Hans Ruin Podcasts
-
Louise funderar på om det är dags att skriva en ny roman. Men hur kommer man i gång med att skriva igen efter ett långt uppehåll?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Även Thomas har givit ut böcker tidigare i livet, och kanske vill även han skriva annat än radiomanus framöver. Vi har bjudit in författaren Ellen Strömberg som har ett passionerat intresse för skrivövningar. Hon har också belönats med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.
Hans Ruin, professor i filosofi, argumenterar i sin bok Leva med de döda för att livskvalitén kan bli bättre om människan tänker mer på döden. Hur kan det här tänkandet se ut för att få önskad effekt?
På lyssnarnas begäran bjuder Louise också på en reseskildring från Rumäniens huvudstad Bukarest.
Programledare: Louise Epstein
Bisittare: Thomas Nordegren
Producent: Olle Björkman -
Cicero hyllade historia som livets läromästare. Men har människan förmåga att lära av historien eller måste varje generation göra sina egna misstag, föra sina egna krig? Programmet sändes första gången 5 september 2021.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Generationerna som överlevde förintelsen eller som deltog i världskrigen finns snart inte kvar och vi hänvisas till museer, böcker och föremål för att få del av historien. Men vad kan vi förstå, när inte den egna erfarenheten finns bland oss? Hur relevanta är berättelser om krig och samhällsbyggen för 100 eller 300 år sen för oss idag? Är historien en karta som leder oss vilse eller kan den föra oss förbi hinder och förhindra nya katastrofer?
I Filosofiska rummet för att samtala om historia, minne och lärdomar medverkar Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet och Elisabeth Åsbrink, journalist och författare.
Programledare: Cecilia Strömberg
Producent: Marie Liljedahl -
Boken ”Självbetraktelser” av den romerska kejsaren Marcus Aurelius är en av de läsupplevelser som gjort starkast avtryck i mig. Dagens avsnitt handlar om Aurelius bok och den filosofiska riktningen stoicism. På återbesök i podden är Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Vi samtalar om vad det är som gör ”Självbetraktelser” till en så enastående bok, varför dess innehåll har lika stor bäring idag som för nästan 2000 år sedan och hur stoicismen ger oss redskap att leva ett gott och lyckligt liv.
Länk till "Självbetraktelser": https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbetraktelser-9789171736215
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.
Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.
Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.
”Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi.” Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.
Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.
Filosofen Hans Ruin kallar det ”att vara med de döda” i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.
Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.
Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.
I boken Moment of Reckoning, alltså ”Räkenskapens stund”, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.
Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300–400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe ”liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas”. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.
Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre – vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.
Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.
Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.
Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.
Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.
Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte – och en rätt behandling av de döda – blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.
Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.
Kristoffer Leandoer, författare
-
När gud är död och inga absoluta värden går att luta sig emot, vad ska människan göra då? Den tysk-schweiziske filsofen Friedrich Nietzsche (1849-1900) placerade människan i just detta tillstånd – och skrev en både livsbejakande och uppfordrande filosofi som svar. Nietzsche ville att människan skulle bejaka både livskraft och mörker, och ställde höga krav på hennes kraft och moraliska omdöme. Vad går Nietzsches mest inflytelserika teorier ut på? Och vad kan hans tankar säga oss idag? Bildningspodden ger en introduktion till Nietzsches liv och verk, från ungdomsåren och genombrottet med Tragedins födelse (1872) till det ökända sammanbrottet i Turin 1889 och de sista febriga fragmenten.
Gäst i studion är Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han är aktuell med essäsamlingen "I förnuftets skugga. Essäer om Nietzsches filosofi" och som medredaktör till Nietzsches samlade skrifter, ett utgivningsprojekt som pågått i över 20 år och just kommit till sitt slut med det sista bandet ”Efterlämnade anteckningar”. Båda titlarna utkommer på Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer
Bildningspodden är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se. -
Idag är det jubileum med avsnitt nummer 50. Det firas med ett liveavsnitt som spelades in i Gamla stans bokhandel den 28 oktober i år. Gäst är Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola och aktuell med en essäsamling om Nietzsches filosofi. Dagens ämne handlar om hur den klassiska filosofin kan skänka tröst i moderna människors vardag. Utgångspunkt för samtalet är författaren Alain de Bottons bok ”Filosofins tröst”. Där låter han sex olika filosofer bistå läsaren med praktiska råd som gör det lättare att hantera sådant som ett krossat hjärta, tom plånbok, en känsla av otillräcklighet och impopularitet.
Alain de Bottons bok: https://www.adlibris.com/se/bok/filosofins-trost-9789188659248
Hans Ruins bok om Nietzsches filosofi: https://www.adlibris.com/se/bok/i-fornuftets-skugga-essaer-om-nietzsches-filosofi-9789187483509
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gud är död, Det finns inga fakta bara tolkningar, Utan musik skulle livet vara ett misstag. 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches citat och tankar lever vidare idag. Programmet sändes första gången den 14 november 2021.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nietzsches filosofi diskuteras i högsta grad och drar nya generationer läsare och hans bitvis dramatiska livshistoria har blivit en del i uttolkandet av hans filosofi.
Vi kan spåra Nietzsche i dagens kulturkrig, kulturrelativismen och
diskussionen om maktstrukturer.
Han var också en levnadskonstnär som försökte övervinna tillvarons meningslöshet med en sund diet, konst och munterhet.
Nu kommer hans efterlämnade anteckningar ut som final på en utgivning av samtliga verk på svenska. Vad gör Nietzsche så angelägen på 2000-talet?Medverkande i veckans Filosofiska rummet är Hans Ruin, professor i filosofi, Uljana Akca, doktor i filosofi och Tobias Dahlkvist, docent i idéhistoria.
Programledare: Cecilia Strömberg
Producent: Marie Liljedahl
