägt rum i Peru.

    Det handlar om en argentinsk tränare som 2017 lyckades ta det peruanska herrlandslaget till fotbolls-VM efter 36 år. En hel generation peruaner såg alltså aldrig sitt landslag i VM. Peru var i många år parian i den sydamerikanska fotbollen, men så kom argentinaren Ricardo Gareca, med smeknamnet Tigern, och gav landet tillbaka den förlorade stoltheten.

    Utöver en plats i VM i Ryssland 2018 så kom Peru tvåa i den regionala toppturneringen Copa America 2019 och Fifa rankade landslaget som det tionde bästa i världen – den högsta placeringen Peru haft i Fifa-rankningen.

    Peruanerna dyrkade honom. I huvudstaden Lima restes en staty över Ricardo Gareca, regeringen gav argentinaren ett symboliskt peruanskt medborgarskap och familjerna döpte sina barn till Gareca.

    Men allt förändrades i ett slag i förra veckan. Då kom nyheten om att den nu 65-årige Ricardo Gareca blivit ny tränare för ett nytt herrlandslag – Chile.

    Nyheten slog ner som en bomb i Peru – och den har dominerat i flera dagar. Att den folkkäre Gareca tog ett nytt jobb, det tycker alla är okej. Men att han valde att ta jobb hos ärkefienden Chile, det är mer än vad en peruan kan tåla.

    I sanningens namn finns det personer som försvarar Garecas beslut, han är ett proffs och ska kunna jobba var han vill. Han gjorde sitt för Peru och det ska landet vara tacksamt över.

    Men de röster som hörs mest är de som är förbannade på argentinaren – varför valde han inte ett landslag i Asien eller Afrika? Men Chile! Chile som i kriget 1879 tog stora territorier ifrån oss. Chile som i fotbollssammanhang är vår fiende nummer ett.

    En sportkommentator kallade Gareca för landsförrädare, en annan lovade att ta ner affischerna med hans bild hemma, en tredje föreslog att man skulle ta ifrån honom det symboliska peruanska medborgarskapet. Och så vidare…

    Debatten har blivit så het att tunga politiker har uppmanat till besinning.

    Fallet Gareca visar hur djupt ärren från ett krig för många år sedan kan sitta i folksjälen. Bland många vanliga peruaner frodas Chile-hatet, det finns liksom under ytan. Och likaså i Chile är det vanligt med rasistiska yttringar mot grannarna i norr.

    Som tur är så är det ingen som tror att det finns nån risk för en kris mellan Peru och Chile på grund av Ricardo Gareca. De två länderna är kommersiellt väl sammanlänkade och varken den chilenska eller den peruanska regeringen är intresserade av en konflikt.

    Det värsta som kan hända är nog att statyn över hjälten Gareca försvinner från Lima.

    Ivan Garcia, Bogota
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan, 30 januari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, tisdag.

    Just hemkommen från Taiwan, som kallats världens farligaste plats, funderar jag på varför ön jag besökt inte alls känns som en farlig plats.

    Taiwan har fått sitt utnämnande på grund av att ön befinner sig mitt emellan ett Kina som hotar att ta Taiwan med våld – och ett USA som då väntas komma till undsättning.

    I somras reste jag till Taiwan för att intervjua öns utrikesminister om risken för krig. Inför mötet skulle jag bli kontaktad av en högt uppsatt person i ministerns stab. Men det som dök upp i min telefon var en gullig vinkande emojigubbe med rosa kinder och glad mun.

    Jag frågade: ”Vem är det här?”

    Svaret jag fick var: ”Det här är utrikesdepartementet.”

    De står i bjärt kontrast till varandra: Bilden av en ö som balanserar på randen till krig. Och så den glada emojigubben. Den senare stämmer mycket bättre överens med känslan på marken. I Taiwan är allting nämligen vad som på kinesiska kallas ”hěn kě'ài” – väldigt gulligt. Så gulligt, faktiskt, att det är lätt att glömma att det finns ett hot om krig över huvud taget. Och kanske är det poängen?

    När jag är i Taipei åker jag ofta buss. Ombord möts jag av planscher föreställande gulliga hundar i polisuniform som uppmanar mig att rapportera misstänkt beteende. Och tecknade björnar som ringer till larmcentralen på sina gulliga mobiltelefoner för att anmäla sexuella övergrepp. Jag betalar med mitt busskort som har formen av en katt som sitter i en matskål.

    Det är något särskilt med just katter. Den sittande presidenten Tsai Ing-wen är landets kändaste cat lady och somliga säger att hon har använt sina katter för att framstå som mjukare. Och den nya vicepresidenten har redan utnämnt sig själv till ”kattkrigare”. Som en motvikt till Pekings ökänt stenhårda ”vargkrigardiplomater”.

    Det är anekdotisk bevisföring, jag vet. Men jag får ibland känslan av att ”gullifieringen” – låt oss kalla den det – har som syfte att få invånarna att känna sig trygga. ”Kě'ài” är visserligen ett fenomen som vuxit till en jätteindustri både här och i grannländerna. Men att ta rygg på det blir ett sätt för myndigheterna på Taiwan att flytta vardagsfokus bort från farorna.

    Kanske var det så regeringen tänkte när det var dags att informera om det impopulära beslutet att förlänga värnplikten från fyra månader till ett år. Statens information skickades nämligen ut i form av – en gullig tecknad serie. I serien får en kille ta på sig en magisk hjälm med kattöron och testa att göra lumpen. Jag minns några unga killar som jag mötte i en bar och visade serien för. De bara skrattade.

    Men där under någonstans ligger det ett allvar. En medvetenhet om hur snabbt livet skulle kunna förändras. Även om man tar till mycket för att slippa tänka på det. ”Det är så här vi gör”, säger min taiwanesiska kompis. ”Vi försöker till och med göra krig gulligt.”

    Moa Kärnstrand
    [email protected]