Guds son Podcasts

  • Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.

    ”Natten går mot sitt slut…”

    Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.

    Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.

    Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.

    Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.

    Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.

    Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.

    Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.

    Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.

    Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.

    Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.

    Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.

    Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.

    Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”

    Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.

    Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.

    Det gamla är dött.

    Det nya på väg att födas.

    Dagen gryr.

    Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.

    Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.

    Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

    Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.

    Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.

    Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.

    Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.

    Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.

    I första Korinthierbrevet skriver han:

    ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

    Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.

    I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:

    ”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”

    Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.

    Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…

    Finns det något vi behöver mer än jämvikt?

    Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.

    Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:

    ”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”

    För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.

    Mattias Hagberg, författare

  • Maria är ung när Gud kallar henne till ett stort uppdrag. Men hon väljer att lita på Gud och får genom sin ödmjukhet och förtröstan bli en del av Guds stora frälsningsplan.

  • från Järvsö kyrka, med Jan Bonander och Arvid Svenungsson

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: 'Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?' Simon svarade: 'Ja, herre, du vet att jag har dig kär.' Jesus sade: 'För mina lamm på bete.'
    Ur Johannes 21

    "Petrus uppdrag är unikt, han ska ta vid, fortsätta på en redan inslagen väg. Arvtagare men nu som människa utan att vara Guds Son men med samma gudomliga uppdrag. Han kommer till och med få lida oerhört för detta uppdrag. Och frågan om kärleken till Jesus som uppdragsgivare är tillräckligt stark, blir också relevant. Är du beredd att gå i döden för denna kärlek?"
    Ur Jan Bonanders predikan

    Medverkande:

    Jan Bonander, präst
    Stina Nordin, inledning och förbön
    Annelie Söderlind, textläsning
    Arvid Svenungsson, orgel, körledning
    Järvsö kyrkas vokalensemble
    Spelmän från Järvsö:
    Fiol: Lena Jonsson, Olle af Klintberg, Magnus Björs, Sara Karlsson, Robert Jerfström
    Nyckelharpa: Anna-Kristina Widell

    Texter:

    Jeremia 18:1-6
    Johannes 21:15-19

    Musik:

    Träbensmarschen (J Olsson)
    SvPs 17 Ge Jesus äran (B Setterlind/G F Händel)
    Psaltare och lyra (S-E Johansson)
    SvPs 153 Livet vann, dess namn är Jesus (O Hartman/engelsk 1700-tal)
    O nata lux (M Lauridsen)
    Innerligheten (S af Klintberg/J Olsson)
    SvPs 198 Likt vårdagssol i morgonglöd (N F S Grundtvig/N Söderblom)
    Erik Isaks polska (trad)

    Producent Katarina Josephsson
    Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
    [email protected]

  • Det är julafton och dags för det sista avsnittet i Historiekalendern! Gabriel och Åsskar reser tillbaka till år 0 och pratar om personen vars födelse är hela anledningen till att vi firar jul: Jesus! En historisk person som forskare är övertygade om har funnits, och som kristna tror är Guds son. Dom pratar om födelseår, kärleksbudskap, förföljelse och ljus som övervinner mörkret.

    Dessutom har dom en historiepromenad med utmaning och tillbakablick på alla avsnitt i kalendern!

    DAGENS CITAT: "Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det"

    Produceras av Frälsningsarmén

    www.kylskåpsradion.se

  • I detta avsnitt skall vi fråga oss vad en fjortis kan lära oss. Det visar sig vara mycket. Just den här fjortisen sjunger nämligen en egenskriven och uruppförd lovsång, ett originalverk av en tonårstös som är både oskuld och ogift, man skulle nästa kunna kalla henne för en ”enkel outbildad bondflicka från ingenmanslandet Galileen”. Hon heter Maria och hon har precis fått reda på att hon är gravid med Guds son. Nu för tiden brister sällan unga tjejer ut i lovsång när de får sådana här nyheter. 


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Från Uppsala Domkyrka med domprost Annica Anderbrant och Uppsala Domkyrkas Gosskör.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    "Domsöndag - kyrkoårets sista söndag är allvarlig men också full av glädje.
    Vilka texter och teman det än handlar om, så är varje söndag en dag
    för hopp och framtidstro."
    Annica Anderbrant

    Medverkande:

    Celebrant/predikant Annica Anderbrant
    Präst Sam Douhan, Per-Anders Sölvin
    Textläsare Jörgen Ebbersten, Kristina Rydberg Petersson
    Förebedjare Gabriel Wik
    Organist Pontus Leitz
    Kör Uppsala domkyrkas gosskör
    Dirigent Margareta Raab
    Violin 1 Elin Rubinsztein
    Violin 2 Thomas Andersson
    Viola Elisabeth Arnberg
    Cello Ulrika Edström
    Bas Walter McTigert
    Pukor Ivar Koij

    Texter:

    Jesaja 65:17-19
    2 Petrusbrevet 3:8-13
    Matteus 25:31-46

    Musik:

    Introitus (Matt 24, Ps 50)
    Sv Ps 490 Guds Son en gång i morgonglans (A Frostenson/engelsk mel)
    The Dead Shall Live (John Dryden/G F Händel)
    Sv Ps 169 I himmelen, i himmelen (L Laurinus/norsk-svensk folkmel.)
    Wachet auf (Philipp Nicolai/J S Bach)
    Sv Ps 174 Herre när din dag är inne (Svein Ellingsen/H Gullichsen)
    In Paradisum (Gabriel Fauré)

    Producent Katarina Josephsson
    Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
    [email protected]

  • Jesus Kristus har visat oss vilka de 2 viktigaste investeringar är som vi bör ha och göra i vårt liv här på Jorden. Guds son säger till oss i Mark 12:28-31 att den första viktigaste insatsen är att vandra med Gud och bli Hans vän. Den andra värdefullaste attityd som vi behöver ha i livet är att älska vår nästa, vår familj, våra vänner och syskon i församlingen med hängivenhet och på ett praktiskt sätt.

  • Jesus från Nasaret, som i kristendomen kallas för Jesus Kristus, sägs enligt kristen tradition vara Guds son. Jesus liv, död och återuppståndelse är den centrala berättelsen inom kristendomen och ligger till grund för många av de kristna högtiderna, så som påsken, julen och Kristi himmelsfärdsdag.

  • Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.

    ”Natten går mot sitt slut…”

    Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.

    Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.

    Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.

    Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.

    Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.

    Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.

    Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.

    Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.

    Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.

    Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.

    Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.

    Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.

    Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.

    Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”

    Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.

    Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.

    Det gamla är dött.

    Det nya på väg att födas.

    Dagen gryr.

    Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.

    Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.

    Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

    Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.

    Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.

    Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.

    Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.

    Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.

    Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.

    Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.

    I första Korinthierbrevet skriver han:

    ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

    Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.

    I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:

    ”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”

    Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.

    Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…

    Finns det något vi behöver mer än jämvikt?

    Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.

    Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:

    ”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”

    För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.

    Mattias Hagberg, författare