Spanien Podcasts

  • I ett nafs tar veckans avsnitt oss på en oväntad flygtur med ett pappersflygplan från Borås till Spanien via Nederländerna. Magnus berättar en grej om en dunjacka och Jocke raggar presenttips. Vidare pratar vi om roliga dialekter, motboken och det klassiska handkantslaget. En riktigt fin helg önskar vi er! Vill du stödja poddens framtid? Vi behöver […]

  • Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men skräll! självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon längre fram avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget där hon skulle rida i täten av hären för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte naturligtvis utan framgång sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för attentat. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods bota allt på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 164454, dotter till GustavII Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

  • Veckans avsnitt kantas av nyårsfiranden, det stora champagnekriget, lopp shopping och Jenzan är ”strandsatt” i Spanien och lite kändiskåt på sin nya granne.

  • Simon och Hanna är tillbaka efter sina äventyr i Spanien och Dubai. De sammanfattar tävlingarna och pratar sedan om Covid, karantän och vad som händer framöver!

    Elitatleterna Simon Mäntylä och Hanna Karlsson vet verkligen vad de pratar om – både när det kommer till träning, programmering, kost och tävling. Som dina nya värdar kommer de varje vecka lägga ut texten om allt som hör sporten till.

    Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

  • Utrikeskrönikan 23 december 2021.

    Paris torsdag,Julen har vi ändå gemensamt kan man glädja sig åt när andra olikheter som lönebildning, elprissättning och skattemoral blir besvärande för europasamarbetet.Det är ju ändå samme Jesus som skall födas, menar jag.Och jo, så långt är vi eniga men sedan börjar det spreta.Om du bor i Sverige är det troligt att du får dina klappar i morgon på julafton framåt eftermiddagen eller så, men kanske någon i strumpan redan på morgonen.Om du bor i Italien eller Frankrike däremot kan det tänkas att du får vänta på klapparna till ända till juldagsmorgonen för dit kommer tomten traditionellt med klapparna först under natten mellan den 24:e och den 25:e.I Spanien däremot är det framförallt de tre vise männen Los Reyes som har hand om presentutdelningen och de kommer ju inte förrän till trettonhelgen, och de lägger klapparna i skorna istället.Har har du inte varit snäll så riskerar du att få kol i godisformat istället för presenter av herrarna. Det riskerar barnen i Italien också, men där är det häxan- Befana- som kommer förbi på natten med gåvor- godis, eller straff- äckligt godis, på trettonhelgen, som hon lägger i strumpor hemma hos dig. Som tack vill hon ha ett litet glas vin som du ställt ut till henne någonstans.Och har du tur lämnar hon också ett litet meddelade till dig.Om du bor i Sverige, och ska fira jul, så ska du nog på jullunch redan i morgon på julafton.I Spanien, Frankrike och Italien äger den stora jullunchen framförallt rum på juldagen, även om man träffas och äter tillsammans även på julaftons kväll.Dock är julmenyn inte lika strikt enligt sydeuropeisk tradition som enligt svensk.När vi äter julbord, vanligt eller vegetariskt, så varierar rätterna här mer från region till region och från familj till famlj.Men man enas kring de traditionella julsötsakerna. Rulltårtan Bûche de Noel i Frankrike, för dem som gillar smörkräm och choklad.Vetebrödskakorna Panettoni eller Pandoro är ett måste för många i Italien. En riktigt utsökt Pandoro kan gå på 500 kronor. Det du.I Spanien heter motsvarigheten Roscón de Reyes och har en speciell smak av apelsinblomvattenoch är dekorerad med konfiterad frukt i grönt, rött och gult. Men där serveras den till trettonhelgen.I Frankrike på trettonhelgen äter man så kallad Galette de Rois, en smördegskaka med en fève, figurin, i.Den som får den blir kung för en dag och får även en kungakrona av papper på köpet. Nyårsafton firar man med champagne, prosecco eller cava beroende på vilket land man befinner sig i.Är man i Italien på tolvslaget får man inte missa måltiden med linser och grisfot, Zampone con lenticchie, för linserna symboliserar pengar, dvs ett nytt år av välgång.Men den mesta nyårsfesten hittar man kanske i Spanien. Där går alla ut på stan lagom till tolvslaget och firar in det nya året med tolv druvor, en per klockslag och sedan väntar kalas hela natten för den som orkar det.Men först tar vi jul!Joyeux Noel, Feliz Navidad och Buon Natale på dig!Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

  • En komedi i fem akter baserad på legenden om Don Juan Tenorio. Don Juan förför, gifter sig med och överger sedan Dona Elvira. Hon kasseras som ännu en romantisk erövring. Det kan aldrig sluta väl...

    Don Juan-motivet är av spanskt ursprung och temat tillhörde de ambulerande komediantsällskapens favorit på repertoaren i såväl Spanien som i Italien och Frankrike.Molières version på temat hade premiär på Palais Royal i Paris, februari 1665. Och Molière gestaltade det på sitt eget vis. Pjäsen var en svidande kritik av samtidens hyckleri och dessutom skriven på prosa något, för tiden, högst uppseendeväckande för att inte säga opassande. Molière själv spelade rollen som Sganarelle.När stycket återupptogs efter Molières död hade man, för säkerhets skull, skrivit om stycket och det framfördes på vers.Don Juan av MolièreÖversättning: Tor HedbergI rollerna: Don Juan Tenorio Ulf Palme, Sganarelle Gunnar Björnstrand, Anna Lindahl Dona Elvira, Guzman Nils Hultgren, Don Carlos Carl-Henrik Fant, Don Alonso Lars Ekborg, Don Luis Holger Löwenadler, Charlotte Yvonne Lombard, Pierrot Jarl Kulle, Tiggaren Olle Hilding, Kommendörens staty Hugo Björne, Dimanche Gunnar Wingård Bearbetning och regi: Olof MolanderFrån 1952.

  • Nyheter från den spanskspråkiga världen i ett långsamt tempo. I årskrönikan berättar vi om de viktigaste händelserna i den spanskspråkiga världen under 2021. Vilka influencers är stora i Spanien? Vadslagning online har ökat i coronatider. El Salvador är första landet i världen som inför kryptovalutan Bitcoin som officiell valuta. Pedri från Barcelona vinner Kopa-priset. Världen bästa kvinnliga spelare heter Alexia och spelar också för Barcelona. Slutligen lyssnar vi på spanska ungdomars favoritlåtar!

  • Nyheter från den spanskspråkiga världen på medelsvår spanska. I årskrönikan berättar vi om de viktigaste händelserna i den spanskspråkiga världen under 2021. I Spanien fick elever komma tillbaka till skolorna efter en lång tid av online-studier. Våldsbrott mot LGBTQ+ personer ökar i Spanien. Joe Biden tar Donald Trumps plats som USA:s president. Världens bäste spanska basketspelare, Pau Gasol, lägger av. Venezuela tar sitt första OS-guld. Avslutningsvis lyssnar vi på spanska ungdomars favoritlåtar!

  • Utrikeskrönikan 16 december 2021.

    Stockholm torsdag, Vissa intervjupersoner gör starkare intryck än andra. Även om det inte blir några reportage eller heta nyhetsinslag av materialet. Även om det kanske inte blir något alls. Det kanske blir 50 minuter bandat samtal som man sen inte riktigt vet vad man ska göra av, även om allt som sades var intressant. För ett tag sen mötte jag en sådan person. Med all uppmärksamhet kring de svenska barnmorskorna fanns förstås ett intresse att se hur det är för de spanska, när jag skulle på reportageresa till Spanien. Och nu hade jag till slut fått en intervju med en kvinna från Spaniens nationella organisation för barnmorskor. Efter rätt många turer meddelade hon att vi kunde ses var som helst i Madrid. Jag föreslog mitt hotell och hon svarade att just där passade inte så bra, och gav mig istället en adress i helt andra änden av stan. Så jag tar mig till en hotellobby av det tjusigare slaget, och när hon dyker upp är det en äldre dam som hälsar med en imponerande whiskeyröst. Hon är solbränd, har en knallblå kavaj, perfekt applicerat läppstift under det mönstrade kirurgiska munskyddet och svarta skinnstövlar upp till knävecken. Hon gör en vänlig men bestämd beställning, till mig alltså, om svart te med citron, innan vi kan slå oss ner i sofforna och påbörja intervjun. "Barnmorskeorganisationen startade 1978, när jag grundade den", inleder María Ángeles Rodríguez Rozalen, när hon presenterar sig. "Sedan fem år tillbaka är jag pensionär. Jag har arbetat i 45 år och förlöst 16 000 kvinnor." Det visar sig att det är Spaniens urbarnmorska jag har framför mig. Nästan i alla fall. Och hon har sett det mesta. Hon har sett de födande kvinnorna förändras, bli äldre och börja ha nya förväntningar på sin förlossning. Göra ultraljud för att ge bort bilder i present, inte bara för att försäkra sig om att allt ser ut som det ska. Hon har arbetat på det stora sjukhuset La Paz, där hundra kvinnor per dygn födde barn på en förlossningsavdelning med 18 barnmorskor. María Ángeles har sett förbättringar, inte så stora som hon önskat, men ändå. Först efteråt, när jag lyssnar på intervjun, tittar jag närmare på siffrorna. På Södersjukhuset, Sveriges största förlossningsavdelning, föds i genomsnitt tjugo barn per dygn. Hundra på La Paz, hur var det ens möjligt? Och 16 000 förlösta kvinnor, det är lika många som går in på Avicii Arena. Under ett arbetsliv på 45 år blir det ungefär en förlossning om dagen, utan avbrott. Det är siffror man gärna skulle vilja ställa en eller annan följdfråga om. Men det går inte, för intervjun är över sen länge. María Ángeles har lämnat hotellobbyn i sina eleganta skinnstövlar, och det svarta teet med citron är uppdrucket.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

  • Denna säsong av Krimtimmen börjar gå mot sitt slut, men den är inte helt över än! I veckans avsnitt pratar vi om medberoende kopplat till våld i nära relationer. Vi diskuterar vad detta innebär, hur det kan yttra sig samt vanliga sätt för en medberoende individ att agera på. Dessutom pratar vi om Adelines resa till Spanien.



  • Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman Historia del continente Colombiano Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ukroni, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens i nio fall av tio spekulerar de i sådant som om Hitler hade vunnit kriget eller om Sverige hade blivit en sovjetrepublik. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok Erövringen av Amerika, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok Empires of the Weak De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman Civilisationer skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: till det europeiska folket och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.Dan Jönsson

  • Inflation, prisökningar, på mångas läppar när börsen skakar lite och svenskt "grönt stål"-bolag gör storsatsning i Spanien. Ekonomiekot Idag med Victor Jensen, Kristian Åström och Jan Andersson.


  • VM i Spanien står för dörren och då levererar förstås podden ett specialavsnitt inför turneringen.
    Vi har bjudit in Per Johansson som guidar oss igenom alla grupper, tippar hela VM, siar om VM:s besvikelse och dark horse, listar det svenska lagets plus och minus, tycker till om VM:s utvidgning och pratar om en hel del annat.
    Välkomna till 1 timme och 15 minuter bara om VM.