Bulgarien Podcasts

  • En stor dag då podden för första gången har en gäst! Det är ingen mindre än den eminenta, retliga, gulliga och framförallt roliga Nyhetsjonas som hänger med Sveriges första kvinnliga läkare och Sofiadalen i Bulgarien. Jonas bjuder på ett intimt besök på urinoaren med bästs Hasse Aro. Karolinas erfarenheter mynnar ut i en tankesmedja om hur man helst skulle kissa i Alperna medan Sofia har läst på en lapp som skakar om hennes (under)liv. Även: Sveriges porslinstätaste släkt, rivalitet mellan storasyskon OCH en mördarblick i morgonradion...

  • Han var under många år en del av det svenska landslaget i skidorientering som åkare, ett EM-guld och tre VM-silver har det blivit men nu växlar Martin Hammarberg roll för att istället bli den nye förbundskaptenen.

    - Jag slutade efter Skid-O VM i Piteå min aktiva karriär så jag är ju ganska nära detta men det ser jag som en fördel i den nya rollen som förbundskapten, berättar Martin Hammarberg.

    Till vintern väntar både EM i Bulgarien och VM i Finland i mars 2022 och detta är de två viktigaste tävlingarna den kommande vintern för de svenska åkarna.

    Ett svenskt landslag som hade ett lyckat VM i vintras i Estland där man vann fem medaljer vilket ger Martin Hammarberg positiva känslor inför vintern.

    - Det var ett lyckat VM i Estland där framförallt tjejerna men Lisa Larsen och Magdalena Olsson visade att de tillhör världens bästa skidorienterare, säger Martin Hammarberg.

    Lyssnat till O-Ringenpodden #165 med Martin Hammarberg.

    Frågor, synpunkter eller önskegäster; radio@oringen.se.

  • Utrikeskrönikan 16 november 2021.

    Stockholm, tisdag Man får ju inte alltid det man betalar för. Men huvudsaken är ofta att man får det man tror att man betalar för. Fråga bara de grekiska antivaxxare som belåtet lämnade sina respektive läkarmottagningar i tron om att de lurat systemet. Ett par hundra euro i läkarens ficka skulle garantera att de i stället för det förhatliga coronavaccinet skulle få en enkel vattenlösning. De skulle kunna ladda ner sitt covid-certifikat, och åtnjuta de friheter som de vaccinerade åtnjuter i Grekland i dag. I Grekland, som i många andra länder, får de ovaccinerade inte sitta inomhus på restauranger och caféer. De måste testa sig för att få resa även inom landet, men kanske framförallt måste ovaccinerade inom många branscher, till en avgift, testa sig flera gånger i veckan för att få gå till jobbet. I kombination med det inte ringa vaccinmotståndet har det skapat förutsättningar för en svart marknad där vissa betalar för att runda systemet. Grekiska medier har under hösten rapporterat om personer som köpt falska intyg på att de varit infekterade den senaste tiden, vilket ger samma frihet som för de vaccinerade. Nyligen rapporterades om vaccinationscertifikat som kunde köpas från grannlandet Bulgarien, för övrigt ett av de värst drabbade länderna i världen, och om vaccinskeptiker som alltså mutar personal för att ge dom sprutan, men byta ut innehållet. Att lyckas lura systemet ses inte sällan som något positivt i Grekland, det sägs ibland vara nedärvt från förtrycket under den ottomanska tiden när man försökte ducka de extra skatter som lades på den kristna befolkningen. Och att avstå att ta vaccinet är såklart en rätt var och en har. Men att låtsas att man tagit vaccinet, och därmed utsätta andra för risk, är något annat. Och bland de vaccinerade har fusket såklart väckt bestörtning, men känslan vändes till förtjusning när tidningen to Vima rapporterade att vissa läkare lurat luringarna. Det vill säga, de har låtit sig mutas att ge falska vacciner, men ändå sprutat in den äkta varan. Kanske inte i första hand för det allmännas bästa snarare för att skydda sig själva eftersom polisens kontroller av fuskverksamheten ökat under hösten, och risken för en korrupt läkare att åka fast i en kontroll minskar om man inte mixtrat med vaccinerna. Det framgår inte riktigt hur många antivaxxare som lurats på det här sättet. Men på sociala medier blev skadeglädjen stor och skämten många. Är det oetiskt ja, är det brilliant det också, som nån skrev. Mindre kul är ju vetskapen om att det går runt människor med falska vaccinationsintyg, samtidigt som pandemin nu tar fart igen. Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

  • ”Jag har haft en skyddsängel som haft jäkligt mycket att göra”

    Johan och Roger träffar Jeanette, nybliven 60-åring som inte känner sig som 60. Hon är nykter alkoholist med ADHD/ADD och fibromyalgi. Mycket att hantera!

    Vi pratar om Rogers mentala besatthet, om uppväxter fyllda av fest, jobb och träning, om att ha mycket kompisar men ändå känna sig annorlunda, om att röka hasch för att få vara med, om att hamna på bänkarna och dricka vid 16-17-års ålder, om att få hepatit och rymma från infektionskliniken, om att inte höra hemma i ett liv med droger och kriminalitet, om att inte veta om att man har en beroendesjukdom efter två månader på S:t Klas, om att få tre döttrar under kort tid, om att dricka hela helger när barnen är borta, om att dricka en timme efter jobbet för att orka laga mat, om at dricka och ta smärtstillande för att kunna vara Pilates-instruktör, om att köpa två små vinare istället för en stor för att dricka mindre (gissa hur det gick), om att hitta sömntabletter i Bulgarien, om att vara nykter men behöva värktabletter, om att gå till psyket efter fem års nykterhet, om att få ADHD- och ADD-diagnos, om att vara jätteengagerad i tolvstegsgemenskapen, om det går att meditera med ADHD och smärta i kroppen, om att hitta andlighet när man börjar gilla sig själv, om att vi kunde nog inte ha slutat förrän vi slutade, om att föra vidare sjukdomen till sina barn, och om att söka hjälp gång på gång tills man hittar något som funkar.

    Vi rundar av med att konstatera att det är så stort att kunna leva nykter även fast de fysiska och mentala/känslomässiga besvären finns kvar och att det är klart att Jeanette ska skriva en bok om sin resa! Den vill vi gärna läsa. Tack för ett fantastiskt fint samtal Jeanette.

  • Utrikeskrönikan 25 oktober 2021.

    Thessaloniki, måndag Härifrån Greklands andra stad är det bara några timmars bilkörning till Albanien, Nordmakedonien och Bulgarien. Om norra Grekland ska räknas till Balkan tvistas det, Thessalonikborna vill ogärna det iallafall, men oavsett är grekerna här nära knutna till grannarna i norr. Och att arbeta på Balkan med ett grekiskt namn, som jag har, påverkar ganska ofta bemötandet jag får. Misstänksamheten mot journalister är ganska utbredd, och vilket land det uppfattas som att man representerar kan spela rätt stor roll för folks vilja att prata. I norra Kosovo, i de delar som domineras av serber, hade jag svårt att få intervjuer som svensk journalist, tills min kollega viskade: "få dom att fatta att du är grek" - och det funkade. Greker betraktas som nästintill ett broderfolk av serberna och den misstänksamme och slutne serbiske butiksägaren sken upp, och började prata. En bulgarisk pressekreterare fixade en intervju med landets utrikesminister på nolltid när han hörde mitt efternamn - jag tror, även om jag inte vet, att han förväntade sig att jag skulle vara mer vänligt inställd till Bulgariens perspektiv i historiebråket med Nordmakedonien eftersom Grekland haft ett liknande. En anonym mejlare föreslog, med tydlig referens till mitt efternamn, att jag i stället för att rapportera kritiskt om hans land skulle hjälpa till att återerövra Konstantinopel, alltså Istanbul. Jag dras helt enkelt, utan att ha bett om det, in en del av de etniska konflikter som fortfarande präglar regionen. Ibland kan det vara en fördel, eftersom det kan ge tillgång till intervjupersoner, ibland är det mindre välkommet. En flygplansgranne på planet från Pristina fick, när han hörde mitt grekiska efternamn, ett oförklarligt sug efter att förklara att det egentligen är albanerna som är det äldsta folket i regionen. Han lutade sig närmare och närmare, och pratade så högt genom munskyddet att man nästan kände covidpartiklarna studsa mot ansiktet. En nordmakedon förklarade för mig att de gamla grekerna egentligen var blonda och att de moderna svarthåriga grekerna har mycket lite gemensamt med dom. Listan med den här typen av möten kan jag göra lång. Men också Sverige har ett tydligt varumärke här som påverkar bemötandet. I länder som Bosnien Hercegovina och Kosovo nöjer jag mig gärna med att bara vara Filip från Sveriges Radio, med betoning på Sverige. Hjälpen till befolkningarna under krigen där har gett Sverige gott rykte, och Sveriges Radio klingar därför trovärdigt. Men även Sverige kan få en känga. Jag talar inte med några svenska liberaler, väste en ungersk kvinna när hon hörde vem jag arbetade för. Jag försöker undvika att bara rapportera om om konflikt, etnicitet och identitet när jag arbetar på Balkan. Men som ni hör, är det svårt att undvika.Filip Kotsambouikidis, för P1-morgon, i Thessaloniki filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönika 18 oktober 2021.

    Bryssel måndag,"Det är klart att du ska ta en taxi Andreas. Du kommer sitta bekvämt i en flashig merca, han kommer bränna på på motorvägen och du kommer fram snabbt".Så sa min korrekollega till mig för några veckor sedan när vi skulle göra ett gemensamt jobb på hans hemmaplan: Balkan.Vi skulle göra ett reportage om spänningarna mellan Bulgarien och Nordmakedonien som bråkar om ländernas gemensamma historia och nationella identitet (vilket hindrar Nordmakedonein från att börja förhandla om EU-medlemskap).Jag åkte först ensam till Sofia och skulle sen ta mig till Skopje för att möte upp kollegan där. Det är en kort sträcka, inte ens 20 mil och jag ville inte flyga.Jag letade efter bussar men lyckades inte hitta någon som gick att boka på förhand. Och tåg var inte att tala om.Men det fanns taxitjänster som körde sträckan, för en, i svenska mått mätt, ganska liten summa pengar.Och det var då kollegan sa att jag så klart skulle välja det. För att vara säker på att komma fram i tid.Det visade sig också att han hade helt rätt.När jag stod och väntade en tidig morgon utanför hotellet glider det upp en svart Mercedes. Efter att ha hälsat på knagglig engelska bar det så av och som kollegan flaggat för fort gick det.I svängarna fick jag hålla i min ryggsäck så den inte skulle glida bort längs sätet. På motorvägen plöjde han fram i vänsterfilen, riktigt hur snabbt det gick vet jag inte, jag satt snett bakom och kunde bara se hastighetsmätaren upp till 120. Resten täcktes av ratten. Men det var sällan jag såg den där mätaren - utom när en röst på GPS:n varnade för poliskontroll.Under färden gav chauffören också en ganska bra inblick i den nationella stoltheten och den där dispyten som hans hemland Bulgarien har med grannen Nordmakedonien."Titta här vad grönt det är. Vi har så fin växtlighet här i Bulgarien. Du vet, på andra sidan, där finns det mest torra buskar"."Och det är så fattigt vet du. Jag vet inte vad de lever av på andra sidan gränsen".Jag tyckte nog att växtligheten så ganska lik ut på bägge sidor gränsen och tänkte att Bulgarien inte är det rikaste landet det heller. Men sa inget för att undvika dålig stämning. Vi skulle trots allt tillbringa en del tid tillsammans i bilen.Och då han inte fick mothugg fortsatte han på samma tema.Bulgarien hade bättre vägar, renare vatten, högre berg, osv, osv.När vi kom fram till gränsen skulle vi prompt stanna och gå på toaletten. Jag försökte säga att jag inte hade sådana behov men chauffören insisterade."Här har vi bra toaletter! sa han.. 200 % bättre än på andra sidan. Där finns det bara hål i marken!"Jag var nära att påpeka att hela Bulgarien hade blivit porträtterat som just en sådan hål-i-marken- toalett i ett kontroversiellt konstverk i rådsbyggnaden här i Bryssel för några år sedan, under Tjeckiens ordförandeskap i EU, när en tjeckisk konstnär drev med stereotyper från varje medlemsland.Sen kom jag på hur mycket rabalder det hade blivit om just Bulgarien, landet blev så pass förorättat att konstnären tillslut fick täcka över just den delen av verket med ett svart skynke.Så jag svalde även det påpekandet. Men småskrattade ändå lite när jag gick genomförde det påtvingade toalettbesöket.När resan sen fortsatte messade jag min kollega för att skvallra om mina upplevelser. Han skrattade i textform och skrev: Balkan förnekar sig aldrig.Andreas Liljeheden, Bryssel andreas.liljeheden@sverigesradio.se

  • Ett av länderna i världen där coronapandemin nu är värst är Bulgarien i östra Europa. Samtidigt når covid-dödstalen i Ryssland rekordnivåer.

    I Sverige har de flesta restriktioner som införts på grund av coronapandemin tagits bort, i takt med att många vaccinerat sig. Samtidigt går utvecklingen åt rakt motsatt håll i andra länder i Europa, där dödstalen slår rekord och vaccintäckningen är låg.Butiksägaren Snezhanka i Sofia i Bulgarien är en av dem som inte ser någon anledning att vaccinera sig. Hon är inte ensam. Bara lite mer än 20 procent har valt att vaccinera sig i landet.I Ryssland, Bulgarien men även på Balkan har vaccineringen blivit politiserad. Att det ryska vaccinet Sputnik V visat goda resultat tycks inte påverka befolkningens inställning, berättar Sveriges Radios Rysslands korrespondent Johanna Melen och forskningsledaren Carolina Vendil-Pallin på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.Du hör också Sveriges Radios globala hälsokorrespondent Sara Heyman.Programledare Annika Östman annika.ostman@sverigesradio.seProducent Jonna Westin jonna.westin@sverigesradio.se

  • Dådet i Norge. Polisens utsatta områden. Elfordon inom lantbruk. Misstro mot vaccin i Bulgarien. Ojämn vaccinering i EU. Coronaläget i Sverige. Efter Förintelsekonferesen - vad händer nu?

  • Dådet i Norge. Misstro mot vaccin i Bulgarien. Ojämn vaccinering i EU. Coronaläget i Sverige. Efter Förintelsekonferesen - vad händer nu? Polisens utsatta områden. Elfordon inom lantbruk. Björn Andrésen blev världens vackraste pojke.

  • Covidpillret Molnupiravir har kallats ett mirakelpiller, och kalla det vad man vill, men det ser lovande ut om det tas i ett tidigt skede.

    Och vulkanutbrottet på La Palma fortsätter med evakueringar som följd, men vulkaner runt om i världen skapar också nya levnadsförhållanden på sikt. Dessutom tittar vi på en sällsynt sten som kan hjälpa oss i den gröna omställningen, en sten som finns vid Vätterns strand. Och Sveriges Radios Globala hälsokorrespondent Sara Heyman tar oss med till Bulgarien, där covid-vaccinationerna går som allra trögast vad beror det på? I programmet hörs Camilla Widebeck, Ulrika Björkstén, Sara Heyman och Niklas Zakrisson.Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

  • Facebook, Instagram och Whatsapp ligger nere. Lars Vilks är död. Nobelpriset i medicin. Pandora Papers. Efter skjutningarna i Hjulsta. Damfotbollen dräneras på toppspelare. Bråket mellan Bulgarien och Nordmakedonien.

  • Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

    Lars Vilks är död, Nobelpriset i medicin, bråket mellan Bulgarien och Nordmakedonien, damfotbollen dräneras på toppspelare, Lars Vilks forts., Pandora Papers, efter skjutningarna i Hjulsta och Myanmar hotas av uteslutning från Aseanmötet.

  • Biståndet är, som så ofta, under debatt. Borde vi gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Dan Jönsson erbjuder några perspektiv i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När de östeuropeiska tiggarna, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, först kom och satte sig utanför svenska närbutiker någon gång kring 2013 eller -14 var det många av oss som kände sig både villrådiga och lite illa till mods. Inte så konstigt: för en befolkning som under ett par generationer hade invaggats i tron att tiggeriet, åtminstone som institution, var något som hörde till historien; ett folk som lärt sig svälja illusionerna om jämlikhet och flosklerna om allas lika värde, verkade tiggarna dyka upp som en globaliseringens hämnd på allt det där, de levande bevisen för vår folkhemska blåögdhet som nu skulle tvinga oss att lära om.Men hur gjorde man? Hur bemötte man, och överhuvudtaget såg man på människor som måste tigga för sitt uppehälle? Kunde man se sig själv i ögonen om man inte gav? Men måste man då ge till alla? Var det kanske bara sitt eget samvete man köpslog med? Eller satt tiggarna där för att avslöja tomheten i våra hjärtan, den förhärdade materialismen hos ett bortskämt, proppmätt folk som inte längre behärskade den enkla handlingen att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka?Eller kanske snarare: som inte längre klarade att lämna något ifrån sig utan att se det som en kommersiell transaktion? Den som spar han har, den som ger han får mer, brukade de vuxna säga när jag var liten. I själva verket var man ju fullt på det klara med hur det faktiskt förhöll sig: den som spar han har, och den som ger är bara lättlurad och dumsnäll.Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått att det ändå ligger något i det där, eller mer än så: att en gåva som inte återgäldas är ungefär som en fråga som inte får något svar. Att ge och ta emot gåvor är en fråga om tillit och förtroende. Som den franske socialantropologen Marcel Mauss formulerar det i sin klassiska Essai sur le don, Essä om gåvan, från 1925: "I alla samhällen ligger det i gåvans väsen att den till sist är sin egen belöning". Mauss sammanfattar principerna för gåvan som social institution i tre enkla, eviga budord. För det första: det är en plikt att ge. För det andra: det är en plikt att ta emot. Och för det tredje: det är en plikt att ge tillbaka.I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.Marcel Mauss grundade sina slutsatser på studier av gåvoekonomierna hos urbefolkningar i främst Melanesien och västra Nordamerika. Texten är i allt väsentligt en skrivbordsprodukt; Mauss gjorde inget fältarbete själv, och resonemangen i Gåvan bygger i stort sett helt på data från andra forskare. Det som har gjort boken berömd, och som gör den läsvärd än idag, är den analytiska överblicken: Mauss visar inte bara hur gåvor och gengåvor spelar en central roll i dessa förmoderna ekonomier för att hålla ihop samhället kulturellt och socialt. Han låter också sina analyser kasta ljus över den dolda, informella gåvoekonomin i våra moderna kommersiella samhällen. Och inte minst över de spekulationer om en primitiv, "naturlig" bytesekonomi som traditionellt har brukat ses som ursprunget till marknaden och penningsystemet.I själva verket, säger Mauss, finns ingenting som tyder på att en sådan naturlig marknad någonsin skulle ha existerat. Det ekonomiska utbytets ursprung är istället gåvan, och därmed förpliktelsen att återgälda den. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.Och skälet till det, förklarar Mauss, är mycket mänskligt ett samhälle där ingen delar med sig och var och en slår vakt om sitt blir ett samhälle som förgiftas av misstro och fientlighet. Där man inte delar, krigar man. De gåvoekonomier som Mauss analyserar grundas på den insikten, och de gåvoinstitutioner som de har byggt upp är verkligen allt annat än primitiva. Mest komplexa är de rituella festligheter som kallas potlatch, och som förekommer främst på den kanadensiska västkusten: ceremonier där klanerna, ofta under våldsamma former, tävlar om vem som kan ge de generösaste gåvorna och som ofta avslutas med spektakulära ritualer där värdefulla tillgångar helt enkelt bränns upp eller förstörs. På så vis uppstår maktrelationer mellan givare och mottagare, social prestige befästs och hierarkier etableras.Det som framför allt skiljer dessa gåvoutbyten från den moderna världens kommersiella transaktioner är att de innehåller en dimension av osäkerhet, av tid. Man vet att gåvan gengäldas men inte när, och hur. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att se att den sortens informella ekonomiska utbyten också lever kvar naturligt, men dolt, i den moderna kulturen. Till exempel fungerar våra julklappar som en institution för att befästa sammanhållningen och stärka banden inom släkten över tid. Företag ger presenter till sina kunder och anställda för att försäkra sig om deras lojalitet. Att ta emot en alltför överdådig gåva kan kännas förödmjukande. Och ens sociala status och prestige kan i vissa kretsar demonstreras och förstärkas om man låter bartendern hälla ut en flaska champagne i vasken eller lämnar ifrån sig en fulladdad elsparkcykel på gatan.Är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar.Men Marcel Mauss analys kan också användas för att förstå dynamiken i de ekonomiska relationerna på ett högre plan. Att det nyliberala marknadssamhälle som tagit form de senaste decennierna upplevs som att det urholkar den sociala tilliten och sammanhållningen borde kanske inte förvåna. Inte heller att de miljarder dollar som slussas från den rika världen till utvecklingsländerna i form av bistånd, investeringar och världsbankslån mest verkar låsa fast dem i ett postkolonialt beroende. I ett skarpt förord till den svenska översättningen av Gåvan föreslår sociologen Bo G Eriksson att man skulle kunna se på Sidas biståndsverksamhet som just ett slags modern potlatch: biståndet blir ett sätt för Sverige att hävda sig i den internationella hierarkin, särskilt i förhållande till u-länderna som, till följd av den prestige Sverige skaffar sig genom biståndet förväntas vilja likna oss, dela vår värdegrund som det heter, och i och med det bli mottagliga för vår export av konsumtionsvaror. Eller, tänker jag mig, ännu hellre: stridsflygplan och robotsystem.Därför var det ju heller ingen som protesterade när den amerikanska marionettregeringen i Afghanistan kollapsade och Sveriges utrikesminister Ann Linde surt deklarerade att "inte en spänn" av svenska biståndsmedel skulle gå till talibanerna. Nej, minsann: är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Istället kan man vänta sig att utsättas för det som är gåvans motsats: sanktioner, frysta konton, ekonomiskt sabotage.Det är förstås sällan det sker; ett land som Sverige är vant att få sin moraliska prestige bekräftad, och sitt bistånd tacksamt kvitterat i form av vapenaffärer så egentligen var den där svenska villrådigheten och obehaget inför tiggarna när de dök upp inte alls underlig. Precis som vi får öva oss på att leva i en mer politiskt komplicerad värld, så har vi lärt oss att hantera våra moraliska reflexer inför tiggarna. Har några spänn i fickan, så vi kan ge lite i förbifarten då och då. Men nog förväntar vi oss åtminstone ett tacksamt leende i gengäld. Som kvitto på vår moraliska överlägsenhet.Dan Jönsson

  • Matchen är Radiosportens fotbollspod där Richard Henriksson varje måndag träffar en fotbollsstjärna som ger oss detaljerna du aldrig hört förut. I säsongspremiären berättar Tomas Brolin och VM-bronsmatchen mot Bulgarien 1994.