ESSÄ Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.
När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.
Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment.
Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär.
Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser.
Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru.
För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot.
Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.
Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare.
Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.
Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.
Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.
Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer.
Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage.
Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”
Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.
Maria Edström, kritiker
Litteratur
Jon Fosse:
Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.
Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.
Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.
Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.
Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.
-
Efter nedslag i Sverige, Norge och Island styr folkmusikveteranerna Groupa nu sitt projekt "Kind of folk" söder ut på den fjärde volymen i serien har de angjort den iberiska halvön och gräver i spansk och portugisisk folkmusik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Groupa tar en paus i repetitionerna inför kommande turné och gästar dagens P1 Kultur.
BATACLAN-DÅDET SKILDRAS I TVÅ NYA FILMERTerrordåden i Paris 13 november 2015 innebar ett stort trauma. Åtta år senare kommer nu två filmer som skildrar händelserna där 130 personer miste livet – och vad det nationella såret inneburit. Samtal med Felicia Frithiof, filmkritiker som tidigare arbetat för Sveriges Radio i Paris.
MÖT DE SOM UTSER ÅRETS ROMANPRISTAGARENästa vecka utses årets mottagare av Sveriges radios romanpris – och vem som vinner avgörs av fyra bokcirklar. I dag hälsar vi på hos bokcirkeln IBB, Inte bara Biggles – en grupp på fem män som bor i Visby på Gotland.
ESSÄ: VI HAR MYCKET ATT TACKA KONSTTJUVARNA FÖREn återkommande diskussion i vår tid handlar om återlämnande av stulna konstföremål. Men kan det också vara så att vissa konststölder räddade konsten? Den frågan ställer Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap i dagens OBS-essä.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Sara Lafolie från Svenska barnboksinstitutet kommer till studion för att berätta om årets Barnboksprovning. Dessutom intervjuar vi Lars Andersson och åker hem till bokcirkeln i Visby.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bokprovningen, som noggrant går igenom föregående års utgivning av barn- och ungdomsböcker, har gjorts sedan 1993.
LARS ANDERSSON OM VAD MAN KAN GÖRA SOM FÖRFATTARE OCH FÖRÄLDERVad har då litteraturen själv för ansvar för att bli läst? Och författarna? Lars Andersson, som nyligen kommit ut med sin 36:e roman, har en skarp uppmaning. Dessutom berättar han för vår reporter Jenny Teleman om hur det känns när en son med Downs syndrom börjar att läsa.
HEMMA HOS BOKCIRKELN "TRE KVINNOR" I VISBYTre kvinnor från gotländska Visby har sedan två år tillbaka läst och diskuterat böcker, oftast böcker de inte tycker särskilt mycket om och oftast med nån bebis närvarande. Nu är Caroline Svensson, Linnea Wigforss och Sara Kurland med och korar vinnaren av Sveriges Radios romanpris.
TREDJE NOMINERADE POETEN TILL SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS
Vår reporter Helene Alm besökte dem.Lyrikpriset är det äldsta av Sveriges Radios priser och har sedan delats ut sedan 1958, då Nelly Sachs blev den första mottagaren. Som uppladdning inför Litteraturveckan i P1, som börjar på måndag, sänder vi den här veckan korta uppläsningar ur varje nominerad poets utgivning. Pristagaren utses av en jury.
"BEEF" – EN AV DE MEST HYLLADE TV-SERIERNA PÅ LÄNGE PÅ NETFLIX
I dag: Christoffer Bergström, som debuterade 2022 med samlingen "Avstånd".I tv-serien Beef på Netflix hamnar två trafikanter i en våldsam trafikincident – som båda vägrar att släppa. Det leder till hämndaktion efter hämndaktion som till slut riskerar att rasera båda deras liv.
Vår filmkritiker Joakim Silverdal gav den en fyra i betyg i Kulturnytt i morse. Vad är det då som är så bra med Beef?, frågar vi honom i ett samtal om konflikt och komik.
ESSÄ: OM RESANDETS VÄLSIGNELSERMänniskan är en resande varelse och efter pandemi har förstås resorna ökat - både i antal och i distans. Kanske funderar du som lyssnar just nu på om och vart du ska färdas i sommar. Då kan det vara värt att bli påmind om varför vi reser, samt vilken sorts resor som får störst betydelse.
Anna Blennow är inte enbart poet och docent i latin, utan en tågresenär av rang som dessutom forskat på guideböcker till Rom. Nu får hon guida oss genom en historia av resor.Programledare: Cecilia Blomberg.
Producent: Mattias Berg. -
Med jämna mellanrum dyker debatten upp. Vad är sant och vad är fiktion? Och får man skriva vad som helst om verkliga personer i skydd av romanen? Victor Malm, kulturchef på Expressen, och Mikaela Zabrodsky, vd på Förläggareföreningen, hjälper oss att reda ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Alex Schulmans berättelse om sin mormor och morfar fick fina recensioner och många läsare när den kom 2018. "Bränn alla mina brev" har ordet "roman" på framsidan – samtidigt som Schulman i intervjuer har framhållit att han har velat berätta den sanna historien om sina morföräldrar.
I tidskriften Kvartals granskning häromveckan ifrågasätts hur Schulman använt verkliga personer och händelser i en fiktiv berättelse – som på samma gång vill vara en roman med full konstnärlig frihet, och läsas som en autentisk beskrivning av verkligheten.
Det har lett till en förnyad debatt om vad en roman kan vara. Behöver vi ett nytt kontrakt mellan läsare och författare?
KRITIKSAMTAL: DANIEL SJÖLIN OM TRE AV VÅRENS VIKTIGASTE NYA DIKTSAMLINGARKulturredaktionens kritiker Daniel Sjölin har läst tre av vårens nyutkomna diktsamlingar – Judith Kiros "Det röda är det gränslösa", Ilya Kaminskys "Dansa i Odessa" (övers: Lars Gustaf Andersson) och Lars Håkan Svenssons "Snöns eftermäle". Tre sinsemellan olika diktsamlingar värda att uppmärksamma.
OCH DE NOMINERADE TILL SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS ÄR...Fem poeter är nominerade till Sveriges Radios lyrikpris, som tillkännages under nästa veckas Litteraturveckan i P1. Under den här veckan får vi ta del av de nominerade diktsamlingarna, och först ut är Athena Farrokhzads "Åsnans år", i uppläsning av författaren själv, liksom Lennart Sjögrens "Det röda äpplet", i uppläsning av Stina Ekbladh.
MÖT BOKCIRKELN "SIRIS VÄNNER" – EN AV BOKCIRKLARNA I ÅRETS ROMANPRISJURYUtdelningen av Sveriges Radios romanpris är kulmen på Litteraturveckan i P1, och i år utgörs lyssnarjuryn av medlemmar från bokcirklar i Östergötland och på Gotland. Nästa vecka hör vi juryns överläggningar om de nominerade romanerna – men redan nu ska vi få lära känna årets bokcirklar lite mer.
Ett par mil utanför Linköping vid Göta kanal, ligger Bergs slussar och Vreta kloster. Här bor de fem medlemmarna i bokcirkeln "Siris vänner", en bokcirkel som har en given plats i vardagen och där alla har gångavstånd till varandra.
ESSÄ: 1600-TALETS KONSTNÄRER HAR NÅGOT ATT LÄRA OSS OM MÄNNISKANS KAMP MED NATUREN"Återställ våtmarker" har blivit ett slagord bland klimataktivister som kämpar för minskade koldioxidutsläpp. I Sverige försvann många av våra koldioxidbindande våtmarker vid de stora utdikningarna som gjordes under 1800-talet – en landskapsomvandling som Sara Lidman speglar i sitt jernbaneepos. Men också landskapsmålarna i 1600-talets Nederländerna fångade människans kamp med naturen. Det här är konstverk som vi idag kan betrakta i ett nytt ljus. Det menar författaren Erik Lindman Mata i dagens essä från OBS.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
I Ami-Ro Skölds nya film slåss samtidsmänniskan om mat och minuter. Men friheten hägrar bland de hemlösa.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter skildringen av ärftligt våld i "Granny's Dancing on the Table" (2015) är Ami-Ro Sköld tillbaka med "Butiken" – en mörk samtidsskildring baserad på regissörens egna erfarenheter av både hemlöshet och löneslaveri. Våldet är minst lika närvarande den här gången, och precis som i förra filmen gestaltas delar av historien med leranimationer. Som vore verkligheten alltför brutal för att återges utan filter? Hör Ami-Ro Skölds egna tankar om samhället och filmkonsten i P1 Kultur.
ÖVERSÄTTAREN SOM OMÄRKLIGT GICK UR TIDEN"Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det." Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december 2022. Ingvar Björkeson hade översatt allt ifrån Homeros till Baudelaire, och det bättre än de flesta enligt många. Ändå skulle det dröja över ett halvår innan omgivningen, utanför den närmaste familjen, noterade hans frånvaro. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt över en betydande men skygg kulturpersonlighet.
VERKET SOM VÄRKER: "DREAMS" AV FLEETWOOD MACKI Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. För Lena Hirvonen i Göteborg är det Stevie Nicks låt Dreams från 1977 som värker, och hon förklarar inte bara varför - utan bjuder också på ett eget framförande. Reporter: Jenny Teleman.
ESSÄ: ATT VARA DEN SISTA SOM MINNSLänge blir våra minnen fler, med tiden. Men någonstans vänder det och minnena blir istället färre men mer dyrbara. Vad är det egentligen vi minns? Och varför? Kulturredaktionens Katarina Wikars genomför en privatarkeologisk utgrävning av de inre arkiven i dagens essä.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mårten Arndtzén -
Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina 24 februari 2022 flydde Dakh Daughters till Frankrike där medlemmarna nu har sin bas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kulturredaktionens Fredrik Wadström har besökt Teater Dakh i Kyjiv sedan vårvintern 2014 och träffat Dakh Daughters regelbundet genom åren. Nu möts de i Oslo för att sammanfatta vad medlemmarna varit med om genom revolution, framgångsrika turnéer och ryskt anfallskrig mot hemlandet.
ESSÄ: GE MIG DITT ORDEden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.
En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.
I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.
Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma
Farzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.
1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.
40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.
Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.
Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.
Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.
Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.
Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.
Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.
Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.
Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.
Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.
Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.
Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.
Det gick fort.
Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.
Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.
De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.
Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”
frågar hon.
Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.
Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.
Marjaneh Bakhtiari, författare
Litteratur
Farzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.
Forough Farrokhzad på svenska
Mitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.
Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.
-
En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet. Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia strandberg.
Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av evighet mellan inandning och utandning.
Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.
Tyvärr händer det att verkligheten sviker även detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går, dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.
Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva, nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller verkligheten som flydde människan?
Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt, oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion, den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten, hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver: ”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna, såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins hypnotiska, grymma avgud.”
Att följa den lilla pojkens tröstlösa förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg av kompakt jord som fyller hela trapphuset.
Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen. Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.
Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en samling historier som skildrar de traumatiska separationer som präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen. Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster; var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens utgång.
Ifråga om människors sätt att fungera i mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en överdriven rädsla för att behöva andra människor.
Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig: vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?
Isabella Nilsson, författare och översättare
Litteratur
Mircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson. Albert Bonniers förlag, 2023.
-
Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.
Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.
Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.
I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.
Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.
Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.
Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.
I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.
Morris Wikström, journalist
-
Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.
Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.
Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?
Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.
Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.
Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.
Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.
Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.
Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.
När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.
Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.
Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog
-
Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.
Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.
Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.
Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.
Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.
Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.
Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.
Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.
Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”
Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.
Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:
”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.
Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
-
Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.
Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.
Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.
Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.
Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.
Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:
Ja, ibland så gör jag glass:
Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!
Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäist
LitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
- Mehr anzeigen