Ibrahim Podcasts

  • Väl tillbaka i den trygga fristaden, som är en gammal bensinmack, så får överlevarna Bozze Bengtsson, Joe och Burk-Jonte en chock. MC-gänget det försökte köra över har följt efter dom. Kommer de anfalla macken? Vem fan är Dan Corneliusson? Och varför är Ibrahim så uppjagad? Detta och lite till i avsnitt 5.

    Gestaltarna Maria, Fredrik och Benjamin spelar det svenska rollspelet "Skjut dom i huvudet" under ledning av spelets skapare Tobias "Elof" Hadin. Spelet "Skjut dom i huvudet"  i ett Göteborg där zombieapokalypsen har brutit ut. Ett kaos råder i staden och en ständig jakt på mat och andra förnödenheter gäller för de få överlevare som lyckades undvika den hemska smitta som tagit död på nästan hela Sveriges befolkning. Vad smittan kommer ifrån vet ingen men teorierna är många.

    Spelet skjut dom i huvudet ges ut av förlaget Vildhallon. Intromusiken i avsnittet är komponerat av gruppen Svarteskerm, annan musik i avsnittet står grupperna Voodoo Puppets, Crowander och Chafouin för. Illustrationen till avsnittet är gjord av William Liberto.

    "Vi är mitt uppe i en komplott. Det är djupstaten som tänker - nu ska vi testa biologiska vapen..."

  • Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.

    På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät.

    Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt – satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar.

    Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank.

    En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan.

    Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.

    Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning."

    Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.

    Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder?

    Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat.

    Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg?

    Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte.

    I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar  "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett.

    Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär – och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism".

    I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga.

    Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan … mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig.

    Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen – familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar.

    En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls.

    En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas.

    Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder.

    Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den. 

    En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen.

    Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade.

    Hon curlade hårt, tveklöst, brett.

    Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet …Kan ni vara omgivning åt henne tro?

    Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger.

    En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet.

    Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa?

    Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda.

    Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa.

    Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen

  • Vi möter Kawsar Ibrahim som har en förmåga att omvandla frustration till någonting positivt. I det här avsnittet berättar Kawsar hur en tävling med lego blev starten för en utbildning inom datateknik på KTH. Hon delar med sig av vikten av återhämtning. Att göra sig bekväm i en ny värld och hur man kan kämpa, utvecklas och samtidigt ha en god mental hälsa. Har du beSTEMt dig?

  • Andlig spis är ämnet när vi lagar muslimsk mat denna tredje dagen av Eid Al-Adha, Offerfesten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    I det stora arbetsköket i Rosengård, Malmö, möter vi Zeina och Fatme från Libanon och Mona och Layla från Irak som berättar om mat, minnen och denna muslimska så viktiga fest.
    Eid Al-Adha, Offerfesten avslutar den den traditionella vallfärden en månad efter Ramadan och Eid al-fitr. Dessa är de två stora muslimska högtiderna under året.  Vallfärden och Offerfesten bygger på bibelns berättelse om Ibrahim, man sägs vandra i hans spår och man slaktar ett lamm, som ett offer istället för det av sonen. Köttet ska gärna delas till de som inte har.
    I Koranen finns mycket skrivet om mat, ätande och bordskick.

    Om du fyller din mage bedövas tanken, vishetens röst förstummas, och lemmarna förmår inte utföra lydnadshandlingar.

    Man ska inte frossa, inte lämna rester eller kasta mat, inte kasta i sig maten är fler vardagsregler ur Koranen som diskuteras i programmet.

    Kvinnokooperativet Yalla-trappan  I Rosengård, Malmö, är ett arbetsintegrerande socialt företag som drivs av en ideell förening på Rosengård i Malmö.  Yalla Trappans målsättning är att skapa arbetstillfällen och ökad ekonomisk självständighet för utlandsfödda kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden genom arbetslivsintroduktion i bland annat resataurang och catering från det egna köket.

    Musik

    Allahu Akbar med Ildar Sati

    Medverkande

    Fatme Ibrahim
    Mona Mahdi
    Layla Al Helfi
    Zeina Doulani

    Producent Neta Norrmo
    Ljudmix Martin Engborg
    Produktionsbolaget Munck
    för Sveriges Radio Göteborg
    [email protected]


  • Ibrahim Haji Ali, Journalist, linguist, singer, songwriter, & guitarist, has passed away while receiving medical treatment. Ibrahim was admitted to St. Teklehaimenot hospital in Addis Abeba as of August this year.
    The humblest, most respectful and loving person of multiple talents (journalist and musician, among others)https://studio.youtube.com/video/wkSeCvKyR7g/edit.

    Among his stellar legacies, Ibrahim was one of the few founders of the second generation of the famous Afaan Oromo music band Afraan Qaallo in the mid-1970s along with giants of Oromo music such as Ali Birra, and Abdu Shikur. He was well known for his single “Askoottu asin jira.”

    In addition to his career as a journalist and musician, Ibrahim has also contributed immensely to the study and development of Afaan Oromo language until recently. He was also one of the first journalists to join FanaBC’s Afaan Oromo broadcasting service launched in 1994 where he was producing the segment. He was also one of the founders of “Barissa” Newspaper, the first newspaper published in Afaan Oromo using the Ge’ez alphabet, which was first published circa 1976.
    We lost a true legend and a trailblazer. May his soul rest easy with the ancestors!

    Support the show