Episodit

  • I dagens podd pratar jag med Micke Lindgren, som varit med och skapat en rad populära SVT-serier. Herr Talman, Svenska Nyheter, Invandrare för svenskar, Grotesco och Vem mördade skolan? – för att nämna några. I det näst sista avsnittet av Herr Talman framförde den vinnande högerkoalitionen en låt som fick stor uppmärksamhet, inte minst i sociala medier. Mot slutet av sången står dockorna som liknar Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrson framför en skylt i samma stil som den över ingången till Auschwitz. På den står det Arbete ger frihet, vilket är den svenska översättningen av Arbeit macht frei.

    På Twitter reagerade bland annat Johan Romin, mångårig journalist inom public service:

    Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att bjuda in Micke Lindgren för att diskutera gränserna för politisk satir, hur man ens gör satir på public service, höger- och vänsterhumor, mångfald och varför han och jag hamnat i luven på varandra några gånger.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Helena Granström som är en av vår tids skarpaste hjärnor. Hon hittar nya infallsvinklar i ämnen där hjulspåren blivit för djupa för andra. Kanske beror det på att hon kommer från naturvetenskapen, med en licentiatexamen i matematisk fysik, och inte tänker som oss som främst läst humaniora och samhällsvetenskap. Något är det, och bra blir det.

    Hon är också författare till ett antal skönlitterära böcker, varav den senaste heter Königsberg (Kaunitz-Olsson). Den handlar om Ada Seiler som har lämnat sin man och sina barn, och befinner sig på en klinik i Kaliningrad, den stad som tidigare hette just Königsberg.

    Hon har fått De Nios Vinterpris och Harry ­Martinson-priset för sitt författarskap. Hon är även kulturskribent, och förekommer återkommande i bland annat Expressen, SvD, Sveriges Radio och Fokus. Det är främst hennes kulturtexter som samtalet i podden kretsar kring. Vi pratar om kön, genus och trans. Om den kvinnliga orgasmen, om varför hon identifierar sig mer med gubbarna i Metoo, om Michel Houellebecq och om känslors förhållande till rationalitet, och mycket mer.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Några texter av Helena Granström

    I podden pratar vi om nedanstående texter. Jag kan ha missat att länka någon. Det är förstås bara ett axplock, det finns mer att hämta för den som söker.

    “Houellebecqs romantiska pornorgrafi är en tröst” (Expressen 26/7 -19)

    “Så kan den kvinnliga orgasmen förklaras” (Expressen 3/1 -20)

    “Varför vågar män inte skriva om sex?” (Expressen 16/2 -21)

    “Genusdebatten gör mig skräckslagen” (Expressen 26/11 -21)

    “Socialismen kommer inte rädda klimatet” (Expressen 30/8 -21)

    “Lagförslaget innebär en helt ny definition av kön” (Expressen 16/11 -21)

    “Det handlar inte om genus utan om kön” (Expressen 15/12 -21)

    “Känslan har hamnat i centrum – och samtidigt förlorat sitt innehåll” (Sveriges Radio 24/4)

    “Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut” (Sveriges Radio 15/7)

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Puuttuva jakso?

    Paina tästä ja päivitä feedi.

  • Det började för nästa 20 år sedan med att min ena syster tipsade mig om en fantastisk fotoblogg. Övergivna platser, hette den. En man som hette Jan Jörnmark åkte runt i Sverige och Europa och besökte industrier, folkparker, slott, bostadsområden, tunnelbanestationer och andra platser som alla hade gemensamt att de övergivits. Samhället hade gått vidare. Jag var fast. Fotografierna och de tillhörande texterna var som en portal till livet som det nyss var. Människorna som en gång fyllt miljöerna med liv fick konturer, med Jörnmarks penna.

    Det var först senare jag förstod att Jan Jörnmark var ekonomihistoriker verksam vid Göteborgs universitet. Fotobloggen blev en Facebookgrupp, och bilderna och berättelserna samlades i flera böcker. Lagom till Bokmässan har nu Övergivna platser – finalen (Timbro) utkommit. Och det är kanske den bästa i hela serien.

    När jag såg att Jörnmark skulle vara på Bokmässan tog jag chansen att spela in en podd med honom. Vi pratar om övergivna platser, förstås, och om när förstörelse är kreativ respektive destruktiv, om globalisering, om nostalgi och mycket annat.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Är liberalism och nationalism omöjliga att förena? Ibland har det verkat så. Kanske har liberaler missförstått hur viktig nationen är som utgångspunkt. Vem eller vad ska annars tillgodose individens rättigheter? Om det inte finns en gemensam kultur – eller ramverk – hur ska människor kunna leva tillsammans?

    I en ny bok – Nationalstaten: en essä om liberal nationalism och Sveriges framtid (Fri tanke) – visar statsvetaren Björn Östbring hur nationen på senare år tagits så mycket för given att man glömt hur viktig den är. I stället uppfattas nationalism, och nationen, som ett mörkt arv från ett dunklare tid, något vi bör lämna bakom oss som mer upplysta och moderna människor.

    Östbring menar att detta är en återvändsgränd. Han menar att det behövs, vad han kallar, en gemensam samhällskultur för att hålla ihop ett land präglat av mångfald, vilket Sverige är i dag. Man behöver inte ge upp sin etniska identitet, religionstillhörighet eller annan särprägel, men det behövs spelregler alla ställer upp på, ett språk vi kan tala, och en identitet vi delar. Hur troligt är det att vi uppnår detta? Om det och mycket annat handlar dagens podd.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Här kan man följa Björn Östbring på Patreon.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Varför går det allt sämre för pojkar i skolan, relativt flickor? Det korta svaret är att ingen vet riktigt. Det lite längre svaret är att ganska få intresserar sig för att ta reda på varför.

    En av dem som har gjort det är Fredrik Zimmerman, lektor på institutionen för pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås. I en ny bok – Nya vägar till en likvärdig skola (Liber) – visar han hur vi använder oss av en dubbel logik när vi analyserar skillnader i utfall mellan könen. Om en arbetsplats domineras av män är det ett jämställdhetsproblem, men beskrivs sällan så när den domineras av kvinnor. Det är ett jämställdhetsproblem att färre kvinnor är professorer, men inte att kvinnor dominerar alla utbildningar.

    När Skolverket ber lärare tänka över hur de ser på könsnormer, är det med anledning av att flickor som grupp presterar sämre än pojkar som grupp i ämnet Idrott och hälsa. Att flickor sedan ett antal år presterar bättre än pojkar i alla andra ämnen föranleder inte samma skrivningar om normkritik med mera.

    När flickor har problem, eller inte väljer vissa saker, förläggs ofta ansvaret på det omkringliggande samhället och skolan. Därför har man pedagogiska satsningar på att få fler tjejer att lära sig koda, programmera och så vidare. Något motsvarande sker inte med pojkar, visar Zimmerman.

    En förklaring handlar om myten om en antipluggkultur. Teorin är att det ger status bland pojkar att ta avstånd från skolarbete. Det är en teori som passar in i ett övergripande feministiskt ramverk, där pojkar på detta sätt bevarar sina privilegier genom att inte anstränga sig, medan flickor måste anstränga sig för att klara sig i ett mansdominerat samhälle. I stället för att hjälpa pojkar som halkar efter så får man genom teorin om antipluggkultur anledning att förebrå dem. Det är deras eget fel, som upprätthåller en toxisk maskulinitet.

    Det är bara det att teorin inte verkar stämma. I dagens podd pratar jag med Fredrik Zimmerman om detta och vad man kan göra för att hjälpa elever som halkar efter.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Malmöjournalisten Niklas Orrenius, som sedan 2013 arbetar på DN. Hans granskningar och reportage har ofta uppehållit sig i demokratins tassemarker, där gränsen för vad som anses acceptabelt återfinns. De tolerantas intolerans, välviljans blinda fläckar och extremismens hydra – där finns Niklas Orrenius med sin penna.

    Han var tidigt ute med att rapportera om Sverigedemokraterna på ett mer förutsättningslöst sätt än andra, vilket han fick hård kritik för, eftersom han berättade om partimedlemmar som blev av med jobb, hotades och utsattes för brott. Av en inte obetydlig andel av journalistkåren ansågs han gynna SD. I dagens podd pratar vi om hur SD utvecklats och deras inställning till journalister, med utgångspunkt i bland annat Linus Bylunds uttalande om “journalistrugby”.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    I dagarna publicerade DN ett reportage om uppkomlingen i valet – partiet Nyans –som gick framåt i ett antal utsatta områden. Och givetvis är det Niklas Orrenius som är skribenten bakom. Jag ville fråga honom om vilka likheter respektive skillnader han ser mellan det tidiga SD och dagens Nyans. Vem är den typiske Nyansväljaren? Hur orolig bör man vara för Nyans framväxt?

    Jag har alltid uppfattat Orrenius som genuint driven av att förstå, skildra och granska. Samtidigt skrev han under en period mer tyckande krönikor i DN. Hur tyckande kan en journalist tillåta sig att vara? Var går gränsen mellan aktivism och journalistik? Detta diskuterar vi också.

    PS. I mitt förra utskick glömde jag nämna att poddavsnittet var premium, som alltså endast betalande prenumeranter kan ta del av i sin fulla längd. Är man betalande prenumerant är det bara att logga in och lyssna på hela intervjun med Linus Bylund! Enklast är att göra det via Substacks egen app. DS.

    PS2. I dagens avsnitt är mitt ljud lite burkigt. Jag ber om ursäkt för det. Problemet håller på att åtgärdas. DS2.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.com

    Få journalister har väl undgått att Linus Bylund (SD) hade en konfrontation med några journalister i går. Ni som inte är stockholmsjournalister kan ha missat det. Vad var det egentligen som sades? Vad menade Bylund med att man nu skulle behöva ägna sig åt “journalistrugby”? Ska journalister vara rädda nu? Och är detta en del av…

  • I sin senaste bok – Koryféerna – en konspirationsroman (Polaris) – skildrar Lena Andersson Palmemordet, även om det är lätt maskerat med andra namn. Det är en av få böcker om Palmemordet som jag har haft svårt att lägga ifrån mig. Kanske beror det på att det är en skönlitterär bok, som därför kan komma närmare än vad som har gått på annat vis. Det är en annorlunda och underhållande bok som tvingar en att tänka efter.

    Lena Andersson utforskar samhällsandan i slutet av folkhemseran och bjuder på en kritisk granskning av makt och demokrati. Varför har vi accepterat att mördaren av vår statsminister aldrig har hittats? Hur kan “inkompetens” tillåtas vara en förklaring? Och hur kommer det sig att journalistiken alltmer börjat liera sig med makten och myndigheterna, snarare än granska dem?

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Fredrik Malm, som är riksdagsledamot för Liberalerna. I valet på söndag kommer ett antal liberala väljare stå och väga mellan Centerpartiet och Liberalerna. Centerpartiet hävdar att de är de sanna liberalerna. Jag frågar Fredrik Malm hur han ser på det och varför liberaler i stället bör rösta på hans parti:

    Det finns liberaler som hävdar att det högsta värdet i den liberala samhällsmodellen är att ha en i stort sett oreglerad invandring, att man inte ställer så hårda krav på språk och jobb, men jag delar inte den synen.

    Om vi inte har en ordnad, reglerad migrationspolitik som fokuserar på dem som verkligen behöver skydd, om vi inte klarar integrationen, då hotas de liberala och progressiva värden som jag vill att samhället ska präglas av.

    Man kan inte säga att man är feminist, men att vi inte behöver bry oss om jämställdhet ute i Angered, för där styr Ali Khan-klanen. Det är en orimlig hållning. Klarar vi inte integrationen kommer liberala värden sättas på undantag i stora delar av Sverige, och det är vad vi ser just nu.

    Fredrik Malm har en lång historia inom partiet och kallar sig själv socialliberal. För en liten tid sedan snubblade jag över en gammal SVT-debatt mellan Fredrik Malm och Jimmie Åkesson från 2009, som handlade om den där ökända debattartikeln som då precis hade publicerats där Aftonbladet satte rubriken: “Muslimerna är vårt största utländska hot”.

    Det artikeln handlade om var främst hur det svenska samhället anpassar sig till islamisters krav och vad detta får för konsekvenser. Ser man debatten såhär 13 år senare är det slående hur mycket som har ändrats. Då satt inte SD i riksdagen ännu, och Liberalerna var faktiskt det större av de två partierna. En annan sak är att Fredrik Malm till viss del resonerar på ett liknande sätt i dag. I en artikel från maj i år skriver han om hur “staten förhandlar bort vårt sekulära samhälle”:

    Genom ständiga hänvisningar till dialog, kompromiss och tolerans ringas vi som värnar Sveriges sekulära och socialt progressiva karaktär in i ett hörn där vi ska känna skuld gentemot djupt reaktionära krafter.

    Vi pratar om hur hans resa sett ut sedan 2009 till i dag, varför han ändrat sig i vissa frågor och om han har gett upp liberala principer på vägen.

    Dessutom diskuterar vi Vänsterpartiets blodiga historia, hur de fortfarande lever gott av blodspengarna de fick från Stalin och om boken han skrivit om detta (fast som kanske är mer av en släktkrönika): Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige (Carlssons förlag 2020). En bok jag rekommenderar varmt.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens podd är lite kortare än vanligt. Som partiledare mitt i valrörelsens slutspurt har inte Ebba Busch direkt gott om tid, så jag är glad att hon ändå tog sig tid att prata med mig – och lyssnarna här på Rak höger. Vi samtalar om varför vänsterns förklaringsmodell för kriminalitet inte håller, om huruvida vi håller på att glömma hotet från islamism, om varför böneutrop inte är jämförbara med kyrkklockor, utländsk finansiering av moskéer – samt varför man ska lägga sin röst på KD och inte på Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Liberalerna.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Kommunisterna i Ung Vänster har blivit riksdagsledamöter i moderpartiet. Men det verkliga problemet med Vänsterpartiet är inte vilken etikett de har just i dag, utan att de vill avskaffa all ekonomisk frihet utan att de någonsin egentligen behöver förklara hur ett sådant samhälle skulle bli. För de flesta av oss är det en mardröm, tanken på att staten har tagit över precis all kontroll över samhällets alla delar. Vi vet hur det har gått när det har försökts på andra platser. Det är inte ”gemensamt ägande” – utan själva definitionen av ”förtryck”. Vänsterpartiet har stått på förtryckets sida under hela sin historia, och det inte finns något skäl att tro att det är annorlunda nu.

    Så skrev jag i en artikel om Vänsterpartiet här på Rak höger häromdagen. I dagens podd följer jag upp genom att prata med författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, vars senaste bok – Partiet som kom in från kylan (Timbro) – handlar om just Vänsterpartiet och dess historia. Det var bland annat den boken jag läste i min research för artikeln som jag återger ovan. Magnus Utvik har själv en bakgrund som medlem i Vänsterpartiet, vilket ger boken ytterligare en värdefull dimension.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Mattias Karlsson, som länge har varit en av de mest tongivande inom Sverigedemokraterna. Han var partiets gruppledare i riksdagen mellan 2014 och 2019, och är i dag partiets talesperson i landsbygdsfrågor.

    Vi pratar om huruvida SD verkligen kan kategoriseras som ett högerparti, om skillnaderna respektive likheterna mellan SD och Liberalerna, om vitboken och partiets rötter, om olika sorters assimilationspolitik, om politisk styrning på högskolan och inom kulturlivet, och om vi har fått ett nytt konsensus vad gäller migrationspolitiken.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I mediernas rapportering om utsatta områden har fokus nästan alltid legat på mammor. Kanske för att det ger en korrekt beskrivning: mammor har ofta tagit mer ansvar för sina barn än pappor. Men ger det verkligen hela bilden?

    I reportageboken Papporna, sönerna, våldet (Verbal förlag) av Beata Hansson och Vesna Prekopic får man träffa poliser, socialarbetare och andra, men framför allt pappor. Vissa har en kriminell historia i bagaget, andra inte. De flesta har utländsk bakgrund. Vissa skyller alla missöden på det svenska systemet, på rasism och strukturer. Andra menar att inget blir bättre om man inte tar eget ansvar. Papporna framträder helt enkelt som hela människor, bortom förenklade stereotyper. Den största behållningen med boken är att vi får höra pappornas egna röster, vilket till stor del har saknats.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Leonidas Aretakis som är aktuell med en ny bok som har titeln Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia (Natur & Kultur). Det handlar om varför Carl von Linné skrev en hel bok om psykoaktiva droger, om hur svenska forskare upptäckte ruset i Amazonas, om ravefester, om hippierörelsen och om motreaktionen på sent 60-tal som ledde till att drogerna narkotikaklassades. Det handlar också om lovande studier som visar hur olika psykedeliska droger kan hjälpa mot depression, ångest, trauman och kanske till och med Parkinsons. Men det verkar vara för tidigt att dra färdiga slutsatser, vilket Leonidas Aretakis påpekar i boken.



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • I dagens podd pratar jag med Sten Widmalm som är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han är aktuell med en ny antologi, som han är redaktör för ihop med Thomas Persson som är docent i statskunskap på samma universitet. Titeln för boken är Skör demokrati – det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning (Fri tanke).

    I regel beskrivs hoten mot demokratin som externa. Det handlar om antidemokratiska aktörer som Ryssland och Kina, men även politiska och religiösa extremister. Författarna i Skör demokrati tar upp detta, men även interna hot mot demokratin, som kommer från tilltagande teknokrati, normstyrning, cancelkultur, en alltmer utbredd självcensur, med mera. Detta och mer pratar Sten Widmalm om i dagens podd.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Hoppas ni har haft en trevlig midsommar! Jag tog tydligen semester i lite över en vecka. Det var skolavslutning, besök av föräldrar, långväga vänner, sjuka barn, surikaterna på Kolmården och sedan midsommar med svärföräldrarna. Brukar säga till i förväg när jag försvinner ett litet tag, men ville inte mejla er bara för att upplysa er om att jag inte kommer att mejla er. Men nu är jag tillbaka i vilket fall! /Ivar

    Hade Benjamin Dousas bok Massintegration skrivits för tio år sedan hade den förmodligen varit så där tvunget optimistisk och klämkäck som mycket om integration var på den tiden. Om vi bara fixar jobben! Om vi bara lyckas validera invandrarnas utbildningar! Om vi bara skruvar och vrider lite på systemen kan detta bli en succé!

    Så var det då. Ord som “kompetensregn” myntades oironiskt under den epoken. Trots att alla såg att det inte stämde.

    I dag är det bara var femte som tror att politikerna kommer att kunna lösa problemen med integration och invandring. Massinvandringen har lett till så mycket splittring att det är svårt att ens betrakta territoriet Sverige som ett och samma land. Snarare samexisterar flera olika kulturer och villkor inom Sveriges gränser. Tar man 5:ans spårvagn mellan Biskopsgården och Örgryte i Göteborg är det som att resa mellan två länder – med olika befolkningar och religioner. Folk inte bara ser olika ut, de lever helt olika liv med olika framtidsutsikter och livsbetingelser. När Janne Josefsson gjorde den resan 1987, i dokumentären På rätt sida älven, var skillnaderna också stora. Men i dag blir man snarare nostalgisk när man ser om den. Det förflutna är ett annat land, men i dag är Biskopsgården och andra utsatta områden verkligen som ett annat land jämfört med det omkringliggande samhället.

    Benjamin Dousas bok är ett ärligt försök att beskriva problemen utan skygglappar. I slutet av varje kapitel föreslår han olika åtgärder, vilket är ett välkommet försök att vara konstruktiv. Det är inte en hoppfull bok, men den är inte heller defaitistisk. Kanske är massintegration omöjligt, särskilt eftersom massinvandringen fortsätter, alla påståenden om en stram migrationspolitik till trots. Men hopplöshet är en synd som ingen som vill bo kvar i landet har råd med. Och även om man inte håller med om alla lösningar är det stimulerande läsning.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • A coward thinks he'll always live

    If he keeps himself from strife

    Old age leaves no rest and peace

    Though spears may spare his life

    Jag minns att jag satt och våndades över alla negativa reaktioner jag skulle få. Det var 2013 och jag behövde klara en deadline för en rapport i ett kontroversiellt ämne, men fick bara mer skrivkramp. Jag drack ett par öl, blev lite berusad, men skriva gick inte. Men så hörde jag strofen ovan i låten Live without regrets av Amon Amarth. Den hjälpte mig där och då. Ren magi. Låten sattes på repeat, och jag blev klar med min rapport i tid. Orden har stannat kvar hos mig – med sångaren Johan Heggs death growl.

    I dagens podd pratar jag med just Johan Hegg, som sagt är han sångare i Amon Amarth. Genren är death metal, även om tematiken som bandet använder har gjort att det ibland kallas “vikingametal”. Det är också mer melodiöst än mycket annan death metal, vilket tilltalar mig.

    Amon Amarths låtar kretsar, som ni förstår, runt vikingar och fornnordisk mytologi. Just nu är de aktuella med en ny skiva med titeln The Great Heathen Army som släpps den femte augusti (förbeställ här!). Jag har fått privilegiet att lyssna på skivan på förhand och kan avslöja att den är en av deras starkaste, även om det är så jag brukar känna när de släpper en ny skiva. För jag är inte objektiv för fem öre: om jag fick ta med mig musik från ett enda band till en öde ö hade det varit Amon Amarth. Gärna den nya skivan.

    Dagens samtal handlar om vilka vikingarna var, några särskilt viktiga scener ur deras låtar med betydelse för historien, varför man alltid kan upptäcka något nytt i fornnordisk mytologi och hur den kan inspirera oss i dag samt vad det innebär att vara ett metalhead.

    Deras turné inleds i september och den 24:e kommer de till Hovet i Stockholm. Hoppas vi ses där!

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Kan Psrtiet Nyans utmana Socialdemokraterna som förortens parti nummer ett? För ett par veckor sedan genomförde Doku den första valundersökningen om Partiet Nyans. I en debattartikel i Aftonbladet vid lanseringen 2019 skrev partiledaren Mikail Yüksel: Nu startar vi partiet för landets förorter. Viktigast för partiet var och är islamofobi och främlingsfientlighet, bostadsbrist och integration. Yüksel menade att integration fokuserade för mycket på kultur och att “fokus [därför] bör flyttas från människors privatliv till arbetsmarknadspolitiska aspekter”.

    Nyans har gått från att avfärdas helt till att börja kommenteras av allt fler. Justitieminister Morgan Johansson kallar partiet för “extremt farligt”.

    Det verkar vara ett parti som vill splittra och slå in en kil mellan muslimer och övriga samhället, och det tror jag är extremt farligt. Vi har totalt motsatt uppfattning. Vi måste ha en politik som håller samman oavsett vilken religion du tror på.

    Men hur stort stöd har Partiet Nyans hos dem som de själva identifierat som sina främsta målgrupper?

    Eftersom det är notoriskt svårt att nå förortsbor via telefon, mejl eller enkäter bestämde Sofie Löwenmark och Doku sig för att vara på plats själva i stället. I fem dagar var de i Angered Centrum, Bergsjön, Gårdsten, Lövgärdet, Hjällbo och Hammarkullen och pratade med 372 personer.

    Detta var i korthet resultatet av undersökningen, enligt Doku:

    En ganska liten andel – 29,8 procent – av de röstberättigade invånarna i Angered med utländsk bakgrund känner ens till Partiet Nyans.

    Av dem som känner till Partiet Nyans kan en mycket stor andel – 85,7 procent – tänka sig att rösta på partiet eller kanske tänka sig att göra det.

    I dagens podd pratar jag med Sofie Löwenmark om deras valundersökning, om Partiet Nyans och om Göteborgs utsatta områden.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens podd handlar om varför det är så få män på kultursidorna, och i kulturlivet i stort. I synnerhet unga män är det tunnsått med. I början av året skrev Karin Pettersson, Aftonbladets kulturchef, att:

    […] medelklassens kvinnor är de nya maktgubbarna på parnassen, köttberget. En ny jätteproppen Orvar fast nu snarare med namnen Karin/Åsa/Anna som bräker och vältrar sig i gamla oförrätter, skriver om relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar och tycker att de förtjänar allt för att de (vi) minsann har fått kämpa. Som samtidigt och därmed inte längre ser vilka röster som inte hörs.

    Nu har debatten blossat upp igen, efter en krönika av Johanna Frändén och en av Victor Malm. Båda efterlyser fler män i kulturdebatten. Jag skrev själv om det på Svenska Dagbladets kultursida häromdagen, efter att ha varit och lyssnat på Jordan B Peterson. Finkulturen har blivit alltmer av ett kvinnoreservat, men det betyder inte att män saknar intresse för kulturen. Såhär svarade Peterson på en fråga från mig om det:

    Det är samma fenomen vi ser i den engelsktalande världen. De unga männen är helt klart intresserade, men de lyssnar på podcasts, ser på Youtube, diskuterar på Reddit och andra forum.

    Gäst i dagens podd är Joel Halldorf, som är teolog, författare och kulturskribent, som vidareutvecklade Petterssons tankar tidigare i år i Fokus. Min andra gäst är Ludvig Köhler – poet, skribent och redaktör – som skrev i går i Kvartal om att män visst skriver och deltar. Det är bara det att deras böcker och tankar ignoreras i allt större utsträckning. Vilket ju för övrigt både Johanna Frändéns och Victors Malms krönikor bevisar, eftersom de ignorerar inlägg av män i just de frågor de vill se fler män i. Är det underlåtenhet eller att det är fel sorts män som skriver? Detta och mycket annat pratar Halldorf, Köhler och jag om.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

  • Det är svårt att få syn på kulturen man själv lever i. Det är luften man andas, vattnet man simmar i. Lättare då att se andras egenheter och fixeringar, än sina egna. Själv är man rimlig, andra är desto knepigare.

    I sin nya bok – Kvinnomanualen (Bazar förlag) – lyckas Anna Björklund ändå få läsaren att se det invanda i ett nytt ljus. En rad teman avhandlas: mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka. Är frigörelsen från alla familjeband och traditioner alltid frigörande? Vad har vi förlorat längs med vägen av all modernisering och rationalisering? Är världen människan skapar verkligen skapad för verkliga människor med verkliga, mänskliga behov?

    Om detta och annat handlar dagens podd.

    Anna Björklund var senast med i podden för ett år sedan. Då pratade vi om familjeliv, utbildning och barnuppfostran. Den som vill kan lyssna på avsnittet här.

    Hon driver den relativt nystartade podden Puss puss podcast ihop med Anna Axfors.

    Här kan man köpa Kvinnomanualen. Jag kan verkligen rekommendera den.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe