Ikonen Podcasts
-
Marcelo Fernández Figueroa
Ikonen från Eurotalk, expertkommentatorn från TV4 & C More men främst av allt fotbollstränare själv. Marcelo gästar vårt tredje avsnitt för att snacka ungdomsfotbollens utveckling genom åren, de stora skillnaderna mellan herr & damfotboll och vad han själv tycker man bör göra för att utveckla fler talanger i Sverige.
¡Ándale, vamos!
PS. Vet någon om man får träna individuellt hemma eller är det bara massa skaderisker? -
Behöver denna gäst ens någon introduktion? Ikonen och komikern Babben Larsson gör en snabbvisit i studion och det är vi glada för! Elefanten i rummet är ju att hon slutar med sin ståuppkarriär. Vi blickar tillbaka till best of Babben-moments samt dagens ståuppkomik och dess barndom. Och kommer vi se Babben Larsson agera kulturminister efter hennes långa karriär som standup-komiker?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Kodjo Akolor, Sara Kinberg och Torbjörn Averås Skorup.
-
HIF-ledningen har fortsatt förtroende för Jörgen Lennartsson. Rätt eller fel? Det är ett av ämnena i veckans avsnitt av HIF-podden.HIF-tränaren Jörgen Lennartsson har fortsatt förtroende även efter haveriet i bottenmötet med Degerfors. Däremot fick den förlusten andra konsekvenser i form av att tränarstaben förstärks.Ikonen och den store profilen Álvaro Santos har nu lyfts upp från sitt uppdrag i P19 till permanent assisterande tränare i A-laget. Vad det kan få för effekter diskuteras i veckans avsnitt. Programledaren Mattias Hjälm lyfter några argument, men får kanske inte med sig Marjan Svab och Eric Persson fullt ut... Det blir rätt livat.Herrar Svab och Persson får också svara på frågan om det är rätt eller fel att Jörgen Lennartsson är kvar och motiverar varför de tycker som de gör.Vi pratar också om truppbygget och sportchefen Andreas Granqvists ansvar.1+1=2 – det är baskunskaper i matte och ändå vill elitlagen i sportens värld hellre se 1+1=3. I HIF:s fall verkar 1+1=2 och det är ett problem. Hur? Det förklaras närmare.I Degerforsmatchen pekas på såväl individers som helhetens insatser som säger en del om läget i HIF.Mattias Hjälm ger den senaste träningsrapporten där det finns en positiv nyhet kring Ali Suljic att förmedla. Kan han göra comeback tidigare än väntat? En del sjukdomar har gått i laget och så är Armin Gigovic med sin smärtande rygg ett stort frågetecken till lördag.Då väntar en ny viktig bottenmatch för HIF, hemma mot Värnamo. Den berörs också.
-
Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister.
Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.
-
Ikonen på campus - Kajsa - gästar campuspodden. Och Vicky Rider och G:son har fått många frågor att ställa till henne. Vilket också leder till en hel del censur.
G:son har fastnat i en hiss, Vicky Rider säger för mycket och vem är Kim P egentligen?
Dessutom så har de rankat matvagnarna på campus - vilken är bäst och vilken ger matförgiftning?
-
När det lackar mot jul är det rimligt att begrunda inkarnationen och dess följder. Ikonen är en naturlig följd av Sonens människoblivande. Om ikonens teologi, pedagogik och mystik samtalar jag med ikonograf Michael Hällzon. God jul!
-
Europaturnén är slut och vardagslivet fortsätter, vilket också innebär att podcasten är i full gång igen. Det blir lätt så att man blir lite sugen på gamla dammiga klassiker, men har man varken hårdvara eller pengar så är emulering ett alternativ. Hur bra går givetvis att diskutera. Det är det vi försöker göra.
