Camus Podcasts
-
2012 skulle världen gå under, men gjorde den det? Vi djupdyker i det absurda med Isidor Olsbjörk. Vad kan vi lära oss av Camus? Och har det i tusentals år pågått ett kallt krig mellan schizofrena och psykopater?
-
Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.
Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.
Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?
Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.
”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”
Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?
”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.
Dan Jönsson, författare och essäist
Litteratur
Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.
Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.
Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.
Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.
-
Fegisar, undfallenhet, bekvämlighet: Idag vänder och vrider vi på LIKGILTIGHET. Är likgiltighet en dödssynd? Ett utslag av lättja eller kanske konflikträdsla? Kan likgiltighet vara bra? Vem talade om "innerlig likgiltighet"? Ann och Anna-Karin konstaterar att de kan anklagas för mycket - men knappast för att vara likgiltiga. Är det plus eller minus? Jonathan Glovers tes om åskådare och ansvarighet dyker upp, liksom Norman Geras resonemang om "den moraliska likgiltighetens kontrakt". Är det detta vi ser i relation till det pågående kriget i Ukraina? Är likgiltighet ondskans förutsättning? PLUS: Irritationer, Camus och Bröderna Lejonhjärta.
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
Fegisar, undfallenhet, bekvämlighet: Idag vänder och vrider vi på LIKGILTIGHET. Är likgiltighet en dödssynd? Ett utslag av lättja eller kanske konflikträdsla? Kan likgiltighet vara bra? Vem talade om "innerlig likgiltighet"? Ann och Anna-Karin konstaterar att de kan anklagas för mycket - men knappast för att vara likgiltiga. Är det plus eller minus? Jonathan Glovers tes om åskådare och ansvarighet dyker upp, liksom Norman Geras resonemang om "den moraliska likgiltighetens kontrakt". Är det detta vi ser i relation till det pågående kriget i Ukraina? Är likgiltighet ondskans förutsättning? PLUS: Irritationer, Camus och Bröderna Lejonhjärta. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
-
Sommar i city - Sveriges enda litteraturpodd - återvänder för november månad. Denna gång talar vi med fri hand om Camus, jazz, oss själva, och Noréns dagbok.
Vi väjer inte.
Mycket nöje. -
Det är avsnitt fem!! Ett mycket filosofiskt avsnitt som går ut på att Dilan ställer den svåra frågan "finns något?", samt riktar skarp kritik mot dinosaurier, matematik, gud och evolutionen. Moa berättar om när hon fick underkänt i praktisk filosofi eftersom hon bara läste Camus då hon tidigt beslutat att Camus var "hennes grabb". I övrigt: gå på tivoli själv, lillasysterkomplex på jobbet, och ALL JÄVLA ÅNGEST!!
