franska revolutionen Podcasts

  • Edmund Burke kallas konservatismens fader. Hans Reflektioner om den franska revolutionen är ett återkommande referensverk för konservativa tänkare. Tolkningen av konservatismen som revolutionskritisk är ett grundackord i vår förståelse av ideologin.

    Samtidigt var Burke en varm anhängare av frihandel, medlem i ett liberalt parti framför Tories - och brevvän med liberalen Adam Smith. Hur konservativ var han egentligen? På vilket sätt formades han av sin samtid? Och hur svårlästa är egentligen hans alster?

    Smedjanpodden gästas av vår systerpodd Ideologipodden. Medverkar gör Catarina Kärkkäinen, ansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro, och Björn Hasselgren, senior fellow på Timbro. Programledare är Amanda Broberg.

  • Edmund Burke kallas konservatismens fader. Hans Reflektioner om den franska revolutionen är ett återkommande referensverk för konservativa tänkare. Tolkningen av konservatismen som revolutionskritisk är ett grundackord i vår förståelse av ideologin.

    Samtidigt var Burke en varm anhängare av frihandel, medlem i ett liberalt parti framför Tories - och brevvän med liberalen Adam Smith. Hur konservativ var han egentligen? På vilket sätt formades han av sin samtid? Och hur svårlästa är egentligen hans alster?

    I veckans avsnitt avhandlar vi Edmund Burke och hans nyckelverk, som tillsammans med en nyöversatt essä lanseras som nytugåva i Timbro förlags klassikerserie. Gäster är Catarina Kärkkäinen, redaktör för denna nyutgåva och ansvrig för borgerlig idéutveckling på Timbro, och Björn Hasselgren, senior fellow på Timbro. Programledare är Amanda Broberg.

  • Varför ropar Victoria för olämpliga ljud till Christers poddgäst? Vad är det som händer den 12 februari och vad säger egentligen Christer för ord i slutet på podden? Vi är i alla fall ense om franska revolutionen. Men oense om tankeexperiment. Välkommen hem till oss. 

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Adolf Eichmann (1906-62) var organisatören bakom utrotningen av Europas judar under andra världskriget. Efter att Tredje riket besegrats dröjde det innan världen förstod vilken viktig roll byråkraten Adolf Eichmann spelat i förintelsen. Vilket gav Eichmann en möjlighet att fly till Argentina.


    Den färglöse byråkraten var också den roll Adolf Eichmann ville spela när han kidnappades 1960 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och i den långa rättegången i Israel. Men historien visar snarare en glödande antisemit än en kugge som bara löd order, som i Ungern fortsatte att organisera massmord när hans överordnade Heinrich Himmler bett honom sluta.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Åsard, professor emeritus i Nordamerikastudier vid Engelska institutionen vid Uppsala universitet. Han är aktuell med boken Operation Eichmann.


    Adolf Eichmann som föddes 1906 hade en obetydlig karriär bakom sig innan han blev medlem i NSDP och SS 1932. Inom SS blev han med tiden ansvarig för judiska frågor, reste till Palestina och lärde sig hebreiska och jiddish. Adolf Eichmann blev byråkraten som planerade folkmordet på judarna och han deltog också i Wansee-konferensen i januari 1942 där judarnas slutliga öde bestämdes.


    Inom SS fick han aldrig en högre grad än Obersturmbannführer, motsvarande överstelöjtnant i Sverige, och kunde därför efter kriget sopa igen spåren efter sig och fly till Argentina.


    Men den 11 maj 1960 kom historien ifatt honom när en israelisk kommandogrupp från Mossad kidnappade Eichmann i Argentina utanför Buenos Aires. Kidnappningen blev en världssensation och följdes av en lika uppmärksammad rättegång i Jerusalem, som avslöjade vidden av de brott som Eichmann hade gjort sig skyldig till som Förintelsens organisatör.


    Bild: Adolf Eichmann som Obersturmbannführer i SS-uniform (ca. 1942) och “urvalet” av ungerska judar vid Auschwitz II-Birkenau i det tyskockuperade Polen i maj 1944. Direkt till gaskamrarna eller till arbete i lägret. Bilden är från Auschwitz albumet. Wikipedia. Public Domain.


    Lyssna också på Franska revolutionen – konspirationsteoretikernas urkälla.


    Musik: Glimpse Into A Dark Mind av Humans Win, Storyblocks Audio.


    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Det är post-pandemi och vi undersöker hur det känns för utställare och besökare. Våra litteraturexperter Lina Kalmteg och Anna Tullberg träffar programansvariga Oskar Ekström, författaren Johannes Anyuru och de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    WILMER X TILLBAKA – VAD RYMS I EN SVENSK ROCKINSTITUTION?

    Efter 17 års tystnad så är gubbarna i Wilmer X tillbaka med både album och turné - Nisse Hellberg och Jalle Lorensson besöker P1 Kultur idag.

    THOMAS TELLER ÄR ENDA SVENSKEN FÖR ATT SKAPA MUSIK OM DET FRIA ORDET

    I USA så pågår Banned Books Week - ett nu 40årigt nationellt projekt som värnar det fria ordet och försöker lyfta censurerade böcker. På Kurt Vonnegut-muséet i Indianapolis ska fem musiker bo och skapa musik tillsammans - och med besökarna - under en vecka. Hur förbereder Malmömusikern Thomas Teller sig?

    ESSÄ: EN NY RELIGION – EN NY REVOLUTION

    I veckans sista OBS-essä får du följa med till en mycket speciell festdag under den franska revolutionen: en ny religion för en ny stat. Författaren Gabriella Håkansson målar en bild av ett folk som längtade efter att få prata om själen igen.

    Programledare: Saman Bakhtiari
    Producent: Lisa Wall

  • Herrperukens historia sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, men guldåldern för denna kontroversiella modeaccessoar var de cirka 150 åren mellan 1600-talets mitt och den franska revolutionen.


    En första blomstringsfas kan emellertid skönjas redan i början av 1600-talet, då den franske kungen Ludvig XIII började att använda konstgjort hår för att skyla sin glesnande hjässa. Men det var först under Ludvig XIV som herrperuken bet sig fast och blev en oundgänglig statussymbol för män med ambitioner, inte bara inom den franska aristokratin, utan i snart sagt hela Europa – inklusive det karolinska Sverige.


    I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den långhåriga herrperukens uppgång och fall. De försöker utreda hur trenden började och sköt fart, och följer perukmodet till det bittra slutet. Dödsstöten var den franska revolutionen, då herrperuken förvandlades till en förhatlig symbol för aristokratisk lyx och dekadens under den gamla regimens tid. 


    Det var Ludvig XIV:s ungdomliga hårprakt som var förebilden för de så kallade ”allongeperukerna”: väldiga hårmanar, svallande som lejonmanar, vilka dominerade herrmodet inom den europeiska samhällseliten under Frankrikes ”grand siècle”. Efter solkungens död 1715 blev perukerna mindre och vitpudrade, med en karakteristisk hårfläta kallad stångpiska i nacken.


    Litteraturtips:


    Andreas Marklund: Ludvig XIV. En biografi. Historiska Media, 2022.


    Claire Barrett: Shaved Heads and Syphilis. A Brief History of Wigs. Historynet, 2020.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Konservatismen som en sammanhållen ideologi föddes när den irländska politikern Edmund Burke publicerade boken Reflektioner om revolutionen i Frankrike i november år 1790. Burke var mycket kritisk till den franska revolutionen som slänger traditioner över bord och låter vem som helst bestämma. Här presenterades en sammanhållen syn på samhället, människorna och politiken som senare kom att bli grunden för konservatismen som politisk ideologi.


    I början av 1800-talet kom filosofen Friedrich Hegel att fördjupa de konservativa idéerna med sin historiefilosofi. Under intryck från liberalismen utvecklas senare konservatismen i en socialkonservativ gren och en liberalkonservativ gren.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jakob E:son Söderbaum som skrivit boken Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd. Detta är det andra avsnittet i en serie om tre om de politiska ideologierna.


    Ett vanligt missförstånd om konservatismen är att den är helt emot upplysningen, vilket är fel, konservatismen är i allra högsta grad ett barn av upplysningen även om konservatismen vänder sig mot mycket av den idéerna och praktikerna under den franska revolutionen.


    Edmund Burke var inte emot förändring, men syftet med förändring är att bevara så mycket som möjligt av den bestående ordningen: ”Jag vill inte heller utesluta förändring; men även när jag förändrade skulle det vara för att bevara. Jag skulle tillgripa botemedlet blott mot en stor anledning till missnöje. I vad jag gjorde skulle jag följa våra förfäders exempel. Jag skulle göra reparationen så nära som möjligt till byggnadens ursprungliga stil.”


    Russel Kirk som är en politisk tänkare från 1900-talet har sammanfattat Burkes tänkande i en rad principer där grunden är att det krävs en balans mellan tradition och förändring, tron på en bestående ordning, värdet av normer och traditioner, försiktighetsprincipen vid förändringar, att sociala skillnader mellan människor är naturlig, att människorna är ofullkomliga vilket gör utopier farliga, sambandet mellan äganderätt och frihet och omhuldandet av det civila samhällets små gemenskaper.


    Bild omslag: Edmund Burke porträtterad c:a 1767–1769 av Joshua Reynolds, Wikipedia, Public Domain.


    Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Storyblock Audio.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.


    Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.


    I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.


    Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.


    Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.


    Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.


    Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.


    Bild: Bonaparte vid pont d’Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.


    Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.

    Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.

    Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.

    Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.

    Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.

    Så sägs det i varje fall.

    Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.

    Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.

    Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära  inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.

    Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.

    Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey  frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.

    karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.

    Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.

    Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.

    Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.

    Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.

    Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.

    de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods

    Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.

    Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.

    I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?

    Gabriella Håkansson, författare

  • Mannen med järnmasken är ett världshistoriens många olösta mysterier. Han avled 1703 på Bastiljen i Paris och övervakades personligen av fästningens kommendant. Dessutom hade han ett namn som inte fick yppas – och en mask som egentligen var av svart sammet. Men vem var han egentligen?


    Det var den franska skribenten och upplysningsfilosofen Voltaire som grävde fram historien om mannen med järnmasken. Ungefär femton år efter den stackars fångens död var Voltaire nämligen inburad på samma ställe, på grund av sina regeringskritiska skriverier. Han hörde från de andra intagna om denna mystiska specialfånge, som alltid var maskerad och behandlades med vördnad av fångvaktarna på Bastiljen.


    I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om mannen med järnmasken. De går igenom det existerande källmaterialet och betar av några av dramats identifierbara huvudpersoner. Dessutom presenteras några av de viktigaste teorierna om mannen med järnmaskens identitet. Många anser att fången bör ha haft ett nära släktskap till den franska kungafamiljen, men är detta rimligt och hur lyder argumenten?


    Lyssna också på Franska revolutionen – konspirationsteoretikernas urkälla.


    Bild: Ett anonymt tryck från Frankriken 1789, Wikipedia, public domain.


    Litteraturtips:

    Paul Sonnino: The Search for the Man in the Iron Mask: A Historical Detective Story. Rowman & Littlefield, 2016.

    Carlos Blanco Fernández: “Who was the real man in the iron mask?” National Geographic, 2017.

     


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Är den kristna synen på människan relevant i vår tid? Hur skapas tillit? Och hur ser man på kyrka och stat i USA? Det är frågor som kommer upp i veckans Hotspot, som är en fortsättning på förra veckans samtal. Vi pratar bland annat om 1800-talets slavhandel, franska revolutionen och The Great Awakening.

    Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.

  • I dagens avsnitt kommer vi berätta om ett ett fall kring ett fenomen som är för många en enda stor gåta. Tidsresor.


    I början av 1900-talet besökte vännerna Eleanor Jourdain och Charlotte Moberly slottet i Versailles. En resa som de sent skulle glömma. Under sitt besök på slottet, på årsdagen av den franska revolutionen, såg de två kvinnorna den franska drottningen, Marie Antoinette, sitta i trädgårdarna framför dem. Känslor av depression sköljde över dom och Marie Antoinette var inte den enda som stack ut under deras besök.


    Sociala medier

    Instagram: Söndagsmysteriet

    Facebook: Söndagsmysteriet Podcast


    Kontakt

    Email: [email protected]


    Musik: Epidemic Sound


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.

    Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.

    Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.

    Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.

    Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.

    Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:

    ”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”

    Men när han lämnar kyrkan händer något:

    ”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.

    Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.

    Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.

    Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.

    Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.

    År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.

    Just det där med ”osnygghet”  kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.

    Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.

    På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.

    Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.

    Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.

    Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker

    Litteratur

    Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.

    Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.

    Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

  • Vi grottar ner oss i franska revolutionen, fransk upplysning och frågan om vilka som egentligen räknas som människor när man pratar om mänskliga rättigheter under 1700-talet. Och mitt i allt hittar vi författaren och debattören Olympe de Gouges som under terrorväldet hade modet att kritisera dödsstraff och självaste Robespierre själv. Friheten – eller döden!


    Besök vår hemsida www.delfyne.se och följ Delfyne förlag och Alla tiders podcast i sociala medier!


    Bild: Olympe de Gouges / Wikimedia Commons

    Musik: Fjärde satsen ur Joseph Haydns Symfoni nr 86, en av de så kallade "Paris-symfonierna", ur European Archive


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis­ Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.

    I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.

    Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.

    Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.

    Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”

    Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.

    Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”

    Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.

    Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.

    Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.

    På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: ”I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell… Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.”

    Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för ”Fången”.

    Lars Hermansson