brittiska imperiets Podcasts

  • IPA eller India Pale Ale är en bitter men relativt ljus ölsort som på senare år har tagit världen med storm. Det är ett öl med pondus och en unik profil, till råga på allt välsignat med en fyllig historia som på intressant vis flyter ihop med de inledande faserna av britternas koloniala expansion i Asien.


    Prototypen till det numera världskända ölet togs fram under andra halvan av 1700-talet av en bryggare i London vid namn George Hodgson. Det var ett osedvanligt välhumlat och smakrikt öl, framställt för Ostindiska kompaniets utsända i Indien, som suktade efter varor från hemmafronten – inte minst brittisk öl, i stora mängder, som skeppades över världshaven ombord på så kallade Ostindienfarare.  


    I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om det koloniala ölets fascinerande historia. De konstaterar att IPA började som en improviserad lösning på ett transportmässigt problem, men att det förädlades och uppnådde fulländning genom den ganska osannolika kombinationen av mänsklig girighet, mineralrikt vatten och skuggan av Napoleon Bonaparte.


    De berör också de mörkare och tvivelaktiga sidorna av britternas närvaro i Indien, vilka också är en del av IPA-ölets historia. Även om det i dag är både trendigt och raffinerat – och kan återfinnas en masse på Systembolaget likaväl som ICA – så ingår det i ett historiskt sammanhang som för många människor är långt mer bittert än själva smaken på ölet.   


    Bild: Bow Brewery 1827, Public Domain.


    Lyssna också på Sveriges bryggeriers historia och Det brittiska imperiets uppgång och fall.

     

    Litteraturtips:

    William Bostwick: The Brewer’s Tale: A History of the World According to Beer. W. W. Norton & Company, 2014.

    Martyn Cornell: “Hodgson's Brewery, Bow and the Birth of IPA.” Brewery History: The Journal of Brewery History Society Online, 2003.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt – the Statue of Liberty – men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.

    När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.

    I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.

    När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.

    Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.

    Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.

    Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:

    Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.

    Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.

    Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.

    Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet – vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.

    Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.

    Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.

    Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling – the Federalist Papers – där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna – och sedermera grundlagsfäderna – Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete – också då detta står i strid med lagen.

    I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.

    Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:

    Vi finner den tilltalade oskyldig.

    Vincent Flink Amble-Naess

  • 1931 publicerades en av modernismens mästerverk Virginia Woolfs roman Vågorna. En berättelse som består enbart av röster, sex människors röster, från barndomslekarna till den uppgivna ålderdomen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Människans mångsidighet fångad i sex röster som pratar nästan enkom om sitt eget lilla liv, letar efter fotfäste för sina bräckliga identiteter, mitt i en av historiens största brytpunkter – mellan två världskrig, i det brittiska imperiets slutskede, decenniet efter att kvinnor fått rösträtt.

    Allt förändras och allt är detsamma och skrämmande sig likt än idag:

    ”Jag förstår inte hur man ska lägga den ena minuten till den andra, den ena timmen till den andra, och med hjälp av någon naturkraft förena dem så att de kommer att bilda den hela och odelbara massa som ni kallar livet.”

    Med sin inbyggda musikalitet har romanen fortsatt att älskas och inspirera, bland andra Patti Smith. 

    Jenny Aschenbrenner letar strandfynd i Virginias Woolfs ”Vågorna”. Som uppläsare hör vi Katarina Ewers och översättningen var gjord av Jane Lundblad.

  • Apartheid i Sydafrika byggde på strikt åtskillnad mellan etniska grupper där de vita sydafrikanernas överhöghet var självklar. Apartheid är historien om hur kolonialismens rasism i samspel med de vita afrikanderna religiösa tro på rasåtskillnad utvecklades till ett institutionellt rasistiskt ramverk under åren 1948 till 1994.


    Redan 1910 förbjöds Sydafrikas afrikanska folkmajoritet att äga jord utanför särskilda reservat, som motsvarade 13 procent av Sydafrikas landyta. idén var att befolkningen skulle separeras utifrån rastillhörighet. De svarta afrikanerna tvingades bo bantustans, även kallade homelands.


    I avsnitt 163 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Andreas Karlsson, författare och journalist om varit bosatt i Sydafrika. Han har bland annat skrivit böckerna Sydafrikas historia och Det nya Sydafrika.


    Sydafrika betraktas som mänsklighetens vagga eftersom man hittat spår efter tidiga homo naledi i grottorna vid Sterkfontein väster om Johannesburg som visar att det fanns mänskligt liv i regionen för mer än tre miljoner år sedan. Arkeologer har också funnit 1,6 miljoner år gamla stenverktyg.


    Det var portugisen Bartolomeu Diaz som år 1488 som första europé seglade runt Kaphalvön och Afrikas sydspets i sin strävan att hitta sjövägen till Asien. Först 1652 upprättar nederländska Förenade Ostindiska kompaniet en bosättning som kom att bli Kapstaden vars uppgift var att serva skepp som var på väg om Asien.


    Den svarta befolkningen i Sydafrika var inte möjliga att underkuva vid denna tid så slavar kom att skeppas dit från Asien och andra delar av Afrika. De första vita kolonisatörerna boerna, som talade holländska, kom att utveckla en egen identitet skild från britterna som ockuperade Kapkolonin från år 1806.


    När boerna tröttnade på den brittiska koloniala myndigheten i Kapkolonin vid dagens Sydafrikas sydspets gav de sig iväg på ”die groot trek” under åren 1836-40. Boerna flyttade norrut och nu uppstod myten om ”den lediga marken”. Men landet var bebott av olika svarta grupper, där san är de enda som kan hävda sin rätt som ursprungsbefolkning, medan bantufolk kom norrifrån på 300-talet e. kr.


    Efter 1948 lagfästes in i minsta detalj den segregering mellan vita, afrikaner, indiskättade och s.k. coloureds (sydafrikaner av blandras) som existerat praktiskt taget sedan den europeiska erövringen inleddes. Endast vita sydafrikaner hade rösträtt.


    Job Reservation Act förbehöll kvalificerade arbeten och arbetsledning åt vita, ett fackligt krav ända sedan arbetare vid Witwatersrands guldgruvor på 1920-talet demonstrerat för ett vitt Sydafrika. Immorality Act förbjöd äktenskap och allt sexuellt umgänge mellan vita och andra sydafrikaner. Group Areas Act hindrade icke-vit inflyttning till städerna.


    Särskilda pass erfordrades för de miljoner människor som arbetade i Sydafrikas industri eller i de vitas hem och därför tilläts bo i de särskilda svarta förstäder, townships, som växte upp utanför de större städerna. Gruvindustrin utvecklade ett särskilt migrantarbetarsystem, där afrikanska män inhystes i övervakade kaserner utan rätt att ta familjen med sig.


    Lyssna också på avsnitten Det brittiska imperiets uppgång och fall.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.