Somalia Podcasts
-
Jakob har varit på Kallbadhuset i Malmö och sett både det ena och det andra. Habba har med sig rökelse från Somalia och sen får Matgeek sig en hurring av Bastukop.
-
WOW säger vi bara! Att vi inte gjort detta avsnittet tidigare! Vi har med Erika som delar med sig om sin resa som destinationsfotograf, hur det är att resa både framsidan och baksida utav det. Hennes lärdomar under pandemin, vad hon gjorde för arbete i Somalia och vad hennes framtida drömmar och mål är! Ett otroligt inspirerande avsnitt som rör djupt hos oss båda!
Följ Erika här:
https://www.instagram.com/erikalinnea___/Följ Elin här:
https://www.instagram.com/elingrafphotography/Följ Maja här:
https://www.instagram.com/majas.foto/Bli en del av Fatta Foto Familjen
https://www.instagram.com/fattafoto/
https://www.facebook.com/groups/453358745176140 -
När Mohammeds släkting mördas vill hans familj att de ska flytta till Somalia. Men de blir kvar, flera av Mohammeds vänner går med i ett gäng och snart får han själv frågan om han vill ta klivet in.
Vi avslutar vår serie i tre delar om mordvågen i Järva. I samtal med polis och andra personer med insyn i konfliktläget går vi denna vecka igenom några av senaste dryga årets våldsamheter och försöker sätta dem i ett sammanhang.Nu under hösten 2021 pågår vad polisen kallar för en väpnad konflikt men andra kallar det för ett krig, där närmare 10 personer blivit ihjälskjutna under ett drygt år.Det brukar av polisen kallas för ett rött läge och i allt det här finns ungdomar som märker att allt fler väljer sida och kanske också tar steget in i kriminalitet.I veckans avsnitt pratar vi om rekryteringen av unga och får bland annat träffa Mohammed vars släkting mördades och efter vilket han fick frågan om han själv ville kliva fram och ta en plats i gängen.Vi träffar även Yasmin som också förlorat en anhörig och sett vänner hon växt upp med dras in i konflikterna.* Mohammed och Yasmin heter egentligen nåt annat och deras röster har lästs in av skådespelare.Programledare:Evalisa WallinViktor AhldénMedverkande:MohammedYasminMats Lindström, polisChristoffer Carlsson, kriminologProducent: Viktor PapiniReporter: Karin IsakssonLjudtekniker: Johan HörnqvistKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 -
I det första avsnittet i vår nystart gästas podden av regissören och eldsjälen Mekail Jalaho. Mekail kom till Sverige från Somalia och växte upp i stockholmsförorten Jakobsberg där han under tonåren hamnade snett och hamnade i kriminalitet. Räddningen blev att han hittade en passion för teater. Efter att hans granne och kompis Mikael Persbrandts mamma Inga-Lill introducerade honom för teatervärlden öppnades nya vägar för Mekail. Han lärde känna nya människor och däribland Stig och satte upp hans pjäs VD på Stadsteatern som blev en hyllad föreställning. Under 2000-talet har Mekail jobbat mycket med ungdomar i Stockholms utsatta förorter och Jakobsbergs muslimska förening och han har utvecklat flera framgångsrika projekt som bland annat Hållbar Skola som arbetar för en tryggare skolmiljö. Mekail är aktuell i Stefan Jarls senaste dokumentär Brevfilmen för vilken han hyllades för sin insats i DN.
Samtalet med Cyril och Stig kretsar kring gängkriminalitet, Somalia, klankultur och vikten av att lära sig de svenska koderna.
Cyril & Stig gör i och med detta avsnitt en nystart med inspelning i studio och produceras av produktionsbolaget Storyhood.
Lyssna och stötta gärna på Swish nr 123 535 48 57
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Dagens gäst är ingen mindre än den 42 årige elitlöparen och idrottsmannen Mustafa “Musse” Mohamed! Den flerfaldige mästaren som föddes i Mogadishu, Somalia och kom till Sverige som 11 åring. Idag bor han i Göteborg tillsammans med sin familj och gjorde sitt livs maratonlopp år 2020 i Sevilla då han satte nytt svenskt rekord! Musse har dessutom tävlat i två OS-finaler på 3 000 meter hinder, vunnit Lidingöloppet tre gånger och Göteborgsvarvet två. Han har också tagit flera SM-guld på olika distanser.
Det unika med Musse, och en stor nyckel till framgång tror jag är hans fantastiskt positiva inställning till livet! Han väljer alltid att fokusera på det positiva, vilket vi pratar mer om idag. Hur gör man för att behålla sin positiva inställning när vardagen kryper sig på? Hur blir du en av världens bästa idrottsmän? Hur kändes det att komma till Sverige från Somalia som 11åring? Vilka utmaningar har format Musse till den han är idag? Ja, wow vilken fantastiskt varm och fin människa hörni! Låt hans ljuva stämma få förgylla din nästa timme, varsågod! ♫
Lyssna på Lyckopodden:
iTunes: http://apple.co/1XZqDAmAcast: http://bit.ly/LyckopoddenAcast♥ Facebook: http://bit.ly/fblyckopodden
♥ Youtube: http://bitly.com/LpYoutube
♥ Instagram: https://instagram.com/lyckopodden
♥ Hemsida: https://lyckopodden.se
-
Sedan ett år tillbaka har familjen Flenskov pysslat med en lite annorlunda helgaktivitet. Tillsammans lagar de mat från något annat land i världen, mat som de aldrig lagat förut.
Idén kom från sonen i familjen, Theodor, 11 år, som ville lära sig att äta mer olika typer av mat. Varför inte laga mat från olika länder?Han och syster Tyra, 7 år, ritade olika landsflaggor som de lade i en burk. Sen var det bara att dra en flagga och nästkommande helg laga mat från det landet.När Meny möter familjen har de avverkat 16 länder, allt från Japan och Myanmar till Kanada, USA, Italien och Somalia. Det blir en hel del förberedelser, säger mamma Sofie Klasson Flenskov. Ibland får vi tips från vänner och bekanta om vad vi ska laga. Vi fick till exempel ett speciellt mjöl när vi skulle baka bröd från Brasilien.Vännerna kan också följa familjens upptäcktsfärd via deras sociala medier, där de lägger upp bilder och filmer på matlagningarna.Förutom att familjen har en gemensam aktivitet att samlas kring har det lett till flera positiva saker: barnen har blivit tryggare i köket lärt sig hantera spisen, måtta och att knäcka ägg, de är öppnare för nya maträtter och föräldrarna har fått upp ögonen för råvarorna. Innan har vi alltid köpt den billigaste, frysta kycklingfilén och undrat varför den inte blir så god. Men det är stor skillnad om man köper färst och lokalproducerat, säger Johan Flenskov och Sofie Klasson Flenskov.Länkar till den grekiska mat som familjen lagade hittar du nedan. -
Bibliotek Uppsala-podden välkomnar vinnarna av poesitävlingen Ortens bästa poet: Jami Faltin och Farhiya Feysal. I ett samtal med Mattias Rosendahl pratar de om att representera inte bara förorten utan hela sina folkgrupper som finsk rom och kvinna från Somalia. Samtalet rör ämnen som flerspråkighet, fördomar och att äga sin egen berättelse. Samarrangör: Gottsunda Kulturhus.
-
Radio Kamrat är Rebecca Weidmo Uvells poddserie om kommunism. Den kommer sändas varje onsdag fram till valet 2022. I veckans avsnitt får ni veta mer om landet som idag utgör en av Sveriges största invandrargrupper - Somalia. För precis som många andra länder som idag brottas med fattigdom och konflikter har även Somalia förstörts av en kommunist, som orsakat dagens problem. .....Podden har ingen finansiering så är du lyssnare, bidra gärna. Bli Pateron.
......
-
Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman.
Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.
Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?
Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter.
Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar.
Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan.
Mejla mig på ivararpi@substack.com om ni hellre vill använda swish.
Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!
– Tack!
Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.
– Det är ett bra betyg!
Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?
– Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.
Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är ett tillfälligt stadium längre, på det sätt som du betraktade det.
– Det jag skriver om i boken om mina vänner, det var att vi pratade flytande svenska. Jag kom till Sverige när jag var 11 men många av dem var födda i Sverige så jag umgicks mycket med andra generationens invandrare, från Eritrea, Kamerun, forna Jugoslavien och så vidare. De pratade klockren svenska men när vi kom upp i åttan, nian började man med flit bryta för att det var coolt. Men när vi hängde hos flickvänners föräldrar pratade vi ren svenska. Det var en fas som gick över, man insåg att det inte funkar bland majoritetssvenskar. Och ja, Sverige är inte som det var när jag kom hit -97. Precis som du säger växer man upp med förortssvenskan, den känns helt naturlig.
Vi får gå tillbaka, jag började med råd nummer ett men vi har hoppat tillbaka till Mustafas historia, din historia. Du kom från Afghanistan till Sverige med din mamma, lillebror och lillasyster när du var 11. Din pappa hade redan varit i Sverige i några år. Ni hade redan flytt från Afghanistan till Peshawar i Pakistan?
– Tillfälligt ja, det var i samband med att vi fick komma som anhöriginvandrare till Sverige. Min mormor var i Peshawar så då var vi hos henne innan vi kom till Sverige.
Hur var det att komma till Sverige och hur var det att lämna Afghanistan?
– För mig var ju verkligen som att vinna på lotto. När du bor i ett land där talibaner börjar ta över och du ser hur hemskt det börjar bli, då skapar du också en bild av att ”där borta, där är det motsatsen”. Jag hade en bild av att det var som Disneyland i Europa. Alla åkte karuseller och det var ljust överallt, alla var jättelyckliga. Jag hade jättestora förväntningar när vi kom till Sverige. Bara att vi landade i Sverige var en stor framgång, ”okej, vi har lyckats”. Jag var hur lycklig som helst. Jag beskriver i boken i ett avsnitt om tacksamhet hur tacksam jag är än idag över att vara i Sverige för jag vet vad jag kom ifrån och jag vet vad jag har kommit till. Speciellt idag, nu när talibanerna kommer tillbaka i Afghanistan och jag pratar med släktingar där. Jag känner en enorm tacksamhet men också skuld. Det är en märklig kombination för de är kvar där och det är egentligen en slump att vi är här och att de inte är här.
I boken slås man av att du är bra på att navigera i både det svenska och den här invandringserfarenheten, att du kan prata så att säga med bönder på bönders vis, svenskar på svenskars vis och afghaner på afghaners vis. Hur har det varit för övriga familjen? Har ni ungefär samma uppfattningar i de här frågorna eller finns det konflikter i hur ni ser på integration? Tycker de att du har gått för långt i något avseende?
– Det är en bra fråga. Jag tror att min lillasyster håller mer med mig. Min lillebror vet jag faktiskt inte. Han är gift med en svenska och har bott i Berlin i många år. Han är liksom en ”anywhere”. Och sen är han mellanbarnet och de är lite diplomatiska av sig. Men jag skulle säga att vi alla tre har klarat oss väldigt bra. Det här kanske låter konstigt men jag tror att en grej som har varit bra är att vi inte har haft våra släktingar i Sverige. Nu är jag inne på det här med hedersförtryck och hedersnormer. Det underlättar mycket att man inte hade nära släktingar här, annars tror jag att mina föräldrar hade varit lite mer vaksamma. Att vi alla tre hade en sån närkontakt till majoritetskulturen underlättade också väldigt mycket. Jag pratar inte så mycket politik med dem. Du vet, man ska inte prata politik eller religion med sin familj.
Gud vad svenskt!
– Men det händer att vi kommer in på det ibland.
Du tar upp ett exempel, din mormor som hjälper din kusin från Afghanistan för hon ville gifta sig med sin pojkvän och både din mormors släkt är arga på henne och hennes pojkväns släkt är arga. Din mormor går egentligen emot det här hederssättet att tänka, hon borde ha backat upp släkten mot din kusin men gör inte det. Du skriver en fundering att ”hur hade jag reagerat om jag hade varit kvar i Pakistan och varit 30-någonting och kanske haft egna barn och hedern skulle ha varit en valuta?” ”Hade jag reagerat genom att hjälpa henne eller hade jag tvärtom velat få in henne i fållan igenom för kollektivets bästa?” Det finns skämt om att efter andra världskrigets slut var det så många i Frankrike som hade varit med i franska motståndsrörelsen så om det hade varit sant så hade de nog kunnat besegra nazisterna. Det var ganska få som var med men eftersom Charles de Gaulle hade varit det och genom att rösta på honom och genom den nya berättelsen om Frankrike, kunde motståndet bli en samlande myt. Men den var inte sann.
– Jag för ett resonemang om det i boken, vad hade jag gjort? Och helt ärligt så skrämmer den frågan mig. Det är jätteenkelt att idag sitta på läktaren nu när jag varit i Sverige i över 20 år och anammat det västerländska och svenska vad gäller värderingar och normer. Även om min familj är rätt sekulär av sig och min mamma och pappa tyckte om att Afghanistan moderniserades, att flickor kunde gå i skolan och så, så vågar jag inte svara på frågan. När du är inne i det där blir det ett sånt jäkla tryck utifrån och inifrån, att bevara något slags heder.
Jag tänker att man försöker vara ödmjuk inför svårigheterna det kan vara att verka i en sådan kontext. Det finns ingen uppenbar exit i en sådan situation för dig själv.
– Det min mormor gjorde, att hon hjälpte henne fly Afghanistan. Min mormor är en gammal kvinna så när de här grannarna och släktingarna börjar prata och hedern står på spel, så är det inte min mormor som får skiten för hon är en gammal kvinna. Man resonerar att hon självklart brydde sig om sitt barnbarn. En gammal kvinna med grått hår ska ändå gå bort, vad vet hon? Lite så. Medan den som får skiten blir pappan till flickan, alltså överhuvudet i familjen. Hur kunde han låta det här ske? Inte för att ta ifrån mormor det fina hon gjorde.
Jag tänker att vi går igenom de andra råden också. Det andra rådet är ”lär dig svenska koder”. Det tycker jag går i linje med råd nummer fem, ”inse att dina kläder också är ett språk” och nummer sju ”visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland”. Vad är det för koder man behöver lära sig? Kan du utveckla?
– Det här med kläder är intressant. Ta det här med ”addidasriddare” som en del pratar om i våra förorter. Det har spritt sig och jag förstår att många i utsatta områden och invandrarkillar blir ledsna över det. Jag kan åka runt och andra kan åka runt till skolor med homogena svenskar och säga ”aja baja, man ska inte ha fördomar om någon som går runt i addidaskläder, det är en väldigt liten andel av dem som håller på med droger”. Men jag menar att man också kan tala om för de här killarna att fördomarna finns där ute och att de lätt kan bryta dem genom att inte klä sig i de kläderna och också ändra på attityden. Då har människorna med fördomar ingenting att komma med. Det går en dokumentär på SVT nu som heter ”I skuggan av El Chapo” Den är jätteintressant och i en scen intervjuar journalisten en droglangare, jag tror att det är i Järva. Killen säger att ”när jag ska träffa rikemansbarnen på stan går jag inte dit med addidasbyxor”. Han vill att de ska tycka att han är seriös, en seriös droglangare. Till och med han har fattat att kläder är ett språk. Jag menar att det är något som alla egentligen vet. Även när Göran Greider säger att han går ut i mjukbyxor, vad är problemet? Men Göran, det handlar inte om dig.
Det handlar också om Göran, ärligt talat. Han ser så slafsig ut att det är ett statement för honom. Det är som Leif GW Persson, det finns väl ingen pengakåtare människa. Igår var jag i en leksaksbutik och det fanns ta mig fan ett förstoringsglas man säljer till barn och vem är det som står med det här detektiv-kitet? Jo, Leif GW Persson. Han har hur mycket pengar som helst, säljer hur mycket som helst och är med överallt. Ändå har han på sig den där jaktvästen inomhus och det är för att han signalerar något, det är en identitetsmarkör. Han hade kunnat ha en Armanikostym men då hade han inte varit Leif GW Persson.
– Jag kanske inte borde säga det här men jag var med i TV4 för någon vecka sen och pratade om boken. Då satt jag i kulisserna och det var trisskrapande. Jag kommer inte ihåg hur mycket han vann men bakom kulisserna sa någon att ibland brukar Leif GW vara i studion när det är trisskrapning och någon gång hade han observerat att någon vunnit 250 000. Då hade han vänt sig till den där personen bakom kulisserna och sagt ”Det var länge sen jag blev glad för 250 000”. För den här personen var jätteglad för pengarna.
– Jag tror att de flesta vet det här omedvetet, att det är klart att kläder är ett språk. Jag kan gå till mig själv, jag skulle hyra ut min lägenhet så jag la upp en annons. En kille hörde av sig och var intresserad så jag gick in på hans Facebook och bläddrade igenom hans profilbilder. Det var den där Becknarväskan och faktiskt adidaskläder och då tänkte jag ”den här killen kanske inte håller på med sånt” men jag chansade inte. Jag svarade inte honom och det kanske ligger hos mig, men tyvärr är det lite så det där. Jag önskar att det inte var så men det är inte så verkligheten ser ut.
Jag tänker på att när du är en outsider så blir de här sakerna potentiellt mycket viktigare. Folk upplever hot från orten, adidasriddare eller vad man vill kalla det. Då kan den signalen förstärka att det inte verkar som att du tillhör majoriteten. Du har ett avvikande utseende på ett annat sätt och då kan du förstärka det.
– Det är så intressant att du tar upp det för vet du vem jag tänker på när du pratar om att använda kläder som en markör? Jens Ganman. Han är ett ypperligt exempel på det. Speciellt när han är i Stockholm så försöker han visa att ”Jag hör inte hemma här”. Det här kommer han ge mig skit för men jag ska berätta ändå. När vi skrev Det lilla landet som kunde var vi i Stockholm en del och jobbade och vi fikade på ett fik på Östermalm. Jag märkte att när jag var med honom och vi hade fikat klart, brukade han plocka upp brickan och gå in med den till köket för att lämna in den. ”Tack så mycket för fikat”. För så gör man uppe i Norrland. Det är jättefint där uppe att plocka upp efter sig och lämna in. Jens gör inte så på Östermalm för att han är dum i huvudet, han fattar att man inte gör så där, men det är ett sätt att visa att ”Jag är inte härifrån, tro inte att jag är en av er”.
Då kommer vi in på det här med att lära sig svenska koder. Du har några väldigt handfasta råd i boken. ”Respektera tider” är det första och den här podden började en timme och tjugo minuter efter utsatt tid. Du sa ”jag blir en kvart sen” och då sa jag ”men Mustafa, jag har läst boken och du ska respektera tiden” och då påpekade du att det var jag som hade skjutit upp det en timme till att börja med och sen var jag fem minuter försenad till din kvart. Så vi har missat den delen. Sen är det ”lär dig säga nja”, ”ställ dig i kö”, ”behärska dig”, ”håll avstånd”, ”respektera söndagsvilan”, ”prata med små bokstäver” och ”skryt inte”. Kanske vissa av de här sakerna är sånt man själv brottas med, vilket också är intressant. Ibland när man pratar om sånt här framstår det som att det bara är invandrare som ska anpassa sig till ett homogent kollektiv men vissa saker du tar upp är sånt som jag aldrig tänker anpassa mig till. Varför ska man anpassa sig?
– Jag går genom det i boken att det finns andra strategier än de som jag lägger fram. Jag säger inte att jag kommer med lösningen med stort ”L”, men jag ger en väg. Många andra har vandrat längs med samma väg och det har funkat för dem, och det kan funka för dig också om du vill det. Om du vill göra på ett annat sätt, fine, så länge det funkar. Jag älskar när en sån som Bert Karlsson bryter mot alla de här koderna jag har skrivit om.
Förklara varför du tar upp honom som exempel. Jag var med i din podd, Sista måltiden, även om det avsnittet inte är sänt än. Mitt i ringer din telefon och så visar du vem det är som ringer och det är Bert Karlsson. Varför ringer Bert Karlsson dig?
– För att jag har försökt att bjuda in honom till podden ett tag. Det är ingen ordning och reda på honom, utan han ringde igår igen och sa ”Vem är du egentligen, vad vill du?” Sist jag pratade med honom sa jag ”Vill du komma till podden och snacka?” ”Ja, för fan. Jag ska spela in nån podd med Katarina Janouch i Stockholm”. Han bor i Skara. ”Du är välkommen” sa jag. Så sa han ”Du, på tal om det, kan vi låna er studio och spela in?” Du vet, en svensk gör inte så. Men han har den här entreprenörskapsmentaliteten, han skäms liksom inte. Han har miljoner men om han kan spara någon tusenlapp så…
Du vet den här klassiska klyschan om att när man är hemma hos svenska barn så får man sitta på rummet och vänta när de andra äter middag. Bert hade inte suttit kvar på rummet, han hade sagt ”Ni har väl mat till mig också eller?!”
– Jag kan älska det. Jag tycker att det är uppfriskande med en sån som Bert Karlsson eller en sån som Zlatan, som bryter mot jantelagen. Jag säger inte att alla måste se likadana ut men jag säger att många svenskar tycker om att många liknar varandra. Då blir svensken trygg och kan slappna av. Jag säger att det här är ett sätt att passa in.
Du har ett till exempel. Jag hoppade över att göra lumpen…
– Inte jag heller.
Det borde vi väl båda två ha gjort. Du tar upp Diamant Salihu, han är själv från Tjärna ängar i Borlänge och jag hade honom i podden för ett tag sen och pratade om hans bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Han beskriver hans erfarenhet, för han har rötter från Albanien, i lumpen, att han för första gången kom in i ett sammanhang där det inte var någon skillnad på människor. Där svetsades man samman i en uppgift. Lumpen finns inte kvar på det sättet. När du och jag blev tillräckligt gamla var lumpen på väg bort. Den här naturliga platsen för olika människor att mötas finns inte där längre. Egentligen tänkte jag inte gå in på det, jag la bara märke till det. Men det här med att skaffa ett extranamn, det tror jag är en sak som många hajar till på.
– Det har upprört en del. Jag säger inte att man ska ta bort något namn, jag säger ”lägg till ett extra”. Det behöver inte vara ett svenskt land, men kanske ett västerländskt eller internationellt som passar i Europa. Det jag menar är att det finns vissa studier som typer på att en Mustafa kan ha svårare att komma till arbetsintervju än en Erik. Jag säger ”lägg till ett extranamn för att komma dit”. Ett namn svensken känner sig trygg med eller känner igen. Jag har exempel i boken att kinesiska affärsmän som åker till väst för att göra affärer, inte vill att deras kollegor ska tappa ansiktet när de inte kan uttala deras namn. Därför lägger de till ett extranamn. Det finns många exempel. Jackie Chan heter inte Jackie Chan, Jet Li heter inte Jet Li och Jack Ma heter inte så heller. Men också svenska exempel. Greta Garbo bytte namn när hon drog till Hollywood, hon hette Greta Gustafsson egentligen. När svenskar emigrerade till USA under 1800-talet bytte många av dem namn. Jag läste om att svenskarna ofta hamnade i samma by med varandra och brevbärare blandade ihop deras post för att det var fem, sex familjer som hette Andersson. Så då samlades svenskar i vissa byar och så skrev man olika namn och la dem i en pott. Så fick Anderssons plocka upp namn ur potten och ”Nu heter jag McCarthy”. Så var det bara en familj som fick heta Andersson. ”Vi ska inte göra det så svårt för brevbäraren”. Jag menar att jag har inte kommit på det här att lägga till ett extranamn.
Det roligaste exemplet är östeuropeiska namn som verkligen är etniska. Kirk Douglas föddes som Issur Danielovitch och de är en släkt av vitryska judar och han växte upp under fattiga förhållanden i New York och pratade yiddish hemma, men det anar man inte av hans framtoning på vita duken. Om man ska slå upp ett anglosaxiskt namn så är det Kirk Douglas, det är väldigt svårt att bli mer WASP än det. Men det var så man gjorde, det finns massor exempel som du tar upp. Det här är motsatsen skulle man kunna säga till ”lär dig uttala mitt namn korrekt”. Alltså, vem är det som ska anpassa sig? Man tänker ”varför är det den som har det namnet som inte är ett i normen som ska ändra på sig? Varför kan det inte vara majoritetssamhället som ska lära sig?”
– Jag önskar att det var så. Jag har fått många mejl från lärare som har skrivit att ”vi har tagit upp det här du skriver i boken och vi kom alla överens om att man måste lära sig allas namn på ett korrekt sätt och kalla in folk på arbetsintervjuer, även om de har konstiga namn”. Vilken fin tanke, tänk om alla kunde göra så. Men jag säger att det finns vissa studier som visar att det inte är på det viset och jag presenterar ett annat alternativ. Men jag ser framför mig att jag åker till en homogen skola på Lidingö eller i Danderyd och tar upp det här rådet till dem, och att de säger ”nej, såhär vill inte jag att vi ska ha det i Sverige och när jag kommer ut i arbetslivet och blir chef vill jag absolut inte leva i ett samhälle där människor byter eller lägger till namn”. Ja, skitbra! Jag vill också ha ett sånt samhälle! Men vi kan sträva mot det och samtidigt se till att människor kommer in på arbetsmarknaden genom att lägga till ett extranamn.
Om jag ska vara djävulens advokat och anlägga ett maktperspektiv, så är det väldigt mycket som ligger på den invandrade att anpassa sig till majoritetssamhället. Det kräver inte så mycket från majoritetssamhället i din bok. Då kan man tycka att varför i så fall inte ändra på den maktasymmetrin? Varför skriver du, Mustafa, en bok där du stryker maktstrukturerna medhårs istället för att utmana dem? Vad skulle du svara på en sådan kritik? Är det en kritik du har fått?
– Delvis, ja. Men jag tror att om du frågar många invandrare i Sverige, speciellt första generationen, så kommer de inte tycka att mycket av det jag skriver är konstigt. De vet att anpassning ingår i migrationens pris. Alla som lämnar anpassar sig till det nya på ett eller annat sätt. Jag försöker föra en diskussion i boken, ja anpassning är viktigt men hur mycket anpassning? Jag tror inte att svenskar vill att du anpassar helt och hållet, att du börjar dricka alkohol, äta fläsk. Det är inte den sortens anpassning. Men jag tror att vi har gjort ett misstag i Sverige under decennier där vi sagt att alla ska integreras i det mångkulturella samhället, även Erik Svensson. Man ska mötas i mitten och kompromissa och lära sig av varandra. Det låter fint på pappret men ingen berättar var det här ”mitten” är någonstans. Är det någon som har ritat ett sträck där alla möts? Det är enklare för dem som kommer till Sverige att anpassa sig till en kultur än att majoritetskulturen anpassar sig till hundratals olika kulturer. Alla invandrare har inte samma kultur. Visserligen är både jag och en somalier invandrare men vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi är invandrare.
Det här är något du tagit upp när du har varit ute och föreläst. Du tar upp en händelse när du föreläst i ett klassrum, jag tror att det är när du berättar om att känna tacksamhet. Då är det en somalisk tjej som säger ”Jag är född på BB, jag pratar bättre svenska än somaliska, varför ska jag känna mer tacksamhet än någon annan svensk?” Det där är en dragkamp i de här frågorna där det blir en skiktad tillvaro för människor. Nu sitter vi båda två här i skjorta, du har en blå och jag en grön. Låt oss säga att vi tar på oss våra bästa adidaskläder och går ut på gatan, då riskerar fallet att bli större för dig, för någon skulle kanske uppfatta att du är en adidasriddare. Det tror jag inte, jag tycker inte att du har det kroppsspråket men om vi låtsas. Det finns en potential att anpassningen kräver mer av människor med invandrarbakgrund, även de som är andra generationen, än det gör för den som är majoritetssvensk. Hos första generationens invandrare är det självklart, hos den andra och tredje börjar det bli något annat. Hur tänker du kring det där?
– Exemplet du tar upp med den somaliska tjejen, jag gör ett misstag där. För jag pratar med henne om tacksamhet på samma sätt som jag pratade om tacksamhet med första generationens invandrare. Första generationen är jätteenkel att prata med, de vet var de har kommit ifrån och vad de har kommit till. Andra generationen har helt rätt, det är befogat av dem att säga ”vad menar du, ser du inte mig som dig själv, vi är båda födda på BB, jag har inte varit i Somalia, i Irak”. Jag tycker att tacksamhet är bra, att vi ska vara mer tacksamma men man kan inte trycka det i ansikten på människor för då kan det få motsatt effekt. Det måste komma inifrån.
Vad det gäller att komma till ett land, det här blir ett parodiskt exempel och folk brukar skratta åt mig när jag säger att jag har bott utomlands, eftersom landet jag bott i är Danmark. Det är för kort för att anses ha bott utomlands. Men många svenskar förstår inte danska så bra, så det var ganska svårt att lära sig språket, trots närheten. Jag fick dock en försmak av hur det kan vara att vara invandrare. Jag fick uppleva hur svårt det var att komma in i den danska gemenskapen, det finns en massa små koder som man som svensk inte förstår.
– Åh, vad spännande! Kan du inte dra några?
Det är svårt men det finns en dansk humor, en lättsamhet i hur danskar är som inte finns hos svenskar på samma sätt. Det finns en attityd, de här klyschorna om dansk attityd till frihet. Danskar är väldigt lika svenskar men de är också annorlunda. Vi var en koloni där av medicinstuderande, mitt ex studerade medicin, och det var andra från norden och andra länder. Det fick konsekvensen att danskarna på universitetet umgicks med danskar och alla vi andra umgicks med varandra. Så de som hade invandrarbakgrund i Danmark umgicks med utbytesstudenter från Sverige, Norge, Island, Finland, och så vidare. Så jag har aldrig umgåtts med så många olika nationaliteter och eftersom de hade en invandraridentitet i Danmark så hade man mycket lättare att komma in i deras gemenskap. Vi blev en del av migrantkulturen på universitetet, med tamiler, bosnier, turkar, islänningar. Det var en rolig blandning men väldigt få danskar. Jag jobbade mycket i Danmark och man mötte en del konstiga attityder. Ingen kunde uttala mitt namn utan jag hette Edvard i Danmark. De kunde inte uttala mitt förnamn eller efternamn så jag accepterade Edvard. Jag hade det som mitt danska namn. Det fick mig att inse hur svårt det är att komma till ett nytt land. Om till och med Danmark känns lite tufft för mig, som svensk, hur känns det då att komma till ett land som är så annorlunda som Sverige?
– Värderingsmässigt är svenskar och danskar väldigt lika varandra, vad gäller frihet och sånt där. Det du beskriver är roligt, det kan man skratta åt. Men om du kommer till Sverige och det blir en krock i värderingsfrågor, och du tänker ”de vill avbilda min profet som rondellhund och tycker att den ska vara i konstutställningar – de här människorna är sjuka i huvudet”. I deras värld är det helt stört. Jag har de här diskussionerna än idag med många som är nya i Sverige men som har bott här ganska länge. De förstår fortfarande inte hur man kan vara så respektlös mot religioner och personer i religioner som profeten. De tycker att det är något omänskligt över det, man är inte mänsklig om man beter sig på det viset.
– Men jag tänkte fråga dig en sak, med tanke på hur fort det går i debatten, tror du att om jag hade kommit ut med den här boken 2012, 2013, 2014, hade den fått samma uppmärksamhet?
Jag tror att du hade fått mer och väldigt negativ uppmärksamhet. Du fick en fråga när du började skriva boken, av Peter Esaiasson, som är statsvetare. Han skrev en bok som kom 2019 som heter Förorten som är en jättebra bok och som jag verkligen rekommenderar. Han knackade dörr och genomförde 900 intervjuer i Bergsjön och Hjällbo. För den som vet hur de här studierna går till så är det väldigt ovanligt att en statsvetarprofessor själv åker ut och genomför intervjuer med människor som i princip aldrig svarar på enkäter. Det är en population som är väldigt svår att nå, så han åkte ut och knackade på. Han skrev en fråga till dig:
Idag är ingen dag för grubblande frågor, men när det blir vardag igen, hur ser du på argumentet att den värld du växte upp i och som du lärde dig hantera, inte finns längre? Att demografin ändras så otroligt snabbt att allt färre unga Mustafas idag lever i en miljö där det finns svensksvenskar att brottas och umgås med? Är du och andra i din generation, er relativa ungdom till trots, likväl generaler som utkämpar gårdagens krig? Och oj vad jag hoppas att det finns ett bra svar på min fråga.
Jag tyckte att det var intressant, om du ville utveckla. Det är vissa av de här sakerna du tar upp, att du hade en svensk flickvän, att du umgicks med svenskar. När Diamant Salihu var här så pratade vi om när han växte upp på Tjärna ängar. Då var det fortfarande många svensksvenskar som bodde där och idag är det inte det. ”Lär dig svensk sed, lär dig språket” – är dina råd för en tidigare generation?
– Jag skriver i boken att frågan från Peter Esaiasson kanske är den jobbigaste och svåraste frågan, men kanske också den bästa, jag har fått om den här boken. Anledningen till att jag är den jag är, är inte att jag läste om Sverige och svenskhet och koder. Det var för att jag absorberades in i det svenska, att jag hade en närvarande majoritetskultur. Jag tycker att Peter är inne på något intressant, ”bekämpar jag gårdagens kritik med gårdagens medel”? Riktar jag mig till en tid som kanske inte existerar längre? Det ligger något i det och i boken går jag igenom att vi kanske ska göra det man gjorde förr. Jag tar upp socialdemokratin med Gunnar och Alva Myrdal, hur de med Per Albin Hansson byggde upp det moderna Sverige. Hur man pekade med hela handen, en auktoritär hand och sa ”nu borstar vi tänderna, vi bor inte trångt och gör man det kan bostadsbidraget komma att dras in”. Det var väldigt strikt och jag menar att nu när vi har den situation vi har, vi har inte ett homogent land heller som vi hade då, så blir det kanske nödvändigt att staten får gå in igenom och peka med hela handen. ”Nu är situationen som det är och nu får vi uppfostra människor igen”. Som en folkuppfostringskampanj, det är kanske svaret? Det kommer att göra ont i det liberala Sverige, bokstavligen ta 1930-talets metoder.
Du vill återvända till 30-talet?
– Jag vet, min redaktör reagerade på det. Men det var då Gunnar och Alva Myrdal kom på de här idéerna.
Även majoritetssamhället är mycket mer splittrat. Det där var under den industriella erans glansdagar när man planerade fram samhället. Man hade en eller två tevekanaler, ett flygbolag, en post, man hade ett av allt. Ett parti, även om det inte var en diktatur så var det en enorm stabilitet, en enorm likriktning. Det fanns inga ”opt out”-grejer. Du kunde flytta till ett annat land men det var likadant i USA under samma period. Samtidigt som Gunnar och Alva Myrdal skrev det här så påbörjades New Deal i USA under president Roosevelt. Idag är vi otroligt splittrade, vi lever i kanske inte filterbubblor men människor är verkligen mer individualistiska och kräver att få välja på livets alla områden. Det du säger är kanske det som krävs för integration men jag undrar om det ens är möjligt att genomföra. Något vi har sett är hur staten har en väldigt dålig kapacitet idag, på ett sätt man inte hade förr. Man hade en möjlighet att styra människor och idag har man svårt för det. Man har svårt att bekämpa brottslighet, kontrollera migration, staten är underställd europeiska unionen, man har stora företag som på många sätt utöver större inflytande över människor. Jag kommer ihåg när man pratade om att parabolantenner var ett hot mot integrationen, för att människor satt och kollade på teve från sina hemländer.
– På den gamla goda tiden, när det handlade om paraboler.
Nu har alla en parabol i handen i din telefon där du har allt och du kan välja allt själv. Du kan leva i din värld. Unga människor är del av subkulturer som är globala. Att försöka integrera svensksvenska ungdomar in i det vuxensamhället, med de normerna, det är en stor utmaning i det här medielandskapet. Kina gör någonting sånt här nu, mot uigurerna i landet.
– Kanske inte det då.
Jag menar bara att Kina har kvar sin statliga repressionsapparat. De har gått mycket längre såklart, men de har en kapacitet inom staten som den svenska staten saknar gentemot sin befolkning. Vi hade större statlig kapacitet förr.
– Jag hör vad du säger och nej, att rakt av kopiera Gunnar och Alva Myrdal, Per Albin Hansson och den tiden går inte. Men man skulle kunna koppla försörjningsstöd till prestation. Inom en snar framtid kommer vi ha ungefär en miljon människor i utanförskap. Redan nu, men snart kommer en större andel svenskar resonera som han på Svenskt Näringsliv: Vad fan får vi för pengarna? Om vi har en miljon som inte gör rätt för sig utan vi bara finansierar deras levnad. Man skulle kunna få människor att borsta tänderna och äta tomater, om man gör det genom att använda pengar som ett språk.
Här blir jag lite vänster. En gammal myt eller slagord var att invandrarna kommer hit och tar våra jobb. Men det är inte det man säger nu. Något som däremot stämmer, det finns en sketch i Grotesco där svennen skiftar mellan att prata om invandrare och robotar, att det är läskigt att de är överallt och tar våra jobb. Det ironiska är att han har rätt i satiren, för robotarna har tagit våra jobb. En anledning till att produktiviteten på en bilfabrik i Sverige har stigit flera tusen procent under de senaste fyrtio åren är inte att arbetarna har blivit mer produktiva utan att det har kommit robotar. Människorna som har kommit hit kanske vill göra rätt för sig men om vi spolar tillbaka till 1990-talet eller tidigare, var folk kanske mer främlingsfientliga och tyckte ”kom inte hit”. Men det fanns vägar in i samhället genom jobb, du kunde gå i skolor där det fanns majoritetssvenskar. Idag kommer människor, även om de har den bästa viljan ibland, till skolor som är problemtyngda. Även om du tillhör majoriteten som sköter dig är det en väldigt tuff miljö. Det finns färre jobb och de som finns har låg status. Du kan inte komma till ett industrijobb och få en helt okej lön, många jobb är städjobb och likande. Jag tänker att arbetslinjen, även om jag håller med om den på ett moraliskt plan, är tuffare idag än vad det var då. Och det är tuffare i Sverige som har så få lågkvalificerade jobb, jämfört med andra länder som har fler. Jag vet inte vad jag försöker säga.
– Jag förstår. Det är ett långt resonemang man kan gå in på men min poäng med att koppla försörjningsstöd till att du gör rätt för dig, det kan vara utanför kollektivavtalet. Du kan jobba, gå i skolan några timmar, se till att det är rent i områden. För att få barnbidrag eller soc-bidrag eller bostadsbidrag gör jag också det här och det här. Och att samhällsorienteringen som finns blir striktare, att man verkligen tar till sig och visar att man har gjort det. Att den på något sätt kopplas till försörjningsstödet. Pengar är ett språk alla människor förstår.
Tack, Mustafa Panshiri, för att du var med i Rak höger.
– Tack, Ivar.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe -
I avsnitt 40 av podcastserien ”Talk to me” intervjuar Sarah Dawn Finer rnb sångerskan och låtskrivaren Sherihan ”Cherrie” Abdulle.
Cherrie föddes som Sherihan Abdulle, 1991 i Oslo, men växte upp i Finland, dit hennes föräldrarna flyttade efter att de flytt från inbördeskriget i Somalia.
Hur har åren i Finland präglat henne? Hur känner hon inför sina somaliska rötter?
Vid tio års ålder flyttade hon, hennes syskon och mamma till Rinkeby i Sverige. Hur hittade man hem när man var tvungen att flytta runt på jourhem, kvinnohem, vandrarhem och byta skola stup i kvarten, Allt detta i ett främmande land. Vad gjorde den otryggheten med henne?
Cherries talang och röst började dykas upp på musikhimlen 2013, när hon samarbetade med andra artister.
Men det var när hon började jobba med Leslie Tay och Amr Bads, om hon verkligen började skriva ur sig sitt liv, och genom det, hittade hem.
Det fick henne från rotlöshet till att känna tillhörighet.
Singeln "Tabanja" släpptes 2015 och hennes debutalbum ”Sherihan” släpptes i april 2016. Hon nominerades då till årets nykomling vid Grammisgalan. 2017 fick hon en Grammis för "Årets hiphop/soul" och nominerades även till "Årets album”.
"P3 guld” hiphop/soul. 2017 vann hon på P3 Guld, och det året släppte hon ”163 för Evigt” som kom att ta henne världen över med sin svenska rnb. Hon har sen dess, fått "Stockholm stads hederspris" 2019 och dessutom släppt två till kritikerrosade album. ”Araweelo” och ”Naag Nool”, som kom ut tidigare i år 2021.
I höst kommer vi kunna se och höra henne i ”Så mycket bättre” i TV4.
Om systerskap, utanförskap, att vara kvinna och våga ta plats i studion och allt detta, från en tjej som egentligen inte ville bli artist.
Njut av detta samtal mellan två främlingar som efter detta samtal, ser varandra som vänner.
"TALK TO ME" Produceras av SDF Entertainment AB
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Fabrik efter fabrik drar sitt sista rosslande andetag, och stänger ner för gott. Nu när enklare jobb lyfter på hatten och tackar för tiden som har varit, så ställer det allt större krav på ALLA medborgare i det här landet. Det krävs allt högre kompetens för att klara framtiden, och då har folk blivit överlyckliga när dom har kunnat läsa rubriker som: "kompetensinvandringen till Sverige är nu rekordstor". Med flera miljoner invandrare i det här landet, så MÅSTE det vara sant. Annars går välfärden mot en fullständig katastrof. Men... ÄR massmedias rubriker, verkligen sanna? Är det guld och gröna skogar som väntar oss, eller en total välfärdskollaps? Lyssna på det här programmet!
DU KAN HJÄLPA PODDEN ATT RULLA VIDARE! MÅLET INNAN DEN 31 MARS ÄR - 2500 KR I DONATIONER:
Swish: 073 846 37 64
Meddelande: Gåva
GÄSTERNA I PODDRADION DISKUTERAR:
* Endast 5 av 150 universitetsstudenter var utomeuropeiska invandrare.
* Svenskar betalar tusentals kronor för att slippa höra: "knolla min morsa".
* Hur hade gästerna levt i en islamistisk diktatur?
* Om vi utvisar någon, så måste vi tydligen utvisa oss själva först.
* Somalia dammsuger svenska kronor.
MEDVERKANDE:
Programledare: Lelle Johansson.
Gäster: Lennart Matikainen, Elisabeth Engman & Tomas Wiklund
VI SÖKER NYA GÄSTER:
VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COM
Förra programmet:
ALLA FICK SPARKEN FÖRUTOM ASYLSÖKAREN
https://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/alla-fick-sparken-foerutom-asylsoekaren
Alla program:
https://www.spreaker.com/show/verklighetschecken
NÄSTA NYA PROGRAM:
Lördagen den 6 Mars.
Du hittar även Verklighetschecken här:
PODDTOPPEN:
https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetschecken
SPOTIFY:
https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60Lwqo
iTUNES:
https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4
VECKANS TIPS
LELLE
Spelet: VALHEIM. Finns på Steam. Här är trailern:
https://www.youtube.com/watch?v=liQLtCLq3tc
TOMAS
Democrats: Order While Supplies Last
https://www.youtube.com/watch?v=eMZvNgzbwec
LENNART
Stockholms Pärlor - Stockholms innerstad 1935
https://www.youtube.com/watch?v=U8cW0oHYgPc&feature=youtu.be
ELISABETH
Your Honor
https://www.imdb.com/title/tt7440726/ -
Löpare som gjorde sitt livs maratonlopp i februari i Sevilla då han satte svenskt rekord. Om uppväxten i Somalia, hur det var att komma till Sverige och passionen för löpning.
Jag vill fokusera på alla dom positiva sakerna i mitt livLöparen Mustafa Mohamed berättar om familjen och hur han har passat getter på somaliska landsbygden, bott i storstaden Mogadishu och hur han hamnade i Lysekil i Bohuslän. Hur man kan träffa kärleken trots att man tränar och tävlar hela tiden och han ger oss sina tankar under ett maratonlopp.En stor stund var när han slog Anders Gärderuds legendariska svenska rekord i 3000 meter hinder i Belgien 2007. Den lätta känslan i kroppen var ändå bättre än själva rekordtiden.-Det är inte tider, placeringar eller mästerskap som jag minns bäst eller som jag värdesätter mest, utan det är snarare alla resor, upplevelser, alla vänner och allting som jag har lärt mig på vägen.Mustafa har i grunden en väldigt positiv inställning till livet och är tacksam över saker som vi ofta tar för givet.Om Mustafa MohamedIdrottsman, löpare, 41 år. Född i Mogadishu, Somalia, bosatt i Partille. Debuterar som Sommarvärd.Gjorde sitt livs maratonlopp i februari i Sevilla då han satte svenskt rekord.Har tävlat i två OS-finaler på 3 000 meter hinder, vunnit Lidingöloppet tre gånger och Göteborgsvarvet två. Har också tagit flera SM-guld på olika distanser. Tränar tio pass i veckan. Vill uppleva naturen när han springer och har därför sällan hörlurar i öronen. Är träningskompis med OS- och VM-guldmedaljören Mo Farah. När han var liten levde familjen som nomader i Somalia. Kom till Lysekil som 11-åring. Väljer alltid att fokusera på det positiva.I mitt program kommer jag att prata om min uppväxt i Somalia, hur det var att komma till Sverige och min passion för löpning.Producent: Kjell Åke Hansson -
Diplomat och välkänd svensk-italiensk fredsmäklare med uppdrag att försöka mäkla fred i Syrien. Om möten med människor och händelser som satt avtryck i världspolitiken.
En doktor för länder- Det var vid gröna linjen, gränsen som delar Cypern i två delar. En liten pojke hade gått över gränsen. Han var åtta, nio år. Han spelade fotboll med sina vänner. Jag hörde ett litet ljud: POFF. Toppdiplomaten Staffan de Mistura berättar i sitt Sommar att han var 19 år när han bevittnade den här händelsen som kom att förändra hans liv för alltid. - Efter Cypern bestämde jag mig. Jag ville stoppa att barn dödas av en sniper, en prickskytt. Jag ville använda min ilska, på ett konstruktivt sätt. Försöka hitta fredliga lösningar. Jag ville bli en doktor för länder.Staffan de Mistura berättar om möten med olika världsledare. Han tar oss med till ett toppmöte om Syrien strax innan han slutade som FN:s speciella sändebud där, 2018: - Jag landar i Istanbul och åker till det vackra palatset med utsikt över Bosporen. Jag får vänta en stund innan jag släpps in. Mötet hålls i en salong utan fönster. Det är bara några personer i rummet, fyra små delegationer, samlade runt fyra bord. Erdogan, Putin, Merkel och Macron. Staffan de Mistura berättar att Putin vänder sig till honom och säger: Jag vet VARFÖR ni är så otålig. Det är för att ni gifte er för tre månader sedan. I Sverige. Och en FÖRÄLSKAD manär en otålig man.- Putin observerar mig. Det här är en effektiv taktik. Man tar reda på så mycket man kan om sin motpart. Och använder det för att få honom ur balans. Staffan de Mistura berättar att Merkel säger Gratulerar! och Macron säger: Fantastiskt! Kärlek i den här åldern! - Genom att flytta fokus, och prata om mitt privatlivså försöker Putin undergräva mina argument, säger Staffan de Mistura som i programmet berättar hur han vände det till sin fördel.Om Staffan de MisturaDiplomat, 73 år. Född i Stockholm, uppväxt i Italien, bosatt i Bryssel. Debuterar som Sommarvärd.Har arbetat drygt 40 år inom FN och medlat i ett 20-tal konflikthärdar världen runt, som exempelvis Afghanistan, Irak, Somalia och Sudan. Senast med det svåra uppdraget att försöka mäkla fred i Syrien, som FN:s särskilda sändebud fram till 2018. Talar sju språk, bland annat arabiska. Varit biträdande utrikesminister i Italien, ordförande i Europeiska fredsinstitutet, generaldirektör för Världsnaturfonden i Italien och intendent på Villa San Michele på Capri. Utnämndes till Årets svensk i världen 2016.Jag vill ta med lyssnarna på en resa till verkliga händelser som satt avtryck i världspolitiken de senaste 40 åren. Till möten med världsledare som Putin, med helgon som Moder Teresa och EU-ledare som Merkel och Macron. Och möten med vanliga och speciella människor som gjort skillnad för andra. Producent: Ginna Lindberg -
STATSVETARE, 27 år. Född i Somalia, uppvuxen i Åtvidaberg och Linköping, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Mitt Sommarprat kommer handla om drömmar och hur jag alltid sätter upp en bild på FN-skrapan för att påminna mig själv om vart jag vill. Men även om det som i stunder tvingat mig att ta ner bilden och hur skrivandet hittills räddat mig.Om Suad AliHar arbetat med migrationsfrågor de senaste sex åren. Började sin bana i den ideella sektorn och tog sedan steget över till myndighetsarbete och jobbar idag som expert på Migrationsverket. Föreläser om ungt ledarskap och är krönikör i tidningen Chef.Fick under studierna i statsvetenskap ensam representera Sverige på världens största forum för unga ledare; One Young World.Med på affärstidningen Forbes lista 30 under 30 för unga talanger i Europa. Vinnare i kategorin Årets opinionsbildare när Veckans Affärer utsåg Sveriges Unga Supertalanger 2016.Har siktet inställt på FN:s högkvarter.Producent: Amanda Glans -
NÄRINGSPOLITISK EXPERT, integration, 32 år. Född i Somalia, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Ahmed Abdirahman tar oss med till Tensta, till vattenbristens och klanstridernas Somalia och till miljardärshem på Manhattan.Jag är övertygad om att ett personligt möte kan förändra allt. En handskakning, att titta någon rakt i ögonen och dela berättelser och drömmar är vad som gör oss till människor.Ahmed Abdirahman berättar i sitt Sommar om familjens farofyllda flykt från Somalia, det nya livet i Stockholmsförorten Tensta och om den stora kontrasten till livet i New York hemma hos Mrs. Ross, som skulle bli hans lärare, hans vän, hans american mother.Mrs. Ross välkomnar våra ärade gäster och introducerar mig this is my Swedish-Somali son, säger hon, Ahmed from Tensta. Prinsessan Christina och Tord Magnusson blir förvånade - det syns i deras blick. Ahmed from Tensta i en etagevåning på Park Avenue och 71st gatan.Programmet handlar om vikten av förebilder, mänskliga möten och om en resa tillbaka till Somalia. Om utanförskap och att arbeta med integrationsfrågor. Om Ahmed AbdirahmanGrundare av Järvaveckan, som syftar till att minska avståndet mellan politiker och förortens medborgare. Expert på integrationsfrågor vid Stockholms Handelskammare.Tidigare arbetat i fredsbyggande organisationen Interpeace, Centrum för forskning och dialog i Somalia och på amerikanska ambassaden i Stockholm.Flydde vid elva års ålder till Sverige med sin mor och lillebror. Blev som gymnasist erbjuden ett stipendium på Ross School i USA efter att ha imponerat på skolans grundare med ett föredrag. Blev kvar i USA i sex år och fick kontakter i samhällets toppskikt.Frågade Paul McCartney vilka The Beatles var när de träffades på en middag.Producent: Mattias Österlund - Mostrar más
