Richard Myrenberg Podcasts

  • Utrikeskrönikan 9 maj 2022

    Pretoria måndag. Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga. Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp. Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet. Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som det här är en kuliss. En filminspelning. Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen. Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag. Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.Richard Myrenberg, Pretoria

  • Utrikeskrönika 20 april 2022.

    Warszawa onsdag.Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt. Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen? Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö. Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära. Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor. I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann. Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey. Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?Richard Myrenberg, Warszawa [email protected]

  • Ukraina kallas ibland världens kornbod. Efter Rysslands invasion har stora områden mark blivit obrukbara. Nu varnas för chockhöjda brödpriser och en orkan av hunger i Mellanöstern och Afrika.

    Det gula fältet i Ukrainas blå-gula flagga symboliserar landets böljande gyllene vetefält. Ukraina och Ryssland producerar tillsammans runt 30 procent av världens vete och cirka hälften av all solrosolja, men kriget försvårar både produktionen och exporten. Länder som Egypten och Somalia är beroende av import av vete och andra jordbruksprodukter från Ukraina.Priset på bröd och mat stigerVärlden över skjuter priserna på basvaror som bröd och matolja i höjden. FN:s generalsekreterare har beskrivit det som att de fattiga ländernas brödkorg nu bombas i Ukraina och att det kan leda till en akut hungerkris. I till exempel krigshärjade Jemen riskerar ännu fler att drabbas av svält och i Västafrika hotar den värsta livsmedelsbristen på tio år.Brödbrist kan leda till revolutionI Egypten anses brödet vara så viktigt att bröd kallas för samma arabiska ord som liv- aish. Där ledde höjda brödpriser till kravaller år 1977 och ända sen dess har egyptiska regeringar inte vågat ta bort subventionerna på bröd. Protesterna under den arabiska våren handlade också delvis om om att unga ville ha drägliga levnadsvillkor och mat på bordet. Nu varnas för nya folkliga uppror om maten blir ohållbart dyr. Hör hur Ukrainakrisen kan leda till protester och förvärrad hunger i Mellanöstern och Afrika.Medverkande: Johan Mathias Sommarström och Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondenter, Shaho Mwany Ekot, Richard Myrenberg, AfrikakorrespondentProgramledare: Helene BennoIntroduktion: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Klas Österman

  • Ukraina kallas ibland världens kornbod. Efter Rysslands invasion har stora områden mark blivit obrukbara. Nu varnas för chockhöjda brödpriser och en orkan av hunger i Mellanöstern och Afrika. Det gula fältet i Ukrainas blå-gula flagga symboliserar landets böljande gyllene vetefält. Ukraina och Ryssland producerar tillsammans runt 30 procent av världens vete och cirka hälften av all solrosolja, men kriget försvårar både produktionen och exporten. Länder som Egypten och Somalia är beroende av import av vete och andra jordbruksprodukter från Ukraina.Priset på bröd och mat stigerVärlden över skjuter priserna på basvaror som bröd och matolja i höjden. FN:s generalsekreterare har beskrivit det som att de fattiga ländernas brödkorg nu bombas i Ukraina och att det kan leda till en akut hungerkris. I till exempel krigshärjade Jemen riskerar ännu fler att drabbas av svält och i Västafrika hotar den värsta livsmedelsbristen på tio år.Brödbrist kan leda till revolutionI Egypten anses brödet vara så viktigt att bröd kallas för samma arabiska ord som liv- aish. Där ledde höjda brödpriser till kravaller år 1977 och ända sen dess har egyptiska regeringar inte vågat ta bort subventionerna på bröd. Protesterna under den arabiska våren handlade också delvis om om att unga ville ha drägliga levnadsvillkor och mat på bordet. Nu varnas för nya folkliga uppror om maten blir ohållbart dyr. Hör hur Ukrainakrisen kan leda till protester och förvärrad hunger i Mellanöstern och Afrika.Medverkande: Johan Mathias Sommarström och Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondenter, Shaho Mwany Ekot, Richard Myrenberg, AfrikakorrespondentProgramledare: Helene BennoIntroduktion: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Klas Österman

  • Sjuka från de hårdast drabbade områdena i Ukraina evakueras nu till de västra delarna av landet. Men läkarna måste välja vilka patienter som kan flyttas. Sju månader gamla Solomia är en av dem.

    Reportrar: Caroline Kernen och Richard Myrenberg, på plats på barnsjukhuset i Lviv.

  • Staden Zjytomyr, 15 mil väster om Kiev, har bombarderats hårt av Ryssland sen invasionen. Hör pensionären Stepan som mirakulöst överlevde ett luftangrepp, som gjorde en stor krater bredvid hans hus.

    Sveriges Radios Richard Myrenberg och Caroline Kernan besökte staden. Zjytomyr ligger bara 15 mil från huvudstaden Kiev och är en strategisk förbindelselänk för förnödenheter och militär utrustning till Kiev. Här finns också en militärbas. Sedan kriget började har Zjytomyr drabbats av flera ryska robotattacker, de flesta har träffat civila mål, som hos pensionären Stepan. Jag minns bara att den var i början på mars, den första, jag lov och sov, mina grannar låg och sov och sen var det bara en enorm explosion, säger han.Hur han kunde klara sig är ett mysterium. Fem meter från bilen är det fortfarande en stor krater. Och fasaden på hans hus är svårt skadat, men huset står kvar. Ryssarna är värre än fascister, Putin är värre än en fascist, säger han. Folk har verkligen lidit svårt här, men vi kommer att vinna, säger Stepan och lägger fast kapellet på biltaket med några tegelbitar av det som en gång var ett hus.Reportrar: Richard Myrenberg och Caroline Kernen. Reportaget sändes första gången i Studio Ett 29 mars 2022.

  • Över tio miljoner människor har tvingats lämna sina hem i Ukraina, och i Lviv samlas de i en fotbollsarena som blivit flyktingcentral. 19-åriga Vlada kom hit med sin elva månader gamla son, Valentyn.

    Vlada och hennes man bodde i Kiev och försökte ta sig därifrån i veckor, men evakueringsbussarna var fulla och stannade inte ens. Under de tre första veckorna av krig satt familjen i sin källare nästan hela tiden. Vi kunde höra ryska transporter köra förbi på gatorna, säger hon. De ville ta sig därifrån tidigare. Men det gick inte. Valentyn gråter och hon försöker trösta. Han känner av att alla är stressade, han kan inte vara själv alls nu, säger Vlada. Vladas föräldrar och svärföräldrar är kvar i Kiev, och vill inte lämna sitt hem. Hon försökte övertala dem men det gick inte. Och nu är det nästan omöjligt att få tag på dem via telefon.Ett reportage av Caroline Kernan och Richard Myrenberg i Lviv. Reportaget sändes 22 mars 2022.

  • Utrikeskrönikan 18 mars 2022

    Lviv fredag.Varje natt har det varit samma sak. Jag hamnar på en tjock heltäckningsmatta strax bredvid de elektroniska enarmade banditerna, bortanför roulettbordet och försöker få lite sömn.Ukrainsk TV kör nyheter en bit bort, några damer sitter och småpratar, en med en hund i knät.Egentligen har det inte varit så dramatiskt att tillbringa lite tid i skyddsrum.Larmet går, man försöker få med sig en väska med det viktigaste och ta sig ner. Igår kom jag för en gångs skull ihåg ta med sovsäck och liggunderlag, som inhandlats i Polen. Man vet inte när eller hur länge man ska behöva vara här, men man kunde ha det sämre ändå.En ukrainare berättar om hennes skyddsrum som är mer som ett stort kallt parkeringshus. Men att sova här går ändå inte så bra. Jag kollar sociala medier om vad som händer där uppe ovan jord.Några kollegor har dödats utanför Kiev, jag ser några klipp från förstörda hus i Mariupol, andra på ryska stridsvagnar som slås ut de ukrainska styrkorna. Nya dödstal bland civila, nya förhandlingsförsök mellan Ryssland och Ukraina.Men jag lägger ifrån mig mobilen och kryper ner lite till i sovsäcken. Tankarna går till människoödena på tågstationen bara en liten bit härifrån, härjade stressade ansikten som säger jag har varit med om och sett saker som jag inte ens orkar berätta om, familjer som splittrats, familjer som försöker återförenas, gråten som pyr, desperationen.Förtvivlan och förvirring. Och ilska. Jag tänker på spårvagnarna som fortfarande skramlar fram här, de vackra gamla husfasaderna, statyerna runt stadshuset som sveps in skyddsfiltar, kyrkfönster som spikas för, men också alla kaféer och restauranger som har öppet, folket som flanerar, musiken som spelas på torgen, livet som går vidare.Eller vägspärrarna utanför staden, studenterna jag mött som lagt studierna på is och som hjälper gamla och barn på busstationen eller som knyter kamouflagenät till armén i en källare. Här blandas rädslan och oron med kampviljan och det till synes helt normala livet, åtminstone på ytan.Det är omtumlande att ta in verkligheten här. Jag vrider mig lite i sovsäcken. TV:n fortsätter med nyheterna borta vid roulettbordet, någon snarkar till. Ska jag säga till de danska kollegorna som pratar lite högt? Eller blir det dålig stämning då? Smått och stort.Det triviala och det helt livsavgörande, kanske kan man sammanfatta stämningen i Lviv så? Jag vet inte. Jag hör hur flyglarmsappen blippar till, folk börjar vakna, samla sina saker, väcka kamrater.Flyglarmet är över för den här gången. Men det kommer fler.Richard Myrenberg Lviv. [email protected]

  • Nyligen dödades IS högste ledare i en amerikansk räd. Men tre år efter att kalifatet krossades så utför terrorsekten nya attacker i Irak, Syrien och Afrika. Hör varför IS ännu är en farlig maktfaktor.

    I januari 2022 gick terrorgruppen IS till plötsligt angrepp mot ett fängelse i staden Hassakah i Syrien, med målet att släppa ut IS-anhängare. Det blev en flera dagar lång strid mellan IS och kurdledda styrkor som fick stöd från amerikanskt stridsflyg och amerikanska soldater. Unga pojkar som varit barnsoldater för IS togs som gisslan. Hundratals personer dödades i striderna. Det här var en av de största och mest avancerade attackerna sen IS förlorade sitt sista fäste i Syrien för tre år sen. IS-anhängare världen över jublade. Också i grannlandet Irak har IS dödat polismän, soldater och andra som ses som fiender och förrädare av terrorgruppen.Ledarna har dödats men IS fortsätter attackeraI februari 2022 gjorde amerikanska specialstyrkor en nattlig räd mot ett hus i Idlib i Syrien och dödade Abu Ibrahim al-Hashimi al-Qurayshi mannen som pekats ut som IS ledare. 2019 dödades terrorgruppens mest kände ledare Abu Bakr al-Baghadi i en liknande operation i samma område. Men trots att de högsta ledarna eliminerats så går det inte att räkna ut IS. Terrorgruppen fortsätter nästan dagligen att angripa mål i till exempel Syrien, Irak och delar av Afrika.Terrorgruppen IS expanderar i AfrikaAfrika pekas ut som ett av de områden i världen där IS nu utökar sin makt. IS-anknutna grupper har legat bakom terrordåd och försöker även kontrollera landområden bland annat i Västafrika. Lokala jihadistgrupper har svurit lojalitet till IS. Mali, där det finns svensk militär på plats har stora problem med jihadister, och så långt söderut som Mocambique finns det uppgifter om IS-kontakter. P1:s Mellanösternpodd beskriver IS globala strategi och varför gruppen fortfarande är ett hot.Programledare: Johan Mathias Sommarström, MellanösternkorrespondentIntroduktion: Johar BendjelloulMedverkande: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent och Richard Myrenberg, AfrikakorrespondentProducent: Katja MagnussonTekniker: Brady Juvier

  • Nyligen dödades IS högste ledare i en amerikansk räd. Men tre år efter att kalifatet krossades så utför terrorsekten nya attacker i Irak, Syrien och Afrika. Hör varför IS ännu är en farlig maktfaktor. I januari 2022 gick terrorgruppen IS till plötsligt angrepp mot ett fängelse i staden Hassakah i Syrien, med målet att släppa ut IS-anhängare. Det blev en flera dagar lång strid mellan IS och kurdledda styrkor som fick stöd från amerikanskt stridsflyg och amerikanska soldater. Unga pojkar som varit barnsoldater för IS togs som gisslan. Hundratals personer dödades i striderna. Det här var en av de största och mest avancerade attackerna sen IS förlorade sitt sista fäste i Syrien för tre år sen. IS-anhängare världen över jublade. Också i grannlandet Irak har IS dödat polismän, soldater och andra som ses som fiender och förrädare av terrorgruppen.Ledarna har dödats men IS fortsätter attackeraI februari 2022 gjorde amerikanska specialstyrkor en nattlig räd mot ett hus i Idlib i Syrien och dödade Abu Ibrahim al-Hashimi al-Qurayshi mannen som pekats ut som IS ledare. 2019 dödades terrorgruppens mest kände ledare Abu Bakr al-Baghadi i en liknande operation i samma område. Men trots att de högsta ledarna eliminerats så går det inte att räkna ut IS. Terrorgruppen fortsätter nästan dagligen att angripa mål i till exempel Syrien, Irak och delar av Afrika.Terrorgruppen IS expanderar i AfrikaAfrika pekas ut som ett av de områden i världen där IS nu utökar sin makt. IS-anknutna grupper har legat bakom terrordåd och försöker även kontrollera landområden bland annat i Västafrika. Lokala jihadistgrupper har svurit lojalitet till IS. Mali, där det finns svensk militär på plats har stora problem med jihadister, och så långt söderut som Mocambique finns det uppgifter om IS-kontakter. P1:s Mellanösternpodd beskriver IS globala strategi och varför gruppen fortfarande är ett hot.Programledare: Johan Mathias Sommarström, MellanösternkorrespondentIntroduktion: Johar BendjelloulMedverkande: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent och Richard Myrenberg, AfrikakorrespondentProducent: Katja MagnussonTekniker: Brady Juvier

  • Kinapodden sänder från Zambia, ett av de afrikanska länder där den kinesiska närvaron på kontinenten är mycket påtaglig.

    Vad tjänar Kina på sin omfattande afrikanska satsning och hur uppfattas den på plats i Afrika?Dessutom: analys av Kinas svar på Rysslands agerande i Ukraina och så summerar Kinapodden OS i Peking.Medverkande: Björn Djurberg, Kinakorrespondent och Richard Myrenberg, Afrikakorrespondent.Programledare: Helene BennoProducent: Kajsa BoglindTekniker: Jacob Gustavsson

  • Utrikeskrönika 18 februari 2022.

    Pretoria, fredag.En gång för många år sedan befann jag mig i östra Burkina Faso, på gränsen till Benin.Jag minns en öppen savann och längre söderut skymtade man en brant platå som sträckte sig flera mil.Det här var min första resa i Afrika.Jag minns ett besök hos en byäldste, jag minns den gamla franska bilen, en Peugeot 404 från 60-talet, som stolt stod parkerad inne på hans gård. Den hade nog stått där i decennier, inmurad. Ville man få ut den var man tvungen att riva muren. Den stod där kanske som en symbol för inflytande och prestige. Om den fortfarande gick att köra var ytterst oklart.Jag minns fortfarande namnen på platserna, byarna; Arli, Yirini, Diapaga. Jag minns hur jag körde moped till Diapaga för att köpa mer mat på affären där, och hur jag blev jagad av ilskna hundar som nafsade i mig i hälarna.Men det var ändå fridfulla dagar, lågmälda samtal kring kvällselden och små utflykter till grannbyarna.Jag tog foton där folk ställde upp sig med allvarlig min, samma min som man ser på gamla svartvita bilder på svenska sågverksarbetare vid slutet av 1800-talet. Det var högtidligt med en fotograf på bygden.En liten pojke på kanske ett år började gråta när han såg mig. De förklarade att det var första gången han såg en vit människa, han trodde jag var ett spöke.Jag minns allt det här med värme, men också sorg. För idag är det näst intill omöjligt att resa i det här området. För en vecka sedan dödades ett antal soldater i Benin, precis på andra sidan gränsen där jag var. För Benin som sträcker sig ner till Atlantkusten var det en påminnelse om att våldet från islamitiska terrorgrupper sprider sig alltmer.Terrorattackerna från grupperingar som stöds av al-Qaida och Islamiska staten har gjort norra delen av Burkina Faso direkt livsfarlig, övriga delar av landet extremt osäkra.Frankrike som stått som en militär ryggrad i regionen, har nu beslutat sig för att lämna grannlandet Mali. För Mali är läget ytterst ovisst, så även för Burkina Faso och Niger där terrorvåldet blivit ett allvarligt hot mot ländernas själva sammanhållning.Jag lärde känna en student på universitetet i Ouagadougou under den där första resan för länge sedan. Vi hamnade bredvid varandra under en lång tågresa från Elfenbenskusten, en resa som bara den rymmer en hel krönika. Vi höll kontakten länge, men tappade den efter hand. Jag har sökt honom på nätet under många år utan lycka. Men häromdagen hörde han av sig via en kompis på sociala medier. Han kom ihåg mig efter alla dessa år ändå, tänkte jag. Han förklarade att han inte var så inne på det där med sociala medier och varit under radarn.Han bor på landsbygden ett tiotal mil från huvudstaden Ouagadougou, jobbar som lärare, och bjöd in mig.Men jag tvekar, av säkerhetsskäl.Samtidigt skulle jag inget hellre än vilja träffa min gamle kompis från Burkina Faso, sitta vid elden under natthimlen och minnas en annan tid.Richard Myrenberg, Pretoria [email protected]

  • Utrikeskrönikan 26 januari 2022.

    Dakar, onsdag.I går kväll satt jag på en restaurang. Det var livligt och animerat. På storbild visades matchen Senegal Kap Verde. Jublet steg när Senegal gick segrande ur matchen och vidare i Afrikanska kuppen som just nu spelas i Kamerun. När jag såg mig omkring så såg jag stolta och glada senegaleser. Just häromdagen avslutade landet sina lokalval till över 500 församlingar, ett öppet och fritt val utan större oroligheter.Presidentens koalition fick en örfil när oppositionen vann i de större städerna i Senegal. En fotbollsseger och lyckade lokalval som speglar hur stark demokratin ändå är i detta land på randen till Atlanten, kunde det vara bättre?Senegal är på många sätt ett rätt stökigt, fattigt och skräpigt kaotiskt land, men samtidigt ett som har bra förutsättningar. Folk kan tala fritt, det är lätt att jobba här, aldrig en massa strul med övernitiska poliser, folk är vänliga och ofta villiga att intervjuas. Landet är huvudsakligen muslimskt, men det finns stor tolerans mot andra religioner och den islam som dominerar här är inte särskilt konservativ.Dessutom känns det i jämförelse med många andra länder som ett säkert land, man känner sig trygg här. Men orosmolnen tornar upp sig. En av mina senegalesiska kollegor fick nåt bekymrat i blicken när han fick höra talas om militärkuppen i Burkina Faso. Det är inte bra, sa han och skakade på huvudet. Burkina Faso är inte ett grannland, men ligger i samma Sahel-bälte som Senegal. Och i den här regionen är allt fler länder under press. Det har nämligen varit militärkupper i Mali och Guinea, bägge grannländer.Pressen på Mali och Burkina Faso består i hårdföra islamistiska grupper som stöds av al-Qaida och Islamiska staten. Det har bara blivit värre, våldsammare och spridit sig mer. Även länder som Elfenbenskusten och Benin har drabbats av attacker i dess norra delar. Jag minns ett samtal jag hade i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, för många år sedan. Det var kort efter de första terrorattackerna mot ett hotell och en restaurang där, det som var starten på våldet.Burkina Faso hade fram till dess besparats helt och ansågs vara en av de säkrare länderna att resa i, och dessutom med världens trevligaste människor. Faktiskt. Han jag pratade med sa att burkiniernas vänlighet nu straffat sig när man gett utrymme för hårdföra islamister. Men han sa också: Vi har koll. Folk här sympatiserar inte med islamisterna.Men idag kan vi konstatera, det hjälpte inte. Burkina Faso är idag direkt farligt att resa i, och terrorn hotar själva statsbildningen. Det här vet folk i Senegal också. Jag frågade en kollega här om terrorhotet är något som Senegal oroas av. Ja, svarade han, men myndigheterna har koll. Det är i sådana stunder man önskade at han hade rätt. Att Senegal får fortsätta att vara det det i denna turbulenta region. Öppet, fritt och demokratiskt. Det senegalesiska undantaget.Richard Myrenberg Dakar [email protected]

  • Utrikeskrönikan 28 december 2021

    Durban tisdag.Vågorna sveper in under en regntung, blåsig himmel. Underströmmarna är kraftiga, vågorna bryter högt och hårt. Ovanför stranden stora värsting-kåkar med terrasser och pool med utsikt över den Indiska oceanen.Några hundra meter bort kåkstäder i korrugerade plåt mitt i leran, men med utsikt. Och jag tänker att vågorna, naturen, folket här är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Det är som att vågorna är högre, husen större och naturen vackrare än någon annanstans. Det är mer av allt på nåt sätt. Ska det vara rasistiskt, jamen då inför man apartheid som var den mest utstuderade, detaljerade rasistiska strukturen i världshistorien. Ska vi ha antiapartheid-hjältar, jag då heter de Nelson Mandela och Desmond Tutu med en integritet och moraliskt status utöver de flesta andra som gjorde dem till hela världens hjältar.Troligen är världens absolut mest kända person sydafrikanen Mandela, enbart utifrån sina gärningar. Lagom? Nä. Men det går utanför det. Då, under apartheid var landet extremt på alla sätt. Och är det fortfarande i all sin vardaglighet. Köpcentrum? De ska finnas överallt, ha massor av affärer, snabbmatsställen, och vara störst och ha mest tio olika sorters jordnötssmör, glass i stora lass. Var ligger kontinentens största köpcentrum? I Sydafrika, naturligtvis. Ska det festas och ätas, jag då går man all in stekarna lassas upp i mängder på den osande grillen, iskall öl och vitt vin konsumeras hinkvis som sportdryck. Ska det vara korrupt ja då är korruptionen inte vara sådär lagom puttrande under ytan, utan rakt i ansiktet, där statliga bolag går i kånken och hela statsapparaten hotas.Nu ska de sägas att det blivit bättre vad gäller just det, med Cyril Ramaphosa vid rodret och en Jacob Zuma som troligen kommer få återvända till fängelset vilken dag som helst. Och ska det vara kriminellt, ja då är det i en sån omfattning och brutalitet att svenska gäng som Shottaz framstår som hembygdsföreningen i Byske i jämförelse. Hustrumisshandel? - Sydafrika är världsledande.Men mitt bland alla dessa konstraster, extremer, olikheter, så framstår nåt annat. Sydafrikaner, även om de kanske inte alltid själva tänker på det, är också gemensamt för alla grupper ett av världens hyggligaste folk. Säkerhet är ett återkommande problem här, och jag ställde en gång frågan vad skulle hända om jag fick punktering på bilen mitt ute i ingenstans? I många länder skulle det automatiskt innebära livsfara och ett snabbt samtal till polis eller säkerhetsbolag. Men här får jag svaret: folk skulle stanna och hjälpa till. Och överallt på vägarna här ser jag det. Bilister med punktering eller kokande motor vid vägkanten. Och hjälpsamma landsmän som står bredvid och hjälper till. Jag vet inte vad som ligger bakom det här allt eller inget. Är det naturen, eller landets brutala historia? Troligen det sista.Klart är att Sydafrika är landet långt ifrån lagom.Richard Myrenberg Durban [email protected]

  • Utrikeskrönikan 3 december 2021.

    Pretoria, fredag.Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas. Det kanske låter konstigt. Men så var det. Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att idag lever jag, i morgon kan jag vara död. Och jag är inte den förste som charmats.Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.Richard Myrenberg, Pretoria [email protected]