andra världskrigets Podcasts

  • Sjóns romantrilogi Codex 1962 sträcker sig från andra världskrigets Tyskland till dagens Reykjavík och in i framtiden. Om och om igen skriver Sjón fram nya skapelseberättelser, däribland både sin egen och romanens. En av skapelserna är ett spädbarn av lera, ett barn som under en flykt undan nazisterna förs i en hattask till Island och 1962 kommer att födas som Josef Löwe, bokens berättare. Sjón i ett samtal med Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, poet, psykoanalytiker och översättare.
    Samtalet sker på engelska.

    Medarrangör Rámus

  • Under andra halvan av 1800-talet blev Japan en estetisk förebild för europeiska konstnärer och formgivare. I den här essän undersöker Katarina Wikars japonismens ekon i samtiden.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först märkte man det hos barnen. Deras kultur var nästan uteslutande japansk vid millenieskiftet: Miniatyrmonstren. Miyazakis filmer. Mangaserierna. Dom läste nerifrån och upp, följde en historia från höger till vänster utan problem. Pokemonerna levlade inne i Nintendospelen och till och med jag lärde mig vad de hette i sina olika utvecklingsfaser. Treåringen ratade hamburgare och ville bara gå på restaurang om där fanns sushi. Sedermera skulle han säga att jag inte fick korsa pinnarna när jag åt. Och inte stoppa pinnarna rakt ner i riset, mamma.Men då hade jag redan börjat med det långsamma och ceremoniella utövandet: ikebana - japanska blomsterarrangemang, med millimeterprecision sticka ner tre krysantemer på en spikplatta enligt matematiska beräkningar. Det gick sämre med den konstnärliga kalligrafin. Efter att stillsamt ha rivit mitt eget bläck kom jag inte längre än till första dramatiska draget med penseln i kanjitecknet. Det blev omedelbart en plump, jag måste ha tvekat i rörelsens början. Fröken ritade en orange ring runt det felaktiga och jag fick börja om från början. Enligt zen återspeglar kalligrafin människans inre karaktär. Som tröst budade jag hem en uppsjö träsnitt på berget Fuji på nätauktion.Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se.Betyder allt detta att jag är en mycket sentida japonist som fastnat i exotism och avskalad estetik? Japan var självvalt stängt för omvärlden i 300 år tills amerikanerna seglade in i Edobukten 1853 och tvingade landet att öppna sig. Strax blev det en rejäl japanvurm bland konstnärerna. Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se. De asymmetriska kompositionerna, skarpa vinklarna och klara färgerna, även om det blev väl många halvklädda kvinnor i kimono och solfjäder som målades i de franska ateljéerna.Författaren Monica Braw menar i sin bok Geisha och samuraj? Japan och Japonismen att japanerna understödde den här kulturella approprieringen, ja eldade på den för att förändra bilden av sitt land, visa att det var en tusenårig kulturnation, bli internationellt respekterade i en tid av västerländsk nedlåtenhet mot Asien. Under tiden Japan moderniserades, gick från shogunstyre till kejsarmakt så exporterade landet mängder av porslin, träsnitt, Buddhastatyer och lackföremål till västvärlden som alla påminde om en förgången tid, som i Japan från början inte ansågs ha något värde alls.Den japanska kulturen fick också en framträdande roll vid de stora europeiska världsutställningarna, som i Wien 1874, där en japansk trädgård med tempel anlades och tusentals solfjädrar såldes redan första veckan. Japanska staten tog snart över kulturexporten och såg till att tillverka konstindustriella föremål som uteslutande skulle säljas utomlands, en estetisk Japanbild konstruerades för omvärlden. Den brittiske författaren Oscar Wilde hävdade på sin tid att Japan bara existerade som en sinnebild.Konsten låg traditionellt nära bruksföremålen i Japan, hantverket. Europa och USA fick upp ögonen för att konsten kunde vara en integrerad del av det dagliga livet. Man skulle kanske kunna kalla det vackrare vardagsvara, alla borde ha tillgång till sköna ting. Tyskarnas Jugend inspirerades av japonismen, likaså Art nouveau i Frankrike och brittiska Arts- and craftsrörelsen.Och måhända är det vad som får urbana medelklassmänniskor idag att meditativt sänka sig ner i varma källor under tallar på ett onsen, och sedan äta en minimalistisk måltid upplagd på asymmetriska fat, andligheten och affärsmässighet går ofta utmärkt hand i hand. Jag minns en resa till ett japanskt badhus i bergen utanför Tokyo häromåret där amerikanerna och européerna iförda yukata och vadderade bäddjackor kämpade med en japansk frukost utan bröd med små fiskar i lackskålar medan japanerna i kostym eller jeans läste tidningen vid bordet intill, rökte och drack kaffe. När jag frågade om kaffe sa servitören bestämt att det inte ingick i den japanska frukost jag hade beställt.Japonismen som rörelse försvann redan i början 1900-talet då Japan moderniserades och manifesterade sig som en militärmakt som underkuvade sina grannländer, för att i det andra världskrigets slutskede bombas sönder av amerikanerna och trots detta bli ett av världens rikaste länder på åttiotalet innan bubblan sprack. Men visst är Japan fortfarande ett avskalat estetiskt ideal samtidigt som både samurajen och geishan lever vidare som stereotyper i turistindustrin.Inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen.När blir en falsk känsla som upprätthålls med absolut övertygelse autentisk? Japan har upphöjt hyckleriet till sin högsta nivå genom att kalla mördare för samurajer och horor för geishor - Den brittiska författaren Angela Carters teckentolkande texter från Tokyo sent sextiotal, om förställning, ritualernas betydelse och feminina japanske älskare i speglarnas stad mötte kritik för att vara självmedveten exotism eller magisk turism. Själv var hon analytisk nog att kalla det självironiska parodier när hon porträtterar sig som en europeisk imperialist, och kastar om de rigida könsstereotyperna. Men hon kan också generalisera det estetiska och ytans betydelse: Vilken fruktansvärd disciplin det krävs för att leva harmoniskt. De har krossat all sin kraft för att leva i harmoni, och nu har de samma vemodiga skönhet som blommor som pressats torra i ett herbarium."Vid mina korta besök i Tokyo har jag fullständigt fascinerats av en sorts ödmjuk okuvlighet. Och som turist försöka anpassa mig till en kultur som inte ger vika. Är det en sentida rest av japonismen? Av magiskt turistande? Att mitt i det hypermoderna samhället försöka hitta hålen av andlighet och samtidigt underförstått avkrävas en förfinad förändring av beteendet? Inga skor på tatamimattan, inte lämna pengarna i handen, ringa i klockan vid tempelporten, inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen.Är det här bara en exotisk längtansrest efter något annat för i Haruki Murakamis romaner äter Tokyoborna pasta med tomatsås och dricker rödvin, lyssnar på jazz och vill åka till Grekland. I de japanska samtidsromanerna är släktbanden mer eller mindre utraderade, äktenskapen upplösta, man bor på ett sjaskigt kontor någonstans, ligger med någon man inte bryr sig om, pratar mest med de döda och håller inte på med vare sig ikebana eller kalligrafi. Och när mina bekanta i övre medelåldern fortfarande har ägg på kläckning i Pokemon go och irrar runt i rondeller efter fler monster, långt efter det att barnen har tröttnat, är det måhända inte en tredje eller fjärde våg av populärkulturell japonism utan bara ett tidsfördriv som aldrig kommer att ta slut. Det är fullständigt omöjligt att som reklamen utlovar: Gonna catch them all. Katarina Wikars

  • Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite konstig?Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt spänt.Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår. Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut?Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad. Du tror inte att han är nån yxmördare då? Nä då. Varför skulle han vara det?Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa?1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat undermåliga gener vidare.Bakom tanken om det speciella förbrytarutseendet och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte botas vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor.Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare.Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade psykologiska porträtt.I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéerI den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens Ockulta dagboken.I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett förbrytarutseende eller en undfallande haka som tyder på svag karaktär eller en hög panna som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten.Och vi säger inte undermålig längre, men underkännandet ges ändå.Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken.Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte undermålig längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör. Ser han inte liksom skev ut?Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar. Du får väl skriva till honom och se hur han är. Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr.Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun.Boel Gerell

  • I podden Vi var där träffar vi kända personer som har flytt till Sverige, från andra världskrigets dagar till för bara några år sedan. Det här avsnittets huvudperson är Georg Riedel, kompositören bakom några av Sveriges mest folkkära visor som tex Idas sommarvisa.

     

    1938 var Georg Riedel fyra år. I hans hemstad Karlsbad i Tjeckoslovakien gick det rykten om att judar förföljdes i Tyskland. Georgs mamma var judinna och tyska trupper var på väg in i Tjeckoslovakien. Nu berättar han sin historia - om flykten undan nazisterna, hur det var att komma till Sverige på 1930-talet och mycket mer.


    Programledare: Alexandra Pascalidou


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra.Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning.Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar.När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen.Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst.Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget.När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar.Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien.Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en italiensk atmosfär med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi.De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland.När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning.Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är italienska på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna.Torbjörn Elensky

  • Slaget om Stalingrad har beskrivits som en av andra världskrigets vändpunkter. När den tyska armén stängs in i staden tvingas man föra dubbla krig: mot Stalins trupper och mot den ryska kylan.

    I Historiska väder ställer vi oss frågan om och i så fall hur väderleken har påverkat vår historia.Historiska väder leds av Cecilia Düringer, till vardags programledare för podden P3 Historia. I det här avsnittet gästas hon av Niklas Zetterling, författare till ett flertal böcker om militärhistoria.Redaktionen består i övrigt av:David Rune, producent Elina Perdahl, researcher och manusarbete Julia Öjbrandt, slutmixHistoriska väder görs av Munck för Sveriges Radio.

  • Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman.

    Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.

    Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?

    Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter.

    Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar.

    Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan.

    Mejla mig på ivararpi@substack.com om ni hellre vill använda swish. 

    Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!

    – Tack!

    Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.

    – Det är ett bra betyg!

    Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?

    – Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.

    Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är ett tillfälligt stadium längre, på det sätt som du betraktade det.

    – Det jag skriver om i boken om mina vänner, det var att vi pratade flytande svenska. Jag kom till Sverige när jag var 11 men många av dem var födda i Sverige så jag umgicks mycket med andra generationens invandrare, från Eritrea, Kamerun, forna Jugoslavien och så vidare. De pratade klockren svenska men när vi kom upp i åttan, nian började man med flit bryta för att det var coolt. Men när vi hängde hos flickvänners föräldrar pratade vi ren svenska. Det var en fas som gick över, man insåg att det inte funkar bland majoritetssvenskar. Och ja, Sverige är inte som det var när jag kom hit -97. Precis som du säger växer man upp med förortssvenskan, den känns helt naturlig.

    Vi får gå tillbaka, jag började med råd nummer ett men vi har hoppat tillbaka till Mustafas historia, din historia. Du kom från Afghanistan till Sverige med din mamma, lillebror och lillasyster när du var 11. Din pappa hade redan varit i Sverige i några år. Ni hade redan flytt från Afghanistan till Peshawar i Pakistan?

    – Tillfälligt ja, det var i samband med att vi fick komma som anhöriginvandrare till Sverige. Min mormor var i Peshawar så då var vi hos henne innan vi kom till Sverige.

    Hur var det att komma till Sverige och hur var det att lämna Afghanistan?

    – För mig var ju verkligen som att vinna på lotto. När du bor i ett land där talibaner börjar ta över och du ser hur hemskt det börjar bli, då skapar du också en bild av att ”där borta, där är det motsatsen”. Jag hade en bild av att det var som Disneyland i Europa. Alla åkte karuseller och det var ljust överallt, alla var jättelyckliga. Jag hade jättestora förväntningar när vi kom till Sverige. Bara att vi landade i Sverige var en stor framgång, ”okej, vi har lyckats”. Jag var hur lycklig som helst. Jag beskriver i boken i ett avsnitt om tacksamhet hur tacksam jag är än idag över att vara i Sverige för jag vet vad jag kom ifrån och jag vet vad jag har kommit till. Speciellt idag, nu när talibanerna kommer tillbaka i Afghanistan och jag pratar med släktingar där. Jag känner en enorm tacksamhet men också skuld. Det är en märklig kombination för de är kvar där och det är egentligen en slump att vi är här och att de inte är här.

    I boken slås man av att du är bra på att navigera i både det svenska och den här invandringserfarenheten, att du kan prata så att säga med bönder på bönders vis, svenskar på svenskars vis och afghaner på afghaners vis. Hur har det varit för övriga familjen? Har ni ungefär samma uppfattningar i de här frågorna eller finns det konflikter i hur ni ser på integration? Tycker de att du har gått för långt i något avseende?

    – Det är en bra fråga. Jag tror att min lillasyster håller mer med mig. Min lillebror vet jag faktiskt inte. Han är gift med en svenska och har bott i Berlin i många år. Han är liksom en ”anywhere”. Och sen är han mellanbarnet och de är lite diplomatiska av sig. Men jag skulle säga att vi alla tre har klarat oss väldigt bra. Det här kanske låter konstigt men jag tror att en grej som har varit bra är att vi inte har haft våra släktingar i Sverige. Nu är jag inne på det här med hedersförtryck och hedersnormer. Det underlättar mycket att man inte hade nära släktingar här, annars tror jag att mina föräldrar hade varit lite mer vaksamma. Att vi alla tre hade en sån närkontakt till majoritetskulturen underlättade också väldigt mycket. Jag pratar inte så mycket politik med dem. Du vet, man ska inte prata politik eller religion med sin familj.

    Gud vad svenskt!

    – Men det händer att vi kommer in på det ibland.

    Du tar upp ett exempel, din mormor som hjälper din kusin från Afghanistan för hon ville gifta sig med sin pojkvän och både din mormors släkt är arga på henne och hennes pojkväns släkt är arga. Din mormor går egentligen emot det här hederssättet att tänka, hon borde ha backat upp släkten mot din kusin men gör inte det. Du skriver en fundering att ”hur hade jag reagerat om jag hade varit kvar i Pakistan och varit 30-någonting och kanske haft egna barn och hedern skulle ha varit en valuta?” ”Hade jag reagerat genom att hjälpa henne eller hade jag tvärtom velat få in henne i fållan igenom för kollektivets bästa?” Det finns skämt om att efter andra världskrigets slut var det så många i Frankrike som hade varit med i franska motståndsrörelsen så om det hade varit sant så hade de nog kunnat besegra nazisterna. Det var ganska få som var med men eftersom Charles de Gaulle hade varit det och genom att rösta på honom och genom den nya berättelsen om Frankrike, kunde motståndet bli en samlande myt. Men den var inte sann.

    – Jag för ett resonemang om det i boken, vad hade jag gjort? Och helt ärligt så skrämmer den frågan mig. Det är jätteenkelt att idag sitta på läktaren nu när jag varit i Sverige i över 20 år och anammat det västerländska och svenska vad gäller värderingar och normer. Även om min familj är rätt sekulär av sig och min mamma och pappa tyckte om att Afghanistan moderniserades, att flickor kunde gå i skolan och så, så vågar jag inte svara på frågan. När du är inne i det där blir det ett sånt jäkla tryck utifrån och inifrån, att bevara något slags heder. 

    Jag tänker att man försöker vara ödmjuk inför svårigheterna det kan vara att verka i en sådan kontext. Det finns ingen uppenbar exit i en sådan situation för dig själv.

    – Det min mormor gjorde, att hon hjälpte henne fly Afghanistan. Min mormor är en gammal kvinna så när de här grannarna och släktingarna börjar prata och hedern står på spel, så är det inte min mormor som får skiten för hon är en gammal kvinna. Man resonerar att hon självklart brydde sig om sitt barnbarn. En gammal kvinna med grått hår ska ändå gå bort, vad vet hon? Lite så. Medan den som får skiten blir pappan till flickan, alltså överhuvudet i familjen. Hur kunde han låta det här ske? Inte för att ta ifrån mormor det fina hon gjorde.

    Jag tänker att vi går igenom de andra råden också. Det andra rådet är ”lär dig svenska koder”. Det tycker jag går i linje med råd nummer fem, ”inse att dina kläder också är ett språk” och nummer sju ”visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland”. Vad är det för koder man behöver lära sig? Kan du utveckla?

    – Det här med kläder är intressant. Ta det här med ”addidasriddare” som en del pratar om i våra förorter. Det har spritt sig och jag förstår att många i utsatta områden och invandrarkillar blir ledsna över det. Jag kan åka runt och andra kan åka runt till skolor med homogena svenskar och säga ”aja baja, man ska inte ha fördomar om någon som går runt i addidaskläder, det är en väldigt liten andel av dem som håller på med droger”. Men jag menar att man också kan tala om för de här killarna att fördomarna finns där ute och att de lätt kan bryta dem genom att inte klä sig i de kläderna och också ändra på attityden. Då har människorna med fördomar ingenting att komma med. Det går en dokumentär på SVT nu som heter ”I skuggan av El Chapo” Den är jätteintressant och i en scen intervjuar journalisten en droglangare, jag tror att det är i Järva. Killen säger att ”när jag ska träffa rikemansbarnen på stan går jag inte dit med addidasbyxor”. Han vill att de ska tycka att han är seriös, en seriös droglangare. Till och med han har fattat att kläder är ett språk. Jag menar att det är något som alla egentligen vet. Även när Göran Greider säger att han går ut i mjukbyxor, vad är problemet? Men Göran, det handlar inte om dig.

    Det handlar också om Göran, ärligt talat. Han ser så slafsig ut att det är ett statement för honom. Det är som Leif GW Persson, det finns väl ingen pengakåtare människa. Igår var jag i en leksaksbutik och det fanns ta mig fan ett förstoringsglas man säljer till barn och vem är det som står med det här detektiv-kitet? Jo, Leif GW Persson. Han har hur mycket pengar som helst, säljer hur mycket som helst och är med överallt. Ändå har han på sig den där jaktvästen inomhus och det är för att han signalerar något, det är en identitetsmarkör. Han hade kunnat ha en Armanikostym men då hade han inte varit Leif GW Persson.

    – Jag kanske inte borde säga det här men jag var med i TV4 för någon vecka sen och pratade om boken. Då satt jag i kulisserna och det var trisskrapande. Jag kommer inte ihåg hur mycket han vann men bakom kulisserna sa någon att ibland brukar Leif GW vara i studion när det är trisskrapning och någon gång hade han observerat att någon vunnit 250 000. Då hade han vänt sig till den där personen bakom kulisserna och sagt ”Det var länge sen jag blev glad för 250 000”. För den här personen var jätteglad för pengarna.

    – Jag tror att de flesta vet det här omedvetet, att det är klart att kläder är ett språk. Jag kan gå till mig själv, jag skulle hyra ut min lägenhet så jag la upp en annons. En kille hörde av sig och var intresserad så jag gick in på hans Facebook och bläddrade igenom hans profilbilder. Det var den där Becknarväskan och faktiskt adidaskläder och då tänkte jag ”den här killen kanske inte håller på med sånt” men jag chansade inte. Jag svarade inte honom och det kanske ligger hos mig, men tyvärr är det lite så det där. Jag önskar att det inte var så men det är inte så verkligheten ser ut. 

    Jag tänker på att när du är en outsider så blir de här sakerna potentiellt mycket viktigare. Folk upplever hot från orten, adidasriddare eller vad man vill kalla det. Då kan den signalen förstärka att det inte verkar som att du tillhör majoriteten. Du har ett avvikande utseende på ett annat sätt och då kan du förstärka det.

    – Det är så intressant att du tar upp det för vet du vem jag tänker på när du pratar om att använda kläder som en markör? Jens Ganman. Han är ett ypperligt exempel på det. Speciellt när han är i Stockholm så försöker han visa att ”Jag hör inte hemma här”. Det här kommer han ge mig skit för men jag ska berätta ändå. När vi skrev Det lilla landet som kunde var vi i Stockholm en del och jobbade och vi fikade på ett fik på Östermalm. Jag märkte att när jag var med honom och vi hade fikat klart, brukade han plocka upp brickan och gå in med den till köket för att lämna in den. ”Tack så mycket för fikat”. För så gör man uppe i Norrland. Det är jättefint där uppe att plocka upp efter sig och lämna in. Jens gör inte så på Östermalm för att han är dum i huvudet, han fattar att man inte gör så där, men det är ett sätt att visa att ”Jag är inte härifrån, tro inte att jag är en av er”. 

    Då kommer vi in på det här med att lära sig svenska koder. Du har några väldigt handfasta råd i boken. ”Respektera tider” är det första och den här podden började en timme och tjugo minuter efter utsatt tid. Du sa ”jag blir en kvart sen” och då sa jag ”men Mustafa, jag har läst boken och du ska respektera tiden” och då påpekade du att det var jag som hade skjutit upp det en timme till att börja med och sen var jag fem minuter försenad till din kvart. Så vi har missat den delen. Sen är det ”lär dig säga nja”, ”ställ dig i kö”, ”behärska dig”, ”håll avstånd”, ”respektera söndagsvilan”, ”prata med små bokstäver” och ”skryt inte”. Kanske vissa av de här sakerna är sånt man själv brottas med, vilket också är intressant. Ibland när man pratar om sånt här framstår det som att det bara är invandrare som ska anpassa sig till ett homogent kollektiv men vissa saker du tar upp är sånt som jag aldrig tänker anpassa mig till. Varför ska man anpassa sig? 

    – Jag går genom det i boken att det finns andra strategier än de som jag lägger fram. Jag säger inte att jag kommer med lösningen med stort ”L”, men jag ger en väg. Många andra har vandrat längs med samma väg och det har funkat för dem, och det kan funka för dig också om du vill det. Om du vill göra på ett annat sätt, fine, så länge det funkar. Jag älskar när en sån som Bert Karlsson bryter mot alla de här koderna jag har skrivit om.

    Förklara varför du tar upp honom som exempel. Jag var med i din podd, Sista måltiden, även om det avsnittet inte är sänt än. Mitt i ringer din telefon och så visar du vem det är som ringer och det är Bert Karlsson. Varför ringer Bert Karlsson dig?

    – För att jag har försökt att bjuda in honom till podden ett tag. Det är ingen ordning och reda på honom, utan han ringde igår igen och sa ”Vem är du egentligen, vad vill du?” Sist jag pratade med honom sa jag ”Vill du komma till podden och snacka?” ”Ja, för fan. Jag ska spela in nån podd med Katarina Janouch i Stockholm”. Han bor i Skara. ”Du är välkommen” sa jag. Så sa han ”Du, på tal om det, kan vi låna er studio och spela in?” Du vet, en svensk gör inte så. Men han har den här entreprenörskapsmentaliteten, han skäms liksom inte. Han har miljoner men om han kan spara någon tusenlapp så…

    Du vet den här klassiska klyschan om att när man är hemma hos svenska barn så får man sitta på rummet och vänta när de andra äter middag. Bert hade inte suttit kvar på rummet, han hade sagt ”Ni har väl mat till mig också eller?!”

    – Jag kan älska det. Jag tycker att det är uppfriskande med en sån som Bert Karlsson eller en sån som Zlatan, som bryter mot jantelagen. Jag säger inte att alla måste se likadana ut men jag säger att många svenskar tycker om att många liknar varandra. Då blir svensken trygg och kan slappna av. Jag säger att det här är ett sätt att passa in.

    Du har ett till exempel. Jag hoppade över att göra lumpen…

    – Inte jag heller.

    Det borde vi väl båda två ha gjort. Du tar upp Diamant Salihu, han är själv från Tjärna ängar i Borlänge och jag hade honom i podden för ett tag sen och pratade om hans bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Han beskriver hans erfarenhet, för han har rötter från Albanien, i lumpen, att han för första gången kom in i ett sammanhang där det inte var någon skillnad på människor. Där svetsades man samman i en uppgift. Lumpen finns inte kvar på det sättet. När du och jag blev tillräckligt gamla var lumpen på väg bort. Den här naturliga platsen för olika människor att mötas finns inte där längre. Egentligen tänkte jag inte gå in på det, jag la bara märke till det. Men det här med att skaffa ett extranamn, det tror jag är en sak som många hajar till på.

    – Det har upprört en del. Jag säger inte att man ska ta bort något namn, jag säger ”lägg till ett extra”. Det behöver inte vara ett svenskt land, men kanske ett västerländskt eller internationellt som passar i Europa. Det jag menar är att det finns vissa studier som typer på att en Mustafa kan ha svårare att komma till arbetsintervju än en Erik. Jag säger ”lägg till ett extranamn för att komma dit”. Ett namn svensken känner sig trygg med eller känner igen. Jag har exempel i boken att kinesiska affärsmän som åker till väst för att göra affärer, inte vill att deras kollegor ska tappa ansiktet när de inte kan uttala deras namn. Därför lägger de till ett extranamn. Det finns många exempel. Jackie Chan heter inte Jackie Chan, Jet Li heter inte Jet Li och Jack Ma heter inte så heller. Men också svenska exempel. Greta Garbo bytte namn när hon drog till Hollywood, hon hette Greta Gustafsson egentligen. När svenskar emigrerade till USA under 1800-talet bytte många av dem namn. Jag läste om att svenskarna ofta hamnade i samma by med varandra och brevbärare blandade ihop deras post för att det var fem, sex familjer som hette Andersson. Så då samlades svenskar i vissa byar och så skrev man olika namn och la dem i en pott. Så fick Anderssons plocka upp namn ur potten och ”Nu heter jag McCarthy”. Så var det bara en familj som fick heta Andersson. ”Vi ska inte göra det så svårt för brevbäraren”. Jag menar att jag har inte kommit på det här att lägga till ett extranamn.

    Det roligaste exemplet är östeuropeiska namn som verkligen är etniska. Kirk Douglas föddes som Issur Danielovitch och de är en släkt av vitryska judar och han växte upp under fattiga förhållanden i New York och pratade yiddish hemma, men det anar man inte av hans framtoning på vita duken. Om man ska slå upp ett anglosaxiskt namn så är det Kirk Douglas, det är väldigt svårt att bli mer WASP än det. Men det var så man gjorde, det finns massor exempel som du tar upp. Det här är motsatsen skulle man kunna säga till ”lär dig uttala mitt namn korrekt”. Alltså, vem är det som ska anpassa sig? Man tänker ”varför är det den som har det namnet som inte är ett i normen som ska ändra på sig? Varför kan det inte vara majoritetssamhället som ska lära sig?”

    – Jag önskar att det var så. Jag har fått många mejl från lärare som har skrivit att ”vi har tagit upp det här du skriver i boken och vi kom alla överens om att man måste lära sig allas namn på ett korrekt sätt och kalla in folk på arbetsintervjuer, även om de har konstiga namn”. Vilken fin tanke, tänk om alla kunde göra så. Men jag säger att det finns vissa studier som visar att det inte är på det viset och jag presenterar ett annat alternativ. Men jag ser framför mig att jag åker till en homogen skola på Lidingö eller i Danderyd och tar upp det här rådet till dem, och att de säger ”nej, såhär vill inte jag att vi ska ha det i Sverige och när jag kommer ut i arbetslivet och blir chef vill jag absolut inte leva i ett samhälle där människor byter eller lägger till namn”. Ja, skitbra! Jag vill också ha ett sånt samhälle! Men vi kan sträva mot det och samtidigt se till att människor kommer in på arbetsmarknaden genom att lägga till ett extranamn. 

    Om jag ska vara djävulens advokat och anlägga ett maktperspektiv, så är det väldigt mycket som ligger på den invandrade att anpassa sig till majoritetssamhället. Det kräver inte så mycket från majoritetssamhället i din bok. Då kan man tycka att varför i så fall inte ändra på den maktasymmetrin? Varför skriver du, Mustafa, en bok där du stryker maktstrukturerna medhårs istället för att utmana dem? Vad skulle du svara på en sådan kritik? Är det en kritik du har fått?

    – Delvis, ja. Men jag tror att om du frågar många invandrare i Sverige, speciellt första generationen, så kommer de inte tycka att mycket av det jag skriver är konstigt. De vet att anpassning ingår i migrationens pris. Alla som lämnar anpassar sig till det nya på ett eller annat sätt. Jag försöker föra en diskussion i boken, ja anpassning är viktigt men hur mycket anpassning? Jag tror inte att svenskar vill att du anpassar helt och hållet, att du börjar dricka alkohol, äta fläsk. Det är inte den sortens anpassning. Men jag tror att vi har gjort ett misstag i Sverige under decennier där vi sagt att alla ska integreras i det mångkulturella samhället, även Erik Svensson. Man ska mötas i mitten och kompromissa och lära sig av varandra. Det låter fint på pappret men ingen berättar var det här ”mitten” är någonstans. Är det någon som har ritat ett sträck där alla möts? Det är enklare för dem som kommer till Sverige att anpassa sig till en kultur än att majoritetskulturen anpassar sig till hundratals olika kulturer. Alla invandrare har inte samma kultur. Visserligen är både jag och en somalier invandrare men vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi är invandrare.

    Det här är något du tagit upp när du har varit ute och föreläst. Du tar upp en händelse när du föreläst i ett klassrum, jag tror att det är när du berättar om att känna tacksamhet. Då är det en somalisk tjej som säger ”Jag är född på BB, jag pratar bättre svenska än somaliska, varför ska jag känna mer tacksamhet än någon annan svensk?” Det där är en dragkamp i de här frågorna där det blir en skiktad tillvaro för människor. Nu sitter vi båda två här i skjorta, du har en blå och jag en grön. Låt oss säga att vi tar på oss våra bästa adidaskläder och går ut på gatan, då riskerar fallet att bli större för dig, för någon skulle kanske uppfatta att du är en adidasriddare. Det tror jag inte, jag tycker inte att du har det kroppsspråket men om vi låtsas. Det finns en potential att anpassningen kräver mer av människor med invandrarbakgrund, även de som är andra generationen, än det gör för den som är majoritetssvensk. Hos första generationens invandrare är det självklart, hos den andra och tredje börjar det bli något annat. Hur tänker du kring det där?

    – Exemplet du tar upp med den somaliska tjejen, jag gör ett misstag där. För jag pratar med henne om tacksamhet på samma sätt som jag pratade om tacksamhet med första generationens invandrare. Första generationen är jätteenkel att prata med, de vet var de har kommit ifrån och vad de har kommit till. Andra generationen har helt rätt, det är befogat av dem att säga ”vad menar du, ser du inte mig som dig själv, vi är båda födda på BB, jag har inte varit i Somalia, i Irak”. Jag tycker att tacksamhet är bra, att vi ska vara mer tacksamma men man kan inte trycka det i ansikten på människor för då kan det få motsatt effekt. Det måste komma inifrån.

    Vad det gäller att komma till ett land, det här blir ett parodiskt exempel och folk brukar skratta åt mig när jag säger att jag har bott utomlands, eftersom landet jag bott i är Danmark. Det är för kort för att anses ha bott utomlands. Men många svenskar förstår inte danska så bra, så det var ganska svårt att lära sig språket, trots närheten. Jag fick dock en försmak av hur det kan vara att vara invandrare. Jag fick uppleva hur svårt det var att komma in i den danska gemenskapen, det finns en massa små koder som man som svensk inte förstår. 

    – Åh, vad spännande! Kan du inte dra några?

    Det är svårt men det finns en dansk humor, en lättsamhet i hur danskar är som inte finns hos svenskar på samma sätt. Det finns en attityd, de här klyschorna om dansk attityd till frihet. Danskar är väldigt lika svenskar men de är också annorlunda. Vi var en koloni där av medicinstuderande, mitt ex studerade medicin, och det var andra från norden och andra länder. Det fick konsekvensen att danskarna på universitetet umgicks med danskar och alla vi andra umgicks med varandra. Så de som hade invandrarbakgrund i Danmark umgicks med utbytesstudenter från Sverige, Norge, Island, Finland, och så vidare. Så jag har aldrig umgåtts med så många olika nationaliteter och eftersom de hade en invandraridentitet i Danmark så hade man mycket lättare att komma in i deras gemenskap. Vi blev en del av migrantkulturen på universitetet, med tamiler, bosnier, turkar, islänningar. Det var en rolig blandning men väldigt få danskar. Jag jobbade mycket i Danmark och man mötte en del konstiga attityder. Ingen kunde uttala mitt namn utan jag hette Edvard i Danmark. De kunde inte uttala mitt förnamn eller efternamn så jag accepterade Edvard. Jag hade det som mitt danska namn. Det fick mig att inse hur svårt det är att komma till ett nytt land. Om till och med Danmark känns lite tufft för mig, som svensk, hur känns det då att komma till ett land som är så annorlunda som Sverige?

    – Värderingsmässigt är svenskar och danskar väldigt lika varandra, vad gäller frihet och sånt där. Det du beskriver är roligt, det kan man skratta åt. Men om du kommer till Sverige och det blir en krock i värderingsfrågor, och du tänker ”de vill avbilda min profet som rondellhund och tycker att den ska vara i konstutställningar – de här människorna är sjuka i huvudet”. I deras värld är det helt stört. Jag har de här diskussionerna än idag med många som är nya i Sverige men som har bott här ganska länge. De förstår fortfarande inte hur man kan vara så respektlös mot religioner och personer i religioner som profeten. De tycker att det är något omänskligt över det, man är inte mänsklig om man beter sig på det viset. 

    – Men jag tänkte fråga dig en sak, med tanke på hur fort det går i debatten, tror du att om jag hade kommit ut med den här boken 2012, 2013, 2014, hade den fått samma uppmärksamhet?

    Jag tror att du hade fått mer och väldigt negativ uppmärksamhet. Du fick en fråga när du började skriva boken, av Peter Esaiasson, som är statsvetare. Han skrev en bok som kom 2019 som heter Förorten som är en jättebra bok och som jag verkligen rekommenderar. Han knackade dörr och genomförde 900 intervjuer i Bergsjön och Hjällbo. För den som vet hur de här studierna går till så är det väldigt ovanligt att en statsvetarprofessor själv åker ut och genomför intervjuer med människor som i princip aldrig svarar på enkäter. Det är en population som är väldigt svår att nå, så han åkte ut och knackade på. Han skrev en fråga till dig:

    Idag är ingen dag för grubblande frågor, men när det blir vardag igen, hur ser du på argumentet att den värld du växte upp i och som du lärde dig hantera, inte finns längre? Att demografin ändras så otroligt snabbt att allt färre unga Mustafas idag lever i en miljö där det finns svensksvenskar att brottas och umgås med? Är du och andra i din generation, er relativa ungdom till trots, likväl generaler som utkämpar gårdagens krig? Och oj vad jag hoppas att det finns ett bra svar på min fråga.

    Jag tyckte att det var intressant, om du ville utveckla. Det är vissa av de här sakerna du tar upp, att du hade en svensk flickvän, att du umgicks med svenskar. När Diamant Salihu var här så pratade vi om när han växte upp på Tjärna ängar. Då var det fortfarande många svensksvenskar som bodde där och idag är det inte det. ”Lär dig svensk sed, lär dig språket” – är dina råd för en tidigare generation?

    – Jag skriver i boken att frågan från Peter Esaiasson kanske är den jobbigaste och svåraste frågan, men kanske också den bästa, jag har fått om den här boken. Anledningen till att jag är den jag är, är inte att jag läste om Sverige och svenskhet och koder. Det var för att jag absorberades in i det svenska, att jag hade en närvarande majoritetskultur. Jag tycker att Peter är inne på något intressant, ”bekämpar jag gårdagens kritik med gårdagens medel”? Riktar jag mig till en tid som kanske inte existerar längre? Det ligger något i det och i boken går jag igenom att vi kanske ska göra det man gjorde förr. Jag tar upp socialdemokratin med Gunnar och Alva Myrdal, hur de med Per Albin Hansson byggde upp det moderna Sverige. Hur man pekade med hela handen, en auktoritär hand och sa ”nu borstar vi tänderna, vi bor inte trångt och gör man det kan bostadsbidraget komma att dras in”. Det var väldigt strikt och jag menar att nu när vi har den situation vi har, vi har inte ett homogent land heller som vi hade då, så blir det kanske nödvändigt att staten får gå in igenom och peka med hela handen. ”Nu är situationen som det är och nu får vi uppfostra människor igen”. Som en folkuppfostringskampanj, det är kanske svaret? Det kommer att göra ont i det liberala Sverige, bokstavligen ta 1930-talets metoder.

    Du vill återvända till 30-talet?

    – Jag vet, min redaktör reagerade på det. Men det var då Gunnar och Alva Myrdal kom på de här idéerna.

    Även majoritetssamhället är mycket mer splittrat. Det där var under den industriella erans glansdagar när man planerade fram samhället. Man hade en eller två tevekanaler, ett flygbolag, en post, man hade ett av allt. Ett parti, även om det inte var en diktatur så var det en enorm stabilitet, en enorm likriktning. Det fanns inga ”opt out”-grejer. Du kunde flytta till ett annat land men det var likadant i USA under samma period. Samtidigt som Gunnar och Alva Myrdal skrev det här så påbörjades New Deal i USA under president Roosevelt. Idag är vi otroligt splittrade, vi lever i kanske inte filterbubblor men människor är verkligen mer individualistiska och kräver att få välja på livets alla områden. Det du säger är kanske det som krävs för integration men jag undrar om det ens är möjligt att genomföra. Något vi har sett är hur staten har en väldigt dålig kapacitet idag, på ett sätt man inte hade förr. Man hade en möjlighet att styra människor och idag har man svårt för det. Man har svårt att bekämpa brottslighet, kontrollera migration, staten är underställd europeiska unionen, man har stora företag som på många sätt utöver större inflytande över människor. Jag kommer ihåg när man pratade om att parabolantenner var ett hot mot integrationen, för att människor satt och kollade på teve från sina hemländer.

    – På den gamla goda tiden, när det handlade om paraboler.

    Nu har alla en parabol i handen i din telefon där du har allt och du kan välja allt själv. Du kan leva i din värld. Unga människor är del av subkulturer som är globala. Att försöka integrera svensksvenska ungdomar in i det vuxensamhället, med de normerna, det är en stor utmaning i det här medielandskapet. Kina gör någonting sånt här nu, mot uigurerna i landet.

    – Kanske inte det då.

    Jag menar bara att Kina har kvar sin statliga repressionsapparat. De har gått mycket längre såklart, men de har en kapacitet inom staten som den svenska staten saknar gentemot sin befolkning. Vi hade större statlig kapacitet förr.

    – Jag hör vad du säger och nej, att rakt av kopiera Gunnar och Alva Myrdal, Per Albin Hansson och den tiden går inte. Men man skulle kunna koppla försörjningsstöd till prestation. Inom en snar framtid kommer vi ha ungefär en miljon människor i utanförskap. Redan nu, men snart kommer en större andel svenskar resonera som han på Svenskt Näringsliv: Vad fan får vi för pengarna? Om vi har en miljon som inte gör rätt för sig utan vi bara finansierar deras levnad. Man skulle kunna få människor att borsta tänderna och äta tomater, om man gör det genom att använda pengar som ett språk.

    Här blir jag lite vänster. En gammal myt eller slagord var att invandrarna kommer hit och tar våra jobb. Men det är inte det man säger nu. Något som däremot stämmer, det finns en sketch i Grotesco där svennen skiftar mellan att prata om invandrare och robotar, att det är läskigt att de är överallt och tar våra jobb. Det ironiska är att han har rätt i satiren, för robotarna har tagit våra jobb. En anledning till att produktiviteten på en bilfabrik i Sverige har stigit flera tusen procent under de senaste fyrtio åren är inte att arbetarna har blivit mer produktiva utan att det har kommit robotar. Människorna som har kommit hit kanske vill göra rätt för sig men om vi spolar tillbaka till 1990-talet eller tidigare, var folk kanske mer främlingsfientliga och tyckte ”kom inte hit”. Men det fanns vägar in i samhället genom jobb, du kunde gå i skolor där det fanns majoritetssvenskar. Idag kommer människor, även om de har den bästa viljan ibland, till skolor som är problemtyngda. Även om du tillhör majoriteten som sköter dig är det en väldigt tuff miljö. Det finns färre jobb och de som finns har låg status. Du kan inte komma till ett industrijobb och få en helt okej lön, många jobb är städjobb och likande. Jag tänker att arbetslinjen, även om jag håller med om den på ett moraliskt plan, är tuffare idag än vad det var då. Och det är tuffare i Sverige som har så få lågkvalificerade jobb, jämfört med andra länder som har fler. Jag vet inte vad jag försöker säga.

    – Jag förstår. Det är ett långt resonemang man kan gå in på men min poäng med att koppla försörjningsstöd till att du gör rätt för dig, det kan vara utanför kollektivavtalet. Du kan jobba, gå i skolan några timmar, se till att det är rent i områden. För att få barnbidrag eller soc-bidrag eller bostadsbidrag gör jag också det här och det här. Och att samhällsorienteringen som finns blir striktare, att man verkligen tar till sig och visar att man har gjort det. Att den på något sätt kopplas till försörjningsstödet. Pengar är ett språk alla människor förstår.

    Tack, Mustafa Panshiri, för att du var med i Rak höger.

    – Tack, Ivar.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893
    Stormakten USA har förlorat sitt längsta krig och sällar sig nu till raden av imperier som gått till Afghanistan för att dö.

    Rubriker av den arten prydde tidningssidor och nyhetssändningar i USA:s rivaler i kampen om att sätta dagordningen för världsherraväldet efter att Kabul fallit i händerna på talibanerna söndagen den 15 augusti 2021.

    Går det att hävda att den Biden-doktrin som anammats i Afghanistan - denna elefantkyrkogård för imperier - blir slutpunkten för vad som sedan andra världskrigets slut kommit att kallas för Pax Americana?

    Och vad väntar nu för afghanerna under överinseendet av den kvinnoförtryckande islamistregim som också härbärgerade de män som kom att känneteckna vad modern terrorism innebär i samband med attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001?

    Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning, som i dag fyra månader senare återvänder till Centralasien.

  • Författaren om en verklighet hon ägnat hela sitt liv åt att fly ifrån.

    Sedan debuten år 2000 med Väninnan har Denise Rudberg gett ut ett 30-tal romaner och sålt cirka 4 miljoner böcker.Förra året kom den tionde boken om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff samt andra delen i serien Kontrahenterna, om kvinnliga kodknäckare i andra världskrigets Sverige.Programmet inleds med att Denise Rudberg får besked om att hennes mamma, som hon inte haft kontakt med på många år, är död.- Jag undrar vad som hände. Hade du ont? Låg du där ensam? Fanns där någon som höll din hand när du drog ditt sista andetag. Hur kunde det bli så här, du var ju min mamma.Om Denise Rudberg:Författare, 50 år.Född och bosatt i Stockholm.Debuterar som Sommarvärd.Producent: Erika Strand-Berglund.Vill du få poddar, nyheter och direktsänd radio på ett ställe, ladda ner appen Sveriges Radio Play via https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-radio-play.

  • Skådespelare, sångerska, 76 år. Född i Rygge i Norge, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.

    "Ett samlag skall redovisas, från den allra första början till dess jublande klimax. Gösta Ekman och jag bökar runt i sängen, lätt svettiga i våra otympliga vita frottémorgonrockar."Så målande inleder skådespelaren och sångerskan Grynet Molvig sitt Sommar i P1, fyllt av minnen och anekdoter från ett långt yrkesliv. Som i detta fall med repetitionen av Dantes och Beatrices kärleksscen i Mannen som slutade röka från 1972 regisserad av Tage Danielsson, tillika den som tog initiativet till Sommarprogrammen i Sveriges Radio för 60 år sedan.Hon berättar om sitt liv från att hon föddes i andra världskrigets Norge, om framgångar på scener och vita duken men också om det allra svåraste i livet, som ex-maken Noppe Lewenhaupts bortgång.Om Grynet MolvigGrynet Molvig slog igenom i Sverige i pjäsen En flicka på gaffeln med Lars Ekborg. Hade långa och fruktbara samarbeten med Hasse och Tage, Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk.Har medverkat i många musikaler, revyer och filmer, bland annat i filmen Mannen som slutade röka, i revyn Spader, Madame! och i tv-serien Gåsmamman. Engagerad vid Stockholms Stadsteater i många år.Slog igenom i Norge som sångerska redan som 12-åring och hade som 20-åring gett ut 15 skivor och varit med i filmer och revyer. "Det bästa Norge fått fram sen Holmenkollen" skrev tidningen Röster i Radio-TV 1963.Producent: Per BergMusiklista Grynet MolvigBeatrices tema ur Mannen som slutade röka (An Dante) Du går an (ur Spader madame duett Tage o Grynet) Oscar Peterson I got it bad (and that ain´t good) Andersson Paak The bird Earth wind & fire Got to get you into my life Quincy Jones Do nothing till you hear from me Gals and Pals Änglarnas kör Donald Fagen Maxine (från skivan Nightfly) Clair de lune - Claude Debussy Anatoly Lyadov - The Enchanted Lake Blossom Dearie Deed I Do Grieg Våren, framförs av Australian Chamber Orchestra & Richard Tognetti Ur Slåtter av Grieg, framförs av Margrethe Gleditsch Janson Alfred Janson Nocturne Monica Zetterlund Var blev ni av

  • PROFESSOR, KRIMINOLOGI. I sitt Sommarprogram berättar Jerzy Sarnecki om föräldrarna som överlevde Auschwitz men som tvingades fly det kommunistiska Polen. Och om hur Sverige blev hans akademiska räddning.

    Jerzy Sarnecki föddes av judiska föräldrar i Polen två år efter andra världskrigets slut. Han berättar om sin uppväxt som ett överbeskyddat barn och om hur det i familjens fotoalbum finns en hel del svartvita bilder på en pojke med mycket runda kinder: Men inte på någon av dessa bilder finns det några äldre människor som skulle kunna vara mina mor- eller farföräldrar. Anledningen får han veta först i 10-årsåldern. I princip ingen av hans släktingar har överlevt koncentrationslägren.Under den polska kommunistregimen tvingas sedan familjen att fly och 1969 kommer de till Sverige. I Stockholm börjar Jerzy Sarnecki studera på universitet, trots svår dyslexi. Här upptäckte han att det fanns en tolerans mot hans felstavningar eftersom han var invandrare och därigenom inte förväntades behärska språket.I sitt Sommarprat försöker han också utifrån sin expertis på området ge svar på frågan Varför begår människor brott?Om Jerzy SarneckiForskare som ofta anlitas som expert i frågor som rör kriminalitet. Undervisar på flera universitet, högskolor och polisutbildningar. Har bland annat forskat om ungdomsbrottslighet, kriminella nätverk, brottskarriärer och åtgärder mot brott.Publicerat över 100 vetenskapliga arbeten, bland annat ett 15-tal böcker. En av böckerna, Hilarys historia, handlar om föräldrarnas liv under nazism och kommunism. Blev utkastad tillsammans med föräldrarna från Polen som 21-åring.Är dyslektiker och har därför aldrig något skrivet manus vid föreläsningar och tal.Producent: Håkan Widman

  • POLITIKER, FÖRFATTARE. Marit Paulsen talar om att åldras, om Europa och om sin uppväxt under andra världskrigets Norge. Hon berättar att detta Sommarprogram är hennes sista offentliga framträdande.

    Politikern Marit Paulsen talar om Europas utveckling från 40-talet till vår nutid i sitt Sommarprogram. Vi får höra om hennes uppväxt under andra världskrigets Norge, med storasyskon som var aktiva nazister och en mor som var en så kallad tyskertös.Marit Paulsen berättar också om tiden som svetsare och 70-talets starka vänstervåg, där hon kallades för högerspöke för att hon var engagerad i Metall, och om tiden som gröna-vågare och bonde som bekämpade flygbesprutning. I egenskap av f d EU-parlamentariker talar också Marit Paulsen om EU:s utveckling och om Brexit. Om Marit PaulsenSuttit i EU-parlamentet för Folkpartiet (numera Liberalerna) i två omgångar.Skrivit över 20 böcker, bland annat Liten Ida som bygger på hennes egen uppväxt i slutet av, och efter, den tyska ockupationen av Norge. Boken har också blivit film.Efter flytten till Sverige jobbade hon i flera år som svetsare på järnbruket i Smedjebacken. Har som politiker varit mycket engagerad i frågor om livsmedel, miljöfrågor och djurskydd.Har 10 barn och 23 barnbarn.Gillar att spela golf och att bo i husvagn.Marit Paulsen har varit Sommarvärd 1975, 1979 och 1995.Producent: Tobias Gruhs

  • För fem år sedan hittar norrmannen Roger Albrigtsen en väska full med fotografier från kriget som hans morfar gömt undan. Med fotografierna och några gamla anteckningar i handen börjar Roger nysta upp ett nästintill okänt samarbete som innefattar några av världens största hemliga spionorganisationer.

    Mellan 1943-1944 etableras nio topphemliga baser i Norrland utmed den svensk-norska gränsen. Fyra av dessa baser ligger i Norrbotten och kom att ingå i Operation Sepals. Baserna är i flera fall inrättade i Svenska Turistföreningens stugor. I stugorna bor norska kommandosoldater tränade i sabotage och guerillakrigföring av brittiska SOE och i svenska polistruppsläger. Utrustning, vapen och förnödenheter finansieras av amerikanska OSS (idag CIA).Underrättelsearbetet omfattar den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån, norska XU och brittiska SIS (även MI6), Stora mängder illegala vapen skickas till Sepalsbaserna märkt som diplomatpost och transporteras sista otillgängliga biten av den svenska jägarbataljonen vid I19 och av svenska samer.Operation Sepals tillkommer i andra världskrigets slutskede och är ett spektakulärt samarbete mellan Sverige, Norge, Storbritannien och USA med syfte att stödja den norska motståndsrörelsen återtagande av hemlandet och att motverka ett ökat sovjetiskt intresse för Norden. Operation Sepals tänjer åter på den svenska neutraliteten, men denna gång i de västallierades favör.Producenten vill tacka:Roger Albrigtsen och Lars Gyllenhaal för värdefull information och fakta.Producent: Carl-Magnus Helgegren