Episodes

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Moskva, tisdag.I en intervjubok från år 2000, strax innan Vladimir Putin för första gången valdes till Rysslands president, beskriver han sin uppväxt i kommunalkan, gemensamhetslägenheten om 20 kvadrat på Baskovgränd i dåvarande Leningrad.Det var kallt och mörkt och usligt. Toaletten fanns inklämd i trapphuset. Och det var där, berättar Putin, i det trånga utrymmet i trappavsatsen, som han lärde sig förstå vad uttrycket "inträngd i ett hörn" betyder.En människa som känner sig trängd, inträngd, omgärdad intar gärna försvarsposition. Det har Vladimir Putin gjort sedan han blev president, för 22 år sedan, och alltmer intensivt.Det började med hotet från vad som sades vara tjetjenska terrorister och så inleddes kriget i delrepubliken Tjetjenien. Sedan var det hotet från de frispråkiga tv-kanalerna som kritiserade och häcklade makten hej vilt och därför togs de över av Kremllojala ägare. Därefter har det fortsatt på samma sätt med yttre och inre hot som måste avvärjas, tillintetgöras.Därför sitter Rysslands mest framträdande oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj i fängelse. Därför har en organisation som Memorial som tar fram sanningen om människorättsbrott, historiska och nutida, likviderats och därför klassas en lång rad kritiskt rapporterande medier som utländska agenter.Och det är därför som rysk militär nu mobiliserar vid grannlandet Ukrainas gräns. Eftersom Vladimir Putin känner sig trängd, och sviken, av den västliga försvarsalliansen Nato, av det som i Ryssland brukar kallas för "det kollektiva väst" och av ett grannland, en forna Sovjetrepublik, Ukraina, som valt att vända sig västerut snarare än österut i sin strävan in i framtiden.Om hoten, som Vladimir Putin ser dem, verkligen finns där, eller inte, spelar ingen roll. För vi kan nog utgå från att han själv är och har blivit alltmer övertygad om att de är på riktigt.Frågan omvärlden nu måste hantera är hur mycket hänsyn den ska visa den ryske presidentens upplevda känsla av att vara inträngd i ett hörn. Ett svårt val eftersom bristande hänsyn i värsta fall kan leda till krig. Nu finns det de som tvivlar på att Vladimir Putin faktiskt är redo att gå i öppet krig med Ukraina. Av den anledningen att det är ett krig det finns en risk att förlora. Också på hemmaplan. En munsbit utan blodsspillan som i fallet med annekteringen av den ukrainska Krimhalvön hyllades av många ryssar. Ett riktigt krig där ryska soldater återvänder hem i likkistor riskerar att inte bli lika populärt. Och häri ligger också problemet i att leda ett land där makten inte byts ut genom demokratiska val. I ett sådant land innebär varje förändring bortom den egna kontrollen ett hot på liv och död. Utvägarna är begränsade och i slutändan finns alltid risken där för ett krig, eller, en revolution.Johanna Melén, Moskva johanna.melen@sverigesradio.se

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Bryssel måndag,Som EU-korrespondent blir det väldigt många politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Oftast är det intressant men ibland är det ändå skönt att lämna Brysselbubblan och göra helt andra saker.Och det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna, i slutet av förra veckan.Jag har lekt paparazzi och käkat mjölmaskar.Det hela började med en roadtrip tillsammans med kollegorna från SVT och TT.Vi skulle alla åka från Europaparlamentet i Strasbourg till miljöministrarnas möte i Amiens i norra Frankrike och tänkte att det var en bra idé att samåka.I det här jobbet blir det ibland lite ensamt så det var kul med sällskap. Särskilt som vi fördrev den fem timmar långa bilresan med frågesport.Vilka är de 10 största städerna i världen? De 10 störta länderna till ytan? De 10 största målskyttarna i Champions League? Och lite arbetsskadat kanske, blev det också det här:Ett quiz om vilka 10 stats- och regeringschefer som suttit längts på posten i EU, nördigare än så blir det väl inte.Men än bättre skulle det bli när vi kom fram till Amiens den franske presidenten Macrons hemstad.Kollegan från TT hade förberett en rundvandring i presidentens fotspår.Och likt värsta paparazzis började vi med att snoka upp Macrons gamla hus. Vi hade bara gatunamnet att gå på men en äldre dam som vi träffade berättade lite viskande att jodå, Macrons pappa bor kvar längre upp på gatan. Leta efter en stor och lite sliten fasad, sa hon. Det brukar stå en Renault Mégane på garageinfarten.Mycket riktigt, några hundra meter längre fram, fanns ett större hus, med en Mégane utanför.Tre selfies senare gick vi ytterligare en dryg kilometer och kom till Macrons gamla skola där han ju träffade sin fru, den 24 år äldre läraren Brigitte.Men Macrons hus och skola i alla ära, det allra mest intressanta på den här resan återstod. Dagen därpå, i samband med miljöministermötet, skulle Frankrike visa upp ett av sina senaste gröna projekt. En insektsfabrik. Där de planerar att tillverka proteinprodukter av mjölmaskar.Dels för djurfoder men också för mänskligt bruk, i form av proteinbars, shakes, och annat.Helt ärligt blev jag inte jättesugen efter att ha sett de svarta centimeterlånga krypen kräla omkring i genomskinliga lådor. Men efter att kollegan från SVT smakat av varan i sitt inslag så kunde såklart inte Sveriges Radio vara sämre. Och inte heller TT.Och faktiskt, chokladbaren som innehöll 12 procent mjölbagge, smakade helt okej.Det är det här som är det fantastiska med mitt jobb. Det handlar inte bara om politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Ibland handlar det om att käka mjölmask.Andreas Liljeheden, i Bryssel andreas.liljeheden@sverigesradio.se

  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Utrikeskrönikan 21 januari 2021.

    Paris, fredag, mitt i en fransk valrörelse, som i tisdags kväll bjöd på nervkittlande valunderhållning.Högerpartiet republikanernas Valérie Pécresse var först ut i nyhetskanalen BFMTV:s nya programserie La France dans les yeux Frankrike i ögonen, och stal inledningen.När den välkände tv-profilen Jean-Jaques Bourdin öppnade med: Jag antar att ni är glad över att vara här i kväll, svarade Valérie Pécresse kallt:Ja, men det var inte självklart för mig att komma hit i kväll eftersom Monsieur Bourdin alltså programledaren mitt emot henne anmälts och nu utreds för sexuella övergrepp.Frosten började sprida sig i den annars mysigt ljussatta tv-studion. Valérie Pécresse fortsatte:Om anklagelserna stämmer är de allvarliga och måste dömas.Monsieur Bourdin som alltid har en lätt solbränna, blev vitare och vitare, och började darra påtagligt. Valérie Pécresse fortsatte sin monolog:Och allt för länge har samhället blundat för detta, förringat. Allt för få har vågat anmäla. Nu får det vara slut med tystnadskulturen.Där har presidentkandidaten pratat i en och en halv minut utan avbrott.Jag är trollbunden.Vilken mardrömssituation för redaktionen. På premiärdagen: en brottsanklagad programledare och en presidentkandidat, huvudpersonen, som på grund av det villkorar sin medverkan med krav på att få inleda med en liten monolog.Hur som helst, på något mirakulöst sätt lyckas programledaren skaka av sig förnedringen och dra igång den nya satsningen, där fransmännen alltså ska få ställa sina frågor till kandidaterna öga mot öga i direktsändning. I studion finns nu förutom programledaren och presidentkandidaten,50-talet noga utvalda väljare på glest covidavstånd och ett par politiska reportrar. En man i transportbranschen brottas med höga bensinpriser, en kvinnlig rörmokare kämpar mot en föråldrad kvinnosyn och en lantbrukare överväger att lägga av, det går inte att få ekonomin att gå ihop.Presidentkandidaten lyssnar på deras mycket personliga berättelser, ber om förtydliganden, ger sedan sitt politiska svar och några tips, som väljarna och reportrarna får kommentera och protestera mot.Bensinpriserna vill hon inte sänka, fördomar mot kvinnliga rörmokare får man i bland ta med en nypa salt, men lantbrukarnas villkor måste blir bättre svarar hon.Och så fortsätter det, i två och en halv timme.Jag sitter som en fågelholk. Vilken briljant programidé!Du får politiska förslag tillämpade på människors vardag, i kombination med en bild av kandidatens kommunikativa och empatiska förmåga. I slutet konstaterar presidentkandidaten att det är nåt annat att få höra om problem direkt från de som erfarit dem än från en lobbyorganisation, och att för hennes del inte bara var frågorna som var intressanta utan reaktionen hon fick på de svar hon gav.Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson_boij@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 20 januari 2022.

    Peking, torsdag.Där det mesta, som så ofta, handlar om coronaviruset.Med bara veckor till vinter-OS så har omikron har gjort sitt intåg i flera städer i Kina däribland i den kinesiska huvudstaden.Pekings myndigheter har skruvat upp tonläget rejält och som så ofta är det mot utlandet misstankarna riktas.Det sägs inte rakt ut, men den officiella linjen insinuerar med all tydlighet att omikron kommit till Peking via post från Kanada.Och det uppmanas till största försiktighet om man nu måste få post från utlandet. Förbered med handsprit och munskydd och öppna paketen utomhus, är rekommendationen.Jag drar mig till minnes covid-utbrottet i Peking sommaren 2020, då importerad lax pekades ut som en potentiell smittkälla och vips försvann lax från butikshyllor och restauranger runtom i Kina.Det är ett och ett halvt år sedan nu. Ja, pandemin har pågått ett tag.Faktum är att för ett och ett halvt år sedan så handlade en av mina utrikeskrönikor här i P1-morgon om Kinas tuffa coronarestriktioner och jag undrade då hur länge det var hållbart att hålla fast vid dem.Med facit i hand så har de bara blivit hårdare sedan dess, och även om många tycks tro att omikron förändrar spelplanen, så är jag inte lika säker på det.Kinesiska myndigheter kallar sin strategi för dongtai qingling, vilket kan översättas till dynamisk nollställning.Det handlar om att så snabbt som möjligt radera ut viruset, var det än dyker upp.Ofta genom omfattande nedstängningar som meddelas med kort framförhållning.I staden Zhengzhou i Henan-provinsen blev en 30-årig kvinna satt i plötslig hemmakarantän hemma hos en blinddate.Historien blev viral efter att hon hon lagt ut videos i sociala medier som visade deras ofrivilliga karantäns-liv tillsammans.I en intervju med kinesisk media, var hon kluven över valet av dejt, som visserligen visade sig villig att städa och laga mat, men som också var väldigt tystlåten och matlagningen tycks ha gått under kategorin hellre än bra.En bättre matchning verkar ett nytt par i grannprovinsen Shaanxi ha varit.På en andra dejt, efter att ha fastnat i karantän tillsammans, så bestämde de sig efter att ha suttit instängda tre veckor tillsammans att de skulle förlova sig så fort de släpptes ut ur karantänen.Det finns mycket att säga om konsekvenserna av Kinas så kallade dynamiska nollställnings-politik.Här ryms såklart också mörkare historier.Men, jag antar att min poäng är, att bakom rubrikerna om att si och så många miljoner är under lockdown i den och den staden i Kina, så finns rätt så vanliga människor, med rätt så vanliga liv, som alla har att hantera det som blivit det nya normala.Björn Djurberg, Peking bjorn.djurberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 19 januari 2022.

    New York, onsdag.The Show Must Go On, brukar det ju heta. Men på teatrarna på Broadway har omikronvariantens framfart lett till att speluppehåll verkar vara det nya normala.Det är alltså inte fråga om några covidrestriktioner eller krav från myndigheternas sida. Bara rent kommersiellt tänk när även den närmsta framtiden är omöjlig att förutsäga.Som att sjukdom i ensemblerna gjort att man fått ställa in föreställningar. Men just nu handlar problemen också om att stora delar av publiken tvekar inför att sitta i en teatersalong i flera timmar, trots att det är krav på vaccinpass och man på de flesta teatrar slutat servera drycker och tilltugg, så att de obligatoriska munskydden behålls på ända fram till det sista applådtacket.Januari och februari brukar även i vanliga fall vara dåliga månader för Broadway. New York-vintern avskräcker många turister, och en hel del är lite panka efter storhelgerna. Men januaris uppställning på Broadway är även den fattigare än på länge. I förra veckan fanns det 25 produktioner att välja mellan på de totalt 41 teatrarna. Och beläggningen låg bara bara 66%.Alannis Morisette-musikalen Jagged little pill var bland de första som gav upp inför ovissheten när det stod klart att den nuvarande pandemivågen skulle hålla i sig. Andra teaterproducenter har valt en medelväg. Girl from the North Country, en musikal som bygger på musik av Bob Dylan, tar en paus är det sagt, och är planerad att återvända till Broadway någon gång i vår.Medan Aaron Sorkins dramatisering av boken, To Kill a Mocking Bird, återvänder i juni. Hoppas man. För i den nya covid-verkligheten är det mycket lite som går att säga säkert.De Broadwayföreställningar som klarat sig bäst genom den nuvarande covidkrisen, är de som lyckats planera för osäkerheten. Med förberedda inhoppare och ersättare både på och bakom scen. Och så är det förstås de mest kända föreställningarna som klarar sig bäst, medan de mindre etablerade produktionerna faller ifrån först.När jag var och såg Stephen Sondheims Company i helgen så såg jag inte till en enda ledig plats. Men så är det ju också en föreställning för en särskild sorts musikalfantatiker. Publiken var hänförd i stort sett varje gång legendaren Patti Lupone visade sig på scen.Och för en och annan fattig musikalälskare innebär förstås Broadways nuvarande lågkonjunktur också en möjlighet. Plötsligt finns det biljetter till föreställningar som annars är utsålda.Och de allra dyraste biljetterna till en musikal som Hamilton ska ha gått ner från 847 till 299 dollar, enligt New York Times.Roger Wilson, New York roger.wilson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 18 januari 2021.

    Bogota, tisdag.Den unge mannen går långsamt fram mot bilen som stannat vid korsningen i väntan på grönt ljus. Mannen tittar runt och plötsligt kastar han sig med en ödlas snabbhet på bilen, fönsterrutan är nere och han tar sig in med överkroppen, griper tag i förarens mobiltelefon, drar sig ur bilen och joggar iväg utan minsta tecken på stress.Detta skedde i Santiago i Chile nu i december, när jag var där. Men nej, jag var inte på plats för själva stölden, jag såg händelsen på tv-nyheterna.En nyhetssändning i tv vare sig i Chile, Mexiko, Colombia eller nått annat land här i Latinamerika, fylls varje dag med bilder på våldsamma rån, tjuvar som smidigt rör sig i stadsmiljön, slagsmål på grund av en parkeringsplats eller inbrott i butik eller bostad.Tv-kanalernas nyhetsredaktioner som inte har mycket resurser eller ambitioner för den dele - för en mer djuplodande journalistik, tackar och bugar för att dessa bilder finns i massor nuförtiden.Storstäder som Bogota, Santiago, Rio eller Mexiko City är numera fulla av övervakningskameror - de har blivit fler o fler ju mer människor har känt att brottsligheten brett ut sig.Studier gjorda i Mexiko, Chile, Perú och Colombia visar olika resultat vad gäller kamerornas effektivitet i att minska kriminaliteten. Men den debatten är rätt marginell här i regionen.Och lika lite debatteras den effekt som de ständiga tv-bilderna har på oss tittare.Till exempel de på motorcykeln som kör förbi och föraren som haffar en mobiltelefon från handen på en som står på trottoarenEller på de mörkklädda männen som hoppar över grinden och tar sig in i en bostad, håller familjen under pistolhot och tömmer huset på sakerEller paret som står vid en korsning och blir rånade på sina ryggsäckar av tre män som blixtsnabbt hoppat ur en bil som tvärstannat fem meter från offrenBilderna rullas upp i nyheterna och reporterns dramatiska tonläge ökar spänningen.Och känslan hos en stannar länge, nästa gång man går ut tar man inte upp mobilen eller så spänner man sig när en bil eller en motorcykel saktar ner nära en.Vad gör den ständiga rädslan med människors psyke undrar jag.Och vad gör den med samhället Latinamerika, världens mest ojämlika region, har 600 miljoner invånare, varav en tredjedel är fattig Här gömmer sig överklassen och stora delar av medelklassen bakom höga grindar med taggtråd bevakade av beväpnade privata säkerhetsvakter.Segregerade skolor, sjukhus för de som har pengar och andra sjukhus för dem som inte har det, gör resten samhällena här går mer och mer isär.De ständiga tv-bilderna på rån och stölder bidrar nog också till det de säger oss att vi inte ska lita på den andra, därför att hen kan vara ute efter att skada dej.Ivan Garcia, Bogotá ivan.garcia@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 17 januari 2021.

    Moskva måndagÄr i valet och kvalet, ska jag ta "ett manligt infall", "generalen" eller "Olivier"?Förr i tiden var det enkelt, det var bröd, korv och nån konserv som valet stod emellan i butiken. Alltså förr var början av 90-talet då det rådde svår matbrist framförallt i stora städer som Moskva, det fanns faktiskt mat i Sovjet, men den kom inte ut i butikerna utan ingick i ett komplext system av korruption och byteshandel. Dåtidens elit kunde lätt äta sig mätta på det de ville.På de få existerande restaurangerna då fanns fulltecknad meny, men det gick bara att beställa Kotleta på Kievskij, alltså kycklingfilé som bankats ut rullats ihop med smör och kanske nån mer fyllning panerats och stekts, alltså kyckling på Kievvis ungefär. Det blev rätt tröttsamt att äta den där hårdstekta kycklingen överallt.Min kompis Olga kunde ibland ta mig med till något dolt ställe, en stolovaja, en matsal dit till exempel bara studenter fick gå och där åt vi julien, en slags minigratäng med svamp och ost. Den var mycket god, men var nog ett franskt påfund snarare än ryskt.Då i början av 90-talet var jag övertygad om att det inte fanns någon rysk matkultur och om den fanns hade den glömts bort på grund av livsmedelsbristen. Jag var också övertygad om att den mat som lagades var ganska trist och äcklig, tills jag kom hem till Olgas mamma och blev motbevisad, hon lagade gudomligt god mat av ett fåtal ingredienser.Den där bristen på mat och på restauranger då i början av 90-talet kan unga ryssar inte alls föreställa sig. De har inga minnen av jätteköerna vid den första Mc Donalds restaurangen där de också hade coca cola, på sovjetisk tid såldes bara Pepsi.Att de inte skulle kunna äta kinesiskt, vietnamesiskt, japanskt, koreanskt eller vilket internationellt kök som helst i Moskva är för dem helt ofattbart. De vet inte att det bara fanns två restauranger på hela Tverskajagatan då, en av dem georgisk.Inte heller vet de att det knappt fanns några bilar heller och att boka en taxi var hart när omöjligt, de tjänade bättre på att stå stilla än att köra någon någonstans.I butiken väljer jag till slut en sallad po korejskij, en morotssallad med vitlök och olja, alltid lika god.Maria Persson Löfgren Moskva maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 14 januari 2021.

    Här är Kairo, fredag.Varje tå är individuellt lindad. De sticker fram som små gulnade stumpar och jag lägger genast märke till dem nu när jag träffar honom igen. Första gången vi sågs var jag tio år gammal, det var ett par år innan han åkte till Paris för behandling mot en svampinfektion då hade han varit död i 3184 år. Det här är Ramses II:s mumie.Jag återsåg honom i förrgår.Hans mumifierade gestalt, med det rödblonda håret och de lindade tårna, har funnits i mitt undermedvetna i många decennier och nu har han fått ett nytt hem i Museet för egyptisk civilisation i Fustat i utkanten av Kairo. Nej, det här är inte det stora nya museet i Giza vid pyramiderna, det har inte öppnat ännu, invigningen är flera år försenad. Utan det här är museet som var målet för den spektakulära tv-sända gyllene mumieparaden i våras när inte ens regimkritiker kunde undgå att imponeras även om de försökte avfärda mumieparaden som farao president Sisis kröning.Nu ligger mumierna här i tempererade glaslådor på bottenvåningen, i ett slags fönsterlös labyrint med respektfullt dämpat ljus. Här ligger krigarkungen Ramses II, eller Ozymandius i Shelleys dikt, han blev far till över 100 barn och ska ha gift sig med sin egen dotter, och i populärkultur den som höll Moses fången. Och här ligger Ramses IIs noble far Seti 1, vars tempel i Abydos utsmyckades av de skickligaste reliefkonstnärerna, hans grav i Luxor hör till de mest fantastiska. När jag trängs här bland tonårstjejer på skolutflykt, påminns jag om de sju år på 80-talet då mumierna inte fick visas alls. Dåvarande president Sadat bestämde att det var olämpligt, av religiösa skäl, att ställa ut döda människor. Han fick medhåll av konservativa islamister, men nu när jag frågar tonårstjejerna om de har några invändningar, svarar alla: nej nej detta är vår civilisation, vi är stolta över vad de gamla egyptierna åstadkom.Efter alla nedslående nyheter om politiska fångar, övergrepp, bristande yttrandefrihet och rädsla, är det roligt att få vara positiv och få berätta om faraoniska tår. För i den stora utställningshallen ovanför mumielabyrinten, möts man inte bara av intressanta montrar med musikinstrument, redskap, och lod - den tidens vattenpass - utan här finns också kanske världshistoriens första tåprotes, 3000 år gammal. Den är omsorgsfullt tillverkad i trä och tillhörde en prästdotter som blivit av med sin stortå. Och eftersom stortån bär upp 40 procent av kroppsvikten och är så viktig för balansen, fick denna prästdotter en protes i trä. Och i montern, intill stortån av trä, syns hennes verkliga tår, mumifierade och skrumpna, alla individuellt lindande.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairo cecilia.udden@sverigesradio.se

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Washington, torsdag morgon.Här i USA är det inte bara ett nytt år nu utan precis som i Sverige, ett valår.Vi ser redan hur kampanjandet till kongressen och olika guvernörs,- borgmästarposter och andra lokala val runtom i landet pågår för fullt. I november avgörs det, men en ofrånkomlig del av hela valrörelsen är ett annat val det till Vita huset 2020. Donald Trumps envisa, falska påståenden om att hans rättmätiga seger stals av demokraterna är nödvändig för många republikanska kandidater att ställa sig bakom och lyfta fram. En majoritet av deras väljare tror på konspirationsteorin. Och många demokraters huvudbudskap är faran de menar att republikanerna utgör för den amerikanska demokratin i och med valstölds- anklagelserna och sättet en del av dem spelat ned stormningen av Kapitolium 6 januari i fjol.Så Donald Trumps närvaro är stark även detta valår, trots att han inte står på röstsedeln och det som står på spel är majoriteten i kongressen som republikanerna hoppas vinna med hjälp av Trump.Men 2022 är också ett avgörande år för ett par av de allra mest omstridda frågorna, som för många amerikaner är fundamentalt viktiga. Nämligen rätten till abort och rätten att bära vapen. I sommar kommer Högsta domstolen med besked om frågorna som kommer att få betydelse för miljontals människor.HD ska besluta om amerikaner i alla delstater ska ha rätt att beväpna sig också utanför sitt hem. I dag är det flera stater som bara tillåter det i särskilda fall, bland annat New York och Kalifornien.Och i ett av de mest emotsedda beskeden från HD på decennier, kan domstolen komma att riva upp prejudikatet i Roe versus Wade, ett nära 50 år gammalt beslut som garanterar alla kvinnors rätt till abort. Resultatet skulle då bli att abort troligen helt eller delvis snart kommer förbjudas i nära hälften av alla delstater i USA. En seger abortmotståndare kämpat för i ett halvt sekel, men ett potentiellt domslut abortförespråkare kallar för katastrofalt.Så USA:s 2022 alltså: ett år då aborträttens framtid avgörs, den grundlagsskyddade rätten att bära vapen kan utvidgas och det amerikanska folket ska välja sina representanter för första gången sedan det dramatiska, historiska och djupt splittrande presidentvalet 2020.Cecilia Khavar i Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 12 januari 2022.

    Bangkok onsdagVi har fått nya grannar. Det är mannen i familjen jag märkt av mest. Han är en relativt ung med stort självförtroende. Det ser man på hans självklara sätt att röra sig och han verkar vara typen som gärna bestämmer och har koll på sin omgivning.Familjen har flyttat in i ett litet hus som jag kan se nedanför mitt fönster här i Bangkok. Först så märktes dom nya grannarna inte så mycket, men så en tidig morgon..Min nya granne är helt enkelt en galning till tupp. Han är av rasen japansk silkeshöna och har all de typiska dragen som den ska ha. Han är liten, låg, nästan runda och ser ut som en ullboll.I sin vita fjäderdräkt spatserar grannen, som jag nu har döpt till Kam-Axel, runt på cementplattan bakom grannhuset. Med sträng kontroll håller han ordning på sina fyra höns. Långt innan solen går upp så gör han alla i kvarteret medvetna om att en ny dag är på gång och han är beredd att möta den.Kam-Axel styr sitt lilla tuppdöme med örn koll. Där finns ett gäng ankor, några parakiter i en bur, grodor och att gäng ödlor som kommer förbi Kam-Axels lilla rike mitt i stan. Ochär det någon som inte passar så honom så ryker fjädrarna.Kam-Axel är långt ifrån det enda djuret som förgyller tillvaron mitt i cementdjungeln. Nere i gränden finns naturligtvis ett gäng katter som stryker omkring, men gatuhundarna som förr fanns på Bangkoks gator är nästan helt borta. Det har myndigheterna sett till.Om Kam-Axel styr den ena sidan av huset så är det andra fåglar som bossar på den andra. Träden på granntomten är fulla av zebraduvor, skatnäktergal, olika trastfåglar och vanligast av alla är den alltid sjungande brunmajnan, som är en stare.Strax innan påsk förra året upptäckte vi att ett par vitbrynade bulbul, som är en tätting, hade börjat bygga bo i en av orkidéerna på balkongen. Det var ett himla arbete för att få till det lilla fågelboet. Fram och tillbaka flög dom två byggarbetarna. Men så hände det som inte fick hända. Mannen flög in i balkongdörrens glas och tuppade av. Där låg han på golvet med öppna ögon och lite blodig näbb. Direkt inleddes räddningsoperationen. Handduk och vatten fram, men allt spårade ur. Under kaosartade former flög fågeln in i lägenheten och in i fönstret igen. Då tänkte vi att nu är det slut. Efter en stund, på ostadiga vingar, flög fågeln iväg och försvann. Under några dagar såg vi bara honan som fortsatte att bygga boet och hann med att lägga två små ägg. På påskdagen kom hannen tillbaka. Han hade återuppstått. Så naturligtvis fick han namnet Jesus. Honan kallar vi för Maria-Magdalena.Det gick inte så bra för dom blivande föräldrarna. Kråkorna var framme och rensade boet på innehåll. Livet är hårt i storstadsdjungeln.Men skam den som ger sig. Jesus och Maria-Magdalena byggde ett nytt bo, 2 nya ägg och efter drygt tiodagar kläcktes lilla Tommy. Vi hoppades på en liten Annika också men det blev inget.Efter ytterligare 10 dagars intensivt matande av Tommy var han här om dagen stor nog att lämna boet på balkongen och flyga ut i världen.Så mitt bland skyskrapor, bilar och människor så pågår ett intensivt djurliv mitt i det som verkligen är en storstadsdjungel.Peder Gustafsson, Bangkok. peder.gustafsson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 11 januari 2022.

    Berlin, tisdag.Ni vet den där sjunkande känslan när man för sitt liv inte kan komma ihåg vad den man pratar med heter. Här i Tyskland är potentialen för den sortens socialt famlande oj, så mycket större. För efter nästan två år med corona-decimering av personliga möten, konferenser och intervjuer så ska jag, när jag till slut släpps ut bland folk igen, inte bara minnas deras namn utan också huruvida vi hade avancerat till du-status, eller om vi fortfarande är på ni-nivå med varandra.För att lämna Sie bakom sig och bli Du med varandra är ett stort steg i en relation här, och om jag niar personen nu, när vi tidigare duat varandra, så kan en isande vind dra in över samtalet; vadan detta plötsliga avståndstagande?Om jag tvärtom duar fastän vi tidigare niat varandra tränger jag mig på min samtalspartner med en kanske helt oönskad närhet.Båda blir alltså helfel, så i väntan på att motparten kläcker ur sig ett avslöjande pronomen babblar jag på medelst katten-kring-het-gröt-språket. Ungefär så som det måste ha låtit i Sverige på 60-talet, när man hade lagt bort titlarna men ännu inte var bekväm med att dua.Ska det åkas till Frankrike, är det till att besöka Paris då?, och liknande urlöjliga formuleringar medan hjärnan skannar efter ledtrådar i konversationen.Det finns förstås ett antal tyska tumregler som borde hjälpa;Man duar barn, grannar om de inte är mycket snofsiga, när man sportar, i bastun, i dotcom-branschen, och om man är med schweiziska armén på över 3.000 meters höjd . Eller, för den delen, om man är socialdemokrat, de 420.000 SPD-medlemmarna duar varandra, inklusive förbundskansler Olaf Scholz, av tradition. Det sägs ha varit det som en gång i tiden fick Angela Merkel att istället välja att gå med i kristdemokraterna.För där, hos CDU, där nias det, liksom antagligen på dotcom-företagets ekonomiavdelning, man niar polisen för annars kan man få böter, liksom i affärer och restauranger, om det nu inte rör sig om berlinsk hipsterpizzeria .Ju mer jag synar reglerna desto mer inser jag att de inte är till särskild stor hjälp, och inte blir det lättare av Tysklands mustiga regionala varianter, som att man i Hamburg kombinerar Sie med förnamnet medan det i München kan vara precis tvärtom; Du, Salzinger, kan du skicka mjölken, kan det låta.Men klart är att niandet är på nedåtgående här, det slår flera undersökningar fast, och som utlösare pekar man ofta ut möbeljätten som slår mynt av sitt svenska arv.När IKEA började dua kunderna här bröts helt ny mark, nu har flera storföretag följt efter. Men inte ens ni-dödaren Ikea vågar gå hela vägen. För medan DU uppmanas provligga en ny säng och piffa till DITT badrum där du kryssar runt i varuhuset, så växlar högtalarrösten snabbt över till NI när det handlar om en felparkerad bil. Att förmana i du-form, där går ändå gränsen för tyskarna, det är väl anledningen. Men visst blev det plötsligt lite kyligare här i köksavdelningen? Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 10 januari 2022.

    Istanbul måndag.Det är tidigt på morgonen. Det är ju det ibland, typ en gång varje dygn. Vaknar, hör båtarnas grova bröl till tutor på Bosporen. Ett av alla Istanbuls ljud.Kan inte somna om.Skannar de vanliga husorganen för en Mellanösternkorrespondent men blir snabbt uttråkad, elände, elände och så lite mer elände. Klickar in mig på Instagram och får frälsning. Inser hur lyckliga alla människor är.Här i Istanbul, i Bagdad, i Tel Aviv, Stockholm och Luleå.Tänk alla lyckliga par som ivrigt delar det som ska se ut som glimtar av deras kärleksfulla vardagsliv. Ett vardagsliv som består av romantiska promenader i strandbryn, bubbliga drinkar på mysiga restauranger, handhållande i solnedgång, uppklädda välartade barn och kärlek, familjemys- massor av kärlek.Alla är så kära.Var är alla Norénförhållanden, var är bråken, dramatiken. Okej, man kanske inte lägger upp en selfie med stirrande ögon och rufsigt hår med texten har just bråkat med hustrun, hon förstår ju ingenting och jag förstår ännu mindre - men visst hade det varit befriande.Istället är det mys, sprakande brasor, resor och gemensamma aktiviteter.Härligt. Härligt alltså.Tänk vad bekantskapskretsen är lycklig och vad skönt att man får ta del av det. Krypa in i andra människors varma famn. Tills det anas en spricka, en krackelering.Par X lägger inte längre ut några bilder tillsammans. De som var så kära, gjorde så mycket och betydde allt.De har gått skilda vägar.Hur kunde de, jag menar, de var ju så lyckliga- det kunde man ju se. De var ju de som betygade varandra mest kärlek av alla.Nu är de istället lyckliga, på varsitt håll, över olika fantastiska maträtter de äter, sina vänner de äntligen fått kontakt med eller varför inte lite egen-tid.Kanske de till och med går så långt att de låter meddela den i socialmedier ljummet intresserade bekantskapskretsen hur många poäng de skrapade ihop i helgens På Spåret.Intresseklubben antecknar och imponeras.Det de undviker att berätta är alla terapitimmar, sömnlösa nätter av ångest och bottenlös sorg. Ångesten som kramar hjärtat som en boaorm stryper sitt byte. Pressar luften ur lungorna.Men det kan man inte skriva på insta. Då kan någon tro att man är en galning. Fast man vill ju samtidigt också vara en galning. Fast rätt sorts galning. Tänker på alla bilder på vinterbadare. Men vad är det här.Har det blivit lag på att visa hur stursk man minsann är i baddräkt och yllemössa. Arvet från vikingarna.Titta på mig, jag kan bada fast det är jättekallt och jag är jättemodig.Fast i själva verket är det nog bara jag som på min kammare blivit lite bitter, likt räven säger surt. Vad är att vinterbada i Bosporen liksom.Nåja, jag får återgå till de där fartygens bröl i Bosporen - undrar om sjömännen tänker vinterbada när de når sitt mål i Svarta havet.Johan-Mathias Sommarström, Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    London, fredag.Det här är ett slags kärleksbrev till en tunnelbana.För det är ju något speciellt med Londons tunnelbana, världens äldsta. Tillochmed själva kartan över alla linjer har vunnit designpriser, nere i de slingriga gångarna tog britterna skydd från bombräderna under andra världskriget, gatumusikanters toner ekar och studsar mot kakelplattorna i olika färger.Många av er som lyssnar har säkert suttit på något av tågen och kanske irriterats över hur mobiltäckningen är nästan obefintlig nere i tunnlarna. Då har ni säkert också hört någon ropa ut Mind the Gap ett så vanligt utrop att det nästan blivit synonymt med den brittiska huvudstaden, med tryck på muggar, tröjor och affischer.Men för en kvinna har det där utropet betytt så mycket mer. Margaret McCollum träffade sin man i början av nittiotalet när hon var på semester i Marocko. Reseledaren som fångade hennes hjärta hette Oswald Laurence.Han hade tidigare arbetat som skådespelare, men lämnat den karriären bakom sig. Och den roll som fick honom att höras av flest människor det var nog ändå när han fick spela in säkerhetsutrop till Londons tunnelbanestationer. Längs den norra linjen genom London hördes Oswalds stämma, klar och tydlig, i många år.Oswald dog 2007 och efter det brukade Margaret gå ner i tunnelbanan för att få lyssna på sin make. Om hon skulle resa genom London försökte hon att åka på just hans linje. Och på de dagar då hon verkligen saknade sin Oswald, då satt hon på en bänk på perrongen och lyssnade på honom medan tågen kom och gick.Men en dag, i november 2012, så möttes hon istället av en annan röst på tunnelbaneperrongen. Bestört frågade hon personalen på stationen var den välkända stämman tagit vägen och fick förklarat för sig att utropssystemet digitaliserats och alla röster bytts ut. För alla andra var rösten bara en i mängden, men inte för Margaret.Efter att Margaret berättat om sin kärlek till Oswald så väcktes något hos personalen. Kanske saknade de själva en röst de inte hört på länge. De letade i arkiven och lyckades ta fram en cd-skiva till Margaret som hon fick hem, med Oswalds Mind The Gap-utrop på. Men alla, även cheferna i tunnelbanan, hade berörts så av Margarets och Oswalds kärlekshistoria att de bestämde sig för att göra mer.De såg till att på en station, på en plattform, byta det digitala, centralstyrda utropet mot det gamla.Så, om du någon gång befinner dig i London på tunnelbanestationen Embankment, som ligger på floden Thames norra sida. Gå då ner genom den grönvita, kakelbeklädda gången, till norra linjens perrong 3 för tågen som är på väg norrut. För där kan du, precis som Margaret, fortfarande höra Oswald när han tryggt och lugnt ropar ut till alla resenärer som passerar att komma ihåg avståndet mellan vagn och plattform.Stephanie Zakrisson, London stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Stockholm, onsdag.När det är nytt år är det också dags att sammanfatta det förra. En återkommande tradition är ju listorna över förra årets vanligaste namn på de nyfödda. Enligt en vän inom kvällstidningsvärlden är det en mycket uppskattad och väl klickad historia.När jag och min flickvän skulle välja namn på vårt barn gjorde vi som många andra och kollade lite namnlistor för inspiration. Här fanns ett villkor, det skulle vara ett namn som också fungerar i Grekland, eftersom vi är där mycket.Under namnletandet gjorde vi en upptäckt. De grekiska namnen är ganska få. Jag hade aldrig tänkt på det, men det visade sig att över en tredjedel av de grekiska männen delar på de fem vanligaste namnen.Nästan var tionde manlig grek heter det vanligaste Giorgos. Det vanligaste namnet på kvinnor, Maria bärs av nästan lika många. Orsaken till det är antagligen den utbredda traditionen att helt enkelt ge far eller morförälderns namn till den nyfödde. På så sätt återvinns namnen i generation efter generation.Och därför finns det, till skillnad från i Sverige, heller inte något direkt intresse för de årliga listorna över de vanligaste namnen på nyfödda grekbebisarna. De publiceras knappt av medierna. Barnen heter ju oftast Giorgos och Maria, eller Giannis och Eleni som sina mor- och farföräldrar och det är ju inte särskilt spännande det.Men visst är fantasilösheten också rätt befriande. Stressen när man väljer namn blir mindre och det är ju ändå otroligt mycket man ska välja åt sig och sina barn i livet. Jag har vänner här i Sverige som flera månader in i det nya barnets liv fortfarande inte valt namn, tyngda av pressen att hitta det perfekt unika men inte för konstiga och välklingande namnet.Traditionen att föra mor och farföräldrarnas namn vidare tycks relativt utbredd även bland andra länder på Balkan även om det - enligt en diskussion på nätforumet Reddit börjar luckras upp. Allt fler blir liksom i Sverige influerade av exempelvis populärkultur och kanske tänker att de vill ha ett namn som funkar på fler platser i världen - en internationalisering helt enkelt.Snabbast tycks utvecklingen gå i Albanien. För några år sen visade landets statistikmyndighet att inget av de 20 vanligaste namnen på nyfödda hade albanska rötter. I stället valdes namn som Amelia och Noel med en mer allmänt internationell klang.Ibland är det politik som influerar. Fråga bara det inte försumbara antal kosovoalbanska män födda runt millennieskiftet med det experimentella förnamnet Tonibler: döpta efter Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair fast hopdraget till ett enda förnamn. En hyllning till britten och hans roll när Nato intervenerade och fick stopp på Kosovokriget.De kosovanska toniblairarna fick till och med besök av den brittiska politikern 2010. Se där ett namn som funkar bra i mer än ett land.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 4 januari 2022

    Bryssel tisdag,Nationella symboler, som en flagga, kan vara oerhört viktiga. Och känsliga.Vilket har blivit väldigt tydligt de senaste dagarna, efter att Frankrike tagit över som ordförandeland i EU.Den franska regeringen ska nu leda medlemsländernas arbete det kommande halvåret. Och detta uppmärksammades runt om i Frankrike på nyårsafton. När klockan slog tolv och vi gick in i det nya året pryddes historiska landmärken i EU-flaggans färger.I Paris lyste Eiffeltornet i blått med gula stjärnor. Och i triumfbågen halades den franska trikoloren för att ersättas av EU:s fana.Det blev ett ramaskri.Oppositionen, både till höger och till vänster, protesterade högljutt. Särskilt högernationalisterna fördömde tilltaget, där Marine Le Pen kallade det för en attack mot den franska identiteten och en förolämpning.Hon såg det också som en patriotisk seger när EU-flaggan återigen byttes ut mot den franska i söndags, medan EU-ministern, Clement Beaune, försäkrade att bytet skedde helt enligt plan och att regeringen inte alls gett efter för påtryckningar.Oavsett hur det egentligen var så blev det i alla fall en väldig debatt som sagt, det där med flaggor kan vara känsligt.När Beaune, tillsammans med president Macron, lanserade loggan för det franska ordförandeskapet så var de mer försiktiga. I loggan finns båda flaggorna med. Ett rött E och ett blått U med gula stjärnor plus en grå pil i mitten.Men faktum är att den loggan på sätt och vis ändå andas en del fransk nationalism. Pilen ska symbolisera rörelse framåt väldigt likt Macrons egen politiska rörelse En marche.Loggan kan tolkas som att EU ska framåt, på samma väg som Frankrike med Macron i förarsätet.Pratar man med tjänstemän här i Bryssel som inte är fransmän och som kanske inte ser Macrons framåtväg som den enda rätta, så muttras det rätt ofta om att Frankrike och dess president visserligen är en stor EU-vän, men att det ofta handlar om EU på franskt vis. En slags nationalistisk politik insvept i EU-flagga.I andra sammanhang får man också säga att Macron och hans regering oblygt framhäver just det franska och enbart det franska.Senare i veckan ska jag och andra Brysseljournalister åka på den traditionella pressresan till ordförandelandet, alltså Frankrike i det här fallet. Inför den resan har all kommunikation skett uteslutande på franska. Trots att de flesta journalister som tagit emot informationen säkerligen är bättre på engelska.Om ett år är det Sverige som bjuder in till liknande pressresa för EU-korrespondenterna här i Bryssel. Kanske skulle vi göra som fransmännen och bara skicka inbjudan och information på svenska.Det om något hade orsakat ramaskri.Andreas Liljeheden, Brysselanders.liljeheden@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 3 januari 2022

    Kiev, måndag År 2021 avslutades med att Viktor Sjenderovitj fördes upp på det ryska justitieministeriets lista över "utländska agenter".Viktor Sjenderovitj, en av upphovspersonerna bakom det legendariska satirprogrammet Kukly, "Dockorna", på den en gång så frispråkiga tv-kanalen NTV.Jag uppmärksammade för mig själv utnämningen av Viktor Sjenderovitj som utländsk agent med att titta på ett av de sista dockprogrammen som sändes, ett par år in i 2000-talet och i Vladimir Putins första period som Rysslands president.Där satt han, Jeltsins efterträdare, utmejslad till full igenkänning i lera, och förhörde sig om hur opinionen låg till. Den kunde inte ha varit bättre. Ett övernaturligt 130-procentigt stöd. 30 procent av ryssarna gav nämligen Vladimir Putin sitt dubbla förtroende.Satir över president Putin i rikskänd tv är sedan mycket länge en otänkbarhet. Och Viktor Sjenderovitj är för länge sedan förpassad till den sortens ryska medier som når tillräckligt få för att inte utgöra något direkt hot mot sittande makt.På årets näst sista dag, samtidigt med Viktor Sjenderovitj, fördes även den mångårigt landsflyktige galleristen Marat Gelman upp på listan över utländska agenter, liksom Nadezjda Tolokonnikova från aktivistkollektivet Pussy Riot.Det tycks numer som om vem som helst kan bli utländsk agent i Ryssland. Det verkar inte krävas mycket mer än att någon dristar sig till att öppet kritisera rådande ordning och landets politiska och ekonomiska elit.År 2021. Året som började med att den nästan till döds förgiftade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med sitt dödsförakt återvände hem till Ryssland för att där gripas direkt på flygplatsen, dömas till fängelse och väl bakom galler klassas som extremist.2021. Året då det till och från talades om att Kreml en gång för alla slutat att ens låtsas som om man styr landet enligt demokratins principer.Själv befinner jag mig i Kiev, huvudstaden i Ukraina. 2021 var också året då Rysslands president Vladimir Putin konstaterade att ukrainarna inte utgör ett eget folk eftersom de är ett och samma med det ryska folket. Oskiljaktiga. Vladimir Putin verkar med åren få allt svårare att smälta det faktum att ukrainarna valt en annan väg. En väg som ve och fasa innebär att ledarna kan tvingas avgå - om väljarna inte är nöjda. Hisnande tanke.Viktor Sjenderovitj tog utnämningen till utländsk agent med ro.Det som hänt, skrev han, är ju alldeles normalt i den orwellska värld vi sedan länge lever i. Ingenting nytt har inträffat, allt är i sin ordning och vi lever vidare.Johanna Melén, Kiev johanna.melen@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 31 december 2021

    Stockholm fredag, Nyårsafton. När jag var barn var det en högtid omgärdad av magi och mystik. Jag minns när jag vaknade en morgon den 31 december och en färgsprakande gran lyste upp det mörka rummet. Julgranskulor, glitter, karameller i skimrande papper och runda skorpor, bubliki, gungade på grenarna. Det var nog den vackraste granen jag någonsin sett. Fönstret stod vidöppet, och det blåste kallt. Ded Moroz, Farbror Frost hade alltså redan varit förbi. Jag letade efter spår, under sängen, kudden. Mamma uppmanade mig att vara mer noggrann, och där under madrassen fanns ett inslaget paket, en Spice Girls t-shirt, precis det jag hade önskat mig. Hur visste han? frågade jag mamma som stod i köket och hackade rödbetor och saltgurkor till kvällens festmåltid.Salladerna Vinigret med rödbetor och Olvije med ärtor och kokta grönsaker i majonnäs, skulle stå på bordet och jag skulle få vara vaken så länge jag orkade.På teven gick den sovjetiska romantiska komedin Ödets ironi, om Jevgenij som hade tillsammans med några vänner traditionsenligt supit till det i bastun på nyårsafton i Moskva och på fyllan råkat hamna i Leningrad, alltså i dag St Petersburg. En nyårsfilm som skulle förena de 15 delrepublikerna, hoppades man. Under Sovjettiden var nyårsfirandet viktigt, så viktigt att det bara måste firas. Annars skulle ju folk undra om man inte gått och blivit religiös. Men det var inte heller så att folk inte ville fira, nyårsafton var ju en av få icke-socialistiska högtider som första maj och revolutionsfirandet den sjunde november, dessutom påminde ju nyårsafton många om jul, även om allt som anspelade på kristendom och religion hade skalats bort. Vissa klädde julgranen på julafton eller juldagen trots allt och motiverade det med att det var bra att den fick bo in sig lagom till nyårsafton.I dag har julen en mer självklar plats i många av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Både Estland och Lettland är stolta över sina gamla jultraditioner och hävdar båda att de minsann var först i världen med att ha julgran.Nyårsafton då, det är numera en högtid bland många, man går på pubar, marknader, teatrar, firar med familj och vänner. I Tallinn kan man stöta på folk klädda i sotarkläder, det bringar nämligen tur och i många lettiska hem strör man ärtor, av samma skäl, och man måste äta åtminstone en ärta när man firar in det nya året.Och en själv då, har väl slutat tro på magiska frostiga farbröder, som kommer in genom fönster och klär julgranar så vackert. Och tur är väl det.Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent lubna.el-shanti@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 30 december 2021.

    New York, torsdag.Gå inte på den där stora nyårsfesten, där alla pussas och kramas när de önskar varandra gott nytt år, utan fira hemma i små sällskap med andra som du vet är vaccinerade.Det var andemeningen i det råd som amerikanerna fick inför nyårshelgen av Anthony Fauci, smittskyddsexperten som också är Bidens rådgivare.Ett rätt beskedligt förslag kan man tycka, i ett USA där Omikronvarianten av covid-19 drar fram genom landet och antalet smittade per dag just nu slår rekord, samtidigt som vissa sjukhus larmar om att de är överbelastade. Men längtan efter att få återgå till det normala är stor hos många, om så bara för att få fira att ytterligare ett år som präglats av coronapandemin till sist är över.På Times Square, här i New York, arbetar man till exempel just nu på att sätta upp avspärrningar och bygga upp scener inför det traditionsenliga nyårsfirandet och nedräkningen till tolvslaget. In i det sista hoppades man att allt skulle kunna genomföras som vanligt, men för ungefär en vecka sedan kom beskedet om nya restriktioner. Vaccinpass krävs, liksom munskydd för att få komma in på området. Och bara 15 000 får vara på plats, istället för 58 000 som det brukar vara. Men 15 000 är i alla fall mycket mer publik än i fjol, då folk uppmanades att stanna hemma och titta på tv i stället, och bara något hundratal specialinbjudna fick vara på själva Times Square vid tolvslaget.Och de av New Yorks poliser som hade tänkt vara lediga över nyårshelgen fick snabbt ställa in de planerna. Bara den här veckan har omkring 16% av de anställda inom poliskåren sjukanmält sig. Så nu måste alla tillgängliga poliser arbeta över nyårshelgen.Men det är förstås inte bara i New York som nyår inte blir som man trodde. På andra sidan kontinenten, i San Francisco, har borgmästaren ställt in nyårsfyrverkerierna för andra året i rad för att undvika folkmassor och smittspridning.För de som ändå tänkt sig att fira nyår, så ingår det numera en ny ritual i firandet. Den märks även den runt Times Square där snabbmatsvagnarna och gatuförsäljarna fått konkurrens av covidteststationer. Skåpbilar där nyårshelgens kanske mest attraktiva aktivitet erbjuds. En testtops uppkört i näsan. Testerna är en bristvara runt om i USA, men just här, mitt på Manhattan, finns flera olika testställen att välja mellan. Det blir aldrig som man tänkt sig, har varit lite av mitt personliga mantra under det här året som jag arbetat som korrespondent här i USA. Allt som planerats kan på ett ögonblick förändras. Så till den grad att jag inte längre ens blir besviken när något ställs in. Kanske är det nya covid-normala tvärtom att bli förvånad när något faktiskt blir som man hade hoppats?Roger Wilson, USA-korrespondent roger.wilson@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 29 december 2021

    Zhangjiakou, onsdag.Där jag funderar kring värdet av ett språk.Den senaste tiden har jag börjat läsa koreanska.Inte sådär superambitiöst, men ändå relativt målmedvetet.Jag hade nämligen nyligen lite ledig tid att ta ut, så då passade jag på att anlita en lärare som jag tänkte skulle få ut mig på banan.Erfarenheten har varit bitterljuv.Dels för att jag tycker att det är rätt svårt. Så, ibland tar frustrationen överhanden, när jag som vuxen man reduceras till att kommunicera likt en treåring.Men också, likt en treåring, kan jag bli otroligt stolt över att kunna uttrycka banala saker som det är kallt ute, eller jag dricker mjölk, varje dag.För visst finns det en grundläggande glädje i att lära sig nya saker.Men, som i det här fallet blandas med en insikt att jag endast skrapar på ytan. Eller, i bästa fall, lägger en grund för framtida framsteg.Mina lektioner i koreanska har däremot lett till förnyat intresse och kanske lite mer förståelse för allt som är koreanskt.För språk kan ju vara mer än bara syntax och tidsadverbial.Det kan också vara kultur och kommunikation på en djupare nivå.Och det har fått mig att reflektera kring kinesiskan, som jag har levt med i drygt tio år nu och som jag ändå kommit att behärska relativt väl.Och kinesiskan har såklart varit ovärderlig i mitt jobb som korrespondent här i Kina.Vad hade jag tyckt, trott och rapporterat utan de språkkunskaper jag har? Hade det gjort skillnad?Antagligen.Men också, om jag vänder på det. De flesta kineser talar främst olika dialekter av kinesiska.Även om till exempel engelska länge varit obligatoriskt i skolan, så är skillnaderna stora mellan stad och landsbygd och fortfarande talar förhållandevis få bra engelska, eller andra utländska språk.Och kanske har toppen nåtts, då det finns tendenser att Kina vänder sig inåt, både språkligt och kulturellt.Hur kommer det påverka kommunikationerna med omvärlden?Det är sånt jag funderar över, samtidigt som jag tampas med att greppa ytterligare en koreansk böjning av verbet att vara.Visste ni förresten att det finns två siffersystem i koreanskan?Björn Djurberg, Zhangjiakou bjorn.djurberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan 28 december 2021

    Durban tisdag.Vågorna sveper in under en regntung, blåsig himmel. Underströmmarna är kraftiga, vågorna bryter högt och hårt. Ovanför stranden stora värsting-kåkar med terrasser och pool med utsikt över den Indiska oceanen.Några hundra meter bort kåkstäder i korrugerade plåt mitt i leran, men med utsikt. Och jag tänker att vågorna, naturen, folket här är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Det är som att vågorna är högre, husen större och naturen vackrare än någon annanstans. Det är mer av allt på nåt sätt. Ska det vara rasistiskt, jamen då inför man apartheid som var den mest utstuderade, detaljerade rasistiska strukturen i världshistorien. Ska vi ha antiapartheid-hjältar, jag då heter de Nelson Mandela och Desmond Tutu med en integritet och moraliskt status utöver de flesta andra som gjorde dem till hela världens hjältar.Troligen är världens absolut mest kända person sydafrikanen Mandela, enbart utifrån sina gärningar. Lagom? Nä. Men det går utanför det. Då, under apartheid var landet extremt på alla sätt. Och är det fortfarande i all sin vardaglighet. Köpcentrum? De ska finnas överallt, ha massor av affärer, snabbmatsställen, och vara störst och ha mest tio olika sorters jordnötssmör, glass i stora lass. Var ligger kontinentens största köpcentrum? I Sydafrika, naturligtvis. Ska det festas och ätas, jag då går man all in stekarna lassas upp i mängder på den osande grillen, iskall öl och vitt vin konsumeras hinkvis som sportdryck. Ska det vara korrupt ja då är korruptionen inte vara sådär lagom puttrande under ytan, utan rakt i ansiktet, där statliga bolag går i kånken och hela statsapparaten hotas.Nu ska de sägas att det blivit bättre vad gäller just det, med Cyril Ramaphosa vid rodret och en Jacob Zuma som troligen kommer få återvända till fängelset vilken dag som helst. Och ska det vara kriminellt, ja då är det i en sån omfattning och brutalitet att svenska gäng som Shottaz framstår som hembygdsföreningen i Byske i jämförelse. Hustrumisshandel? - Sydafrika är världsledande.Men mitt bland alla dessa konstraster, extremer, olikheter, så framstår nåt annat. Sydafrikaner, även om de kanske inte alltid själva tänker på det, är också gemensamt för alla grupper ett av världens hyggligaste folk. Säkerhet är ett återkommande problem här, och jag ställde en gång frågan vad skulle hända om jag fick punktering på bilen mitt ute i ingenstans? I många länder skulle det automatiskt innebära livsfara och ett snabbt samtal till polis eller säkerhetsbolag. Men här får jag svaret: folk skulle stanna och hjälpa till. Och överallt på vägarna här ser jag det. Bilister med punktering eller kokande motor vid vägkanten. Och hjälpsamma landsmän som står bredvid och hjälper till. Jag vet inte vad som ligger bakom det här allt eller inget. Är det naturen, eller landets brutala historia? Troligen det sista.Klart är att Sydafrika är landet långt ifrån lagom.Richard Myrenberg Durban richard.myrenberg@sverigesradio.se