Erik Lindegren Podcasts
-
Den fleggmaniska skolfröken Lisa Wetterberg pratar Hasseåtages sista gemensamma verk, det lika överdådiga som minimalistiska lust-och-kammarspelet om de fyra temperamenten, det svenska nittonhundratalet, snusk, krig, bananer, uppfinningar och danspalatset Nalen. Erik Lindegren möter Ulla Billquist! Proudhon möter Bellman! Gunnar Svensson nöter pianospel! Där allt händer - och mycket fötter - är det kärlek på gång!
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Programmet sändes första gången i oktober 2021.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.
Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.
I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!
Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!
Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.
Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.
Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?
Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?
Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."
Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.
De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?
Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.
Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.
Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.
Eva-Lotta Hultén
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
