Svenska Akademien Podcasts

  • Oavsett om populism ska ses som en metod eller en ideologi så delar den flera drag med det tankegods man hitta ute på både den extrema höger- och vänsterkanten. Och närvaron av populism växer i hela världen. Men hur ska man förhålla sig till det här sättet att agera och tänka? Vad spelar kunskap och ny teknik för roll för populismens tillväxt? Och hur påverkar den egentligen demokratin?


    Det här är ett avsnitt i vår serie Inblick där vi tittar närmare på de begrepp och idéer som utgör byggstenarna i internationell politik och internationella relationer.


    Medverkande: 

    Ludvig Norman, biträdande lektor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet

    Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska akademien

    Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på UI


    Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

  • Uppläsning: Peter Andersson Önskad av: Eva Novik, Mollösund

    Diktsamling: Vårfrost. Poesi och prosa 1903-1967 (Svenska akademien, 2006)MUSIK Wilhelm Stenhammar: Petter pipa ur skådespelsmusiken till Romeo och JuliaEXEKUTÖR Mårten Larsson, oboe

  • Författaren Malin Persson Giolito gästar Lundströms Bokradio talar om sin nya roman "I dina händer." Poeten Jila Mossaed intervjuas om sin nya diktsamling "Orden är försenade".

    I veckans Lundströms Bokradio samtalar Malin Persson Giolito med Marie Lundström om sin nya roman "I dina händer". Det tog sex år efter succén med "Störst av allt" innan hon fick den nya boken klar. Det blir ett samtal om prestationskrav men också om det samhälle som hennes roman porträtterar, där unga människor tillåts att hamna snett.Jila Mossaed är poet och ledamot i Svenska Akademien. Hon föddes i Teheran där hon också debuterade. Idag skriver hon mest på svenska och hon berättar om erfarenheten av att byta språk som vuxen och om ett skrivande som ofta börjar med en "hjärnattack", där de första raderna i en dikt kommer nästan av sig själva."Det är oerhört svårt att översätta poesi. Det var därför jag tänkte att jag måste börja skriva direkt på svenska. Om jag är en poet måste jag kunna skriva även om jag så bara har tio ord på kinesiska", säger Jila Mossaed i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! [email protected]: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

  • Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen romanen, pjäsen, scenframträdandet som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

  • Teologerna Petra Carlsson och Susanne Wigorts Yngvesson tar sig an fyra 1900-talsprofiler som alla har gått sin egen väg. Hur ser de på livets stora frågor och vad har de att säga oss idag?

    I det andra avsnittet av Att söka sin egen väg går radioteologerna i dialog med författaren Pär Lagerkvist. Petra Carlsson är professor i systematisk teologi och Susanne Wigorts Yngvesson professor i etik, båda verksamma vid Enskilda högskolan i Stockholm.Pär Lagerkvist - bakgrund och historiaPär Lagerkvist föddes 1891 och var författare, poet och dramatiker. 1940 blev han ledamot i Svenska Akademien och 1941 fick han Nobelpriset i litteratur. Han var en klassresenär med foten kvar i uppväxtens fattigsmåland och i den självbiografiska Gäst hos verkligheten skriver han om sin barndom. Han var inte kristen, men starkt präglad av bibelns berättelser, som ofta är teman i hans böcker. Hans mest kända romaner är Dvärgen, ett porträtt av den rena ondskan, och Barabbas, som handlar om den rövare som frigavs i stället för Jesus. Pär Lagerkvist var en sökare och tvivlare, men också starkt politiskt engagerad och försvarade den enskildes frihet och ansvar. I boken Den knutna näven myntar han begreppet den kämpande humanisten. Pär Lagerkvist dog 1974. Programledare: Tithi Hahn Producent: Marie Liljedahl

  • Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute eller långt uppe i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. Framtiden kommer att skratta, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.Den västeuropeiska modernismen med året 1922 som kronologiskt epicentrum har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

  • Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi, forskare, ledamot i Svenska Akademien och författare av böckerna Alternativ Fakta samt Därför Demokrati. Wikforss har i många år verkat som en uppskattad och återkommande folkbildare och debattör.

    Åsa gästar mig för att prata om kunskap, fakta, sanning, alternativa fakta, missinformation och desinformation. De senaste åren har både debatten kring dessa ämnen och frågor intensifierat. Vi pratar också om kritiskt tänkande och källkritik. Vad betyder det egentligen, vilka fällor finns det enligt forskningen och vilka verktyg finns det för att navigera bättre i all information som når oss 2022, enligt Åsa? Vi går också igenom det otroligt speciella klippet från när Åsa gästade Malous Filosofiska Hörna tillsammans med Gustaf Norén från Mando Diao. Ni vet säkert vilket.

    Allt detta och mycket mer i ett pedagogiskt och kunskapstätt samtal med en av Sveriges främsta filosofer, Åsa Wikforss!

    Gillar du LoungePodden?

    Stötta gärna på Patreon:

    https://www.patreon.com/taimaz

    Swish: 0761 401 401

    ❤️ Tack för ditt stöd! ❤️

    Mer info på https://www.loungepodden.se

    Följ Taimaz

    Instagram: https://www.instagram.com/taimazghaffari/

    Linkedin: https://se.linkedin.com/in/taimaz-ghaffari-22789b21

    Youtube: https://www.youtube.com/channel/UCLKiCeQSPOfRmhXA_1m9M2A

    Följ @loungepodden på alla sociala medier!

    Instagram

    LinkedIn

    Facebook

  • Författaren och journalisten Daniel Sjölin läste poesi för första gången på universitetet och det var en dikt av Werner Aspenström: "Det var en uppenbarelse att litteraturen och poesin också är till för mig, jag har en plats här."

    WERNER ASPENSTRÖM - MOTSÄGELSERNAS POETWerner Aspenström (1918-1997) är en av av de mest folkkära och lästa poeterna i Sverige. Han skrev poesi, drama, essäer och kritik. Han räknades först till 40-talisterna, men på 50-talet försökte Werner Aspenström släppa tungsinnet för att närma sig det vardagsnära och leva sig in i naturen. För Aspenström var gråstenen, lönnen, mätarlarven och människan jämlikar och vände sig ofta mot konsumtionssamhället. 1981 valdes han in i Svenska Akademien, men slutade redan 1989 under Rushdieaffären. Werner Aspenström hade skrivit 17 diktsamlingar när han avled i cancer, 78 år gammal.ASPENSTRÖMS DIKTRADER SURRAR I DANIEL SJÖLINS HUVUDDaniel Sjölin, författare och kulturjournalist, debuterade som romanförfattare 2002 med "Oron bron" som belönades med Borås tidnings debutantpris. Han har också bland annat gett ut "Personliga pronomen" och 2007 "Världens sista roman", som Augustprisnominerades. Tillsammans med författarkollegan Jerker Virdborg har Daniel Sjölin också skrivit flera äventyrsböcker om romangestalten Michael Mortimer. Han har varit programledare för Babel i SVT, skriver för Expressens kultursida och gör podden "Två män i en podd" tillsammans med journalisten Eric Schüldt.I avsnittet medverkar också Bengt af Klintberg, författare och folklivsforskare. Under många år gjorde han radioprogrammet "Folkminnen" tillsammans med Christina Mattsson.GUNNAR BOLIN KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: Hovjuvelerarens barn och Bibliotekarien i Magdeburg.Producent: Maria Götselius

  • Det blir en rafflande säsong med riktigt många knasbollar till skandaler. Vad sägs om den episkt misslyckade lyxfestivalen Fyre Island eller hur allt gick åt pipsvängen för gräddan av kulturelit i Svenska Akademien. Med mera! Premiär 29/3-2022!

    Du kan redan nu lyssna på fem säsonger hos PodMe. De första fjorton dagarna är gratis!

  • Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men skräll! självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon längre fram avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget där hon skulle rida i täten av hären för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte naturligtvis utan framgång sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för attentat. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods bota allt på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 164454, dotter till GustavII Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

  • Dikt: ur "Att lämna sitt hus" (It lit, 2021) 1a rad: Barn och fåglar Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.MUSIK Johann Sebastian Bach: Adagio ur Klaverkonsert nr 5 f-mollEXEKUTÖR Avi Avital, mandolin, Potsdams kammarakademi

  • Dikt: ur "Grön, grön" (2007) Första rad: Vi levde i en skog Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.MUSIK Trad från Sverige: EmigrantvisaEXEKUTÖR Groupa

  • Dikt: "Moorleiche" Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.DIKTSAMLING: De döda kommer från Karelen (Wahlström & Widstrand, 2015)MUSIK Igor Stravinsky: Berceuse ur EldfågelnEXEKUTÖR Christian Lindberg, trombon och Roland Pöntinen, piano

  • Dikt: ur "Att lämna sitt hus" (It lit, 2021) 1a rad: Att lämna sitt hus Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.Hans dikt är rakt på sak, så direkt att den omöjligt kan misstolkas. Det är en dikt som till och med ovana läsare kan tillägna sig (hallå, riksdagspolitiker!). Bernur i sin blogg om Att lämna sitt husMUSIK Matti Bye: GläntaEXEKUTÖR Matti Bye, piano