Naraghi Podcasts

  • Mariam Naraghis poesi ger en känsla av att allt är möjligt

    Mariam Naraghis poesi ger en känsla av att allt är möjligt

    · P1 Kultur

    Mariam Naraghi debuterade som poet 2008 med boken Bekännelse på Landbrogatan. Hon har gett ut ytterligare tre diktböcker bland annat Gottsundasonetterna, en sonettkrans som utspelar sig i uppsalaförorten Gottsunda. Nu är hon aktuell med Dikter, en diktsamling där lust och fara, lek och politik, humor och svärta, bidrar till en känsla av att allt är möjligt, menar vår kritiker Lars Hermansson.

    Titel: Dikter
    Författare: Mariam Naraghi

    Det finns en underbar dikt i Naraghis bok från 2017, Bild som händer, där en, som det heter, "polarn och pyret pappa" råkat köra fel med sin svarta suv och förirrat sig in i förorten. De lekande barnen sänker då sina såpbubblegevär och tävlar om vem som kan komma närmast den svarta monsterbilen. Dikten avslutas med orden "Här finns ingen trettioskylt. Vi får springa hur fort vi vill".

    De där raderna är typiska för den stämning som ofta råder i Naraghis dikt, där lust och fara, lek och politik, humor och svärta, är oskiljaktiga och bidrar till en känsla av att allt är möjligt. På gott och på ont. Det vill säga: nästan alltid på gott för dikten, men ibland händer det saker i dem som man helst inte vill vara med om i verkligheten. Onda grejer alltså.

    I den nya boken befinner vi oss återigen i Gottsunda med omnejd, på Bandstolsvägen, Norbyvägen, och inte minst Vattholmavägen 16, en adress som förekommer även i tidigare böcker. Jag googlar förstås och upptäcker att det inte alls ligger i Gottsunda, utan i andra änden av stan, att det finns ett studentboende på adressen, en bvc, ett gym för kvinnor.

    Naraghis dikter utspelar sig ofta i sådana där lite glanslösa miljöer, men där det nästan alltid öppnas en lucka in mot det mångtydiga och gåtfulla. Det finns bland annat tre dikter i den nya boken som tar plats på ett gym, där spinningcyklarna står som boskap, motionärens ryggrad är en spänd kedja, och när fönstren om kvällen speglar kundernas fötter pendlande upp och ned i stegmaskinerna får Naraghi mig att se hur "Hundra par adidas gör moonwalk över grannhusets svarta tak". Just den bilden är möjligen en smula dekorativ och kanske därför den mest citerbara i boken.

    Annars är Naraghis bilder krispigt konstiga och samtidigt lite irriterande i sin undflyende mångtydighet. Det går sällan att fixera
    e n mening, de pekar oftare åt två eller flera håll, står liksom och väger, och lämnar, som all god litteratur, en hel del jobb över till läsaren.
    Det är inte många poeter idag som är kaxiga nog att kalla sin bok bara Dikter. Men Naraghi har det självförtroendet, och det har dikterna också, förstås. Annars skulle det blivit pinsamt. Att ta den risken. Att nästan vara obegriplig, nästan poänglös, nästan putslustig. Men alltid bara nästan. Det är smittande hoppingivande.

    I de flesta dikter är det ett icke närmare definierat "vi" som talar, det kan vara familjen, gottsundakidsen, ett jag och ett du, men Naraghi lyckas nästan alltid med konststycket att få mig att känna mig inkluderad i detta vi. I en drömsk dikt har Gottsunda blivit begåvat med trädgårdsbassänger som ligger och väntar på att bli hittade. Dikten slutar:
    "Barnen springer före med badlakanen som mantlar, de ropar och skjuter fyrverkerier för att visa oss vägen."