Hugo Chavez Podcasts
-
Utrikeskrönika 1 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bogotá, torsdag.
Till skillnad från Sverige kan politiken i Latinamerika vara så nära liv och död att känslorna lätt tar över.
Därför blir sport och politik här ofta en härlig blandning i vardagssamtalen, särskilt nu när herrarnas VM-fest i fotboll pågår i Qatar.
I Argentina kan man inte undvika frågan vem som är bäst, Messi eller Maradona. Meningarna bland argentinarna är delade och inte sällan dyker argument upp som handlar om saker som inte har med själva fotbollen att göra.
Att Maradona öppet tog ställning för vänstern, blev kompis med Fidel Castro och Hugo Chavez ses av en del argentinare som en del av hans storhet, av andra ses det snarare som naivitet.
Messi har aldrig uttalat sig om politik. Han har heller inte haft problem med droger, brukar fansen påminna.
Då kontrar Maradona-fansen: Nej, Messi talar inte politik, men han GÖR politik, reaktionär politik, säger de –- och pekar på att Lionel Messi får betalt från monarkin Saudiarabiens turistbyrå för att marknadsföra landet.
I grannlandet Brasilien, lika fotbollstokigt och genompolitiserat som Argentina, blir också fotboll politik.
Den högerkonservative Jair Bolsonaros anhängare har gjort landslagströjan och den gröngula flaggan till sina symboler, vänstern – som vann presidentvalet för en månad sen – försöker återerövra flaggan och tröjan. den tillhör oss alla, säger de.
På sistone har striden gällt de två landslagsspelarna Neymar och Richarlison.
Megastjärnan Neymar kampanjade öppet för Jair Bolsonaro inför valet. Han, och flera andra i landslaget samt tidigare brasse-stjärnor så som Romario, Ronaldinho och Kaká.
Halva Brasilien, de som röstade bort Bolsonaro i valet, vill inte att Neymar gör mål i VM … än mindre efter det att fotbollsstjärnan sagt att hans första mål i Qatar kommer han att tillägna just Bolsonaro.
För denna halva i Brasilien blev det en stor lättnad att den som gjorde målen i öppningsmatchen mot Serbien blev en annan spelare – och inte vilken annan spelare som helst.
Det var Richarlison … som är den ende spelaren i landslaget som har stått upp mot Bolsonaro.
Richarlison, som startade en kampanj för inköp av covid-vaccin när presidenten vägrade köpa och hans landsmän höll på att dö som flugor under corona-pandemin …
Richarlison, som stått upp för Amazonas och hbtq-personers rättigheter som han ansåg var under attack under fyra år med Bolsonaro.
En brasiliansk skribent skrev i spanska tidningen El Pais efter öppningsmatchen: Att det var Richarlison och inte Neymar som gjorde målen är kanske ett hoppfullt tecken för framtiden i vårt land.
Ja, fotboll kan vara på blodigt allvar här i Latinamerika, där politiken ofta är på liv och död.
Ivan Garcia, Bogotá
[email protected] -
Utrikeskrönika 25 april 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Caracas måndag.
Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.
Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.
Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.
Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.
Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.
Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.
Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela – den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.
Varför det blev så, beror på vem man frågar.
De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.
Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen ”bara” 50 procent.
Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.
Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.
Optimismen är alltså på väg tillbaka.
Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.
Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.
För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.
De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.
Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.
Ivan Garcia, Caracas
[email protected]
