Louis Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Avsnitt 28 av 243 Baitlove Pod ® Avsnittets Fisk: “Californa Corbina"
Avsnittets Fiskebeten: Granath Lures & High 5 Lures
Vi samtalar också om: Umbrella Rigg, Choklad Pudding, Sumeragi Arowana, Christer Glenning (Trafikmagasinet), Kimmo Korpi, Ugly Louis, Fröken med Tofs, Hyllningar, Kungsör, Vänort. Projekt Rederiet 318 EP. Lyssna med andakt. Fridens Liljor
-
I dagens avsnitt snackar vi fastighetsobligationer, något som de svenska fastighetsbolagen nyttjat friskt de senaste åren för att nå toppnivåer i Europa. Louis Landeman från podden Kreditvärden (tillika Danske Banks chef för kreditanalys) guidar oss i obligationsdjungeln och förklarar hur de svenska fastighetsbolagen kan parera miljardförfallen som kommer under nästa år.
Vad skiljer den svenska mot den europeiska obligationsmarknaden, vad har sänt chockvågor genom marknaden och varför är det bostadsbolagen som har det tuffast framöver? Och Louis avslöjar sin syn på Akelius spektakulära affärer i Castellum. En måstelyssning för alla fastighetsinvesterare!
-
På kyrkogården väntar gruppen på Louis. Planen är att skrämma honom till att ändra sitt arv. Hur ska det gå? Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Petter Bristav (Stanley), Adrian Boberg (Carl) och Torbjörn Averås Skorup (Carl-Jan) kastar sig iväg på ett äventyr där deras karaktärer ska svindla en ung man på pengar vid en kyrkogård. Gruppen träffar Pecka, en värdshusvärd med ett uppdrag. Uppdraget är att de ska förmå Peckas döda morbror Jenkins son Louis att skriva över arvet till Pecka. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Städer har alltid spelat en viktigt roll i queert berättande. Den queera staden är i sig en idé om en annan värld där andra normer råder, oavsett om man drömmer om Stockholm, Berlin eller New York. Den queera staden har i litteraturen fungerat som en plats för exil, som en smältdegel, som en utopi, som en fristad, som en fantasi och många gånger symboliserat en plats för att förverkliga sig själv.
____________________
Den queera staden, del 3
00.10 Queera rum på barer och klubbar
17.54 Reportage från Les Mots à la Bouche i Paris
25.23 Gentrifiering
38.03 Presentation av ett författarskap: Michael Cunningham
39.57 Boktips och avslutning
____________________
Medverkande
Gäster: Emil Göthberg, Nikolaj Tange Lange, Mads Ananda Lodahl samt E på Les Mots a la Bouche i Paris.
Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.
Teknik och klippning: Emil Göthberg och Makz Bjuggfält.
Musik: Anna Hed.
____________________
På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Städer har alltid spelat en viktigt roll i queert berättande. Den queera staden är i sig en idé om en annan värld där andra normer råder, oavsett om man drömmer om Stockholm, Berlin eller New York. Den queera staden har i litteraturen fungerat som en plats för exil, som en smältdegel, som en utopi, som en fristad, som en fantasi och många gånger symboliserat en plats för att förverkliga sig själv.
____________________
Den queera staden, del 2
00.10 Regnbågskaka
01.42 Gaybourhoods
17.52 Intervju med Nikolaj Tange Lange och Mads Ananda Lodahl
____________________
Medverkande
Gäster: Emil Göthberg, Nikolaj Tange Lange, Mads Ananda Lodahl samt E på Les Mots a la Bouche i Paris.
Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.
Teknik och klippning: Emil Göthberg och Makz Bjuggfält.
Musik: Anna Hed.
____________________
På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Städer har alltid spelat en viktigt roll i queert berättande. Den queera staden är i sig en idé om en annan värld där andra normer råder, oavsett om man drömmer om Stockholm, Berlin eller New York. Den queera staden har i litteraturen fungerat som en plats för exil, som en smältdegel, som en utopi, som en fristad, som en fantasi och många gånger symboliserat en plats för att förverkliga sig själv.
____________________
Den queera staden, del 1
00.00 Introduktion till avsnittet.
07.38 Den queera staden.
19.23 Utdrag ur texter om queera städer.
29.03 Reportage från Schöneberg.
34.40 Kitty Kuse.
____________________
Medverkande
Gäster: Emil Göthberg, Nikolaj Tange Lange, Mads Ananda Lodahl samt E på Les Mots a la Bouche i Paris.
Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.
Teknik och klippning: Emil Göthberg och Makz Bjuggfält.
Musik: Anna Hed.
____________________
På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Få känslor är lika stigmatiserade som skam. Men skammen erbjuder också möjligheter, och är kanske nödvändig för ett anständigt samhälle. Det menar författaren och lektorn i pedagogik, Marie Hållander.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Han sa till mig: "Man säger inte hongri, man säger hungrig. Du låter bonnig. Säger du Amerikat också kanske?".
Jag gick på högstadiet och han som sa det till mig var en klasskamrat. Orden yttrades inte till fler där i klassrummet, det var bara jag som hörde, men likväl rodnade jag. Skämdes. Det stämde också att mina föräldrar var bönder. Hans föräldrar var lärare, visste jag. Vältalig, bra betyg. Från ett grannsamhälle och från en annan social klass än jag själv. Jag kände mig underlägsen. Skamkänslan kom plötsligt och följdes av tystnad. Det är inte ett ovanligt sätt att möta skammen.
Men skammen kan också byggas upp över tid. Édouard Louis fångar det väl i klasskildringen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, när han skriver om hur allt från namnet, sättet att tala, kläderna, tv:n, i princip allt, gav upphov till skam. Han skriver om hur medelklasseleverna i skolan "log åt min jacka. Tre dagar senare trycker jag ner den i en papperskorg på stan, full av skam". Hans mamma, som knappt hade haft råd att köpa jackan, gråter när Eddy berättar, eller snarare ljuger, om att han tappade bort den.
Skammen kuvar oss. Samtidigt finns det något i skammen som får oss att rannsaka oss själva och för oss framåt, som lär oss något om oss själva och om vår omgivning. I Göra sig kvitt Eddy Belleguele ägnar sig Louis lika mycket åt att skriva fram skammen, som att röra sig bort från den. Skammen är på det sättet central i hans analys av samhället. I Louis senare bok Vem dödade min far? yttrar sig denna rörelse också som en anklagelse. Det samhälle och den stat som fick honom och hans familj att skämmas står sedan i skottlinjen, anklagad för att döda. Borgerligheten i staden får klä skott för sin falskhet.
Kanske är det dags att uppvärdera skammen, dess skamfilade historia till trots. Det finns, menar jag, tillfällen där skam kan betyda något viktigt och kan förstås och användas pedagogiskt.
Det finns en välkänd bild av hur skammen används i skolan: skamvrån. Men skamvrån är sedan länge en metod som är urfasad från undervisningen. I de klassrum som jag befann mig i under min uppväxt fanns inte en sådan företeelse. Jag är född 1981. Min mamma upplevde heller aldrig skamvrån, men bilden av vrån, ja kanske med den skamfyllda struten på huvudet, existerar som en föreställning kring hur lärandet skulle ske. Sitt där och skäms så kommer du inte att göra om styggelsen, var tanken.
För några år sedan fanns det de som argumenterade för en snarlik uppfostringsmetod: "Time out". Den innebar att tvinga barnet att sitta bredvid, i trappan, eller på pallen och begrunda vad det hade gjort. Vissa menade att det var ett sätt att skambelägga barnet. Andra menade att det helt enkelt var en lugn stund, en återhämtningspaus. Men visst hade metoden något av en skamvrå över sig. Metoden ifrågasattes också utifrån svensk lag eftersom den kan tolkas som ett exempel på det som lagen kallar "annan kränkande behandling", eftersom barnet fråntas både sin kroppsliga, själsliga och rumsliga frihet.
Men vad är skam egentligen? Skam är besläktad med skuld. Men det går att känna skam utan att vara skyldig. Den som erkänner sin skuld, erkänner att hen har gjort ett specifikt fel. Den som känner skam känner att hela hens existens är under attack.
Filosofen Emmanuel Levinas utvecklar detta. Enligt honom handlar skam inte om att man blir medveten om sin egen ofullkomlighet eller sina egna brister, utan om att jaget i sin egen nakenhet och intimitet inte kan gömma sig. Vi kan inte fly från oss själva. Skammen gör att jaget upptäcker sig själv. När jag som barn fick höra att jag var bonnig rodnade jag därför inte bara över mitt sätt att tala och uttrycka mig, det var hela mitt jag som jag skämdes över.
Enligt Levinas är skam inte en känsla som vilken annan. Den innehåller obehag, avvisande, misslyckande och osäkerhet, men den skapar också normer och hindrar oss från att begå oförrätter. Därmed kan skammen också skapa förutsättningar för något positivt. Att kunna hantera skammen är också att kunna hantera det osäkra, det vi inte kan, vår egen svaghet. Det är förmågor som är omistliga i ett samhälle som vill vara anständigt. Motsatsen är förskräcklig.
Kanske blir skammens olika egenskaper som allra tydligast när vi jämför den med stoltheten. Båda begreppen behövs för att förstå hur en politisk kamp kan se ut. Kärnan i arbetarrörelsens metoder; dess fanor, plakat och bildningsarbete strävar efter att föda en stolthet inför arbete och liv. Och just därför är det viktigt att HBTQ-rörelsens Pride heter just pride. Borta är skammen. Kvar finns stoltheten.
Men precis som skammen är inte heller stoltheten en entydig känsla. Det menar utbildningsfilosofen Michalinos Zembylas. Också stoltheten har sina problem. Stoltheten kan stå i vägen för självkritik och kan i sin yttersta form hindra människor från att mötas. Jag tänker närmast på den stolthet som yttrar sig som nationalism eller patriotism – där självkritik saknas och även uppenbara felaktigheter försvaras.
Enligt Zembylas behöver vi därför erkänna skammen som en möjlighet till självkritik, till en etisk, politisk och pedagogisk deliberation. Han skriver hur skammen kan vara produktiv i en utbildning som vill rätta oförrätter, exempelvis samhällens historia av våld mot minoriteter, ursprungsfolk, arbetarklassen eller HBTQ-personer. Han menar att förnekandet av skammen kan leda till aggression, ressentiment och konflikter. Och stolthet kan i sin tur innebära ett förnekande av de oförrätter som har begåtts. På så vis kan skammen också, under vissa omständigheter, erbjuda en möjlig väg till solidaritet, som en inbjudan där den som skammat och den som blivit skammad, kan mötas.
Genom att frigöra oss från bilden av skammen som en stigmatisering, förknippad med dumstrutar och skamvrår, skulle det gå att använda skammen som en konstruktiv känsla både i undervisning i skolan och i ett större, politiskt sammanhang. Denna frigörelse kräver mycket ödmjukhet, solidaritet, takt och känsla, men skulle kunna innebära ett lärande och att se, möta och komma till rätta med de oförrätter som begåtts. Därmed skulle vi också kunna upptäcka oss själva.
Marie Hållander, författare och lektor i pedagogik
-
Politiker vill minska efterfrågan på droger för att bekämpa gängkriminaliteten. Men hur ska det gå till när suget på knark bara ökar? Det här programmet sändes första gången 13 november 2021.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: ”Anders”, kokainköpare, Lennart Karlsson, narkotikapolis, Annelie Telford, vd Debaser, Daniel Insulander, förundersökningsledare, Tommy Mellberg, Brukarföreningen, Sven Granath, kriminolog Brottsförebyggande rådet, Li Hammar, utredare på Brottsförebyggande rådet, Peter Reuter, kriminolog på University of Maryland, USA, Frédérique Camilleri, polischef i Marseille, Amine Kessaci, bror till person som mördats i en gängkonflikt, Louis, langare i Marseille, Philippe Pujol, journalist och författare i Marseille, Rudy Manna, polis i Marseille, "Anaïs", cannabisanvändare i Marseille
Programledare: Robin Olin
[email protected]Reportrar: Rouzbeh Djalaie och Anja Sahlberg
Tekniker: Lisa Abrahamsson
Producent: Lotten Collin
[email protected] -
Kan man verkligen lita på sin partner, sina närmsta vänner eller sin familj? Hur kan en person försvinna och aldrig mer synas till i livet? Den 7 juli 2006 tar Roxanne Paltauf och hennes pojkvän Louis Walls in på ett motell, dagen efter hade Roxannes mamma planerat in en shopping tur för hon och hennes dotter som Roxanne såg fram emot men under kvällen eskalerar ett bråk mellan Roxanne och hennes pojkvän. Roxanne stormar ut ur motellet med Louis tätt i hälarna, Roxanne skriker “lämna mig ifred”, Louis tänker att det är bäst att gå tillbaka till rummet de bokat för att kyla ner sig, Roxanne är arg och hon behöver nog lite tid för sig själv, hon kommer tillbaka när hon har lugnat ner sig. Men Roxanne kommer aldrig komma tillbaka till motellrummet, hon ses aldrig mer i livet. 2006 försvann hon och än idag är hon försvunnen...
Instagram - @lightsoutpodden
Musik
"Winter Lullaby" av Brandon Fiechter
"Chillbourough" av Brandon Fiechter -
Politiker vill minska efterfrågan på droger för att bekämpa gängkriminaliteten. Men hur ska det gå till när suget på knark bara ökar?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: ”Anders”, kokainköpare, Lennart Karlsson, narkotikapolis, Annelie Telford, vd Debaser, Daniel Insulander, förundersökningsledare, Tommy Mellberg, Brukarföreningen, Sven Granath, kriminolog Brottsförebyggande rådet, Li Hammar, utredare på Brottsförebyggande rådet, Peter Reuter, kriminolog på University of Maryland, USA, Frédérique Camilleri, polischef i Marseille, Amine Kessaci, bror till person som mördats i en gängkonflikt, Louis, langare i Marseille, Philippe Pujol, journalist och författare i Marseille, Rudy Manna, polis i Marseille, "Anaïs", cannabisanvändare i Marseille
Programledare: Robin Olin
[email protected]Reportrar: Rouzbeh Djalaie och Anja Sahlberg
Tekniker: Lisa Abrahamsson
Producent: Lotten Collin
[email protected] -
Det är dags för del 2 av vår specialare i rollspelet. Vad händer med Kendall/Louis och Rinon/Becky Lynn i källaren? Vem är Prins Vidal? Lyssna och få reda på svaren.
Nästa avsnitt av rollspelet kommer ut om två veckor.
Följ oss på sociala medier.
Facebook: Force Noir Studios.
Twitter: @studios_noir.
Instagram: forcenoirstudios.
MAIL: [email protected].
Musiken är gjord av Imaginary Stars Production.
FNS av Imaginary Stars Production.
RPG av Imaginary Stars Production. -
Det är dags för ett nytt avsnitt av Fastighetspanelen som denna gång summerar transaktionsmarknaden för första halvåret samt diskuterar den glödheta marknaden för hyresrätter. Fastighetsrallyt går vidare och allt tyder på att 2021 blir ett rekordår på transaktionsmarknaden men hur stora blir volymerna när vi summerar året? Hur länge kan rallyt på bostadsmarknaden pågå och vad är det som driver efterfrågan? Varifrån kommer kapitalet och hur påverkas marknaden av fri hyressättning i nyproduktion?
Panelen består av Max Barclay (Newsec), Sven Dahlin (Nordanö), Karl Persson (Cushman & Wakefield), Thomas Persson (JLL) och Anna-Carin Telin (Outpoint). Samtalsledare är Sverrir Thór.
Hur går det för de börsnoterade fastighetsbolagen? Hör börsens ledande fastighets-vd:ar kommentera de senaste kvartalsrapporterna i Fråga Louis nya rapportpodd Kvartalet. Premiär i juli där poddradio finns, eller här: https://www.buzzsprout.com/1805949 -
Avsnittet inleds med en liten livepodd där Anton har en överraskning till Emil.
(01:58) Spel: Först pratar vi om våra intryck av Playstation 5 och sedan har vi spelat Astros Playroom, Spider-Man: Miles Morales, God of War, Titanfall 2, Alba: A Wildlife Adventure, Superhot: Mind Control Delete, Curse of the Dead Gods
(32:32) Film: Zack Snyder's Justice League, Justice League 2017 och Peninsula
(48:34) Anime: Pacific Rim: The Black, Blood of Zeus, Konosuba: God's Blessing on This Wonderful World!, Attack on Titan
(53:51) Tv-serier: Drive to Survive, For All Mankind, Falcon and the Winter Soldier, Superman and Louis, His Dark Materials
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.
- Näytä enemmän
