Varuhuset Podcasts

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, torsdag.

    Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.

    I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.

    Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.

    Det är, i rådande läge, inte enkelt.

    Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.

    Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.

    Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.

    Där uppe på bron stannade strömmen till.

    Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.

    Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.

    Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.

    Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.

    “För det finns ju inget alternativ”, svarade han.

    “Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.

    Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.

    Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.

    Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.

    Johanna Melén
    [email protected]

  • En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Om musiken genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan.

    Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

    Hur kan man veta vem man är?

    Hur påverkar orden oss och vad är ett hem, det är frågor som skådespelaren Lena Endre ställer i sitt Sommarprogram.

    Vi får möta några av Lenas vänner som hon haft genom livet. De är poeter allihop – i text och i musik och ibland i vänskap. Nästan alla är döda, så hon har inte känt så många av dom heller.

    Lena Endre berättar om miraklet som hände när hon skulle uppträda tillsammans med Tomas Tranströmer, i Leksands kyrka. Vi får höra om civilisationen som hon mötte i södra Mali, och så ställer hon frågan vart tog den allmänna solidariteten vägen?

    Dikter i programmet: Södergran ”JAG”, Tranströmers långa: ”ROMANSKA BÅGAR”, Bruno K Öijer ”VARSEL”, Kristina Lugn (den långa) ur Dikter 1972-2003, T S Elliot ”DE FYRA KVARTETTERNA 1”, T S Elliot ”Klippan”, Stagnelius ”VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND”, Gunnar Ekelöf ”DEDIKATION”.

    Om Lena Endre

    Skådespelare, 65 år. Född i Härnösand, bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1995 och 2007.

    En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Under våren aktuell i filmen Min pappa Marianne, i klimatthrillern Tunn is i TV4 och som regissör för Boys and Girls vid Nye Teater i Oslo. Föreställningen hade premiär i slutet av maj med endast 50 personer i salongen på grund av coronapandemin.

    Slog igenom 1987 i SVT-serien Varuhuset. Har medverkat i en rad filmer, bland annat tio Wallanderfilmer. Tilldelats många priser. Blev Guldbaggebelönad för sina roller i filmerna Jerusalem och Trolösa.

    Hade hedersuppdraget att ringa in nyåret 2020 med Ring, klocka ring på Skansen. Är ambassadör för Greenpeace.

    Jag tror att mitt Sommarprat kommer inspireras av den musik som följt mig genom livet, genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan. Kanske även den poesi som märkt mig. Och så livet däremellan.

    Producent: Mustafa Can