Episodes

  • Utrikeskrönika 6 februari 2023

    Bryssel, måndagHur säger man ugnsbakad falukorv på engelska? Tänker jag medan jag sitter på en bakgrundsbriefing inför EUs toppmöte.Varför i herrans namn sitter radiokorren och tänker på falukorv på arbetstid, tänker ni kanske?Jag kommer till det om en liten stund.Först får ni lyssna på det här:Välkommen till Europaparlamentet!Tack herr ordförande!Jag delar den höga ambitionsnivån...ett fint samarbeteDe senaste veckorna har man kunnat höra ovanligt mycket svenska i EUs institutioner.Det har så klart att göra med det svenska ordförandeskapet. Det är svenska politiker som leder ministermöten. Och otaliga svenska ministrar har nyligen frågats ut i Europaparlamentets olika utskott om vad Sverige vill uträtta fram till sommaren.Som vi hörde i klippet har många av dem då pratat svenska. Vilket är helt i sin ordning. Det är därför EU har tusen tolkar.Det har varit rätt kul att lyssna på. Där i parlamentets utfrågningslokaler har man direkt kunnat avgöra vilka i rummet som är svenskar eller som kan svenska för det är dem sitter utan hörlurar och inte behöver tolkning.Det kan också bjuda på språkliga överraskningar. Som under utfrågningen med statsminister Ulf Kristersson där en estnisk ledamot, Jaak Madison, helt plötsligt ställde sig i talarstolen och pratade svenska.Det svenska ordförandeskapet är väldigt viktigtDet visade sig att han hade pluggat i en stad i Estland där många pratar svenska och dessutom hade jobbat på en båt som gick mellan Estland och Sverige.Men det är inte bara från politiker som det hörs mycket svenska just nu här i Bryssel utan också från tjänstemän som håller i bakgrundsbriefingar. Det vill säga träffar där de anonymt berättar vad som är på gång och vad man kan vänta sig inför politiska möten.Det var på en sådan träff jag satt och tänkte på ugnsbakad falukorv.Dragningen handlade om EUs kommande toppmöte senare i veckan där migration är en av huvudfrågorna.Det ligger ju ett stort lagförslag på bordet sedan över två år tillbaka: EUs migrationspakt som innehåller flera olika lagförslag.Den svenska tjänstemannen som höll i dragningen hade tidigare beskrivit detta just som en ugnsbakad falukorv. Där delarna är uppskurna men där allt sitter ihop i botten.Jag ville fråga om det fortfarande var så, om allt fortfarande hängde ihop eller om EU-länderna skulle kunna klubba igenom någon enskild del separat.Men just denna dragning skedde på engelska och jag kom inte på någon lämplig översättning så där på rak arm.Och även om jag hade kommit på det tror jag inte att någon av mina internationella korrekollegor hade förstått vad jag menat. Vad är det för oven baked falu sausage svensken jiddrar om skulle de nog ha tänkt. Men tur då att vi svenska journalister just nu har ett övertag gentemot våra kollegor från andra EU-länder. Vi har enklare tillträde till de svenska tjänstemännen som rattar medlemsländernas politiska arbete. Så jag kunde ställa min fråga på svenska efter briefingen.Och jodå, beskedet var att EUs migrationspakt fortfarande är en ugnsbakad falukorv. Alla de enskilda lagarna hör ihop och det blir ingen rätt om inte alla delar är klara. Andreas Liljeheden, i Bryssel [email protected]

  • Utrikeskrönikan 3 februari 2023

    Peking, fredag.Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred."Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.Kanske är det det vi måste förstå.Björn Djurberg, Peking [email protected]

  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Utrikeskrönikan 2 februari 2023.

    Gaza, torsdag.Här har jordgubbarna just mognat och de är faktiskt nästan lika goda som svenska jordgubbar trots att de är stora som plommon. Jag står och pratar med en tonårig jordgubbsförsäljare som staplat de röda bären till en liten pyramid när jag får ett meddelande från en släkting i Sverige, och sen ett till från en god vän, och ett till. Alla med ungefär samma fråga: Hur är det att vara i Gaza med all ilska mot Sverige?Jag tittar misstänksamt på pojken som säljer jordgubbar, men han har inte ens hört talas om Koranbränningen. En 30-årig man i stickad yllepullover svarar reflexmässigt: Svenskar är världens bästa folk.Jag trodde alla hatade oss, invänder jag, och då säger han: Ja, alltså jo, alla muslimer är arga och besvikna, vi trodde inte detta om Sverige, att regeringen försvarar koranbränning och tillåter att miljontals muslimer blir sårade, det var hemskt att se bilderna på Facebook, säger han.Men på ett café möter jag en ung kvinna som tycker att Gazabor har värre problem än en koranbränning människor dör här, säger hon, och närsomhelst kan det bli krig, vi kan inte haka upp oss på vad en extremist gjort, och förresten så tror jag inte att vår Gud och vår koran behöver försvaras, även om jag mår illa av det ni gjort.Jag söker upp en talesperson för Hamas som säger: Inbilla dig inte att vi inte är heligt förbannade och förnedrade bara för att ingen reagerar starkt här.När jag försöker föreställa mig hotbilden mot Sverige, blir jag påmind om klyftan mellan sociala medier och den så kallade verkligheten. Vi journalister beskylls ofta för att göra Twitter till verklighetens sanningsorakel. Och se en saudisk twittrare fick 58 000 uppskattande kommentarer när han skrev att den demokrati som kränker det heliga, ja den demokratin kan ni stoppa upp i arslet eller ännu hellre drottningens röv. Tusentals följare gillade påståendet att Sverige är antimuslimskt men gömmer sig bakom en banderoll som kallas yttrandefrihet och på sociala medier är det nu många som återknyter till kampanjerna mot socialtjänsten i Sverige där muslimska barn påstås ha kidnappats, tvingats äta griskött och fått homosexuella fosterföräldrar.Den unge jordgubbsförsäljaren i Gaza vinglar till när det börjar dåna koranrecitation ur butiken bredvid oss där man kan köpa badtofflor. Butiksägaren berättar att han kan stora delar av Koranen utantill och anser att Koranen som nedsänts av Gud, är okränkbar. Ändå säger han till mig: Vi muslimer kan ju inte låta vår syn på Sverige styras av en enskild extremist som bränner koranen, det vore ju som om ni i Sverige skulle låta er syn på alla muslimer styras av en IS-terrorists brott.Mm just det, sa jag och begravde blicken i jordgubbsfatet.Cecilia Uddén, Gaza [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Bogotá, onsdag.Känner ni igen låtar som Whenever wherever eller Waka Waka? Eller rättare sagt, vet ni vem som sjunger dem. Ja, det är Shakira, colombianskan som rör sig som en ormtjusares kobra på scenen.Shakiras spruckna förhållande med förra fotbollsstjärnan från Barcelona Gerard Pique har varit den stora snackisen i Latinamerika i flera månader. För tre veckor sen blossade storyn upp rejält i medierna. Anledningen är Shakiras nya låt, som är ett ordentligt verbalt angrepp på både sin ex och hans nya flickvän.Genom enkla ordlekar där både Piqués och flickvännens namn vävs in i texten levererar Shakira en salva av påhopp som har fått feminister, psykologer och musikhistoriker att reagera.Versen där Shakira sjunger du har bytt en rolex mot en casio och en ferrari mot en twingo en jämförelse mellan henne själv och den nya flickvännen har av de utpekade bolagen använts i marknadsföringssyfte.Sen låten släpptes har psykologer diskuterat offentligt om det är helande eller destruktivt för Shakira själv att göra så här. Att slänga ur sig ilskan är en sak, säger de, men det är en annan nivå att göra det så att hela världen hör.Om hon mår bra av det, så fine, säger ena delen av kåren. Hon kan väl inte må bra om hon gör så här, säger den andra delen.Musikhistoriker har skyndat sig att gräva fram andra exempel på artister som sjungit ut sin vrede mot den svikande partnern. De har funnit massa med exempel, men de flesta präglas ändå mest av sorg. Det gör inte Shakiras låt.Låten har även fått den starka feministiska rörelsen i Latinamerika att reagera, även här är åsikterna tudelade. De som nu hejar på Shakira hänvisar till den vers i låten som säger: Kvinnorna gråter inte längre, de bara skickar fakturan.Men andra feminister kritiserar Shakira för att hon har gett sig även på den nya flickvännen, en syster som inte kan anklagas för mannens otrohet och svek. Det är han, Piqué, som är skurken, inte hon, säger de.Hittills har jag inte hört någon säga att Shakira möjligen bara är en duktig affärskvinna. Hennes låt släpptes den 11 januari och slog rekord på Youtube med över 50 miljoner visningar på 24 timmar. Det spekuleras att sångerskan kammade hem nästan en miljon kronor på bara några få timmar.Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

  • Utrikeskrönikan 31 januari 2023.

    Suva, tisdag.Att resa till olika länder är ett privilegium vi korrar har. Den här gången har resan gått till Fiji, ögruppen som består av fler än trehundra öar. För många är Fiji ett paradis i södra Stilla havet. Och det är inget snack. Fiji är ett paradis på många sätt. Den gröna djungeln, kritvita stränder och turkosblått hav. En temperatur som får vilken svårflirtad planta som helst att växa så det knackar. För att inte tala om befolkningen. Fijianerna är ett folk som är svårt att inte tycka om. Leende, glada och trevliga.Men under ytan finns många problem. Rasmotsättningar mellan melanesier, som ursprungsbefolkningen heter, och sedan länge inflyttade indierna. Fiji har skakats av politisk oro under många år och militärkupper har varit ett återkommande problem i landet. Den politiska oron har nu vänt till förhoppningar om en djupare demokrati. Efter det senaste valet som hölls i slutet av förra året så är det nu slut på den före detta kuppmakaren Bainimaramas sextonåriga styre. Ny premiärminister är en annan tidigare kuppmakare, Rabuka som lovar att Fiji ska distansera sig politiskt från Kina, som fått allt större inflytande över nationen, och har dessutom lovat folket demokratiska reformer och större yttrandefrihet. Men det är lite för tidigt att säga hur det kommer att bli. Den nya regeringen har bara suttit vid makten i en månad och de har många saker att ta tag i. För Fiji är ett paradis med problem, problem som omvärlden har skapat. Vi kan börja med problemet med plast. Det är här, precis som på många andra håll i världen, fullt av plast i havet. Plast som dumpats och som förs med havsströmmar och vindar från andra håll i världen spolas upp på Fijis stränder. Ett annat problem är de allt tydliga spåren man kan se av klimatförändringarna. Befolkningen i byar nära havet och floder tvingas fly sina hem när vattnet stiger, och jorden blir obrukbar när saltvattnet tränger allt längre upp i floderna. Som om det inte vore nog. Havsbotten utanför Fiji hotas nu av skövling. Det är internationella gruvföretag som vill inleda gruvdrift på havsbotten. Något som motståndarna säger kommer påverka havsmiljön, riskera att ta död på unika korallrev och hota tillgången på fisk för lokalbefolkningen.Förespråkare för gruvdriften menar att det är bra ekonomiskt för de små önationerna i Stilla havet och att västvärlden måste få tillgång till de viktiga mineraler, som man tror finns på havsbotten, för att kunna tillverka bland annat batterier till elbilar. Lägg där till en lång rad andra problem som den nya regeringen i Fiji kommer att behöva brottas med så förstår ni att det är ganska mulet i paradiset. Men det finns hopp. Framtidstron hos befolkningen är mer positiv än på länge visar en undersökning som ett universitet i Nya Zeeland har gjort. Och eftersom hoppet och kreativiteten är det sista som överger människan så får vi hoppas på att även nästa generation får möjlighet att njuta av ett paradis på jorden.Peder Gustafsson, Suva, Fiji [email protected]

  • Utrikeskrönika 26 januari 2023.

    Här är Gaza måndag.Nu har de möblerat om igen hemma hos skräddaren. Den rosa soffan som ett tag stod i köket har flyttats tillbaka till det salongslika vardagsrummet - ett sånt där rum som i torp förr i tiden kallades salen och där man egentligen inte vistades annat än under husförhör eller finfrämmande. En av svärdöttrarna viskar till mig att skräddarens fru vänder upp och ner på huset minst varannan månad och ryter ut order om vart möblerna - som hon själv aldrig hjälper till att lyfta - ska flyttas.Ja man behöver ju lite omväxling, säger matriarken skräddarhustrun, som blivit både högljuddare och mer omfångsrik sen första gången jag träffade henne för mer än 25 år sedan när jag intervjuade hennes man om Yasser Arafats kostym. När jag ser den rosa soffan minns jag Minnie, en kvinna i Alabama i USA , hon var gift med en försupen bluessångare och hon möblerade också om hela tiden på det trånga utrymmet i det minimala huset med rosa väggar medan maken satt på krogen.Sen kommer jag in på hotellet, jo det finns hotell i Gaza, och mitt ligger mittemot en moské vid Medelhavet även om kvinnor absolut inte badar här annat än med heltäckande långklänningar och hijab och på själva cornishen kör inga sportbilar utan åsnekärror, men när jag kom in här hade de flyttat receptionsdisken, till synes helt utan anledning. Lite förändring, fint va? sa de, trots att allt blivit mer opraktiskt eftersom personalen inte längre kunde se vem som var på väg in i hotellet.Sen drack jag kaffe med en Gazajournalist som berättade att hemma hos honom hade alla sex familjemedlemmar bytt sovrum med varandra för omväxlings skull. Och det är bra rent psykologiskt, sa han, att känna att något förändras.Men han visste förstås att han lurade sig själv och att inga ommöbleringar kan göra att vyerna vidgas i det som kallas världens största utomhusfängelse Gaza. Möbelflytt ersätter inte utebliven förändring. I 16 år har Gaza varit stängt, belägrat, och styrt av Hamas. Ytterst ytterst få människor får tillstånd att resa härifrån och en man beklagade för mig att det enda tillåtna sätt för oss att få utlopp för vår frustration är att till exempel delta i sånt som det groteska firandet av den blodiga attacken där sju israeler sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem i fredags.Och i den väntande våldsspiralens olidliga förutsägbarhet kanske det är naturligt att reducera sina förväntningar till att flytta en rosa soffa från köket till salen.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Gaza [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    San Francisco, fredag.Idag kommer andra delen av tv-årets hittills mest utskällda serie. I alla fall inom gayvärlden. För, som någon skrev på Twitter, om det är något som faktiskt kunnat ena den i vanliga fall så spretiga HBTQ-världen i USA, så är det att man avskyr serien The Real Friends of WeHo.Serien är en sorts bögversion av Hollywoodfruar. Eller kanske snarare den amerikanska förlagan Real Housewives-konceptet.Eventuellt hade serien kunnat få ett lite mer varmt mottagande om den inte hade inlett första avsnittet med att förklara att platsen där den utspelas, West Hollywood i Los Angeles, är hela gayvärldens epicentrum. Det känns i alla fall som att alla som såg på serien här i San Francisco, genast blev kränkta och stängde av första avsnittet redan där.Vi får följa en influencer, en stylist, en skådespelare, en artist, en entreprenör och en snubbe som driver en resebyrå tillsammans med sin man som var med i tonårskomedin Mean Girls en gång i tiden. Jag tror jag fick med alla där. För trots att de sysslar med olika saker, så känns de nästan som en och samma person. Som prefabricerade West Hollywood-kloner. Till och med han som säger att han inte tillbringar någon tid i West Hollywood. De är alla fräscha, vältränade... ointressanta.Under veckan som gått har man kunnat ta del av mängder av mer eller mindre begåvade sågningar av serien. En person på Twitter var till och med irriterad över att en några sekunder lång inklippsbild var filmad 2015 det kunde man se på annonstavlan med reklam för Askungenfilmen.Och en video från en gaybar blev viral, där jublar gästerna när någon stänger av tv:n som ska visa The Real Friends of WeHo.Artisten Todrick Hall som är med i serien, och som redan tidigare fått utstå en hel del hat på nätet, verkar ha tagit mest illa vid sig. Han har publicerat flera sidor långa handskrivna brev på Instagram där han till exempel frågar sig varför han och de andra medverkande kritiseras för att de är rika, vältränade privilegierade medan folk samtidigt upphetsat följer varenda avsnitt av till exempel serien om den välbärgade Kardashian-familjen.Själv tänker jag att det här konceptet kanske hade varit spännande för 20 år sen. Andra hyfsat nya dokusåpor med bögmedverkan har adderat någonting till bögarna för att göra det intressant. Styling och livsstilsserien Queer Eye lät sina programledare ge smakråd till personer som bodde i olika sydstater under de första säsongerna. Långt från gayghettona. Precis som We're here där programledarna iscensätter dragshows i olika småstäder.Att följa livet i en småstad mitt i en storstad där alla är stöpta i samma form, är inte lika spännande. Inte ens om småstaden ligger i Hollywood.Roger Wilson, San Fransisco [email protected]

  • Utrikeskrönika 26 januari 2023.

    Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med just det högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: Ni måste reformera ert system men gör inte som vi. I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare. Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria [email protected]

  • Utrikeskrönika 24 januari 2023.

    Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet. Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd. Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad. För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova. Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor. Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel? Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han. En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra. Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, Kiev [email protected]

  • Utrikeskrönika 23 januari 2023.

    Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger hej hej och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönikan 20 januari 2023.

    Göteborg fredag, En balt, är en balt, är en balt, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland. Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati. Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn - Riga ligger i Lettland - Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondent [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen Le snus lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus, säger en kille in i kameran. Man ska gärna ha något att dricka, något sött, fortsätter han. Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig det bränns, det svider. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga. [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Suewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Suewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen. Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal. Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent

  • Utrikeskrönikan 17 januari.

    Stockholm tisdag Jag brukar försöka argumentera för att det är i mina bevakningsländer i Sydasien som framtiden finns, alltså i Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Ja ni hörde rätt; min del av världen där katastroferna har en tendens att avlösa varandra - det är här som tillväxt och utveckling kommer att bli ledande medan den stannar av i den så kallat gamla världen, det vill säga där vi är nu. Jag har inte kommit på det här själv. Det finns en rad kloka tänkare som skrivit sida upp och ner om the Asian Century, Asiens århundrade. Asiens stora tillgång är en ung välutbildad befolkning som bokstavligen hungrar efter att kliva uppför samhällhierarkins statustrappa. De unga är oftast bra på engelska och kan allt om it- och e-lösningar. De är kreativa som sören och har kanske en mindre strikt syn på vikten av att efterleva alla regler jämfört med här hemma så man kan lättare testa sig fram. Men inte ens en optimist som jag kan bortse från att utmaningarna emellanåt känns Mount Everststora. Som bristen på arbete och boende för nämnda unga befolkning. Frustrationen över att ständigt få nej tar sig ibland våldsamma uttryck till exempel i sammandrabbningar med företrädare för staten. Just boendefrågan har varit särskilt aktuell i Indien de senaste veckorna. I delstaten Uttarakhand i Indiens del av Himalaya ligger staden Joshimath. För ett drygt år sedan blev sprickor i husen synliga. Strax efter nyår blev situationen akut, över en natt vidgades sprickorna och många människor fick lämna sina hem hals över huvud. Myndigheterna har blivit tvungna att riva några fastigheter för att de utgör en säkerhetsrisk men först fick man utlova kompensation. Joshimath ligger på en bergssluttning i ett jordskredsområde som skapats efter en jordbävning för länge sedan. Experter har länge varnat för att marken skulle kunna sjunka. Men exploateringen av staden har fortsatt eftersom den är populär bland många pilgrimer som besöker hinduiska och sikhiska helgedomar i trakten. Ortsborna skyller också på vattenkraftsprojekt i området något som tillbakavisas av det statliga bolag som sköter verksamheten. Det finns också exempel på motsatsen där Indiens myndigheter satsar på så kallade smarta städer som ska vara hållbara för både folk och natur. Då sneglar man gärna på svenska lösningar. Och emellanåt river man byggnader som konstruerats olagligt. Men på det stora hela så har stadsplanering inte hållit jämna steg med de behov som den snabba befolkningsökningen för med sig. Lite senare i år väntas Indien gå om Kina och bli världens folkrikaste land så utmaningarna kommer inte att minska i första taget. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Stockholm, måndag.Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.Till vänster om Anastasia en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.Detta är terrorn som talar det finns inget annat ord just nu.Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

  • Utrikeskrönikan 13 januari 2023

    Kiruna fredagSverige har nu tagit över EU:s ordförandeskap. Det är den svenska regeringen som nu leder EU-ländernas arbete. Och det är därför jag och några kollegor från Bryssel sitter i en hundsläde norr om polcirkeln.För som brukligt är startskottar Sverige sitt ordförandeskap på hemmaplan. Med att visa upp ordförandelandet för EU-folket.Hela EU-kommissionen, 27 kommissionärer, regeringen, svenske kungen samt ett 70-tal utvalda från Bryssels korrespondentkår är på plats här i Kiruna för lanseringen av ordförandeskapet.På den här typen av resor, som sker varje halvår när ett nytt EU-land tar över stafettpinnen, pratar man så klart om politik och vad i detta fallet Sverige vill uträtta de närmsta sex månaderna. Till exempel att stödja Ukraina, fortsätta med klimatarbetet, att stärka konkurrenskraften, och så vidare.Men minst lika viktigt, ja kanske än viktigare, är att visa upp och marknadsföra ordförandelandet för en internationell publik.Så vad är det då som Sverige väljer att visa upp för oss journalister och de inresta EU-topparna?Det är vinter, mörker och kyla. Kryddat med svensk innovation.Hittills har det blivit besök i gruvan här i Kiruna där man hittat stora mängder sällsynta metaller som behövs i EU:s gröna omställning. Vilket passande nog presenterades just som EU-dignitärerna var på besök i stan.Det blir också besök på på rymdbasen Esrange och ishotellet - faktum är att politikerna får möjlighet att bo där.På mat- och dryckesfronten har Sverige sålt in alkoholfri cider och äppeljuice, köttbullar med potatismos, brunsås och lingon, och en efterrätt som jag själv inte ätit sedan barnsben: nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.Sverige har också kommit med den i princip obligatoriska goodiebagen. Innehållande en bok om svenska innovationer, en slags reflex och en mössa.Däremot har Sverige inte heller gett bort någon traditionell ordförandeskapsslips. Men den sägs vara på gång.Grejen är att den tidigare S-regeringen, som planerade för ordförandeskapet, inte tänkte ha någon svensk slips. Den nya regeringen ville annorlunda men då det måste upphandlas enligt svenska konstens regler så blir den blå-blåa slipsen inte färdig förrän halvvägs in i ordförandeskapet i mars.Ska sanningen fram tror jag inte så många av mina korrekollegor bryr sig så mycket om slipsen.Att döma av kommentarerna så här långt, lär detta ändå bli en ordförandeskaps-resa att minnas.Vintern, mörkret och kylan är exotiskt för oss Brysselbor. Och hundsläden, ja den lär finnas kvar i minnet hos många, under lång lång tid.Andreas Liljeheden, Kiruna

  • Utrikeskrönika 12 januari 2023.

    Paris torsdag.Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

  • Utrikeskrönika 11 januari 2023.

    São Paulo, onsdag.Jag har rest som aldrig förr i mitt liv under min tid som korrespondent. De senaste veckorna har varit särskilt hektiska.Efter ett dramatiskt presidentval i Brasilien tog jag mig till Argentina där vicepresidenten dömdes för korruption, därifrån vidare till Peru - presidenten hade avsatts av kongressen ..Sen bar det tillbaka till Argentina, som firade vm-guldet i herrfotboll och efter ett par veckor landade jag återigen i Brasilien för att bevaka en presidentinstallation och - helt oplanerat - begravningen av en fotbollskung.De befarade oroligheterna i samband med installationen av presidenten uteblev, så jag återvände till mitt bo i Colombia men jag fick packa väskan igen och hastigt återvända till Brasilien för att förloraren Bolsonaros anhängare fick för sig att storma kongressen och presidentpalatset.Och nu sitter jag här i ett hotellrum i São Paulo och funderar på vilket avtryck alla dessa stora händelser har gjort på mig.Det var ingen lätt fråga. Och det kanske låter som en klyscha, det är trots allt människorna som lämnar det starkaste intrycket. Framför allt de som är i underläge men inte ger sig.Som den unga bondeledaren i Colombia som inte kan bilda familj för att hon ständigt måste flytta med sin sjuåriga dotter för att inte bli mördad på grund av sin fackliga verksamhet.Eller den prostituerade kvinnan i Ecuador som fruktar för sin fängslade sons liv varje gång det händer en massaker inne på anstalten.Eller den venezuelanske migranten som varje dag måste rusta sin själ för att bemöta rasismen i det nya landet, trots att jag ser ut som dem, sa han.Eller det unga föräldraparet som förbereder den farliga resan genom världens mest ogenomträngliga djungel, El Darien i Panama, på väg norrut där de tror att deras småbarn kan få ett bättre liv.Hur vågar ni ta er igenom Darien, där folk dör, försvinner, våldtas eller blir uppätna av vilda djur. Vi förlitar oss på Gud, sa pappan med bebisen i famnen.De alla är människor som verkligheten försöker trycka ner, som råkade föddas i fel land eller fel samhällsklass och de ger inte upp, de gör motstånd dr andra kanske skulle lägga sig ner och dö.Sånt gör ett starkt intryck.Ivan Garcia, São Paulo [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    London, tisdag.Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en reserv som Harry själv kallar sig titeln på hans självbiografi.I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten mummy från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. Jag vill ha min bror tillbaka. Kanske är det naivt, säger han själv.Stephanie Zakrisson [email protected]