Warszawa Podcasts
-
Hör den legendariske korrespondenten berätta om det dramatiska livet utanför Sveriges gränser, och hur han alltid har haft "en himla tur".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Herman Lindqvist blev utrikeskorrespondent precis som sin far. Numer är han bosatt i Warszawa och följer kriget i Ukraina på nära håll. Han är orolig över utvecklingen och ser en överhängande risk för att vi är på väg mot ett större krig i Europa.
För många är Herman Lindqvist mest känd som populärhistoriker och expert på det svenska kungahuset. Sedan början på 1990-talet har han skrivit storsäljande böcker och gjort tv-program om Sveriges historia och också fått kritik för att var anekdotisk, svepande och fixerad vid personligheter.
Åtta gin och tonic istället för terapiHan har rapporterat från 26 krig och konflikter, upplevt död och elände, och det bästa sättet att bearbeta sina upplevelser har varit att samtala med kollegor som varit på samma platser. “Så man kan sitta tillsammans, dricka åtta gin och tonic och prata med varandra, kanske gråta”, säger Herman Lindqvist.
I Söndagsintervjun berättar han också om hur han varit som pappa, varför sinnlig njutning är så viktigt och vad det stundande 80-årsfirandet ska innehålla.
Programledare: Martin Wicklin.
Producent: Ulrika Stenström.
Kontakt: [email protected]
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Gandalf har kommit till Mordor.
Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.
Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.
I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.
Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.
Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.
Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent
-
Som utlovat kommer här fördjupningen om Tredagarsslaget vid Warszawa 18-20 juli 1656. För att lyssna måste du bli patron Instagram: @kungarochkrigTwitter: @kungarochkrigFacebook: Kungar och krig Litteratur som använts:Svenska krig 1521-1814 av Ulf SundbergOfredsår av Peter EnglundTåget över Bält av Lars Ericsson Wolke
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Mycket har hänt sen kriget i Ukraina startade den 24 februari. Över sju miljoner människor har tvingats fly, många av dem barn. En av dem är Suslova, 15 år, som nu bor i Warszawa i Polen och går i en skola för ukrainska barn. Andra, som bröderna Ivan och Sergej 12 och 13 år, har tagit sig till Sverige. De skriver dikter om kriget, då känns det lite bättre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Johanna Heed
Producent: Olivia Axelsson
Avsnittet översattes av Olga Granlöf.
Juniornyheternas specialpodd gör varje vecka en djupdykning på sex minuter i veckans viktigaste nyhet eller ett ämne som är extra intressant och spännande.
Med ljud från: Sveriges Radio och The Sun.
-
Sigismund (1566-1632) valdes till kung i Polen år 1587, men han var långt ifrån den ende svenske regenten som försökte bli vald till kung i landet som dominerades av en stor adel med orientaliska klädesdräkter.
I tusen år har svenskar och polacker mötts på slagfältet och i dynastiska äktenskap, ändå är grannlandet Polen ganska okänt för så många svenskar. Vi har haft polska drottningar och Polen en svensk kung. Två gånger har svenska arméer plundrat och ödelagt vårt grannland.
I den nymixade reprisen av avsnitt 82 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med journalisten och författaren Herman Lindqvist, som bor i Warszawa, och skrivit boken Sverige-Polen – 1000 år av krig och kärlek.
Gustav Vasas älsklingsson Johan III gifte sig med den katolska prinsessan Katarina Jagellonica från Polen i en tid när reformationen omvandlade Sverige. Ett giftermål som utmanade brodern och kungen Erik XIV. Johan III:s son Sigismund kom också att bli kung i Polen, men som katolik lyckades han inte behålla den svenska tronen.
På 1500-talet sökte över 500 svenskar skydd i Polen undan Vasakungars ilska. När Sverige levde under hård lutheransk ortodoxi där en skolgång i en katolsk kyrka kunde leda till avrättning var Polen länge religionsfriheten och yttrandefrihetens stamort på jorden. Senare har tusentals polacker kommit till oss på flykt från förtryck, förföljelser och kommunism.
I Polens dramatiska historia finns det många förbindelselänkar med den svenska historien. Men även om Sverige och Polen har krigat mot varandra, var Polen inte av de svurna arvfienderna som Ryssland och Danmark.
Musik: Chopin Fantaisie-Impromptu No.4 Op.66 in C# minor, Storyblocks Audio
Bild: Sigismund Vasa som ung svensk kung i Polen av Martin Kober, public domain. Kunsthistorisches Museum Wien.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Utrikeskrönika 17 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Moskva, Jerevan eller kanske Warszawa tisdag morgon.
Ni får ursäkta om jag inte riktigt säkert vet var jag är när just ni hör det här.
På lite drygt en vecka har jag turnerat runt i sex länder och fem huvudstäder allt för att komma till den största metropolen Moskva.
Det tog mig tre dygn, försökte först ta buss från Tallinn via Narva till St Petersburg. Men en ny okänd "sakon", lag med femtioelva paragrafer påstod att jag måste ha tagit ett coronatest I Ryssland och finnas på en lista, PCR-testet jag hade och mina fyra vaccinationer dög inte.
Så olikt Karl XII som 1700 besegrade ryssen i just Narva blev jag besegrad av en spoling, som precis fått uniform och leddes förödmjukad tillbaka över gränsbron, som om jag skulle försöka klättra över taggtrådsstängslet och hoppa ned i floden för att få komma till Ryssland.
Ny buss nu till Riga och så flyg till Istanbul nästa dag, där hade jag min första tur på drygt ett dygn och slapp sitta åtta timmar på flygplatsen och kammade hem sista sätet på ett tidigare flyg till Vnukovo i Moskva. Annars hade jag kommit fram för sent.
Som journalist är det viktigt att vara på plats där det händer och nu var jag faktiskt det, i god tid före Segerdagsfirandet vid femsnåret tog jag övermodigt beslut att åka taxi in till stan. Det var ett misstag. Särskilt om taxichauffören, både ville ha för mycket betalt och inte hittar utan ständigt lyckades köra in i varje avspärrning. Jag menar vem åker mot Röda torget när det är där paraden ska hållas?!
Allt mer desperat efter att han kört in i alla tänkbara avspärrningar klev jag ur bilen och tänkte övermodigt att polisen säkert låter mig passera avspärrningen för att komma hem. Vi var ändå många många kilometer från Röda torget. Men tyvärr på fel sida Tverskajagatan. I varje gathörn en polis, som sa njet och absolut inte ville ge en hint om var det gick att passera.... Till slut räddades jag av metron, trots hopplösa trappor vid linjebyten så kom jag fram och hann rapportera om Segerdagen, se stridsvagnar rulla och prata med folk.
Somliga sa saker jag bara inte hade kunnat föreställa mig.
Det är inte bara resandet hit som förändrats totalt. Att vara i ett land, som startat ett krig i Europa är en mycket konstig känsla där allt på ytan ser ut att vara som vanligt.
Och när så många helt enkelt inte vill bli påminda om att det INTE är som vanligt.
Låtsas som förlusten av McDonalds eller Ikea inte spelar någon större roll, det finns andra fastfoodkedjor, som är ryska och vi kan också göra spånplattebaserade garderober.
Som utlänning sticker du ut i butiken när du betalar med kontanter, en kassörska var riktigt otrevlig och blev påhejad av en man intill. Känslorna ligger utanpå.
Men i en annan butik log kassörskan med hela ansiktet tillbaka, när jag var särskilt artig, hon sa bak min rygg: vilken vacker människa.
Jag väljer att fokusera på henne nu när jag lämnar Moskva för den här gången.
Maria Persson Löfgren, Jerevan eller Warszawa eller kanske Stockholm
[email protected] -
Utrikeskrönika 20 april 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Warszawa onsdag.
Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt.
Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.
För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen?
Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö.
Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar – och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära.
Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor.
I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv – det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann.
Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey.
Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?
Richard Myrenberg, Warszawa
[email protected] -
Polen och Ungern har varit EU:s problembarn och ofta nämnts i samma andetag. Men deras reaktioner på Rysslands invasion av Ukraina skiljer sig diametralt. Medan Polen driver på hårt för att stötta Ukraina militärt vägrar Ungern att låta vapen fraktas genom landet. Viktor Orbáns regering avstår från att kritisera Vladimir Putin personligen, motarbetar nya sanktioner och skäller ut Ukrainas ambassadör. Det växlas hårda ord mellan Warszawa och Budapest.
Följden kan bli att Polen kommer tillbaka in i den europeiska värmen medan Ungern hamnar ensamt i kylan. Det säger Adam Cwejman, politisk redaktör i Göteborgs-Posten. Effekten förstärks av det generösa mottagandet av ukrainska flyktingar i Polen, som dock snarare är civilsamhällets än regeringens förtjänst. Adam Cwejman samtalar med programledaren PJ Anders Linder.
Samtalet spelades in 7 april 2022. -
När Ryssland invaderar Ukraina får Nataliia ett samtal från sin mamma i Kiev - luftrummet är helt stängt och hon hann inte med planet till Stockholm. Då reser Nataliia mot den polsk-ukrainska gränsen för att rädda sin mamma från kriget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nataliia Tverdivska flyttar från Kiev till Södertälje 2013. När relationen mellan Ukraina och Ryssland blir allt mer spänd bokar hon en flygbiljett åt sin mamma Nadiia från Kiev till Stockholm men hon hinner inte med planet innan Ryssland invaderar Ukraina. Nu är hela luftrummet över landet stängt och hennes mamma är kvar mitt i kriget.
Utan att veta vad som väntar reser Nataliia till Warszawa. ”Vad har jag gett mig in på?” tänker hon när hon sitter i hyrbilen och kör mot den polsk-ukrainska gränsen.
Programledare: Mia Bryngelson
Reporter: Fredrik Hilmered
Producent: Sven Rönnqvist
Ljudmix: Sven Rönnqvist
Kanal: P4 Stockholm
Ansvarig utgivare: Mats Rundbladh
-
14 mars. På drygt två veckor har 1,6 miljoner ukrainare flytt till Polen. Hur ska Warszawas linje visavi de ukrainska flyktingarna förstås i en europeisk migrationspolitisk kontext? Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid tankesmedjan Timbro, och Adam Cwejman, politisk chefredaktör på GP, i samtal med Paulina Neuding.
-
Nu tar Polen EU-lagen i egna händer. Blir det som händer i Warszawa en förebild eller bara ett avskräckande exempel? Och vad kan EU göra?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Carl Fredrik Bergström professor i Europarätt Uppsala Universitet, Lubna El-Shanti, Sveriges Radios Östersjökorrespondent och Susanne Palme, EU-kommentator.
Programledare: Claes Aronsson
[email protected]Producent: Irma Norrman
[email protected] -
Irma Zibanejad - från polsk bröllopsresa till allsvensk spurt med storpublik. Polis vs fotbollssupportrar. Konflikten om bengalbränning och villkorstrappan eskalerar. Lasse Granqvists lista över största spelare i Svenska Hockeyligans historia - nu plats nummer 4. Den gyllene profetian - därför kommer svensk damfotboll vara kvar i världstoppen! Och så kärleksbombas Higuitas ”skorpionen”.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
När det moderna museet i Warszawa hösten 2021 öppnar sin första stora utställning under sin nya chef är titeln "Politisk konst" - och två av de medverkande konstnärerna är svenska: Lars Vilks och gatukonstnären Dan Park, som upprepade gånger dömts för hets mot folkgrupp för sina verk.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För museichefen Piotr Bernatowicz handlar utställningen om att pröva yttrandefriheten i Polen i en tid av "cancel culture" och åsiktskorridorer.
För konstnären Karol Radziszewskis är utställningen en fix idé hos museichefen Bernatowicz att lansera högerorienterad samtida konst, men bara som politik, förklätt till konst.
Ett reportage av Morris Wikström.
-
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.
Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.
Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.
Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.
15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.
Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.
Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?
Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.
Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.
I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.
I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.
Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.
Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.
Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.
Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.
När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:
Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.
Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.
Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.
Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.
15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.
Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.
Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?
Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.
Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.
I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.
I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.
Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.
Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.
Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.
Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.
När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:
Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.
Vincent Flink Amble-Naess
- Montre plus
