Paris Podcasts

  • Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

  • 'The world is healing' utbrast alla millenials i veckan när Paris gifte sig, Britney släpptes från sitt förmyndarskap och Lindsay Lohans pressbild för nya filmen kom. Men är allt guld och gröna skogar? Michelle kommer ut som swiftie med citat från nyinspelade låten om Jake Gyllenhal, Max har tänkt på allt förutom bröllopsklänningarna på Paris och vad sker egentligen mellan Kourtney och Travis på kompisens bröllop? På med hörlurarna, kryp upp i soffan och fly för en stund till Hollywood med Max och Michelle. 

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet Kapten Bouas ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.Kristoffer Leandoer

  • Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet.

    "Hon är mycket bestämd allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes. I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret. Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.

  • USA och Kina gemensamt uttalande om klimatet. Löfven har avgått - MP och C enats om strandskyddet. Klimattoppmötet fortsätter i Glasgow. LO svänger i Las-frågan. François Hollande vittnar i terrorrättegången i Paris. Ekot på plats vid den polsk-belarusiska gränsen. Vilka krav kommer Vänsterpartiet ha på Socialdemokraterna? På partiernas hemmaplan - Vänsterpartiet i Malmö. Kända radioprofilen Katarina Hahr har avlidit.

  • Löfven har avgått - MP och C enats om strandskyddet. Klimattoppmötet fortsätter i Glasgow. LO svänger i Las-frågan. François Hollande vittnar i terrorrättegången i Paris. Ekot på plats vid den polsk-belarusiska gränsen. Vilka krav kommer Vänsterpartiet ha på Socialdemokraterna? På partiernas hemmaplan - Vänsterpartiet i Malmö. Kända radioprofilen Katarina Hahr har avlidit.

  • En omstridd, högerextrem debattör kan bli Emmanuel Macrons största hot i nästa års franska presidentval. En motsvarighet till amerikanska Fox News, Cnews, har spelat en viktig roll i hans dramatiska uppsving i opinionen. Vem är Éric Zemmour? Varför lockar han inte stora folkmassor men får ett stort genomslag i medierna? Och kan han bli Frankrikes Donald Trump?

    Medverkande: Erik de la Reguera, DN:s korrespondent i Paris.
    Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger.

  • Starka känslor bland fansen utanför Bengans skivbutik i Göteborg. Men vad säger P1 Kulturs gästande musikkritiker om plattan? Hör journalisterna Anna Charlotta Gunnarson och Kris Boswell.

    GRAVSTENARNA BERÄTTAR VEM DU ÄR OCH VAR DU BORP1 Kulturs reporter Joakim Silverdal är nyinflyttad i Holmsund. För att förstå var han har hamnat styr han stegen till kyrkogården. Väl där fascineras han av gravstenarnas olika budskap och former, och nu börjar en resa för att förstå hur gravstenarna förändrats genom åren, och vad det berättar om oss som ännu lever. Följ med.SÅRAD ÄNGEL KNOCKAR KONSTKRITIKERN- Man blir lika förundrad varje gång man ser den. Det säger konstkritikern Mats Arvidsson när han står inför Hugo Simbergs målning Sårad ängel på Ateneum i Helsingfors. En vit flickängel bärs på en bår av två sammanbitna pojkar. Vingarna slokar. I handen har ängeln några vita blommor. Missa inte veckans Klassiker i P1 Kultur.60-TALET ÄR BÄST PÅ SVT PLAYGunnar Bolin har hittat två filmpärlor som just nu visas på SVT Play: Janne Halldoffs Livet är stenkul och Agnès Vardas Clèo från 5 till 7. Två filmer med helt olika uttryck, men vill man få en bild av 60-talets Paris och Stockholm så vet du härmed vad du ska göra. Helgen är räddad.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Ulph Nyström

  • Caroline har en minst sagt spännande historia som tar avstamp i 80talets Paris där hon som femtonåring gjorde karriär som modell. Många år senare kan hon nu lägga till Make up Artist, frisör, tekniker och utbildare på sitt CV och i dagens avsnitt snackar vi myter och sanningar inom frisörbranschen men kanske framförallt inom produktinnehåll - Välkomna!

  • Om att blanda språk och bli överraskad.

    Paris, onsdag. I början lät det bara som en enda lång obegriplig mening utan slut. Förlåt alla italienare, men jag kunde verkligen inte höra några pauser mellan orden. Och i tidningarna såg jag bara en himla massa bokstäver utan budskap. Men efter att ha hårdbevakat förra regeringskrisen sommaren 2019 och lyssnat dagligen på italienska i en vecka började jag se konturerna av detta fascinerande språk. Vem kan inte älska ett språk där eftermiddag heter pomeriggio. Känner du rytmen? Pomeriggio. Med franska och spanska i bagaget så kändes det som att italienskan var inom räckhåll. Och nu, tack vare stor motivation har blommorna på ängen börjat slå ut. Du fattar? Orden får innehåll, konstiga ord som inte går att hitta i ordboken visar sig vara verbformer eller pluralbildningar. Sen blir lockelsen ett begär. Jag vill veta hur alla blommorna på ängen ser ut. Nyligen nådde jag en milstolpe på min språkfärd genom italienskan. Jag var i Rom och en lång, mörkhårig man i vita chinos passerade mig med raska steg, talades i telefon. Så sa han stressat och lite lätt irriterat till den på andra sidan tråden: Lei si aspetta gioielli. Hon förväntar sig juveler. Jag har börjat överhöra samtal! Det är nog det allra bästa med att lära sig ett nytt språk. Från att i mitt fall då, framförallt ha upptäckt det italienska samhället via mina ögon, med lite support från mina öron hjälper de nu till att färglägga Italien genom att ge mig tillgång till dialogerna. Med ens blev den där mannen lite färgrikare. Var det hans blivande fru han talade om? Hade han valt en besvärlig dam, eller var kanske en kompis som behövde vägledning? Ifrån att ha vandrat i fullkomligt språkmörker, tänds nu den ena lampan efter den andra. Vilken skatt jag har att erövra! Ju fler språk man kan desto lättare är det ju att lära sig ett nytt. Jag tänker på klipp- och klistrametoden. Det vill säga man överför vokabulär från de språk man redan behärskar till det nya och hoppas på det bästa. Ofta funkar det rakt av. Man får räkna med vissa stolpskott dock, som när jag skulle säga Jag har ont i huvudet, på spanska och tänkte ta genvägen via franskans: J'ai mal à la tête. Så jag spanskade till meningen med ett litet a på slutet och sa: Me duele la teta. Varpå ett gapskratt utbröt. Jag hade just sagt: "Jag har ont i tuttarna." Klipp och klistra funkar i allmänhet väldigt bra från spanska till italienska. Problemet är bara att det inte bara är uttalet som skiljer utan små irriterande språkkarakteristiska bokstäver. Nästa vecka till exempel heter på spanska la próxima semana, men la prossima settimana på italienska. Så där går jag omkring och pratar spanska i Italien, och längtar till den dagen jag är så bra på Italienska att den fått ett eget rum i mitt språkcentrum i hjärnan. Till min stora glädje verkar kärleken till språk ha gått vidare till mina barn. När jag hjälpte min son med läxan sist till exempel sa han stolt: Mamma, tänk, jag skriver på franska, jag talar franska. Jag är Gud!Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

  • Paris har länge varit en kulturmetropol. Ända sedan medeltiden har det intellektuella livet varit världsledande – den estetiska strålglansen och det franska modet åtminstone sedan 1600-talets hovkultur. Från sekelskiftet 1900 blev Paris den självklara hemvisten för alla konstnärer, författare, modeskapare och musiker värda namnet. Varför har staden haft en sådan dragningskraft? Och vilka är de viktigaste historiska pusselbitarna till att förklara hur Paris blev den stad den blev?

    Gäster är Cecilia Rosengren och Paula von Wachenfeldt. Paula von Wachenfeldt är docent i modevetenskap, med bakgrund som forskare i fransk litteratur, och har under flera år gett kursen “Modets roll i fransk kulturhistoria” vid Stockholms universitet. Cecilia Rosengren är docent i idéhistoria, specialiserad på tidigmodern kulturhistoria och aktuell med den helt nya kursen “Paris som idéhistorisk miljö under 800 år” vid Göteborgs universitet.

    Avsnittet spelades in live på Nordiska museet den 27 oktober, under en modehistorisk helkväll knuten till utställningen "Nordens Paris – om NK:s franska damskrädderi, 1902-1966".

    Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer.

    Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • I detta avsnitt av Vintersortpodden pratar jag och Simon om hans karriär som diskuskastare och hur han hade lite motstånd hos sin nuvarande tränare när han bestämde sig att satsa på diskus. Tidigare var Simon 10 kampare och var till en början en i diskussammanhang lite för liten atlet. Nu har han visat världen att alla tvivlare hade fel bland annat genom att vinna OS Silver i Japan sommaren 2021. Simon och hans tränare har planen inställd på OS i Paris 2024 där han ska vara på topp. Arbetet går enligt plan och med Simons otroliga träningsvilja, målmedvetenhet och hans oerhörda ödmjukhet är jag säker på att han kommer stå överst på pallen i de olympiska sommarspelen 2024 i Paris.


    Jag har pratat och träffat många idrottare genom åren, en mer ödmjuk och härlig människa än Simon är svårt att finna. Jag var tagen efter vårt samtal över hans sätt att vara och hans kloka tankar om livet och idrotten. När jag intervjuar Simon är han på besök på föräldrarnas gård i Sixarby norr om Uppsala där han sitter på en traktor under intervjun, det gör att det finns vissa störningar i länken som visar sig i små hackningar. Han trivs i Sixarby där han kan varva ner och jobba med föräldrarnas jordbruk. I vardagen bor Simon i Växjö där han tränar tillsammans med ett antal andra friidrottsatleter.


    Vi pratar i stort sätt om allt som Simon gjort och kommer göra framåt. Allt från privata hobbys som golf till hans fokuserade träning för att bli nummer 1. Det är en härlig resa Simon bjuder på.


    Jag rekommenderar er att ta detta avsnitt för att få en riktigt härlig känsla i kroppen då Simon verkligen delar med sig av sin historia och framförallt delar med sig av sin energi och ödmjukhet som gör en mycket glad och lugn i kroppen. Efter det att vi spelat in detta avsnitt gick jag runt med ett stort leende och verkligen tänkte att världen hade varit grymt bra och härlig om alla var som Simon!!


    Tack Simon för att du gästade Vintersportpodden och lycka till på din resa mot att bli nummer 1 i världen och vinna OS guldet 2024 i Paris!!


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Marie Bergström, forskare i Paris som studerat nätdejting i över tio år. Är det någon skillnad på hur fransmännen förför? Vilka är fördomarna om att träffas på nätet? Och har hon kanske några tips för dom som vill pröva? Marie lär oss allt om att träffa kärleken via internet.

  • Paris, Paris, Paris! Vi säger bara Paris! När man bilar genom hela Europa för att få uppleva den mäktiga känslan av att stå högst upp i Eiffeltornet...men så bidde det något annat när man väl skulle betala biljetten. Känsliga lyssnare varnas för att trycka ned sina ungar i Disneylands Paris rock'n Roller Coaster, skräcken när inget barn svarar, när resan är över. Ellen frossar i Chagall, dans, performance, ja allt som Paris kan erbjuda för kulturutsvultna själar. Alla dessa unga män. Alla dessa föräldrar som begraver sina barn. All sorg.

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.