Selma Lagerlöf Podcasts

  • Författaren om skrivande, läsande och kvinnorna i sitt liv.

    Anna-Karin Palm är författare och kulturskribent. Hennes biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse, fick stor uppmärksamhet och nominerades till Augustpriset 2019.Hon debuterade 1991 med romanen Faunen och slog igenom med Målarens döttrar sex år senare. Förra våren gav Anna-Karin Palm ut Jag skriver över ditt ansikte som skildrar hennes relation till sin mamma som insjuknar i Alzheimers.Anna-Karin Palm om sitt Sommarprat: Jag kommer att tala om kvinnorna i mitt liv, om skrivande och läsande och om mina vänner bland de dödaProducent: Lena Tideström-SagströmVill du få poddar, nyheter och direktsänd radio på ett ställe, ladda ner appen Sveriges Radio Play via https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-radio-play.

  • Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

  • I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i Berättelser om det förbjudna, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman Biskopen från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap som var accepterad så länge den inte var erotisk.Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen Ensamhetens brunn av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin tronföljare. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för storfursten. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri, som Lars Gårdfeldt skriver i Den kvinnliga tvåsamhetens frirum.Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter finns följande välkända rader som riktar sig till Anita: Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger migoch kommer mig att darra som ett lövoch trasar sönder mig och spränger mig.Vad vet jag om din hud och dina lemmar.Det bara skakar mig att de är dina,så att för mig finns ingen sömn och vila,tills de är mina. 1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par som Anita och Lydia, Karin och Margot har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.Anna Thulin, journalist LitteraturDen kvinnliga tvåsamhetens frirum kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.Berättelser om det förbjudna begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.

  • För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen 1996 Nordiska Rådets Musikpris.

    Möt danske tonsättaren Bent Sørensen år 1996.-Min musik är sprungen ur nutiden och skulle inte ha kunnat fungera i någon annan tid, säger han.Då Sørensen av Aarhus Symfoniorkester blev ombedd att skriva en konsert för ett soloinstrument visste han genast att det skulle bli en violinkonsert. I sitt föräldrahem hörde han Schönbergs Violinkonsert innan han stiftade bekantskap med en endaste symfoni av Beethoven, t ex. Därför blev denna violinkonsert för honom en slags drömaktig spegel tillbaka till hans barndom och har fått en klassiskt romantisk form med en långsam, pluralistisk första sats och så två mer rytmiska satser där den sista är den dansande satsen. Sørensen beskriver det som att violinkonserten har fått en slags romantisk slöja, men även uttrycker en beslöjad romantik.För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen Nordiska Rådets Musikpris.Den långa första satsen anknyter allra mest till titeln, d v s döende trädgårdar. Violinen ligger som en melodisk tråd över hela orkestern som avspeglar skuggorna och förfallet under violinstämman.Den sista satsen kallas en Estampida, en dansande sats. Den bygger på många olika folkmusikaliska ingredienser som har lagts ovanpå varann som ett filter med olika rytmer. En sats inspirerad av fladdermössens jakt av varandra under himlen en sommarkväll. Så här skrev Bent Sørensen om sitt stycke Sterbende Gärten 1997:Min violinkonsert heter Sterbende Gärten. Jag åkte till ett ställe i Danmark där det fanns den här igenvuxna trädgården, och det gjorde mig på ett väldigt speciellt humör. Jag tänkte på var en viss mening i en dikt av Herman Hesse, där det finns en rad Sterbende Garten ... (döende, förfallen trädgård). Den har en tysk titel, även om min tyska inte är flytande. En annan inspiration för verket är italienska fresker från 1400-talet. Det som är speciellt intressant för mig är att bilden man ser när man går för att titta på fresker i en katedral i Florens eller Rom, är en mycket gammal bild som har förfallit. Så det blir mer och mer en bild av vår tid, och det är därför väldigt nytt. Sättet som kultur blir natur på grund av tiden har varit en inspiration för alla mina verk. Det viktiga med strukturen är att den alltid är på gränsen till att vara tonal. Min musik handlar alltid om att vara på kanten av något man hört förut, men man har faktiskt aldrig hört det ändå. Formen på stycket är typ klassisk. Musiken håller sig mest i det högre registret. Det finns inga ackord i stycket. Allt som spelas i orkestern är ett slags eko av violinstämman. Det är mitt mest romantiska och klassiska verk på ett sätt. Men detta är för mig en sorts dröm; det finns inga citat. Stycket börjar med en kadens som är på gränsen till tystnad. Jag bor på landet, och jag gillar att jobba på natten, när det är helt tyst. De enda ljuden kommer från fåglarna, som signalerar gryningens brytning genom till synes slumpmässiga utbrott. Det finns många ögonblick där jag försöker skapa ett slags distans genom att många instrument spelar pianissimo staccato-noter. Den här sortens pointillistiska drag, som jag har blivit känd för, är som Georges Seurats målningar, där man måste stå på avstånd för att se hela bilden. Efter att ha skrivit första satsen åkte jag till Venedig med tanken att skriva en romans för den långsamma andra satsen. Det första jag kom att tänka på var Barcarolle. Jag bestämde mig för att skriva en sorts slow-motion Barcarolle. Min musik är byggd på terser. Det som särskilt intresserar mig med detta är utforskningen av tonala tvetydigheter. Kanske är detta anledningen till att det inte finns några basgångar, för att understryka dessa tvetydigheter. Sista satsen är väldigt snabb och danslik. För många år sedan i Amsterdam hörde jag en gatumusikant spela sin fiol extremt snabbt. Här har jag försökt återskapa denna typ av folkmusik, med dess hetsiga sound. - Bent Sørensen 06-07-97Vi hör även utdrag ur:Bent Sørensens verk Angel's Music med Ardittikvartetten. Han skrev det i Rom, inspirerad av alla de spelande änglar som finns i barockkyrkorna i staden. Bent Sørensen blir ofta inspirerad av andra konstformer än musik. Det kan vara en bild, en titel, ett namn eller ett ord som fascinerar honom. Selma Lagerlöf, Emily Dickenson, Shakespeare, Rilke, Donne och den danske poeten Michael Strunge är några av författarna vars verk har gett Bent Sørensen impulser till att komponera musik. Men krackelerade kalkmålningar fascinerar honom mer än t e x mästerverk av Rubens och Titzian.Bent Sørensens solostycke för klarinett The Songs of the Decaying Garden - Den ruttnande trädgårdens sånger.Sørensens The Bells of Vineta för trombonsolo. Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa, om staden som sjunker i vattnet med ringande kyrkklockor och endast återkommer vart hundrade år, inspirerade Bent Sørensen till The Bells of Vineta.Bent Sørensen har komponerat mer än 140 musikverk i alla genrer, bl a operan Under himlen. Sin andra pianokonsert La Mattina, skrev han 2009 till Leif Ove Andsnes. 2013-14 komponerade Bent Sørensen trilogin Papillons, dedicerad till konsertpianisten Katrine Gislinge. Han har under åren skrivit flera verk till henne. Bl a12 Nocturner för piano och den tredje pianokonserten som han komponerade under coronapandemin 2021. Titeln är La sera estatica - Den extatiska aftonen (2021). 2018 vann Bent Sørensen ett av världens främsta musikpriser, Grawemeyer Award, för sin Concerto i fem satser Lisola della Città (Ön i staden). Lyssna även på tonsättaren Bent Sørensen och konsertpianisten Katrine Gislinge i det nyare radioprogrammet Danska konstmusikens kungapar som publicerades i Tollans musikaliska den 28 juni 2022.

  • I avsnitt åtta är vi mer hudlösa än vanligt, men också lika katiga som vanligt. Det blir Werner Heisenberg, det blir Selma Lagerlöf, det blir kärlek och frågan är: får delfinerna (som Victoria i förra avsnittet anklagade för att vara våldtäktsutövare) upprättelse? 

    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

  • I kulturredaktionens nya podd Bildningsresan får du följa med till kulturens huvudstäder en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Men vad är egentligen en bildningsresa? Och hur skulle den kunna se ut här i Sverige? Kalle Lind och Ulrika Knutson är våra reseledare.

    I Bildningsresans första avsnitt hör vi Anna Blennow, docent i latin vid institutionen för språk och litteratur i Göteborg, berätta om de klassiska bildningsresorna som adeln företog sig på främst 1600- och 1700-talen. Det var långa resor till platser i hela Europa med avsikten att få djupa kunskaper i kultur, konst, arkitektur och samhällsliv en livsavgörande utbildning för resenären, men också till nytta för landets utveckling.Men vad kan en bildningsresa vara i dag? Och hur skulle en sådan te sig här på hemmaplan, i Sverige?Bildningsresans gäster Ulrika Knutson och Kalle Lind båda författare och kända radioröster ger sina förslag på resmål som kan ge kunskap om svensk historia, men också insikter om det som sker just nu. Varför inte resa i sedlarnas spår till exempel, där Astrid Lindgrens 20-lapp kan ta dig till Vimmerby eller Ingmar Bergmans 200 kronors-sedel leder till Fårö? Eller besöka Kiruna, en stad som i detta nu håller på att flyttas, hur går det egentligen till? Hör också om glädjen av att läsa Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa" eller vad som kan hända när man besöker Hasse och Tages skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.Programledare Måns Hirschfeldt Producent Maria Götselius

  • Heja kretsloppet!

    Vi tar ut varsin femtiolapp från Vargtimmen-kontot och överraskar varandra med mer eller mindre imponerande loppisfynd. Tomas går ut säsongsenligt och hårt med en film som inte bara bygger på en Stephen King-berättelse utan dessutom handlar om en loppis och Lars drar en lans för den svartsynta sexualmoralen i Stanley Kubricks slutgiltiga mästerverk. Vi pratar också om: Majorna-loppisen, Twin Peaks, Bram Stoker’s Dracula-brädspelet, Jonas Larsson Olanders, Eloso Förlag, Eyes Wide Shut, Tom Cruise, Nicole Kidman, Scener ur ett äktenskap, Köplust, Needful Things, Salem’s Lot, Castle Rock, Max von Sydow, Ed Harris, MR James, Casting the Runes, Oh Whistle and I’ll Come to You My Lad, BBC, A Ghost Story for Christmas, Aleister Crowley, Spökhistorier i mästarklass, Klassikerförlaget, Sven Christer Swahn, Charles Dickens, Edgar Allan Poe, Selma Lagerlöf, Guy de Maupassant, Mattias Fyhr, Spökhistorier, Ray Bradbury, Intensity - fast vi egentligen menar den lite förbisedda skräckthrillern Identity - Emil Eriksson, Monsterboxen, ATM, P2, Buried, Urban Legends, Vägen, The Road, Cormac McCarthy, August Underground, Dark Star, Martyrs, Nocturnal Animals, Jake Gyllenhaal, Orvar Säfström, Bra Böckers Hexikon, Alf Henriksson, Paimon, Pazuzu, Pelle Snusk, Candyman, Heinrich Hoffmann, The Legion, Faust Antikvariat och John Ajvide Lindqvist. Patreon-lyssnare åtnjuter dubbel speltid, precis som vanligt, och dessutom möjligheten att tjinga valfri godsak för gratis hemleverans (först till kvarn). Nostalgi, skryt, löst tyckande, skatteåterbäring och akademisk analys.


  • 3 juni. Flygkaos, misstroendeförklaringar och Selma Lagerlöf. Ämnesvalet är som vanligt brett när ledarredaktionen summerar veckan som gått. Denna gång är det Peter Wennblad, Mattias Svensson och Paulina Neuding som svarar på Andreas Ericsons frågor.

  • Klockan slår tolv på nyårsafton och den försupne David Holm ligger för döden i rännstenen. Som den siste att dö för året förvandlas han vid tolvslaget till dödens körkarl. Under året som följer blir det hans uppgift att köra dödens kärra och hämta människor till den andra sidan. Men först tvingas han möta alla människor som han har gjort illa. Selma Lagerlöfs roman från 1912 är en berättelse om utsatthet och skuld, men också om godhet, kärlek och försoning. Hur kommer det sig att Lagerlöf plötsligt skrev en så samhällsengagerad bok? Vilken betydelse har Victor Sjöströms ikoniska filmatisering från 1921 haft för romanens efterliv? Och hur står sig romanen bland Lagerlöfs andra böcker idag? Verket diskuterar en av den svenska litteraturens mest lästa klassiker.

    Gäster i studion är Lagerlöfkännarna Anna Nordlund och Jenny Bergenmar. Anna Nordlund är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till bland annat biografin Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna (Max Ström, 2018). Jenny Bergenmar är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, specialiserad på Lagerlöfs författarskap och har bland annat forskat om läsarbreven till Selma Lagerlöf.

    Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson
    Producent: Magnus Bremmer

    Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Klockan slår tolv på nyårsafton och den försupne David Holm ligger för döden i rännstenen. Som den siste att dö för året förvandlas han vid tolvslaget till dödens körkarl. Under året som följer blir det hans uppgift att köra dödens kärra och hämta människor till den andra sidan. Men först tvingas han möta alla människor som han har gjort illa. Selma Lagerlöfs roman från 1912 är en berättelse om utsatthet och skuld, men också om godhet, kärlek och försoning. Hur kommer det sig att Lagerlöf plötsligt skrev en så samhällsengagerad bok? Vilken betydelse har Victor Sjöströms ikoniska filmatisering från 1921 haft för romanens efterliv? Och hur står sig romanen bland Lagerlöfs andra böcker idag? Verket diskuterar en av den svenska litteraturens mest lästa klassiker. Gäster i studion är Lagerlöfkännarna Anna Nordlund och Jenny Bergenmar. Anna Nordlund är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till bland annat biografin Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna (Max Ström, 2018). Jenny Bergenmar är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, specialiserad på Lagerlöfs författarskap och har bland annat forskat om läsarbreven till Selma Lagerlöf. Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson Producent: Magnus Bremmer Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.

    Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

  • Ett säkert vårtecken och en av årets största konstfester konstrundan på Österlen är tillbaka efter pandemin. Följ med P1 Kultur på en runda bland förväntansfulla utställare inför påskhelgen.

    VARFÖR ÄLSKAR ALLA "RIGOLETTO"?Giuseppe Verdis opera "Rigoletto" är en av världens mest spelade, och på skärtorsdagen är det premiär för en ny uppsättning på Göteborgsoperan. P1 Kulturs Carl Magnus Juliusson har träffat dirigenten Francesco Angelico, sopranen Ida Falk Winland och Rigoletto själv, Olafur Sigurdarson, i ett reportage om vad det är som lockar med verket.VECKANS ORD: VÅRKÄNSLAVarje vecka väljer någon på kulturredaktionen ut ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Den här gången är det Gunnar Bolin som lyssnat och doftat, och veckans ord är "vårkänsla".VEM VAR WILHELMINA STÅLBERG?Ett musikaliskt 1800-talsquiz. Så beskriver folkmusikern Dan Knagg det nya albumet "Wilhelminas gåtor", där den bortglömda men oerhört produktiva 1800-talsförfattaren Wilhelmina Stålbergs texter tonsatts och framförts av Agnes Åhlund. Men vem var Wilhelmina Stålberg? Reportage med litteraturvetaren Gunnel Furuland av P1 Kulturs Lisa Wall.DAGENS ESSÄ: VAD SELMA LAGERLÖF KAN LÄRA OM SMARTA TELEFONERDen här veckan handlar essäerna från OBS om olika medierevolutioner det har handlat om vykortet, A-4-pappret och selfien. I dag skriver idéhistorikern David Malm om hur utvecklingen av olika medieformer förändrat hur vi ser på oss själva: Hur har medierna format vår självbild de senaste 300 åren?Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

  • "Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad generation.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva. Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

  • Konstagopodden är här igen! Vi lägger folksagorna åt sidanoch utforskar en av våra stora sagoförfattares bibliografi. Selma Lagerlöf var intebara första kvinna att vinna nobelpriset i litteratur, hon var också en sagoförfattare!

     

    Saga i det här avsnittet

    Bortbytingen, av Selma Lagerlöf, hittad av mig i Troll ochMänniskor från 1915. Uppläst, och till viss del moderniserad av mig.