Lenin Podcasts
-
Lenin tog vägen förbi Stockholm när han den 9 april 1917 steg ombord på ett tåg i Zürich. Det var en tågresa som skulle komma att förändra världen och göra Lenin till en av världshistoriens mest kända personer. Destinationen var Rysslands huvudstad Petrograd.
Det första världskriget rasade, Ryssland var ett land i kaos och ett par månader tidigare hade tsar Nicolai II tvingats bort från tronen. Landet styrdes av en provisorisk regering under ledning av Alexander Kerenskij och nu skulle Lenin återvända hem från sin påtvingade exil för att göra revolution. Resan gick delvis genom Sverige och under ett uppehåll i Stockholm passade Lenin på att träffa en grupp svenska kommunister och inhandla en kostym och ett par skor.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Lenins resa från Zürich till Petrograd. Hur kunde Lenin resa genom Tyskland under brinnande krig? Vad var det som avhandlades i mötet med de svenska kommunisterna och vilka konsekvenser kom denna mytomspunna tågresa att få?
Winston Churchill beskrev senare den av tyskarna organiserade tågresan på följande sätt: ”de forslade Lenin från Schweiz till Ryssland i en plomberad vagn likt en pestbacill”. Den tyska regeringen hade hoppats att Lenins återvändande skulle leda till ökade oroligheter i Ryssland och deras förhoppningar slog in. Den ryska revolutionen stod för dörren.
Bild: Lenin (marked ett x) på Vasagatan i Stockholm med Ture Nerman och Carl Lindhagen den 13 April 1917, Stadsmuseet i Stockholm, Fotograf: Axel Malmström (1872-1945), Creative commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Radio Kamrat är en podd för upplysning om kommunism.
I varje avsnitt berättar Rebecca Weidmo Uvell om kommunism. Det finns oerhört mycket fakta om kommunismen som medvetet gömts och glömts och någon organiserad folkbildning om världens värsta ideologi finns inte.
Veckans avsnitt handlar är första delen av två om Socialdemokraternas smutsiga och nära historia med världens kommunister, från Lenin och framåt.
Podden produceras i samarbete med den konservativa tankesmedjan Oikos.
-
Utrikeskrönikan 23 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
Irinas balkong i ett typiskt sovjetiskt lägenhetskomplex i grått tegel. Sankt Petersburg den 9:e maj i år. Den omhuldade, ja älskade, Vladimir Vysotskij sjunger “Soldater från Centrumgruppen” så det dånar mellan husväggarna. Vysotskij skrev sången 1965, den handlar om invasionen av Ukraina av tyska nazisttrupper. På tyska stavas centrum med Z.
Ukraina har förbjudit symbolerna Z och V, bokstäver i vårt alfabet, men i kyrilliskan ser det som ska låta som V ut som ett B och Z som en trea.
I Ryssland betyder Z och V just nu en militäroperation för att avnazifiera och avmilitarisera Ukraina. Vita Z och V har inte bara synts på soldater och stridsfordon i kriget utan har framgångsrikt lanserats som symboler för stödet för den militära operationen - som kriget kallas i Ryssland - enligt lag.
På otaliga bilder och videos syns allt från dagisbarn till ballerinor, som står uppställda i ett Z:a. Z har klistrats på bilar och husväggar, ofta i svart och orange. Men vad bokstäverna står för är något oklart - det kan vara Z som i “Za Rossija” alltså för Ryssland, eller underförstått för ryska segern - för makten - för presidenten.
I fler länder än Ukraina är nu symbolerna förbjudna, särskilt Z, som om den dubbleras ser ut som en nazistisk svastika.
Och det är här vi återvänder till Vysotskij - poeten och trubaduren, som var förbjuden under Sovjettiden - en rebell, som spelades ändå och som blev tillåten och älskad innan han dog av alkoholförgiftning blott 42 år gammal. 15 år senare restes den första statyn i Moskva. Det brukar sägas att näst efter Lenin är det Vysotskij som har flest statyer i framförallt Ryssland och Ukraina. Det finns – eller vem vet fanns – i Mariupol, i Charkiv, i Kiev, i Melitopol.
Men åter till Irinas balkong, för innan sången tonats ut syntes en polis klättra upp på fasaden till balkongen, först knacka, sen banka på fönstret och så sparka på balkongdörren.
Hon öppnade inte först för hon var övertygad om att det var den försupne grannen som bråkade med henne. Det var grannen som ringt polisen och som bär ansvaret för att Irina nu dömts till 50 000 rubel i böter för att ha förolämpat den ryska militären.
För Vysotskijs sång - har fått nytt innehåll - historien upprepar sig, heter det i videos där sången blir en del i det som ses som ett nytt nazistiskt eller fascistiskt angrepp, men nu av ryska soldater.
Och för det dömdes Irina, som bara hade sången på hög volym när den spelades på rysk radio.
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan 21 april 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm torsdag
Bloggaren Valerij Kulesjov hittades igår kväll död, skjuten flera gånger i huvudet och överkroppen. Kulesjov tillhörde det ukrainska motståndet i det ockuperade Cherson i södra Ukraina. Han var en aktivist, som precis som många andra i den ockuperade staden vägrade att erkänna den ryska ockupationsmakten.
Den ryska ockupationen är redan ett faktum i fler orter än Cherson, framförallt i sydöstra Ukraina. I städer som Energodar, Melitopol och Berdjansk råder rysk ockupation.
En ockupation som inneburit återuppresta Leninstatyer på torget i Genichensk, ukrainska flaggor utbytta mot ryska eller i vissa fall sovjetiska röda. Rubeln införd i städerna och kollaboratörer, som placerats som nya borgmästare eller rektorer i skolorna. Men där fortfarande invånare protesterar mot ockupanterna och viftar med blågula fanor, något som blivit allt farligare för dem.
I statliga ryska Ria Novosti visas en video från en “lektion” i en skola i Mariupol, i en del av staden som kontrolleras av ryska styrkor. Några män står framför en elev och berättar om hur de nu befriats från nazismen. Männen kommer från Ryssland. Ukrainska lärare som går med på att arbeta på skolorna ska först “filtreras” i särskilda läger på Krim, påstås det.
Somliga ukrainare har valt att samarbeta med ockupationsmakten. En elektriker har utsetts till rektor på ett gymnasium i Energodar, en man som enligt uppgift var väldigt förtjust i det ryska. Hans första åtgärd, att riva ned en tavla till minne av en elev i skolan, som dött i strider i östra Ukraina för några år sedan.
I maj planerar ockupationsmakten att genomföra folkomröstningar och skapa låtsasrepubliker som Chersons folkrepublik, i linje med det som Ryssland redan gjorde för åtta år sen på Krim och sen i Luhansk och Donetsk.
Det blir fejkade folkomröstningar i strid med alla regler, precis som de som skedde för åtta år sen.
För Ryssland gäller det att presentera framgångar i Ukraina lagom till Segerdagen den 9 maj. En segerdag som fyllts med ny betydelse under Vladimir Putin. Allt mer militariserad med nya vapen, som presenteras i paraderna på Röda torget. Ett firande av en sovjetisk seger i det stora Fosterländska kriget - alltså andra världskriget.
Hur förvånade och upprörda skulle de inte ha blivit, de som faktiskt var en del av den segern, de sovjetiska soldaterna. En seger med ofattbart lidande och 20 miljoner döda soldater - Stalins kanonmat. Att de sovjetiska soldaterna, med rötter i Ryssland, skulle invadera sina sovjetiska kamrater ukrainarna. Det hade de nog aldrig kunna föreställa sig.
För så länge veteranerna fanns kvar var deras tydligaste budskap till eftervärlden - aldrig mera krig.
Maria Persson Löfgren
[email protected] -
Veckans recensioner: Brösarps restaurang, skriva under barn-pseudonym, pengar, ställa sig mitt i motorvägen under tystnad, att flyga, namnet Lenin.
-
Del 4 av 9. Kapitlet Lasse och Lenin
-
Hur ska man definiera kulturmarxism? Och är det ett relevant begrepp? Det pratar vi om i veckans Hotspot. Utöver namn som Lenin, Gramsci och Dutschke berör samtalet även ämnen som liberalism, antisemitism och revolutionsromantik.
Gäst i programmet är Torbjörn Aronson, fil dr i statskunskap.
-
Både Armann och Farah jagar sin första seger i podden, en av dem är på sitt andra försök och den andra är på sitt 394:e. Dessutom är Jakob tillbaka och kräver oerhört dyr dricka för att dyka upp fler gånger. Vi utmanar de främsta fysikerna på planeten med våra teorier om himlakroppars dragningskraft och reder ut vilket omöjligt jävla förnamn Lenin egentligen hade.
-
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.
Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.
Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.
Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.
15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.
Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.
Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?
Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.
Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.
I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.
I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.
Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.
Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.
Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.
Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.
När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:
Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.
Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.
Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.
Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.
15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.
Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.
Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?
Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.
Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.
I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.
I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.
Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.
Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.
Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.
Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.
När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:
Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Vi går igenom invandringens fantastiska vinster för Sverige, nya hyllade Saltkråkan, den helt rättvisa domen i George Floyd-fallet, Ann Lindes diplomatiska fingerspitzengefühl och hur Lenin och Starbucks tillsammans ska rädda världen. Det är Kväll med Svegot och Dan, Magnus och Björn blandar humor med analyser, kommentarer och näthat så som bara trojkan kan.Videoversion: https://odysee.com/@RadioSvegot:5/kms135:c?r=A1AjKNNZuC4YgPisUb6jE3h1xMHv8xjd
-
Vi har sett Lenin och Stalin hångla i Milo Raus uppsättning, streamad av Schaubühne, och så jämför vi Teater Galeasens fysiska och digitala versioner av Mikhail Durnenkovs Är det krig än? Dessutom pratar vi om konstens frihet, apropå att Kirill Serebrennikov är frisläppt, om hur mycket vi gillar skådespelaren Ursina Lardi (som spelar Lenin i Milo Raus uppsättning), om Russian New Drama, och drar gamla minnen från Ryssland och Belgrad.
Av och med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos
(Foto: Thomas Aurin/Schaubühne, Pressbild) -
I veckans film följer vi en äldre kvinna i påtvingad karantän i hennes lägenhet. Vi ska nämligen kolla på den tyska hitfilmen Good Bye, Lenin! från 2003. Utöver det minst sagt aktuella ämnet diskuterar vi även den tyska filmskaparens skönhetsideal, filmkollektiv och vi funderar även varför lärarvikarier älskar Katten Gustafs tyska dubbning.
Nästa vecka ser vi äntligen på en till animerad film, inte vilken som helst heller utan det blir nämligen Hayao Miyazakis dunderklassiker Spirited Away.
Fler avsnitt hittar ni på cinemarubus.com.
Följ oss på Twitter och Instagram.
Har ni förslag eller frågor och vill ha svar? Hör då av er till [email protected]!
-
I den här veckans avsnitt diskuteras bland annat en del fina grejer med Baskien, varför domare kanske borde få blåsa av tråkiga matcher, om Varberg borde få en Lenin-arena (plus eventuella andra politiskt sponsrade arenor vi då hade kunnat få se) och så utses veckans klubb.
-
Oktoberrevolutionen 1917 förde bolsjevikerna till makten i Ryssland. Andra partier förbjöds. Censuren återinfördes. Landsbygden brandskattades med svältkatastrofer som följd. Hur gick det till när tsarstyre och begynnande demokrati för 100 år sedan ersattes med enpartistat och röd terror under Vladimir Lenins ledning? Kristian Gerner, professor i historia och Östeuropakännare, samtalar med programledaren PJ Anders Linder.
