Vladimir Vysotskij Podcasts
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.
Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.
Det är, i rådande läge, inte enkelt.
Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.
Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.
Där uppe på bron stannade strömmen till.
Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.
Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.
Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.
Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.
“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.
“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.
Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.
Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.
Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.
Johanna Melén
[email protected] -
Utrikeskrönikan 23 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
Irinas balkong i ett typiskt sovjetiskt lägenhetskomplex i grått tegel. Sankt Petersburg den 9:e maj i år. Den omhuldade, ja älskade, Vladimir Vysotskij sjunger “Soldater från Centrumgruppen” så det dånar mellan husväggarna. Vysotskij skrev sången 1965, den handlar om invasionen av Ukraina av tyska nazisttrupper. På tyska stavas centrum med Z.
Ukraina har förbjudit symbolerna Z och V, bokstäver i vårt alfabet, men i kyrilliskan ser det som ska låta som V ut som ett B och Z som en trea.
I Ryssland betyder Z och V just nu en militäroperation för att avnazifiera och avmilitarisera Ukraina. Vita Z och V har inte bara synts på soldater och stridsfordon i kriget utan har framgångsrikt lanserats som symboler för stödet för den militära operationen - som kriget kallas i Ryssland - enligt lag.
På otaliga bilder och videos syns allt från dagisbarn till ballerinor, som står uppställda i ett Z:a. Z har klistrats på bilar och husväggar, ofta i svart och orange. Men vad bokstäverna står för är något oklart - det kan vara Z som i “Za Rossija” alltså för Ryssland, eller underförstått för ryska segern - för makten - för presidenten.
I fler länder än Ukraina är nu symbolerna förbjudna, särskilt Z, som om den dubbleras ser ut som en nazistisk svastika.
Och det är här vi återvänder till Vysotskij - poeten och trubaduren, som var förbjuden under Sovjettiden - en rebell, som spelades ändå och som blev tillåten och älskad innan han dog av alkoholförgiftning blott 42 år gammal. 15 år senare restes den första statyn i Moskva. Det brukar sägas att näst efter Lenin är det Vysotskij som har flest statyer i framförallt Ryssland och Ukraina. Det finns – eller vem vet fanns – i Mariupol, i Charkiv, i Kiev, i Melitopol.
Men åter till Irinas balkong, för innan sången tonats ut syntes en polis klättra upp på fasaden till balkongen, först knacka, sen banka på fönstret och så sparka på balkongdörren.
Hon öppnade inte först för hon var övertygad om att det var den försupne grannen som bråkade med henne. Det var grannen som ringt polisen och som bär ansvaret för att Irina nu dömts till 50 000 rubel i böter för att ha förolämpat den ryska militären.
För Vysotskijs sång - har fått nytt innehåll - historien upprepar sig, heter det i videos där sången blir en del i det som ses som ett nytt nazistiskt eller fascistiskt angrepp, men nu av ryska soldater.
Och för det dömdes Irina, som bara hade sången på hög volym när den spelades på rysk radio.
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
[email protected]
