Sara Stridsberg Podcasts
-
Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg.
I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.
Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.
På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.
”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?
Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.
Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?
Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.
Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.
Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.
Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.
Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.
Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.
Anna Thulin, journalist och författare
Inläst av kulturredaktionens Sofia StrandbergOmnämnt i essän:
”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.
”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.
”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.
”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)
Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.
-
Skådespelaren Ingela Olssons första, betydelsefulla möte med Lars Noréns texter, var en diktsamling hon fick som ung: "Råheten i språket, det osentimentala, tog mitt unga flickhjärta Norén har direkt påverkat mitt skådespeleri."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LARS NORÉN – EN GIGANT INOM SVENSK TEATERLars Norén (1944-2021) föddes i Stockholm. Han debuterade 1963 med diktsamlingen "Syréner, snö" och skrev framför allt poesi fram till 1980, då han övergav lyriken för dramatiken. Han fick sitt stora genombrott på scenen med pjäser som "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", där dysfunktionella familjer står i centrum. Efter det följde pjäserna i sviten "Borgerliga kvartetter", där bland annat "Höst och vinter" ingår och på 90-talet skildrade han samhällets utsatta i olika pjäser, varav ett exempel är "Personkrets 3:1" som är en del av det som kallas för "De döda pjäserna". Han skrev och regisserade uppsättningar för scenen, radio och TV, han var oerhört produktiv och arbetade också som teaterchef och konstnärlig ledare. Han skrev också prosa, 2012 gavs exempelvis "Filosofins natt" ut – som var den första prosaboken sedan 70-talet – och 2016 återvände han till lyriken med "Stoft. 2008 gav han ut "En dramatikers dagbok", som väckte mycket uppmärksamhet och debatt för den ocensurerade skildringen av samtiden och kulturvärlden. Den sista och fjärde volymen av dagböckerna gavs ut 2020 och det blev också hans sista verk.
NORÉN ÄR EN AV DE FRÄMSTA DRAMATIKERNA FÖR INGELA OLSSONIngela Olsson är skådespelare och tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon har medverkat i ett stort antal uppsättningar på bland annat Teater Galeasen, Stocksholms Stadsteater, Dramaten och har dessutom haft roller i filmer, tv-serier och Radioteatern. Hon har hittills medverkat i tre pjäser av Lars Norén – på Teater Galeasen 1989 gjorde hon rollen som Elektra i "Orestes" och 2005 var hon med i teaterns uppsättning av "Krig". 2018 gjorde hon i "Höst och vinter" på Dramaten och hösten 2022 har Ingela Olsson en roll i "Så enkel är kärleken" på Maximteatern. Hon har samarbetet med författaren Sara Stridsberg vid flera tillfällen och regisserade "Medealand" 2009. Ingela Olsson har prisats fler gånger för sin insats som skådespelare, 2018 tilldelades hon till exemepl Dramatens O'Neill-stipendium.
I avsnittet medverkar också Eva Ström, författare, läkare och översättare.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Jesper Larsson vinner Sveriges Radios Romanpris för sin bok Den dagen den sorgen om en pappa som trots allt mer idoga försök glider längre och längre ifrån sin 13-åriga dotter, tills hon en dag försvinner helt. Möt Jesper Larsson i P1 Kultur Söndag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tidigare vinnare av Sveriges Radios Romanpris1994 – Lars Andersson – Vattenorgeln
1995 – Carola Hansson – Andrej
1996 – Henning Mankell – Comédia infantil
1997 – Magnus Dahlström – Hem
1998 – Elisabeth Rynell – Hohaj
1999 – Magnus Florin – Syskonen
2000 – Beate Grimsrud – Jag smyger förbi en yxa
2001 – Agneta Pleijel – Lord Nevermore
2002 – Kerstin Norborg – Min faders hus
2003 – Torgny Lindgren – Pölsan
2004 – Christine Falkenland – Öde
2005 – Lotta Lotass – Tredje flykthastigheten
2006 – Eva Adolfsson – Förvandling
2007 – Jonas Hassen Khemiri – Montecore: en unik tiger
2008 – Björn Runeborg – Dag
2009 – Elsie Johansson – Sin ensamma kropp
2010 – Aris Fioretos – Den siste greken
2011 – Beate Grimsrud – En dåre fri
2012 – Kristian Lundberg – Och allt skall vara kärlek
2013 – Jonas Brun – Skuggland
2014 – Kjell Westö – Hägring 38
2015 – Lotta Lundberg – Timme noll
2016 – Aris Fioretos – Mary
2017 – Caterina Pascual Söderbaum – Den skeva platsen
2018 – Aleksander Motturi – Broder
2019 – Sara Stridsberg – Kärlekens Antarktis
2020 – Nina Wähä – Testamente
2021 – Hanna Nordenhök – Caesaria
-
Bilen, hatad och älskad och ofta en symbol för frihet och flykt. Vi har läst Paul Auster, Stig Dagerman, Sara Stridsberg, Jack Kerouac och Harry Martinson. Alla med minsta gemensamma nämnare bilen.
-
Möt författaren Sara Stridsberg, regissören Rebecka Hemse och krönikören Hanna Hellquist, i ett samtal om pappor på flykt och sårade änglar. Inspelat på Målarsalen efter föreställning den 6 mars.
-
Vi presenterar tre fackböcker och tre romaner som vi menar är höstens toppar.
Det är Gunnar Bohlin: Bibliotekarien i Magdeburg
Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten
Kent Werne: Konspirationsfeber
Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna
Liv Strömquist: Inne i spegelsalen
Ellen Mattson: Den svarta månens år. -
I detta avsnitt intervjuas Karin Allard, arbetsvetare ochpsykolog, om en forskningsrapport som handlar om sexuella trakasserier,könsdiskriminering och ohälsa i arbetslivet. Därefter diskuterar Emma Engdahloch Håkan Thörn Valerie Solanas SCUM manifest och Kate Milllets Sexualpolitiken.
Litteratur som nämns i avsnittet:
Karin Allard: Sexuella trakasserier, könsdiskrimineringoch ohälsa i arbetslivet (Jämställdhetsmyndigheten, rapport 2021:6). https://www.jamstalldhetsmyndigheten.se/files/2021/02/2021.6_Konsdiskriminering-sexuella-trakasserier-och-ohalsa-i-arbetslivet_2021-02-19.pdf
Acker,Joan. (2006). Inequality regimes: Gender, class, and race in organizations. Gender and Society, vol. 4, nr. 20, s. 441– 64.
Connell, R.(2006). Glass ceilings or gendered institutions? Mapping the gender regimes ofpublic sector worksites. Public Administration Review, Vol 66, nr 4, s.837-849.
MatildaGustavsson: Klubben (Bonniers, 2020).
Kate Millett: Sexualpolitiken (Rabén och Sjögren, 1971)
Sara Stridsberg: Drömfakulteten: Tillägg tillsexualpolitiken (Albert Bonniers Förlag ,2006)
Valerie Solanas: SCUM manifest (Modernista, 2010).
-
Novellerna i Sara Stridsberg nya bok Hunter i Huskvarna följer ett spår. Men vilket? Vi pratar om den drömska klarheten, de icke avgörande ögonblicken och om det går att vara intresserad av döden. Och så ännu fler boktips! Programledare Lisa Tallroth.
Böcker i avsnittet:
Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg
Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg
Dykungens dotter av Birgitta Trotzig
Den svarta månens år av Ellen Mattsson
Löpa varg av Kerstin Ekman
Hyllningar av Pär Wästberg
Op. 101 av Horace Engdahl -
Samtal med Sara Stridsberg om hennes nya roman Darling River. Uppläsare Hanna Carlander. Pgmledare ulla SträngbergI Klassikerrummet samtal om Tommasi di Lampedusas Leoparden med Mikael Timm och Mia Törnqvist. Pgmeldare Maarja Talgre.
Sara Stridsberg, som fick Nordiska Rådets pris för Drömfakulteten 2007, kommer nu med sin tredje roman, Darling River. Det är en fri fiktion kring Vladimir Nabokovs Lolita från 1955.Romanen väckte anstöt då den kom ut och förbjöds i USA. Fortfarande är Lolitagestalten mytomspunnen, trots att de sexuella tabuna rasat. Övergrepp mot barn väcker avsky även idag, men samtidigt är vår kultur genomsyrad av symboler kring barns sexualitet. Sara Stridsberg ville undersöka skammen i att bli en vuxen kvinna, en ruttnande ros - hon ville följa Lolita hela vägen till graven, genom den brutalitet som slutar med barnsängsdöden. Hos Sara Stridsberg var Nabokovs språk ingången till romanen, som består av fyra berättelser som speglar varann. Hon samtalar med Ulla Strängberg om språkets förförelse och möjligheten till lögn och förställning, och om våldet, som paradoxalt nog kan utgöra en slags tröst i världen.KlassikerrummetI Klassikerrummet diskuterar Maarja Talgre Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa tillsammans med Mikael Timm och dramatikern Mia Törnqvist. Leoparden från 1958 räknas till en av höjdpunkterna i 1900-talets italienska litteratur och blev omedelbart en stor publikframgång både i Italien och internationellt. Romanen är en bred släktkrönika från Sicilien om en aristokratisk familj och dess undergång, när den nya tiden med Italiens enande bryter in på 1860-talet. Författaren var själv en lärd aristokrat som hatade Mussolini. Vad han skulle ha sagt om Berlusconi kan man bara spekulera om.Viscontis legendariska filmatisering från 1962 med Burt Lancaster, Alain Delon och Claudia Cardinale gjorde romanen ännu mer berömd.
